beskrivarblogg

Fredag 23 oktober 2020 – när jag tittade in i Jans sovrum i morse låg han på golvet. Vi hjälptes åt så att han kom upp, och kunde ta sig in i köket. Hur länge han legat där vet varken han eller jag. Idag är han mycket trött. Han får hoppa över rakningen, men vi har lyckats klä på honom det han ska ha. Och han åt frukost, tog sina piller. Sitter nu i sin stol och sover mest. Oroande. Jag reflekterar över att jag låg en bra stund tidigt i morse och försökte höra om Jan var vaken, något kändes inte bra. Och det var det ju inte heller.

Jag eldar i vedspisen och gör kalops. Har ett kilo köttfärs i kylen också, om jag behöver terapilaga mera mat. Vilket jag gjorde. En rejäl laddning köttfärssås, plus ett par lagom paket i frysen.

Eftermiddag, vid tvåtiden körde jag in Jan till akuten i Norrtälje, med tydligt blod i urinen. Jag fick lämna honom där, och invänta besked hemma. Fick inte följa med innanför ”slussen”.

Nu är det plötsligt lite sol på himlen som annars varit grå hela dagen.

Så trampar jag omkring, plockar lite här och där, får äntligen fart i vedspisen igen, viker torr tvätt och hänger morgonens i köket. Det är varmare än resten av huset. Vattnar pelargoner, timjan och rosmarin, plus Mors Dagsrosen med murgröna. Vackra nya små blad kommer i stället för de som rådjuren åt upp ute på landet. Äter Polly.

Tänker på de tolv timmarnas väntan på SÖS för en dryg månad sedan, tänk om det tar lika lång tid nu?

Spisen knäpper så jag hoppar högt. Klockan är bara sex, det är mörkt, fyra-fem grader. Halvmåne. Jag har ingen ro. Äter en hård tunnbrödsmacka med skagenröra och hårdkokt ägg (glömde äggen i morse, fick koka nya till frukost). Rensade ett granatäpple tidigare, men orkade inte äta upp kärnorna, och Jan ville inte ha – de får ligga i frysen ett tag, förmodligen tills jag slänger dem. Har ett äpple till…

Kvart i sju ringer en kvinna från sjukhuset, och talar i princip om att hon måste tala med överläkaren för att kunna behålla Jan över natten… Ingen blödning i hjärnan, och det är ju bra. Men inga vettiga besked om någonting annat. Hoppas han får stanna över natten åtminstone. Så nu sitter jag här och väntar, igen. Han äter ju blodförtunnande medicin och det har säkert medverkat till allt blodet i toalettstolen – men jag är ingen läkare, och om jag måste hämta hem honom i kväll har vi en lång natt framför oss. Och en helg.

Nytt samtal – Jan transporteras till Danderyd, och läggs in via deras akut. Jag ringer i morgon bitti och kollar, han hade bra blodvärden, och inget blod i urinen… Han är ju listad i Sundbyberg, och då kan Norrtälje tydligen inte ta hand om honom. Nu ska jag försöka koppla av, jag hoppas att han får sova och att vi ses i morgon. Det här är jobbigt, för honom och för mig.

Vill inte störa yngste sonen med detta, innan jag vet bättre. Har talat med den äldste, vi hörs igen i morgon.

22 oktober 2020 – pappas födelsedag, den hundranionde. Han är nog glad att han inte lever idag, av många orsaker.

Jan har varit uppe i natt, ställt käppen i duschrummet och ordentligt vikt ihop den stora mattan i sitt sovrum. När jag kikade in tidigt i morse låg han i morgonrocken ovanpå täcket. Lite senare åkte rocken av och han kröp ner under täcket igen. Kvart över åtta åt vi frukost. Nu rakar han sig.

Regn, ”storjakt” på gården (enligt förvaltaren) från idag och till och med söndag. Jag har lovat att vi ska hålla oss inomhus. Jag åkte och handlade och slängde sorterade sopor, tittade in på biblioteket. Eldar nu i vedspisen denna gråa torsdag.

21 oktober 2020 – disigt, och varmt, drygt åtta grader. Glömde ta bort blockeringen för anonyma samtal på telefonen; nu har ”hemligt nummer” (Jans läkare) ringt, och avvisats… Undrar om läkare och sjukvård någonsin får tag på sina patienter per telefon? Distriktssköterskan och jag mejlar, det fungerar utmärkt.

Jag behövde inte vänta så länge, nu har vi talats vid. Jan behöver göra en gastroskopi, lungorna var okej i skiktröntgen, men hon vill få matstrupen kollad. Det innebär för Jans del att han får en remiss till Danderyds sjukhus, för att läggas in, kanske sövas. På det sättet blir det enklare att genomföra undersökningen.

Beställde och betalade Avast datorskydd för två år, 599 kronor, den 29 september. Pengarna drogs dagen efter från mitt konto. Idag får jag besked att betalningen inte inkommit, och att beställningen därför annulerats. Jag ska få ytterligare ett mejl där jag kan fylla i uppgifter för att få pengarna tillbaka. Installerar nu Avast gratisprogram…

Så, nu har jag lovordat Helsa vårdcentral i Sundbyberg, av fullaste hjärta. Vad ska jag göra nu? Mer än fixa rotmos och fläsklägg till middag, äta middagen och diska? Kolla Rapport och kanske Kunskapskanalen. Gå till sängs runt klockan nio-tio.

Det är inte mycket energi i Jan i(eller mig) dag. Men han är feberfri. Vi hänger med ett tag till.

Sol och molnfri himmel. Nästan sex grader, tack och lov varmare inomhus, så länge jag kommer ihåg att fylla på i vedspisen.

Yngste sonen jobbar på Samhall, vidrigt tidiga morgnar och märkliga arbetstider. I förra veckan fick han veta att han inte skulle tillbaka till en arbetsplats som han tyckt om. Ingen orsak angavs. Han och jag har pratat i helgen, han var ledsen och förstod inte varför han inte var välkommen, dit där han trivts så bra. (Och trott att människorna tyckte om honom tillbaka.)

Idag ringer han igen. Då har han frågat sin arbetsledare om anledningen till att han inte var välkommen där igen (och mått dåligt i helgen). Får till svar att det var ingenting personligt. Bara att de behövde någon annan sorts kompetens (eller så).

Varför i helvete kunde inte denna arbetsledare (som sonen gillar och respekterar) säga detta redan förra veckan. Inte förrän han – min modiga starka son – försöker få ett svar på något han inte förstår. Så får han ett svar han kan acceptera, även om det gör ont. Han är stark, sonen min. Och jag förstår inte vad arbetsgivare och tjänstköpare håller på med. De har inte mycket respekt för de som jobbar för dem.

Käraste sonen vår, du är stark, du är så otroligt omtänksam och så stödjande. Önskar bara att du hade flera i din omgivning, arbetsmässigt, som var mera lika dig. Älskar dig, som jag vet att du älskar oss.

Rotmos till middag, med nattkokt fläsklägg till. Crockpot, som jag stängde av klockan två i natt.

Kall blåst och låg temperatur har hållit oss inomhus idag. Jan äter antibiotika för urinvägsinfektion (som syns i hans blöjor och natturin). Och jag skyller på att jag ju måste vara hemma hos honom.

Tacksam att ha en distriktssköterska, Lisa, i Sundbyberg på Helsa, som läser mina mejl och skickar information vidare till doktor Malin och Hava. Båda försökte komma i kontakt med mig per telefon i fredags, gick inte eftersom jag blockerat okända nummer. Nu fungerade allt ändå, medicin hämtad i lördags och kuren påbörjad.

Den här vårdcentralen fick lågt betyg i någon undersökning tidigare. För vår del har allt varit toppen, läkare, distriktssköterska, annan personal som både bryr sig och fungerar med receptskrivande, förskrivning av blöjor och madrasskydd, utprovning av stödstrumpor – och dessutom trevligt bemötande. Är tacksam att vi har dem.

Måndag 19 oktober 2020 – blir uppringd av SöS, dit jag skickat brev om deras bristfälliga administration. Inte så att läkaren bad om ursäkt, ”har varit borta ett tag, hittade ditt brev nu”, men han ordnar i alla fall en ny beställning på blodprov och en remiss om njurröntgen (uppföljning) till Norrtälje sjukhus, där jag är listad. Kanske fungerar det bättre där än på Södersjukhuset.

Jan äter sin antibiotika (plus andra piller), urinen är mörk, oroar mig. Har mejlat distriktsköterskan, hoppas hon hör av sig. Nu tar han igen sig i sin stol efter frukosten. Han är trött.

Sol, blåst och kallt. Har hämtat in ett lass ved igen, eldar.

Kanske blir det rotmos till middag, fläskläggen puttrade färdigt i crockpoten i natt, står nu rensad i kylan på trappen. Mejlat Postnord och Jakobsbergs sjukhus om ersättningsanspråk för Jans bortslarvade hörapparat, 1220 kronor har det kostat honom…

Jag är också trött, trots att jag sovit gott sedan vi kom hit (förklarar det med att mitt sovrum här är betydligt svalare än i Sundbyberg). Och jag är inte direkt villig att börja varje morgon med ett leende, men än tar jag mig ur sängen utan att knorra hörbart. Och gör det jag ska.

Har torkat hall- och köksgolv, tvättat en maskin med mjukisbrallor och några tröjor. Tvätten får torka inne idag. Beställt hörapparatsbatterier och gelpennor på nätet.

Kålrot, några potatisar och en morot puttrar i crockpoten, kanske blir det rotmos till kvällen. Jan är måttligt road. Hans aptit är inte stor numera. Kalvlevern igår åt han dock gärna, även om han i förväg även då såg sådär halvintresserad ut. Kollade lammlever på Ica – men den fanns enbart i stora förpackningar, och det gick inte att dela på. Dålig service. Tvivlar på att de får sålt så stora bitar. Samma sak med lammläggen, två i varje förpackning. Här räcker en gott och väl, men den får inhandlas annanstans. Små hushåll är förmodligen ointressanta, även om många (andra) pensionärer har gott om pengar och har råd att handla dyrt. Här i Norrtälje är det långt till Östermalmshallen, här finns Ica, Coop, Lidl, Willys. Kanske något jag inte hittat till? Den som vet och läser detta kan väl berätta! I den manuella köttdisken på Ica finns mycket gott och dyrt, men inte just lammlever, och kalvlever hade jag redan hittat i disken.

Jag frågade på Ica i Sundbyberg vad ”iberico” var för något – fick till svar, vagt, att det är griskött, mycket mört, bra att grilla. När jag sade att jag trodde att det kanske var det vår son Mats ofta grillade på landet, fick jag veta att det var det nog inte. Slaktare (äldre, personen i manuella köttdisken tittade på mig och gjorde en snabb kalkyl) vet inte vad just det här är, liksom inte flapsteak… Hens pappa som också var slaktare hade ingen aning. Nähä. Får fråga min äldste son, han vet nog. Mats är utom räckhåll.

Nu har jag klämt ur mig tillräckligt många ord, slutar här. God måndagseftermiddag och –kväll, vänner.

Iberico, secreto – spanska ord för griskött – försöker hitta bild. Lyckas inte. Blir morotsbild i stället…

Lördag 17 oktober 2020. Inte 2030 som det stod nyss… Sol, tvätt som torkat tillräckligt, trasmatta som får hänga på tork till i morgon. Vedspis som värmt köket hela dagen. Livet är gott trots att Jan åter han en urinvägsinfektion, han får piller morgon, middag och kväll nu. Just receptförskrivning och uthämtning var som helst (nu i Norrtälje) är en av de saker som fungerar i vårdapparaten. Det är vi glada för, vi som inte för längre perioder befinner oss på ett och samma ställe. Helst inte i Sundbyberg som känns smittfarligare än landet härute på Addarsnäs.

 Såg en örn idag, när jag for in till Norrtälje. Förundrades som alltid över att örnen kan flyga, med kompakt kropp och breda vingar. Vad väger en örn? Vet inte – men gläds åt dess magnifika rörelser på himlen. Såg en älg också, som sprang över vägen och som jägarna som verkar vara ute överallt i skogarna häromkring förhoppningsvis har missat. Inga försök till svampplockning den här helgen.

Har sopat altanen, men det blåste för kraftigt för att det skulle vara skönt att sitta ute. Jan sitter nu i sin stol i köket, iförd keps och solglasögon för solen som tränger in genom köksfönstret. Har slutat fylla på vedspisen för ögonblicket, det är varmt nog med 23 grader. Oj, vad jag tycker det är skönt att vara hemma hos mig. Det är problematiskt att Jan förmodligen också tycker att det är skönt att vara hemma, i Sundbyberg… Han får stå ut nästa vecka, så åker vi tillbaka när antibiotikakuren är klar och han kanske behöver lämna ett nytt urinprov.

Fredag 16 oktober 2020 – har kommunicerat med distriktssköterskan och lämnat Jans urinprov. Läkaren hade försökt ringa mig igår, men jag har blockerat okända nummer… Då ryker vårdens ”hemligt nummer” också. Om en timme ska vi färdtjänsta och prova ut hörapparaten – det blir en lättnad både för Jan och mig att han kan höra bättre därefter.

Nu ska jag bädda rent i sängarna, kanske åker vi hem till mitt i eftermiddag.

Det gjorde vi, är nu här och försöker få fyr i spisen, värmefläkt (liten) på i köket. Jan har en ny hörapparat – det verkar fungera bra. Vi är lättade båda två. Nu ska jag bara fortsätta ”bråka” med Jakobsbergs sjukhus och Postnord – tycker de kunde göra rätt för sig tillsammans. Deras slarv kostade Jan ca tusen kronor – och vi lär inte se röken av dem…

Trafiken var seg från Sundbyberg och hit, och regnskurarna avlöste varandra. En vacker regnbåge var fin att titta på när bilarna stod stilla.

Fick resultatet av inlämnat urinprov för Jans del, urinvägsinfektion igen, och antibiotika i en vecka. Han har inte feber, har inte ont, säger sig må bra… Hoppas pillren verkar fort, tre om dagen. Har hämtat dem i Norrtälje idag, lördag. Bäddat rent i sängarna och tvättat, kanske torkar tvätten i blåsten och solen. Men hörapparaten fungerar till bådas vår belåtenhet!

Torsdag 15 oktober 2020 – strålande sol och bara några få grader ”varmt”. Just nu duschar Jan efter rakningen. Jag hör plasket av vattnet, men vill inte stå i dörren och övervaka varje sekund. Än behövs inte det. Ibland är han mera förvirrad än annars, tror faktiskt att de här veckorna utan hörapparat och därmed utan hörsel varit skadliga för honom och hans demens. Hans värld har krympt.

Klockan är elva, alla morgonbestyr är avslutade, dags för fika. En kalvhögrev kokar på spisen, middagen idag blir dillkött med i ättika inlagd dill i såsen. Massor med sås, egentligen skulle jag kunna hoppa över köttet och enbart äta sås och potatis. Barndomsmat som får mina smaklökar att darra. Jan får äta utan att vara lika förtjust som jag. Nu åtta grader ute.

Jan vilar en stund, jag är rastlös. Har slängt sopor och varit ner till postombudet och köpt kuvert och frimärken, skickat in fastighetsdeklarationen (Jans) och gjort dillsåsen. God. Nu har jag tyvärr slut på den inlagda dillen, missade att göra sådan i höstas när det var lite rimligare pris på dill. Köttet är mört och fint, ska bara värmas till middagen, och småpotatisarna kokas. Såsen är beroendeframkallande. Har lite dillspad på lut om jag får för mig att det behövs.

Två böcker sålda på Bokbörsen, melodipsalmbok (stadfäst 1937) och Toujours Provence av Peter Mayle. Psalmboken redan betald, får skickas på lördag (om vi åker hem till mitt i morgon efter audiologen).

Ett oskrivet dokument, möjligheter eller förlamning. Jag tenderar att fastna i det senare. Just nu har jag tvättat för andra dagen i rad, klart. Och golven är torkade, såvitt jag känner luktar det inte kiss just nu någonstans. Tur och otur att jag har ett väl fungerande luktorgan – men jag får föreställningar om hur det måste ha stunkit (kan det verkligen heta så?) på gamla tiders ålderdomshem. Ingen tillgång till engångsblöjor, inga bra städhjälpmedel – då är åtminstone det bättre numera.

En vän på Facebook ska från och med idag inte beskriva eller tänka på sig själv som oälskad, avvisad, ensam. Han tänker i stället sammanfatta sig i ordet ”längtan”. Ett bra och välgörande beslut tror jag. Önskar att jag kunde få mig att bestämma mig för detsamma. För längtar gör jag ju. Längtar efter önskad beröring, samtal, närhet, gemenskap som ger energi. Och längtar gör Jan, som suckar lyckligt när jag håller om honom och ger honom en kram eller smeker hans kind. Jag försöker förmedla värme och kärlek, också om jag däremellan grälar och tjatar.

Längtar efter sex gör jag också, den sortens kärlek som vi hade, mannen min och jag. Ömhet, omsorg om den andra, tid, fniss och ibland gråt över starka känslor. Småprat om gamla kroppar som inte var lika rörliga och viga som en gång för länge sedan – men som fortfarande ville älska och hittade sätten att göra det. Minns att en (äldre) vän en gång lite tröstande (?) sade till mig att ”det där går över, det slutar vara viktigt”. Det tror jag fortfarande inte på.

Men just nu, i det här livet, må jag hålla längtan vid liv. Den är laddad med god energi även om ingenting förändras, till skillnad från ord som ensam, avvisad och oälskad.

Det jag saknar numera är samtal. Visst pratar jag i telefon med syrror och söner, ibland andra – men jag saknar det där samtalet som tar flera timmar och ibland drar iväg så att man helst inte vill prata mera. Samtal och samvaro över god mat och gott vin. Tankar och ord som prövas tillsammans med en annan människa. Det fattas idag, inte enbart beroende på corona. Samtal kan också föras via Facebook, varje dag ger kommentarer och tankar där näring åt mina egna tankar. Men det hörs ingen röst, människan bakom orden syns inte annat än som en profilbild, ibland inte ens det

Då återstår att prata med sig själv. Skrivandet är ett sätt att göra det – men alltför ofta blir det ”more of the same”. Det är svårt att ta sig utanför den egenskapade buren i samtal med den egna personen, den skapelse som man/jag lagt många år på att skapa. Svårt att få till minsta förändring, minsta lilla nyans av nytt, annorlunda, oprövat tänkande och agerande.

Och det är alltför lätt att bromsa svårigheterna och förvilla sig genom att läsa en bok till, bara för att få tiden att gå. Som om den vore oändlig. Eller ta ett glas vin till, en Dry Martini (drajja är ett så fult ord att titta på). Eller låta ett teveprogram döda tiden, tills det blir läggdags och ännu en – åtminstone till att börja med – förhoppningsvis god natt. En natt som låter hjärnan vila från plågande tankar och oro. Ibland är oron befogad och rimlig, ofta är rädsla något som handlar om det som ännu inte finns.

Jag tänker på en rubrik i pressen, ”Mamman var orolig för sin son i flera år innan han mördades.” Hon visste, och hon kunde inget göra. Ibland är det så att vara förälder, och även det ”går över” – försvinner aldrig, men förändras, kanske till och med accepteras, även om det inte går att förstå.

Idag, på Facebook, gjorde en vän till vår döde son mig både glad och oväntat ledsen. Vännen var ute på jakt, och tänkte på Mats som inte jagar längre. Han är död. Och vännen kom ihåg hur han en gång lånat en varm jacka av Mats, när han frös. Han tänkte ofta på Mats. Enkla ord, minnen – som talade om för mig att vi (hans familj) inte är ensamma om att minnas honom och sakna honom. Tack Jörgen.

Ett problem just nu är att jag inte har hittat någon bok jag vill läsa. Och den jag ändå läser klarar jag inte till slutet. Jag får leta, här som hemma där jag annars bor, är jag omgiven av böcker. Många är mina som fått stanna här, en hel del är yngste sonens som tydligen ärvt mitt bokintresse (även om hans böcker är andra än de jag valt). Jan har slutat läsa, bläddrar ibland i en bok, läser inte.

”Vad är det för dag idag?” – ”Onsdag.” – ”Torsdag?” – ”Nej, onsdag, och på fredag ska vi till audionomen på Serafen.” – ”Var är det? Nu vet jag. Hörapparaten,ska vi åka bil.” – ”Ja, färdtjänst.” – ”Det är bra.” Ett samtal nyss.

Ser på Go´kväll och minns hur jag satt där för ett år sedan och skulle prata om min bok. Gjorde det så gott det nu gick, och minns hur de andra gästerna satte sig att äta därefter, men inte jag. Så trist. Tur att jag hade en stöttande vän i gänget som jobbade, en släkting till någon som kände mig via nätet. Jag åkte hem hungrig. Och gillar inte den Beppe därefter, har var – tyckte jag – ofokuserad, ointresserad och inte påläst. Kan förstå att han inte var intresserad, men inte att han inte var proffsig nog att låtsas. Jag kände mig exkluderad, kanske handlade mera om mig än om honom. Stänger av dagens program.