beskrivarblogg

Fredag 24 april 2020 – molnigt, sol emellanåt, men inte länge. Har suttit en stund på altanen. Åkte in och tankade bilen, 12.63 kr per liter. Upp 20 öre sedan igår. Bra ändå. Och så köpte jag Coops Béarnaisesås, eftersom den sades vara bäst i test. Kan passa till tjälknölen i morgon. Den sattes in i 70 grader i morse, och ska stå tills innertemperaturen är 65 grader, därefter marinera över natten.

Ikväll räkor, hade tänkt den halva västerbottenpajen, men den klarar sig till söndag.

En död mus i fällan i korgen med kompostpåsen. Kanske den som tittade fram på mig igår kväll, på kanten till diskmaskinen. Nu har jag lagt brädbitar längst upp i förhoppningen att möss ska hejdas. Och laddat fällan vid kompostpåsen med en gammal hasselnöt. Är definitivt inte snäll mot möss inne i huset, inte sedan någon av dem åt sönder hälkappan i en av mina antika snörkängor.

Photo by Terje Sollie on Pexels.com

Har dammsugit och torkat golven i sovrum, kök och hall. Tar kanske resten i morgon. Energinivån är låg. Det är tolv grader ute och runt tjugo inne. Än eldar vi inte, kanske till kvällen.

”Coronalitteratur” pratade någon om på Facebook. Det är nog dylik jag läser, när jag letar bland mina böcker efter en bok jag inte nyligen läst om. Och som är lättläst, trevlig, inte alltför komplicerad, helst på engelska av någon anledning. Det finns en del. Kris = lättsmält litteratur. Skulle inte falla mig in att läsa om Pesten. Räcker med det som händer i verkligheten.

Klippte Jans hår igår, och min lugg. Han blev riktigt snygg, syns bättre nu när han i morse tvättade håret i duschen. Nästan lite imponerad av min händighet med saxen. Noterade också att hans hår blivit tunnare, han har alltid haft ett så tjockt hår. Men än växer det över hela huvudet. Och det gör mitt också, frissan får att göra när vi äntligen kan gå dit igen.

Tjälknölen är klar efter sju timmar, den var liten. Nu marineras den till i morgon. Och som alltid hoppas jag att jag satt termometern rätt, så att den verkligen är färdig.

Eftermiddagens drink är Ferrari Organic, tyvärr inte Brut, som inte fanns i Norrtälje. Duger som bubbel för mig som är fåkunnig. Jan smakade och tyckte det var ”okej”. Hans favorit är annars Periquita Rosé, alkoholfritt.

Det är mulet och lockar inte till utevaro. Molnen blåser över himlen i sammanhängande formationer. På vägen kör en pickup fram och tillbaka, med vattentank, och blöter ner vägen innan saltet kommer på. Kanske slipper min bil bli ännu dammigare härmed.

Jag har sex böcker på gång, tack Ulrica i Frankrike för dina fina bokmärken. Böckerna ligger i köksfönstret och behövs när min läslust är så ofokuserad som nu. Senaste försöket är en McDermid, The Last Temptation. Får se hur länge den räcker. Vid sängen ligger ytterligare fyra-fem. Det där med att ligga i sängen och läsa fungerar dåligt för min del. Jag brukar tro att jag ska läsa, men lägger snabbt ifrån mig boken, släcker lampan och funderar i stället en stund innan jag somnar. Och vaknar vid tre-fyratiden, för att så småningom somna om.

Konstigt att inte ha någonting som måste göras, och ändå inte få någonting gjort, eller ens tycka icke-görandet är skönt. Det här vakuumet har pågått länge nog. Diskhons vask blänker, spisplattornas vridgrunkor är rena, godiset jag köpte på Coop är upphällt i skål och påsen slängd. Sängen bäddad, extrafilten ordentligt hopvikt. Tänkbara musingångar vid den öppna spisen igentejpade – ingen vet om det fungerar, men kanske. Möjligen återstår att ta in pelargonerna, blir det kallt i natt?

Nu har vi ätit färska räkor (som enligt expediten var snabbfrysta och så tinade, vilket gav ett pris om l49 kr/kg jämfört med de som låg bredvid och kostade 300 kr/kg). De vi åt var absolut goda. Tillsammans med varsitt hårdkokt ägg (från morgonens frukostägg som jag glömde på spisen) och rostat bröd. Lite majonnäs. Och fransk bondost. Med Ferrari till var det en utmärkt fredagsmiddag. (Ovan, parenteserna, programmet markerade att jag glömt en parentes efter den första. Storebror Word ser dig.)

Torsdag 23 april 2020 – inget skrivet idag heller. Men vi har haft det skönt på altanen, och vi har fått nobben av parkeringsingenjören i Sundbyberg, på vår ansökan om parkeringstillstånd för rörelsehindrad… Eftersom Jan tros kunna förflytta sig utan assistans medan jag parkerar bilen så blir det inget tillstånd. Med hänvisning till regler från Transportstyrelsen. Så nu lägger vi det på hyllan.

Underbart vårväder, sol, utslagna björkar, blomster, fasanen ropar, harar skuttar. I skymningen brukar en råbock komma förbi. Livet är ändå gott långt ifrån tätorter. Och systembolaget levererar det jag beställer, både alkoholfritt och annat. De hittar hit. Frysen är full av mat, vi klarar oss. Sonen kollar posten i lägenheten och rapporterar om det verkar vara något som behöver åtgärdas.

Saknar att inte kunna komma till biblioteket. Jag läser om böcker i stället, och lånar e-böcker. Köper sällan böcker numera.

Idag riggade jag om paraplyet som fungerar som parasoll på altanen. Stolen åkte ner, en gammal borste ställdes i parasollfoten (som nästan inte låter sig flyttas) och ett långt vad det nu kan heta ”transportband” knöts hit och dit så att paraplyet åtminstone fortfarande sitter kvar. Nu nerfällt. Nöden är uppfinningarnas moder. Pelargonerna har fått vatten.

Första parasollförsöket. Och andra.

Tisdag 21 april 2020 – dagen har i stort sett tillbringats på altanen, med stort paraply riggat som skydd för solen. Ingen vind, bara skönt. Och tvätt som torkar fort.

Vi har det bra, också när jag knorrar över kissande hit och dit. Jag försöker tänka att det onekligen kunde vara värre. Idag sprakar ingen vedspis, åtminstone inte ännu. Klockan är strax sex och vi har ätit middag. Jan diskar nog om en stund, väntar och ser vad som händer.

Det enda som stört mig idag är att bilen inte längre är nytvättad. Vägen dammar otroligt, och kajorna skiter dito. Gärna på bilen. Jag tvättar bort, men det blir bilen just inte vackrare av. Har inte gjort något nyttigt idag, inte städat skrubben, inte tvättat de fönster som behöver tvättas. Pratat med sonen som trots oro verkar vara vid hyfsat gott mod. Och äldste sonen har pratat med syrran, som har ett stort och bra parasoll som han kan hämta och forsla hit. Nästa gång han har ärende till Uppsala.

Jan har diskat, jag torkar.

Har inte hittat någon kungsängslilja idag heller.

Måndagsmorgon 20 april 2020 – moln och sol därute, 8 grader varmt. Vi har ätit frukost, Jan sätter sig i sin fåtölj här i köket. Vedspisen brinner, lite tveksamt. Jag är påklädd etc. Reflux´en är också tveksam, ligger och lurar eftersom jag inte kunde låta bli att äta två smörgåsar till mitt te. En brukar fungera, två sällan.

Vad ska göras idag? Glädjas åt sädesärlan som trippade nedanför trappen nyss, tofsviporna över åkern, bofinken i syrenhäcken. Bladen har nästan slagit ut, rabatten har ännu ett stånd vackert röda små tulpaner, de första börjar vissna. Och ännu är påskliljorna vackra, liksom den bleknande scillan som spritt sig till andra sidan vägen. Små violer överallt i backen, till och med i ett ”spår” i betongtrappens nedersta trappsteg. Djupblå, vackra, pyttesmå. Men jag har inte hittat min kungsängslilja, kanske blir det ingen i år, kanske är den försenad? Eller jag letat för tidigt.

Deklaration och momsbetalning klarade jag av igår. Skrubben ropar på mig, röj, röj! Fönstren likaså, tvätta, tvätta! För att tvätta ena fönstret i köket behöver jag klänga på bänken framför. Och det andra går inte att öppna efter killarnas målning i våras. Där behövs stege utomhus. Alltihop känns närmast oöverstigligt, men är det förstås inte. Bara jag bestämmer mig.

Och det gjorde jag, har tvättat fönstren i sovrum och kök och de bakre regionerna. Orkade bara ta ett köksfönster (som gick att dela på) emellan, det andra får vänta. Liksom de som målats igen. Bättre blev det, och än har det inte regnat även om mörka moln far över himlen. Orken tog slut efter klättrande och klängande och stående på knä på bänken i köket.

Har suttit ute en stund, Jan gör det fortfarande. Men jag fick för mig att plocka undan vantar och mössor och få lite ordning i mina stora plastbackar som fungerar i stället för garderober. Bra, fick till och med en back över, den kan passa bra till alla utskrivna papper som jag inte vet vad jag ska göra med. Någonting, någon gång kanske.

Photo by Andrew Mckie on Pexels.com

Den här blåmesen kunde ha varit fotograferad utanför mitt fönster, men den bor annanstans.

Torsdag 16 april 2020 – nere i tvättstugan redan halv sju. Ingen hade bokat första tiden, bra. Jag kan köra två maskiner.

Te bredvid mig, Jan sover fortfarande. En lugn och tyst morgon, med sol utanför fönstren och två magnoliaknoppar som börjat slå ut på det lilla trädet på gården. Glädjenoteringar här, Gladskrivboken påbörjas när jag väl är hemma hos mig igen.

Den här dagen har ännu inte fått någon riktig karaktär, den har inte visat vad den kommer att innehålla. Jag hoppas att den blir lugn och fin, och att tandläkarbesöket i eftermiddag går bra.

Jan har vaknat, vi äter frukost. Tvätten är färdig, nästa anhalt är torktumlare och torkskåp. Alltihop är klart innan klockan hunnit bli åtta. Bra jobbat.

Jans nya tofflor ska hämtas i Bergshamra, hittade en karta som visade hur vi tar oss till Ica Nära på Virkesvägen. Krångligt med olika hämtställen för olika distributörer.

Plockar ihop lite, hoppas vi kan komma iväg efter tandläkaren.

Försöker mejla Telia angående en obegriplig faktura, får snabbt mejl tillbaka. De kan inte hantera fakturafrågor per mejl, ger mig rådet att ringa (och sitta i telefonkö) – och det var för att undvika det som jag mejlade. Moment 22. Ringer och hör ingenting, inte ens vilken plats i kön jag skulle få. Hörs inget ens med högtalare och förstärkt volym, och hörapparater… Skriver ett surt brev. Telia hamnar inte i gladboken. Och klockan är bara halv tio.

Photo by Valeriia Miller on Pexels.com

Så här kommer det att se ut när alla knoppar slagit ut.

Kvart över nio, en trött Jan ligger i sin säng. Och en trött jag sitter i min stol med datorn i knät. Inte för att jag vet vad jag ska skriva, men ändå. Dagen har varit fylld av intryck, oro och lättnad blandat. Sorg å en väns vägnar, över förlusten av en mycket kär gammal vän. Tacksamhet för egen del, så här långt är vi inte drabbade av något virus. Febertestet idag på läkarmottagningen utföll som det skulle, vi släpptes in. Och vi släpptes ut lite gladare (i alla fall jag) än när vi kom. Och färdtjänstaxin fungerade både dit och hem.

Jag blir imponerad över alla saker som fixas fort – plexiglas framför personalen i olika kassor, påhittet med att använda hålslagna plastfickor och solglasögon som skydd, teaterföreställningar som sänds när de inte kan upplevas ”in persona” (eller vad det kan heta). En massa lössläppt kreativitet och generositet, som förhoppningsvis håller i sig längre än den här otäcka pandemin.

Än har jag inte bakat annat än de misslyckade muffinsen häromsistens, jag glömde ju en del av mjölet kvar i bunken. De blev inte goda och hamnade i matavfallspåsen. Det börjar kännas som om jag skulle vilja ge mig på matbröd igen. Det är många år sen sist, men jag är omåttligt trött på färdigköpt bröd, både matbröd och annat. Och kommer ju inte till någon butik varje dag precis. Ska till tandläkaren i morgon eftermiddag, en snabbis in på Åhléns att handla jäst på vägen därifrån kanske är möjlig. Iförd handskar och munskydd (tunn halsduk som det går att andas igenom). Jag måste ändå åka tunnelbana.

En granne i huset har erbjudit sig att handla, han ”är ju ganska ofta hemma på dagarna och går ner till Hemköp rätt ofta”. Det är samma unge man som hjälpte Jan när hans ben inte bar honom ända hem för några veckor sedan. Jag blir så glad över förmågan till generös medkänsla och naturlig hjälpsamhet. Fick telefonnummer så att jag kan ringa ”om det är något”. Han och hans familj bor i lägenheten under Jans. Bra att veta att de finns om de behövs.

En vän på Facebook skrev idag om sin ”gladbok” – där noteras enbart glädjeämnen och sådant som gjort henne glad. Ibland bara en liten rad, andra dagar många meningar, vissa dagar kanske ingenting.

Det är en bra idé, jag ska nog ta en av mina skrivböcker och göra den till en gladbok. Det lär göra mig gladare bara av att faktiskt reflektera och tänka igenom dagen och hitta det som gjorde mig glad. Som grannen nyss. Som doktorn som förklarade så bra hur medicinerna påverkade Jans blodtryck till exempel. Som att vi kom både till läkarmottagningen och hem igen utan att Jan kollapsade. Som att han nu kanske sover, men i alla fall vilar i sängen. Som att vi inte ännu drabbats av comvid19. Eller åtminstone inte vet om det. Som att Jan fortfarande kan bo hemma. Som att bilen är fin och nytvättad utanpå, innanmätet får tas om hand när vi är hemma hos mig. Med dammsugarpåsar – har inte köpt några, men hade universalpåsar här, kanske passar de.

En gladbok, tack Maud för att du berättade om din. Den blir ett bra sätt att jaga bort oro och ångest kring virus och elände. Ett sätt att lugna själen, och hitta den ro som alltid finns någonstans även om jag inte uppfattar det i krisbruset.

Och det märkliga är att jag nästan ser fram emot tandläkarbesöket i morgon. Jag inser att det kommer att kosta, men jag vet också att Ulrika är proffsig och sympatisk, och hon har fått mig att gilla tandläkeri. Det har jag inte gjort förr, minns fortfarande smärtsamma upplevelser hos tandläkare Ö därhemma när jag var sisådär 10-12 år. Det gjorde ont före, medan och efteråt. Ulrika har botat mig.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Onsdag 15 april 2020 – hemma i Sundbyberg, Jan vilar och vi ska väl äta middag om en stund. Jag vilar inte, borde antagligen, men knallar bara omkring, rastlöst väntande på något jag inte kan benämna. Jag har inte ångest, bara en dov oro i själen och kroppen. Den tar sig inga dramatiska uttryck, jag gapar inte och skriker inte heller, försöker andas normalt och lyckas rätt bra. Men ändå.

Tiden nu och allas våra liv är satta på vänt. Kanske är det också det som spökar för mig. Taxichauffören i färdtjänsttaxin talade om att han pratat med skatteverket, till ingen nytta. Han ska ut med 50 000 kronor varje månad, och har inte tillräckligt med jobb nu. Röker för ögonblicket ett helt paket cigarretter jämfört med tidigare ett tiotal varje dag. Kan inte hålla oron stången. Han pratade oavbrutet om sitt samtal med skatteverket, ”okej, tack för samtalet” – det var liksom ingen idé att fortsätta prata när de redan talat om att han inte kom ifråga för något ”bistånd”. Det gällde enbart företag med anställda, stora företag – han är ensamföretagare, har inga anställda. Därmed noll hjälp. Trots att det handlar om lån och ränta och avgift som ska betalas så småningom. Jag kan dela hans uppgivenhet inför byråkrati och regler som är svåra att begripa. ”Det gick ju så bra, ända tills det här kom.” Ingen fick sitta i framsätet i taxin, det blev alltför närgånget. Bra, men krångligt för Jan att ta sig in i baksätet. Det gick det med till slut.

Absurt också att ens temperatur kontrolleras före inträde på läkarmottagning – absurt och bra. Det förstärkte känslan av att vi nu lever i en dystopisk framtidsversion av våra liv, av vår tid. Enda möjligheten att överleva är att ta en dag i sänder. Ungefär som när jag till slut lyckades övervinna mitt spelberoende och sluta spela på internetcasinon. Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Hon visste vad hon diktade om, Lina Sandell.

15 april, onsdag – läkarbesök via färdtjänsttaxi klockan två. Jan känner sig yr på morgonen och vi tar allt mycket sakta och lugnt. Nu har han duschat och rakat sig, men är fortfarande i morgonrocken. Får så vara någon timme till. Stödstrumporna är dock på. Kanske är han stressad inför läkarbesöket, en doktor vi inte träffat tidigare, expert på hjärtsvikt. Hoppas yrseln ger med sig. Ska försöka komma ihåg att prata med läkaren om det. Skriver upp på baksidan av kallelsen, där jag också noterat vilka mediciner Jan tar när.

Vackert väder, sol, men det kändes kallt när jag öppnade balkongdörren en stund.

Läser i AB Oisin Cantwell som skriver vackert och tänkvärt (som oftast) om koltrastarna på Katarina kyrkogård. De sjunger för Anna Lindh och Cornelis, men också för alla de fattiga som hamnade där under pestens 1700-tal. Idag härjar ”pesten” i förorterna, i bostäder som är för trånga för de många människor som bor i dem – nu som då. Jag tänker på kön utanför Migrationsverket och Försäkringskassan i Sundbyberg igår, lång och ingen distans mellan människorna. Många utlandsfödda blir sjuka, många dör – liksom på äldreboenden. Tacksam att varken Jan eller jag finns på något ”boende” (av någon anledning avskyr jag den benämningen, blir aningen mera möjligt att använda om jag sätter ” runt).

Nu vill Jan lägga sig en stund, han är vinglig. En dryg halvtimme kan han vila, sedan är det dags för påklädsel.

Runt halv fyra är vi hemma igen, efter ett givande läkarbesök. Vi fick en förklaring till Jans yrsel och trötthet – ett blodtryck som var extremt lågt. Och med lite korrigeringar av medicinerna så ska det bli bättre. En förtroendeingivande kvinnlig läkare, som berättade tydligt vad som påverkar vad. Han har inte konstant hjärtsvikt, men väl ett förmaksflimmer som det inte går att göra någonting åt. Man kan bara försöka hålla det i schack med den medicin han redan har. Så nu har jag ändrat i hans dosett efter en ny medicinlista. Skönt att få rimlig förklaring till hans ovanliga trötthet de senaste dagarna, framför allt ändringen tillbaka till endast en vätskedrivande tablett varje morgon, inte två.

Vi var trötta båda två när vi väl var hemma igen, mottagningen ligger i ett av höghusen vid Sergels torg och är inte direkt lättillgänglig, under ombyggnaden där, man får gå en för Jans del lång promenad för att komma in i huset. Men det gick, han höll sig på benen även om de darrade. Han är tålig och tålmodig.

Längtar hem till mitt, men i morgon eftermiddag ska jag till tandläkaren med min trasiga tand. Sedan åker vi, igen.

Photo by Anna Shvets on Pexels.com

Så här många och färggranna piller har han inte…

Rabin  mördad (länge sedan).

Tisdag 14 april 2020 – vi har nu ätit frukost, efter att ha varit på vårdcentralen vid 8-tiden för provtagning. Tvättstuga i eftermiddag, efter däcksbytet.

Jan är orolig idag, kan inte riktigt sitta still. Han gnessar i stolen. Upp med en fot i soffan, ner med foten på golvet. Om och om igen. Kanske är det avbrottet i rutinerna i morse som gör det. Funderar på om han måste följa med till Gustavsberg eller om han kan stanna hemma ensam. Får se hur det verkar längre fram på dagen, vi ska inte byta däcken förrän klockan två. (Jag kan aldrig bestämma mig för om jag ska skriva tid med siffror eller bokstäver, oftast blir det både och. Vet att lägre antal skrivs med bokstäver, men 8-tiden?)

Jans deklaration inlämnad i brevinkast, lång kö utanför gemensamma byggnaden för Skatteverk, Försäkringskassa, och AF? Ännu längre kö utanför Migrationsverket, människor står alldeles för nära varandra, några med munskydd, de flesta utan. Insläpp några i taget via vakt. Alla hinner smitta alla. Jag nästan skäms över att vara född svensk och därmed slippa stå som de här människorna. Hade tänkt kolla om recept kommit in på apoteket också, men kom av mig, skyndade mig hem.

Hann tvätta två maskiner och få dem torra innan jag åkte för att byta däck. Jan stannade hemma, så jag tvättade också bilen och hämtade hans medicin på apotek i Gustavsberg. Nu hemma igen, vi har fikat med wienerbröd. Det blir lätt middag idag, soppa av något slag.

Thaisoppa, Kelda, blev det. Gruyère därefter. Nu Rapport. Och käbbel om vem som har rätt och vem som har fel, lätt att hävda att man har rätt när man inte behövt pröva sina teorier. Ekonomi förstås också, och vad som behövs för att ”hålla företagen under armarna”. Mera kräver flera. Här finns också de som vet bäst, eller åtminstone bättre. Jag som inte vet någonting blir trött.

Ser lite av Kunskapskanalens program om Netanyahu och hans framgångar i Israel. Med USAs stöd. Blir trött igen. Och inser att jag faktiskt inte vill förstå mig på politik, alls. Han har en coach som talar om för honom hur han ska tala med ”folket” – och han gör det. N står inte på några prydliga gräsmattor. Det gör kanske andra. Usch, vilka massmediaskapelser. Han är bara en av dem, men fatal.

13 april 2020 – annandag påsk. Vi är i Sundbyberg, med pick och pack. Inte lika mycket som vanligt, det mesta fick stanna på Addarsnäs. Snöstorm strax innan vi for, nu strålande sol, men fortfarande kraftig vind. Började dagen vid 8-tiden med att läsa lite tillägg och ändringar i ett tidigare flera gånger läst manus åt en kund. Kunde skicka tillbaka det med mina kommentarer innan vi åkte.

Smet hastigt in på Hemköp, nästan inga människor där. Mycket lugnt. Höll avstånd och andades genom näsan, tvättade händerna direkt när vi kom hem. Än verkar vi friska. Har lite tvätt med hit, ska kolla senare om det finns någon ledig tid i veckan. Torsdag eftermiddag ska jag till tandläkaren, har lyckats boka av den aviserade ”extra” tiden i morgon. Nu gäller det bara att också lyckas ändra tiden för en annan leverans hem till mig, eftersom vi inte är där igen förrän på fredag…

Jans deklaration är påskriven och färdig för inlämning. Min återstår att göra, jag behöver ha lugn och ro för att det ska bli rätt med blanketterna. Momsen ska också in, men det är ingen brådska. Några veckor kvar tills det måste vara inne.

Så dyker den upp igen, den där känslan från igår kväll att jag vill göra någonting. Just nu kändes det som ”måla, rita något, göra former på papper” som för länge sedan. Men jag inser samtidigt, parallellt, att det jag gör numera är måla med ord. Händerna och resten vill skapa. Utan att riktigt komma till skott. Är det corona-väntan som ger mig den här längtan? Den är inte konkret, den här längtan. Den har inget tydligt mål, handlar inte om längtan efter närhet till en annan människa som förr i goda stunder. Handlar kanske om närhet till mig själv, i ensamhet. Det är ju länge sedan, det med. Vet inte. ”Och om du visste, vad skulle du veta?” Jag hör Will Schutz prata med mig på en update i Westerbeke, California, för länge sedan. Han avsåg att vi ofta vet, när vi hävdar att vi inte vet. Inte vet vad vi vill, inte vet vad vi kan, inte vet vad vi är rädda för, inte vet vad vi vågar och inte vågar. Var vi har modet att leva våra liv. Och han visste.

Jag målar med ord. Många ord, utan att säga något särdeles klart och begripligt, ens för mig själv. Så läser jag andras ord en stund, men utan fokus där heller. Rastlös, vill att det ska bli kväll och middag och dags att gå till sängs. Och kanske drömma, men inte som den senaste natten. Någon sågade långsamt huvudet av en okänd kvinna som inte såg särskilt plågad ut. Inte förrän huvudet trillade ner på golvet och blodet forsade, tillsammans med diverse annat. Klockan var fyra när jag vaknade och slapp uppleva resten. Somnade om efter vad som kändes som någon timme, och vaknade igen vid åtta. Då hade Jan rakat sig och satt i sin stol och väntade på att jag skulle fixa frukost.

Jag minns en härligt glad dröm från de senaste veckorna – en där bästa vännen och jag var glada och pratsamma och tyckte det var kul att träffas, och komma ihåg oss tillsammans. Glädjen slocknade när jag vaknade och insåg att det var en dröm.

Vi har ätit resterna av Janssons frestelse, lite skagenröra, slängt omogna mogna avocados. Rostat briochebröd, tomater och ost. Sammantaget en god middag. Klockan är strax sex, disken är klar. Den vassa tanden irriterar mig. Två dagar tills jag får komma till Ulrika, min fenomenala tandläkare.

Nu en stunds tittande på italiensk konst, framför allt Leonardo da Vincis. Och så god natt.

Photo by Johannes Rapprich on Pexels.com

Om den här bilden vet jag inte mera än det som anges ovan.