beskrivarblogg

30 okt 2020 – en lugn och stillsam kväll hemma i Sundbyberg. Jan är hemma. Och han tycks må bra. Vi har ätit vår middag, Jan har sett på UR med de engelska kanalfararna i Egypten, medan jag läste.

Han är glad åt att hans klocka fanns i skon, han tyckte det var mycket skönt att få duscha (om han har rätt så har han inte duschat på en vecka, men det är svårt att veta). Han tycks inte ha haft några stödstrumpor på sig, och är (tycker jag) lätt svullen i åtminstone det ena benet. Får hålla koll. Läkaren på Jakobsberg tog bort hans vätskedrivande medicin. En aning blod i urinen också, beror förmodligen på att den blodförtunnande medicinen satts in igen efter några dagars uppehåll.

I morgon är en ny dag, vi ska inte göra något speciellt. Om det blir bättre väder än idag kanske vi tar en kort sväng utomhus med rullatorn. Nu har Jan gått till sängs efter en antagligen ganska jobbig dag. Och jag följer snart efter. Vi mår bra. Tror jag.

30 oktober 2020 – klockan är åtta och frukosten avklarad. Fick för mig att jag skulle skynda mig ner och handla, innan många andra gör det. Men så insåg jag att kyl och frys är fulla av mat, vi behöver inte någonting just idag. Så jag sitter kvar i min stol med min kopp kallnande te.

Det blir pasta med köttfärssås och riven ost till middag. Jan kommer hem om ett par timmar.

Städa behöver jag inte heller, gjorde det innan vi åkte ut till mitt förra gången. Och tvätten klarade jag av igår. Middagsmaten är lagad, ska bara tas ur frysen. Så vad ska jag göra? Ingenting. Bara sitta här en stund till, klä på mig så småningom. Smörja in blåmärkena efter pumphustaklyftandet på landet häromsistens. Nyckeln till rullstolshissen i porten ligger i stolen i hallen (vet ju inte om den behövs). Har plockat bort den vätskedrivande tabletten ur Jans dosett, han ska inte ha den längre.

Har hörapparaterna i öronen ifall ”hemligt nummer” ringer igen nu på morgonen. Än är det tyst.

Idag är det inte enbart disigt, det är dimma, och det är skönt att vara inomhus.

Firefox fungerar idag också, men jag får varje gång jag öppnar sökmotorn försäkra att det är min standardläsare, spelar ingen roll om jag kryssar i ”kolla…” eller låter bli. Men det lilla besväret är det värt för att slippa ha den ”förenklade” versionen av FB på min dator. Och kunna köra gamla modellen via min sida, 48 timmar åt gången.

”Hemligt nummer” ringde, terapeuten på sjukhuset ville kolla att Jan haft både käpp och rullator med sig dit. Det hade han, så nu får han förhoppningsvis dem med hem också. Och vi har det intyg till kommunen som gör att de kanske bidrar för att ta bort trösklar här i lägenheten. Än klarar Jan att lyfta den lätta rullatorn över dem, så vi väntar nog ett tag. De är omtänksamma där på geriatriken. Nu återstår bara att se om han också har hörapparaten med hem…

Jan är hemma, med hörapparaten. Menmed fel käpp och utan skor och utan sitt armbandsur. Jag har ägnat de senaste timmarna åt att prata med personal på Norrtälje sjukhus, på Danderyd och på Jakobsbergs-geriatriken. De senare lovade att buda hem Jans skor. Budet kom för en stund sedan, och i ena skon låg klockan…

På sjukhuset hävdar man att man noga skriver upp och låser in värdesaker. Inte den här gången. Jag blir bara trött – och enhetschefen blir nog också trött på mig. Hon har inte fått det brev, med originalkvitto på hörapparatsförskrivningen, som jag skickade för sisådär tio dagar sedan. Nu har jag mejlat med foton på kopian jag hade, och kopia på faktura för färdtjänst med tillägget att ytterligare en faktura kommer.

Ska bli intressant att se vad enhetschefen säger om det här. Jag är slut som artist. Någon bild på gömstället lyckas jag inte få in – heller.

Kväll, 29 oktober 2020 – jag har stängt av teven. Och Facebook, som enbart irriterat mig det senaste dygnet. Känner för att göra som en av syrrorna, stänga ner.

I morgon kommer Jan hem igen, för att nästa vecka röntga njurarna (och dricka en helvetes massa vatten dessförinnan, utan att kissa!?) – vi får ta det när vi är där. Onsdag. Färdtjänst beställd.

Tvätten är sorterad och inlagd där den hör hemma. Lite här, lite där och lite på landet. Det mesta hamnar så småningom på rätt ställe. Sönerna har kollat och glatt sig åt att pappa får komma hem. Jag har talat om för äldste sonen att jag kanske gjort något med vattentillgången på landet när jag satte på värmen i pumphuset. Han försöker få mig att tro att det klena vattentrycket inte är skadligt. Hoppas han åker ut och kollar när han har tid och kanske är i närheten. Yngste sonen avstår från att åka ut i helgen när han är ledig. Jag rekommenderade att han skulle ta med sig vatten, men det blev nog lite för besvärligt. Jag var kanske alltför bra på att varna för pumpproblemen.

Har just sett sorgeprogrammet med Claes Elfsberg, bra den här gången också. Belyste på ett fint sätt hur barn och unga människor hanterar sin sorg på ett annat sätt än vuxna och äldre. Tänker på vår sondotter. Tror inte jag/vi var till stort stöd för henne i hennes sorg. Vi var nog alltför upptagna av vår egen.

Och jag tänker på hur glad jag blev när en jaktkompis till Mats nämnde honom på Facebook vid namn och talade om hur han fattades, nu i jakttider. Det betyder ju att vår son finns, fortfarande. Också när han är död. För mig finns han snart sagt varje dag, ibland med glädje och ofta med just sorg. Han finns.

Teveprogrammet är en berättelse om sorgen, liksom Lars Bergs bok (som jag glömt titeln på). Blev glad åt Lars Bergs beskrivning av sorgen som en glädje över att den som dött faktiskt har levt och funnits i de år som var hans eller hennes. Hur sorgen är en konsekvens av kärlek och liv, hur den faktiskt är livsbejakande och nödvändig för fortsatt liv. I den flock vi människor är, där vi behöver varandra och också behöver sakna dem som inte längre ingår i flocken.

Och hur ingen sorg är den andra lik. Det går inte att jämföra sorg. Min sorg är min, din sorg är din. Jag kan tänka hur sorgen över Mats, vår son, är annorlunda än sorgen över dig, min älskade, mannen min. Saknaden är densamma, sorgen är olika. Och mitt sätt att leva med det ena och det andra är också olika.

Nog av.

I morgon är en ny dag, Jan kommer hem och jag hoppas han mår bra. Några antibiotikapiller har han med sig, och han ska inte längre äta vätskedrivande medicin – jag lär få en ny medicinlista medskickad. Och jag har letat fram nyckeln till rullstolshissen vid porten, om den skulle behövas. Käpp och rullator hoppas jag kommer med honom. Han är välkommen hem.

Torsdag 29 oktober 2020 – har städat huset och plockat undan sådant som inte behöver ligga framme. Planerar att åka till Sundbyberg i eftermiddag, och invänta Jans hemkomst i morgon, om hans infektion har givit med sig. Kanske väntar jag och åker in tidigt fredag.

Kom plötsligt ihåg att jag drömt att min dator stals, med allt den innehöll. Och jag hade inte säkerhetskopierat någonting… Så det gjorde jag nyss.

Snart lägger jag ner Facebook för gott. Nu har de ändrat till en ”förenklad version, eftersom min webbläsare inte stödjer FB”. Har Chrome som jag haft hela tiden. Det gick bra till idag. Och när jag försöker meddela problemet får jag till ”svar” att de inte kan besvara enskilda frågor, men försäkrar att mitt inlägg används för att förbättre FB.

Nyss fick jag påringning om att Jan kommer i morgon förmiddag. Därmed åker jag till Sundbyberg om någon timme. Det är eftermiddag, och jag är i Sundbyberg, tvättstuga klockan 16. Jan har fått kallelse till njurröntgen nästa vecka, och till urolog i Solna den 19 november. Det är mycket nu. Har beställt färdtjänsten till röntgen den 4 november. Det andra får vänta någon vecka.

Hittade en parkeringsplats framför porten, och har betalt månadsparkering till den 5 december.

Tvätten är på gång. Och jag har just missat ett ”hemligt nummer”-samtal. Tre signaler hinner jag inte fram på om jag inte står med telefonen i handen. Nåja, någon ringer kanske igen, eller så behövs inte samtalet. Nu ska jag hämta upp torr tvätt.

Har fått faktura på en resa med färdtjänsten, kostar nu 168 kr ToR. Har gått upp 20 kr sedan i våras – men det är det värt.

Okej, det är inte november än, inte dags att skriva de där 1767 eller så orden varje dag. Men kanske ändå.

Just nu vet jag inte vad orden vill? Klagan över en tillvaro som styrs av en annan människa, som inte kan styra sitt eget liv? Absurt. Och vad gör att jag låter mitt liv styras så? Lojalitet med mina barns far och min kärlek för länge sedan? Skuld? Brist på annat att ägna mig åt?

Jag vet inte det heller.

Så, det här är förmodligen min sista kväll, ensam, just nu. Och vad gör jag med den? Äter middag runt sex som vanligt, dricker vin till, som vanligt,. äter mina russinkakor (syrrans recept där de heter Göran Tunströms mammas korintkakor). Vet inte vad jag ska göra för övrigt (som vanligt). Jag kan ju alltid peta i mig den där mjuka pepparkakan från baket i veckan, den med botten kvar i formen. Fast särskilt god var den inte.

Och så kan jag gå och lägga mig om någon timme, och vakna igen vid midnatt och kanske somna om fram emot morgonen.

Torsdag morgon – precis så gick kvällen – jag somnade vid tiotiden och vaknade klockan halv två, somnade om och vaknade igen vid fyra, klev upp åtta. Sov förmodligen mellan de två sista klockslagen, drömde väldigt detaljerade drömmar som jag bara minns lite av.

28 oktober 2020 – Är tillbaka hemma hos mig, och möblerar om böcker i bokhyllorna. Inte lika många dubbla rader som tidigare. Och så väntar jag på att någon från sjukhuset ska ringa och berätta hur Jan mår, och vad som troligen gäller för hans hemkomst. Klockan är bara kvart i fyra på eftermiddagen, så de hinner ju ringa än… Så länge jag inte hör något annat stannar jag här.

Regnar. Vedspisen brinner och det blir långsamt varmare i köket. På landet lyckades jag få igång värmen i pumphuset med blåmärken på armarna som konsekvens. Men möjligen gjorde jag också något annat, för vattentrycket är lågt. Nu får det vara så, har talat med yngste sonen som kanske åker ut till helgen. Ta med vatten. Svampvändan i morse gav klen skörd, några trattisar, ingenting annat. De jag hittade växte alldeles nedanför huset, övriga välkända ställen var tomma.

Har tagit hem en del mat ur frysen, men den får stå på ännu någon tid. Sonen har mat där, och kanske åker vi ut någon gång till innan det blir vinter.

Har paketerat fyra tunga böcker där beställaren på Bokbörsen enbart betalar 62 kronor i frakt, jag betalar 62+59. Gungor och karuseller. Gläder mig att läsare hittar böcker de vill ha, som till exempel ”Matematiska gåtor”. Fråga mig inte varifrån jag fått den, ingen aning.

Nu, halv fem, ringer doktorn och ger mig lite information; Jan verkar svara på den antibiotika han får nu, och får förmodligen åka hem på fredag. Jag åker därmed till Sundbyberg torsdag eftermiddag. Bra samtal, samtal den här gången, inte ideliga upprepningar och ”jag hör inte vad du säger”.

28 okt 2020 – har just talat med arbetsterapeuten (en av dem) på sjukhuset där Jan är – hon ställde alla de frågor som ställdes för en dryg månad sedan när han var där… Och dessutom talade hon lågt och med brytning som för mina öron var svår att uppfatta. Om jag frågade vad hon sagt kom det en gång till, på samma sätt. Efter flera omfrågor fick jag klart för mig att hon sagt ”cognitionen” – har aldrig hört det ordet på svenska. En omskrivning gjorde att jag förstod och kunde svara. Något besked om hur han mår kunde hon inte ge.

Ett par dagar till får han nog stanna, så att de får klart för sig vad det är för bakterier som spökar. Bra, då vet jag åtminstone det. Jag förblir därmed här hemma hos mig tills jag får något besked.

Äldste sonen berättade glad för några veckor sedan om sitt besök på sopstationen. En man slängde just något som fick sonen att hoppa efter och plocka upp detta något. Han tog det med sig hem för att ”göra i ordning det”. Han ger mig/oss det i present – ”och du kommer att känna igen, och bli glad”.

Nu sitter jag här på landet och klappar en vacker rorkult, en sådan som vi hade på vår segelbåt. Han har slipat och oljat, den är alldeles ljuvlig. Helst vill jag ta den med mig hem till mitt, men tror att den ska stanna här. Det var här vi hade båten. Sonen hade rätt, jag är tacksamt glad.

Tror dessutom att jag nog fick på värmen i pumphuset. Hävstångsplanka på båda sidorna lät mig få in handen och trycka på en knapp. Hoppeligen rätt knapp. Nu ska jag bara få ner det där jäkla tunga locket igen, utan att fastna emellan. Det får bli i morgon, efter svampskogen.

Jan är på Jakobsbergs geriatriska sjukhus, de ska försöka utreda vad det är för bakterier han har i urinen. Därmed kan det kanske också bli antibiotika som fungerar. Jag var dit en vända med diverse (glömde, tror jag, raklöddret – men då får han väl förbli orakad, som förra gången). Och så poängterade jag för ansvariga sköterskan på avdelningen att vi vill få hem honom med hörapparat den här gången. Hon log lätt. Har kanske hört om mina klagomål. Hoppas han inte är alltför förvirrad av att byta ”hemvist” så här – först Norrtälje, så Danderyd och nu Jakobsberg.

Om några timmar ska jag äta gambas och ris, och dricka vin till. Till dess läser jag om en gammal Judith Krantz-bok, Dazzle. Inte särdeles läsvärd, men vad som gives för ögonblicket. Det mörknar utanför fönstren, tallarnas grenar dansar mjukt. Och det är välsignat tyst, trots att jag har fungerande hörapparater i öronen. Älskar tystnaden här. Hemma hos mig är det ibland lite för många fordon som passerar, och i Sundbyberg är det ett konstant oväsen.

I morgon blir det Addarsnäs igen, för att fixa lite där. Men inte förrän fram på eftermiddagen – om inte sjukhuset bestämmer att Jan ska hem, då åker jag till Sundbyberg.

Det var då det. När jag inte döpt bilderna vet jag heller inte vad som döljer sig bakom bokstäver och siffror – men i juni var blomstren så här vackra. Nu väntar jag på våren.

26 oktober 2020 – försöker få kontakt med Danderyds sjukhus och ansvarig sköterska. Har fått direktnummer av annan person, men det tutar upptaget hela tiden… Så här sitter jag nu, och kan inte annat än vänta. Igen. Så, när klockan är ett, är det plötsligt inte upptaget längre. Men då får jag besked att ”den person ni önskar nå är inte anträffbar just nu, försök igen senare”. Förstår ju att den stackars stressade människan måste äta lunch, eller gå och kissa, eller bara andas ett ögonblick. Men att inte få något besked om Jan gör att jag inte kan planera min dag, jag törs inte ge mig iväg till landet och sätta på strömmen i pumphuset till exempel.

Tar in ved, har plockat in bananlådeböckerna i de nytillkomna hyllorna. Plus hittat och skickat boken som beställdes igår och betalades idag.

Så fick jag tala med en sköterska som precis börjat sitt pass – och hon visste förstås ingenting, men lovade att ringa när hon hade något besked. Det tackade jag för. Klockan är halv två.

Oj, vad det mulnar, regn eller snö? Nej, det är för varmt för snö, ca 10 grader.

Klockan tre ringde sköterskan, Jan har gjort gastroskopin och den visade inget konstigt, han flyttas nu till Jakobsbergs-geriatriken (som jag bråkar med om hans försvunna hörapparat) i eftermiddag, fortsatt antibiotikabehandling. Ingen hemkomst alltså idag eller i morgon, jag åker ut på landet och försöker komma åt strömbrytaren för värme i pumphuset (tungt taklock). Och kanske kan jag gå en sväng i skogen och åtminstone kolla om det finns någon svamp.

Glad att inget var fel med hans matstrupe. Glad att undersökningen gick att genomföra, när han ändå var där. Hoppas att de är så vänliga som de brukar vara på Jakobsbergs sjukhus, trots att jag just presenterat våra krav på ersättning för deras obetänksamhet förra gången han var där.

Jag tänker äta tidig middag, dricka ett glas rödvin och försöka slappna av. Oro och väntande sätter sig i kroppen, axlarna är spända, men släpper taget när jag medvetet tänker på det. Och jag har det varmt och skönt i min lilla stuga. Fem ljus tända på köksbordet, tio knoppar på novemberkaktusen (hoppas de orkar hänga med tills de kan slå ut). Timjan och rosmarin i köksfönstret, pelargoner i övriga fönster. Och Jans rum har en ny rullgardin tack vare sonen igår. Brandvarnare i halltaket, går inte att ha den i köket – den sätter igång så fort jag lagar mat eller tänder i vedspisen. Tack kära son och sonhustru för jobb och ved igår!

25 oktober 2020 – jag är glad och tacksam för ved och bokhyllor från äldste sonen och hans familj. Och jag sitter här ensam igen, och tänker på hur våra korta liv slutar. Jag är 78 år, Jan är 85 i jul. Just nu kämpar han med både demens och urinvägsinfektioner. Jag är veterligt frisk, men trött.

Om vi sätter oss i Sundbyberg, i hans lägenhet – kan vi börja använda hemtjänsten igen. Några timmar som känns rätt betydelselösa just nu, och dessutom smittfarliga. Nu är jag (och han tills han kom in på Danderyds sjukhus för ännu en urinvägsinfektion) hemma hos mig utanför Norrtälje. Jag inbillar mig att ingenting smittar oss här, även om jag åker och handlar det vi behöver. Något socialt umgänge har vi inte.

Livet är absurt. På vägen utanför ”mitt” hus far bilar förbi med lerduvenågonting. Ägarfamiljen är här – det är läslov (lärde mig idag att det heter så, inte höstlov, som om någon unge läser mera för att man döper om). Och det är jakt. Jag kan inte gå ut i skogen om jag skulle få för mig att leta efter trattkantareller. Aldrig hittills har jag inte plockat svamp. Är det ännu någonting som ska försvinna in i ålderdomen?

Jag nyser, förmodigen bokdamm. En banankartong till ska plockas in – sedan kan jag – om jag vill och ids – plocka in några av de böcker som står i dubbla rader i den tomma bokhyllan. Nyser igen.

Nu ska jag värma Thai-mat, Jan är inte så förtjust i det – så det blir min middag idag – när jag slutat nysa…

Hur ska man/jag hantera den här obekanta tillvaron? Jag menar inte enbart Corona, men också ålderdom, demens, otillräcklighet. Ensam. Bara jag som kanske (osäkert) kan göra resten av livet för Jan bättre än det skulle varit annars. Vem kan bestämma vad som bra. och inte bra?

Men jag är den han har närmast, och det är jag som fattar beslut som påverkar hans liv. Som nu, när han är tillbaka på sjukhus igen.

En vän kände igen hur svårt det är att vara den som ska bestämma nästa ”drag”, utan att vara läkare eller ha kompetensen. Men ändå vara den som fattar beslut hit eller dit…