Lördag 17 oktober 2020. Inte 2030 som det stod nyss… Sol, tvätt som torkat tillräckligt, trasmatta som får hänga på tork till i morgon. Vedspis som värmt köket hela dagen. Livet är gott trots att Jan åter han en urinvägsinfektion, han får piller morgon, middag och kväll nu. Just receptförskrivning och uthämtning var som helst (nu i Norrtälje) är en av de saker som fungerar i vårdapparaten. Det är vi glada för, vi som inte för längre perioder befinner oss på ett och samma ställe. Helst inte i Sundbyberg som känns smittfarligare än landet härute på Addarsnäs.
Såg en örn idag, när jag for in till Norrtälje. Förundrades som alltid över att örnen kan flyga, med kompakt kropp och breda vingar. Vad väger en örn? Vet inte – men gläds åt dess magnifika rörelser på himlen. Såg en älg också, som sprang över vägen och som jägarna som verkar vara ute överallt i skogarna häromkring förhoppningsvis har missat. Inga försök till svampplockning den här helgen.
Har sopat altanen, men det blåste för kraftigt för att det skulle vara skönt att sitta ute. Jan sitter nu i sin stol i köket, iförd keps och solglasögon för solen som tränger in genom köksfönstret. Har slutat fylla på vedspisen för ögonblicket, det är varmt nog med 23 grader. Oj, vad jag tycker det är skönt att vara hemma hos mig. Det är problematiskt att Jan förmodligen också tycker att det är skönt att vara hemma, i Sundbyberg… Han får stå ut nästa vecka, så åker vi tillbaka när antibiotikakuren är klar och han kanske behöver lämna ett nytt urinprov.
Fredag 16 oktober 2020 – har kommunicerat med distriktssköterskan och lämnat Jans urinprov. Läkaren hade försökt ringa mig igår, men jag har blockerat okända nummer… Då ryker vårdens ”hemligt nummer” också. Om en timme ska vi färdtjänsta och prova ut hörapparaten – det blir en lättnad både för Jan och mig att han kan höra bättre därefter.
Nu ska jag bädda rent i sängarna, kanske åker vi hem till mitt i eftermiddag.
Det gjorde vi, är nu här och försöker få fyr i spisen, värmefläkt (liten) på i köket. Jan har en ny hörapparat – det verkar fungera bra. Vi är lättade båda två. Nu ska jag bara fortsätta ”bråka” med Jakobsbergs sjukhus och Postnord – tycker de kunde göra rätt för sig tillsammans. Deras slarv kostade Jan ca tusen kronor – och vi lär inte se röken av dem…
Trafiken var seg från Sundbyberg och hit, och regnskurarna avlöste varandra. En vacker regnbåge var fin att titta på när bilarna stod stilla.
Fick resultatet av inlämnat urinprov för Jans del, urinvägsinfektion igen, och antibiotika i en vecka. Han har inte feber, har inte ont, säger sig må bra… Hoppas pillren verkar fort, tre om dagen. Har hämtat dem i Norrtälje idag, lördag. Bäddat rent i sängarna och tvättat, kanske torkar tvätten i blåsten och solen. Men hörapparaten fungerar till bådas vår belåtenhet!
Torsdag 15 oktober 2020 – strålande sol och bara några få grader ”varmt”. Just nu duschar Jan efter rakningen. Jag hör plasket av vattnet, men vill inte stå i dörren och övervaka varje sekund. Än behövs inte det. Ibland är han mera förvirrad än annars, tror faktiskt att de här veckorna utan hörapparat och därmed utan hörsel varit skadliga för honom och hans demens. Hans värld har krympt.
Klockan är elva, alla morgonbestyr är avslutade, dags för fika. En kalvhögrev kokar på spisen, middagen idag blir dillkött med i ättika inlagd dill i såsen. Massor med sås, egentligen skulle jag kunna hoppa över köttet och enbart äta sås och potatis. Barndomsmat som får mina smaklökar att darra. Jan får äta utan att vara lika förtjust som jag. Nu åtta grader ute.
Jan vilar en stund, jag är rastlös. Har slängt sopor och varit ner till postombudet och köpt kuvert och frimärken, skickat in fastighetsdeklarationen (Jans) och gjort dillsåsen. God. Nu har jag tyvärr slut på den inlagda dillen, missade att göra sådan i höstas när det var lite rimligare pris på dill. Köttet är mört och fint, ska bara värmas till middagen, och småpotatisarna kokas. Såsen är beroendeframkallande. Har lite dillspad på lut om jag får för mig att det behövs.
Två böcker sålda på Bokbörsen, melodipsalmbok (stadfäst 1937) och Toujours Provence av Peter Mayle. Psalmboken redan betald, får skickas på lördag (om vi åker hem till mitt i morgon efter audiologen).
Ett oskrivet dokument, möjligheter eller förlamning. Jag tenderar att fastna i det senare. Just nu har jag tvättat för andra dagen i rad, klart. Och golven är torkade, såvitt jag känner luktar det inte kiss just nu någonstans. Tur och otur att jag har ett väl fungerande luktorgan – men jag får föreställningar om hur det måste ha stunkit (kan det verkligen heta så?) på gamla tiders ålderdomshem. Ingen tillgång till engångsblöjor, inga bra städhjälpmedel – då är åtminstone det bättre numera.
En vän på Facebook ska från och med idag inte beskriva eller tänka på sig själv som oälskad, avvisad, ensam. Han tänker i stället sammanfatta sig i ordet ”längtan”. Ett bra och välgörande beslut tror jag. Önskar att jag kunde få mig att bestämma mig för detsamma. För längtar gör jag ju. Längtar efter önskad beröring, samtal, närhet, gemenskap som ger energi. Och längtar gör Jan, som suckar lyckligt när jag håller om honom och ger honom en kram eller smeker hans kind. Jag försöker förmedla värme och kärlek, också om jag däremellan grälar och tjatar.
Längtar efter sex gör jag också, den sortens kärlek som vi hade, mannen min och jag. Ömhet, omsorg om den andra, tid, fniss och ibland gråt över starka känslor. Småprat om gamla kroppar som inte var lika rörliga och viga som en gång för länge sedan – men som fortfarande ville älska och hittade sätten att göra det. Minns att en (äldre) vän en gång lite tröstande (?) sade till mig att ”det där går över, det slutar vara viktigt”. Det tror jag fortfarande inte på.
Men just nu, i det här livet, må jag hålla längtan vid liv. Den är laddad med god energi även om ingenting förändras, till skillnad från ord som ensam, avvisad och oälskad.
Det jag saknar numera är samtal. Visst pratar jag i telefon med syrror och söner, ibland andra – men jag saknar det där samtalet som tar flera timmar och ibland drar iväg så att man helst inte vill prata mera. Samtal och samvaro över god mat och gott vin. Tankar och ord som prövas tillsammans med en annan människa. Det fattas idag, inte enbart beroende på corona. Samtal kan också föras via Facebook, varje dag ger kommentarer och tankar där näring åt mina egna tankar. Men det hörs ingen röst, människan bakom orden syns inte annat än som en profilbild, ibland inte ens det
Då återstår att prata med sig själv. Skrivandet är ett sätt att göra det – men alltför ofta blir det ”more of the same”. Det är svårt att ta sig utanför den egenskapade buren i samtal med den egna personen, den skapelse som man/jag lagt många år på att skapa. Svårt att få till minsta förändring, minsta lilla nyans av nytt, annorlunda, oprövat tänkande och agerande.
Och det är alltför lätt att bromsa svårigheterna och förvilla sig genom att läsa en bok till, bara för att få tiden att gå. Som om den vore oändlig. Eller ta ett glas vin till, en Dry Martini (drajja är ett så fult ord att titta på). Eller låta ett teveprogram döda tiden, tills det blir läggdags och ännu en – åtminstone till att börja med – förhoppningsvis god natt. En natt som låter hjärnan vila från plågande tankar och oro. Ibland är oron befogad och rimlig, ofta är rädsla något som handlar om det som ännu inte finns.
Jag tänker på en rubrik i pressen, ”Mamman var orolig för sin son i flera år innan han mördades.” Hon visste, och hon kunde inget göra. Ibland är det så att vara förälder, och även det ”går över” – försvinner aldrig, men förändras, kanske till och med accepteras, även om det inte går att förstå.
Idag, på Facebook, gjorde en vän till vår döde son mig både glad och oväntat ledsen. Vännen var ute på jakt, och tänkte på Mats som inte jagar längre. Han är död. Och vännen kom ihåg hur han en gång lånat en varm jacka av Mats, när han frös. Han tänkte ofta på Mats. Enkla ord, minnen – som talade om för mig att vi (hans familj) inte är ensamma om att minnas honom och sakna honom. Tack Jörgen.
Ett problem just nu är att jag inte har hittat någon bok jag vill läsa. Och den jag ändå läser klarar jag inte till slutet. Jag får leta, här som hemma där jag annars bor, är jag omgiven av böcker. Många är mina som fått stanna här, en hel del är yngste sonens som tydligen ärvt mitt bokintresse (även om hans böcker är andra än de jag valt). Jan har slutat läsa, bläddrar ibland i en bok, läser inte.
”Vad är det för dag idag?” – ”Onsdag.” – ”Torsdag?” – ”Nej, onsdag, och på fredag ska vi till audionomen på Serafen.” – ”Var är det? Nu vet jag. Hörapparaten,ska vi åka bil.” – ”Ja, färdtjänst.” – ”Det är bra.” Ett samtal nyss.
Ser på Go´kväll och minns hur jag satt där för ett år sedan och skulle prata om min bok. Gjorde det så gott det nu gick, och minns hur de andra gästerna satte sig att äta därefter, men inte jag. Så trist. Tur att jag hade en stöttande vän i gänget som jobbade, en släkting till någon som kände mig via nätet. Jag åkte hem hungrig. Och gillar inte den Beppe därefter, har var – tyckte jag – ofokuserad, ointresserad och inte påläst. Kan förstå att han inte var intresserad, men inte att han inte var proffsig nog att låtsas. Jag kände mig exkluderad, kanske handlade mera om mig än om honom. Stänger av dagens program.
Den här tomma mallen får mig att vilja skriva något som jag ännu inte vet, inte känner till, inte har varken drömt eller upplevt. Någon annans verklighet kanske, men inte min. Har försökt ta mig hit många gånger, men aldrig riktigt lyckats. Men just nu tycker jag om hur mina fingrar skapar ord utan att jag vet i förväg vilka de ska bli. De uppstår i mina fingrar, inte i min medvetna hjärna.
Kan jag hitta människor i orden? Där blir fingrarna tyngre och mera tveksamma, inte lika sprittande glada som nyss. Tilliten till min egen förmåga är lätt störd, det behövs inte mycket för att jag ska låta bli att ens försöka. Nu tar jag till exempel en paus och skriver lite i bloggen i stället, talar om viktigheter. Kvällens middagsmat. Och bäddar rent i sängarna inför morgondagens tvättstuga.
När jag skriver blir det för det mesta i dagboksform, om det jag känner till om mitt eget och numera Jans liv och vardag. Variationerna är inte stora. Dagliga sysslor, viss planering, tjat, golvtorkande, blöjbyten, tvätt, tvätt. Och beslut om vad vi ska äta till middag, gå och handla eller plocka fram ur frysen. Klippa håret på Jan tillkom i somras, inte blir det lika snyggt som hos frisören, men dit undviker vi att gå så länge corona regerar. Vi försöker byta miljö genom att vara i Sundbyberg och Jans lägenhet när till exempel läkarbesök är på gång. Annars hemma hos mig på Addarsnäs, eller på landet/Djurö.
Det är både sorgligt och fascinerande att få uppleva en sjukdom som demens på så här nära håll, utan att den är min egen. Jag vet inte hur Jan själv inrättar sig efter förändringarna i hjärnan. Hans humör är ganska lugnt och balanserat, som det väl alltid varit. Visst blir han less på mig och min ”övervakning” emellanåt, med all rätt. Han har idag inte mycket till ”privat sfär”, för att tala med en ökänd partiledare. Än känner han igen mig, än känner jag igen honom.
Men inte var det detta jag ville skriva här. Här skulle det ju bli okända verkligheter, okända människor, fantasier. Någonstans tappade jag bort min fantasi, kanske tuktade jag den redan under barndomen. Det sägs ju att små barn har obegränsad fantasi, ingenting är omöjligt för en liten unge. Blablabla.
Min nästa bok, är det en bok om demens? Om dagliga upprepningar, om svårigheterna att uppfatta anvisningar, om att raka sig med tandkräm i stället för raklödder. Om att blöjor behöver bytas ofta. Jag minns att jag för kanske ett år sedan var tveksam till att skaffa blöjor, det kändes som ett hot mot Jans integritet. Nu är vi tacksamma att de finns. Madrasskydden likaså.
Larm är installerat om det skulle behövas, kostar ca 250 kronor i månaden plus installation om 600 kronor (tror jag, exakta siffror är jag klen på). En mobil toalett (potta på sittställning) står numera i sovrummet. Två rullatorer, en med stora hjul för utomhusbruk, och en med mindre hjul att använda inne, när så behövs. Än räcker det oftast med käppen, men uppför backen på landet behövs en rullator.
Den där nästa boken skulle också bli en bok om min frustration, som ensam med allt som har med Jan och hans tillstånd att göra. Sönerna har sina liv, de gör vad de kan – men det blir ingen daglig avlösningt. Corona har gjort allt svårare.
”Du måste vila” säger mina vänner. Jovisst, men hur då? Vem tar över? Enligt kommunen ”kan man nu ansöka om avlastningsperiod, men på grund av corona handlar det förstås mycket om att vistas på rummet”. Inte lockande för en människa som skulle behöva stimulans och rörelse. Sitta stilla i en stol kan han göra hemma, och då får han i alla fall god mat.
Den här tråkiga och ledsamma boken får heller aldrig något gott slut. Ingen av oss vet vad som ska ske innan sjukdomen tar över helt. Innan Jan dör. Eller jag. Även om jag är veterligt frisk idag kan det ändras fort. Jan blir 85 år i jul, jag blir 79 i februari. Det börjar bli dags för oss att dö. Men inget äldreboende med covid19-smitta ska få skynda på den processen. Så vi fortsätter som hittills. Och jag fortsätter längta annanstans, inte till något specifikt ställe eller land, bara någonstans där jag kan vara utan ansvar för någon annan än mig själv. Det räcker.
Kanske ska även den här boken berätta om spelberoende; men inte om eget spelmissbruk, det är förhoppningsvis historia. Om en dryg vecka är min skuldsanering avslutad. Det ska firas, med bubbel, även om jag får dricka det ensam. Jan vill inte ha sånt.
Den kommer också att tala om min oro inför egna tillkortakommanden framöver – hur länge kan jag köra bil, hur länge kan jag bo där jag bor nu, på Addarsnäs; hur länge orkar jag klara alla hushållssysslor själv? Hur länge får jag vara frisk? Hur länge orkar jag leva ensam, eller är det faktiskt så att det är ensamlevandet jag vill ha? Vem kommer att ta hand om mig?
Jag betraktar mig som ensam, också tillsammans med Jan. Det engelska kanalseglande paret Pru och Tim gör fortfarande (hoppas jag) resor tillsammans på diverse kanaler – men Tim berättar ”jag har förlorat min bästa vän, jag har ingen att samtala med längre”. Pru har någon form av demenssjukdom, och som för alla med en sådan diagnos så blir inte livet bättre eller lättare. Inte för den som är sjuk och inte för närstående. Som anhörig till en demenssjuk människa har man ingen att samtala med längre. Och föreningsliv av vilket slag det vara må, lockar mig inte. Det finns stöd för anhöriga, jag vet. Vill inte. Liksom jag inte ville vara med andra spelmissbrukare när det var aktuellt. Kanske är det mitt sätt att förneka och försvara mig mot verkligheten omkring mig. Det får vara så.
Idag, när Jans lungor skulle röntgas, hamnade han lite för långt upp på bädden. Sköterskan sade till honom att hasa ner. Det förstod han inte, eller hörde inte, inte heller när jag försökte prata med honom rakt in i örat. Det blir bara stopp. Vi fick baxa ner honom i rätt läge, och det gick bra. Hoppas att han andades in och höll andan som han skulle också – att han började andas igen vet jag.
Nu hoppas jag blöjleveransen kommer i morgon, om inte får jag gå ner till vårdcentralen och ”låna” några. Vi har bara fyra kvar när jag just bytt, jag räknade med leverans förra veckan – och vi har på landet och hemma hos mig. Men inte här där vi är den här veckan.
Min svärdotter berättade att hennes mamma inte fick sova för att maken behövde hjälp på toaletten flera gånger per natt. Då förstod jag nog inte vad det innebar, nu gör jag det. Det är länge sedan någon av oss sov en hel natt. Jan brukar oftast somna om utan problem, jag ligger där och vrider och vänder på mig, mantrar, tänker oönskade tankar om allt möjligt. Tills jag vaknar igen och inser att jag nog sovit ändå. Har jag tur blir det enbart en sådan vända, i natt var det tre.
Nu har Jan lagt sig på sängen en stund. Jag lägger över honom en filt, hans mammas sköna och mjuka turkosa som hon fick av Jans syster. Han säger ”å, så skönt” och ser skrynkligt lidande ut i ansiktet. Han har alltid haft ett motsägelsefullt uttryck i ansiktet, sett arg och vresig ut när han absolut inte varit det. Varför det är och har varit så vet varken han eller jag. De som känner honom vet att den buttra minen inte är något att bry sig om. Låt det få förbli så.
Boken ska säkert också beskriva min frustration över det samhälle som utvecklats. Välfärd och trygghet är inte längre honnörsord, annat än i politiskt suspekta sammanhang. Inte på allvar, inte på riktigt. Jag beundrar de som orkar kämpa emot, som gör vad de kan för att Sverige inte ska gå under. Och jag avskyr populistiska politiker (typ Kristersson, Busch och Åkesson). Önskar att någon som Palme dök upp som gubben i lådan, och satte lite socialdemokratisk fräs på det politiska livet. En from förhoppning, utan någon helst verklighetsanknytning.
Och förstås ska det finnas avsnitt som handlar om kvinnoroller. Den jag har nu är den vårdande, förment starka kvinnan – den hade jag också när barnen var små; kanske till och med innan jag var kvinna, men väl barn till föräldrar som inte riktigt orkade med att vara föräldrar till fyra döttrar. Rollen som hustru, som älskarinna, som spelmissbrukare och svikare, som lojal vän, som tillintetgjord mamma till en död son. Som delvis älskad igen. Som ensam. Aldrig mera älskad som kvinna, aldrig mera med ett sexliv – om jag inte fixar det på egen hand, och det är jävligt trist.
Åldrad, skrynklig, för all del tämligen rörlig fortfarande, men gammal. Till och med håret som alltid varit tjockt och bra, börjar bli tunnare högst upp. Jag låtsas inte om det. Grått är okej, tunt fläckvis är det inte. Bekymmersrynkan tänker jag inte fylla ut, även om jag idag skulle ha råd med det. Såg en tevehallåa som varit vacker häromdagen. Nu har hon slätat ut ansiktet så att hon nästan inte kan le. Hon är inte vacker längre. Tacka vet jag Viveka Lindfors, hon var vacker ända in i döden med alla sina rynkor.
Inte längre attraktiv alltså. Om jag nu varit det, men det var jag nog ibland, förr. Det var jag som förförde mannen min, en gång för länge sedan i Köpenhamn. Inte han som. Och det blev en fin kärlekshistoria, också när den föll sönder genom mitt spelmissbruk. Den är fortfarande en fin kärlekshistoria – för oss två. Säkerligen inte för hans tidigare familj, men härligt nog för Jans och mina barn. Jan var inte glad, då. Nu pratar vi inte om det, han vet att mannen min är död. Han inkräktar inte längre på Jans liv.
Klockan nio en söndagskväll, när vi borde ha orkat följa partiledardebatten. Det gjorde vi inte. Det är den 11 oktober 2020, och Jan har just lagt sig. Jag är fortfarande vaken och upprätt.
Vi såg tidigare i kväll ett program om en kämpe i Sydafrika, som ville få till stånd sanering av alla gruvindustrins utsläpp och förgiftningar av mark och människor. Här i kvällens teve i Sverige ser vi ett politiskt program där Sveriges partiledare tjafsar om vem som sagt vad och lovat vad och brutit sina löften. Kvinnorna står där också i högklackade skor (EB i låga skor, förmodligen tillsagd av coach) – som kvinnan i Sydafrika – men oj, vad den kvinnan Marietta någonting har min respekt. De här tre kvinnliga partiledarna har den inte, inte någon av dem. Och faktiskt inte någon av männen heller – men det är klart att det finns nivåer även i”ogillarhelvetet”. och i botten finns Åkesson, följd av Kristerson. Resten avhåller jag mig från att bedöma, MPs företrädare är möjligen därnäst.
Jag vill inte gå till sängs ännu, men jag vill ingenting annat heller. Mera partipolitik (eller vad det nu är man ägnat sig åt) vill jag definitivt inte. Så jag gör väl som vanligt, säger god natt, tidigt.
Och bilden har ingenting med någonting att göra, jag bara behövde den för att ta bort andra bilder ur mitt huvud. Sov gott vänner.
Somnade om vid femtiden och vaknade inte igen förrän halv nio. Då talade kroppen om att den legat länge nog. Vi har ätit frukost nu när klockan är kvart i tio. Och halv två har jag gjort plommonmarmelad igen, ingen vidbränning den här gången. Samt äppelkaka med knäckigt täcke, tog lite mindre smör den här gången, senast blev den väl fet… Någon vaniljsås har vi inte, så det blir kaffe med äppelkaka om en stund. Det får bli lätt middag i kväll.
Slängt soporna har jag också.
Jan är trött.
Middagen var gårdagens kyckling, nu med curry (Rajah´s, den bästa) och lite pasta, gul paprika och ost. Gick bra det med. Nu ser vi på Kunskapskanalen och ett program om stängda gruvor i Sydafrika, som nu vattenfyllts och läcker ut alla sorters giftigt vatten. Människor blir sjuka, föder missbildade barn – och det verkar inte som om någon i maktposition bryr sig. En kvinna kämpar, Mariette Liefferink, och försöker komma i kontakt med beslutsfattare – som aldrig ”har tid”. Eller inte känner till rapporterna om allt elände som gruvorna orsakat. Marken är radioaktiv, uran finns överallt runt Johannesburg. Folk bor i kåkstäder nära platser där uran lagras i jorden, far med vinden i dammet.
Kvinnan är en människa med ett på många sätt fantastiskt liv. Före detta Jehovas vittne, skilsmässa, och nu en miljöaktivist av format. Hon är inte ung, hon har blonderat långt hår och skyhöga klackar när hon går runt på kontaminerade platser med grupper av människor som behöver veta. Mina fördomar säger mig att hon inte ser ut som en kämpe. Och hon är det, hon har min respekt oavsett om hon når resultat eller inte. Nu pratar hon med en chef för gruvverksamheten, som rekommenderar henne att köpa guld, för det står sig…
Illegala gruvarbetare jobbar i de nedlagda gruvorna, med risk för livet. Rasrisk, rök, annat dödligt. Och samma väg tillbaka som de kom ner. Men de har en möjlighet att få ihop någon sorts inkomst på det de eventuellt får med sig upp ur gruvan.
Se filmen på Kunskapskanalen. Jag kom in för sent för att se titeln, men den lär inte vara svår att hitta.
Coq au vin – den var god; förmodligen inte gjord efter något traditionellt franskt recept, men med några morötter, lök och purjolök, en palsternacka och trattkantareller, italienskt rödvin och färsk gårdskyckling brynt i bitar – så blev det gott. En buljongtärning, salt och peppar, timjan också. Ris till. Och gul paprika, tomater och ost.
Nu är klockan bara fem över sex, jag orkade inte vänta med middagen längre. Jan har ätit sin glass, jag avstår. Det mörknar, lamporna är tända igen. Disken är klar. Vi har middag i morgon också om vi vill.
Jan kollar elementet bakom stolsryggen. Han vill ha det varmare än jag i lägenheten. Nu tyckte han att ”det är inte kallt, men det är inte riktigt ljummet heller”. Bra tycker jag.
Lördag morgon 10 oktober 2020 – disigt och tio grader. Har bokat tvättstuga till tisdag och lämnat post hos ombudet på Tulegatan. Jan har duschat och rakat sig, jag har klippt hans hår (det blev lite för kort mitt fram, men det växer ju ut igen) – nu vilar han en stund efter strapatserna.
Kycklingen puttrar på spisen, med italienskt rödvin. Plommon, citroner och socker är inhandlat. Kanske blir det marmelad ändå. I morgon.
Nu småregnar det. Slår på teven, sport och sport, Kunskapskanalen pratar om renässansrebeller – tror inte jag vill veta vad som avses. Och en tradig thriller på trean. Stänger av.
Någon på Facebook kallade den här dagen för ”beige”. Instämmer. Den är varken det ena eller det andra, seg, mulen, tråkig. ”Man har inte roligare än man gör sig” dyker då omedelbart upp i mitt huvud. Det är nog sant, men struntar i det idag. Jag bara tar mig igenom dagen, timme för timme. Har just paketerat bröd till frysen, ett sätt att använda några minuter. Middagsmaten är klar, återstår enbart att koka ris.
Mitt hår har blivit så långt att jag kan ha en påsklämma i tofsen där bak igen, som förut. Karvar i luggen med varierande framgång, resten får växa på.
Halv fyra – uttråkad, har mest lust att äta middag redan – men det gör vi förstås inte. Vi tar ett glas vin i stället, jag CiùCiù, italienskt rödvin à 79 kr, Jan dricker Periquita rosé. Lite tryffelsalami och små plommontomater till. Vi svälter inte. Men jag har förbaskat tråkigt, och det har säkert Jan också.
Orkar inte ens intressera mig för huruvida Trump är sjuk eller inte. Frisk har han nog aldrig varit. Och svensk politik är en enda röra, det mesta tycks gå ut på att koppla ihop sig med hittills otänkbara kompisar, eller strunta i FHMs rekommendationer och festa på lokal. Har ingen politiker idag någon som helst heder eller respekt för sina väljare?
Jag sitter här i mitt lilla bo (Jans) och gläder mig åt den artikel Anette Grinde skrivit i tidningen Miljömagasinet (och på sin blogg). Ser fram emot ett evenemang i Roslagens bokhandel i december med samtal om beroende av diverse slag. Och är ödmjukt tacksam för den fina artikeln, som också fått ett gott gensvar när jag delat den på Facebook.
Och jag har väldigt många böcker kvar att sälja, priset är inklusive frakt 110 kronor. Köp och läs ni som inte gjort det ännu, ge bort boken till någon som kanske behöver den. Eller tala om för dig själv att du behöver läsa hur det faktiskt går att bryta ett spelmissbruk. Till exempel genom att skriva, reflektera och möjligen bli så less på din spelmissbrukande persona att du lägger av.
beskrivarblogg 