beskrivarblogg

Söndag 10 maj 2020. Det blåser kraftigt, men är ännu inte särskilt kallt. Haren och vi har tittat på varandra genom köksfönstret. Jan sover en stund i sin stol efter frukost och klädbestyr. Har tagit in ved om vi skulle vilja elda i vedspisen, än behövs det inte.

Jag är seg idag. Inte sjuk, bara seg. Kaffe kanske hjälper. Gjorde kanske en aning nytta, har nu åtminstone hängt tvätten från i morse.

Har bakat när det nu är eftermiddag, syrrans korintkakor. Som inte ser ut som hennes, men är frasigt goda. Förmodligen beroende på att jag tar mindre mjöl. Trodde jag hade degkrokar här till elvispen, hade bara vispar. Så jag fick röra för hand. Höll på att mäta fel med smöret, men det klarade sig.

Middag idag blir regnbågsrom, räkcrèpes från häromdagen, sallad och ost. Någon kaka slinker nog ner också, än så länge har vi bara smakat varsin.

Lördag, 9 maj 2020 – vackert väder hela dagen, tvätt torkar fort. Vi har suttit ute, nu har vi just ätit en god kycklinggryta (inomhus) med ris, svamp, morötter, minipaprikor, lök och vitlök, äpple och färsk koriander. Kycklinglårfiléer, inte den andra sorten. Lite vitt vin och lite grädde. Vi är nöjda, och har klarat av disken tillsammans.

Har stängt ytterdörren nu. Men den senaste tvätten får hänga kvar till i morgon, ids inte gå bort till strecket och kolla hur torrt det är.

Har varit vaken i tolv timmar, och är mest benägen att krypa ner i sängen. Men då kommer jag förmodligen att vakna frampå morgontimmarna och inte kunna somna om. Så jag får hålla mig vaken några timmar till. Om en timme vill Jan se Rapport, och då gör jag det också.

Dagens glädjeämne var de sjungande tre (två kvinnor och en flicka i tioårsåldern) som gick förbi i eftermiddags. Jag såg när de gick bortöver, och noterade att de kom tillbaka efter en stund. Och så börjar de sjunga Idas sommarvisa, när de går förbi. Och det vackert dessutom. Jag blev alldeles varm av glädje. Satt bara och gapade, och talade tyvärr inte om hur glad jag blev. Men om de kommer igen så ska jag berätta även för dem hur de gladde mig. Jan blundade och hörde inte.

Nässlorna jag plockade igår är förvällda och hackade och förpassade till frysen. Det får räcka med en nässelsoppa. Och kungsängsliljorna är vackra idag också. Den enda gula tulpanen i rabatten har nästan slagit ut, påskliljorna börjar vissna.

Än är himlen blå, även om det blåser lite kallt. Solen lyser över oss. En fasantupp ropar enträget, varje dag. Och en hare har vi sett idag. Inga möss, varken ute eller inne. Har gett upp att försöka få dem i fällan, de är smartare än jag.

Försöker lyssna till mina gamla CD-skivor på den nya lilla röda radion. Burkigt ljud, nätt och jämnt uthärdligt, men ändå. Min dator nu fixar inte CD. Så.

Jan har lagt sig, stödstrmporna av. Jag har ett halvt glas rödvin kvar, innan jag också går till sängs. Middagen var god.

Himlen är molnfri, och det är inte svart ännu när klockan är halv tio. Härligt, det är vår och det blir sommar. Så småningom. I morgon eller nästa dag lär det bli kallare, enligt väderförutsägelserna. För det mesta brukar jag nöja mig med att titta ut genom fönstret. Väder är väder, inte mycket att varken beklaga eller tro att man kan påverka.

Just nu lyssnar jag till Dylan. Tror inte jag behöver göra det så mycket oftare. Kanske är det radions fel, kanske mina dåliga öron eller resten av mig, kanske Dylan själv. Men inget jag kommer att sakna. Åker in i hyllan igen och glöms bort. Han har bott i morfars gamla dockskåp okänt antal år, och kan fortsätta att husera där. Bob Dylan Together through life.

En annan CD som jag inte vet varifrån jag fått den, eller ens vem som sjunger – den berör mig. Antony and the Johnsons The crying Light. Den stämmer med mitt sinne just nu.

När jag tittar in i dockskåpet hittar jag musik som jag glömt. Varför har jag stoppat in de här skivorna där? Jag har ju CD-skivehyllor, de kanske var fulla. Glad att jag hittar dem, bland andra en Cohen som jag älskar och ofta lyssnat till på Youtube. Nu är han min. Dance me to the end of love. Även om jag inte riktigt förstår hur det vore att ”dance me to the end of love”. Intressant att fundera över vad annat jag har utan att veta om det, sådant jag värderar och tycker om. Just nu nöjer jag mig med detta. Morfars lilla dockskåp, och fynden däri.

Nu är det svart utanför fönstren. Godnatt.

Photo by Simon Migaj on Pexels.com

Har pratat om min bok Free Spin och mig och mitt liv, då och nu – i nära en timme med en journalist för en tidning som heter Inblick. Monika Ekström heter journalisten, och vi hade ett trevligt samtal. Jag får se artikeln innan den går i tryck, bra. Och jag skickar min bok till henne, när jag kommer åt.

Glad för all publicitet boken får, hon har också talat med Finn på Spelfriheten och med Adam, som också varit spelmissbrukare. Jag förstod att hon inte hinner läsa boken innan hennes artikel publiceras, men jag skickar den gärna ändå. Kanske läser hon den.

Jan och jag har suttit ute några timmar, jag har hittat mina två kungsängsliljor i backen borta vid tvättstrecket, och där torkar kanske tvätten. Den får hänga till i morgon.

Idag blir det matjessill och potatis till middag, gräddfil och finhackad lök. Och ost. Ingen mödosam matlagning direkt. I morgon kalvlever med champinjoner och grön sparris (och några potatisar), grädde och vackert stekt lök. Egna lingon kanske, tror det står någon burk i kylen.

Nu är dynorna och pelargonerna och rullatorn intagna från altanen. Kanske åker alltihop ut igen i morgon. Väderberoende.

Jag har just testläst en väns manus. Tror att jag lärt mig något om att berätta respektive gestalta. Har aldrig riktigt begripit vad ”gestalta” handlar om, men inser när jag läser (och ser en lektörs kommentarer) hur mycket mera levande texten och berättelsen blir av gestaltande. När författaren sammanfattar och beskriver tappar läsaren intresset (eller åtminstone sjunker mitt), när scenerna gestaltas blir det flöde i läsandet och allt blir levande. Något att sträva efter. Min blogg heter beskrivarblogg… Hur länge kan den här corontänen fortgå? Nästa vecka behöver vi förmodligen åka in till Sundbyberg för kolla av Jans blodtryck med mera. Kanske åker vi ut till Djurö därefter, och slänger de döda pelargonerna som stått där hela vintern. Och försöker kolla den bortblåsta takpappen.

Vet inte vad som är vettigt. Absolut karantän ägnar vi oss ju inte åt. Vi åker till de läkarbesök som behövs, vi kan kanske få hembesök för proverna ovan, men har inte hört något om det ännu. Och jag som ändå handlar det som behövs så försiktigt som möjligt, är ju också den som bär hem smittan, om någon av oss blir sjuka.

Enkel matlagning, men någon ska fortfarande hacka lök, sätta på potatis, duka och plocka fram. Någon gör det.

Nu har vi ätit sill etcetera, och det var gott. Kanske diskar Jan, tror han funderar på saken.

Klockan sex vaknar jag av en kraftig nysning. Inte min. Jag drömde, och såg en ovanligt spovliknande fågel i färger en sådan aldrig haft, jag och yngste sonen skulle träna att prata med varandra på engelska, tyska och franska. Kanske lika bra att jag vaknade.

Jan satt påklädd och rakad i köket, han vaknar ofta numera vid femtiden (tror jag). Nu är klockan sju och vi har ätit frukost, solen har jagat bort dimman och jag inser att jag glömde ta in pelargonerna igår. Blomknopparna frös för en vecka sedan, hoppas det inte varit lika kallt i natt. Drygt tre grader i morse.

Harar, små och större, springer över gräset utanför köksfönstret. Och de oidentifierade fågelungarna rör sig på andra sidan vägen.

När jag kollade pelargonerna hade jag visst tagit in dem igår kväll. Det är ibland något som fungerar som det ska.

Klockan är bara åtta och vi är klara med morgonbestyren, stödstrumporna är på och resten också. Nu sover Jan i sin fåtölj här i köket. Har beställt flera inkontinenshjälpmedel, aka blöjor. Hoppas de kommer rätt den här gången… Blir frestad att sitta på altanen, och ska nog i alla fall lägga ut dynorna om en stund. Vi väntar kanske någon timme innan vi fikar ute, det kändes fortfarande kallt.

Kvart i elva går jag in igen, molnen gör det mindre skönt att sitta ute. Såg en örn otroligt högt uppe på himlen, och två andra rovfåglar.

Tömmer askhinken som inte fyllts på de senaste tre dagarna. Någon kör en ”slyslaktare” (vet inte just nu vad maskinen heter), får mig inte heller att längta ut. Röjsåg.

Te och hård macka med Onsala-korv på, ute. Nu är jag inne igen. Jag far fram och tillbaka, när molnen ger sig och solen syns igen går jag ut. Och tvärtom. Jan är mera stoisk i sitt utevarande. Men även han hann in, och dynor etcetera också, innan det kom en lätt skur. Pelargonerna har fått återvända innanför altandörren.

Nyss flög en tofsvipa över gräset på andra sidan vägen, kanske är det de ungarna jag ser och inte kunnat identifiera. Hoppas vipan kommer tillbaka. Nu hällregnar det, hur klarar små fågelungar sådant? Härinne tänds vedspisen, och knäpper snällt. Elden tog sig genast, kände väl på sig att den behövs, trots att ruggvädret är utanför väggarna och den här inne.

Toscansk tomatsoppa till middag, med ost och lite grönt till. Lägger fram smörpaketet, i morgon ska jag baka de misslyckade kakorna igen, med lite mindre mjöl än det ”ska” vara och mindre kulor som får flyta ut, aningen högre ugnstemperatur än i det ursprungliga receptet också. Och hackade russin, några korinter finns icke i huset. Om jag tar fram degkrokarna till elvispen kanske jag kommer ihåg att använda dem, och slipper bli trött i armarna.

Himlen är mera jämngrå nu, regnet fortsätter. Tacksam att det inte är snö eller hagel. Vi har det skönt inomhus. Och ingen tvätt som blir blöt igen, inga blommor ute som fryser (även om pelargonerna ser rätt trötta ut efter förra veckans frostattack). Än blommar påskliljorna, än kommer den enda gula tulpanen i rabatten snart, och än ser pionerna ut att klara sig.

Minns att det fanns en kvar till din begravning, älskade mannen min. Du fick den och en granruska på din kista. Som du ville. Och dina söner hade sett till att det ströddes grankvistar runt cowboykistan i fina kyrkan. Du log säkert i din himmel eller var du nu var. Jag log där och då.

Photo by Irina Iriser on Pexels.com

Nyss tänkte hon något som försvann. Något om någonting. Ibland tror hon att det inte enbart handlar om att hennes huvud och hennes tankar är så flyktiga. Kanske beror det på att det ofta kommer något i vägen, något som får henne att glömma var och vem hon är.

Nu är kvällen hennes, hon sitter och skriver i tyst ensamhet, eldar inte ens i vedspisen. Det behövs inte, varmt nog ändå i köket. Kanske inte i morgon bitti, men det är då det. Idag har hon tänkt på mannen sin, han som fattas henne. Och hon har tänkt på mannen hon har idag, han som var hennes första kärlek för så många år sedan, och som blev pappa till sönerna.

Det är svårt att ha någon klar överblick över livet som det blivit. Hon är ändå tacksam för att det givit henne möjligheter som hon inte trodde var tänkbara för några år sedan. Och hon kan sörja över det som förlorats. Jodå, hon vet att hon själv skapat sitt liv, med viss påverkan från andra håll. Hennes val, hennes beslut. Och lite velande däremellan.

Just nu slipper hon bry sig om gräsklippning på graven där i Avesta. Hon behöver inte heller oroa sig för att hon glömde betala hyran i april. Och hon harklar sig inte för ögonblicket, det tycks ha gått över. Jävla corona, som gör även henne alldeles spattig ibland, framför allt i ensamheten om natten. Just nu är spattigheten uthärdlig.

Och hennes älskade, mannen hennes, är död och vet inte någonting om det som händer nu. Han slipper corona, han slipper oroa sig över ekonomi och aktieförluster, han kan enbart (hoppas hon) glädja sig i någon himmel över att han finns där, och inte här. Kanske har han sällskap av vår son, de tyckte om varandra i livet. Ibland behöver hon tro att de finns där tillsammans.

Söndag, 3 maj 2020 – vaknade vid halv två och harklade mig sedan i någon timme, somnade om och sov tungt till sju. Harklar mig fortfarande, har ingen feber, inte ont någonstans – men otrevligt mycket slem i halsen. Mitt i natten är det lätt att få panik och få för sig att det inte går att andas förbi det där som verkar sitta i halsen. Tog en slemlösande tablett i lite vatten, kanske hjälpte det.

Vi har suttit ute i solen ett tag, men nu är molnen heltäckande igen. Har sorterat Jans medicin i hans dosett för två veckor fram. Och läst lite, men jag har ingen riktig fart idag. Är inte trött heller.

Så försöker jag komma på att jag glömt något, vem fyller år den 3 maj? Minns så, mannen min, han fyllde år den här dagen. Och om någon vecka har han varit död i fyra år. Och vår (Jans och min) son har om någon vecka varit död i sex år. Maj har varit en tung vårmånad de senaste åren. I år hotar oss coronaviruset, än vet jag inte att någon av ”de våra” drabbats.

Vi tvättar händer, dricker vatten (och lite annat), träffar ingen, lever på det vi har i skåpen. Skulle behöva en ny toaborste, men den gamla får duga ett tag till. Jans risifrutti är slut, han får äta något annat som ”lunch”. Kanske en omelett. Lagom lätt. Lappen ”att handla” fylls på efterhand där den ligger på fönsterbänken i köket. Vi har de mediciner Jan behöver några veckor till. Krångligt att förnya recept när det är jag som har fullmakt att fixa och hämta åt honom. Om vi måste åka in till Sundbyberg kan jag springa upp på vårdcentralen och lämna in en lapp om receptförnyelse.

Vår svärdotter fyller år nästa vecka, och ett av barnbarnen (orimlig benämning numera) om ett par veckor, sedan äldste sonen och nästa barnbarn. Och i augusti sondottern först och sedan yngste sonen.

Jan undrade nyss vad det var som låg på lampfoten på köksbordet. CD-skivor med yoga för ”mind, body and soul” – de har legat annanstans länge. Jag fick för mig att jag ville testa dem nu. Min röda radio kan spela upp CD-skivor. Än har jag inte gjort det. Intalar mig att det mest handlar om att Jan inte är intresserad av att behöva lyssna. Har dock inte frågat honom.

Mitt i alltihop (vad det nu är) letar jag på gravbrev för föräldrarna. Kusinen därhemma har talat om gräsklippning för någon summa per år. Jag trodde det var klart, men det var det inte. Nu tar yngsta syrran över, hon har fått den information hon behöver. Jag är glad att kunna släppa gräsklippning runt en grav jag ändå mycket sällan besöker… Har ingen längtan tillbaka till ”därhemma”.

Jag läser (om?) Tasmina Perry´s Private Lives. Den beskrivs som ”pure escapism” och om det innebär verklighetsflykt, stämmer det. So far. Har bara läst en fjärdedel ännu. Undrar varifrån jag fått den boken? Ibland har jag köpt själv, ibland har jag fått boken någonstans ifrån. Ofta har jag glömt.

Pratar kort med yngste sonen, han HAR deklarerat. Fortfarande hönsmamma som behöver veta…

Det här är en lång söndag, en dag som många gånger tidigare varit full av glädje och födelsedagsfirande och flagghissande. Men också av sorg och ömsesidig besvikelse. Nu ingetdera. Bara en söndag som alla andra, men längre, lite ledsnare, lite segare. Minnen. Den sista av dina födelsedagar var jag inte inblandad i (annat än via pajformar och tillbehör, varken du eller jag ville att jag skulle delta). Ändå vet jag ju att du ordnade en härlig fest, att dina (tidigare våra) grannar gick hem till sitt mätta och belåtna. Jag vet att dina kusiner och barn etcetera också var glada åt din födelsedagsmiddag. Och jag var det. Men ingen av oss visste att allt som hade med din fest att göra kanske var för mycket. Ingen visste att du skulle dö en vecka senare.

Sparris, melon, sallad, tomat, minipaprikor, fläskytterfilé lagad i slowcooker häromdagen (tveksam till den, verkar torr; går den inte att äta med god aptit finns rökt skinka i stället). Någon sorts middag blir det hur som helst. Och det finns lite glass i en Sia-burk i frysen, pinnarna är slut.

Ser bilder på Ewas på Gotland lilla katt Markatta, en Maine Coon. Längtar efter katt igen, inser jag. Vimsan försvann här för två år sedan, Minsann försvann på Djurö, Majsan dog här efter hundattack. Saknar att ha en katt, saknar allt som har med en katt att göra. Saknar också Molly som jag har till låns, som fodervärd. Den senaste månaden har hon varit hos sin första familj. Och haft det bra. Jag kände att det blev lite för mycket att ta hand om henne som hon behövde. Vi får se hur det blir framöver.

Efter en Dry Martini är harklandet borta. Hoppas det fortsätter så. Jag bryter sparris att koka lätt, plockar fram sallad etcera. Fläskköttet får vänta i kylen. Kanske kan bearnaise hjälpa upp det hela? Nu är middagen förberedd, väntar på att sättas igång. Jag läser vidare, eskapistiskt. I alla fall främmande för alla mina kända världar.

Förra inlägget fick rubriken ”Rivstart”. Dagen fortsätter – någon (jag i mitt ofokuserade tillstånd, en strömbrytare för ljuset utanför ingången, en innanför till varmvattnet, Jan brukar inte bry sig om strömbrytare) har stängt av varmvattenberedaren, så min dusch gick fort och kallt. Som tur var hade jag inte hunnit blöta ner håret, innan jag insåg att vattnet definitivt var kallt.

Harpalten har förhoppningsvis ätit sig mätt innan den försvann.

Nu är jag lugnare igen efter min hyresvärds vänliga hälsningar. Jag såg framför mig (har fantasi ibland) hur jag blev vräkt och inte skulle ha någonstans att bo, igen. Mitt mentala utrymme för den här sortens slarv är litet. Mitt mentala utrymme är för övrigt mycket litet just nu, kan inte direkt skylla på corona, vi är veterligt friska, eller i alla fall inte covid19-sjuka. Läste en krönika av Hakelius om att endast gin och Netflix tar oss igenom den här våren, och om tomrummen som viruset skapar. I mitt fall gäller inte Netflix (har det inte), så då återstår gin, blandat med Marezzo och en liten citronskiva. Bidrar förmodligen till att tomrummet i min hjärna blir allt större, än kan jag kalla det ”ofokusering”, vet inte hur länge till.

Men en sak vet jag, nu när vi fikar efter morgonrutinerna. Jag ska baka syrrans korintkakor igen, mina misslyckade utflutna frasiga med hackade russin. De är väldigt goda, och tar fort slut. Tinar dessutom så fort de kommer ur frysen.

Hade tänkt åka in och slänga sopsorterat idag, men låter bli. Två stora kassar väntar på att tömmas, det lär bli flera. Nu lyser solen rakt in i köket ett ögonblick. Så är den borta och molnen tar över igen. Men det droppar inte längre från mitt solparaply. Nu är klockan elva på förmiddagen och jag har redan hunnit vara på benen i nära sex timmar, vaken är nog att ta i.

Photo by Ray Bilcliff on Pexels.com

Här är en proffsigt fotograferad hare.

Vaknar halv sex och inser att jag nog glömt betala hyran. Det stämde, jag har inte betalt, nu går pengarna på måndag först. Har mejlat värden och beklagat min miss. Och försökt lägga in hyran på stående överföring, autogiro fungerar inte. Det gjorde inte stående till bankgirot heller, så nu ligger inbetalningar några månader fram ändå där de ska… Och värden har vänligt responderat på mina ursäkter, och ser fram emot betalning nästa vecka.

Trist inledning på dagen. Men nu brinner vedspisen, en aning sol kan skymtas bland molnen, det regnar inte just nu. Det droppar fortfarande om mitt ”solparaply”. Bara åtta grader ute. Haren springer förbi på vägen. Och en annan, pytteliten harpalt springer fort, fort över vägen och in under bilen. En liten stund senare vågar den sig fram och börjat äta av gräs och ogräs och blivande mandelblom. Om man tittar noga syns den lilla haren på bilden.

Jo, jag tror själen har dragit sig tillbaka. Den där tangon för vilsna själar, den är inte för mig. Tango hjälper inte när man är ensam, ”it takes two to tango”. Absolut.

Och om man inte har någon att dansa tango med, vad gör man då? Ingen att dansa någonting med, numera. Länge sedan det dansades, länge sedan, om någonsin, tango. Troligen inte, hon kan nog inte hävda att hon skulle ha kunnat klara tango. Dansade härligt och befriande gjorde hon enbart med den hon älskade. Hon minns en gång när kärleken sjöng tyst i hennes öra om ”moln” på skånska – hur det nu kunde vara så oerhört erotiskt just då, kan hon idag inte förstå. Hon vet att det var det. Hon uppfattade det som maximalt erotiskt, och därmed var det så – hon fick hålla i sig för att inte trilla ihop på dansgolvet.  På en färja till eller från någonstans.

Det var då, för mycket länge sedan. Nu är det mesta länge sedan.

Nu i kväll återstår att se till att Jan kommer i säng. Av med stödstrumpor, borsta tänder, kissa, smörja in benen, på med sovtröjan – och i säng. Med en stol som antagligen mest står där mot sängkanten för att hon ska få sig att tro att han inte kan trilla ur sängen. Hans nattlampa är släckt, men han hittar strömbrytaren om han vill. Och behöver kissa i natt. Än fungerar det, även om golvet ibland behöver torkas på morgonen.

Jag (eller hon, eller båda) sitter nu ensam vid köksbordet. Det är svart natt ute. Och det är skönt med enbart något knäppande från vedspisen.  Jag tar ur hörapparaterna, det är inget jag behöver höra mera i kväll. Välsignat tyst.

Jag saknar mannen min, hans livsglädje och hans förmåga att göra mig glad. För det mesta.

En dag. Vaknar, men ligger kvar i sängen, vill inte börja dagen, gör det ändå runt halv sju. Tar askan ur vedspisen, får den att brinna. Sätter på tevatten, fyller tefiltret i kannan med te. Lägger två ägg i kastrullen med vatten för senare kokning, dukar frukostbordet. Så småningom, eller ibland direkt, kommer Jan ut i köket, oftast utan hörapparaten. Jag hämtar den, så kan vi i alla fall försöka kommunicera. Startar äggkokning, tar fram Bregott, hans favoritkorv, hans bröd och mitt, ser till att saltkaret står inom räckhåll för honom (och mig). Marmelad, något pålägg till mig. Ofta ost. Jag har redan hunnit dricka lite te.

Kanske är vi färdiga med frukosterandet vid niotiden. Någon av oss diskar det lilla som behöver diskas. Om jag har missat tiden för äggkoket och tagit äggen från spisen för tidigt, är äggkopparna gula av äggula. Om jag missat åt andra hållet, inte så. Sitter jag parallellt vid datorn har det hänt att jag torrkokat äggkastrullen… Rekommenderas inte.

Jag bäddar min säng, kollar i Jans rum vad som behöver göras där. Ibland måste golvet torkas, och alltid ska nattens kissbehållare tömmas. Sänglampan släckas, vattenglaset tas ut i köket. Sängen bäddar Jan oftast själv, jag brukar behöva skuffa in madrassen lite.

Jag bär ut blå plastpåse (hjälpmedel för stödstrumporna), sagda strumpor, blöja, tossor, tröja, byxor och fleece i köket. Där väntar också karbamidkrämen som Jans ben (och mina händer) smörjs in med. Och så småningom tar vi itu med klädproceduren, varannan dag duschar Jan dessförinnan. Ibland får han lov att vänta med duschen, eftersom han rakat sig med rinnande varmvatten och beredaren nu är tom…

Ibland duschar även jag. Ofta sätter jag på en tvättmaskin. Om det är vackert och varmt (eller om jag tror så) lägger jag ut dynor i soffan på altanen. Än har jag inte brytt mig om någon duk på bordet, men när det vackra vädret blir mera ihållande kommer den. Och så sitter vi där, ibland mera påklädda än annars. Om solen blir besvärligt varm fungerar arrangemanget med stort paraply i parasollhållaren, via en gammal borste och remmar. I alla fall hyggligt.

Någonstans under dagen hänger jag den där tvätten, jag kanske dammsuger eller torkar golv efter behov. Golvens. Jag funderar på vad vi ska äta till middag, kommer ihåg att Jan vill ha en risifrutti mitt på dagen, kanske fikar vi på förmiddagen dessförinnan. För ögonblicket med mina fula, men goda frasiga kakor till. Syrran lärde mig att de kan bo i frysen och förbli frasiga. Det stämmer.

Sen eftermiddag är det dags för ett glas (numera i litet dricksglas med guldkant för Jans del, vinglasen på fot välter för lätt) alkoholfritt rosévin till Jan, och kanske en Dry Martini för min del, eller ett glas vin. Middag ännu senare, oftast diskar Jan. Jag torkar och plockar undan. Så inväntar vi Rapport, ser ibland något program på Kunskapskanalen eller någon film på SVTplay. Tidig kväll runt nio, halv tio. Kanske sitter jag en stund och kollar Facebook, mejl, press. Eller skriver, för det gör jag också oftast någonstans under en dag. Lite nu och då.

Photo by Craig Dennis on Pexels.com

Och i morgon är en ny dag… Åtminstone hoppas jag det, även om jag är seg i begynnelsen.