beskrivarblogg

Förra inlägget fick rubriken ”Rivstart”. Dagen fortsätter – någon (jag i mitt ofokuserade tillstånd, en strömbrytare för ljuset utanför ingången, en innanför till varmvattnet, Jan brukar inte bry sig om strömbrytare) har stängt av varmvattenberedaren, så min dusch gick fort och kallt. Som tur var hade jag inte hunnit blöta ner håret, innan jag insåg att vattnet definitivt var kallt.

Harpalten har förhoppningsvis ätit sig mätt innan den försvann.

Nu är jag lugnare igen efter min hyresvärds vänliga hälsningar. Jag såg framför mig (har fantasi ibland) hur jag blev vräkt och inte skulle ha någonstans att bo, igen. Mitt mentala utrymme för den här sortens slarv är litet. Mitt mentala utrymme är för övrigt mycket litet just nu, kan inte direkt skylla på corona, vi är veterligt friska, eller i alla fall inte covid19-sjuka. Läste en krönika av Hakelius om att endast gin och Netflix tar oss igenom den här våren, och om tomrummen som viruset skapar. I mitt fall gäller inte Netflix (har det inte), så då återstår gin, blandat med Marezzo och en liten citronskiva. Bidrar förmodligen till att tomrummet i min hjärna blir allt större, än kan jag kalla det ”ofokusering”, vet inte hur länge till.

Men en sak vet jag, nu när vi fikar efter morgonrutinerna. Jag ska baka syrrans korintkakor igen, mina misslyckade utflutna frasiga med hackade russin. De är väldigt goda, och tar fort slut. Tinar dessutom så fort de kommer ur frysen.

Hade tänkt åka in och slänga sopsorterat idag, men låter bli. Två stora kassar väntar på att tömmas, det lär bli flera. Nu lyser solen rakt in i köket ett ögonblick. Så är den borta och molnen tar över igen. Men det droppar inte längre från mitt solparaply. Nu är klockan elva på förmiddagen och jag har redan hunnit vara på benen i nära sex timmar, vaken är nog att ta i.

Photo by Ray Bilcliff on Pexels.com

Här är en proffsigt fotograferad hare.

Vaknar halv sex och inser att jag nog glömt betala hyran. Det stämde, jag har inte betalt, nu går pengarna på måndag först. Har mejlat värden och beklagat min miss. Och försökt lägga in hyran på stående överföring, autogiro fungerar inte. Det gjorde inte stående till bankgirot heller, så nu ligger inbetalningar några månader fram ändå där de ska… Och värden har vänligt responderat på mina ursäkter, och ser fram emot betalning nästa vecka.

Trist inledning på dagen. Men nu brinner vedspisen, en aning sol kan skymtas bland molnen, det regnar inte just nu. Det droppar fortfarande om mitt ”solparaply”. Bara åtta grader ute. Haren springer förbi på vägen. Och en annan, pytteliten harpalt springer fort, fort över vägen och in under bilen. En liten stund senare vågar den sig fram och börjat äta av gräs och ogräs och blivande mandelblom. Om man tittar noga syns den lilla haren på bilden.

Jo, jag tror själen har dragit sig tillbaka. Den där tangon för vilsna själar, den är inte för mig. Tango hjälper inte när man är ensam, ”it takes two to tango”. Absolut.

Och om man inte har någon att dansa tango med, vad gör man då? Ingen att dansa någonting med, numera. Länge sedan det dansades, länge sedan, om någonsin, tango. Troligen inte, hon kan nog inte hävda att hon skulle ha kunnat klara tango. Dansade härligt och befriande gjorde hon enbart med den hon älskade. Hon minns en gång när kärleken sjöng tyst i hennes öra om ”moln” på skånska – hur det nu kunde vara så oerhört erotiskt just då, kan hon idag inte förstå. Hon vet att det var det. Hon uppfattade det som maximalt erotiskt, och därmed var det så – hon fick hålla i sig för att inte trilla ihop på dansgolvet.  På en färja till eller från någonstans.

Det var då, för mycket länge sedan. Nu är det mesta länge sedan.

Nu i kväll återstår att se till att Jan kommer i säng. Av med stödstrumpor, borsta tänder, kissa, smörja in benen, på med sovtröjan – och i säng. Med en stol som antagligen mest står där mot sängkanten för att hon ska få sig att tro att han inte kan trilla ur sängen. Hans nattlampa är släckt, men han hittar strömbrytaren om han vill. Och behöver kissa i natt. Än fungerar det, även om golvet ibland behöver torkas på morgonen.

Jag (eller hon, eller båda) sitter nu ensam vid köksbordet. Det är svart natt ute. Och det är skönt med enbart något knäppande från vedspisen.  Jag tar ur hörapparaterna, det är inget jag behöver höra mera i kväll. Välsignat tyst.

Jag saknar mannen min, hans livsglädje och hans förmåga att göra mig glad. För det mesta.

En dag. Vaknar, men ligger kvar i sängen, vill inte börja dagen, gör det ändå runt halv sju. Tar askan ur vedspisen, får den att brinna. Sätter på tevatten, fyller tefiltret i kannan med te. Lägger två ägg i kastrullen med vatten för senare kokning, dukar frukostbordet. Så småningom, eller ibland direkt, kommer Jan ut i köket, oftast utan hörapparaten. Jag hämtar den, så kan vi i alla fall försöka kommunicera. Startar äggkokning, tar fram Bregott, hans favoritkorv, hans bröd och mitt, ser till att saltkaret står inom räckhåll för honom (och mig). Marmelad, något pålägg till mig. Ofta ost. Jag har redan hunnit dricka lite te.

Kanske är vi färdiga med frukosterandet vid niotiden. Någon av oss diskar det lilla som behöver diskas. Om jag har missat tiden för äggkoket och tagit äggen från spisen för tidigt, är äggkopparna gula av äggula. Om jag missat åt andra hållet, inte så. Sitter jag parallellt vid datorn har det hänt att jag torrkokat äggkastrullen… Rekommenderas inte.

Jag bäddar min säng, kollar i Jans rum vad som behöver göras där. Ibland måste golvet torkas, och alltid ska nattens kissbehållare tömmas. Sänglampan släckas, vattenglaset tas ut i köket. Sängen bäddar Jan oftast själv, jag brukar behöva skuffa in madrassen lite.

Jag bär ut blå plastpåse (hjälpmedel för stödstrumporna), sagda strumpor, blöja, tossor, tröja, byxor och fleece i köket. Där väntar också karbamidkrämen som Jans ben (och mina händer) smörjs in med. Och så småningom tar vi itu med klädproceduren, varannan dag duschar Jan dessförinnan. Ibland får han lov att vänta med duschen, eftersom han rakat sig med rinnande varmvatten och beredaren nu är tom…

Ibland duschar även jag. Ofta sätter jag på en tvättmaskin. Om det är vackert och varmt (eller om jag tror så) lägger jag ut dynor i soffan på altanen. Än har jag inte brytt mig om någon duk på bordet, men när det vackra vädret blir mera ihållande kommer den. Och så sitter vi där, ibland mera påklädda än annars. Om solen blir besvärligt varm fungerar arrangemanget med stort paraply i parasollhållaren, via en gammal borste och remmar. I alla fall hyggligt.

Någonstans under dagen hänger jag den där tvätten, jag kanske dammsuger eller torkar golv efter behov. Golvens. Jag funderar på vad vi ska äta till middag, kommer ihåg att Jan vill ha en risifrutti mitt på dagen, kanske fikar vi på förmiddagen dessförinnan. För ögonblicket med mina fula, men goda frasiga kakor till. Syrran lärde mig att de kan bo i frysen och förbli frasiga. Det stämmer.

Sen eftermiddag är det dags för ett glas (numera i litet dricksglas med guldkant för Jans del, vinglasen på fot välter för lätt) alkoholfritt rosévin till Jan, och kanske en Dry Martini för min del, eller ett glas vin. Middag ännu senare, oftast diskar Jan. Jag torkar och plockar undan. Så inväntar vi Rapport, ser ibland något program på Kunskapskanalen eller någon film på SVTplay. Tidig kväll runt nio, halv tio. Kanske sitter jag en stund och kollar Facebook, mejl, press. Eller skriver, för det gör jag också oftast någonstans under en dag. Lite nu och då.

Photo by Craig Dennis on Pexels.com

Och i morgon är en ny dag… Åtminstone hoppas jag det, även om jag är seg i begynnelsen.

Valborgsmässoafton 30 april 2020 – musen har lurat mig igen, nöten är borta, fällan smälld, ingen mus. Nu står det fyra mot tre, musfavör. Och frosten i natt har fått mina blommor att böja på huvudena, till och med pionerna ser tilltufsade ut. Det är disigt och nollgradigt nu när klockan är sju. Vedspisen brinner. Frukosten står på bordet, äggen klara att kokas när Jan vaknar.

Nu är vi igång och det är blomstren också. Med solens hjälp har de rest på sig, och ser riktigt fräscha ut igen. Hoppas även pionen tålde kylan.

Musstädar skåpen och försöker blockera där jag kan tänka mig att en mus slinker in. Inte enkelt i ett gammalt hus, med springor lite överallt. Nu är det i alla fall renare, ett tag.

Jag går ut en stund på altanen, sitter och läser i lugn ensamhet – trots att det är kallt när molnen skymmer solen. Får plötsligt sällskap, den där pyttelilla musen jag såg i morse kommer upp på brädgolvet. Känner nog av att jag är där, men jag hinner ta en bild innan den försvinner igen. Så söt. Den vill jag inte ha i någon fälla, de jag fångat är större.

Förbereder middag med kokt torsk och äggsås, den här gången med en touch av curry, eftersom vi hade lite sådan sås i frysen. Kokt potatis till, ost efter. Nu har jag bestämt mig för att stanna inne, det är för kallt ute utan sol. Dynor etc är intaget, pelargonerna är befriade från sina vissna knoppar och lätt vattnade.

Onsdagsfortsättning – det fick bli hackade russin i stället för korinter i syrrans kakor. Och de jag åstadkom ser inte ut som hennes brukar. Jag var så försiktig med mjölet att de flöt ut och blev väldigt trevligt frasiga i kanterna. Tyvärr blev de också stora, första plåten blev mera som en enda kaka… Tur att det finns bakpapper.

Nåja, de går säkert att äta. Nästa gång en aning mera mjöl, mindre kulor – och kanske korinter. Men det lär dröja, fick nästan träningsvärk i armarna av att röra smör och socker mjukt. Klockan är bara kvart över elva, nyss kom en lätt snöby, nu försöker solen ta sig fram mellan molnen. Den lyckas inget vidare. Jan tar igen lite sömn i sin fåtölj här i köket, som är skönt varmt tack vare vedspisen. Jag diskar bakverktygen och hänger lite tvätt, inne i dag igen. Det ser ut att kunna komma mera snö eller regn…

Lägger inte ut någon bild på mina kakor, så roligt ska syrran inte få ha det på min bekostnad. Men de borde sett ut ungefärligen som de här – nu gör de inte det, men de är goda.

Photo by Lisa Fotios on Pexels.com

Tisdag 28 april 2020 – idag hänger små regndroppar som pärlor i trädets grenar. De är det första jag ser när jag kliver ur sängen vid halv sju. De syns förstås inte på den bild jag tar, ni får föreställa er dem. Jag kan se att det småregnar fortfarande, de dropparna syns på åns yta.

Himlen är heltäckande grå och mulen, varken moln eller sol någonstans. Känns som en inomhusdag, eller åtminstone inte någon altandag. Eldar. Vi har ätit frukost, dags för disk. Och bädda min säng, Jan har redan bäddat sin. Och har jag inget annat att göra har jag alltid skrubben, där är så fullt att det är svårt att ta sig in.

Fick upp en hängande garderob i stället för att städa skrubben. Nu fikar vi, och regnet fortsätter. Glad att det inte snöar som norr om Stockholm. Skulle jag inte ha skrivit, nu kommer flingorna. Inte många och inte stora, men snö. Ligger inte kvar dock. Än.

Har bara varit utanför dörren för att slänga sopor och be om hjälp med döda grenar bakom huset. De kommer väl bort så småningom.

En rimmad fläsklägg har lämnat frysen och ligger nu i slowcookern för att kanske vara klar fram emot kvällen. Tänker kanske göra ärtsoppa, eller något där den kan passa i rensad form. Rotmos känns inte riktigt kul så här års.

Har pratat med ena syrran, ska strax ringa den andra. Båda mår bra, en bakar korintkakor. Nu har jag receptet, det är bara korinterna som fattas.

Nu är linneskåpet städat, Jans mediciner bor numera i en genomskinlig plastback så att jag ser vad som är vad när de ska sorteras in i dosetten. Tvätt från i morse hänger och torkar, inne. Skänken i vardagsrummet har gåtts igenom, vem behöver cirka tjugo värmeljusstakar (Ikeas)? Eller en massa snapsglas, flera fina, några riktigt gamla. Eller små dricksglas med ”guldkant”. Eller nysilverbestick i olika design. Det mesta får stå kvar där det står, men jag tror för ögonblicket att jag har lite bättre överblick. Coronastädning. Någon hävdade att våra hem aldrig har varit så välstädade som nu. Jag kan tänka mig att det stämmer.

Hittade också tätningslister i en liten diverseskrubb, de ska upp runt ytterdörren när vädret blir lite torrare. Just nu syns det alltför väl att dörren behöver tätas.

Nattens mus hörde jag. Men den tog nöten och klarade livhanken, lämnade sina spår på Mollys hundfäll. Nu har jag försökt täta de ställen jag tror att musen/mössen använder för att komma in i köket. Har laddat fällan med ny nöt, och tänker locka fram dem med fläskläggens svål i kompostpåsen, till kvällen. Tre nätter med fångst, nu två med en smartare mus, eller en med större tur än de tidigare…

Och den smarta musen har snott även nattens nöt, och undkommit oskadd. Det är tidig onsdagsmorgon, båda vaknar vi halv sex och börjar med frukost…

Photo by Pixabay on Pexels.com

Måndag 27 april 2020 – kallt, frusna pelargonknoppar. Solen lockade ut mig, men vinden var fortfarande för kall så jag gick in igen. Pelargonerna har fått flytta inomhus de också. Och Jan sover i sin stol, han har inte ens försökt gå ut. Klokt.
Har fått kakrecept från syrran, nu fattas bara korinterna.
Var uppe redan halv sju, ingen mus i fällan och ingen hasselnöt heller. Fällan hade smällt och musen klarat sig. Fick för mig i natt att lätta fötter sprang över mitt täcke i sängen – kanske var det musen, kanske var det inbillning. Föredrar att inte veta.
Läser en författares manus, testläsare kallas det. Tar en bit i taget. Och går ut i solen, men flyttar undan vinden. Och drar upp vissna tulpanrester ur rabatten. Har bett den av ”killlarna” som kör gräsklippare runt här att också vid tillfälle ta bort de döda trädresterna nedanför altanen. Städa lite.
Stockholmare och överbliven potatisgratäng till middag, sallad och ost till.
Läser om en gammal Olivia Goldsmith, Bestseller – och oj, vad bokutgivning då i USA var knepig – är det förmodligen ännu mera idag, och även här. Lite nöjsam läsning dock, inte särskilt djupgående eller krävande. Och medan jag läser kan jag inte låta bli att tänka på att den här författaren dog efter ett misslyckats skönhetsingrepp – so very American…
I fönstret ligger också böcker som The day you saved my life, No time for goodbye, Seating arrangements, The bigger the better, Blind faith, och ingen av dem har gjort mera för mig än att jag lagt bokmärken i dem efter några sidor. Har läst dem tidigare, men ids nog inte läsa om. Intressant att fundera på vad som får mig att läsa om.
Jan sover en stund i sin fåtölj. Klockan är bara fyra, ingen middag ännu. Gårdagens tvätt är torr och undanlagd. Osten har kommit ut ur kylen för att bli mera rumstempererad. Tomaterna också. Jag har bara lust att lägga mig och somna, har ingen som helst längtan efter resten av den här dagen. Inte för att den varit dålig, bara för att den har varit som vanligt. Okej, jag har fått betalt för en bok på Bokbörsen som hade skickats påminnelse om. Det är bra.
Jag läser, och kommer på mig att undra hur det var/är att vara mitt i smeten, att ha massor att göra och inte riktigt veta vad som var viktigare än vad. Som det var förr, då när jag inte hade tiden och orken att ta reda på vilket. Nu har jag tiden, men inte orken. Eller energin, jag tycks inte bry mig. Jag bryr mig inte tillräckligt för att bry mig.
Livet stillnar omkring mig/oss. Och det är kanske bra. Ingen av oss vill ha upprörande händelser. Vi vill ha lugn och ro, vi vill tro att vi vet vad som ska hända, vill inte ha något oväntat.
Middag är äten, Jan diskar.

Hon hade till och med köpt två sorters bakjäst. Som om hon faktiskt trodde att hon skulle baka både bullar och matbröd. Än har hon inte gjort det. En annan dag kanske. Idag är hon segare än vanligt, inte mycket blir gjort. Hon behöver inte ens tänka fram middagen, en halv västerbottenpaj väntar i kylen, sallad till och ost efter. Lätt som en plätt. Tanken får henne att längta efter plättar med frasiga kanter, men plättlaggen är nog på ”landet”. Här är den inte. Hungrig blev hon också, magen talade om det för henne med ett kurrande som bara hon hörde.

Det börjar bli tråkigt att vara hänvisad till att stanna i huset med mannen hon var gift med, i många år före skilsmässan för snart tjugo år sedan. De har känt varandra i över sextio år, även om hon var sambo och särbo med ”mannen sin” i femton år, tills han dog för fyra år sedan. Numera bor hon åter med sin första man, som behöver hjälp att klara sig. Stroke, förmaksflimmer, demens. Han kan inte bo och leva ensam. Och nu får egentligen ingen av dem lämna huset, hon åker in till Norrtälje och tankar bilen när det behövs, de åker hem till hans lägenhet när han ska vidare på läkarbesök. Annars är de här. Naturen är vacker, blomster överallt och harar som skuttar förbi, kossor längre bort i en hage, hjorthägn. En stor sjö, och en å med vattenfall som brusar alldeles utanför hennes lilla hyrda hus. Det är vår, även om det är kallt idag med nordliga vindar och moln som skymmer solen.

Hon sitter vid datorn och låter fingrarna sköta skrivandet. Någon liten del av hjärnan är förmodligen involverad, åtminstone den funktion som sköter stavning och bokstäver i rätt ordning. Det blir ord. Hon har just nu inget syfte med det hon skriver, utom att göra någonting. Hon förmår inte bara sitta och titta, orkar inte läsa om de böcker hon har ligger i en trave i köksfönstret. Sex böcker där, en på bordet, fem på nattduksbordet. Och mängder i bokhyllorna, utlagda för försäljning på Bokbörsen.

På bänken ligger en handlarlapp, med ett enda ord. ”Korinter”. Syrran brukar göra goda korintkakor, hon ska be om receptet. Men utan korinter blir det inga sådana kakor, så det är ingen brådska. Av någon anledning vill hon nu sysselsätta sig med bakning, och långkok och mat som hon inte gör så ofta. Kanske tror hennes reptilhjärna att hon säkerställer överlevnad på det sättet. Virus kan väl inte döda den som gör livsuppehållande nyttigheter?

Tankar (om det ens kan kallas tankar) far hit och dit och dyker upp med konstigheter. Liksom drömmarna när hon är på väg att vakna. I morse levde mannen hennes fortfarande, hon insåg det när hon steg in i det en gång gemensamma hemmet och många av hans boxerkalsonger låg utspridda på golvet. Hon började plocka ihop dem, slängde några som var alltför slitna, och så dök han upp. Glad över någonting som var värt att fira, hon vaknade med ett leende. Tills hon kom ihåg att han ju dog för fyra år sedan.

För drygt ett halvår sedan kom hennes första bok ut. Free Spin, berättelsen om mitt spelmissbruk. Fortfarande vet hon inte mycket om hur den har sålt, bara att returer ska skickas från Adlibris nu under våren. Antagligen har den inte sålt så bra som hon hoppades i höstas. Men, den har efterfrågats och blir talbok, det gläder henne. Och den finns både som e-bok och ljudbok. Någon gång får hon väl information från förlaget om försäljning…

Med flit skriver hon ”hennes första bok”. Just nu handlar tillvaron mest om livet med ex-maken och hans demens, om tvätt och blöjor och kissande bredvid toalettstolen. Om repetitionen av instruktioner, ”ordergivande” som inte känns bekvämt, men som blir nödvändigt. Om ömhet och kärlek och glädje och skratt tillsammans också, ibland. Hans närminne är närmast obefintligt, men han minns saker längre tillbaka som hon glömt. De kompenserar varandra, nu som när de var gifta med varandra. Och sönerna är glada att föräldrarna har varandra.

Någonstans läser hon att den som skriver en biografi sällan har ytterligare någon bok ”i sig”. Hon vill ändå fortsätta skriva, hon vill bli utgiven eller ge ut själv. Och hon vet att bokbranschen förändras snabbt, att den fysiska bokhandeln har gått sämre än någonsin tidigare just nu, att det därmed också är svårare än hittills att tränga sig igenom bruset av alla förhoppningsfulla skrivande människor. Det krävs något extra, och hon är inte säker på vad. Vet bara att hon inte är någon driven försäljare, eller marknadsförare, hon har inte de kontakter och den överblick över bokvärlden idag som krävs.

Vissa saker är bättre än de var. Hon spelar inte längre på några internetcasinon. Ett stort plus, också vad gäller hennes ekonomi. Och om ett halvår är hennes skuldreglering avslutad. Hon har faktiskt lite pengar kvar på sitt konto, och lite hos Avanza. Förlusten där är just nu bara 31 kronor, delvis beroende på att hon inte satsat några stora pengar. Hon är nöjd och fortsätter spara där.

Idag kan hon utan att krokna också beställa hemleverans av det hon och han vill ha från systembolaget. Bekvämt och billigare än att själv åka in till Norrtälje och handla, och därmed utsätta sig för smittrisk. Det är skönt att inte behöva överväga varje krona mot ett speltomt bankkonto.

P O Enquist är död. Igår var hans dag att dö, men han levde alla andra dagar. Hans Ett annat liv gav mig modet att skriva om mitt liv, också det ”ett annat liv”. Han var 85 år, och de sista åren var svåra. Sju år äldre än jag är nu. Och han gjorde ett så ofantligt mycket starkare avtryck på samtid och människor. Jag kan aldrig komma ikapp, och tänker inte ens försöka. Men vill fortsätta skriva, och ingen mer än jag själv kan hindra mig.

Photo by Emre Can on Pexels.com

I would like to live in this room.

Lördag 25 april 2020 – gråväder och lite kallt, runt fem grader. Mus i fällan vid kompostpåsen igen. Bra.

Eldar. Vi har ätit frukost och klockan är strax nio. Önskar nästan att det kunde regna, det är alldeles för torrt i marken. Och viruset fortsätter härja, samtidigt som folk inte kan låta bli att trängas på krogarna i Stockholm.

Nu har jag tvättat fönstret även i Jans rum, och städat, plockat undan sådant som inte måste vara framme. Känns bra, en tvättmaskin går, hänger inne om vädret inte tillåter utomhustork. Vi har fikat, äpplemuffins till. Middag tjälknöl med potatisgratäng, egenhändigt gjord för första gången på länge. Jan sitter fräsch och nyrakad i sin fåtölj här i köket, i värmen från vedspisen. Han blundar en stund. Jag ska krypa ur morgonrocken och i kläderna.

Eftermiddag – vi har ätit potatisgratängen och tjälknölen, det vill säga jag har ätit, Jan har ätit en bit av köttet, lite potatisgratäng och nu lite ost. Resten ligger kvar på tallriken… Jag försöker att inte se och inte säga någonting. Men det är tråkigt att laga mat.

Jag satt ute en lång skön stund. När jag gick på ensam promenad, visade det sig när jag kom tillbaka, att Jan gjort detsamma. Kanske är det så det ska gå till, för att få honom att röra på sig.

Och, även om jag inte såg några kor när jag var ute, så är det kossor där bortanför kullen i väster. Kul.

Nu är det kväll, molnen syns fortfarande, det är inte svart natt ännu. Jan har lagt sig i sin säng, och jag snart i min. Tar som vanligt en bok med mig, och lägger undan den för att fundera lite innan jag somnar. Vi har haft en bra dag, med bara lite knorrande från min sida.