beskrivarblogg

Igår trodde jag att jag skulle göra ännu en sats plommonmarmelad. Samtidigt som jag försökte sätta upp en ny rullgardin i Jans sovrum hemma hos mig. Ingen bra kombination. Plommonen brände vid och åkte ut. Gardinen är fortfarande inte uppsatt, trots att jag kom på hur man laddar en skruvdragare. Insåg så småningom att man nog måste borra först… Äldste sonen får fixa detta när han har en stund över. Jan får sova utan gardin, och vaknar därmed tidigt.

Idag är vi åter i Sundbyberg, har hittat en parkeringsplats och tar igen oss till måndag förmiddag då färdtjänsten ska köra oss till Läkarhuset vid Odenplan, för röntgen av Jans lungor som en uppföljning av infektionen för en dryg månad sedan. Och på fredag (om en vecka) får Jan äntligen en hörapparat igen.

Onsdag 7 oktober 2020 – så är vi då hemma hos mig igen, på Addarsnäs. Som vanligt letar jag förgäves efter en beställd Bokbörsen-bok, hittar den ena men inte den andra. Nya tag i morgon.

Det tar ett par timmar att komma hit från Djurö, med två färjor. Nu är vi här, det är uppehåll och jag har hängt tvätt ute. Lätt middag, varsin Leek Tarte med sallad och tomater, ost. Klockan är fem. Tack vare pirran med luft i däcken fick jag in en kartong med mina böcker i huset. Nu handlar det bara om att sälja dem också…

Timjan, rosmarin, halvt uppäten ros och tre pelargoner fick också följa med hit. De står i köks- och sovrumsfönstren, kanske överlever de våra tillfälliga vistelser här framöver. Jag är ju hellre här än i Sundbyberg, men ibland kräver läkarbesök att vi är där – och Jan gillar bättre att vara hemma i Sumpan. Vi får kompromissa, som med det mesta.

Inga spår av möss inomhus ännu. Det har väl inte varit tillräckligt kallt. Jag är glad så länge de håller sig borta, men jag tror ju inte att jag lyckats täppa till alla deras möjligheter att ta sig in i huset.

Och nu är det kväll och jag stänger.

Tisdag, kraftigt regn på morgonen, duggregn längre fram på dagen. En av killarna på macken hjälpte mig att få luft i däcken på pirran, tacksam. Handlat, slängt sorterade sopor, har bestämt oss för att äta soppa till middag idag, skärgårds- med fiskbullar i buljong (det sistnämnda åker ut). Har absolut noll lust att laga mat, köpte lammfärs igår för att göra något med, blir kanske i morgon.

Har städat (dammsugit) lillhuset och lagt rena lakan i sängarna. Även det andra huset är nu dammsuget, sonen verkar ha lagat spaghetti när han var här i helgen. Små okokta spaghettibitar lite överallt…

Nu blåser det rejält, tallarnas grenar dansar. Det gör inte Jan, han mera ligger i soffan än sitter. Trist syn. Han kände nog på sig att jag skrev det där, eftersom han nu reser sig upp och går lite. Eller så syntes det på min sura min.

Kvart i tre, lamporna tända. Blåsten verkar avta. Och det regnar inte. Dagen är ändå seg.

Middagen är äten och disken diskad. Klockan är strax sju på kvällen, som är svart utanför fönstren. Nu syns varken blåst eller regn. Och jag slipper höra teven, när Jan använder hörlurarna. Han ser på ett program med en sjö i Indien, och vackra hägrar bland andra fåglar – tror jag efter en kort blick. Kunskapskanalen.

I morgon tror jag att vi tröttnar på regnet här och åker hem till mitt ett par dagar, så tillbaka till Sundbyberg, för röntgen på måndag och audionom på fredag nästa vecka. Måste komma ihåg att boka färdtjänst.

Och i morgon ska jag skicka min bok till Johan Croneman, kanske läser han den. Vi är många, alla är inte kändisar. Vill i alla fall låna hans bok på biblioteket, där den säkert kommer att finnas. Och jag tänker på den andra journalisten, just nu har jag glömt hans namn, Vladislav Savic heter han – vad hände efter att han berättat om sitt spelmissbruk? Någon trodde inte att Croneman skulle ha kunnat försörja sig om han tidigare gått ut och berättat. Kanske är det så.

Mitt yrkesverksamma liv var så gott som avslutat när jag kraschade med spelmissbruket. Är tacksam för pensionen, och vänner, som höll mig flytande genom de magraste åren. Men inte hade jag varit särskilt förtroendeingivande som konsult om jag varit spelberoende när jag arbetade. Jag började inte spela förrän jag slutade jobba. Kanske hänger det ihop på något konstigt sätt. Tänker inte bry min trötta hjärna med den frågan – spelandet är historia, allt vad det förde med sig är också till större delen historia. En del av det blir inte historia förrän jag dör.

Och jag värjer mig mot att påminnas om hur eländigt allt var, då. Idag är det för all del inte kul alltid, heller – men det är en annan sorts elände. Delvis inte mitt eget, även om jag är där jag är hela tiden. Då var det förstås inte heller enbart mitt liv som påverkades. Men jag tror att jag kanske inte såg det då, var alltför upptagen av min egen, personliga katastrof. Jag kunde inte riktigt ta till mig deras smärta, de nära som jag svek genom mitt spelande. Tacksam att jag inte sviker någon på det sättet idag.

Mannen min är död. Hans förlåtelse kanske jag aldrig fick fullt ut, men någon sorts acceptans som förmodligen bottnade i ömsesidigt behov av den andra. Bästa vännen kände sig sviken, gör det kanske fortfarande, eller bryr sig inte – jag vet inte. Om sveket bestod i mina återfall i spelande – eller något som jag inte alls kan förstå – vet jag inte heller. Vi har ingen kontakt idag. Jag överlever, hen gör det säkert också. Vi förbrukade varandra. Det är sorgligt.

Nu får det vara nog om spelberoende, jag är innerligt trött på hela det paketet. Och innerligt tacksam för att jag skrev min bok, den var det som höll mig gående under åren när allt var skit. Hoppas Johan Croneman känner ungefär som jag idag, stolt över att ha berättat om sig och sitt, tacksam över att han fortfarande finns och kan berätta. Vi behöver många berättelser, och kanske kan någon av hitorierna förhindra att ännu en människa fastnar i spelmissbruk. Både Slavic och Croneman och jag är gamla, i slutet av våra liv. De unga som fastnar har ett helt liv, så länge de orkar leva, att kämpa med spelberoendet. Det gör mig ledsen. Och arg, arg över att privata och statliga casinon tillåts fortsätta utsätta oss alla för reklam och historier om saliga jackpotvinnare.

Det är omoraliskt, men så är mycket idag. Äldreomsorg och noll sjukvård om du är dement och gammal, men en död via morfin. Till exempel.

Och så, när jag jusst stängt av datorn. Då får jag för mig att jag vill skriva, något jag inte skrivit förut. Jag sätter på datorn igen. Skriver inte några märkvärdigheter (vilket bokstavligt ord om jag tar mig tid att verkligen se det). Men just det ordet har jag inte uppmärksammat efter förtjänst. Kommer säkert att glömma bort det.

Vad vill jag? Vad kan jag? Vad får jag – apropå en person på FB som inte ”får” det han gör där. Självupptaget, ingen kan säga vad någon får göra där, annat än FBs egna konstifika regler. Och det handlade inte om dem här.

Min stimulans finns på nätet, en vän tipsade mig om att Skavlan hade Croneman som gäst. Visste inte jag som inte ser på teve. Men skrev ändå några rader om kändisens helvete och mitt eget helvete. Spelmissbrukarnas. Där finns vi båda. Därefter blir skillnaden stor – han är välkänd krönikör och journalist, jag är varken det ena eller det andra. Men vi har likartade erfarenheter av spelberoendets elände.

Måndag 5 oktober 2020 – på Djurö efter att ha tvättat på morgonen. Handlat och burit upp till huset via skottkärran, i morgon ska pirran förhoppningsvis få luft i däcken nere på macken. Och Jan orkade gå upp med rullatorn. Jag har gått en vända i skogen och kom hem med kantareller och rynkad tofsskivling – men noll trattkantareller. För torrt förmodligen. Glad att jag fortfarande har torkade trattisar i skåpen.

Middagen idag blir därmed stekta kantareller och en enkel omelett, tomater, ost.

I morgon ska jag städa så att här är fint tills äldste sonen och hans familj kommer hit i helgen. De ska elda, och ställa i ordning allt inför vintern, ta in bord etcetera. Grannfamiljernas ”barn” kommer också ut, en fin tradition. Vi stannar nog till torsdag.

Här är så ljuvligt tyst, trots att hörapparaterna fungerar som de ska (mina). Nästan ingen vind. Älgar eller rådjur har ätit upp pelargoner och morsdagsrosen. Tror jag tar hem en pelargon, timjan och rosmarin, och den ganska slaktade rosen. Kanske överlever de, om inte har de glatt oss hela sommaren.

Middagen var god och alldeles lagom. Har pratat med yngste sonen. Han ringer så gott som varje dag för att ”kolla läget”. Det är vi glada för. Kvart i sju, det är svart utanför fönstren.

Idag var en tandkrämsrakardag, igen. Det är ett tag sedan. Upptäckte det inte förrän vi satt i bilen, och något vitt satt kvar vid Jans örsnibb. Varken han eller jag förstår hur han får för sig att använda tandkräm i stället för raklödder. Ingen stor skada skedd, men inte kan det vara behagligt. Tror jag som inte vet. Och ständigt förundras över vad som blir rätt och vad som blir fel. Varför kommer jag aldrig att förstå. ”Vaskulär demens” jomenvisst.

Nu tittar Jan på ”Fråga doktorn”, jag slipper höra eftersom han har hörlurar på.

Läser i pressen om en äldre man med Alzheimer-demens som fick blev sjuk i covid19. Äldreboendets besked till de anhöriga var att han skulle få somna in med morfin om han fick svårt att andas till exempel. Han skulle inte få vård. Nu var det så lyckligt att den här krutgubben överlevde sin covid19 utan stora bekymmer. Men ställningstagandet, belagt i inspelade samtal med läkare (på distans, utan undersökning av sjuka intagna), skrämmer skiten ur mig. Bokstavligt talat. Om jag eller Jan, som är mera riskperson än jag, skulle smittas så får vi kanske inte den vård som möjligen skulle göra att vi överlever. Hur många ”fick dö med hjälp av morfin” i början av pandemin? Jag vill inte veta. Men jag vill fortfarande tro att varje bedömning av sjukdom och tänkbara vårdinsatser görs individuellt, och inte enligt någon tabell från någonstans.

Så här galet hade jag inte i min vildaste fantasi trott att det kunde vara i Sverige. Länge har jag förstått att gamla människor är förbrukade, de har gjort sitt och ska helst dö rimligt lätt utan att belasta samhället. Men att de skulle avlivas via morfin, i stället för vård, det kunde jag inte föreställa mig. Förut.

Jag förstår att en gammal människa kanske inte överlever intensivvård. Men alla borde kunna känna sig trygga i förvissningen att de kan få hjälp att andas via syrgas, att de kan få det de behöver – innan morfinet sätts in, det som gör att de dör. Har tack och lov ingen aning om hur den döden är. Och det tror jag inte de läkare på distans som föreskriver den har heller. De är nämligen inte gamla och sjuka, de är penningstarka medlemmar i ett företag som handlar med liv och död. Om jag hade vett att vara livrädd nu så vore jag det. Men jag är bara förbannad.

När jag var ung och barnen var små, slogs jag (med ord) för flera daghem. Ska jag behöva börja slåss igen – för respektfull vård och omhändertagande när den egna orken inte förslår? Vad är det för samhälle vi skapat, för det är ”vi” som har gjort det. När och hur gick det så fel? Jag har inte svaren.

Söndag, duggregn. Blött regn, vi åker inte till landet idag. Klockan är bara nio på morgonen, och det känns redan som en lång dag. 

En vän på FB vill köpa min bok, dagen blir genast ljusare om än enbart i mitt sinne.

Har bokat tvättstugan i morgon bitti, kanske åker vi därefter till Djurö om vädret är hyfsat. Längtar ut i skogen.

Jans dosett är fylld för två veckor igen. Har äntligen kommit mig för att lägga undan de mediciner han inte längre ska ta. Och kunde konstatera att han behöver få ett nytt recept för en sort. Mejlar distriktssköterskan som kanske kan förmedla.

Jan sitter och slokar på sängen, han har ingen energi han heller en sån här dag.

Har lärt mig ett nytt ord, digitalkänner, som i ”hur digitalkänner vi varandra?” Och så har jag insett att plommonmarmeladen är god även på en Falu rutmacka. Middagen blir innehållet i två burkar i frysen, kyckling och grönsaker (tror jag, visar sig när allt tinat). Kan kanske kallas kycklingsoppa, buljongen är god. Sallad och ost till.

Har haft lampor tända hela dagen. Lätt att deprimera sig då. Skitväder. Inte skrivväder.

En man i Näsåker berättar att han nyss kört på en katt – hittar den inte. Beskriver det han kanske såg. Hoppas någon vet. Skillnad där och här, någon bryr sig.

Vi har sett program på Kunskapskanalen, om +95-åringar som springer, hoppar (tja, försöker) längdhopp med mera. Världen över. De lever, och de gör det tills de dör. Så är det inte alltid bland oss andra, vi som inte sprintar… Ett fint program. Om människor som ville leva och som sökte kärlek, trots att de var så gamla (för då ska man väl inte vilja kärlek). Tyckte om att se levande gamla människor, även en dement man som sprang fortast i sin åldersgrupp. 97+.

Så har vi ätit kycklingsoppan, och den var god. Jan får en glass efter osten, jag avstår. Det är mörkt ute, och vi väntar på att något ska tåla att ses på teve. Det är den enda förströelse jag uppfattar att Jan vill ha.

Vad får skrivande människor att skriva om död och brott och elände? Och vad får läsarna att vilja läsa? Begriper inte. Har läst Koontz, och nyss försökte jag med Spindler ”Dags att dö” – men nej, jag mäktar inte. Inte ens när jag inte har något mera lockande att läsa. Varför vill vi och de frossa i död och mord och brott? Finns det rimliga förklaringar?

Jan sitter i sin kontorsstol, gungar lite lätt, snurrar lite. Jag sitter bredvid. Vi pratar just inte, eftersom han inte hör. Bara det nödvändigaste, som kräver att jag går fram till hans något hörande öra och säger det jag behöver. Oftast handlar det om var han har käppen, som just aldrig är där han är. Vi är less på varandra. Uttråkade, lider brist på stimulans, både han och jag. Nu går han fram till balkongdörren och kollar temperaturen. Om en dryg halvtimme är det Rapport. Hur kan vi överleva att ha det så här trist?

Han går en sväng i lägenheten, tänder i sovrummet, släcker. Stannar där.  Kommer ut i hallen igen, rastlös. Bra i och för sig att han rör på sig, går. Men eländigt att han inte har någonting som gör honom glad, som ger honom energi. Bara mig som mest är tjatig och bråkig.

I USA är Trump friskare än nyss, eller inte; ingen pratar om the First Lady, är hon smittad eller inte? Trump ser lite mindre orange ut på bilderna än vanligt, sjuk eller inte sjuk? Det vore ett infernaliskt sätt att försöka påverka valet i november, att fejka allt det här. Men misstanken infinner sig, skapad av presidenten själv som hittills inte varit särdeles trovärdig.

Slut för idag.

Lördag 3 oktober 2020 – ännu en natt med styckevis sömn. Fullmånens fel?

Han såg på henne, där hon låg med handen under kinden och täcket nästan över huvudet. Nu var han vaken. Men hon ville inte vakna. Medan han tog sig förbi fotänden i hennes säng stötte han till hennes fot. Hon drog den åt sig, med ett morrande. Nu var hon vaken, det visste han. Han fortsatte ut på toaletten, och in igen i sovrummet, där han kröp ner i sin säng. Hon klev ur sin. Och gick ut i köket där hon började koka ägg och ordna med resten av frukosten.

Frukostdisken klarade han, liksom bäddningen av bådas våra sängar. Jag har torkat köks- och hallgolven och nu sitter vi i vardagsrummet och väntar på att de ska torka. Kommer inte åt badrum etcetera dessförinnan.

Det verkar klarna så smått utanför fönstren. Tio grader, lätt vind såvitt jag kan bedöma via de träd som fortfarande står kvar. Den ståtliga tallen på Tallgatan var annars en bra vindmätare. Nu finns ingen tall där.

Handlat det som fattades igår. Har gjort plommonmarmelad, det svåraste var att hitta alla kärnor. Fyra burkar av 1,5 kg plommon, 1 dl vatten – koka med lock ca en halvtimme, därefter ett kilo strösocker och saften av två citroner. Koka utan lock ca 55 minuter, skumma, häll upp i varma burkar. Den är nog god när den är kall.

Färsk lax i ugnen på saltbädd och låg värme till middag. Har ingen crème fraiche (för romsås), så det kanske enbart blir en liten potatisgratäng till, eller kanske lätt stuvad bladspenat. Det ger sig så småningom, än är det inte dags.

Vi sitter här i vardagsrummet i den lägenhet som också var mitt hem, för länge sedan. Jan blundar i soffan, med några oliver och ett halvtomt glas vitt Natureo framför sig. Jag sitter i hans Pernilla, födelsedagspresent vid hans 50-årsdag (?). Jag är inte pålitlig när det gäller årtal. Det är tyst omkring oss. Klockan är tre, middagen är förberedd, ingenting återstår att måsta göra. För någon av oss. Så här är det nu.

En dryg månad utan att Jan haft någon hörapparat har slitit mera på både honom och mig än jag kunde inbilla mig. Om en dryg vecka får han förhoppningsvis en ny apparat – men jag önskar att människorna på sjukhuset som inte begrep vad de gjorde, ändå förstår. För att inte göra om. De skickade hans hörapparat i ett tunt kuvert, och den försvann. Jag hann inte ens föreslå att jag skulle åka och hämta den.

När jag pratat med distriktssköterskan förstår jag att det inte är alldeles ovanligt att hörapparater försvinner vid sjukhusvistelse. Vad handlar det om? Att man inte ens bryr sig om att se till att patienten använder sin apparat? Tänker på svärmor som förmodligen inte fick hjälp med sina hörapparater när hon låg de sista åren av sitt liv på ett äldreboende i Stockholm. Då förstod jag inte. Nu misstänker jag. En dement gammal människa är kanske lättare att hantera för vårdpersonal än någon som åtminstone hör. Men det är inte lättare hemma. Det är ett elände.

Just nu intresserar det mig också hur jag och säkert andra fungerar. Inte förrän problemen och svårigheterna finns nära dig, bryr du dig, bryr jag mig. Ungefär som när jag slogs för flera daghemsplatser i Sundbyberg, för länge sedan, när det bekymret var nära och aktuellt. Nu är vi i den andra änden av livstråden. Och nu vill jag slåss för större och bättre omsorg om oss gamla som behöver det. Vi gamla som behöver det. Vi är värda det efter ett långt liv. Vi har betalt för det.

Nya ord. Okänd verklighet. Avlastningsboende går att ansöka om meddelar kommunens äldrehanterare.

Jan skulle få det lika trist som han har det här hemma, utan att samtidigt behöva irritera sig på mig. På grund av corona skulle han få tillbringa mesta tiden på ”sitt” rum. Kanske skulle han bli förvirrad av allt det nya, okända rutiner, ett rum som inte är hans, en säng som inte heller känns igen. Nya människor i den mån han träffar några. Trots corona ändå någon form av omvårdnad.

Jag skulle bli ”ledig”. Vad skulle det handla om? Vad skulle jag göra som jag inte kan göra idag? Tror det är en bra fråga – men anar att någon sorts svar finns i ordet ”ledig”. Att kanske inte göra någonting. Inget viktigt, mer än bara vara jag med mig själv. Vila – om det så innebär att jag röjer skrubben hela natten. Åker till grovsoporna utan att behöva skynda mig tillbaka. Dricker en Dry Martini om så klockan bara är tolv. Mitt på dagen. Äter eller låter bli, sitter en stund på kaféet vid biblioteket i Norrtälje (har jag aldrig gjort). Våldgästar syrrorna i Uppsala.

Nåja, just nu väntar jag på svar på mina frågor till hanteraren på kommunen. De kommer kanske, ibland tar det tid. Hen har säkert mycket att göra.

Vi tar en dag i taget.

Kvart över åtta, den andra dagen i oktober 2020. Trump och hans hustru lär vara smittade av corona… Sant, eller ett sätt att manipulera valet i november? Upptäckte just stora blåmärken på armarna, bokkartongbärandet igår. Vi har ätit frukost, dagen är grå utanför fönstren. Kan delvis handla om otvättade fönster.

Natten var lugn. Sover ändå som ”en katt när mor kärnar”, vaknar när Jan går upp för att kissa vid halv två och har svårt att somna om. Pratade med mig, mantrade och låg kvar tills klockan var sju. Frukost.

Sur på en Bokbörsen-beställare som skulle betala i förskott för Lo-Johanssons bok Frihet. Den väntar fortfarande på betalningen, förmodligen en beställare som hoppades på att boken skulle skickas ändå.

Ingen luft i däcken på pirran, omöjlig att komma åt och pumpa. Men, jag fick ändå upp tre kartonger, en får ligga kvar och följa med hem till mig. Pirran ligger i bilen för pumpning på mack. Nu är jag slut som artist. Och när jag kommer upp igen har Jan inte hunnit ut på toaletten, jag får torka golv. Nu ska han raka sig och duscha, sedan stödstrumpor etcetera.

Handlat och betalat ännu en hundralapp för att ha bilen parkerad – månadsparkeringen börjar inte förrän på tisdag… Har också konstaterat att Jans frikort räcker månaden ut. Vore perfekt om vi hann få en omgång av den blodförtunnande medicinen innan dess – den är så himla dyr. Ska kolla med ”doktor Malin”.

Så får jag besked från kommunens hanterare av oss äldre – det går att ansöka om avlastningsboende nu, men på grund av corona får den som bor vistas mycket på rummet. Slut på informationen. Hur kul är det? Vi får nog försöka hänga med ett tag till utan kommunens hjälp – men jag vill också veta var boendet finns, hur man ansöker, hur lång period som är tänkbar…

Nu har vi tagit en liten promenad, suttit på bänk i solen nära sopstationen, där jag slängt sorterade sopor. Blir skrämmande mycket på bara några dagar. Hemma igen, Jan blir trött.

Det lär finnas ett ”hunddagis” i ett hus nära, och idag såg vi hur lång – eller snarare kort – promenad några av hundarna fick. Tre-fyra stora hundar och en ung kvinna. Runt två, möjligen tre, kvarter. Vi såg när de gick och vi såg när de kom tillbaka. Undrar vad det kostar att ha sin hund där. Och vad de som promenerar med hundarna får betalt. Och vem som driver det hela. Många sura frågor surrar i den här kärringen just nu.

Kom ihåg att köpa citroner till den tänkta plommonmarmeladen – men hade inte ett kilo strösocker…

Löser DNs supersvåra sudoku i stället. Och försöker komma fram till vad vi ska äta till middag – färsk lax (men jag har inte grovsalt här heller, ville göra sån där långsam i ugn på låg värme) eller ”thai-burkar” med ris och kyckling (som Jan inte är särdeles förtjust i). Orkar inte gå och handla en gång till idag. Det är knepigt att veta vad som finns var i skafferi, kyl och frys. Och vad min energi räcker för. Den är tämligen slut för idag just nu.

Kanske åker vi till Djurö på söndag för att plocka ihop sådant som ska tas därifrån. Tömma frysen till exempel och stänga av den. Rädda timjan och rosmarin som stått ute (om de fortfarande lever), kanske ta med någon pelargon hem, liksom Mors dags-rosen som glatt mig hela sommaren. Gräslöken får gå, och antagligen flera av pelargonerna också. Brukar just inte lyckas att få dem att överleva vintern, var jag än har dem. Sommaren är slut, snart är det november.

November brukar vara min mest deprimerade månad. Märkligt nog har jag inte känt så, inte ännu i alla fall. Kanske har jag för fullt upp med att bekymra mig om Jan, för att orka deprimera mig. Intressant tanke. Hoppas jag ger sjutton i att åka ner i det där svarta hålet med mörkret som kommer med annalkande vinter. Det kanske hjälper att minnas sommarens vackra blommor – och tro att de kommer igen, till en ny sommar.

Onsdag 30 september, byte av alla lakan igen. Klockan sju. Efter frukost vill Jan sitta vid bordet och sova. Det vill inte jag, föreslår sängen, torr, men än så länge inte bäddad. Idag får jag anstränga mig för att inte vara elak, det här är ju ingenting han gör för att jävlas. Ingenting av det som blir jobbigt för mig, gör han för att jävlas. Men min frustration går ut över honom och mina händer blir hårda när stödstrumporna ska på.

Torkvädret är inte det bästa, men lakanen får hänga ute ändå. Nu är sängen fin och nybäddad. Soppåsarna är slängda, disken diskad. Jag påklädd, också. Halv tio, snart dags för fika. Och för mig den lilla ugnspannkaksbit (med stekta fläsktärningar) som blev över igår, Jan äter några tunna mandelkakor.

Fönstren behöver tvättas, ena köksfönstrets gardiner (de enda jag har i huset) bytas. Nåja, jag tog in solparasollet från altanen i förrgår. Alltid något.

Idag blir det rådjursbog i kål, brynte och kokade bogen igår, idag får den rensade bogen puttra med skivad vitkål, som när man gör får i kål. Det verkar bli gott. Klockan är ett. Diset ute har lättat något. Lätt vind. Nattens debatt mellan Trump och Biden tycks ha varit ett riktigt spektakel.

Jag ser enbart ingressen till en krönika i Mitt Roslagen och känner igen. Någon skriver om hur kort kopplingen är mellan hjärna och arsle när hen känner obehag eller rädsla. Men de få gånger jag varit obeskrivligt rädd har den kopplingen inte funnits. Som när jag visste innan jag visste att vår son var död. Som när jag visste att min älskade var död. Då fanns ingenting.

Nu letar jag efter en beställd Bokbörsen-bok, Andres Kûng Vindens barn – om medlöperi… Hittar den inte i mina oordnade bokhyllor. I morgon kanske. Vi har ätit middag och den var god. Jan skulle diska men glömde uppenbarligen bort det. Jag har diskat.

Har tagit in lakan och madrasskydd, hoppas de torkar till i morgon. Hoppas inget händer som gör att de måste användas – men om någon händer, så hinner de förmodligen torka färdigt under dagen. Inne.

Önskar ibland att jag vore mindre ansvarstagande. Att jag bara kunde ta bilen och dra. Vart som helst, bara vara ensam. Utan någon som behöver mig för att alls fungera. Kommunen har inte hörts av. De har förmodligen inte bestämt sig för hur de ska förhålla sig till corona – ännu. Ska de se till att ha avlastningsboende, eller inte? Ingen som vet, ingen som vet. Inte jag i alla fall, och inte kontaktmänniskan, som lovat höra av sig när hen vet något. Det var ”oklart” för några veckor sedan…

Idag är en annan dag, den första i oktober. Vi åkte till Sundbyberg på förmiddagen. Och jag har hämtat fem tunga kartonger med mina böcker från Förlagssystem. Trodde de skulle levereras hem, men icke. Fick hämtas hos ombudet, som undrade om jag hade bärhjälp. Jag svarade nej. Bilen stod dessutom dåligt parkerad på fel sida en trafikerad gata. Jag fick bära själv, tills en ung man med fantastiska tatueringar hjälpte mig att få in de två sista kartongerna i bilen. En har jag tömt och burit upp i lägenheten så att jag äntligen kan skicka beställda böcker – nu ska fyra kartonger till upp, medelst pirra. Tar det i morgon.

Hittade också den beställda Bokbörsen-boken i morse, så att jag kunde posta den.

För ögonblicket kan jag inbilla mig att jag har någon sorts kontroll över min tillvaro…