beskrivarblogg

Har inte bloggat på ett par dagar – vi åkte hem till mitt igår och tillbaka igen idag, det räcker som sysselsättning. Trötta alla tre, men välbehållna. Badade i Addarn igår, kallt (tyckte den här tämliga badkrukan, OCH skönt. Idag blev det inget bad, kanske i morgon här i Bodatorps-träsket. Alla sjöar här ute heter något på -träsk, varför har jag aldrig förstått. Träsk är för mig någon annat än en härlig badsjö…

Kvällen är ljum och vacker, vi har återvänt inomhus. Jan för att se nyheter och annat på teve, jag för att sitta här med datorn i knät. (Har äntligen insett att det går att skriva ”knät” och inte ”knäet”.)

På min bokvagn här vid stolen ligger Ulf Lundells Vardagar. Tjock bok, kanske läser jag, kanske inte. Minns när jag läste korrekturet för hans första bok då jag jobbade på Bonniers/Forums fackboksredaktion (eller antagligen därefter som ett freelance-uppdrag, för vad hade den boken med fackböcker att göra?). För ögonblicket minns jag inte ens titeln, men kommer ihåg att jag nog inte begrep just någonting av det han skrev. Det var inte min värld. Inte då, och förmodligen inte nu. Det visar sig.

”Jack” hette boken ju, och den kom 1976, så det måste ha varit ett uppdrag efter att jag slutat på redaktionen. Då hade jag redan tre söner, och ville inget annat än något annat. Varvade barnhanterandet med korrekturläsning, bokregistergörande, medan Stieg Trenter levde skrev jag maskin och han dikterade (hustrun väntade barn och kunde inte medverka, jag väntade också barn, men tyckte det här var intressant), och senare heltidsjobb på Arlas informationsavdelning.

Har lite svårt att få kronologin att gå ihop, men Wikipedia säger 1976 så då är det väl så, för Lundells debutbok. Mitt eget minne är inte vad det möjligen var en gång, framför allt inte när det gäller årtal och vad som hände respektive år. Och yngste sonen som är fena på sådant var vid den här tiden bara sisådär sex-sju år och är därmed diskvalificerad som tidsvittne.

Detta apropå en tjock bok av en nutida Lundell.

Nu är det mörkt därute, himlen dock fortfarande röd längst bort bakom skogen. Klockan är snart halv elva, jag går till sängs. Jan sover redan, Molly ligger bakom min stol men lär ansluta när jag går in till mitt. I morgon är förhoppningsvis en ny dag.

En bit svart tjärpapp sitter högt upp i en tall nedanför huset. Har den blåst dit? Pappen lossnade på flera ställen på taket i blåsväder i våras. Jag har forslat ett lass trasig papp till sopstationen nere i byn. Äldste sonen har börjat lägga läkt för nytt tak, plåt. Kanske är det han som singlat iväg pappbiten när han jobbat på taket. Det som sitter fast kan ju ligga kvar, men inte lösa bitar…

Talade med vår sondotter i förmiddags, igår ringde vi hela tiden om varandra. Gott att få prata lite, men tyvärr kan hon ju inte komma hit och hälsa på. Hon träffar för många människor, ingen av oss vill riskera att hon drar med sig någon smitta hit. Hon hälsar på sin pappas grav, och hon läser min blogg. Häromdagen var jag less, och det hade hon noterat.

Det blir ingen klippning av Molly hos hundaffären i byn, Johan har ingen tid förrän i september. Bra för dem, synd om Molly som får fortsätta vara varm i sin päls. Och samla på sig kardborrar och gräsfrön.

I morgon tror jag att vi åker hem till mig. Jag hade hoppats att sonen skulle komma hit med sonson för fortsatt takarbete – då kunde Jan ha stannat med dem och jag och Molly åkt hem till mig. Bara över en dag och en natt. Men icke. Takläggarna kommer inte hit förrän kanske till nästa veckoslut. Jag vill hem till mitt nu och ta hand om bokleveranser, handla, hämta medicin, kolla om det finns någon potatis under den slankiga blasten, vattna den ynkliga kaktusen i köket.  Nu får vi åka alla tre, i värmen.

Jag är grinig och gnällig – inte gråtfärdig. Trött på att inte kunna koppla av, att inte vara alldeles ensam ett enda ögonblick.

Det har varit fantastiskt väder hela dagen, mesta tiden har vi suttit under tak, i skugga och lätt vind. Huset är städat, alla golv torkade. Jag har bakat syrrans korintkakor (fast med russin), inte vackra, men goda. Grannen bjöd på äppelmunkar på eftermiddagen, och goda färska hallon. Och jag plockade en näve blåbär åt Jan. Han påstod att han tyckte det var gott. Jag vet inte riktigt hur det är med hans smaksinne, luktsinnet har han tappat bort. Men eftersom han äter vissa maträtter med större aptit än andra så har han nog smaken kvar. Hoppas det.

Har läst ut Linda Olssons Hamilton Beach. En fin bok, med mycket sorg, kärlek och glädje. När jag började läsa blev jag lätt förvirrad av upplägget, vem var vem och vad var någon för någon annan? Men jag hittade min läslust igen, och vaggades till någon sorts ro av berättelsen om människorna, Paris, Provence och Auckland, en doft av Sverige. Havet och stranden var välgörande också för mig. Tack Linda Olsson.

Photo by veeterzy on Pexels.com

Just nu läser jag Elizabeth Gilbert´s The Signature of All Things, en bok om (so far) Henry Whittaker, botaniskt kunnig världsomfarare efter en start som planttjuv i Kew Gardens i London sent 1700-tal. Han är på väg att bli rik nu när jag tar en paus. Hans engelske uppdragsgivare har just haft ett skrattanfall åt Henrys fantasi om att bli en gentleman. Det kostade uppdragsgivaren lasten med kininbark och annat värdefullt som Henry fört med sig tillbaka till England från Sydamerika. Den här boken är omfångsrik, 580 sidor, och räcker förhoppningsvis över helgen. Därefter ännu ett besök på biblioteket med meröppet i byn.

Jan ser på Sommaröppet på teve, jag slipper. Och Molly har krupit in bakom min stol. Grannen berättade att hon väldigt tydligt hade undvikit att komma nära småbarnen där igår, hade till och med tagit sig in under verandan och ut på andra sidan för att komma undan. Samma beteende som jag noterade när lillflickan ville klappa henne, och Molly försvann in i huset. Vad har hon upplevt med små barn? Inget kul i alla fall. Jag vet inte, hon har inte umgåtts med några småttingar tillsammans med mig.

Nästa vecka är det dags att beställa leverans av inkontinenshjälpmedel (långt ord för blöjor) och hundmat, båda med leverans till Djurö. Kanske även en laddning från systemet, så slipper jag bära.

Efter en pratstund med vår kära granne är det dags för Molly och mig att gå till sängs. Jan var på väg när vi återkom in i huset. God natt alla kära, alla vänner och alla andra.

Blåbären på bilden ser väldigt stora ut, kanske odlade. De jag plockade var mindre, men fina.

Är här igen, kan inte låta bli, trots att jag inte har någonting att säga/skriva. Himlen är vackert rosaröd bakom tallarna. I morse satt en hackspett på en tallstam här utanför och hittade förmodligen något att äta. Och en råbock betade nedanför huset. Några älgar har jag inte sett, men har heller inte varit ute i skogen, bara nära husen. Grävlingarna/räven kommer inte längre åt innehållet i soptunnan, efter äldste sonens listiga förankringsgrej. Djuren har en chans i natt, eftersom tunnan är framställd vid vägkanten för tömning. Hoppas de har givit upp.

När det är tyst som nu, inget teveljud som jag hör, och inget annat ljud heller när hörapparaterna ligger bredvid mig – då blir jag fridfull på ett sätt som jag alltför sällan blir annars. Jag får inte för mig att jag måste någonting. Kan faktiskt sitta alldeles stilla (frånsett att fingrarna och hjärnan skapar ord) och vara lugn. Stilla. Stillna. Kommer till och med ihåg att andas. Så ligger fingrarna orörliga ett ögonblick och då börjar hjärnan slira runt hit och dit, tycka att jag borde komma på ett och annat, skriva något klokt, eller fantasifullt eller…

Stopp och belägg säger jag mig då (varifrån kommer ordet ”belägg” i uttrycket?). Surra inte så där, vila en stund, släpp taget. Låt hakan trilla ner en bit, och axlarna också. Sprattla med tårna. Njut av solen som fortfarande sätter färg på skogen. Var tacksam för en dag till i livet. Det är ingen som kräver att du ska storskratta, just nu.

Molly och jag går bara utanför huset, så att hon får kissa. Och Jan borstar tänderna innan han går och lägger sig. Strumporna är avtagna, benen insmorda, och därmed mina händer. Nattsärken på. God natt.

Photo by Dariusz Grosa on Pexels.com

Smulpaj i ugnen. Mango, äpple, rabarber. God med lätt vispad vaniljsås till. Den blev inte efterrätt, utan kan kanske kallas förrätt i stället för fika mitt på eftermiddagen. Vädret idag är lite knepigt, sol en stund och så mulet igen. Halvvarmt, lätt vind.

Min hjärna är trött idag. Vill inte ha sådana nätter som den nyss havda. Vill inte ligga vaken och vrida och vända på mig, trots att jag vet att jag till sist ändå somnar om. Det hjälper att mantra, och sjasa bort oönskade tankar på dåtid och framtid.

Pelargonerna har äntligen börjat få knoppar igen, efter att kyla tog de första i början på sommaren. Jag har plockat bort blad så att knopparna ska få lite lagom ljus. Och persiljan från i fjol är fin, liksom i år inköpt timjan och rosmarin. Den gamla gräslöken ser mest skräpig ut, men får stå kvar. Två (minst, det är lite svårt att se) två nya knoppar i morsdagsrosen, som växer tillsammans med lobelia och murgröna.

Jan har tagit en promenad på vägen med rullatorn. Och jag har kommit ihåg att ställa ut soptunnan för tömning i morgon.

Nu ska jag läsa Erotiskt skrivande för ensamma änkor av Balli Kaur Jaswal. Biblioteket i byn är välsorterat. Vid sextiden var det dags för middag, tämligen vegetarisk ”röra” med squash, aubergine, svamp, lök, vitlök, morötter – lite överbliven kyckling, sallad och tomater, ost. Vi blev mätta. Jan diskade.

Grannen hade besök idag av småbarn, Molly var klart ointresserad av deras närmanden. Hon gick in och gömde sig bakom min stol. Intressant att se, hon är annars väldigt välkomnande också inför helt nya och främmande människor. Men tydligen inte de små.

Nu är det strålande sol därute. Lite moln, en aning vind. Tvätten är torr för länge sedan. Sonen kollade posten i Sundbyberg och kunde meddela att sotaren kommer hit den 12 augusti. Fredagen dessförinnan ska vi vara i Sumpan för hembesök av distriktssköterskan och utprovning av stödstrumpor. En sort som lär ska vara enklare att ta på än de Jan nu har (även om jag numera är rätt bra på de här också). Det känns som om sommaren snart är slut, utan att den egentligen någonsin riktigt kom. Jag pratar inte om sommarvärmen, mera om någon sorts mental sommarkänsla. Den tycks inte vilja infinna sig i år, när det mesta är konstigt och just ingenting är sig riktigt likt.

Solen visar hur dammigt det är på serveringsvagnens undre del, där biblioteksböcker och annat ligger. Sådant som jag vill ha nära. Datorn på övervåningen av vagnen. Lätt korrigerat, men påminner mig om att jag måste komma ihåg att försöka få Molly klippt, för hennes skull och för min inre städtants. Nu ligger det bara två böcker, Linda Olssons Hamilton Beach och Elizabeth Gilbert´s The Signature of All Things, plus en lapp att använda vid behov – ”har gått en vända med Molly”, till Jan så att han ska veta var jag är om jag inte är här. Återanvänds, framför allt tidiga morgnar då han ofta sover längre än Molly och jag.

Där finns också en tom förpackning för bra gelpennor, så att jag ska veta vilka jag ska beställa flera av. Uni-Ball No 207 micro, 0.5 mm, svarta. Väldigt bra penna, rekommenderad av Helen Wohlin-Lee, penn- och pappersnörd (vilket för min del betyder att hon vet vad hon pratar om, i det här sammanhanget och många andra). Övriga böcker, mina, har fått flytta in i mitt sovrum och bokhyllan där. Dammet är borta, en stund i alla fall.

Jan har sett Rapport med hörlurarna på, så att jag slipper höra. Snart ska stödstrumporna av. Molly har varit ut och kissat, och är nu nöjd att vara inne. Kanske vill hon ut en gång till i kväll. Sonen ringer och tipsar om böcker som han tror att jag kanske vill läsa, han lägger dem i Jans lägenhet så att jag kan kolla. Vi är lika han och jag när det gäller läsande, mycket, och hela tiden, gärna flera böcker samtidigt – men vi har väl inte alltid riktigt samma lässmak. Han gillar thrillers, det gjorde nog jag en gång också, men inte längre. Uppskattar att han tänker på mig/oss. Nog för idag, tror jag.

Det här kan möjligen vara smultron, på engelska tydligen ”wild strawberries”. När jag letade bild på dylika kom det upp en mängd vilda djur, och så denna…

Photo by Lukas on Pexels.com

Jonna och Jocke – ett par i tiden; kan inte hjälpa att jag utan några som helst kunskaper tycker att de jobbar bra, att de har förstått någonting av vad det handlar om att påverka människor idag. Jag har ingen aning om vad ”de står för” om de alls gör det. Men jisses, vilket jobb de har. Inte avundsvärt.

Och så har USA avrättat en mördare igen. Att den mannen dödat andra människor gör det inte försvarbart att döda honom, med lagen som hänvisning. Barbariskt. Trumpskt, antar jag.

Det är kväll, trist sångprogram (Allsång?) på teven, Jan tröttnade och jag lyssnade just inte. Nu har han lagt sig när klockan är kvart i nio. Jag följer snart hans exempel.

Idag var ingen bra dag. Jag lackade ur fram emot middagstid, efter diverse klädbyten och golvtorkning. Jan har varit orolig, vankat hit och dit, utan att veta vad han egentligen ville med gåendet. Och då blir jag till slut trött på alltihop, jag höjer rösten och det gör han också. Och Molly drar till grannen. Tur att hon har någonstans att ta vägen. Jag behöver det också. Jag behöver semester, bara några dagar – och förmodligen gör Jan det med. Och det är inte möjligt just nu. Tycker synd om mig och om oss. Det här är inte vad Jan ska behöva ha, och inte jag heller.

Nåja, hittade några fler kantareller, tillskott till middagen. Och några fina smultron nedanför lillhuset. Åt några själv, bar hem några. Kantareller i ena handen och smultron i den andra. Har nu druckit vin, tre (små) glas i brist på gin för Dry Martinis. Får mig säkert att somna om en stund, men tyvärr förmodligen också att vakna frampå efternatten. Jag får mantra mig till sömns igen. Molly ligger redan i min säng och väntar.

Tolv grader ute, inget regn. Vill faktiskt ha lite regn så att kantarellerna orkar komma fram. De jag hittade idag växte snällt på sina vanliga ställen, där jag brukar hämta dem. Vill ha flera. Blåbären har börjat visa sig. Häromveckan såg jag inga, idag många. Har köpt russin, korinter fanns inte i butiken. Kanske blir det ändå ”korintkakor” i morgon, kanske smulpaj med rabarber och äpple. Har vaniljsås och grädde i kylen. Vad vi ska äta till middag är mera oklart, har gått igenom frysen idag och just inte hittat något som lockade (trots att den är full). Soppa låter som ett bra alternativ, med paj som efterrätt. Kanske.

Onsdagsmorgonen är mulen, ingen vind och inget regn. Natten blev precis som jag förutsade, vaken länge efter att ha somnat gott och fort. Somnade så småningom om igen förstås, men idag blir det inget vin till middagen. Vad dagen i övrigt kommer att omfatta vet jag förstås inte nu. Inget speciellt på programmet, läsning av nylånade biblioteksböcker, kanske pajbak, kanske kakbak. Möjligen tvätt. Just nu ligger Molly bakom min stol, efter att ha varit ute en sväng för en timme sedan. Klockan är kvart i åtta.

Växlande molnighet kallas det visst. Vad jag ska kallas är mera oklart, jag som springer ut och drar fram en stol i solen och sätter mig och snart reser på mig, ställer tillbaka stolen och går in. Och går ut igen, et cetera. Borde ha en stegmätare. Tvätten hänger ute, men under tak på en ställning. Torkar nog. Ett par skurar har kommit, men inga stora eller långvariga. Femton grader.

In och ut, ut och in. Lätt regn, tvätten torr och intagen. Tonfisksallad till Tuc-kexen på eftermiddagen, grannen kom över och fick också ett glas vin. Vi ses aldrig under vintern, men på somrarna är vi viktiga för varandra. Som vi varit med våra barn i drygt femtio års grannskap. Jag är glad för min granne, och det liv vi haft tillsammans. Till och från. När Mats dog i olyckan med bilen och tallen här ute, var det de som tog hand om det som var i bilen och hans trasiga glasögon. Det kommer jag aldrig att glömma. Det är kärlek. Och gemensam sorg.

Jag gör sallad till middagen, med sockerärtor och tomater. Osten är framtagen. Potatisen kokar. Solen skiner igen. Och, vi stannar inne – åtminstone tills middagen är äten. Jan ser undrande ut när jag säger ”det är en stund kvar”, jag säger det flera gånger och till slut kanske han hör och förstår vad jag säger. Eftersom middagen ännu inte står på bordet kanske han förstår utan att höra. Hans hörsel är allt sämre, kanske behöver öronen spolas.

Fortsätter att ligga efter…

Nu är det tisdag morgon, frukosten är avslutad, klockan är kvart över åtta. Sol och moln, drygt tio grader ute. Ingen vind. Jan tar igen sig i soffan. Jag konstaterar att jag har sextio följare på bloggen, alla tittar inte in varje dag, men någon sorts genomsnitt tycks vara femtio besökare, ibland dubbelt så många lästa (eller åtminstone visade) texter. De senaste dagarna från United Arab Emirates, Frankrike, Sverige, USA, Norge. En trogen läsare på Cypern kan nog inte läsa så bra på egen hand längre efter en stroke, men hennes dotter hjälper henne när det är möjligt.

Det tillkommer någon ny läsare/besökare emellanåt. För det mesta är det sig likt. Förmodligen är mina texter det också, ”more of the same” – nu inte längre spelberoende och -missbruk, men demens, konsekvenser och omhändertagande, tvätt, städning, matlagning, isolering.

Börjar tröttna på min blogg, men vet att jag behöver skriva mest varje dag för att inte alldeles tappa sugen. Har inget annat forum än bloggen och i någon mån Facebook, där jag delar mina blogginlägg. Bilder på Instagram är inte min grej.

Vad vill jag med detta? Det vanliga, prata med mig själv och kanske begripa något. Just nu tycks jag fortsätta skriva, och lägga in på bloggen. Det blir ett sätt att samla ihop dagen, ibland fragment från natten. Nu ska jag gå ut och sätta mig i solen en stund före övriga morgonbestyr.

Har varit på biblioteket igen, lämnat tillbaka och lånat nytt. Och handlat, och slängt sorterade sopor. Nu äter vi jordgubbar. Har tagit några selfies med telefonen, de med solglasögon är passabla, de utan icke.

Hittade några små kantareller, middag tillsammans med ugnsrostad potatis, squash, färsk lök och vitlök, aubergine, och varsin hamburgare. Okej. Jan diskar. Jag är lack på att passa upp, så jag gör ingenting just nu. Sitter bara och markerar hur sur jag är. Budskapet går fram, därav diskandet.

Låt oss hoppas att det sura går över. Är ju inte kul för någon av oss, varför sur kan vi strunta i. Nog för idag.

Photo by Fabian Wiktor on Pexels.com

Söndag eftermiddag, mörka moln, pyttelite regn, men busväder på gång. Bakom min stol snarkar Molly, i soffan sover Jan. Jag är än så länge vaken. Ganska. Det blåser, tvätten hann jag ta in, och resten också. Fönstren är bara lite öppna. Soporna nerburna. Nu kan regnet få komma.

Hade tänkt hämta rabarber hos grannen, men kom på att jag ju inte har varken grädde eller vaniljsås eller glass till den tänkta smulpajen. Den får vänta till i morgon, då jag kanske också kommer ihåg att handla korinter eller russin för mångomtalade syrrankakor. Jag hade bytt till linne och shorts från morgonrocken och tänkt göra en GT när molnen hopade sig. Nu sitter jag här, utan GT och funderar på att byta tillbaka till min sköna lagom tunna Yasuragi-rock.

Idag kommer middagen att bestå av två thai-burkar med olika rätter. En halva av vardera till Jan och en till mig, sallad och ost därtill. Får baxa fram mikron för att värma maten. Minimal ansträngning i middagssammanhang. Vi har redan ätit ett lätt mellanmål med oliver och Tuc-kex med Philadelphia-ost på. Något ska man roa sig med. Corona-kilon talade någon om, det stämmer nog för många av oss. Det kommer en skur till, och kanske åska – eller så hörde jag fel. Ett glas vin före middagen. Molly har vaknat, Jan också. Klädbyte från shorts till långbrallor respektive morgonrock, Molly får klara sig med den päls hon har. Ska försöka få henne klippt i veckan.

Vi har ätit, gott. Nu ser det ut som om det ska komma ett skyfall igen, det blåser och mulnar. Vi är inomhus alla tre. Jag har fått igång teven efter att Jan antagligen tryckt på allt som går att trycka på igår kväll när han stängde av och jag gått till sängs. Nu har han ljud i lurarna och jag slipper höra, anar bara ljudet med hörapparaterna i. Utan är det ljuvligt tyst.

Den lilla disken är diskad, glass äten. Molly har fått lite sallad av den krispiga sorten, det gillar hon. Innan jag träffade Louie och Molly visste jag inte att hundar gillar grönsaker. Saknar Louie, hoppas han lever och mår bra.

Det har regnat igen. Men inte just nu. Lite för kallt att sitta ute. Molly är nöjd bakom min stol, Jan ser på Rapport och jag vilar öronen. Har läst ut ännu en feelgoodbok. Snart gjort, men ändå beundrar jag författarna som får till det. Tyvärr smittar kunnandet inte av sig, hur många böcker jag än läser.

Stödstrumpor av, nattkläder på, tandborstning, Jan går strax till sängs, Molly har hälsat på hos grannarna en vända men är nu hemma igen, bakom min stol. Tveksam sol, moln, bara tio grader ute.  Nu blåser det inte längre. Jag sitter här en stund till. Ska ta en dusch innan jag lägger mig. Håret får jag tvätta i morgon, det tar för lång tid att torka. Än är det inte så långt som det var en gång, men det börjar bli oregerligt.

Idag ska jag göra tunnpannkakor till middag. Fyllda med brynt kycklinglårfilé, färsk lök och dito vitlök, röd paprika. Sallad till, och ost därefter. Överblivna ofyllda pannkakor lösfryses för senare behov. Trist väder tarvar sysselsättning. Kallt, bara tio grader fortfarande. Pannkakssmeten får stå till sig en stund, medan kycklingen tinar.

Under tiden läser jag Systrarna från Toscana av Lori Nelson Spielman, lättsam bok om systrar, lillasystrar och en förbannelse om att de senare aldrig ska bli gifta/finna kärlek. Lagom krävande läsning denna dag.

Jag har stängt av värmefläkten som fått gå någon timme. Men jag behåller ulltofflorna på. Jan sover i soffan efter dusch och rakning, stödstrumpor och kläder. Jag sitter i min sköna morgonrock och skriver. (Eller vad det nu ska kallas, det som pågår här. Ord blir det.)

Tänker inte dra fram spisen idag, det får ske en annan dag. Inser att det säkert behövs. Däremot tror jag att jag kanske ska gå igenom skafferiet och brödskåpet, torka rent och se om där står sådant som är för gammalt. Det blir lätt så i ett sommarhus, även om jag tror att jag slängde i höstas. Det visar sig. Två fynd – kokosolja från 2017, och våffelmix från samma år. Numera i soporna. Bland burkarna hittade jag inte mindre än sjutton lock utan dithörande burkar. De får åka med hem till mig, tror där finns burkar utan lock (hur det nu kommer sig). Nu är det rent och hyfsad ordning.

Limoncellon är silad och upphälld, och avsmakad. God. En liten flaska till grannen som tack för citronerna. Pannkakssmeten står fortfarande till sig, just nu har jag tappat farten. Men den kommer igen.

Jag kollar Expressens rubriker och kräks. Sånt eländes elände, bara sorgligheter. Fy fan. När jag insett att jag fått nog, sätter jag på ugnen och förbereder gratinering av crèpes. Det blir bra. En motvikt till eländet därute, det som så kallade journalister talar om. Så less.

Middagen var god, grannen hade köpt glass av den där pinglande bilen nere på vägen och kom förbi, så nu äter Jan glasstrut som efterrätt. Jag avstår. Molly äter sin mat och verkar tämligen nöjd att vara inne hos oss en stund. Annars älskar hon att vara hos grannen. Jag läser lite mellan varven, inte så engagerad. De överblivna tunna pannkakorna är lagda i frysen, med förhoppning om att de ska gå att ta ut en och en. Ifall vi vill.

Nu är det mulet igen, efter sol, efter regnskur. Spelar ingen stor roll, det är kväll och snart dags för sängen.

Söndag morgon, sol. Läser ut boken jag började på igår, kollar FB och mejl. Tvättar och hänger tvätt, ute. Just nu står Jan och tittar ut genom fönstret, ner mot vägen. Kanske ser han något intressant, kanske vill han bara stå en stund. När jag frågar vad han ser på, blir svaret ”en drös med bilar därnere” – där är hans bil och grannens stora lastbil, inga andra.

Nu vill han sitta inomhus en stund. Jag går ut i solen, tar med datorn även om det inte riktigt syns någonting på skärmen. Den får gå på batteri ett tag. Molly har förmodligen smitit iväg till grannen en vända, här är hon inte. Hon har undersökt marken under altanen ett tag för en stund sedan, men kom ut när jag ropade på henne. Någon jäkla maskin låter illa i grannskapet, ett långt otrevligt motorljud. Jag kan inte riktigt avgöra varifrån det kommer.

Jag misstog mig, Molly låg inomhus, bakom min stol. Nu är hon med mig ute. Oljudet kommer och går, jag kan inte föreställa mig vad det handlar om. Störande. Men jag kan alltid ta ur hörapparaterna om jag blir tillräckligt störd.

Nyss såg jag något jag ville testa i Word, FB hade en kommentar om att visa flera sidor samtidigt. Nu hittar jag det inte. Och när jag försöker begripa var i Word det finns, hittar jag inte där heller. Eller begriper inte vad jag ser. ”Synkroniserad rullning”, kan det vara något? Behöver inte funktionen just nu, så det får vila.

”Jag var ung en gång för länge sen” sjöng Snoddas, för länge sen. Jag var också ung, dock ingen flottare med färg. Men länge ung, trots att jag nog trodde mig vuxen och kanske till och med vis. Nu börjar jag förstå uttrycket ”gå i barndom”, vet att jag kanske är vuxen i år mätt, men långt ifrån vis. Minnen bråkar ibland med mig om nätterna, och ibland är de goda, glada, minnesvärda. Jag saknar de som är borta, de som jag numera kan prata med enbart inom mig. Det fungerar hjälpligt, jag kan ju också själv fabricera svaren på mina frågor, i den mån jag har sådana. Drömmarna är för det mesta absurda, och jag glömmer dem fort när jag väl vaknat.

Hittar den funktion i Word jag letade efter tidigare, under ”visa”, och därefter ”disposition” – och ”navigering”. Då kan jag se dokumentets sidor på en gång. Och växla mellan dem. Kan kanske vara bra i något sammanhang.

Photo by Nashua Volquez on Pexels.com

Den här kvinnan är nog vis, när jag googlade wisdom kom det upp en massa bilder på böcker – och säkert finns viss visdom där – men mera i levt liv, och tacksamhet. Det ser jag i den här bilden.

Fredag 10 juli 2020 – klockan är tio över nio på kvällen. Huset är städat, till och med bakom tvättmaskinen. I morgon får jag väl dra fram spisen. Jan har lagt sig, och sover kanske. Molly ligger bakom min stol, hon hittade något äckligt att tugga på borta hos grannen i kväll, tror inte hon fick i sig mycket, men kanske var det därför hon kräktes igår?

Vi har suttit ute mest hela dagen, åt även middag utomhus. Gott bröd, räkor, avocado, spetspaprika, sallad, färsk lök, hårdkokta ägg. Varsin härlig räkmacka, halvt kilo räkor i plastkartong på Ica, riktigt bra, fasta goda räkor. Nu är det bara tio grader, men under dagen har det varit sol och lagom vind.

Jag var in på biblioteket i morse, och hämtade ett lass böcker. En bok om Stavsnäs by som gladde Jan, han minns husen sedan barndomens somrar där.

Hade tänkt baka syrrans korintkakor, men har inga korinter. Det får därmed vänta, eller så gör jag dem utan korinter, går nog det med.

Jag kör tydligen med varannandagssömn för tillfället. I natt vaknade jag kvart över midnatt, låg vaken ett par timmar, somnade och sov ett par, och vaknade igen vid sex. Molly var glad att få komma ut så dags, inte jag. Jag vet att jag gått till sängs för tidigt, ska försöka hålla ut lite längre i kväll. Att sitta här och klämma ur mig ord är ett sätt att inte gå och lägga mig. Öronen vilar från apparater och ljud.

En informerande vän på Facebook berättar att Furix tydligen bidrar till att covid19 blir svårare. Flera vanliga mediciner på en lista, som jag undvek att läsa. Frågan är vad som är höna och vad som är ägg – många gamla människor behöver Furix för att bli av med vätska som annars belastar kroppen och framför allt hjärtat. Jan äter det. Hur många yngre, allvarligt sjuka i covid19 äter Furix? Jag blir galen på allt som kan belysas (jag skriver med flit inte bevisas) via statistik och sambandsletande. Jag vill inte ha mera information om en massa saker som jag inte kan påverka. Det räcker med det jag kan göra någonting åt – som att lyssna på FHMs rekommendationer och följa dem så gott jag kan. Det räcker nu.

Lördagsmorgonen är blöt. Molly och jag var ute vid sjutiden, regn. Och har regnat rejält i natt. Det blir läsardag idag, måttligt städande och kanske en tur till byn för korintinköp (eller russin). Nu snart frukost.

Photo by Sam Willis on Pexels.com

Tar ut den ena hörapparaten, den behöver nytt batteri, men örat får vila ett tag. Inget viktigt jag behöver höra just nu. Sol, och vind. Skönt. Just nu inomhus vid datorn, annars ute. Molly har parkerat bakom min stol, som vanligt när hon inte är på vift, hos grannen eller i skogen nära huset.

Kökets taklampor har befriats från flugor och är nu rena och fina. En tvätt hänger på tork, en till kanske körs i kväll eller i morgon bitti. Välsignar tvättmaskinen (och torkvädret). I morgon måste jag till biblioteket nere i byn, och så ska jag kolla om djuraffärens son kan klippa Molly som han gjorde så bra i fjol. Hon behöver ju inte klippas i någon speciell frisyr, bara bli av med sin tjocka päls.

Borde städa, men har bara rollat hundbädden så att det mesta av hundhår är borta. Klockan är halv två, det känns som om jag varit vaken länge. Morgonbestyren tar sin tid och vi har fikat, ätit melon, Jan har fått sin risifrutti och jag en tunnbrödsmacka med kall kokt färskpotatis och lite kaviar. Har nyss bestämt mig för att middag idag blir kokt färskpotatis, stuvad bladspenat och varmrökt lax. Det blir bra.

Eftermiddag – Jan har gått en liten vända på vägen, han tog sig både ner och upp igen till huset. Och Molly ligger nu under matbordet härinne och väntar på att det kanske ska ramla ner något så småningom. Soligt, och lite moln emellanåt. Eftersom klockan bara är halv fem väntar jag med att sätta på potatis och spenat. Vi tar ett glas vin under tiden.

Och jag läser om Julian Barnes´ Över kanalen. Jan vilar i soffan, molnen skymmer solen därute, vi har gått in. Tvätt nummer två för dagen torkar på strecket. Snart dags för middag. Som var god. Strax därefter satte regnet igång, det vräker ner och det blixtrar och åskar, himlen är mulen. Men, lite längre bort ljusnar himlen igen. Glad att jag fick in tvätten innan regnet kom. Det blir ingen kvällspromenad i det här vädret. Molly får springa ut (om hon vill, när hon vill). Har stängt av el till dator och teve, inte för att jag vet om det gör någon nytta, men det är en sån där gammal vana. Kanske är det bra. Skadar gör det i alla fall inte, vi vill inte se någon teve förrän det är Rapport om en timme, och datorn fungerar med batteriet ett tag till. Routern i köket är ansluten till elnätet… Min logik är som vanligt inte heltäckande.

Jag har en flaska Clotilde Davenne i kylen, hade tänkt öppna den idag, men väntar tills jag har något att fira (vad det nu skulle kunna vara). Kanske att jag ser ett blått stråk på himlen bland alla molnen, kanske att regnet verkar avta, kanske att jag inte uppfattar någon åska mera? Nej, bubblet får vänta på gladare dag. Ett glas vitt vin duger för tillfället.

Önskar att jag hade någon sorts godis. Det har jag inte. Fransk nougat till exempel, har inte ens en påse med Lindts röda kulor i kylen, inte här, men där (hemma hos mig). Och glassen är slut, Jan fick nyss den sista. Inte för att jag ville ha någon. Vaniljrånen är uppätna till fikat i förmiddags, några tråkiga havreflarn finns kvar. De får fortsätta finnas. Men i morgon ska jag till byn och riskgruppshandla, mellan klockan sju och nio.

Regnet fortsätter, men åskan har dragit bort. Teven är på och visar program från Norge om ambulanser och räddningsinsatser. Jan tittar. Molly sover bakom min stol. Om en stund är det Rapport. Jag vill redan gå till sängs…

Photo by Brett Sayles on Pexels.com

Det här är inte min åskhimmel, men det kunde det ha varit, en stund.