beskrivarblogg

Hur känns det när någon (jag) står där och säger ”ta käppen och kom”. Jag kan inte föreställa mig det, och jag inser att Jan hela tiden måste förhålla sig till mina ”order”. Någonstans litar han på att de är bra, men… Nu rakar han sig, efter blöjbyte och toabesök. Jag tar in dynorna från altanen.

Det går inte/jag klarar det inte att föreställa mig hur han upplever sitt liv just nu. Inte ens om han gör det. Nu är vi inne i köksvärmen igen, efter några sköna timmar i solen på altanen. Snart blir det flankstek med Lidls potatisgratäng i portionsformat, sparris och kanske bearnaisesås dessutom. Tomater. Ost.

Jan sitter med händerna för ansiktet och solen från väster genom köksfönstret. Fåglarna får klara sig till i morgon utan fröpåfyllning. Ids inte. Rena blöjor och rena brallor är mera näraliggande behov.

Söndag 22 mars 2020 – strålande sol gör det omöjligt att ligga kvar i sängen. Några grader kallt innan solen hunnit göra sitt. Jag frukosterar ensam, Jan ligger fortfarande. Han får sin frukost när han vill stiga upp.

Oj vad fönstren behöver tvättas, allt syns alltför väl i solen.

Kvart i nio tycker jag att Jan borde vara vaken – och det är han, liggande på golvet. Han har halkat ur sängen (som tur är, nära till golvet), krupit på knäna en bit, men inte ropat på mig. Med viss möda och assistans kan han vända sig och ta sig upp till sittande på en stol. Nu är han i köket och äter sin frukost, lätt chockad tror jag över att inte kunna komma upp på egen hand. Blöjan är utbytt, ägget kallnat men tydligen gott ändå. Om en stund ska vi ”slåss” med stödstrumporna, men först må han äta färdigt och vila en stund i sin fåtölj här i köket.

Solen skiner.

Glad att det inte var ännu en stroke, eller något annat riktigt allvarligt. Det räcker med att vi båda inser hur svårt det är att få honom på benen om han ramlar. Enligt vägningen hos doktorn i veckan väger han 98 kg med lätta kläder. I Sundbyberg kan vi larma och få hjälp, här får jag ringa på Örjan som är stor och stark och kommer om han kan.

Jan har kläder och strumpor på, och nickar i sin stol, kaffekoppen står odrucken bredvid. Solglasögon inomhus, tydligen är hans ögon känsliga för ljus numera. Minns att svärmor var likadan när hon var gammal. Ändå har jag halvt dragit ner rullgardinen i köket för att skärma av solen. Vill klä på mig och gå ut och sitta på altanen, det blåser inte farligt idag. Men då har jag svårt att ha koll på Jan… Hur man än vänder sig och så vidare.

Ännu mera lördagskväll – Jan kommer inte upp ur stolen förrän jag är riktigt arg. Och då tar han sig in till sovrummet. Men landar i soffan en stund på vägen dit. Ber mig ”hålla käften”, en rimlig begäran i sammanhanget. Första gången. Ledsamt. Vad i h-vete ska jag göra, vad kan jag göra för att vi ska fungera ännu den tid vi har?

Nu är han iklädd pyjamasjacka och på toa, för tandborstning och kissande (hoppas jag). Och han borstar tänder och tvättar händer, ”ska jag ta ansiktet också?”. Och så tar han käppen och går till sängs, med mig svansande efter, som om det skulle göra skillnad om han ramlar. Än har han inte ramlat…

Klockan är tio i elva, och Jan ligger i sin säng. Med syrrans handstickade raggsockor på fötterna. Vi är lugna tillsammans igen. Jag har stoppat om honom. Och går ut i köket och nästangråter.

Lördag 21 mars 2020 – på Addarsnäs i kraftig blåst. Fågelmatspåfyllning får vänta. Just nu tillagas (för gräddas gör den väl inte) en kålpudding i ugnen. Det jättelika kålhuvudet är klart decimerat. Någon annan dag blir det kålsoppa, men idag har jag jobbat tillräckligt med kniven i kål.

Det är inget skönt promenadväder, så Jan har skruttat runt lite här inne i huset. Jag kom inte iväg till biblioteket i morse, men var in tidigt och lämnade beställda Bokbörsen-böcker. Väldigt lite folk på Ica. Ingen slängde elaka blickar på mitt gråa hår. Tyvärr måste bokpaket registreras över disk, men det gick snabbt idag.

Har klyvt lite stora vedklabbar så att de nu går in i vedspisen. Vedkorgen är full, som den ska vara. Och Molly fattas. Har lagt fram hennes borste och koppel så att vi får med oss dem tillbaka, glömde kvar båda förra veckan. Men det finns alternativ, så jag tror inte att det spelar någon stor roll.

En massa dumma skidturister far tydligen omkring i Åre-backarna och på after ski. Hur korkad får man vara när man (förmodligen) är ung? Eller är min Ica-visit jämförbar? Än tror jag mig frisk och ingen belastning för någon sjukvård. Och än är Jan inte coronadrabbad.

Sol, den gör mig glad där jag sitter i köket, med vedspisen i full gång. Fortfarande är det för kallt utan knastret från ved och eld. Jan blundar en stund i sin fåtölj, solbelyst. Stödstrumporna är på plats sedan i morse, och vi slipper se dem (beige trista) eftersom han har sina ”lucky socks” (eller vad de nu heter) med stora färgrika prickar på. Han behöver klippa håret, men det får vänta. Idag har han rakat sig med rakapparaten, och tyckte för en gångs skull att det blev ”rätt så bra”. Han föredrar hyvel.

Kålpuddingen är klar. Och lätt att hantera, eftersom jag blötte och vred ur ett bakpapper och lade i formen innan köttfärs- och kålblandningen lades i. Perfekt, ibland lär man sig nyttiga saker på nätet. Kanske blir den middag i kväll, kanske äter vi i stället lite småplock (lax, skagenröra, avocado, murkelpaté; kylen är full). Och kålpuddingen tål att frysas för framtida behov. Vi far inte illa. Än.

Smakade lite av kålpuddingen, av någon anledning (jag) var den lite för salt. In i frysen, det lär ”avsalta”.

Jan reser sig snabbt ur stolen. ”Vad vill du göra?” – ”Ingenting.” Det visar sig att det är en tidig ”kissignal” och den här gången hann vi ut på toaletten. Ville inte gärna (det heter något som jag just nu glömt, när man skriver så) byta kläder igen, han är inne på tredje ombytet idag. Tvättmaskinen har klarat de föregående, nu ligger det bara ett par brallor i tvättkorgen.

Att livet kan vara så här hade ingen av oss en aning om. Innan vi fick erfarenheten, det här nya livet är lärorikt. Även utan corona.

Och det blir diverse till middag. Men visst är den fin, den salta…

Fredag 20 mars 2020 – lite vår i luften och på backen, små vackert blå scilla och klena gula krokus, när vi kommer hem till Addarsnäs från Sundbyberg. Vi träffade en trevlig och duktig hemtjänstkvinna i morse, som raskt drog på Jan de där svåra strumporna, stödstrumpor heter de, ordet försvann. Och kollade hur han klarade duschen så att hon vet hur hon ska göra nästa gång hon kommer. Bra möte. Nu har vi sagt att vi är här nästa vecka och inte behöver hjälp förrän tidigast 30 mars, kanske senare om jag avbokar fotvården den 1 april. Det visar sig.

Här är skönt att vara, vedspisen brinner snällt, värmefläkten har gått till och från – jag stänger av, Jan smyger sig till att slå på igen. Nyss flinade vi glatt åt varandra och fläkten. Middag idag blir avocados med skagenröra, några överblivna från igår räkor, ett par skivor rökt lax. Kanske en fräsch fralla till. Och ost förstås, rosévin alkoholfritt för Jan, bubbel för min del. Bra kork gör att det håller sig (det som eventuellt blir över). Har hört vad syrran säger i telefonen idag tack vare tips från Maria T om att slå på högtalare när någon ringer/jag ringer. Letade först efter högtalarknapp, men begrep till slut. Tack Maria.

Grannen på landet och vännen Sonja ringde för att höra hur vi har det. Uppskattat, kanske är det faktiskt så att vi bryr oss aningen mera om varandra nu. Igår stod två grannar och pratade när jag passerade. Den ena från balkong och den andra från backen. Han på backen frågade om allt var bra – ja jo – och så säger han vänligt ”säg bara till om vi kan hjälpa till med något”. Kändes gott. Än har vi inga akuta behov av hjälp (mer än hemtjänsten när vi är på plats), men ändå gott att veta. I huset finns flera som säkert ställer upp om vi behöver.

I morgon åker jag in till Ica och postar böcker. Inget annat, och fort och distanserat får det gå. Vill gärna titta in på biblioteket också för en snabb koll. Gör det kanske. Annars är jag ju lätt igenkänd som en sån där gamling som borde låsas in, eller åtminstone ha vett att hålla sig hemma bakom lyckta dörrar. Tror att jag förstått varför, men ogillar skarpt att vi inte tros om att vara rimligt försiktiga.

Torsdag 19 mars 2020 – hemkomna från storstaden och lungröntgen för Jan. Färdtjänsteriet fungerade. Molly är nu hemma igen efter långpromenad med Anders, och ligger bakom min stol. Vi väntar på att höra av hennes ”lillmatte” som kanske kan hämta henne och ta hand om henne ett tag. Det betyder lite ledighet för mig, och det behöver jag. I morgon bitti kommer också hemtjänsten hit för att hjälpa Jan med dusch, stödstrumpor och klädsel. I fortsättningen blir det dusch tre gånger i veckan, och morgonassistans varje morgon. Om vi inte behöver så säger vi bara ifrån – som nu i helgen och nästa vecka, då vi antagligen är hemma hos mig.

Och doktorn har skickat läkarintyg för ansökan om parkeringstillstånd. Måste bara kolla hur jag kommer vidare. Plus att hon ringer på torsdagseftermiddagen och berättar att lungröntgen var okej. Så skönt att veta det åtminstone, och så fint att hon bryr sig och håller reda på oss.

”Lillmatte” är på väg, hämtar Molly med pick och pack, så får vi se hur länge. Det känns bra, även om jag vet att det också blir tomt.

Nu är vi ensamma. Äter middag och rensar räkor, när Jan ska ta pillren för kvällen tappar han (kanske) ett, och jag hittar det inte. Så då bestämmer jag mig för att strunta i det, utan att veta hur viktigt det möjligen kan vara. Än är vi inte coronasjuka, men nu åker vi hem till mitt i morgon efter hemtjänstens besök på morgonen. Och vi stannar så länge vi kan, måste bara komma ihåg att meddela hemtjänsten. Vi bestämmer oss för att inte behöva dem nästa vecka. Åter 30 mars.

Lättad över läkarens besked i eftermiddag att lungröntgen var bra. Har förstås oroat mig över Jans slemhostningar och hur de kanske skulle påverka lungorna. Nu verkar det inte vara så.

I helgen ska jag fortsätta försöka skicka in en ansökan om parkeringstillstånd med läkarintyget. Och fotografier, har fotat Jan i kväll. När jag ville skriva ut hela ansökan tidigare i kväll gick det inte, så jag provar igen hemma hos mig.

Just nu försöker jag känna att det är skönt att Molly är väl omhändertagen av sin ”lillmatte”. Hon mår bra, och då gör jag det också. I morgon ska vi träffa hemtjänstnågon för dusch etc , och därefter ska vi åka hem till mitt. Jag ser fram emot det, Jan är förmodligen inte lika road.

Kanske stannar vi hela veckan – och då får jag ett krävande jobb att anbringa stödstrumpor – men det kan det vara värt. Jag vill vara där, han vill vara här. Vi fixar det på något sätt, som fungerar för oss båda.

Just nu försöker jag slippa se det auktionsprogram som pågår på teve. Hörapparaterna är sedan en lång stund urtagna, men jag sitter så att det är svårt att undgå att se. Inget av det jag skymtar verkar sevärt. Det är konstigt stillsamt i rummet när Molly inte är här. Inte för att hon väsnas, men för att hon finns här. Just nu gör hon inte det. Hon har det bra, jag vet. Och vi har det bra utan henne. Ändå fattas hon.

Tankar (?) innan jag går till sängs efter att ha varit ute med Molly. Har redan glömt tanken som fick mig att börja skriva… Någonting om att fungera och fundera, utan att ha internet och vänner på Facebook och blogg att vädra alltihop med. Går det? Tror jag skulle ha svårt att tappa alltihop, om någon katastrof skulle inträffa som åstadkom det.

Just nu känns domedagen mera verklig än den någonsin gjort under hela mitt liv. Förmodligen också för Jan. Tror inte han förstod förrän igår hos doktorn att hans hjärtsvikt är livsfarlig. Hon förklarade bra och tydligt och han lyssnade. Och tog in. Och var påverkad av det hela kvällen igår och kanske även idag.

Den här dagen har varit full av piss. Bokstavligt. Två vändor till tvättstugan (en igår) och toalett som spolats och skurats och blöjor och kläder och mina mer och mindre för honom besvärliga utbrott. De är tuffa för mig också. Nu har Jan lagt sig, jag har varit ute med Molly på kvällens sista vända, allt jag kan överblicka är lugnt. En pyttewhisky vid min sida innan jag går till sängs och försöker somna.

Börjar tro utan att vilja det, att det inte kommer att fungera med Molly längre. Borde prata med hennes tidigare matte (och ägare, jag är bara fodervärd). Men ett tag till går det nog. Hon är förtjänt av en mera fullskalig matte än jag är just nu, hon behöver massor av kärlek och hon ger massor av kärlek. Hon ska inte bo med en människa som är på gränsen till vad hon klarar av. Än går det, vi hittar lösningar på praktiska problem – vårdcentralbesök, Molly väntar i bilen i sin bur, bättre än ensam hemma. Ibland kan yngste sonen ta hand om henne, som i morgon när det är lungröntgen och han är ledig.

Jag älskar hundskrället. Som hennes ursprungliga familj säkert också gör/gjorde. Vad händer med henne om jag inte orkar?

Släpper det, om jag vill sova kan jag inte ta med mig alla frågor till sängen. Just nu kräver mina idogt tvättade händer insmörjning. De nästan gnisslar.

Det är bara corona överallt. Blir trött, orkar inte läsa domedagsprofetiorna – eller tvärtom. Är så lydig jag kan, men Jan ska till läkare och jag måste följa med. Bara ett exempel på olydnad. Vi åker inte kollektivt, färdtjänst i taxi eller egen bil. Fast ibland blir ju färdtjänsten kollektiv, dvs med flera passagerare, åtminstone en till… Hm.

Vi klipper inget hår även om det behövs, tandläkare och tandhygienist inne i Stockholm får vänta. Jag vill dra hem till mitt hem, till landet där det kanske är färre smittade än i Sundbyberg. Och vi har inte så mycket ”på programmet” efter i morgon, då det ska lungröntgas. Fotvård 1 april på vårdcentralen kan vi boka av, men ultraljud för hjärtat den 7 april måste ske. Och kanske remissen till hjärtsviktexperten resulterar i en kallelse snart, det vet vi ingenting om idag.

Mat och toapapper har vi, alkoholfritt vin må inhandlas. Lite godis ska även den ha som är gamling och sjuk, om man nu gillar sådant rosévin. Även till salami. Tur jag har min Dry Martini.

Kanske far vi till Addarsnäs på fredag, Jan är inte så tänd på att leva utan Rapport på teven, eller Kunskapskanalen. Senast fungerade det inte att se Rapport på datorn, tar med den router vi har här nästa gång, kanske går det bättre. Annars må jag kolla med förvaltaren om de ”gjort” något med internetåtkomsten på gården.

En del företeelser gör mig arg. Som den där nazistiske partiföreträdaren som vill sälja munskydd för närmare 800 kr styck (tror jag att det var, kan ha blandat ihop siffror). Vilken bondfångare – tyvärr kommer rädsla förmodligen att få ett antal människor att tro på att det skulle hjälpa dem. Eller en annan kändis som rekommenderar något jag vet inte vad (orkade inte ta reda på det) som skulle skydda mot viruset.

Och så den stora katastrofen i sammanhanget – det blir ingen Eurovision Song Contest. Såå sorgligt, nästan lika ledsamt som att prinsessan Birgitta ”sitter fast i Spanien” (där hon alltid bor sedan flera år) och inte kan spela golf. Stackars. Kungen lär ha pratat allvarsamt, dock icke om syrran sin. Hoppas jag, vet inte, lyssnade inte. Och fast i Spanien utan möjligheter att cykla (bara hundpromenader är tillåtna) är även Elisabeth Höglund, synd om henne också som åkte dit trots att hon avråddes. Hon sägs ska springa runt i ett garage i källaren. Good luck.

Våra tulpaner med fem dagars garanti är inne på sin sjunde dag, fortfarande hänger blombladen med, men bladen börjar krokna och svartna i topparna. De får stå åtminstone morgondagen ut.

Jag är less på information och desinformation – och gläder mig samtidigt åt ljus, åt små blommor här och där, åt att det nog blir vår i år också. Trots att vintern uteblev åtminstone här i mellansverige. Påskliljorna borta vid kyrkan i Sundbyberg hade slagit ut när Molly och jag som vanligt gick förbi och morsade på Ragnar Thoursie, ellet åtminstone på hans minnesplakett vid kyrkomuren. Häromdagen var det bara blad, nu blommor. Och just nu, när jag ser ut genom fönstret, lyser solen på skorstenarna i närheten. Nyss såg det ut som om det skulle komma oväder. Så snabbt kan åtminstone väder ändra sig.

Kycklingen är rensad, sås gjord, ris förberett, currykryddan (Rajah´s, den bästa hittills) står på bordet så att ”man” får ta om man vill. Alla grönsaker som fick koka med kycklingen ligger fortfarande i skyn i cookern, kanske vill Jan ha åtminstone några morötter. Han brukar gilla dem. Osten ska fram ur kylen. Nu.

Photo by Pixabay on Pexels.com

När jag letar efter en gratisbild på Dry Martini kommer den här vackra bilden. Tack för den.

Onsdag 18 mars 2020 – lägenhetens avlopp är genomspolade, trasig bottenventil till silen i diskhon och läckande kran i köket äntligen felanmälda. Stödstrumporna på, nu har jag fattat hur man gör. Svettigt ändå, men det går. Och Jan fick äntligen duscha och tvätta håret dessförinnan. Nu tar han igen sig i sin stol. Molly är än så länge nöjd att ligga i sin bädd en stund till. Jag har kört en tvättmaskin. Det regnar, så jag ser inte fram emot att behöva gå ut. Tror jag ska laga lite mat i stället. Har en färsk kyckling som ska tas omhand.

Jodå, jag gick ut i regnet. När jag kom hem var det läge att städa toaletten igen p g a spill. Och byta brallor. Det var ju bra att jag tvättat redan. Jag fick ett smärre sammanbrott och morrade om att sitta och kissa.

När kycklingen stod och puttrade i slow cookern kollade jag tomaterna från Hemköp, inköpta  igår. Mögliga. Gick ner och fick efter diverse missförstånd tillbaka pengarna. Gick hem, och fick ett större sammanbrott.

Samma visa igen, städa toalett och golv, byta kläder – den här gången även tröjan. Jan äter två Furix på morgonen och uppenbarligen fungerar tabletterna som de ska, men det gör tyvärr inte han. Det är synd om honom när det blir så här och jag dessutom bråkar på honom. Efter några djupandningar kramar vi om varandra, lika ledsna båda. Nu fikar vi, dvs jag, Jan dricker vatten till sin bulle. Ännu en tvättmaskin går nere i tvättstugan, ingen har som tur är bokat tid. Inte förrän klockan fyra ska nästa tvättare dit.

Kommunens hemtjänsthandläggare (eller vad det nu kan heta) har sjuk dotter, och hinner inte med oss som planerat. Och jag har mycket svårt att fokusera på någonting annat än Jan och hans behov för närvarande.

Skickar mejl till uppdragsgivare och får prompt svar – lugnande svar. Tacksam.

Tvätten är åter torr och inlagd på sin plats. Jag går inte dit en gång till idag, vad som än händer. Vi får använda slut på det som är rent. Lämnade några jympabrallor hemma hos mig senast, det var dumt. Får se till att skaffa flera.

Friden har lagt sig över rummet. Skönt. Inget adrenalin som sprätter hit och dit. Kanske blir kycklingen ätbar till middagen, annars blir det något annat. Molly och Jan snusar båda. Jag försöker lösa supersvårt soduko (tror jag har glömt hur det stavas) men fixar det inte, ger upp just nu. Nog av den här drapan.

Och ni vet hur en tvättmaskin ser ut, så det blir ingen bild…

Tisdag 17 mars 2020 – rivstart halv 7 när Jan passerade mina fötter som stack utanför sängen… Molly och jag gick ut, och därefter gick jag till tvättstugan. Nu klart, Jan ska strax klä på sig inför läkarbesöket som blev tidigarelagt, kl 13. Själv har jag också hunnit duscha.

En snabb vända till matbutiken medan tvätten tvättades blev det också. Inte alltför mycket folk, och nu har vi i alla fall mat och annat för någon vecka. Händerna tvättas stup i ett, för det mesta minns jag också att smörja in dem. Kaffekoppen kallnar bredvid min stol. Egentligen förstår jag inte varför jag tror att jag vill ha kaffe, dricker sällan upp alltiop.

Har också bokat av tandhygienist och färdtjänst dit, men bokat färdtjänst till 7 april och hjärtundersökning. Tandläkaren för Jan får också vänta, det handlar om rutinkontroll. Någon hårklippning blir det inte tal om nu, vare sig för honom eller mig. Fotvård på vårdcentralen 1 april tveksamt, ska nog boka av den idag. Får kolla med doktorn och Hava, om Jan fortfarande ska ha benen lindade går det ändå inte. Med stödstrumpor?

Det är krångel med internet, Telia nämndes inte i sammanhanget, och kanske är det ComHem här i huset – men något är inte som det ska med internet heller. Världen går sönder.

Strax ska jag gå och hämta bilen för att åka ett par kvarter ner till vårdcentralen. Tror att jag kommer ihåg var jag hittade parkering igår…

Hemma igen efter nära två timmar. Remiss till hjärtsviktsspecialist och dito sjuksköterska, köpt stödstrumpor på apoteket och med stor möda fått på dem för att testa några timmar innan de ska av igen. Rena motionsövningen för min del. Ytterligare en vätskedrivande tablett varje morgon. Väl omhändertagna som vanligt, EKG och syrsättning, vikt kontrollerades också. Det blir en del läkarbesök framöver… Nu är Jan trött (jag också) och sover en stund i sin stol. Jag slappnar av så här. Och Molly sover efter att ha varit omhändertagen av sonen medan vi var borta. Tack Anders.

Något blir det till middag, skåpen är fyllda. Men än vet jag inte vad. Lyckades hitta en parkeringsplats aningen närmare bostaden, lättare att komma ihåg eller upptäcka genom att trycka på låsknappen på nyckeln medan man ser sig om.

Corona blir allt mera hysteriskt. Bilder och info om 10 sidor med dödsannonser i italienska tidningar, extrem isolering anbefalls för oss ”gamlingar” men Siw Malmkvist tänker inte isolera, hon ska dansa i Let´s dance på lördag.

Nu är klockan fem på eftermiddagen. Godmiddag.

Photo by Simon Matzinger on Pexels.com

Tyvärr inte mina blomster, jag har bara tre i min vanvårdade rabatt.