19 maj 2020 – fick äntligen tag på distriktssköterskan som bekräftade att hon kommer hem till oss klockan tio. Jan är fräsch och duschad, jag har just hällt ut ett glas vatten över köksbordet och duken. Annan duk på därmed. Lägenheten är vädrad, soporna slängda. Ingen finstädning direkt, men det får duga. Hon kan ta de prover som behövs här. Och vi fick äta frukost, det behövdes ingen fasta.

Genom de öppna fönstren känns luften kylig. Och nu är det mera mulet än sol.

Nu har vår distriktssköterska lämnat oss, hon tog blodprov, blodtryck – som var för lågt fortfarande, behöver kanske ändra någon medicin igen… Puls okej, benen bra. Lungorna var också bra. Möjligen ska hon mäta och beställa stödstrumpor med kardborrband som är enklare att ta på. Hon pratar med Jans läkare och ringer i eftermiddag, vill komma och kolla blodtrycket även i morgon. Vi får se om doktorn ändrar Furix-doseringen.

Vägning en gång/vecka, minst 1,5 l vätska per dag. Lisa var vänlig, proffsig, iklädd skyddsmundering. En timme, hon har tre sådana här hembesök idag, plus bokade tider på mottagningen. Vilken service att slippa åka till vårdcentralen. Glömde förstås ge henne urinprovet som fortfarande står i kylen, kanske ett nytt i morgon om hon kommer igen. Det verkade inte som om hon hade tänkt att hon skulle ha ett urinprov.

Skönt att besöket blev av. Hennes telefon hade gått sönder, därför fick vi inte tag på varandra. Nu ny telefon med samma nummer. Om blöjleveranserna tar slut (vilket de tydligen kan göra efter sex beställningar?) kan vi bara ringa henne så ordnar hon flera. Jag vet att vi har en leverans till i juni åtminstone, enligt följesedeln. Får hålla koll på det, kan inte stå där utan blöjor.

Vi stannar alltså i Sundbyberg till i morgon.

Nu har vi fikat, kaffet fick gå ner utan mjölk eftersom jag inte handlat någon. Har nämligen sådan i min kyl…

Talat med tandsköterska i Täby om den lilla pricken som inte försvinner, på tungspetsen. Kom överens om att jag återkommer när coronan blåst över, har fått mejl med adress och telefon. Bra.

Och nu är vi hemma på Addarsnäs trots allt, i hällande regn. Distriktssköterskan ringde, hon behöver inte göra om blodtryckskollen i morgon. Läkaren ringer om provsvaren, och så fick vi uppmaningen att Jan inte ska äta en halv tablett x i kväll, och inte en dito i morgon bitti. Ska bli intressant att höra vad doktorn säger. Så vi packade bilen och for hit. Fick  meddelande om de upphittade nycklarna, när vi redan lämnat Sumpan. Upphittaren hade tänkt titta över med dem i kväll, men då är vi inte där. Komplicerad tillvaro detta. Nåja, vi får nycklarna så småningom och vi kan tacka upphitterskan.

Nu är det skönt trots regnet att vara här. Sotaren har gjort sitt medan vi var borta, askhinken står på trappen och jag kan inte hämta in den just nu utan att bli sjöblöt. Han har lämnat sot och aska i spisen… Märklig sotare. Vi får vänta med att elda tills skuren är över, tur vi har värmefläkten som gör att det ändå är behaglig temperatur i köket.

Klockan är snart fem. Kokt torskrygg, med stuvad bladspenat till, som middag om någon timme. All tvätt är undanplockad, saker och ting ligger hyfsat där de ska, Mollys hundbur står kvar i bilen. Det blir ett glas Les Fumées Blancs till torsken. Spisen brinner nu.

En gammal god vän ringde idag och gjorde mig glad. Varför gör jag själv så sällan detsamma? Tanklöst, bokstavligt talat.

I morgon fyller äldsta barnbarnet år, Simon blir 29 år.

Nu har Jan diskat middagsdisken, och jag torkat. Torsken var god. Och det regnar inte längre. Nästan lite tveksam sol i det grå på himlen. En alltför väl kamouflerad liten fågel skuttar förbi utanför köksfönstret. Hinner inte se vem. Kanske en bofinkshona. Har sett en vacker fasantupp även idag, när vi åkte hit ut.

Så är det tisdagskväll, Jan sover och jag med, snart. Det är inte svart därute ännu. Och det regnar inte. I morgon ringer kanske doktorn och talar om hur vi ska ha det med piller hit och dit. I kväll har jag tagit bort ett halvt av en sort och i morgon bitti detsamma av en annan sort. Mediciner som tar ut varandra är inte bra. Bra åt ett håll blir lätt skadligt åt ett annat. Vägning ska jag också försöka komma ihåg i morgon. Inte jag, Jan.

Photo by Frank Cone on Pexels.com

Får väl ställa vågen på köksgolvet så att jag snubblar på den för att minnas.

Lite läsning av Den långa flykten nu, så sover jag gott. Om jag inte gör det före läsningen.

18 maj 2020 – måndag, vaknar halv sex, Jan står och rakar sig. Nu är klockan snart sju, solen har tagit bort dimman därute. Men kallt, bara ett par grader. Vi har ätit frukost och jag ska börja plocka ihop det som ska med till Sundbyberg senare på förmiddagen. Vill inte hamna i morgontrafiken, om det fortfarande är sådan.

Vi är nu i Sundbyberg, jag har försökt få tag på sköterskan på vårdcentralen och lämnat meddelande. Vi lär inte få något hembesök i morgon, så vi får ta oss dit ner så att Jan kan lämna prover. Vill inte vänta med det längre, hans läkare skulle också tala med någon om hembesök (utöver det som redan var bokat i mars till i morgon) – men inget tycks fungera som det ska.

Tvättstugan fungerar dock, har just tagit upp ett fräscht och rent täcke, en trasmatta går nu i den stora maskinen och lakan i de andra. Perfekt, har tid till klockan 16.

Vad det låter i en stad. Någon kör med röjsåg vid grannfastigheten, bilar far hela tiden, hundar gläfser och skäller. Och vad det är skönt på landet, även om där också kör enstaka bilar och andra fordon förbi huset. Och röjsåg används även där. På systemet här finns också Marezzo, nu har jag försett mig. Och hämtat på apoteket. Stått och gått glest, inte mycket folk varken här eller där. Såvitt jag begriper har avståndstänkandet landat, utom i den kvarterslånga kön utanför migrationsverket. Där fungerar det inte, även om människor släpps in i byggnaden i begränsat antal åt gången.

Nu har jag hittat telefonnumret till den som i vintras hittade nycklar på gården. Jan hade fått e-post, men han kollar aldrig och jag hade glömt att kolla… Ska ringa i kväll. Kanske är det de nycklar jag trodde att jag tappat i sopcontainern. Vore bra.

Gårdens förvaltare ringde just, i morgon bitti kommer sotaren – tur att han kan släppa in honom. Informationen om sotning hade hamnat fel – det är svårt med kommunikation ibland. Bra då att förvaltaren har mitt tillstånd att gå in i huset när så behövs. Någon distriktssköterska har inte ringt.

Nu är all tvätt torr och vikt och färdig för transport hem till mitt i morgon. Skönt med en bra tvättstuga.

Krypande på knäna har jag ”rullat” bort en förskräckande massa hundhår från den stora mattan i vardagsrummet. Köpte en rulle som samlar till exempel hundhår i ett fack när man rullar. Därmed kan rullen användas många gånger, och verkar effektiv, åtminstone att döma av mängden Molly-päls. Ganska läskigt, jag vet ju att jag inte får bort allt med enbart dammsugaren, men att det var så här mycket kvar i mattan utan att det just syns, var överraskande. Nu får rullen följa med hem till mig också för sanering även där. Molly kommer antagligen tillbaka till helgen.

Har skickat SMS till nyckelupphittaren, och har försökt få kontakt med distriktssköterskan igen. Utan respons i båda fallen. Får ringa vårdcentralen i morgon bitti, får vi inget besked far vi dit, och därefter hem till Addarsnäs.

Nu ska jag koppla av en stund med att läsa om (för humte gången i ordningen) Den långa flykten. Tycker mycket om den boken. Vi har ätit Kelda-soppa till middag, hårt bröd och flatrökt skinka, glass för Jans del efteråt. Osten ligger kvar i kylen annorstädes.

Söndag 17 maj 2020 – Norges nationaldag och Vidars födelsedag. En vacker fasantupp lyser röd lång borta på gärdet. Det är inte en äng eller någon åker, så då får det nog kallas gärde. Lite sol bland alla molnen. Jan var vaken redan halv sju, så då vaknade även jag. Vägrade att gå ur sängen dock, låg och tryckte till halv åtta. Så frukost.

Jag satt ute en stund, under mörka moln men också sol. Bestämde mig för att gå in, plockade in allt jag tagit ut – och fem minuter senare haglade det hej vilt. Nu har det varit helmulet, mörkt, hela eftermiddagen. Har tänt lampor, i taket, i fönstret, ovanför datorn här i köket.

Båda sängarna är bäddade med rena lakan, ett täcke och alla lakan får åka med in till Sundbyberg i morgon och kanske tvättas. Finns det ingen tid i tvättstugan får de vänta. Den oanvända sängen i Jans rum har fått ett överkast i stället för lakan som legat där länge. Golvet under sängarna där är ordentligt torkat.

Vi har gemensamt beslutat att äta resten av den rökta siken plus äggröra och sallad till middag. Om en stund ska jag nog tända vedspisen, inte för att det är kallt, men för att det är så mulet och grått. Glad att jag hann ta in tvättställningen och tvätten före hagelskuren.

Det är något med mig och Dry Martini-glas. Jag tycks vifta med dem, och spiller därmed ut hälften. Men jag tycker om glasen på hög fot, har numera bara två. Favoritglaset var 30-tal, men det har jag lyckats slå sönder. Eller så är någon okänd makt omtänksam, och tycker att jag bara ska dricka ett halvtömt glas. Och inte ens blandad med Marezzo, systemet här har den vermouthen enbart i beställningssortimentet. Antagligen är vi alltför få, vi som gillar Marezzo. I morgon i Sundbyberg ska jag smyga in på systemet och kolla, kanske har de ett bättre sortiment än Norrtälje och Arninge. Finns den där får jag väl köpa fyra flaskor, vet inte hur länge de kan lagras…

Letar efter det förlorade glaset i Dropbox, men inget händer. Något har hänt. Bilderna finns inte där längre. Glaset finns ännu i mitt minne, och jag minns även att jag betalade 30 kronor för det på loppis. Någonstans i Västmanland (eller så), kommer inte ihåg vad platsen heter.

På skrivbordet eller vad det nu heter på en dator, ovanför det här dokumentet ligger ett recept på äggröra. På något sätt symtomatiskt för vad jag har där när jag startar datorn varje morgon. Jo, jag stänger av varje kväll och börjar om varje morgon. Inte besvärligt alls, vill bara inte ha datorn på under natten. Och vilka symton (med eller utan p) jag trodde att jag syftade på ovan, så är svaret ”vet inte”.

Nu återstår att göra den där äggröran, med framgång. Men än får den vänta ett tag.

Photo by Ksenia Chernaya on Pexels.com

Lördag 16 maj 2020 – sexköparraseri på FB. Förövaren får utrymme i press och teve, och blir ett offer, snarare än kvinnan som är det. Usch. Nog av.

Claes Borgström har dött i covid19, det gör mig ledsen. Har ingen personlig relation, men stor respekt för hans integritet och verk genom livet. Han var en ”sort” som blir allt mera sällsynt. Vila i frid brukar jag sällan önska, men nu gör jag det.

Dagen är regnig, himlen mörk, det finns sol där bakom men bara nätt och jämnt. Nästan så att lampan över köksbordet behöver tändas klockan elva på förmiddagen. Vedspisen sprakar. Mössen har inte hittat min potatisodling, än. Och vi är båda nyduschade och fräscha. Jan blundar i sin fåtölj.

Har lagt ett paket smör i köksskåpet igen, kanske bakar jag kakor. Den här gången chokladsnittar som lät goda när jag läste receptet. Förmodligen blir det inget av, skyller min bristande energi på väder och karantän. Det hjälper inte ens att håret är nytvättat. Jag är seg.

Så gick jag ut på altanen, men hann knappt landa på en dyna i soffan förrän det kom en liten skur. Himlen är opålitlig idag, eller så är den pålitlig vad gäller regn. In i köket igen, till spisvärmen.

Har en varmrökt sik till middagen, och överbliven potatissallad. Ska siken värmas? Kanske bli ljummen i ugnsfolie? Tror jag gör så, så småningom. Antagligen lättare att rensa också om den är lite varm. Sparrisen åt vi upp igår…

Så har vi rensat och ätit ljummen varmrökt sik, gott. Och potatissalladen gick åt. Jan har diskat, jag torkat. Och ätit fransk nougat medan han äter en glass. Molnen har försvunnit, det är inte direkt soligt men nästan. Och om en timme är det Rapport. Vi såg en stund på programmet om Lasse Åberg, men det var för segt. Vi tröttnade.

Och nu sover Jan utan stödstrumpor, och jag med, snart.

Och jag tröttnar, Jan har diskat, jag har torkat. Allt är undanplockat, bara jag och Jan som sitter där vi sitter. Vi är inte undanplockade än. Jag läser Jilly Cooper´s Rivals för jag vet inte vilken gång i ordningen, det är många sidor. Och de är trist förutsägbara. åtminstone om man som jag läst dem förut…

När vi åker till Sundbyberg på måndag ska lakanen med, tvättmaskinerna där är större än min. En trasmatta också. Och resten. Jag har ätit fyra fransk nougat alldeles på egen hand sedan igår. Jan äter glass, som om det kompenserar mitt chokladintag.

Halv sju, spisen knäpper och brinner.

Fortfarande fredag.

Kväll igen. Jan har diskat middagsdisken, jag torkat. Färsk grön sparris, champinjoner stekta i klyftor, entrecôte, bearnaise och potatissallad. Inser att jag inte är lika tänd på att äta kött som jag varit förr, halva köttbiten blir smörgåspålägg i morgon.

Än har det inte regnat idag, men molnen är kvar. Det är runt tio grader ute, tämligen varmt alltså. Har just hängt en tvätt inne, tack kära syster för din mycket ofta använda tvättställning.

Kom just ihåg Jans kvällspiller.

Och har satt ännu två små potatisar i en tom tomatplastförpackning. Möss – eller en mus – hade under natten varit och ätit potatisgroddar i de ”krukor” jag satte igår. Nu är allihop flyttade till ett annat ställe, det visar sig i morgon om de får vara i fred där. Om inte så åker de ut. Mössen klarar jag inte att hålla ute. Kanske petar jag ner allihop i rabatten (potatisarna, inte mössen) redan i morgon.

Himlen nu på kvällen är mjukt skrämmande. En regnbåge långt borta med ett återsken ganska nära, gråblåsvart bakgrund, måsar som far runt på grönområdena, eller sitter i en rad på taknocken under den där märkliga himlen. Åt andra hållet mera vanliga moln med gluggar som är somrigt blå, nästan ser jag när jag tittar. Inte så somriga där heller. Kan inte avgöra om den där mörka himlen kommer eller går. Nu är regnbågen/-arna borta. Måsarna är kvar. Ett par-tre. Ingen vind, väntan på något.

Inget på teve som lockar någon av oss. Vi väntar också, på att klockan ska bli så mycket att det känns rimligt att gå till sängs. Vedspisen har givit upp, av brist på omvårdnad. Den får ta igen sig till i morgon, det är inte kallt inomhus.

Fredag 15 maj 2020 – molnigt, men inte kallt. Solen visar sig ibland. Har suttit ute en stund. Sitter ute igen, solen är borta och jag har datorn i knät. Det går att se vad som står på skärmen. Som om där kommer att stå någonting oerhört viktigt… Traktorn med skopan full av grus (?) kör, tippar och slätar till på vägen. Kanske hoppas de på regn som ska hjälpa till. Just nu ser inte molnen särskilt regnfyllda ut, men det kommer nog.

Alla dikesrenar är maskrosblommiga i bedövande gult, en annan gul ton än gullvivorna som växer här och där i små stånd på min gräsmatta. En traktor låter illa, inser jag just nu.

Jan väljer att stanna inomhus. På tisdag nästa vecka tror jag att vi har hembesök av en sköterska från vårdcentralen, har noterat det efter telefonsamtal för mer än en månad sedan, men inte sett någon bekräftelse. Vi får åka in på måndag, så att jag hinner städa lite och vädra.

En författarkollega (!) filade på synopsis till sin nästa bok – och talade om att det var ”more of the same”. Kanske är det så det fungerar för oss alla som skriver eller vill skriva, att alltihop är samma gamla spår, samma sorts relationer om än inte samma människor. Samma problematik, den grundläggande röda tråd som löper genom allas våra liv.

Hur ser min röda tråd ut?

Väntan, längtan, osäkerhet, förhastade beslut och slutsatser, kravligt självförtroende (även om det inte alltid låter så). Böcker, skrivande och läsande. Sorg. Tacksamhet. Kärlek och kanske aldrig mera kärlek, åtminstone inte den kroppsliga närheten och sex. Åldrande, sjukdomar och död. En ganska urblekt och blaskig röd tråd, med många knutar som är svåra att låsa upp. Hela tiden jag i någon form. Som just nu gläds åt att Philippe i Paris delat mitt inlägg om intervjun i Inblick. Och väntar på översättning, åtminstone till engelska… Marlise i Schweiz har också delat inlägget. I Holland applåderar Helma, i USA Donna, Ailish och Maranne. Härligt med stöttande vänner.

Än regnar det inte på mig, men molnen tätnar och vinden tilltar. Jag har som tur är världens fulaste, men varma, fleecejacka (rutig i svart, grått, vitt). Skönt fleecefoder också, och dragkedja som fungerar och kan dras ända upp till hakan. Den gör tjänst just nu. Fönstret in till mitt sovrum är öppet en aning, fungerar som ”barlucka” för sådant jag vill ha ut på altanen eller in därifrån. Just nu skallrar det till när en ovanligt kraftig vindstöt kommer. Men jag får det inte i huvudet, dynan jag sitter på är hög nog att skydda mig.

Ytterligare drygt hundra människor har dött sedan igår, i covid19. Fördjupar mig inte i hur gamla de var, är trött på alla plågsamma och tragiska detaljer. Tegnell säger att vi ”börjar tröttna, men ge inte upp ännu”. Han har rätt. Jag börjar tröttna, och ger inte upp. Är fortsatt så försiktig jag förmår, och Jan hänger med vare sig jag är frisk eller inte. Än är jag frisk, och han med. Och ingen vet hur länge detta ska fortgå.

Nedanför altanen blommar ett gammalt mossigt träd, och några nyare smala och tunna av samma sort. Körsbär för länge sedan? Vet inte. Blodlönnen slår snart ut, bladknopparna är komplicerade skapelser i ljusaste skira gröna mot det mörkt röda. Syrenhäckens blad är utslagna, inga blommor ännu. Igår anmärkte Jan på att häcken mot vägen behövde klippas. Det är sant, men jag gör det inte. Den får fortsätta se ut som den gör. Liksom vi.

Och sexköparkändis talar om vitt och brett vad han gjort. Snart sitter han och snyftar någonstans i en tevesoffa. Usch. Jag beklagar hans sambo. Säkert handlar även detta om corona…

Photo by fotografierende on Pexels.com

Mina två har vissnat…

Torsdag 14 maj 2020 – fyra år sedan mannen min dog, på kvällen efter att vi pratat en stund i telefon. Hans andra hjärtinfarkt samma dygn tog honom. Han är saknad. Det blir en konstig tidräkning med de senaste årens dödsfall på alltför nära håll. Före och efter. Och efter är mycket som förut, utan att vara det. Just nu sörjer många sina anhöriga som dött av virussmitta. Många, som vi två här, har etiketten ”tillhörande riskgrupp”, en del enbart i kraft av ålder 70+, andra av det och andra sjukdomar dessutom. Svårt att omfatta det hela.

Så letar jag förgäves efter en ny bit slang till hörapparaten. Jag har tydligen städat bort de tomma askarna för gamla apparater och därmed också slangarna… Vet att jag köpte en ny för ett par månader sedan, fC, inne i Norrtälje. Här är den inte, förmodligen i Sundbyberg.

Äntligen fick jag fyr på vedspisen, ibland är den ovillig. Himlen är hotfull, mörk. Vinden stark. Kanske var det åska jag tyckte jag hörde när jag var ut på altanen och tog in solparaplyet, som inte behövs idag. Klockan är ett.

Glad blir jag när jag ser bilder på FB från tidningen Inblick, där journalisten Monika Ekström intervjuat mig. Är till och med på omslaget. Kul, bilderna vidarebefordrade av Ewa Å på förlaget. Fin artikel och bra bilder. Tidningen är kristen, men min artikel var inte religiös, andra var det. Jag är tacksam för publiciteten. Kanske säljer den någon bok, kanske kan någon inse att det går att bli fri.

Matjessill, lättyoghurt, hackad lök och skalad kokt potatis (de jag inte stoppade ner i krukor). Middag. Nu diskar Jan. Och jag äter färsk finsk lakrits med mint inuti. Ett glas rödvin som får vänta en stund tills att munnen lugnat sig. Himlen är solbelyst svart, än har inget kommit ner.

Nu är det kväll, Jan sover och jag gör det också snart. Ska gå till sängs om en stund, det blir tidiga kvällar och dito tidiga morgnar här i huset. I köksfönstret står en bricka med sju potatisar i diverse krukor och förpackningar. Kanske kommer något upp så småningom och kan sättas ut i ”rabatten”. Det visar sig. God natt.

Varför dyker ordet ”meningitis” upp i huvudet på henne just nu? Hon tror att det betyder hjärnhinneinflammation. Varifrån kom ordet? Hennes hjärna spelar henne spratt, ungefär som hon beskriver att före detta makens hjärna gör för honom. Han är – vad heter det – diagnosticerad som havandes en vaskulär demens. Hon är bara virrig. Än så länge. Åtminstone hoppas hon att det är så. Kanske är hon på väg mot någon demenssjukdom, hon också. Än talar hon om för sig att hon enbart är gammal, och stressad av situationen med mannen hon var gift med i många år. Han som är pappa till sönerna. Hennes eget liv  går på sparlåga vad gäller ”eget”. Hon är ockuperad av hans liv.

Och av corona-karantän. Corontän. Även om hon åker och handlar snabbt som ögat en gång i veckan, och andas genom näsan och håller avstånd till andra människor. Ingen stimulans utifrån eller genom möten med människor, bara fjuttiga teveprogram i datorn via SVTplay. Och Rapport förstås, det vill fd maken se varje kväll, liksom de lokala nyheterna. Där blir hon snart galen på en av kvinnornas sätt att uttala ”ä”… Ja, hon är överkänslig och irrationell, dum och elak just nu.

Ändå är det förstås ingen som tvingar henne att ha det så här. Hon har själv valt att vara här, med den man hon var gift med i fyrtio år, och skild från i femton. Nu klarar han inte att leva på egen hand. Hon är här, den hon kallade mannen sin dog för fyra år sedan. I morgon. Så, hon är tillgänglig – det är någon sorts ordning i det system vi alla lever i – hon är ännu kapabel, kan städa, tvätta, laga mat och byta blöjor. Fylla medicindosetten med nya tabletter varannan söndag. Se till att han kommer till vårdcentral och läkare när han ska. Och hon klipper hans ögonbryn och hår nu, när de inte kan besöka frisören. Hjälper honom duscha varannan dag, eller oftare vid behov. Hon klappar också om honom ibland, och smörjer in hans ben morgon och kväll, före och efter stödstrumporna.

Han är 85 i jul, hon är 79 några veckor senare.

Photo by Min An on Pexels.com

När han väl ligger i sin säng om kvällen och har ett glas vatten bredvid sängen, stoppar hon om honom och ställer en stol mot sängkanten. Och går in till sin egen säng i det andra rummet. Ibland sitter hon en stund med ett glas vin eller whisky. Ensam. Skönt ensam.

13 maj 2020, onsdag. Har snöat, stora flingor som fort försvann. Helmulet. Kvart i tio är det snart dags för förmiddagsfika, alla morgonbestyr är avklarade. Har klippt min lugg lite igen, bara så att jag ser. Har två beställda Bokbörsen-böcker som bör skickas, men de får vänta någon dag. Energin är låg, eldar i vedspisen och har just slagit av värmefläkten. Orkar inte höra den. Längtar efter sol och värme.

Det går kor på bete långt bort bakom ängarna. Köttdjur? Har gården börjat med boskap utöver hjortarna? Måste kolla med förvaltaren, men glömmer det varje gång vi ses. Nyfiken.

Uttråkad idag. Ingenting verkar kul eller intressant, lockande. Har massor med böcker som jag borde kunna läsa, men ingen lust. Läsning är definitivt lustberoende för min del. Liksom skrivande…

Det här är en sådan där dag då jag helst vill krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet. Låtsas att det redan är kväll, somna och kanske drömma. Men inte se ut genom något fönster och inse att det snöar när det inte regnar. Jag fortsätter dagen, har tagit fram mat ur frysen till middag. Eldar vidare. Bjuder Jan hans dagliga ”rismåltid”, med körsbär den här gången. Han gillar de där burkarna. Jag tar en hård smörgås med räkost och skivad kall kokt potatis. Vatten är måltidsdrycken så här dags, till middagen blir det röd- och rosévin.

Jag försöker tala om för mig att jag har tid att skriva, har ingenting som stör mig. Jan behöver min hjälp emellanåt, men inte hundra procent av tiden. Och ut vill jag inte idag. Ändå blir det just inget skrivet och just inget annat heller.

Crister Enander skrev om ”att vänta” idag, och om att han är punktligheten själv. Funderar fortfarande på hur dessa begrepp möjligen hänger ihop. Jag är tämligen punktlig, om inget katastrofalt hindrar mig från att komma dit jag ska i tid. Samtidigt har jag ofta, och kanske just nu mera än annars, en väntan i mig. På vad är oklart. Ibland är det en förväntan, kanske något härligt, glädjande, oväntat och trevligt överraskande ska hända. Ofta bara en vagt missnöjd väntan. Inte på döden, inte ens nu, i alla fall inte mer än vanligt. Inte min och inte de minas. Inte på den omskrivna klimatkatastrofen. Inte på sänkta pensioner, och dyrare tandvård, eller ekonomi i fritt fall på grund av corona. Som vanligt när det gäller mig blir det många ”inte”, i stället för konkreta tankar.

Blåser gör det också.

Dåligt väder och karantän gör något med mig, och kanske med många andra. Att jag nyss gäspade är bara det ovanligt. Har nog mest med vädret att göra.

Runt ett av träden borta vid tvättstrecket växer en kaprifol, som nu är ymnigt och vackert grön. Jag får alltid leta lite i huvudet innan jag kommer på att den heter kaprifol, och inte clematis. Den sistnämnda hade jag i ett annat liv. Letandet efter ord och namn har inte med vädret att göra.

Jan halvsover ofta i sin stol här i köksvärmen. Han kan vakna till och tro sig ha sett någonting, eller hört mig säga något. Varken det ena eller det andra finns i den så kallade verkligheten, men för honom finns det han upplever. Ibland blir det svårt för mig att hantera, jag protesterar och försöker övertyga honom om att han kanske drömt. Andra gånger bryr jag mig inte, eller vi skrattar båda gott åt det han tycker sig se eller höra. Än så länge. Det är aldrig något otäckt eller skrämmande, bara något som inte existerar i min verklighet. Numera har vi olika världar, hans är okänd för mig och ofta för honom. Min är också fortfarande till stor del okänd för mig, men av andra skäl.

Det har faktiskt blivit ett par grader ”varmare” utomhus, nu nära fem. Och det snöar inte för ögonblicket. Mulet är det dock, solen har gått vilse idag. Försöker övertyga mig om att hon finns där någonstans, högt uppe och långt borta.

Photo by Ray Bilcliff on Pexels.com

Som sagt, sol annanstans än här.

12 maj 2020 – sex år sedan vår son Mats dog. Tänker på hans dotter. Den här veckan är tung, mannen min dog för fyra år sedan, på torsdag.

Himlen är mörk och tung den också, just nu. En regnskur, blandad med snö. Aprilväder. Men vi kunde sitta ute i sol nästan två timmar. Och corona hit och corona dit. Spekulationer och kunskap om vartannat. Vi stannar här i huset utanför Norrtälje. Mot slutet av veckan kommer kanske Molly tillbaka. Längtar efter henne, samtidigt som det varit skönt att få lite hundsemester. Nu blir det bra med regelbundna promenader igen.

Så sol igen, får mig att vilja gå ut, lägga dynorna i soffan på altanen och sitta där och läsa. Skriva fungerar inte utomhus, ser ingenting på skärmen. Går inte så bra inomhus heller, orden fattas mig idag. Och nu är molnen där igen, ingen ordning på vädret heller.

Eller mig. Läser lite. Minns den här dagen för sex år sedan – hur vi åkte härifrån till Karolinska efter Jans telefonsamtal. Hur jag höll min svärdotter i handen, ena sonsonen körde bilen, den andre var också där. Och Jan ringde, jag hörde honom säga ”Mats är död”. Hörde hans brorson snyfta till, klämde ännu hårdare om min svärdotters hand, när jag talade om vad Mats pappa hade sagt. Vi åkte vidare.

Vill aldrig någonsin uppleva något sådant igen. Men idag gör jag det, lever den där dagen om och om igen. Liksom hans dotter gör, hans bröder, andra i familjen. Vi var där. Och vi kunde ingenting göra. Och vi lever. Det gör inte han, han fattas oss. Det gör de båda.