Torsdag 14 maj 2020 – fyra år sedan mannen min dog, på kvällen efter att vi pratat en stund i telefon. Hans andra hjärtinfarkt samma dygn tog honom. Han är saknad. Det blir en konstig tidräkning med de senaste årens dödsfall på alltför nära håll. Före och efter. Och efter är mycket som förut, utan att vara det. Just nu sörjer många sina anhöriga som dött av virussmitta. Många, som vi två här, har etiketten ”tillhörande riskgrupp”, en del enbart i kraft av ålder 70+, andra av det och andra sjukdomar dessutom. Svårt att omfatta det hela.

Så letar jag förgäves efter en ny bit slang till hörapparaten. Jag har tydligen städat bort de tomma askarna för gamla apparater och därmed också slangarna… Vet att jag köpte en ny för ett par månader sedan, fC, inne i Norrtälje. Här är den inte, förmodligen i Sundbyberg.

Äntligen fick jag fyr på vedspisen, ibland är den ovillig. Himlen är hotfull, mörk. Vinden stark. Kanske var det åska jag tyckte jag hörde när jag var ut på altanen och tog in solparaplyet, som inte behövs idag. Klockan är ett.

Glad blir jag när jag ser bilder på FB från tidningen Inblick, där journalisten Monika Ekström intervjuat mig. Är till och med på omslaget. Kul, bilderna vidarebefordrade av Ewa Å på förlaget. Fin artikel och bra bilder. Tidningen är kristen, men min artikel var inte religiös, andra var det. Jag är tacksam för publiciteten. Kanske säljer den någon bok, kanske kan någon inse att det går att bli fri.

Matjessill, lättyoghurt, hackad lök och skalad kokt potatis (de jag inte stoppade ner i krukor). Middag. Nu diskar Jan. Och jag äter färsk finsk lakrits med mint inuti. Ett glas rödvin som får vänta en stund tills att munnen lugnat sig. Himlen är solbelyst svart, än har inget kommit ner.

Nu är det kväll, Jan sover och jag gör det också snart. Ska gå till sängs om en stund, det blir tidiga kvällar och dito tidiga morgnar här i huset. I köksfönstret står en bricka med sju potatisar i diverse krukor och förpackningar. Kanske kommer något upp så småningom och kan sättas ut i ”rabatten”. Det visar sig. God natt.

Varför dyker ordet ”meningitis” upp i huvudet på henne just nu? Hon tror att det betyder hjärnhinneinflammation. Varifrån kom ordet? Hennes hjärna spelar henne spratt, ungefär som hon beskriver att före detta makens hjärna gör för honom. Han är – vad heter det – diagnosticerad som havandes en vaskulär demens. Hon är bara virrig. Än så länge. Åtminstone hoppas hon att det är så. Kanske är hon på väg mot någon demenssjukdom, hon också. Än talar hon om för sig att hon enbart är gammal, och stressad av situationen med mannen hon var gift med i många år. Han som är pappa till sönerna. Hennes eget liv  går på sparlåga vad gäller ”eget”. Hon är ockuperad av hans liv.

Och av corona-karantän. Corontän. Även om hon åker och handlar snabbt som ögat en gång i veckan, och andas genom näsan och håller avstånd till andra människor. Ingen stimulans utifrån eller genom möten med människor, bara fjuttiga teveprogram i datorn via SVTplay. Och Rapport förstås, det vill fd maken se varje kväll, liksom de lokala nyheterna. Där blir hon snart galen på en av kvinnornas sätt att uttala ”ä”… Ja, hon är överkänslig och irrationell, dum och elak just nu.

Ändå är det förstås ingen som tvingar henne att ha det så här. Hon har själv valt att vara här, med den man hon var gift med i fyrtio år, och skild från i femton. Nu klarar han inte att leva på egen hand. Hon är här, den hon kallade mannen sin dog för fyra år sedan. I morgon. Så, hon är tillgänglig – det är någon sorts ordning i det system vi alla lever i – hon är ännu kapabel, kan städa, tvätta, laga mat och byta blöjor. Fylla medicindosetten med nya tabletter varannan söndag. Se till att han kommer till vårdcentral och läkare när han ska. Och hon klipper hans ögonbryn och hår nu, när de inte kan besöka frisören. Hjälper honom duscha varannan dag, eller oftare vid behov. Hon klappar också om honom ibland, och smörjer in hans ben morgon och kväll, före och efter stödstrumporna.

Han är 85 i jul, hon är 79 några veckor senare.

Photo by Min An on Pexels.com

När han väl ligger i sin säng om kvällen och har ett glas vatten bredvid sängen, stoppar hon om honom och ställer en stol mot sängkanten. Och går in till sin egen säng i det andra rummet. Ibland sitter hon en stund med ett glas vin eller whisky. Ensam. Skönt ensam.

13 maj 2020, onsdag. Har snöat, stora flingor som fort försvann. Helmulet. Kvart i tio är det snart dags för förmiddagsfika, alla morgonbestyr är avklarade. Har klippt min lugg lite igen, bara så att jag ser. Har två beställda Bokbörsen-böcker som bör skickas, men de får vänta någon dag. Energin är låg, eldar i vedspisen och har just slagit av värmefläkten. Orkar inte höra den. Längtar efter sol och värme.

Det går kor på bete långt bort bakom ängarna. Köttdjur? Har gården börjat med boskap utöver hjortarna? Måste kolla med förvaltaren, men glömmer det varje gång vi ses. Nyfiken.

Uttråkad idag. Ingenting verkar kul eller intressant, lockande. Har massor med böcker som jag borde kunna läsa, men ingen lust. Läsning är definitivt lustberoende för min del. Liksom skrivande…

Det här är en sådan där dag då jag helst vill krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet. Låtsas att det redan är kväll, somna och kanske drömma. Men inte se ut genom något fönster och inse att det snöar när det inte regnar. Jag fortsätter dagen, har tagit fram mat ur frysen till middag. Eldar vidare. Bjuder Jan hans dagliga ”rismåltid”, med körsbär den här gången. Han gillar de där burkarna. Jag tar en hård smörgås med räkost och skivad kall kokt potatis. Vatten är måltidsdrycken så här dags, till middagen blir det röd- och rosévin.

Jag försöker tala om för mig att jag har tid att skriva, har ingenting som stör mig. Jan behöver min hjälp emellanåt, men inte hundra procent av tiden. Och ut vill jag inte idag. Ändå blir det just inget skrivet och just inget annat heller.

Crister Enander skrev om ”att vänta” idag, och om att han är punktligheten själv. Funderar fortfarande på hur dessa begrepp möjligen hänger ihop. Jag är tämligen punktlig, om inget katastrofalt hindrar mig från att komma dit jag ska i tid. Samtidigt har jag ofta, och kanske just nu mera än annars, en väntan i mig. På vad är oklart. Ibland är det en förväntan, kanske något härligt, glädjande, oväntat och trevligt överraskande ska hända. Ofta bara en vagt missnöjd väntan. Inte på döden, inte ens nu, i alla fall inte mer än vanligt. Inte min och inte de minas. Inte på den omskrivna klimatkatastrofen. Inte på sänkta pensioner, och dyrare tandvård, eller ekonomi i fritt fall på grund av corona. Som vanligt när det gäller mig blir det många ”inte”, i stället för konkreta tankar.

Blåser gör det också.

Dåligt väder och karantän gör något med mig, och kanske med många andra. Att jag nyss gäspade är bara det ovanligt. Har nog mest med vädret att göra.

Runt ett av träden borta vid tvättstrecket växer en kaprifol, som nu är ymnigt och vackert grön. Jag får alltid leta lite i huvudet innan jag kommer på att den heter kaprifol, och inte clematis. Den sistnämnda hade jag i ett annat liv. Letandet efter ord och namn har inte med vädret att göra.

Jan halvsover ofta i sin stol här i köksvärmen. Han kan vakna till och tro sig ha sett någonting, eller hört mig säga något. Varken det ena eller det andra finns i den så kallade verkligheten, men för honom finns det han upplever. Ibland blir det svårt för mig att hantera, jag protesterar och försöker övertyga honom om att han kanske drömt. Andra gånger bryr jag mig inte, eller vi skrattar båda gott åt det han tycker sig se eller höra. Än så länge. Det är aldrig något otäckt eller skrämmande, bara något som inte existerar i min verklighet. Numera har vi olika världar, hans är okänd för mig och ofta för honom. Min är också fortfarande till stor del okänd för mig, men av andra skäl.

Det har faktiskt blivit ett par grader ”varmare” utomhus, nu nära fem. Och det snöar inte för ögonblicket. Mulet är det dock, solen har gått vilse idag. Försöker övertyga mig om att hon finns där någonstans, högt uppe och långt borta.

Photo by Ray Bilcliff on Pexels.com

Som sagt, sol annanstans än här.

12 maj 2020 – sex år sedan vår son Mats dog. Tänker på hans dotter. Den här veckan är tung, mannen min dog för fyra år sedan, på torsdag.

Himlen är mörk och tung den också, just nu. En regnskur, blandad med snö. Aprilväder. Men vi kunde sitta ute i sol nästan två timmar. Och corona hit och corona dit. Spekulationer och kunskap om vartannat. Vi stannar här i huset utanför Norrtälje. Mot slutet av veckan kommer kanske Molly tillbaka. Längtar efter henne, samtidigt som det varit skönt att få lite hundsemester. Nu blir det bra med regelbundna promenader igen.

Så sol igen, får mig att vilja gå ut, lägga dynorna i soffan på altanen och sitta där och läsa. Skriva fungerar inte utomhus, ser ingenting på skärmen. Går inte så bra inomhus heller, orden fattas mig idag. Och nu är molnen där igen, ingen ordning på vädret heller.

Eller mig. Läser lite. Minns den här dagen för sex år sedan – hur vi åkte härifrån till Karolinska efter Jans telefonsamtal. Hur jag höll min svärdotter i handen, ena sonsonen körde bilen, den andre var också där. Och Jan ringde, jag hörde honom säga ”Mats är död”. Hörde hans brorson snyfta till, klämde ännu hårdare om min svärdotters hand, när jag talade om vad Mats pappa hade sagt. Vi åkte vidare.

Vill aldrig någonsin uppleva något sådant igen. Men idag gör jag det, lever den där dagen om och om igen. Liksom hans dotter gör, hans bröder, andra i familjen. Vi var där. Och vi kunde ingenting göra. Och vi lever. Det gör inte han, han fattas oss. Det gör de båda.

Söndag 10 maj 2020. Det blåser kraftigt, men är ännu inte särskilt kallt. Haren och vi har tittat på varandra genom köksfönstret. Jan sover en stund i sin stol efter frukost och klädbestyr. Har tagit in ved om vi skulle vilja elda i vedspisen, än behövs det inte.

Jag är seg idag. Inte sjuk, bara seg. Kaffe kanske hjälper. Gjorde kanske en aning nytta, har nu åtminstone hängt tvätten från i morse.

Har bakat när det nu är eftermiddag, syrrans korintkakor. Som inte ser ut som hennes, men är frasigt goda. Förmodligen beroende på att jag tar mindre mjöl. Trodde jag hade degkrokar här till elvispen, hade bara vispar. Så jag fick röra för hand. Höll på att mäta fel med smöret, men det klarade sig.

Middag idag blir regnbågsrom, räkcrèpes från häromdagen, sallad och ost. Någon kaka slinker nog ner också, än så länge har vi bara smakat varsin.

Lördag, 9 maj 2020 – vackert väder hela dagen, tvätt torkar fort. Vi har suttit ute, nu har vi just ätit en god kycklinggryta (inomhus) med ris, svamp, morötter, minipaprikor, lök och vitlök, äpple och färsk koriander. Kycklinglårfiléer, inte den andra sorten. Lite vitt vin och lite grädde. Vi är nöjda, och har klarat av disken tillsammans.

Har stängt ytterdörren nu. Men den senaste tvätten får hänga kvar till i morgon, ids inte gå bort till strecket och kolla hur torrt det är.

Har varit vaken i tolv timmar, och är mest benägen att krypa ner i sängen. Men då kommer jag förmodligen att vakna frampå morgontimmarna och inte kunna somna om. Så jag får hålla mig vaken några timmar till. Om en timme vill Jan se Rapport, och då gör jag det också.

Dagens glädjeämne var de sjungande tre (två kvinnor och en flicka i tioårsåldern) som gick förbi i eftermiddags. Jag såg när de gick bortöver, och noterade att de kom tillbaka efter en stund. Och så börjar de sjunga Idas sommarvisa, när de går förbi. Och det vackert dessutom. Jag blev alldeles varm av glädje. Satt bara och gapade, och talade tyvärr inte om hur glad jag blev. Men om de kommer igen så ska jag berätta även för dem hur de gladde mig. Jan blundade och hörde inte.

Nässlorna jag plockade igår är förvällda och hackade och förpassade till frysen. Det får räcka med en nässelsoppa. Och kungsängsliljorna är vackra idag också. Den enda gula tulpanen i rabatten har nästan slagit ut, påskliljorna börjar vissna.

Än är himlen blå, även om det blåser lite kallt. Solen lyser över oss. En fasantupp ropar enträget, varje dag. Och en hare har vi sett idag. Inga möss, varken ute eller inne. Har gett upp att försöka få dem i fällan, de är smartare än jag.

Försöker lyssna till mina gamla CD-skivor på den nya lilla röda radion. Burkigt ljud, nätt och jämnt uthärdligt, men ändå. Min dator nu fixar inte CD. Så.

Jan har lagt sig, stödstrmporna av. Jag har ett halvt glas rödvin kvar, innan jag också går till sängs. Middagen var god.

Himlen är molnfri, och det är inte svart ännu när klockan är halv tio. Härligt, det är vår och det blir sommar. Så småningom. I morgon eller nästa dag lär det bli kallare, enligt väderförutsägelserna. För det mesta brukar jag nöja mig med att titta ut genom fönstret. Väder är väder, inte mycket att varken beklaga eller tro att man kan påverka.

Just nu lyssnar jag till Dylan. Tror inte jag behöver göra det så mycket oftare. Kanske är det radions fel, kanske mina dåliga öron eller resten av mig, kanske Dylan själv. Men inget jag kommer att sakna. Åker in i hyllan igen och glöms bort. Han har bott i morfars gamla dockskåp okänt antal år, och kan fortsätta att husera där. Bob Dylan Together through life.

En annan CD som jag inte vet varifrån jag fått den, eller ens vem som sjunger – den berör mig. Antony and the Johnsons The crying Light. Den stämmer med mitt sinne just nu.

När jag tittar in i dockskåpet hittar jag musik som jag glömt. Varför har jag stoppat in de här skivorna där? Jag har ju CD-skivehyllor, de kanske var fulla. Glad att jag hittar dem, bland andra en Cohen som jag älskar och ofta lyssnat till på Youtube. Nu är han min. Dance me to the end of love. Även om jag inte riktigt förstår hur det vore att ”dance me to the end of love”. Intressant att fundera över vad annat jag har utan att veta om det, sådant jag värderar och tycker om. Just nu nöjer jag mig med detta. Morfars lilla dockskåp, och fynden däri.

Nu är det svart utanför fönstren. Godnatt.

Photo by Simon Migaj on Pexels.com

Har pratat om min bok Free Spin och mig och mitt liv, då och nu – i nära en timme med en journalist för en tidning som heter Inblick. Monika Ekström heter journalisten, och vi hade ett trevligt samtal. Jag får se artikeln innan den går i tryck, bra. Och jag skickar min bok till henne, när jag kommer åt.

Glad för all publicitet boken får, hon har också talat med Finn på Spelfriheten och med Adam, som också varit spelmissbrukare. Jag förstod att hon inte hinner läsa boken innan hennes artikel publiceras, men jag skickar den gärna ändå. Kanske läser hon den.

Jan och jag har suttit ute några timmar, jag har hittat mina två kungsängsliljor i backen borta vid tvättstrecket, och där torkar kanske tvätten. Den får hänga till i morgon.

Idag blir det matjessill och potatis till middag, gräddfil och finhackad lök. Och ost. Ingen mödosam matlagning direkt. I morgon kalvlever med champinjoner och grön sparris (och några potatisar), grädde och vackert stekt lök. Egna lingon kanske, tror det står någon burk i kylen.

Nu är dynorna och pelargonerna och rullatorn intagna från altanen. Kanske åker alltihop ut igen i morgon. Väderberoende.

Jag har just testläst en väns manus. Tror att jag lärt mig något om att berätta respektive gestalta. Har aldrig riktigt begripit vad ”gestalta” handlar om, men inser när jag läser (och ser en lektörs kommentarer) hur mycket mera levande texten och berättelsen blir av gestaltande. När författaren sammanfattar och beskriver tappar läsaren intresset (eller åtminstone sjunker mitt), när scenerna gestaltas blir det flöde i läsandet och allt blir levande. Något att sträva efter. Min blogg heter beskrivarblogg… Hur länge kan den här corontänen fortgå? Nästa vecka behöver vi förmodligen åka in till Sundbyberg för kolla av Jans blodtryck med mera. Kanske åker vi ut till Djurö därefter, och slänger de döda pelargonerna som stått där hela vintern. Och försöker kolla den bortblåsta takpappen.

Vet inte vad som är vettigt. Absolut karantän ägnar vi oss ju inte åt. Vi åker till de läkarbesök som behövs, vi kan kanske få hembesök för proverna ovan, men har inte hört något om det ännu. Och jag som ändå handlar det som behövs så försiktigt som möjligt, är ju också den som bär hem smittan, om någon av oss blir sjuka.

Enkel matlagning, men någon ska fortfarande hacka lök, sätta på potatis, duka och plocka fram. Någon gör det.

Nu har vi ätit sill etcetera, och det var gott. Kanske diskar Jan, tror han funderar på saken.

Klockan sex vaknar jag av en kraftig nysning. Inte min. Jag drömde, och såg en ovanligt spovliknande fågel i färger en sådan aldrig haft, jag och yngste sonen skulle träna att prata med varandra på engelska, tyska och franska. Kanske lika bra att jag vaknade.

Jan satt påklädd och rakad i köket, han vaknar ofta numera vid femtiden (tror jag). Nu är klockan sju och vi har ätit frukost, solen har jagat bort dimman och jag inser att jag glömde ta in pelargonerna igår. Blomknopparna frös för en vecka sedan, hoppas det inte varit lika kallt i natt. Drygt tre grader i morse.

Harar, små och större, springer över gräset utanför köksfönstret. Och de oidentifierade fågelungarna rör sig på andra sidan vägen.

När jag kollade pelargonerna hade jag visst tagit in dem igår kväll. Det är ibland något som fungerar som det ska.

Klockan är bara åtta och vi är klara med morgonbestyren, stödstrumporna är på och resten också. Nu sover Jan i sin fåtölj här i köket. Har beställt flera inkontinenshjälpmedel, aka blöjor. Hoppas de kommer rätt den här gången… Blir frestad att sitta på altanen, och ska nog i alla fall lägga ut dynorna om en stund. Vi väntar kanske någon timme innan vi fikar ute, det kändes fortfarande kallt.

Kvart i elva går jag in igen, molnen gör det mindre skönt att sitta ute. Såg en örn otroligt högt uppe på himlen, och två andra rovfåglar.

Tömmer askhinken som inte fyllts på de senaste tre dagarna. Någon kör en ”slyslaktare” (vet inte just nu vad maskinen heter), får mig inte heller att längta ut. Röjsåg.

Te och hård macka med Onsala-korv på, ute. Nu är jag inne igen. Jag far fram och tillbaka, när molnen ger sig och solen syns igen går jag ut. Och tvärtom. Jan är mera stoisk i sitt utevarande. Men även han hann in, och dynor etcetera också, innan det kom en lätt skur. Pelargonerna har fått återvända innanför altandörren.

Nyss flög en tofsvipa över gräset på andra sidan vägen, kanske är det de ungarna jag ser och inte kunnat identifiera. Hoppas vipan kommer tillbaka. Nu hällregnar det, hur klarar små fågelungar sådant? Härinne tänds vedspisen, och knäpper snällt. Elden tog sig genast, kände väl på sig att den behövs, trots att ruggvädret är utanför väggarna och den här inne.

Toscansk tomatsoppa till middag, med ost och lite grönt till. Lägger fram smörpaketet, i morgon ska jag baka de misslyckade kakorna igen, med lite mindre mjöl än det ”ska” vara och mindre kulor som får flyta ut, aningen högre ugnstemperatur än i det ursprungliga receptet också. Och hackade russin, några korinter finns icke i huset. Om jag tar fram degkrokarna till elvispen kanske jag kommer ihåg att använda dem, och slipper bli trött i armarna.

Himlen är mera jämngrå nu, regnet fortsätter. Tacksam att det inte är snö eller hagel. Vi har det skönt inomhus. Och ingen tvätt som blir blöt igen, inga blommor ute som fryser (även om pelargonerna ser rätt trötta ut efter förra veckans frostattack). Än blommar påskliljorna, än kommer den enda gula tulpanen i rabatten snart, och än ser pionerna ut att klara sig.

Minns att det fanns en kvar till din begravning, älskade mannen min. Du fick den och en granruska på din kista. Som du ville. Och dina söner hade sett till att det ströddes grankvistar runt cowboykistan i fina kyrkan. Du log säkert i din himmel eller var du nu var. Jag log där och då.

Photo by Irina Iriser on Pexels.com

Nyss tänkte hon något som försvann. Något om någonting. Ibland tror hon att det inte enbart handlar om att hennes huvud och hennes tankar är så flyktiga. Kanske beror det på att det ofta kommer något i vägen, något som får henne att glömma var och vem hon är.

Nu är kvällen hennes, hon sitter och skriver i tyst ensamhet, eldar inte ens i vedspisen. Det behövs inte, varmt nog ändå i köket. Kanske inte i morgon bitti, men det är då det. Idag har hon tänkt på mannen sin, han som fattas henne. Och hon har tänkt på mannen hon har idag, han som var hennes första kärlek för så många år sedan, och som blev pappa till sönerna.

Det är svårt att ha någon klar överblick över livet som det blivit. Hon är ändå tacksam för att det givit henne möjligheter som hon inte trodde var tänkbara för några år sedan. Och hon kan sörja över det som förlorats. Jodå, hon vet att hon själv skapat sitt liv, med viss påverkan från andra håll. Hennes val, hennes beslut. Och lite velande däremellan.

Just nu slipper hon bry sig om gräsklippning på graven där i Avesta. Hon behöver inte heller oroa sig för att hon glömde betala hyran i april. Och hon harklar sig inte för ögonblicket, det tycks ha gått över. Jävla corona, som gör även henne alldeles spattig ibland, framför allt i ensamheten om natten. Just nu är spattigheten uthärdlig.

Och hennes älskade, mannen hennes, är död och vet inte någonting om det som händer nu. Han slipper corona, han slipper oroa sig över ekonomi och aktieförluster, han kan enbart (hoppas hon) glädja sig i någon himmel över att han finns där, och inte här. Kanske har han sällskap av vår son, de tyckte om varandra i livet. Ibland behöver hon tro att de finns där tillsammans.

Söndag, 3 maj 2020 – vaknade vid halv två och harklade mig sedan i någon timme, somnade om och sov tungt till sju. Harklar mig fortfarande, har ingen feber, inte ont någonstans – men otrevligt mycket slem i halsen. Mitt i natten är det lätt att få panik och få för sig att det inte går att andas förbi det där som verkar sitta i halsen. Tog en slemlösande tablett i lite vatten, kanske hjälpte det.

Vi har suttit ute i solen ett tag, men nu är molnen heltäckande igen. Har sorterat Jans medicin i hans dosett för två veckor fram. Och läst lite, men jag har ingen riktig fart idag. Är inte trött heller.

Så försöker jag komma på att jag glömt något, vem fyller år den 3 maj? Minns så, mannen min, han fyllde år den här dagen. Och om någon vecka har han varit död i fyra år. Och vår (Jans och min) son har om någon vecka varit död i sex år. Maj har varit en tung vårmånad de senaste åren. I år hotar oss coronaviruset, än vet jag inte att någon av ”de våra” drabbats.

Vi tvättar händer, dricker vatten (och lite annat), träffar ingen, lever på det vi har i skåpen. Skulle behöva en ny toaborste, men den gamla får duga ett tag till. Jans risifrutti är slut, han får äta något annat som ”lunch”. Kanske en omelett. Lagom lätt. Lappen ”att handla” fylls på efterhand där den ligger på fönsterbänken i köket. Vi har de mediciner Jan behöver några veckor till. Krångligt att förnya recept när det är jag som har fullmakt att fixa och hämta åt honom. Om vi måste åka in till Sundbyberg kan jag springa upp på vårdcentralen och lämna in en lapp om receptförnyelse.

Vår svärdotter fyller år nästa vecka, och ett av barnbarnen (orimlig benämning numera) om ett par veckor, sedan äldste sonen och nästa barnbarn. Och i augusti sondottern först och sedan yngste sonen.

Jan undrade nyss vad det var som låg på lampfoten på köksbordet. CD-skivor med yoga för ”mind, body and soul” – de har legat annanstans länge. Jag fick för mig att jag ville testa dem nu. Min röda radio kan spela upp CD-skivor. Än har jag inte gjort det. Intalar mig att det mest handlar om att Jan inte är intresserad av att behöva lyssna. Har dock inte frågat honom.

Mitt i alltihop (vad det nu är) letar jag på gravbrev för föräldrarna. Kusinen därhemma har talat om gräsklippning för någon summa per år. Jag trodde det var klart, men det var det inte. Nu tar yngsta syrran över, hon har fått den information hon behöver. Jag är glad att kunna släppa gräsklippning runt en grav jag ändå mycket sällan besöker… Har ingen längtan tillbaka till ”därhemma”.

Jag läser (om?) Tasmina Perry´s Private Lives. Den beskrivs som ”pure escapism” och om det innebär verklighetsflykt, stämmer det. So far. Har bara läst en fjärdedel ännu. Undrar varifrån jag fått den boken? Ibland har jag köpt själv, ibland har jag fått boken någonstans ifrån. Ofta har jag glömt.

Pratar kort med yngste sonen, han HAR deklarerat. Fortfarande hönsmamma som behöver veta…

Det här är en lång söndag, en dag som många gånger tidigare varit full av glädje och födelsedagsfirande och flagghissande. Men också av sorg och ömsesidig besvikelse. Nu ingetdera. Bara en söndag som alla andra, men längre, lite ledsnare, lite segare. Minnen. Den sista av dina födelsedagar var jag inte inblandad i (annat än via pajformar och tillbehör, varken du eller jag ville att jag skulle delta). Ändå vet jag ju att du ordnade en härlig fest, att dina (tidigare våra) grannar gick hem till sitt mätta och belåtna. Jag vet att dina kusiner och barn etcetera också var glada åt din födelsedagsmiddag. Och jag var det. Men ingen av oss visste att allt som hade med din fest att göra kanske var för mycket. Ingen visste att du skulle dö en vecka senare.

Sparris, melon, sallad, tomat, minipaprikor, fläskytterfilé lagad i slowcooker häromdagen (tveksam till den, verkar torr; går den inte att äta med god aptit finns rökt skinka i stället). Någon sorts middag blir det hur som helst. Och det finns lite glass i en Sia-burk i frysen, pinnarna är slut.

Ser bilder på Ewas på Gotland lilla katt Markatta, en Maine Coon. Längtar efter katt igen, inser jag. Vimsan försvann här för två år sedan, Minsann försvann på Djurö, Majsan dog här efter hundattack. Saknar att ha en katt, saknar allt som har med en katt att göra. Saknar också Molly som jag har till låns, som fodervärd. Den senaste månaden har hon varit hos sin första familj. Och haft det bra. Jag kände att det blev lite för mycket att ta hand om henne som hon behövde. Vi får se hur det blir framöver.

Efter en Dry Martini är harklandet borta. Hoppas det fortsätter så. Jag bryter sparris att koka lätt, plockar fram sallad etcera. Fläskköttet får vänta i kylen. Kanske kan bearnaise hjälpa upp det hela? Nu är middagen förberedd, väntar på att sättas igång. Jag läser vidare, eskapistiskt. I alla fall främmande för alla mina kända världar.