beskrivarblogg

Valborgsmässoafton 30 april 2020 – musen har lurat mig igen, nöten är borta, fällan smälld, ingen mus. Nu står det fyra mot tre, musfavör. Och frosten i natt har fått mina blommor att böja på huvudena, till och med pionerna ser tilltufsade ut. Det är disigt och nollgradigt nu när klockan är sju. Vedspisen brinner. Frukosten står på bordet, äggen klara att kokas när Jan vaknar.

Nu är vi igång och det är blomstren också. Med solens hjälp har de rest på sig, och ser riktigt fräscha ut igen. Hoppas även pionen tålde kylan.

Musstädar skåpen och försöker blockera där jag kan tänka mig att en mus slinker in. Inte enkelt i ett gammalt hus, med springor lite överallt. Nu är det i alla fall renare, ett tag.

Jag går ut en stund på altanen, sitter och läser i lugn ensamhet – trots att det är kallt när molnen skymmer solen. Får plötsligt sällskap, den där pyttelilla musen jag såg i morse kommer upp på brädgolvet. Känner nog av att jag är där, men jag hinner ta en bild innan den försvinner igen. Så söt. Den vill jag inte ha i någon fälla, de jag fångat är större.

Förbereder middag med kokt torsk och äggsås, den här gången med en touch av curry, eftersom vi hade lite sådan sås i frysen. Kokt potatis till, ost efter. Nu har jag bestämt mig för att stanna inne, det är för kallt ute utan sol. Dynor etc är intaget, pelargonerna är befriade från sina vissna knoppar och lätt vattnade.

Onsdagsfortsättning – det fick bli hackade russin i stället för korinter i syrrans kakor. Och de jag åstadkom ser inte ut som hennes brukar. Jag var så försiktig med mjölet att de flöt ut och blev väldigt trevligt frasiga i kanterna. Tyvärr blev de också stora, första plåten blev mera som en enda kaka… Tur att det finns bakpapper.

Nåja, de går säkert att äta. Nästa gång en aning mera mjöl, mindre kulor – och kanske korinter. Men det lär dröja, fick nästan träningsvärk i armarna av att röra smör och socker mjukt. Klockan är bara kvart över elva, nyss kom en lätt snöby, nu försöker solen ta sig fram mellan molnen. Den lyckas inget vidare. Jan tar igen lite sömn i sin fåtölj här i köket, som är skönt varmt tack vare vedspisen. Jag diskar bakverktygen och hänger lite tvätt, inne i dag igen. Det ser ut att kunna komma mera snö eller regn…

Lägger inte ut någon bild på mina kakor, så roligt ska syrran inte få ha det på min bekostnad. Men de borde sett ut ungefärligen som de här – nu gör de inte det, men de är goda.

Photo by Lisa Fotios on Pexels.com

Tisdag 28 april 2020 – idag hänger små regndroppar som pärlor i trädets grenar. De är det första jag ser när jag kliver ur sängen vid halv sju. De syns förstås inte på den bild jag tar, ni får föreställa er dem. Jag kan se att det småregnar fortfarande, de dropparna syns på åns yta.

Himlen är heltäckande grå och mulen, varken moln eller sol någonstans. Känns som en inomhusdag, eller åtminstone inte någon altandag. Eldar. Vi har ätit frukost, dags för disk. Och bädda min säng, Jan har redan bäddat sin. Och har jag inget annat att göra har jag alltid skrubben, där är så fullt att det är svårt att ta sig in.

Fick upp en hängande garderob i stället för att städa skrubben. Nu fikar vi, och regnet fortsätter. Glad att det inte snöar som norr om Stockholm. Skulle jag inte ha skrivit, nu kommer flingorna. Inte många och inte stora, men snö. Ligger inte kvar dock. Än.

Har bara varit utanför dörren för att slänga sopor och be om hjälp med döda grenar bakom huset. De kommer väl bort så småningom.

En rimmad fläsklägg har lämnat frysen och ligger nu i slowcookern för att kanske vara klar fram emot kvällen. Tänker kanske göra ärtsoppa, eller något där den kan passa i rensad form. Rotmos känns inte riktigt kul så här års.

Har pratat med ena syrran, ska strax ringa den andra. Båda mår bra, en bakar korintkakor. Nu har jag receptet, det är bara korinterna som fattas.

Nu är linneskåpet städat, Jans mediciner bor numera i en genomskinlig plastback så att jag ser vad som är vad när de ska sorteras in i dosetten. Tvätt från i morse hänger och torkar, inne. Skänken i vardagsrummet har gåtts igenom, vem behöver cirka tjugo värmeljusstakar (Ikeas)? Eller en massa snapsglas, flera fina, några riktigt gamla. Eller små dricksglas med ”guldkant”. Eller nysilverbestick i olika design. Det mesta får stå kvar där det står, men jag tror för ögonblicket att jag har lite bättre överblick. Coronastädning. Någon hävdade att våra hem aldrig har varit så välstädade som nu. Jag kan tänka mig att det stämmer.

Hittade också tätningslister i en liten diverseskrubb, de ska upp runt ytterdörren när vädret blir lite torrare. Just nu syns det alltför väl att dörren behöver tätas.

Nattens mus hörde jag. Men den tog nöten och klarade livhanken, lämnade sina spår på Mollys hundfäll. Nu har jag försökt täta de ställen jag tror att musen/mössen använder för att komma in i köket. Har laddat fällan med ny nöt, och tänker locka fram dem med fläskläggens svål i kompostpåsen, till kvällen. Tre nätter med fångst, nu två med en smartare mus, eller en med större tur än de tidigare…

Och den smarta musen har snott även nattens nöt, och undkommit oskadd. Det är tidig onsdagsmorgon, båda vaknar vi halv sex och börjar med frukost…

Photo by Pixabay on Pexels.com

Måndag 27 april 2020 – kallt, frusna pelargonknoppar. Solen lockade ut mig, men vinden var fortfarande för kall så jag gick in igen. Pelargonerna har fått flytta inomhus de också. Och Jan sover i sin stol, han har inte ens försökt gå ut. Klokt.
Har fått kakrecept från syrran, nu fattas bara korinterna.
Var uppe redan halv sju, ingen mus i fällan och ingen hasselnöt heller. Fällan hade smällt och musen klarat sig. Fick för mig i natt att lätta fötter sprang över mitt täcke i sängen – kanske var det musen, kanske var det inbillning. Föredrar att inte veta.
Läser en författares manus, testläsare kallas det. Tar en bit i taget. Och går ut i solen, men flyttar undan vinden. Och drar upp vissna tulpanrester ur rabatten. Har bett den av ”killlarna” som kör gräsklippare runt här att också vid tillfälle ta bort de döda trädresterna nedanför altanen. Städa lite.
Stockholmare och överbliven potatisgratäng till middag, sallad och ost till.
Läser om en gammal Olivia Goldsmith, Bestseller – och oj, vad bokutgivning då i USA var knepig – är det förmodligen ännu mera idag, och även här. Lite nöjsam läsning dock, inte särskilt djupgående eller krävande. Och medan jag läser kan jag inte låta bli att tänka på att den här författaren dog efter ett misslyckats skönhetsingrepp – so very American…
I fönstret ligger också böcker som The day you saved my life, No time for goodbye, Seating arrangements, The bigger the better, Blind faith, och ingen av dem har gjort mera för mig än att jag lagt bokmärken i dem efter några sidor. Har läst dem tidigare, men ids nog inte läsa om. Intressant att fundera på vad som får mig att läsa om.
Jan sover en stund i sin fåtölj. Klockan är bara fyra, ingen middag ännu. Gårdagens tvätt är torr och undanlagd. Osten har kommit ut ur kylen för att bli mera rumstempererad. Tomaterna också. Jag har bara lust att lägga mig och somna, har ingen som helst längtan efter resten av den här dagen. Inte för att den varit dålig, bara för att den har varit som vanligt. Okej, jag har fått betalt för en bok på Bokbörsen som hade skickats påminnelse om. Det är bra.
Jag läser, och kommer på mig att undra hur det var/är att vara mitt i smeten, att ha massor att göra och inte riktigt veta vad som var viktigare än vad. Som det var förr, då när jag inte hade tiden och orken att ta reda på vilket. Nu har jag tiden, men inte orken. Eller energin, jag tycks inte bry mig. Jag bryr mig inte tillräckligt för att bry mig.
Livet stillnar omkring mig/oss. Och det är kanske bra. Ingen av oss vill ha upprörande händelser. Vi vill ha lugn och ro, vi vill tro att vi vet vad som ska hända, vill inte ha något oväntat.
Middag är äten, Jan diskar.

Hon hade till och med köpt två sorters bakjäst. Som om hon faktiskt trodde att hon skulle baka både bullar och matbröd. Än har hon inte gjort det. En annan dag kanske. Idag är hon segare än vanligt, inte mycket blir gjort. Hon behöver inte ens tänka fram middagen, en halv västerbottenpaj väntar i kylen, sallad till och ost efter. Lätt som en plätt. Tanken får henne att längta efter plättar med frasiga kanter, men plättlaggen är nog på ”landet”. Här är den inte. Hungrig blev hon också, magen talade om det för henne med ett kurrande som bara hon hörde.

Det börjar bli tråkigt att vara hänvisad till att stanna i huset med mannen hon var gift med, i många år före skilsmässan för snart tjugo år sedan. De har känt varandra i över sextio år, även om hon var sambo och särbo med ”mannen sin” i femton år, tills han dog för fyra år sedan. Numera bor hon åter med sin första man, som behöver hjälp att klara sig. Stroke, förmaksflimmer, demens. Han kan inte bo och leva ensam. Och nu får egentligen ingen av dem lämna huset, hon åker in till Norrtälje och tankar bilen när det behövs, de åker hem till hans lägenhet när han ska vidare på läkarbesök. Annars är de här. Naturen är vacker, blomster överallt och harar som skuttar förbi, kossor längre bort i en hage, hjorthägn. En stor sjö, och en å med vattenfall som brusar alldeles utanför hennes lilla hyrda hus. Det är vår, även om det är kallt idag med nordliga vindar och moln som skymmer solen.

Hon sitter vid datorn och låter fingrarna sköta skrivandet. Någon liten del av hjärnan är förmodligen involverad, åtminstone den funktion som sköter stavning och bokstäver i rätt ordning. Det blir ord. Hon har just nu inget syfte med det hon skriver, utom att göra någonting. Hon förmår inte bara sitta och titta, orkar inte läsa om de böcker hon har ligger i en trave i köksfönstret. Sex böcker där, en på bordet, fem på nattduksbordet. Och mängder i bokhyllorna, utlagda för försäljning på Bokbörsen.

På bänken ligger en handlarlapp, med ett enda ord. ”Korinter”. Syrran brukar göra goda korintkakor, hon ska be om receptet. Men utan korinter blir det inga sådana kakor, så det är ingen brådska. Av någon anledning vill hon nu sysselsätta sig med bakning, och långkok och mat som hon inte gör så ofta. Kanske tror hennes reptilhjärna att hon säkerställer överlevnad på det sättet. Virus kan väl inte döda den som gör livsuppehållande nyttigheter?

Tankar (om det ens kan kallas tankar) far hit och dit och dyker upp med konstigheter. Liksom drömmarna när hon är på väg att vakna. I morse levde mannen hennes fortfarande, hon insåg det när hon steg in i det en gång gemensamma hemmet och många av hans boxerkalsonger låg utspridda på golvet. Hon började plocka ihop dem, slängde några som var alltför slitna, och så dök han upp. Glad över någonting som var värt att fira, hon vaknade med ett leende. Tills hon kom ihåg att han ju dog för fyra år sedan.

För drygt ett halvår sedan kom hennes första bok ut. Free Spin, berättelsen om mitt spelmissbruk. Fortfarande vet hon inte mycket om hur den har sålt, bara att returer ska skickas från Adlibris nu under våren. Antagligen har den inte sålt så bra som hon hoppades i höstas. Men, den har efterfrågats och blir talbok, det gläder henne. Och den finns både som e-bok och ljudbok. Någon gång får hon väl information från förlaget om försäljning…

Med flit skriver hon ”hennes första bok”. Just nu handlar tillvaron mest om livet med ex-maken och hans demens, om tvätt och blöjor och kissande bredvid toalettstolen. Om repetitionen av instruktioner, ”ordergivande” som inte känns bekvämt, men som blir nödvändigt. Om ömhet och kärlek och glädje och skratt tillsammans också, ibland. Hans närminne är närmast obefintligt, men han minns saker längre tillbaka som hon glömt. De kompenserar varandra, nu som när de var gifta med varandra. Och sönerna är glada att föräldrarna har varandra.

Någonstans läser hon att den som skriver en biografi sällan har ytterligare någon bok ”i sig”. Hon vill ändå fortsätta skriva, hon vill bli utgiven eller ge ut själv. Och hon vet att bokbranschen förändras snabbt, att den fysiska bokhandeln har gått sämre än någonsin tidigare just nu, att det därmed också är svårare än hittills att tränga sig igenom bruset av alla förhoppningsfulla skrivande människor. Det krävs något extra, och hon är inte säker på vad. Vet bara att hon inte är någon driven försäljare, eller marknadsförare, hon har inte de kontakter och den överblick över bokvärlden idag som krävs.

Vissa saker är bättre än de var. Hon spelar inte längre på några internetcasinon. Ett stort plus, också vad gäller hennes ekonomi. Och om ett halvår är hennes skuldreglering avslutad. Hon har faktiskt lite pengar kvar på sitt konto, och lite hos Avanza. Förlusten där är just nu bara 31 kronor, delvis beroende på att hon inte satsat några stora pengar. Hon är nöjd och fortsätter spara där.

Idag kan hon utan att krokna också beställa hemleverans av det hon och han vill ha från systembolaget. Bekvämt och billigare än att själv åka in till Norrtälje och handla, och därmed utsätta sig för smittrisk. Det är skönt att inte behöva överväga varje krona mot ett speltomt bankkonto.

P O Enquist är död. Igår var hans dag att dö, men han levde alla andra dagar. Hans Ett annat liv gav mig modet att skriva om mitt liv, också det ”ett annat liv”. Han var 85 år, och de sista åren var svåra. Sju år äldre än jag är nu. Och han gjorde ett så ofantligt mycket starkare avtryck på samtid och människor. Jag kan aldrig komma ikapp, och tänker inte ens försöka. Men vill fortsätta skriva, och ingen mer än jag själv kan hindra mig.

Photo by Emre Can on Pexels.com

I would like to live in this room.

Lördag 25 april 2020 – gråväder och lite kallt, runt fem grader. Mus i fällan vid kompostpåsen igen. Bra.

Eldar. Vi har ätit frukost och klockan är strax nio. Önskar nästan att det kunde regna, det är alldeles för torrt i marken. Och viruset fortsätter härja, samtidigt som folk inte kan låta bli att trängas på krogarna i Stockholm.

Nu har jag tvättat fönstret även i Jans rum, och städat, plockat undan sådant som inte måste vara framme. Känns bra, en tvättmaskin går, hänger inne om vädret inte tillåter utomhustork. Vi har fikat, äpplemuffins till. Middag tjälknöl med potatisgratäng, egenhändigt gjord för första gången på länge. Jan sitter fräsch och nyrakad i sin fåtölj här i köket, i värmen från vedspisen. Han blundar en stund. Jag ska krypa ur morgonrocken och i kläderna.

Eftermiddag – vi har ätit potatisgratängen och tjälknölen, det vill säga jag har ätit, Jan har ätit en bit av köttet, lite potatisgratäng och nu lite ost. Resten ligger kvar på tallriken… Jag försöker att inte se och inte säga någonting. Men det är tråkigt att laga mat.

Jag satt ute en lång skön stund. När jag gick på ensam promenad, visade det sig när jag kom tillbaka, att Jan gjort detsamma. Kanske är det så det ska gå till, för att få honom att röra på sig.

Och, även om jag inte såg några kor när jag var ute, så är det kossor där bortanför kullen i väster. Kul.

Nu är det kväll, molnen syns fortfarande, det är inte svart natt ännu. Jan har lagt sig i sin säng, och jag snart i min. Tar som vanligt en bok med mig, och lägger undan den för att fundera lite innan jag somnar. Vi har haft en bra dag, med bara lite knorrande från min sida.

Fredag 24 april 2020 – molnigt, sol emellanåt, men inte länge. Har suttit en stund på altanen. Åkte in och tankade bilen, 12.63 kr per liter. Upp 20 öre sedan igår. Bra ändå. Och så köpte jag Coops Béarnaisesås, eftersom den sades vara bäst i test. Kan passa till tjälknölen i morgon. Den sattes in i 70 grader i morse, och ska stå tills innertemperaturen är 65 grader, därefter marinera över natten.

Ikväll räkor, hade tänkt den halva västerbottenpajen, men den klarar sig till söndag.

En död mus i fällan i korgen med kompostpåsen. Kanske den som tittade fram på mig igår kväll, på kanten till diskmaskinen. Nu har jag lagt brädbitar längst upp i förhoppningen att möss ska hejdas. Och laddat fällan vid kompostpåsen med en gammal hasselnöt. Är definitivt inte snäll mot möss inne i huset, inte sedan någon av dem åt sönder hälkappan i en av mina antika snörkängor.

Photo by Terje Sollie on Pexels.com

Har dammsugit och torkat golven i sovrum, kök och hall. Tar kanske resten i morgon. Energinivån är låg. Det är tolv grader ute och runt tjugo inne. Än eldar vi inte, kanske till kvällen.

”Coronalitteratur” pratade någon om på Facebook. Det är nog dylik jag läser, när jag letar bland mina böcker efter en bok jag inte nyligen läst om. Och som är lättläst, trevlig, inte alltför komplicerad, helst på engelska av någon anledning. Det finns en del. Kris = lättsmält litteratur. Skulle inte falla mig in att läsa om Pesten. Räcker med det som händer i verkligheten.

Klippte Jans hår igår, och min lugg. Han blev riktigt snygg, syns bättre nu när han i morse tvättade håret i duschen. Nästan lite imponerad av min händighet med saxen. Noterade också att hans hår blivit tunnare, han har alltid haft ett så tjockt hår. Men än växer det över hela huvudet. Och det gör mitt också, frissan får att göra när vi äntligen kan gå dit igen.

Tjälknölen är klar efter sju timmar, den var liten. Nu marineras den till i morgon. Och som alltid hoppas jag att jag satt termometern rätt, så att den verkligen är färdig.

Eftermiddagens drink är Ferrari Organic, tyvärr inte Brut, som inte fanns i Norrtälje. Duger som bubbel för mig som är fåkunnig. Jan smakade och tyckte det var ”okej”. Hans favorit är annars Periquita Rosé, alkoholfritt.

Det är mulet och lockar inte till utevaro. Molnen blåser över himlen i sammanhängande formationer. På vägen kör en pickup fram och tillbaka, med vattentank, och blöter ner vägen innan saltet kommer på. Kanske slipper min bil bli ännu dammigare härmed.

Jag har sex böcker på gång, tack Ulrica i Frankrike för dina fina bokmärken. Böckerna ligger i köksfönstret och behövs när min läslust är så ofokuserad som nu. Senaste försöket är en McDermid, The Last Temptation. Får se hur länge den räcker. Vid sängen ligger ytterligare fyra-fem. Det där med att ligga i sängen och läsa fungerar dåligt för min del. Jag brukar tro att jag ska läsa, men lägger snabbt ifrån mig boken, släcker lampan och funderar i stället en stund innan jag somnar. Och vaknar vid tre-fyratiden, för att så småningom somna om.

Konstigt att inte ha någonting som måste göras, och ändå inte få någonting gjort, eller ens tycka icke-görandet är skönt. Det här vakuumet har pågått länge nog. Diskhons vask blänker, spisplattornas vridgrunkor är rena, godiset jag köpte på Coop är upphällt i skål och påsen slängd. Sängen bäddad, extrafilten ordentligt hopvikt. Tänkbara musingångar vid den öppna spisen igentejpade – ingen vet om det fungerar, men kanske. Möjligen återstår att ta in pelargonerna, blir det kallt i natt?

Nu har vi ätit färska räkor (som enligt expediten var snabbfrysta och så tinade, vilket gav ett pris om l49 kr/kg jämfört med de som låg bredvid och kostade 300 kr/kg). De vi åt var absolut goda. Tillsammans med varsitt hårdkokt ägg (från morgonens frukostägg som jag glömde på spisen) och rostat bröd. Lite majonnäs. Och fransk bondost. Med Ferrari till var det en utmärkt fredagsmiddag. (Ovan, parenteserna, programmet markerade att jag glömt en parentes efter den första. Storebror Word ser dig.)

Torsdag 23 april 2020 – inget skrivet idag heller. Men vi har haft det skönt på altanen, och vi har fått nobben av parkeringsingenjören i Sundbyberg, på vår ansökan om parkeringstillstånd för rörelsehindrad… Eftersom Jan tros kunna förflytta sig utan assistans medan jag parkerar bilen så blir det inget tillstånd. Med hänvisning till regler från Transportstyrelsen. Så nu lägger vi det på hyllan.

Underbart vårväder, sol, utslagna björkar, blomster, fasanen ropar, harar skuttar. I skymningen brukar en råbock komma förbi. Livet är ändå gott långt ifrån tätorter. Och systembolaget levererar det jag beställer, både alkoholfritt och annat. De hittar hit. Frysen är full av mat, vi klarar oss. Sonen kollar posten i lägenheten och rapporterar om det verkar vara något som behöver åtgärdas.

Saknar att inte kunna komma till biblioteket. Jag läser om böcker i stället, och lånar e-böcker. Köper sällan böcker numera.

Idag riggade jag om paraplyet som fungerar som parasoll på altanen. Stolen åkte ner, en gammal borste ställdes i parasollfoten (som nästan inte låter sig flyttas) och ett långt vad det nu kan heta ”transportband” knöts hit och dit så att paraplyet åtminstone fortfarande sitter kvar. Nu nerfällt. Nöden är uppfinningarnas moder. Pelargonerna har fått vatten.

Första parasollförsöket. Och andra.

Tisdag 21 april 2020 – dagen har i stort sett tillbringats på altanen, med stort paraply riggat som skydd för solen. Ingen vind, bara skönt. Och tvätt som torkar fort.

Vi har det bra, också när jag knorrar över kissande hit och dit. Jag försöker tänka att det onekligen kunde vara värre. Idag sprakar ingen vedspis, åtminstone inte ännu. Klockan är strax sex och vi har ätit middag. Jan diskar nog om en stund, väntar och ser vad som händer.

Det enda som stört mig idag är att bilen inte längre är nytvättad. Vägen dammar otroligt, och kajorna skiter dito. Gärna på bilen. Jag tvättar bort, men det blir bilen just inte vackrare av. Har inte gjort något nyttigt idag, inte städat skrubben, inte tvättat de fönster som behöver tvättas. Pratat med sonen som trots oro verkar vara vid hyfsat gott mod. Och äldste sonen har pratat med syrran, som har ett stort och bra parasoll som han kan hämta och forsla hit. Nästa gång han har ärende till Uppsala.

Jan har diskat, jag torkar.

Har inte hittat någon kungsängslilja idag heller.

Måndagsmorgon 20 april 2020 – moln och sol därute, 8 grader varmt. Vi har ätit frukost, Jan sätter sig i sin fåtölj här i köket. Vedspisen brinner, lite tveksamt. Jag är påklädd etc. Reflux´en är också tveksam, ligger och lurar eftersom jag inte kunde låta bli att äta två smörgåsar till mitt te. En brukar fungera, två sällan.

Vad ska göras idag? Glädjas åt sädesärlan som trippade nedanför trappen nyss, tofsviporna över åkern, bofinken i syrenhäcken. Bladen har nästan slagit ut, rabatten har ännu ett stånd vackert röda små tulpaner, de första börjar vissna. Och ännu är påskliljorna vackra, liksom den bleknande scillan som spritt sig till andra sidan vägen. Små violer överallt i backen, till och med i ett ”spår” i betongtrappens nedersta trappsteg. Djupblå, vackra, pyttesmå. Men jag har inte hittat min kungsängslilja, kanske blir det ingen i år, kanske är den försenad? Eller jag letat för tidigt.

Deklaration och momsbetalning klarade jag av igår. Skrubben ropar på mig, röj, röj! Fönstren likaså, tvätta, tvätta! För att tvätta ena fönstret i köket behöver jag klänga på bänken framför. Och det andra går inte att öppna efter killarnas målning i våras. Där behövs stege utomhus. Alltihop känns närmast oöverstigligt, men är det förstås inte. Bara jag bestämmer mig.

Och det gjorde jag, har tvättat fönstren i sovrum och kök och de bakre regionerna. Orkade bara ta ett köksfönster (som gick att dela på) emellan, det andra får vänta. Liksom de som målats igen. Bättre blev det, och än har det inte regnat även om mörka moln far över himlen. Orken tog slut efter klättrande och klängande och stående på knä på bänken i köket.

Har suttit ute en stund, Jan gör det fortfarande. Men jag fick för mig att plocka undan vantar och mössor och få lite ordning i mina stora plastbackar som fungerar i stället för garderober. Bra, fick till och med en back över, den kan passa bra till alla utskrivna papper som jag inte vet vad jag ska göra med. Någonting, någon gång kanske.

Photo by Andrew Mckie on Pexels.com

Den här blåmesen kunde ha varit fotograferad utanför mitt fönster, men den bor annanstans.