beskrivarblogg

Fredag 3 april 2020 – snö. Och kraftig vind. Ett par plusgrader. Har just pratat med de som ska göra ultraljud på Jans hjärta på tisdag, de rekommenderar varken att man ska komma eller låta bli, ”välj själv”. Så vi kommer väl då. De jobbar som vanligt.

Hoppas jag håller mig frisk. De gamla träden utanför mitt köksfönster böjer sig i den hårda vinden. Hoppas de håller och bara gör som vanligt, släpper lite kvistar och smärre grenar. Glad att de sista fågelfröna är på plats. Idag vill jag inte gå ut alls, men får väl ta en vedvända senare.

Jan tar en liten inomhuspromenad. Ska försöka få honom att göra det en gång i timmen. Det fungerar, andra vändan idag, inklusive rakning.

Kaprifolens gröna blad mot husväggen darrar i vinden. Mina minitulpaner har dragit ihop sig, krokus och scilla syns inte, de är insnöade. Småfåglarna gillar att jag fyllt automaterna. Vi eldar, vinden gör att det fort blir kallt i köket där vi är om dagarna.

Snön smälter undan i den lilla sol som visar sig. Och det ser ut som om vinden lugnat sig lite. Jan har ätit sitt mellanmål, en risifrutti med blåbär, och jag Falu rutbröd med leverpastej och saltgurka. Chacun son goût – eller vad det nu kan heta (och stavas) på franska. Vinden har inte lugnat sig, men det blåser tydligen i etapper, kanske är det det som kallas vindbyar.

Altanbordet droppar, solen smälter snön. Det får droppa i fred, vi ska inte sitta där idag. Här är tyst, bara vedspisen som knäpper emellanåt. Jan blundar i sin stol. Jag klämmer ur mig ord, särdeles inspirerade – eller inspirerande – är de inte. Men fingrarna vill skriva, så då får de det. Oavsett kvalitet.

Bakfunderingarna stannade vid fundering häromdagen, men nu har vi inte någonting till fikat i morgon. Kanske, har lokaliserat muffinsformar i mitt oöverskådliga skafferi, djupt och mörkt. Muffinsplåten är annanstans, men formarna står väl i en vanlig långpanna också? Det lär visa sig. Om.

Gjorde, och glömde tömma i sista slatten mjöl… Blir intressant att se hur det påverkar resultatet, nu står formarna i alla fall i ugnen, med en aning aprikosmarmelad som smaksättning. Om en kvart vet vi vad det blev.

De går att äta, men man får jobba för att få dem ur formarna. Nästa gång kanske jag inte glömmer en del av mjöl och bakpulver.

Torsdag 2 april 2020 – skriver lista för att Sofia kanske ska kunna handla. Jan har duschat och är färdig med morgonbestyren (rakning senare) och tar igen sig i sin fåtölj. Köket är varmt. Solen lyser och det blåser, men ingen storm direkt. Behöver hämta ved, men ska först klä på mig.

Nu, när klockan är ett, blåser det riktigt ordentligt. Ved är intagen, köksgolvet städat från fågelfrön som trillade dit när jag fyllde på mathållarna… Har tagit fram lök, vitlök, köttfärs ur frysen, svamp, Barillas färdiga tomatsås. Det blir färsk pasta med köttfärssås till middag. På söndag handlar Sofia, sondotter, åt oss och lämnar i Sundbyberg. Det blir bra. Jag vill inte gå in i affärer längre. Inte ens snabbt och tidigt. Fyra böcker på Bokbörsen får vänta till måndag.

Jag är glad att jag hela tiden har något att göra. Att bara sitta och vänta på att bli smittad och sjuk, vara riskgrupp och kanske dö, nu – det vore outhärdligt. Diverse göromål, torka lite målning här, göra rent i besticklådan efter som några fågelfrön hamnade där också, allt småplockande – det distraherar och får mig ibland till och med att känna mig nyttig. Mellan varven läser jag om någon av alla böckerna i bokhyllorna. Ännu har jag inte börjat läsa thrillers och deckare, men de kanske får mitt läsande de också om annat tryter. Inte Läckberg dock, delvis därför att jag inte tycker böckerna (har läst några) är särskilt bra, delvis för hennes ”Care”. Ogillar de som skor sig på skattebetalare…

Eller så skriver jag som nu.

Hittar ingen riktig gnista, inget som bränner – annat än bortfösta tankar på coronadöd, min eller de minas. Och de tankarna vill jag inte omfatta, helst inte släppa in i mitt huvud, men de dyker upp oombedda när jag väl ska sova. Då mantrar jag, som när jag slogs med speldjävulen. Och somnar till slut, drömmer livligt och inte ihågkommet mer än glimtvis. Städning i min trötta hjärna förmodligen.

Inaktiverar mitt Instagram-konto, gör aldrig några inlägg.

Blåser, blåser. Har gjort en god köttfärssås. Bara pasta att koka senare. Gillar att förbereda och sitta och slappa en stund före middagen. Än är klockan bara halv fyra, det är åtta grader varmt därute (svårt att tro i vinden). Skönt att det inte blåser rakt in genom fönstren i det här otäta huset. Komposttunnan har blåst omkull, den får ligga till kvällen. Men då är det nog bra om inga möss och annat kommer åt påsarna.

Just nu kommer jag inte på något att oroa mig för, mer än det vanliga, corona. Som jag inte vill oroa mig för. Jag vet att Sofia handlar åt oss på söndag. Tror mig om att kunna köra hem till Sundbyberg på förmiddagen. Färdtjänst den 7 april är beställd. Ska beställa till den 15 april också när jag får se brevet med kallelsen. Men egentligen skulle jag vilja skjuta upp båda läkarbesöken.

Efter två timmar med ren blöja och rena brallor, känner Jan inte när han behöver gå och kissa. Han börjar kissa är han fått ner byxor och blöja – bara att byta igen, ombyte nr tre idag. Hur orkar de som alltid arbetar med människor i samma situation som Jan med sina jobb? Jag gör det än så länge, morrar och bråkar, men byter. Och försöker låta händerna ändå vara snälla. Han kan inte hjälpa det, gör det inte med flit. Det han gör med flit, och som föranledde byte nr två idag, var att gå in i sovrummet och kissa i natthinken. Det funkar inte. Och då blir jag arg. Tyvärr fungerar det inte bättre på toa… Inte ens om han sitter ner. Nog av, nu är vi snälla mot varandra igen.

Onsdag 1 april 2020 – Jan tar igen sig i sin fåtölj i köket, efter dusch och påklädsel. Vedspisen värmer. Och jag ska just fika. Har tagit fram kalvlevern från frysen och skurit skivor medan den ännu var lite fryst. Jans före detta tofflor passar mig alldeles utmärkt, tror de kan påstås vara tovade numera. Han har å andra sidan mina av syrran stickade vackra sockor på fötterna i sina gamla tålösa tofflor. Eftersom även stödstrumporna är tålösa behövs sockorna.

Jag är glad att Jan slipper bo på någon sorts äldreboende nu. Tydligen har varken personalen där eller inom hemtjänsten på många håll någon skyddsutrustning. De boende smittas och dör. Nu blir det besöksförbud på äldreboenden. Jag har ingen skyddsutrustning heller, och hoppas bara att jag inte blir sjuk och smittar honom. Andra träffar han inte, om vi inte ”måste” in på något läkarbesök.

Att läsa om corona är inte upplyftande. Symtomen tycks kunna vara flera nu än man visste i början – jag är lite lite snuvig. Har snutit mig ett par gånger idag. Kan vara harmlös förkylning. Kan bero på att vi suttit i solen. Kan … Känner inte av någon feber, brukar känna om det så bara är 37,7 grader. Har ingen fungerande termometer här.

Jag tog ut dynorna till soffan på altanen tidigare i förmiddags. Nu är det kanske varmt nog i solen. Jan sover igen i sin stol, efter att han vaknat så pass att han ville ha fika… Så satt vi ett par timmar i solen, nu är det disigt eller molnigt, ingen sol och inte skönt därute längre. Jan rakar sig. Jag steker lök (så att den blir genomskinlig) och klyftade färska champinjoner, tillbehör till kalvlevern som dock får vänta. Tror det blir kokt potatis till. Och ost efter. Nu Jans glas alkoholfritt rosévin och några skivor salami. Jag dricker vatten än så länge.

Tisdag 31 mars – den gräddstuvade pyttipannan var tämligen trist, även med stekta ägg och inlagda rödbetor till. Nu är den slut, och jag kan alltid hoppas att jag kommer ihåg hur tråkig den var till nästa gång jag får för mig att vi vill ha pyttipanna. I morgon tror jag det blir kalvlever, med lök och stekta champinjoner och grädde. Ris till. Blir nog bra.

Kanske diskar Jan om en stund. Jag gör det inte. Bara stekpannorna. Och sköljer av disken före disk. Torkar kanske också.

Plötsligt, bara så där, utan anledning – känner jag mig lycklig när jag ser mig omkring i mitt hem. Det här är mitt hem. Det är här jag hör hemma, nu. Ibland är jag på vift i Sundbyberg, ibland (åtminstone hittills sommarvis) på Djurö – men det är här jag hör hemma. Här mitt hjärta bor. Också när det är ensamt. Det tog några år innan jag landade.

Godnatt.

Tisdag eftermiddag, 31 mars 2020 – nog tjatat om blöjor. Nu har vi dem. Det blir pyttipanna med ägg till middag, bara så ni vet. Och jag har tvättat toamattan, som ligger på en stol ute för att torka. Den centrifugerades inte. Hoppas inte tvättmaskinen beckat igen av fårull, efter toffeltvätten. När de väl har torkat har jag ett par tofflor till, Jan har ett par färre. De krympte rejält.

Det har varit alldeles för kallt för att vara ute idag, bara ner till vedboden och in i källaren för att klyva för stora vedträn räckte för min del. Vedspisen brinner snällt hela dagen. Fläkten får vila till natten.

Fortsätter läsa Rhinehart´s Long voyage back. En skildring av en annan sorts helvete än det som corona skapat i världen. En bok jag inte tål att läsa intensivt, behöver ta paus emellanåt. Så här till exempel.

Häromdagen fick jag en bild på Evangeline (Jans farmor) som ung från sönernas kusin i Frankrike, igår skickade syrran i Uppsala en bild på vår mormor Anna som baby. Värmer mitt hjärta att se dessa starka och stränga, ibland fördömande stränga (åtminstone mormor Anna) som den baby respektive unga kvinna de båda var en gång. De var nog ungefärligen jämngamla, mina årtal och datum är bristfälliga. Och de slogs för en bättre värld, på sina olika sätt. Mormor för kooperation, Koppra, Evangeline för sitt hemland Norge (och säkert dessförinnan för sin familj och sina barn, liksom mormor som ogift mamma). Och farmor min var lotta, fick nog också en medalj som jag inte känner till riktigt. Mormor och farmor gillade aldrig varandra, åtminstone vet jag att mormor alltid kallade farmor för ”fru Fällman” med ett lite snörpigt tonfall. Konkurrens? Min tolkning.

Vad jag önskar att jag visste mera om deras liv. Det jag inte vet får jag hitta på, de kan inte klaga. Den som vet mera får berätta.

Tvättade stödstrumpor hänger på tork över vedspisen, krympta tofflor står på tork bredvid. Jag eldar, tricksar med vedträn så att de ska passa ihop i spisen. Bra att ha klyvt de stora. Kvistar är svåra att hantera. Det går, det också – och spisen sprakar tacksamt när jag stänger luckan. Jag har ingen som helst klimatångest för att jag eldar ved i vedspis. Mitt perspektiv är för kort och för egocentriskt. Kanske också egoistiskt. Snart är veden slut, hoppas det blir en varm vår.

För det blir väl vår? Mina minitulpaner i rabatten tror det, de börjar slå ut. Liksom påskliljor – de ser också mini ut, förmodligen i brist på näring. Jag har inte ens klippt ner pionresterna i höstas. De står där och skämmer ut mig. All blå scilla bättrar på det hela en aning, de gula krokusarna börjar frysa.

Ännu en dag där jag ägnat mig åt Jan på de sätt jag kan. Och inte mycket mera. Glad att de förbaskade blöjorna äntligen kom till rätt adress. Ett bekymmer mindre, en sak till som jag inte behöver kolla upp. Vi har blöjor, Jan har vin, jag har whisky (gin börjar ta slut) och vin – livets väsentligheter. Livet är en fars ibland. Hoppas jag slipper vakna runt klockan fyra i morgon bitti till en påklädd man som inte vet riktigt var eller vem han är just då.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Not mine.

Tisdag 31 mars 2020 – kall natt, sol och minus någon grad nu på morgonen. Jan vaknade och klädde på sig klockan fyra i morse, varför visste han inte. Natten var fortfarande svart ute, han hade dragit upp rullgardinen, men tydligen inte förstått hur fel det var att kliva upp ändå. Han klädde av sig och gick till sängs igen. Och jag med, som tur (?) var vaknade ju även jag klockan fyra.

Nu har vi ätit frukost ”i väntan på Schenker”. De har varken hörts av eller synts till när klockan är nio. Syntes till gjorde däremot två livliga harar som nyss satt nedanför trappen. När de anade mig innanför köksfönstret skuttade de snabbt vidare.

Såg också en fiskgjuse som svepte lågt över åkrarna igår morse när jag for hem från Ica. Inga tofsvipor, kanske visste de att det skulle bli kallare.

Har tvättat Jans ulltofflor, och nästan eldat upp en som ramlade ner på vedspisen. Det gick bra, men tofflorna passar numera mig bättre än honom. Tur att han har ett par gamla som går att använda, golven är kalla.

Väntar fortfarande på blöjleverans… Klockan är tolv. Halv ett kom de äntligen.

Måndag 30 mars 2020 – handlade på Ica klockan sju. Och ringde Schenker kvart över åtta, de gör ett nytt försök idag, ”annars får du väl vända dig till din vårdcentral”. Försökte tala om att vi inte är där den är, men då bröt hon samtalet med ”vi vet minsann också vad som händer just nu omkring oss”. Minns tyvärr inte om hon presenterade sig, trist kundbemötande.

Det hade snöat lite och snön yrde när bilarna körde om på motorvägen, när jag for tillbaka var den borta. Men himlen är mulen med lite sol och det blåser. Ingen altan idag.

Nu är Jan iförd det han ska. Han hade klätt på sig när jag kom tillbaka, men förstås utan både blöja och stödstrumpor. Efter frukosten blev det alltså först avklädning, därefter påklädning. Nu tar vi igen oss en stund. Jag dricker mitt som vanligt kallnade te. Han rakar sig med nyinköpt batteridriven rakhyvel. Jag kollar febertermometern och inser att den behöver bytas ut. Kanske blir det apoteket i morgon, även om just apotek är ställen som ska undvikas, för små och trånga och kanske många människor. Får vi inga blöjor idag heller måste jag kolla om de har. De öppnar tyvärr inte förrän klockan nio.

När jag tittar ut haglar det, himlen är mörk och marken vit. Så onödigt.

Nu väntar vi, på leverans från Systembolaget, de skulle ringa en halvtimme innan de är framme (och då kan de få bomkoden); och på Schenker… Klockan tre har Systembolaget levererat, men inte Schenker. Kundtjänst försöker få tag på chauffören, har försökt nu i tre kvart.

Aprilväder, hagel, sol, moln och blå himmel – det mesta samtidigt. Sofia ringde och erbjöd sig att handla om vi behövde något.

Till slut ringer kundtjänst tillbaka, chauffören har ställt av kartongen på adressen, utanför porten till ett GULT hus. Mitt hus är rött, vilket jag talat om för dem. Liksom att man behöver passera en bom, med kod, för att komma in på gården… ”Ojdå.”

Jag åker runt på tomtområdet här bredvid och kollar de två-tre gula hus som finns där. Här på gården finns inga gula hus. Den stackars kvinnan på kundtjänst ringer igen – nu har chauffören hämtat kartongen och levererar den i morgon. Hon kan inte garantera att den kommer på morgonen. Här ger jag upp och hoppas att den enda kvarvarande blöjan ska räcka tills nya kommer. Så urbota dåligt.

Jag får också veta att mitt klagomål per mejl borde gått till ett företag som heter Best, de sköter leveranserna åt Schenker (eller så). Där fick jag ingen kontakt när jag försökte i fredags – ska ta ett tag i morgon igen, men först efter att leveransen är här. De klarar uppenbarligen inte sin uppgift. I fredags hittade chauffören inte hit, lovade leverans på lördagen, ringde inte och talade om att han inte skulle komma på fredagen, det fick jag klart för mig när jag ringde upp honom igen. Naturligtvis sker inga leveranser på lördagar. Och inte på måndagar heller, visar det sig, åtminstone inte till rätt adress.

Nu en stärkande whisky från den leverans som kom fram idag, precis som utlovat.

Det här kan man bland många ord läsa på den tjuuusiga hemsidan:

Nya Karolinska är ju en förtroendeingivande referens.

Vi faller in i teckenspråk emellanåt. Ett finger talar om att det är en grad därute, om jag samtidigt pekar mot fönstret. Eller tio fingrar när det är tio grader varmt. Ibland orkar jag inte upprepa allt jag säger en eller flera gånger. Tummen upp är förstås bra, tummen ner mindre bra. Hörsel och hjärna, frisk eller skadad, hänger nära ihop. Ofta är det lättare för Jan att uppfatta vad jag säger, när jag pekar och viftar, och inte enbart använder ord. Med högre eller lägre röst…

Nu är värmefläkten flyttad in i Jans sovrum, rullgardinen nerfälld, en ren sovtröja på sängen. Så småningom ska han förhoppningsvis kunna sova gott därinne.

Kvällen är inte slut ännu. Efter nyheterna går Jan in i sovrummet för att kissa i hinken – problemet är bara att han skvätter efter vägen utan att märka det. Jag märker det. Torkar golv igen. Och morrar åt att han inte går på toa i stället. Han ”förstår inte, det här är rena dårhuset”. Ja.

Jag torkar golv och förtvivlar. Byter blöja, hoppas tofflorna torkar utan att lukta. Hoppas att han nu kan sova utan att störas av min hopplöshet nyss. Tur att den här dagen nu är tämligen slut. Jag är det nämligen.

Photo by Samad Deldar on Pexels.com

Söndag 29 mars 2020 – och kallt, nu runt noll när klockan är tio. Tyvärr mera vind än igår, men kanske går det att sitta ute lite längre fram på dagen. Har fyllt på dosetten för två veckor, behöver få nytt recept på Furix. Och köpa Selen. Det klarar sig tills vi/Jan ska ta nya prover i mitten av april, då vi ändå ska in till Sundbyberg, eller den 6 april inför ultraljud.

Jan är nyduschad och fräsch, men jag inser just att han inte rakat sig ännu. Just nu sitter han i fåtöljen och blundar, kanske sover lite lätt. Stödstrumpor på (och resten).

En tvättmaskin är strax klar. Ställer tvättställningen i solen på altanen, kanske torkar tvätten bättre där än inne.

Som så ofta är Jan orolig på morgonen, trots väl fungerande toalettbesök. Han vill gå, men kan nästan inte. Det är som om både huvud och kropp behöver komma ifatt sig, innan han blir mera som vanligt igen. Lugnare efter duschen. Mera lik sig. Inte som han var, men som han är numera för det mesta. Han försöker se uppskattande ut när jag talar om att det blir kålsoppa till middag.

Halv tolv – dusch etcetera igen. Och Jan är fräsch igen. Nu rakning också, med apparat och sittande i fåtöljen i köket. Han har redan glömt att han gjort alltihop utom rakningen redan en gång i morse.

Det är fysiskt jobbigt att få på stödstrumporna. Någon sa att man ska vända dem ut och in, försökte men fattade inte hur det skulle gå till, eller hur det skulle förenkla proceduren. Så det är blå plastficka på foten och så hala och dra, hälen ska på rätt plats och det får inte finnas några veck. Det går bättre och bättre, första gången satte jag plastpåsen på min hand… Men helst inte fler än en gång per dag.

Har förhoppningsfullt satt ut dynorna i soffan på altanen. Om vi klär på oss ordentligt är det kanske skönt att sitta i solen. Vi testar, om en stund. Jan vill inte riktigt än, han blev nog lite trött efter duschen.

Nu har vi suttit ute i ett par timmar och det var riktigt skönt. Inne igen strax efter tre, nyss tornade molnen upp sig, nu är de borta. Vi stannar inne. Det gör tvätten också nu. Har sålt sex böcker på Bokbörsen idag, människor läser i karantän.

Kålsoppan är varm, bordet dukat – och Jan sover skönt i sin fåtölj. Han for blunda en stund, jag drar bort soppan från vedspisen. Resten kan stå framme. Hans ork är liten. Men han spanade in den rökta korven (Onsala original, ätbar) och ville ha en skiva. Och vänta med soppan. Okej. Hans vilja är min lag numera, åtminstone för det mesta.

Ett exempel, i morgon bitti klockan sju är jag vid Ica i Norrtälje igen, för att köpa ny rakhyvel och dito -blad. Och mjölk gånger två, kanske någon sillsort, grädde, godis. Viktigheter. Plus Selen om apoteket är öppet. Sedan får jag skynda mig hem igen, ifall att Schenker behagar komma med de beställda blöjorna – kanske kan jag köpa reserv på apoteket? Bara tre kvar, de räcker inte långt.

Nu tänker jag läsa om Luke Rhinehart´s Long voyage back. Den boken handlar om en annan katastrof än den som just nu pågår. Har läst ut Wilbur Smith´s Men of men, blev lätt tjatig mot slutet. Skönt att ha böcker att läsa för egen del också. Rhinehart´s bok kom 1983. Länge sedan, men jag minns den som bra. Har nog läst den ett par gånger tidigare också, men nu är det som det är. Biblioteket kommer jag inte till i morgon heller, de öppnar för sent. Och då är det egna bokhyllor som gäller. Där finns ungefär 3 500 böcker plus de jag betraktar som ”mina”, de jag inte säljer.

Mitt i middagen är det dags för toabesök igen. Jag följer inte med. Det borde jag ha gjort. Byxor nr 4 och dito blöja idag, tvätt respektive sophink. Och golvtorkning, och toatorkning, och borde bli dusch också för Jan, men det får vänta till i morgon bitti. Två blöjor kvar. Fan ta Schenker om de inte levererar i morgon.

Han diskar, jag torkar, disk. Och änderna vårväsnas i ån. En outtröttlig talgoxe ropar fortfarande.

Lördagsmorgon, Jan är påklädd när jag tveksamt kliver ur sängen. Han har rakat sig, men är väldigt ostadig på benen. När han väl sitter vid frukostbordet säger han ”det blev alldeles svart, men det försvann fort”. Efter frukost åker kläderna av och blöja och stödstrumpor på. Och klädsel igen, med assistans. Han är förvirrad, säger ”jag behöver hjälp”. ”Med vad då?” ”Allt.”

När jag kramar om honom och talar om att jag hjälper honom med ”allt” blir han lugnare. Nu sitter han och småsover i sin fåtölj. Klockan är bara kvart i nio. Mitt te har kallnat. Nu ska jag ta en snabb dusch.

Vi har suttit ute ett par timmar i solen, fikat och haft det skönt. Och jag har gjort kålsoppa, som nu står på trappen och kallnar. Blir nog middag i morgon. Och så har jag skickat ett klagomål till Schenkers kundtjänst per mejl. Får se vad de svarar, och om det kommer några blöjor på måndag. Jan är lite mera med nu, men är väldigt vinglig när han går. Därmed går han inte så mycket…

Middag idag blir färdigköpt Västerbottenostpaj, med tomater. Glömde salladen igår. Jag har varit bort till brevlådan en gång redan idag, med en Bokbörsen-bok. Får gå dit i morgon också med en bok, den töms inte förrän på måndag hur som helst. Slipper därmed åka in till Ica och registrera böckerna hos Schenker. Laddade med frimärken häromsistens.

Nu ska jag köra en tvättmaskin. Och nu är den klar att hänga, klockan är tjugo i fyra och jag har just insett att klockan ska vridas fram i kväll – sommartid. Hoppas det verkligen blir sommar också.

Jag tänker på Jans farmor. Hans pappa och övriga familjen förlorade tre systrar i spanska sjukan. Tre unga, förmodat livsdugliga kvinnor dog. Och farmor Evangeline (levde farfar då?) fortsatte leva. När andra världskriget tog hennes hemland Norge, slogs hon från Sverige och fick så småningom någon sorts medalj (vet inte var den finns idag, hoppas den finns hos någon som inombords hyllar denna starka kvinna). En stark och sträng kvinna, om jag ska döma efter de bilder jag sett. Hon levde länge, vet inte hur gammal hon var när hon dog, Evangeline Winter (osäker stavningen), gift Börjesson i Göteborg. Förr tänkte jag aldrig på hur spanska sjukan påverkade svärfar, Jans far, och svärfars syskon. Två systrar överlevde. Idag tänker jag på det.

Photo by Yogendra Singh on Pexels.com

Och n.ej, detta är inte Evangeline. Men en stark kvinna, tror jag.