beskrivarblogg

Den här tomma mallen får mig att vilja skriva något som jag ännu inte vet, inte känner till, inte har varken drömt eller upplevt. Någon annans verklighet kanske, men inte min. Har försökt ta mig hit många gånger, men aldrig riktigt lyckats. Men just nu tycker jag om hur mina fingrar skapar ord utan att jag vet i förväg vilka de ska bli. De uppstår i mina fingrar, inte i min medvetna hjärna.

Kan jag hitta människor i orden? Där blir fingrarna tyngre och mera tveksamma, inte lika sprittande glada som nyss. Tilliten till min egen förmåga är lätt störd, det behövs inte mycket för att jag ska låta bli att ens försöka. Nu tar jag till exempel en paus och skriver lite i bloggen i stället, talar om viktigheter. Kvällens middagsmat. Och bäddar rent i sängarna inför morgondagens tvättstuga.

När jag skriver blir det för det mesta i dagboksform, om det jag känner till om mitt eget och numera Jans liv och vardag. Variationerna är inte stora. Dagliga sysslor, viss planering, tjat, golvtorkande, blöjbyten, tvätt, tvätt. Och beslut om vad vi ska äta till middag, gå och handla eller plocka fram ur frysen. Klippa håret på Jan tillkom i somras, inte blir det lika snyggt som hos frisören, men dit undviker vi att gå så länge corona regerar. Vi försöker byta miljö genom att vara i Sundbyberg och Jans lägenhet när till exempel läkarbesök är på gång. Annars hemma hos mig på Addarsnäs, eller på landet/Djurö.

Det är både sorgligt och fascinerande att få uppleva en sjukdom som demens på så här nära håll, utan att den är min egen. Jag vet inte hur Jan själv inrättar sig efter förändringarna i hjärnan. Hans humör är ganska lugnt och balanserat, som det väl alltid varit. Visst blir han less på mig och min ”övervakning” emellanåt, med all rätt. Han har idag inte mycket till ”privat sfär”, för att tala med en ökänd partiledare. Än känner han igen mig, än känner jag igen honom.

Men inte var det detta jag ville skriva här. Här skulle det ju bli okända verkligheter, okända människor, fantasier. Någonstans tappade jag bort min fantasi, kanske tuktade jag den redan under barndomen. Det sägs ju att små barn har obegränsad fantasi, ingenting är omöjligt för en liten unge. Blablabla.

Min nästa bok, är det en bok om demens? Om dagliga upprepningar, om svårigheterna att uppfatta anvisningar, om att raka sig med tandkräm i stället för raklödder. Om att blöjor behöver bytas ofta. Jag minns att jag för kanske ett år sedan var tveksam till att skaffa blöjor, det kändes som ett hot mot Jans integritet. Nu är vi tacksamma att de finns. Madrasskydden likaså.

Larm är installerat om det skulle behövas, kostar ca 250 kronor i månaden plus installation om 600 kronor (tror jag, exakta siffror är jag klen på). En mobil toalett (potta på sittställning) står numera i sovrummet. Två rullatorer, en med stora hjul för utomhusbruk, och en med mindre hjul att använda inne, när så behövs. Än räcker det oftast med käppen, men uppför backen på landet behövs en rullator.

Den där nästa boken skulle också bli en bok om min frustration, som ensam med allt som har med Jan och hans tillstånd att göra. Sönerna har sina liv, de gör vad de kan – men det blir ingen daglig avlösningt. Corona har gjort allt svårare.

”Du måste vila” säger mina vänner. Jovisst, men hur då? Vem tar över? Enligt kommunen ”kan man nu ansöka om avlastningsperiod, men på grund av corona handlar det förstås mycket om att vistas på rummet”. Inte lockande för en människa som skulle behöva stimulans och rörelse. Sitta stilla i en stol kan han göra hemma, och då får han i alla fall god mat.

Den här tråkiga och ledsamma boken får heller aldrig något gott slut. Ingen av oss vet vad som ska ske innan sjukdomen tar över helt. Innan Jan dör. Eller jag. Även om jag är veterligt frisk idag kan det ändras fort. Jan blir 85 år i jul, jag blir 79 i februari. Det börjar bli dags för oss att dö. Men inget äldreboende med covid19-smitta ska få skynda på den processen. Så vi fortsätter som hittills. Och jag fortsätter längta annanstans, inte till något specifikt ställe eller land, bara någonstans där jag kan vara utan ansvar för någon annan än mig själv. Det räcker.

Kanske ska även den här boken berätta om spelberoende; men inte om eget spelmissbruk, det är förhoppningsvis historia. Om en dryg vecka är min skuldsanering avslutad. Det ska firas, med bubbel, även om jag får dricka det ensam. Jan vill inte ha sånt.

Den kommer också att tala om min oro inför egna tillkortakommanden framöver – hur länge kan jag köra bil, hur länge kan jag bo där jag bor nu, på Addarsnäs; hur länge orkar jag klara alla hushållssysslor själv? Hur länge får jag vara frisk? Hur länge orkar jag leva ensam, eller är det faktiskt så att det är ensamlevandet jag vill ha? Vem kommer att ta hand om mig?

Jag betraktar mig som ensam, också tillsammans med Jan. Det engelska kanalseglande paret Pru och Tim gör fortfarande (hoppas jag) resor tillsammans på diverse kanaler – men Tim berättar ”jag har förlorat min bästa vän, jag har ingen att samtala med längre”. Pru har någon form av demenssjukdom, och som för alla med en sådan diagnos så blir inte livet bättre eller lättare. Inte för den som är sjuk och inte för närstående. Som anhörig till en demenssjuk människa har man ingen att samtala med längre. Och föreningsliv av vilket slag det vara må, lockar mig inte. Det finns stöd för anhöriga, jag vet. Vill inte. Liksom jag inte ville vara med andra spelmissbrukare när det var aktuellt. Kanske är det mitt sätt att förneka och försvara mig mot verkligheten omkring mig. Det får vara så.

Idag, när Jans lungor skulle röntgas, hamnade han lite för långt upp på bädden. Sköterskan sade till honom att hasa ner. Det förstod han inte, eller hörde inte, inte heller när jag försökte prata med honom rakt in i örat. Det blir bara stopp. Vi fick baxa ner honom i rätt läge, och det gick bra. Hoppas att han andades in och höll andan som han skulle också – att han började andas igen vet jag.

Nu hoppas jag blöjleveransen kommer i morgon, om inte får jag gå ner till vårdcentralen och ”låna” några. Vi har bara fyra kvar när jag just bytt, jag räknade med leverans förra veckan – och vi har på landet och hemma hos mig. Men inte här där vi är den här veckan.

Min svärdotter berättade att hennes mamma inte fick sova för att maken behövde hjälp på toaletten flera gånger per natt. Då förstod jag nog inte vad det innebar, nu gör jag det. Det är länge sedan någon av oss sov en hel natt. Jan brukar oftast somna om utan problem, jag ligger där och vrider och vänder på mig, mantrar, tänker oönskade tankar om allt möjligt. Tills jag vaknar igen och inser att jag nog sovit ändå. Har jag tur blir det enbart en sådan vända, i natt var det tre.

Nu har Jan lagt sig på sängen en stund. Jag lägger över honom en filt, hans mammas sköna och mjuka turkosa som hon fick av Jans syster. Han säger ”å, så skönt” och ser skrynkligt lidande ut i ansiktet. Han har alltid haft ett motsägelsefullt uttryck i ansiktet, sett arg och vresig ut när han absolut inte varit det. Varför det är och har varit så vet varken han eller jag. De som känner honom vet att den buttra minen inte är något att bry sig om. Låt det få förbli så.

Boken ska säkert också beskriva min frustration över det samhälle som utvecklats. Välfärd och trygghet är inte längre honnörsord, annat än i politiskt suspekta sammanhang. Inte på allvar, inte på riktigt. Jag beundrar de som orkar kämpa emot, som gör vad de kan för att Sverige inte ska gå under. Och jag avskyr populistiska politiker (typ Kristersson, Busch och Åkesson). Önskar att någon som Palme dök upp som gubben i lådan, och satte lite socialdemokratisk fräs på det politiska livet. En from förhoppning, utan någon helst verklighetsanknytning.

Och förstås ska det finnas avsnitt som handlar om kvinnoroller. Den jag har nu är den vårdande, förment starka kvinnan – den hade jag också när barnen var små; kanske till och med innan jag var kvinna, men väl barn till föräldrar som inte riktigt orkade med att vara föräldrar till fyra döttrar. Rollen som hustru, som älskarinna, som spelmissbrukare och svikare, som lojal vän, som tillintetgjord mamma till en död son. Som delvis älskad igen. Som ensam. Aldrig mera älskad som kvinna, aldrig mera med ett sexliv – om jag inte fixar det på egen hand, och det är jävligt trist.

Åldrad, skrynklig, för all del tämligen rörlig fortfarande, men gammal. Till och med håret som alltid varit tjockt och bra, börjar bli tunnare högst upp. Jag låtsas inte om det. Grått är okej, tunt fläckvis är det inte. Bekymmersrynkan tänker jag inte fylla ut, även om jag idag skulle ha råd med det. Såg en tevehallåa som varit vacker häromdagen. Nu har hon slätat ut ansiktet så att hon nästan inte kan le. Hon är inte vacker längre. Tacka vet jag Viveka Lindfors, hon var vacker ända in i döden med alla sina rynkor.

Inte längre attraktiv alltså. Om jag nu varit det, men det var jag nog ibland, förr. Det var jag som förförde mannen min, en gång för länge sedan i Köpenhamn. Inte han som. Och det blev en fin kärlekshistoria, också när den föll sönder genom mitt spelmissbruk. Den är fortfarande en fin kärlekshistoria – för oss två. Säkerligen inte för hans tidigare familj, men härligt nog för Jans och mina barn. Jan var inte glad, då. Nu pratar vi inte om det, han vet att mannen min är död. Han inkräktar inte längre på Jans liv.

Och han var härligt galen.

Klockan nio en söndagskväll, när vi borde ha orkat följa partiledardebatten. Det gjorde vi inte. Det är den 11 oktober 2020, och Jan har just lagt sig. Jag är fortfarande vaken och upprätt.

Vi såg tidigare i kväll ett program om en kämpe i Sydafrika, som ville få till stånd sanering av alla gruvindustrins utsläpp och förgiftningar av mark och människor. Här i kvällens teve i Sverige ser vi ett politiskt program där Sveriges partiledare tjafsar om vem som sagt vad och lovat vad och brutit sina löften. Kvinnorna står där också i högklackade skor (EB i låga skor, förmodligen tillsagd av coach) – som kvinnan i Sydafrika – men oj, vad den kvinnan Marietta någonting har min respekt. De här tre kvinnliga partiledarna har den inte, inte någon av dem. Och faktiskt inte någon av männen heller – men det är klart att det finns nivåer även i”ogillarhelvetet”. och i botten finns Åkesson, följd av Kristerson. Resten avhåller jag mig från att bedöma, MPs företrädare är möjligen därnäst.

Jag vill inte gå till sängs ännu, men jag vill ingenting annat heller. Mera partipolitik (eller vad det nu är man ägnat sig åt) vill jag definitivt inte. Så jag gör väl som vanligt, säger god natt, tidigt.

Och bilden har ingenting med någonting att göra, jag bara behövde den för att ta bort andra bilder ur mitt huvud. Sov gott vänner.

Söndag morgon 11 oktober 2020 – sol.

Somnade om vid femtiden och vaknade inte igen förrän halv nio. Då talade kroppen om att den legat länge nog. Vi har ätit frukost nu när klockan är kvart i tio. Och halv två har jag gjort plommonmarmelad igen, ingen vidbränning den här gången. Samt äppelkaka med knäckigt täcke, tog lite mindre smör den här gången, senast blev den väl fet… Någon vaniljsås har vi inte, så det blir kaffe med äppelkaka om en stund. Det får bli lätt middag i kväll.

Slängt soporna har jag också.

Jan är trött.

Middagen var gårdagens kyckling, nu med curry (Rajah´s, den bästa) och lite pasta, gul paprika och ost. Gick bra det med. Nu ser vi på Kunskapskanalen och ett program om stängda gruvor i Sydafrika, som nu vattenfyllts och läcker ut alla sorters giftigt vatten. Människor blir sjuka, föder missbildade barn – och det verkar inte som om någon i maktposition bryr sig. En kvinna kämpar, Mariette Liefferink, och försöker komma i kontakt med beslutsfattare – som aldrig ”har tid”. Eller inte känner till rapporterna om allt elände som gruvorna orsakat. Marken är radioaktiv, uran finns överallt runt Johannesburg. Folk bor i kåkstäder nära platser där uran lagras i jorden, far med vinden i dammet.

Kvinnan är en människa med ett på många sätt fantastiskt liv. Före detta Jehovas vittne, skilsmässa, och nu en miljöaktivist av format. Hon är inte ung, hon har blonderat långt hår och skyhöga klackar när hon går runt på kontaminerade platser med grupper av människor som behöver veta. Mina fördomar säger mig att hon inte ser ut som en kämpe. Och hon är det, hon har min respekt oavsett om hon når resultat eller inte. Nu pratar hon med en chef för gruvverksamheten, som rekommenderar henne att köpa guld, för det står sig…

Illegala gruvarbetare jobbar i de nedlagda gruvorna, med risk för livet. Rasrisk, rök, annat dödligt. Och samma väg tillbaka som de kom ner. Men de har en möjlighet att få ihop någon sorts inkomst på det de eventuellt får med sig upp ur gruvan.

Se filmen på Kunskapskanalen. Jag kom in för sent för att se titeln, men den lär inte vara svår att hitta.

Coq au vin – den var god; förmodligen inte gjord efter något traditionellt franskt recept, men med några morötter, lök och purjolök, en palsternacka och trattkantareller, italienskt rödvin och färsk gårdskyckling brynt i bitar – så blev det gott. En buljongtärning, salt och peppar, timjan också. Ris till. Och gul paprika, tomater och ost.

Nu är klockan bara fem över sex, jag orkade inte vänta med middagen längre. Jan har ätit sin glass, jag avstår. Det mörknar, lamporna är tända igen. Disken är klar. Vi har middag i morgon också om vi vill.

Jan kollar elementet bakom stolsryggen. Han vill ha det varmare än jag i lägenheten. Nu tyckte han att ”det är inte kallt, men det är inte riktigt ljummet heller”. Bra tycker jag.

God natt alla.

Lördag morgon 10 oktober 2020 – disigt och tio grader. Har bokat tvättstuga till tisdag och lämnat post hos ombudet på Tulegatan. Jan har duschat och rakat sig, jag har klippt hans hår (det blev lite för kort mitt fram, men det växer ju ut igen) – nu vilar han en stund efter strapatserna.

Kycklingen puttrar på spisen, med italienskt rödvin. Plommon, citroner och socker är inhandlat. Kanske blir det marmelad ändå. I morgon.

Nu småregnar det. Slår på teven, sport och sport, Kunskapskanalen pratar om renässansrebeller – tror inte jag vill veta vad som avses. Och en tradig thriller på trean. Stänger av.

Någon på Facebook kallade den här dagen för ”beige”. Instämmer. Den är varken det ena eller det andra, seg, mulen, tråkig. ”Man har inte roligare än man gör sig” dyker då omedelbart upp i mitt huvud. Det är nog sant, men struntar i det idag. Jag bara tar mig igenom dagen, timme för timme. Har just paketerat bröd till frysen, ett sätt att använda några minuter. Middagsmaten är klar, återstår enbart att koka ris.

Mitt hår har blivit så långt att jag kan ha en påsklämma i tofsen där bak igen, som förut. Karvar i luggen med varierande framgång, resten får växa på.

Halv fyra – uttråkad, har mest lust att äta middag redan – men det gör vi förstås inte. Vi tar ett glas vin i stället, jag CiùCiù, italienskt rödvin à 79 kr, Jan dricker Periquita rosé. Lite tryffelsalami och små plommontomater till. Vi svälter inte. Men jag har förbaskat tråkigt, och det har säkert Jan också.

Orkar inte ens intressera mig för huruvida Trump är sjuk eller inte. Frisk har han nog aldrig varit. Och svensk politik är en enda röra, det mesta tycks gå ut på att koppla ihop sig med hittills otänkbara kompisar, eller strunta i FHMs rekommendationer och festa på lokal. Har ingen politiker idag någon som helst heder eller respekt för sina väljare?

Jag sitter här i mitt lilla bo (Jans) och gläder mig åt den artikel Anette Grinde skrivit i tidningen Miljömagasinet (och på sin blogg). Ser fram emot ett evenemang i Roslagens bokhandel i december med samtal om beroende av diverse slag. Och är ödmjukt tacksam för den fina artikeln, som också fått ett gott gensvar när jag delat den på Facebook.

Och jag har väldigt många böcker kvar att sälja, priset är inklusive frakt 110 kronor. Köp och läs ni som inte gjort det ännu, ge bort boken till någon som kanske behöver den. Eller tala om för dig själv att du behöver läsa hur det faktiskt går att bryta ett spelmissbruk. Till exempel genom att skriva, reflektera och möjligen bli så less på din spelmissbrukande persona att du lägger av.

Fredag eftermiddag, 9 oktober 2020 – bokhandlerskan i Roslagens bokhandel vid Lilla Torget i Norrtälje har skrivit en fin artikel om min Free Spin, publicerad i Miljömagasinet nr 41. Texten går att läsa också i bloggen med adress https://bokbloggerskan.blogspot.com/2020/09/free-spin-margareta-borjesson.html.

Anette – du gjorde mig så glad idag. Tack.

Hästen är svarvad av en Arla-anställd i Götene för många år sedan. Hen följer med mig och får en klapp ibland.

Igår trodde jag att jag skulle göra ännu en sats plommonmarmelad. Samtidigt som jag försökte sätta upp en ny rullgardin i Jans sovrum hemma hos mig. Ingen bra kombination. Plommonen brände vid och åkte ut. Gardinen är fortfarande inte uppsatt, trots att jag kom på hur man laddar en skruvdragare. Insåg så småningom att man nog måste borra först… Äldste sonen får fixa detta när han har en stund över. Jan får sova utan gardin, och vaknar därmed tidigt.

Idag är vi åter i Sundbyberg, har hittat en parkeringsplats och tar igen oss till måndag förmiddag då färdtjänsten ska köra oss till Läkarhuset vid Odenplan, för röntgen av Jans lungor som en uppföljning av infektionen för en dryg månad sedan. Och på fredag (om en vecka) får Jan äntligen en hörapparat igen.

Onsdag 7 oktober 2020 – så är vi då hemma hos mig igen, på Addarsnäs. Som vanligt letar jag förgäves efter en beställd Bokbörsen-bok, hittar den ena men inte den andra. Nya tag i morgon.

Det tar ett par timmar att komma hit från Djurö, med två färjor. Nu är vi här, det är uppehåll och jag har hängt tvätt ute. Lätt middag, varsin Leek Tarte med sallad och tomater, ost. Klockan är fem. Tack vare pirran med luft i däcken fick jag in en kartong med mina böcker i huset. Nu handlar det bara om att sälja dem också…

Timjan, rosmarin, halvt uppäten ros och tre pelargoner fick också följa med hit. De står i köks- och sovrumsfönstren, kanske överlever de våra tillfälliga vistelser här framöver. Jag är ju hellre här än i Sundbyberg, men ibland kräver läkarbesök att vi är där – och Jan gillar bättre att vara hemma i Sumpan. Vi får kompromissa, som med det mesta.

Inga spår av möss inomhus ännu. Det har väl inte varit tillräckligt kallt. Jag är glad så länge de håller sig borta, men jag tror ju inte att jag lyckats täppa till alla deras möjligheter att ta sig in i huset.

Och nu är det kväll och jag stänger.

Tisdag, kraftigt regn på morgonen, duggregn längre fram på dagen. En av killarna på macken hjälpte mig att få luft i däcken på pirran, tacksam. Handlat, slängt sorterade sopor, har bestämt oss för att äta soppa till middag idag, skärgårds- med fiskbullar i buljong (det sistnämnda åker ut). Har absolut noll lust att laga mat, köpte lammfärs igår för att göra något med, blir kanske i morgon.

Har städat (dammsugit) lillhuset och lagt rena lakan i sängarna. Även det andra huset är nu dammsuget, sonen verkar ha lagat spaghetti när han var här i helgen. Små okokta spaghettibitar lite överallt…

Nu blåser det rejält, tallarnas grenar dansar. Det gör inte Jan, han mera ligger i soffan än sitter. Trist syn. Han kände nog på sig att jag skrev det där, eftersom han nu reser sig upp och går lite. Eller så syntes det på min sura min.

Kvart i tre, lamporna tända. Blåsten verkar avta. Och det regnar inte. Dagen är ändå seg.

Middagen är äten och disken diskad. Klockan är strax sju på kvällen, som är svart utanför fönstren. Nu syns varken blåst eller regn. Och jag slipper höra teven, när Jan använder hörlurarna. Han ser på ett program med en sjö i Indien, och vackra hägrar bland andra fåglar – tror jag efter en kort blick. Kunskapskanalen.

I morgon tror jag att vi tröttnar på regnet här och åker hem till mitt ett par dagar, så tillbaka till Sundbyberg, för röntgen på måndag och audionom på fredag nästa vecka. Måste komma ihåg att boka färdtjänst.

Och i morgon ska jag skicka min bok till Johan Croneman, kanske läser han den. Vi är många, alla är inte kändisar. Vill i alla fall låna hans bok på biblioteket, där den säkert kommer att finnas. Och jag tänker på den andra journalisten, just nu har jag glömt hans namn, Vladislav Savic heter han – vad hände efter att han berättat om sitt spelmissbruk? Någon trodde inte att Croneman skulle ha kunnat försörja sig om han tidigare gått ut och berättat. Kanske är det så.

Mitt yrkesverksamma liv var så gott som avslutat när jag kraschade med spelmissbruket. Är tacksam för pensionen, och vänner, som höll mig flytande genom de magraste åren. Men inte hade jag varit särskilt förtroendeingivande som konsult om jag varit spelberoende när jag arbetade. Jag började inte spela förrän jag slutade jobba. Kanske hänger det ihop på något konstigt sätt. Tänker inte bry min trötta hjärna med den frågan – spelandet är historia, allt vad det förde med sig är också till större delen historia. En del av det blir inte historia förrän jag dör.

Och jag värjer mig mot att påminnas om hur eländigt allt var, då. Idag är det för all del inte kul alltid, heller – men det är en annan sorts elände. Delvis inte mitt eget, även om jag är där jag är hela tiden. Då var det förstås inte heller enbart mitt liv som påverkades. Men jag tror att jag kanske inte såg det då, var alltför upptagen av min egen, personliga katastrof. Jag kunde inte riktigt ta till mig deras smärta, de nära som jag svek genom mitt spelande. Tacksam att jag inte sviker någon på det sättet idag.

Mannen min är död. Hans förlåtelse kanske jag aldrig fick fullt ut, men någon sorts acceptans som förmodligen bottnade i ömsesidigt behov av den andra. Bästa vännen kände sig sviken, gör det kanske fortfarande, eller bryr sig inte – jag vet inte. Om sveket bestod i mina återfall i spelande – eller något som jag inte alls kan förstå – vet jag inte heller. Vi har ingen kontakt idag. Jag överlever, hen gör det säkert också. Vi förbrukade varandra. Det är sorgligt.

Nu får det vara nog om spelberoende, jag är innerligt trött på hela det paketet. Och innerligt tacksam för att jag skrev min bok, den var det som höll mig gående under åren när allt var skit. Hoppas Johan Croneman känner ungefär som jag idag, stolt över att ha berättat om sig och sitt, tacksam över att han fortfarande finns och kan berätta. Vi behöver många berättelser, och kanske kan någon av hitorierna förhindra att ännu en människa fastnar i spelmissbruk. Både Slavic och Croneman och jag är gamla, i slutet av våra liv. De unga som fastnar har ett helt liv, så länge de orkar leva, att kämpa med spelberoendet. Det gör mig ledsen. Och arg, arg över att privata och statliga casinon tillåts fortsätta utsätta oss alla för reklam och historier om saliga jackpotvinnare.

Det är omoraliskt, men så är mycket idag. Äldreomsorg och noll sjukvård om du är dement och gammal, men en död via morfin. Till exempel.

Och så, när jag jusst stängt av datorn. Då får jag för mig att jag vill skriva, något jag inte skrivit förut. Jag sätter på datorn igen. Skriver inte några märkvärdigheter (vilket bokstavligt ord om jag tar mig tid att verkligen se det). Men just det ordet har jag inte uppmärksammat efter förtjänst. Kommer säkert att glömma bort det.

Vad vill jag? Vad kan jag? Vad får jag – apropå en person på FB som inte ”får” det han gör där. Självupptaget, ingen kan säga vad någon får göra där, annat än FBs egna konstifika regler. Och det handlade inte om dem här.

Min stimulans finns på nätet, en vän tipsade mig om att Skavlan hade Croneman som gäst. Visste inte jag som inte ser på teve. Men skrev ändå några rader om kändisens helvete och mitt eget helvete. Spelmissbrukarnas. Där finns vi båda. Därefter blir skillnaden stor – han är välkänd krönikör och journalist, jag är varken det ena eller det andra. Men vi har likartade erfarenheter av spelberoendets elände.