beskrivarblogg

God morgon, Jan väntade på mig, sittande på en stol i sovrummet. Sängen var blöt, jag har tvättat och bäddat om. Välsignar det tvättbara madrasskyddet. Nu rakar han sig och tvätten hänger ute, något blåser väl ur. Tar in den i eftermiddag. Middag idag blir nog potatisplättar (mos kvar från igår) och bacon, lingon.

Bubbel väntar i kylen, om nu valet i USA äntligen kan komma till ett slut.

Har tagit in ved, bär bara det som ryms i en röd plastback från något bryggeri någon gång för länge sedan. Börjar lära mig att det är bättre att gå flera gånger, än bära alltför tungt. Den här veden är härligt torr, så den är inte tung – men många vedträn blir ändå några kilo.

Har handlat, avståndshållande. Tagit in tvätten som får torka färdigt inne. Eldar.

Inser att jag ligger en hel skrivdag efter, vad gäller antal ord…

Hur är det, brukar jag ha lite vetemjöl och något ägg i moset? Kollar recept på nätet, där är mjöl med, och ägg. Så då gör jag som jag trodde att jag kom ihåg. Lite mjöl och ett, kanske två ägg. Konsten brukar vara att få dem att hålla ihop vid stekningen.

Biblioteket i Norrtälje var stängt. Från 3 november till 19 november. Jag hade tänkt slinka in och låna på mig några böcker. Nu får jag kolla på nätet. Det gjorde jag och hittade omedelbart en e-bok jag ville låna, Där kräftorna sjunger. Det gick inte… Vet att jag lånat e-böcker förr, varför det inte fungerade nu förstår jag inte. Får kolla igen, men nu tappade jag sugen. Får läsa om någon gammal bok jag har i hyllorna i stället.

Jag provar en teststicka för urininfektion på Jans blöja och får för mig att den blir svagt skär = bakterier. Får se hur det går i morgon bitti. Han har inte ont, urinen luktar inte värre än vanligt, men med blöja förmodar jag att det är lätt att det blir bakterier. Ändå byter vi titt och tätt.

Drömmer, just innan jag vaknar fast jag inte vill. Varje morgon är besvärlig, höll på att säga plågsam, men hejdade mig. Jag ligger där och vill inte vakna, vet inte vad jag ska möta när jag tittar in i Jans rum. Var upp i morse vid femtiden, då sov han gott. Utan blöja, den låg vid ytterdörren. Jag lät honom sova. Och i morse hade han antagligen vaknat av att sängen var blöt. Det bråkar jag inte längre om, jag tvättar i stället. Han gör det inte för att jäklas, han kan inte annat.

I morse drömde jag om den vän som inte längre vill vara min vän. I drömmen var vi glada och satt på golvet med små barn och hundar och leksaker. Och då saknar jag hen än mera, men är samtidigt glad för den glädje drömmen gav mig. Livet är så jäkla konstigt. Vi har ingen kontakt, efter att ha haft tät kontakt i ungefär trettio år. Och jag kan inte låta bli att komma ihåg hur hen har skurit av kontakter på det här sätter förr i sitt liv. Det är något jag har svårare för. Jag sörjer, vet inte om hen sörjer. Vi är tysta på var sitt håll.

Ljusen på köksbordet är tända, det är mörkt därute. Spisen knäpper och brinner igen, efter lite petande och blåsande från mig. Potatisbullesmeten väntar. Ska sätta på ugnen och låta bullarna vänta där medan jag steker bacon. Har vi lingon här? Eller där? Inte dags än hur som helst.

Den här lördagen har hittills varit lugn och fin, jag fick en stund utanför huset när jag åkte in och handlade, postade, och slängde sorterade sopor. Behöver de stunderna. Och Jan gör det kanske också, så slipper han mitt naggande. Han sitter i sin sköna fåtölj i köket och blundar, eller ser vad han ser utanför huset.

Rådjur, fasaner och harar håller till någon annanstans nu. Men småfåglarna finns här, och de behöver antagligen frön snart. Får se till att handla en säck nästa gång. Visst ja, ska ju kolla hur det går till att få hem en leverans från Ica i Norrtälje. Eller hämta där. Jag vet hur Systembolaget fungerar…

Just nu verkar det som om USA har bestämt sig för att Joe Biden har vunnit presidentvalet. Vad som kommer att hända nu vet ingen, men de stora nyhetsbyråerna har gått ut med Biden som president. Puh. Nu blir det bubbel här, Jan kanske också vill ha lite. Om inte annat vill jag fira att världen slipper Trump som president i USA – det känns som en lättnad, so far.

Vi skålar i något som heter Privat, det är dugligt och väldigt bubbligt.

Än rapporteras inga kravaller i USA, ingenting från Trump heller. Hoppas han kan ta in att han faktiskt förlorat, och att han nu får dra sig tillbaka till en annan tillvaro.

Och på morgonen, när jag försiktigt öppnar dörren till hans rum, står han på knäna på golvet. Mattan är hoptrasslad så mycket en stor matta kan vara. Syskrinets innehåll utspritt, böcker på golvet. ”Jag hittade inte ut. Det var hemskt.” Riktigt vad som hänt kan han inte berätta, men han hade glömt att tända sin sänglampa och den nya mörka rullgardinen gjorde det effektivt mörkt i rummet. Han kom upp ganska lätt med min hjälp, inte lika svag som förra gången. Kanske var han på väg till strömbrytaren för taklampan. Kom just ihåg att jag har en lampa som fungerar i en av bokhyllorna därinne, den blir bra som nattlampa. Vi lär oss…

I rummet finns en säng till, men jag vill försöka fortsätta sova i mitt rum. Trots att min första tanke var ”det här var sista natten ensam för mig”.

Nu vilar Jan efter frukosten på min säng, kläderna får vänta ett tag. Och jag fick anledning att gå igenom det som finns i syskrinet, hittade bland annat en gammal mycket tunn virkkrok med mässingsfäste och träskaft, vackert snidat. Jag kommer aldrig att använda den och jag undrar varifrån den kommer, kanske mormor Anna.

Jag har lagt den stora mattan på det kalla golvet här i köket (efter att ha ”vänt upp och ner” på skrubben för att hitta den). Köksbordet är tungt, men det gick. Lyfta med händerna, hasa in mattan med fötterna. Spisen brinner och solen skiner, just nu är livet lugnt igen efter en stressig morgon.

Tar in ved som får stå i rumstemperatur ett tag innan den hamnar i vedkorgen.

Mitt stora träd har släppt nästan alla sina löv, plus diverse grenar och kvistar som nu ligger i en hög på andra sidan häcken. En kraftig gren hänger kvar, men bara därför att den fastnat i andra grenar. Precis över stigen upp till trappen. Den vill jag inte ha i huvudet, får försöka hinna på någon av de som jobbar här så att de kan ta ner den. Nu är grenen borta, en killa manövrerade skopan, den andre stod i skopan och hissades upp så att han kunde dra ner grenen. Tacksam.

Bakar korintkakor, plötsligt har bakande blivit något jag gör när jag är orolig. Och jag ler åt det bokstavliga ordet. Det stämmer verkligen in på tillståndet, o-rolig.

Kakorna är klara, ser fina ut, tunna och spröda. Formerna varierar, ingen är den andra lik. Jan har uttalat sig, ”de är bra”. Har just smakat en jag också, de är goda.

Nu är jag inomhus igen, efter ett par timmar i solen på altanen. Jan ville inte gå ut, vill inte promenera heller, men verkar må rätt bra ändå. Jag har ”paketerat” parasollfötter, vält altanbordet mot väggen och dragit ihop den trasiga soffan med ett spännband. Det gick bra att sitta i den i solen. En tving hade kanske varit bättre, men sådan fanns inte här. Jag ser för mig alla tvingar, stora som små, på landet… Altanen är nu så gott som fri från löv, och jag hoppas att de som återstår på träden omkring väljer att falla annanstans.

Middag blir lammfilé (kort datum, köpt igår på Ica), med egengjort potatismos. Paprika och tomater, ost. Kanske vill en av oss ha béarnaise också.

Solen idag har gjort mig gott. Jag är inte lika chockad som jag faktiskt var i morse när Jan stod på alla fyra på golvet i sitt sovrum och var rädd och ledsen. Nu är han lugn igen, men inte särskilt aktiv. Sitter i sin stol här i köket och halvslumrar. Vedspisen har slocknat och behövs heller inte just nu. För ögonblicket tror jag att jag tänker sova i mitt rum, och Jan i sitt, i natt. Lampa tänd inne hos honom, dörren öppen så att jag faktiskt hör om han behöver något. Jag får ha en hörapparat i örat och sova på det andra.

I förmiddags talade jag om för Jan att det är lördag idag – har korrigerat sedan dess, det är ju fredag. Jag noterar hur virrig jag blir när det blir fel med Jan, samtidigt som jag ändå gör rätt. Jag hjälpte honom upp, kollade om han hade gjort sig illa – det hade han inte. Tog hand om honom med en ny tröja i stället för den som blivit våt. Gick försiktigt med honom och käppen ut till hans fåtölj i köket. Via toaletten där han ville kissa. Lät honom vara ifred någon timme innan det var dags med kläder. Rakningen fick vänta, det är en dag i morgon också. Han har inte skadat sig fysiskt, men jag tror att det var väldigt obehagligt att ha rummet så effektivt mörkt (nya rullgardinen) och inte hitta till någon lampa. Det ska bli bättre i natt.

Stökigt. Och samtidigt så fint att vara hemma hos mig. Egoistiskt? Ja.

Valet i USA fortsätter – Trump gör bort sig. Biden kanske vinner – och vad händer då? Otäckt.

Nu har jag skalat potatis, hällt lite mjölk i en kastrull och ska så småningom göra potatismos. Lammfiléerna (tre stycken små) ligger i marinad och väntar. Jag har klippt några timjankvistar från krukan i köksfönstret. Osten står och tempererar på köksbordet, några kex med skagenröra före middagen väntar. Jan kvällspiller och mina morgonvitaminer väntar på konsumtion – glömde mina i morse. Dagen har varit bättre än jag vågade tro då,

Allt är förberett för middagen. Idag ska potatisen få koka längre än jag tror att den behöver – igår till matjessillen var den lite för hård. Ibland är det svårt att avgöra med en sticka av stål om den är färdig eller inte. Vi har just ätit förrätten, och väntar nu på resten. Inte fel med en paus emellan.

Även middagen var god, hemgjort potatismos slår det mesta. Åtminstone mitt! Och Jan tog själv initiativ att diska efter maten, mycket uppskattat.

Bokhyllelampan lyser i Jans rum, dörren är öppen, jag avser att sova i mitt r um när det blir dags. Stänger av datorn nu, läser nog en stund sittande, klarar inte att läsa i sängen.

Jan har ingenting inbokat, jag har det inte (blodprov i Norrtälje i morgon eller nästa vecka). Vi kan vara borta från Sundbyberg till den 17 november. Och det gillar jag, Jan står ut. Han får inte bli sjuk igen dock, behöver köpa urinstickor på Apoteket så att jag kan kolla att hans kiss är bakteriefritt. Än ser det bra ut.

Kanske kan jag få mig till att yxa sönder den trasiga utesoffan, eller såga den i bitar. Den ska bort. Stuprännorna skulle behöva tömmas på löv, men jag tänker inte klättra och försöka mig på det. Får sopa bort det kajor och andra fåglar drar ner i stället. Fönster borde tvättas, får vänta. Stora mattan ska in i köket för att golvet ska kännas mindre kallt framöver. Och torr ved ska alltid finnas inne. Blommorna behöver lite vatten, kaktusen kanske har slagit ut sedan sist. Och kakorna jag har lovat Jan ska bakas. I morgon, idag blev det inga.

Här i Sundbyberg gör jag också det som behöver göras, men inte med samma energi. Det är mera av ”måste” än hemma hos mig. Tror jag just nu i alla fall. Det är lite konstigt, jag vill ju verkligen att Jan ska ha det bra, men har samtidigt krav på att emellanåt vara hemma hos mig, och då får han ju lov att följa med.

Ibland skyller jag på att jag behöver skicka iväg beställda Bokbörsen-böcker, men det är inte hela sanningen. Jag vill vara hemma. Punkt. Och han är välkommen. Han saknar teven, då får han se på SVTplay. Han har ingen flyttbar toa hos mig, men han har sin kissflaska – och toalett en bit bort. Ingen grind för sängen heller (så att han inte ska trilla ur) – men jag ställer en stol i vägen, det har fungerat hyfsat so far. Tavelbelysning utanför hans rum lyser upp vägen till toaletten, om så behövs. Och nu har han en mörk rullgardin, äldste sonen satte upp den när han och sonhustrun kom med ved och bokhyllor.

Jag vill höra bruset från åns så här års ganska lilla vattenfall. Vill se färgerna ändras i naturen omkring huset, undra var hararna är, fundera på var alla kajor bor numera när deras bon i stora stallet försvunnit. De bodde i hundratal i det gamla stallet, jag ser emellanåt flockar som far förbi, några stannar och plockar i mossan på berget utanför mitt köksfönster. Men inte så många som innan stallet byggdes om och blev något annat. Jag vill vara hemma.

Och så har Postnord sjabblat igen. En påminnelse i brevlådan, paket skulle ha hämtats igår – på fel utlämningsställe, någon avi har jag inte fått! Därmed returnerades de gelpennor jag beställt och betalt. Har nu mejlat leverantören…

Solen lyser på oss, livet är gott trots små förtretligheter. Och valet i USA är fortsatt rysligt.

31 personer har avlidit idag i covid19. Siffrorna stiger hela tiden. Jag är orolig både för vår del, men också för yngste sonen som är tvingad att åka SL för att ta sig till jobbet. Han försöker hålla avstånd och allt det där, hans vän är cancersjuk och får inte smittas. Den äldste kör bil till sina uppdrag, men träffar förstås många människor han också. Liksom hans familj gör.

Ena syrran har haft friska döttrar och barnbarn här på besök från England, de har åkt tillbaka och hoppas slippa karantän. Andra syrran är mycket försiktig, träffar sitt barnbarn mest utomhus, och promenerar med en vän varje dag vädret tillåter. Jag tycker att jag är rimligt försiktig, men blev idag arg när en person kastade sig in i hissen till gatuplanet, bakom mig. Snörpte på munnen, vilket personen inte såg eftersom jag mycket bestämt vände hen ryggen. Och jag går ju in i butiker och apotek, följer med till läkarmottagningar.

Försökte en stund läsa Traven´s Dödsskeppet, men nej. Jag har ett stort urval av Atlantis klassiker i bokhyllorna här – de flesta av dem sorgligt olästa. Men just nu har jag ingen lust att vara ambitiös, jag vill bara läsa något som förströr, inte har alltför dåligt språk eller intrig. Det behöver inte kallas litteratur.

Middagen är äten. Jan fick kraftiga hostattacker mitt i och vi försöker förgäves begripa vad som orsakar dem. Mycket kraftig och snabb slembildning, som förstås måste spottas ut. Så himla jobbigt för honom och så eländigt att inte kunna göra någonting åt det. Han har fått slemlösande brustabletter, men de verkar inte göra någon nytta. Det kan gå långa perioder då det här inte alls förekommer. Och så blir det som nu, ett par dagar med jobbiga attacker. Det här är en konsekvens av åldrande som jag tidigare var helt obekant med, en av flera. Mina egna skäggstrån på hakan icke att förglömma.

Tänker igen på mormor och hennes döttrar. Det är inte så länge sedan som jag insåg att mamma växte upp utan någon pappa. Förbehåll för att jag inte vet när morfar kom in i bilden. Men jag minns att jag undrade över mammas efternamn, när jag såg något gammalt vykort. Margit Eriksson. Mormor hette ju Björklund. Fick aldrig någon förklaring, var nog inte tillräckligt ihärdig eller intresserad. Då. Hemligheter är av ondo, de spökar i livet och långt efter döden. De som kunde berättat något är döda nu.

Mina hemligheter är kända. ”Free Spin” lägger det allra mesta på bordet. Familjen och många i världen omkring mig känner till dem. Många har säkert uppfattningar som inte delges mig. De är deras.

Himlen utanför smutsiga fönster är vackert djupblågrå. Någon form av nederbörd väntar, samtidigt som solen lyser. Bara ett par grader varmt i morse.

Jag är skuldfri, i bemärkelsen att jag inte längre är skyldig någon några pengar. Min skuldsanering avslutades 21 oktober. Och det är skönt, även om min lättnad och jag fortfarande fastnar i en tidigare kommentar från en gammal vän. Jag skrev något om skuldsanering och fick tillbaka ungefär, fritt citerat från ett sårat minne, ”jaha, så nu ska vi skattebetalare stå för dina skulder”.

Så var det inte, ”vi skattebetalare” behövde inte stå för någonting i mitt ekonomiska förfall. Jag hade betalat de skatter jag skulle, via indrivning i flera år. När jag till slut orkade ansöka om skuldsanering handlade det om skulder till låneinstitut som inte ställde de frågor de borde ha ställt. De lånade ut pengar till orimliga räntor, jag lånade och jag betalade så länge jag kunde. Nu är jag fri. Och tänker aldrig låna pengar igen, även om jag möjligen skulle kunna. Det kändes härligt att igår kunna betala för de nya trasmattorna, utan vånda.

Jag far ”från hatt till galosch” som mannen min brukade säga. Struktur är inte min starka sida, åtminstone inte när det gäller skrivande. Förmodligen därför som synopsis aldrig fungerat för mig. Jag gör dem, noterar personer och allt vad därtill hör, tror ibland till och med att jag har en tanke om vad som ska hända i berättelsen. Och sedan släpper jag alltihop och går överstyr.

Noterar också att jag inte är intresserad av att göra flera skrivövningar. Det gjorde jag i början av mitt bloggande, och kanske var de nyttiga. Nu känns sådant enbart tomt och påminner om gamla krav på att vara ”duktig flicka”. Det är jag inte längre. Idag är jag en gammal kvinna, som inte vill kallas duktig. Jag är bara någon som finns här ett tag till, som stretat med det som stretas ska, tar för det mesta en dag i taget. Ibland drar oro inför framtiden iväg med mig, ofta kan jag påverka genom att andas, och låta varje dag ha nog av sitt.

Molly saknar vi också…

Nyss fick min tidigare svärdotter, sondotterns mamma, mig att både glädjas och gråta. Hon berättade att mitt barnbarn tillbringade timmar i sin mammas källare med att gå igenom sin pappas saker. Mats hade sparat på ”allt” som hade med deras dotter att göra. Glädje och sorg, saknad. Han älskade sin dotter, men förmådde inte riktigt leva som han ville. Han slapp leva, när olyckan tog hans liv. Vi fortsätter älska honom, och sakna honom. Prata med honom inombords. Hans dotter besöker ofta hans grav. Jag gör det sällan. Och för Jan är det för långt att gå numera. Tror inte hans bröder är där heller, men vi pratar om honom, mest med yngste brorsan.

Skriv fiction säger någon på Facebook, eller en dikt, en novell som kanske börjar i det hemvana, men slutar oväntat. Och jag känner hur jag krymper, min fantasi har inte räckt till hittills, och vad skulle ha gjort den mera kreativ nu? Jag försökte hitta på historier om Brianna för några år sedan, men hon slocknade. Liksom Agnes, när hon blev alltför lik mig. Men kanske finns det lite liv i Agnes fortfarande – borde kolla vad jag skrivit hittills.

Häromdagen fick jag för mig att mormor förmodligen fick ”mat och husrum, och kanske lite lön” när hon förestod ålderdomshemmet i Gustavs. Hon var ogift, och hade två döttrar utan någon angiven fader. Senare fick hon en dotter till med morfar, och ytterligare tio år senare gifte de sig. Han hade en son, vars mamma (och hans hustru) dog vid förlossningen. Morfar var inte min biologiska morfar, men väl mitt hjärtas. Han satt alltid på sin gamla pinnstol i hallen därhemma. Den står nu bredvid Jans säng hemma hos mig.

Ingen finns längre som kan berätta hur det var att vara mormor. Jag vet inte ens var i tiden hon arbetade som respekterad föreståndare på ålderdomshemmet. Min mamma och hennes äldre syster var födda 1909 (tror jag) och 1913 (vet jag). 1915 kom moster. Morfars son var född när då? Mormor och morfar flyttade till Avesta ungefär samtidigt som de gifte sig. Hur länge de bodde tillsammans dessförinnan vet jag inte heller.

En krånglig familjehistoria. Jag skulle så gärna vilja veta mera, men så länge mormor levde – och hon var 91 när hon dog – berättade hon ingenting, för mig. För min yngsta syster, som hade vett nog att intervjua mormor, talade hon äntligen om att morfar inte var mammas och moster Astrids pappa. Vem som var det framgick inte… Och syrran trodde jag visste att morfar inte var min morfar. Först blev jag orimligt ledsen, och arg på mormor som inte berättat någonting. Konstigt nog var jag aldrig arg på morfar. Så bestämde jag mig för att han förstås var min morfar i alla fall. Det är han fortfarande. Numera är jag inte arg på mormor, jag anar vad som skapade henne. Hon var mycket säker på att hon visste bäst i alla sammanhang, en moralisk kompass som alla skulle rätta sig efter. Min pappa gjorde ofta inte det, inte min farmor heller. Idag skulle jag kalla henne för ”control freak”, och hennes behov av att alltid vara den som styrde och ställde bottnade säkert i hennes tidiga erfarenheter. Det begrep jag inte medan hon levde.

När jag var ung trodde jag att jag visste allt, och att det jag ville var det rätta för de som så småningom blev min familj. Idag inser jag att det var samma felaktiga tänk som mormor levde efter.

Sonen har varit här, vi pratade om gamla minnen, matinéer i Avesta i min barndom, mormor och moster, och mycket annat som jag inte pratat om på länge. Vem minns Esther Williams och simshowerna, alla dessa damer (inte kvinnor, damer) som dök och simmade som ingen vare sig förr eller senare simmat. Eller dykt. Och Tarzan på Grand (eller möjligen Röda Kvarn) med Johnny  Weismüller, Åsa-Nisse och Eulalia icke att förglömma. En fin stund.

Nu ska jag läsa (om) boken om E. ”Vi kan inte förstå förrän efteråt.” Sören Kierkegaard. Så är det tyvärr.

Ser ett program på Kunskapskanalen om en man som tror på självorganiserat lärande om barn får tillgång till datorer och internet, i Indien. Det verkar inte fungera, men han uttryckte någonting om att det mellan kaos och ordning finns ett gränsland, där saker händer. Det fastnade i mig.

Tror att jag känner igen det från egen erfarenhet. När allt gick sönder, och jag bara var mitt spelmissbruk och ingenting annat, så hände så småningom något annat. Jag började skriva, och jag blev efter några år med återfall och elände, fri från mitt missbruk. Kanske, troligen, är jag fortfarande spelberoende. Men jag spelar inte. Och jag börjar lita på att jag aldrig kommer att spela på internetcasinon igen.

Minimalinvasiv utbildning. Få lärare, många elever, internet. Så förstår jag det konstiga ordet. Apropå mannen i Indien som har en vision om lärande för barn i byar där inga lärare finns. Ett fantastiskt program, som slutar i många frågor. Vad händer sedan? Får oavsett stor respekt för en människa som använder sitt liv (och ekonomi förmodar jag) till att förverkliga tankar och idéer som andra människor kanske har livsavgörande nytta av.

När klockan är kvart i nio vill Jan gå och lägga sig.

Och nu sitter jag här, har sett lite av Babel, men inte hela, tröttnade mitt i. Har stängt av teven. Diskat Jans vinglas. Slängt hans senaste blöja och hängt hans stödstrumpor på stolskarmen. Han somnar snart under sitt lite tyngre täcke. Lampan därinne är släckt. Och jag är inte färdig för sängen än.

Men snart. Tröttnar på att försöka hitta teveprogram som intresserar. Beror säkert på mig som sällan ser teve, men så trist att de program som inte är fyllda och bromsade av reklam är så trista. Det kan inte finnas ett samband mellan tråkiga program och program fyllda med reklam. Väl?

Det är klart, jag kan alltid se Grodornas hemliga liv på Kunskapskanalen. Av någon anledning lockar det mig inte. Det blir en tidig kväll för min del också, i sällskap med Boken om E av Ulla Isaksson. Läser och känner igen på ett sätt jag inte gjorde förra gången jag läste. Nu gör boken ont, som den gjorde då, för Ulla Isaksson – och kanske för Erik Hjalmar Linder. Nu avslutar jag den här dagen, läser vidare – och skriver kanske – i morgon.

Ensamhet, också när det finns en annan människa i närheten, det kan jag skriva om – men vill inte. Alltför trist, förmodligen också alltför vanligt. Särskilt nu med corona och sociala restriktioner. Rädsla för att bli sjuk, att inte kunna ta hand om mig själv, och inte kunna hjälpa Jan. Vill inte dö, inte än, men känner mig inte rädd för döden. Bara ovillig, har inte gjort allt jag kanske vill göra – men har ingen lista, ingen sådan där ”göra innan jag dör-lista”.

Rädd är jag att bli dement, att förlora tankeförmåga och möjligheter att kommunicera. Bli förvirrad och inte känna igen mina nära. Glömma hela mitt liv. Det skrämmer mig, och det tycks vara mycket vanligt, ökar i takt med att vi är många som blir gamla. Eller så är jag bara orimligt fokuserad på ämnet, genom närheten till Jan och hans problem.

Länge trodde jag att jag ville resa och leva utomlands i gott klimat. Kanske för att få ro att skriva. Nu är resande inte möjligt, och kanske är det också så som det nog alltid varit – att den skrivro jag behöver kan jag skapa där jag är. Som nu, när varken huvud eller fingrar vet vart det bär.

Vad har jag oskrivet? Kärleken till min döde älskade, saknaden efter honom och efter vår döde son? Där har jag skrivit en del, men just inte publicerat i bloggen eller annanstans. Det är redan sex år sedan Mats dog, fyra år sedan Ulf dog. De är med mig varje dag, på ett eller annat sätt. Jag tänker på dem, ibland roar jag mig med att tänka att de nog har ganska roligt i en gemensam himmel, de kan fiska och jaga och berätta skrönor för varandra. De uppskattade varandra i livet, varför skulle de inte göra det i döden också.

Fast nu är det ju så att jag inte tror på något ”liv efter detta” – jag tror varken på himmel eller helvete. Bara på slutgiltigheten i döden. Och på att alla döda finns så länge någon lever som minns dem. Som nämner dem vid namn emellanåt, som skrattar eller gråter åt något som ett minne väcker. Som drömmer om dem om natten och ibland vaknar ledsen, ibland glad.

Jag kan förstås också berätta mera om min egen erfarenhet av att bli gammal, och tveksamt också känna mig gammal. Inte helt förbrukad och utsliten, men gammal och ganska trött. Kroppen är ännu snäll mot mig, jag har fått en ny höft, och glasögon och hörapparater är nödvändiga attribut numera. Stel är jag, särskilt om morgnarna, men än kommer jag ur sängen och får igång ben och rygg. Än kan jag sköta hushållet för mig och Jan, vi gifte oss för snart sextio år sedan, skilde oss alldeles i början av det här seklet. Jag klarar inköp, matlagning, tvätt och städning, fönstertvätt är sällsynt. Jag sköter om Jan så gott jag kan.

Om två år fyller jag 80. Det är svårt att fatta. Ingen av mina föräldrar blev så gammal, mormor var över 90 (91 säger yngste sonen som är fenomenal när det gäller att komma ihåg) när hon dog och moster 89 (tror jag). 

Hittar Ulla Isakssons Boken om E i bokhyllan. Har läst den för länge sedan, men har kanske en annan förståelse nu, med nya erfarenheter. Det är fascinerande, livet lär mig hela tiden något dittills olärt. Allt är inte trevliga lärdomar, men de påverkar mig djupt. Mitt eget spelmissbruk och alla konsekvenserna av det. Sorgen efter en död son. Sorgen efter den man jag älskade, förlorade och fick tillbaka under några år före hans död. Sorgen över att förlora den jag kallade ”min bästa vän”, inte till döden, men till ett liv där jag inte ryms längre. Nu livet med min före detta man, pappan till våra barn, och hans demens. Lärande. Tungt lärande det mesta.

Allhelgonadag, 1 november 2020 – jag har ätit min frukost, Jan äter sin just nu. Får se om han vill bre sina smörgåsar idag, jag gick med flit ut från köket innan det var dags. Ägget först, alltid. Och en sökande blick efter saltkaret, som står mitt framför honom. Det är som om han ser över, under, runt om det, innan han hittar det. När jag kom ut i köket igen hade han både brett och ätit de två mackor han vill ha, en med finsk korv och en med plommonmarmelad.

Kan inte påstå att skrivlusten bubblar i mig (om jag nu ska försöka få ihop 1667 ord idag och i morgon och varje dag i november). Någon roman lär det inte bli den här gången heller.

Om det inte regnar frampå dagen ska vi nog ta en kort promenad, vi behöver komma ut båda två. Kanske kommer yngste sonen upp en vända på eftermiddagen.

Har fyllt i Jans frågeformulär inför njurröntgen på onsdag. Och mejlat audiologen att vi inte behöver tiden den 13 november, Jan är nöjd med sin nya hörapparat som verkar fungera bra. Jag är också nöjd. Informerat distriktssköterskan Lisa om hur det är med Jan.

Vi fikar nu när Jan rakat sig och duschat.

Torskrygg och lätt stuvad bladspenat till middag. Ost, St Agûr, Kaltbach och Lidls vitmögelost. Vitt alkoholfritt vin för Jan, vitt Garbi soave för mig.

Tio i tolv har Jan ännu inte fått några kläder på sig. Han vill sitta i morgonrocken och blunda en stund i sin stol. Det får han.

Undrar varifrån ordet ”huggsexa” kommer? Jag hamnade där utifrån alla negativa kommentarer på FB om Jan Myrdal och Sean Connery. Fel ord i det sammanhanget, men vem vet vad som åsyftades när ordet kom till? Wikipedia säger så här:

En huggsexa var ursprungligen en måltid där man ivrigt och hänsynslöst försåg sig av de uppdukade läckerheterna. Förklaringen verkar rimlig.

Nu har jag löst svenskans supersvåra sudoku. Jan har kläder på, och tofflor. Någon utepromenad blir det inte i duggregnet.

Har lagt in annons om Julian Barnes´ Över kanalen på Bokbörsen. Där fanns bara två exemplar tidigare. Men vad ska jag själv läsa nu? Jag vet att det finns många böcker jag inte läst på hyllorna här hos Jan, en del är yngste sonens, en del Jans och en del mina från förr.

Jag har också fixat en ”köp nu”-knapp på min författarsida på Facebook. Free Spin för 110 kronor, fraktfritt. Behöver ju sälja flera böcker…

Det lär inte bli några 1667 ord idag.

Klockan är tio på kvällen. Jan ligger i sin säng, jag sitter i min stol med datorn i knät. Varför jag har den där vet jag nog inte, men skriver ändå. Har lärt mig att jag aldrig vet vad jag ska/vill skriva, så då handlar det bara om att sätta ner fingrarna sådär som fru Lindström lärde mig och andra en gång på Stockholms Handelsskola. Blunda och skriva. Då hade man en skärm över klaviaturen för att inte se vilka bokstäver som fanns var. Nu är jag tacksam för den plågsamma lärotiden. Stenografin har jag glömt det mesta av, och har definitivt inget behov av heller. Men skrivandet utan att behöva sitta med pekfingret och se var de bokstäver finns som jag behöver – det är jag glad att slippa.

Journalister förr var duktiga på att skriva snabbt utan att ha ”rätt” fingersättning. Min en chef var före detta journalist och jag har aldrig sett någon skriva så snabbt, fast han ”inte kunde”.

Se där, ett minne dök upp och tankar på en människa som nu är död. Känns bra att minnas. Ibland, allt oftare, blir jag förskräckt över hur många av de människor jag mött i livet som idag är döda.  Även sådana som jag inte mött, nu Jan Myrdal, Sean Connery. Trots att jag aldrig funnits i deras världar, har de funnits i min värld. På mycket olika sätt, och med väldigt olika tyngd – men de har varit delaktiga i mitt liv (utan att ha en aning om det).

Jan piggnade till fram emot eftermiddagen, slokade under middagen med hostattack igen, men mådde bättre nu i kväll. Nu har han vatten och tranbärsdryck i glas nära sängen. Och tillsägelse att kissa i den portabla toan i hörnet i sovrummet. Inte försöka ta sig ut till toaletten, utan käpp… 

Nätterna är jobbiga, för honom och för mig. Jag vaknar oftast, men inte alltid, när han kliver upp. I bästa fall kan jag hindra honom från att vackla ut till toaletten. Och ibland kan jag också hinna byta blöja. Ibland glömmer jag det – halvsovande. Det jäkliga är att om jag är halvsovande innan Jan ligger i sin säng igen – så är jag helvaken därefter. Det tar mig ett par timmar att somna om, och ibland ger jag upp och stiger ur sängen vid sextiden.

I morgon är det första dagen i november. En månad då jag flera år har skrivit nära två tusen ord varje dag, i NaNoWriMo. I år bryr jag mig inte om att registrera mig, tror att jag kanske kan få mig till att skriva ändå. Det lär inte bli någon roman i år heller, men kanske bitvis texter som är viktiga, åtminstone för mig.

Tillbakablick på idag: Steg upp – ensam – vid halv sju. Te. Koll på mejl och FB, nyheter. Vid halv nio kom också Jan upp. Frukost, äggkokning. Så småningom rakade Jan sig, och duschade. Han blev piggare därefter.

Jag bokade tvättstugan när jag slängde soporna (samma hus). Handlade, glömde plånboken och fick gå tillbaka. Värmde köttgrytan jag gjorde förra veckan och rostade potatis etc i ugnen. Var klar med tvätten före middagen.

Så såg vi på teve, bergsbestigare, Kunskapskanalen. Vad får människor att riskera livet för att ta sig till en bergstopp som ingen annan gjort tidigare (veterligt)? För min del obegripligt, men visst var utsikten fantastisk. Lurviga söta apor någon annanstans i världen (Taiwan?) – och grodor som lever i träden och annat märkligt. Vi fick nog. Jan borstade tänderna, på med nattröjan, jag smorde in hans ben, ny blöja och god natt. Nu hör jag honom harkla sig därinne i sovrummet, så än sover han inte.

Och jag sitter i min (hans) stol och tycker att det är ganska skönt att inte göra annat än detta.

Denna fredag i oktober, den sista, då en borttappad klocka återfanns i en på sjukhuset kvarglömd sko. Dessförinnan hade jag och personal på tre sjukhus letar igenom kvarglömda saker utan resultat. När skorna väl budats hem till Jan återfanns också hans klocka, och halsbandet som talar om att han äter blodförtunnande medicin…

I natt har han sovit oroligt, jag fick bädda om sängen vid femtiden. Eftersom han äter den blodförtunnande medicinen igen, har han också lite blod i urinen. På morgonen var han ledsen, ”allting är fel”, ville inte själv bre sina smörgåsar, ”kan inte”. Men han åt frukost och nu sitter han och ser ut genom fönstret, mot Tallgatan. Han är inte glad idag. Jag tror jag förstår honom.

Jag går och handlar, och har glömt plånboken när jag ska betala. Gör om, gör rätt. Så fikar vi och Jan får en host- och kräkattack. Han blir utmattad. Som tur var hade han inte hunnit ta antibiotikatabletten han ska ha mitt på dagen. Nu får den vänta ett tag. Efter en stund lugnar sig hostandet och han kan ta sitt piller utan problem. Och han säger att ”det är väl hyfsat” när jag undrar hur det känns. Han får, och behöver, många kramar idag.

Klockan fyra har jag tvättstuga.

Dagen är grå och mulen, hela dagen. Och i morgon är det november. Men, eftersom tiden ibland går fortare än jag riktigt hinner med att förstå, så är det snart jul och därefter blir allt så småningom i alla fall närmare ännu en vår.

Vi provar om Jan vill se något på teve, men hittar inget som intresserar honom.

Andra skrivande människor har klart för sig hur de ska lägga upp sitt skrivande under november, flera är med i NaNoWriMo. Jag tänker försöka skriva de där 1767 orden utan att registrera mig. Men inte har jag någon klar synopsis, eller ens idé om vad jag ska skriva. Det får bli som vanligt, sätt igång och skriv – kanske ”blir” det något. 50 000 ord under november är målet. Orden har jag fixat förr, men inte innehållet…

Jag lagar god mat, gryta med lokalproducerad högrev, mör. Rostade rotfrukter etc till – Jan hostar och kräks mitt i måltiden. Ingen av oss vet varför. Nu har jag gått från bordet, han hostar fortfarande och jag orkar inte höra det. Det är mera synd om honom än om mig. Hällde ut hans tallrik i kompostpåsen, jag åt upp mitt innan han började hosta. Vad kan han äta utan detta?

En glass efter den mat han inte åt går ner utan problem.  Det är bra. Och att ta bort den vätskedrivande medicinen gör att han kissar mindre. Det är också bra, så länge hans ben inte blir svullna. Än är det okej. Nu är klockan sju och om en halvtimme är det Rapport. Tvätten är hämtad och undanlagd. Jag tänker inte göra mera idag.