beskrivarblogg

Onsdag 25 mars 2020 – våffeldagen. Har tagit fram hallon och blåbär ur frysen, hade bara en påse våffelmix när jag kollade (=fyra våfflor, för få). Letade upp ett recept på nätet, så nu blir det hemgjorda våfflor till middag idag. Om grädden i kylen fortfarande är okej, så åker den med i vispat tillstånd. Annars en liten klick Crème fraiche till.

Har köpt ytterligare ett par stödstrumpor till Jan, de behöver ju tvättas. Och ja, jag var in till Apoteket i morse, fort som ögat. Dito Ica för att posta en bok. Stod inte nära någon, har tvättat händerna både före och efter, veterligen har ingen hostat på mig. Och inte jag på någon. Mycket lite folk. Nu stannar jag hemma. På fredag kommer Schenker hit med blöjor enligt bekräftelse idag, och på måndag leverans från Systembolaget. Bland annat tolv flaskor alkoholfritt rosévin.

Vardagen är just inte tråkigare än annars. Men väldigt blåsig.

Någon skrivlust infinner sig inte trots isolering. Jag tänker på alla som inte ens har tak över huvudet, alla som inte kan gå i självvald karantän, alla som inte tycker sig ha råd att stanna hemma trots sjukdomssymtom. Och jag gläds åt en 95-årig italiensk kvinna som friskförklarats. Svårt att värdera all information, svårt att ta in att en stad som New York är hårt drabbat. Och Spanien, med sjuka liggande på sjukhusgolven, och uttröttad personal. Ekonomiska konsekvenser har jag inte kunskap nog att överblicka, och tror att jag nog är glad för det. Mitt lilla nybörjade Avanza-konto får sprattla bäst det vill, jag fortsätter spara en summa där ändå varje månad, dock mindre än jag tänkte från början. Kontot har gått ner mer än 10 procent får jag veta i meddelande…

Två steglitsor (korrekt pluralform?) vid fröautomaten, första gången jag ser dem där. Roligt. Och två tofsvipor svirrade ovanför en åker när jag passerade i morse. Lite för kallt och tidigt kan jag tänka.

Gratisprenumererar på Expressens Premium en månad.

En sonson ringde och undrade om det var okej att han åker ut till ”landet” ett par dagar. Han var uttråkad av att inte få jobba, ”blir nog ett par veckor till, behöver ni hjälp med något?” – ”Kanske lite mera ved, ingen panik.” ”Vi hörs, kan kanske komma förbi med ved nästa vecka.”

Har blandat våffelsmeten. Den väntar i kylen. Försöker förstå vad ”curryblad” är i ett annat recept, måste googla. Lär mig att det är ett blad från ett träd, används ofta i indisk matlagning. Visste inte. Kostar 29 kr för 10 gram. Kan skickas efter från t ex Rajah (som har den currykrydda jag gillar bäst). Förstod dock inte riktigt hur bladen smakar, men ”bidrar till smaken” gör de. Tror inte jag hittar dem på Ica, men ska kolla någon gång.

Med mycket Schweppes Indian Tonic går Pink Gin att dricka, man får bara se till att spä ut den rejält. Så gott att jag kommer att köpa Pink Gin igen är det dock inte. Det luktar syntetjordgubbar lång väg. Undrar om det går att dricka till våfflor?

Demensdagvården i Sundbyberg stänger, de ringde för att meddela. Vi var inte ledsna för det, Jan befinner sig bland ”vilande” på Ekbacken och vill inte dit igen. Andra anhöriga får förmodligen bekymmer.

Önskar att jag kunnat sitta ute och grädda våfflorna. Blåsten förhindrar det. Fläkten får jobba.

Arlas recept på våfflor fastnade för all del inte i järnet, men blev heller inte frasiga. Det receptet har jag nu slängt.

En tvättmaskin går i sena kvällen. Jan ligger i sin säng, han blev mycket berörd av bilderna från italienskt sjukhus. Kunde förmodligen se sig själv i samma situation som de döende människorna där. Men han hittade inte ord, ville bara hålla min hand. Det lugnade honom så pass att vi en stund senare kunde gå in i sovrummet och göra klart för natten. Och gemensamt skratta åt att jag höll på att knocka mig själv när jag drog av ena stödstrumpan.

Tisdag 24 mars 2020 – corona i press och kommentarer på FB. Alltför många somaliesvenskar bland de som dött i Sverige. Och SL-trängsel på bussar även idag.

Jan kommer ut i köket fullt påklädd, minus de beramade stödstrumporna. ”Har jag glömt något?” Det blir avklädsel och dusch efter frukosten.

Strålande sol utanför mina smutsiga fönster.

Natten var fylld av drömmar, eller kanske var det först fram emot morgonen. Många människor, kända och okända, döda och levande. Kramar. Glädje och försoning. Jag vaknade ordentligt vid sextiden, klev ur sängvärmen runt halv sju. Har gjort ren tvättmaskinen och under densamma. Duschen är i samma lilla rum som maskinen, inte helt bra inser jag när jag tittar närmare. Rost under förmodligen, och en aning upptill. Inget jag kan göra något åt. Har dragit upp värmen därute så att Jan inte ska frysa.

Nyduschad och fräsch man tar igen sig i fåtöljen. Jag sätter mina fötter i ett fotbad och inser i samma ögonblick att telefonen ligger i sovrummet. Den får ligga. Hoppas ingen vill mig något. Fikar. Det blåser kraftigt även idag, solen lockar att gå ut, men det är inte skönt, i alla fall inte än. Klockan är tio. Mina fötter mår så bra som de inte gjort på länge, och ingen telefon störde.

Har lyckats beställa inkontinenshjälpmedel att levereras hit i stället för till Vintergatan, Schenker lär ringa idag eller i morgon. Hoppas det fungerar, så att jag slipper åka in till Sundbyberg. Förstående och hjälpsam kundtjänst.

Glömde ge Systembolaget koden till bommen in på gården. Men de säger i mejl att de ska ringa en halvtimme före leverans, så det går kanske bra. Och nu har jag skickat in ansökan om parkeringstillstånd för rörelsehandikappad till Sundbybergs byggnadsnämnd. Mejl om att de mottagit mitt mejl, ännu förstås inget svar på min fråga om det gick bra med digitalt foto… Har postat av Jan underskriven ansökan också. Och läkarintyg.

Photo by Kaboompics .com on Pexels.com

Nöjd med ärendeuträttande för idag. Ved intagen. Tänker inte gå ut mera idag, det blåser svinkallt. Någon av killarna här på gården har varit snäll och tagit bort min hög med kvistar, avklippta från trädet utanför. Tacksam.

Spenat framtagen ur frysen. Och osten ligger för temperering inför middag om cirka tre timmar. Laxen får vänta i kylen, liksom den lilla biten murkelpaté.

Nu pratar den torra brinnande veden i spisen med oss. Ett gott ljud, och ett ljud som också gör sotaren glad. Han gillar inte sur ved som sätter sig som tjära i spis och skorsten, och kan orsaka skorstenseld. Det är något jag minns från barndomen, utan att jag nog då förstod vad det var. Inte visste jag eller brydde mig om hur huset vi bodde i värmdes.

Lyssnar till spisen och försöker hitta ro. Det går så där. Det är som om det här coronamolnet täcker allt annat. Inte så att jag hela tiden tänker tankar som handlar om sjukdom och död, inte så att jag alltid slåss med viruset mentalt. Men det ligger där, precis som ett virus gör, ogripbart. obegripligt, ständigt närvarande. Plötsligt hade antalet döda i sjukdomen här i Sverige ökat till över 30. Och det blir flera. Inte bara vi gamla och kanske sjuka redan, unga också. Det är en död som är alldeles för slumpartad för att vara rimlig. Men en pandemi är knappast rimlig. Den bara är.

Och än lever vi, Jan måttligt frisk, men inte corona-iserad, och inte jag heller. I morgon bitti drar jag till Ica och handlar lite, klockan 7. Får väl dra en mössa över mitt gråa hår. Rynkorna är inte mycket att göra åt. Menar trots allt att jag tar ansvar för att inte smitta eller bli smittad. Fort in och fort ut. Avstånd. Känner just inga här så det är inget problem att inte vara sällskaplig. Naturligt isolerad uttryckte någon det.

Och – det är vår!

Så har vi ätit Galia-melon (perfekt mogen) med rökt lax o svartpeppar, murkelpaté med rödlökscumberland (bara jag) och ost (bara Jan). Om en stund ska han diska, allt är avsköljt och undanplockat.

Det här paketet med rökt lax (kallrökt) har hittills figurerat i tre måltider. I morgon blir det en fjärde, med ett par kokta potatisar och stuvad spenat. Bra köp. Patéen kanske dyker upp den också, det är en liten bit kvar som bör ätas upp.

Så håller jag på, kollar i kyl och frys vad som finns och kan kombineras med vad. Det börjar bli tunt med grönsaker (utom morötter, kål (!), lök och rödbetor), tomater finns en laddning till, sallad är slut, frukt likaså. Törs inte smyghandla, det får gå ändå ett tag till. Frysen innehåller bär av olika slag. Vitaminer? Vi lär inte dö av vitaminbrist…

Har idag korrläst en väns bok, Dödelsen av AnnaMari Solders, som bor utanför Näsåker. Vi möttes på en skrivretreat anordnad av Johanna Wistrand i Näsåker. Hennes berättelser gör mig lugn och tacksam, hennes respekt för liv och död och sätt att tala om födelse/dödelse får mig att känna ro. Snart, hoppas jag, kommer hennes bok och då tänker jag berätta det också.

Måndag 23 mars 2020 – har just talat om för hemtjänsten att vi stannar här på Addarsnäs tills vi måste in till Sundbyberg och ultraljud för hjärtat i Stockholm 7 april. Och jag har avbeställt Jans fotvård 1 april. Känns inte lämpligt att besöka vårdcentralen just nu.

Toalettbesöket avslutas med klädbyte. Första tvättmaskinen för idag är snart färdig och rena kläder ska hängas, ute kanske? Det blåser bra.

För ögonblicket behöver ingen handla något åt oss, vi har vad vi behöver i frys, kyl och skafferi. Så vi tar vårt ansvar på det sätt vi kan, håller oss undan och tittar på änderna i ån. Och den stora haren som i morse skuttade förbi på väg någonstans. Idag blir det inget utesittande på altanen, det blåser för kallt och för rakt in där. Böcker finns, en del av de som står i hyllorna för försäljning på Bokbörsen har jag inte läst. Får väl börja läsa thrillers om annat tryter, det är länge sedan jag läste sådant.

Kanske ska baka en eller annan muffins (även om plåten är annanstans, finns det formar tro?). Annars kanske det blir en gammaldags sockerkaka. Fast baklusten är inte stor, än är jag antagligen inte nog uttråkad.

Tvätten dansar i vinden. Och jag har tagit in klyvd ved, sonens vedträn är lite väl stora för den här vedspisen. De värmer dock som de ska, och jag har en lättillgänglig klyv i källaren.

För första gången i livet har jag nu beställt hemleverans från systemet, Jans alkoholfria vin och whisky och vitt vin till mig. Kostar en dryg hundralapp att få det hemkört, det är det värt. Levereras om en vecka. Om det här karantäneländet håller i sig blir det väl matkassar per nätet också så småningom. Än har han de mediciner han behöver. Jag var tyvärr inte förutseende nog att ta med 3-4 paket med blöjor hit, har ett plus några lösa – så jag får kanske åka till Sumpan och hämta… Än är de inte slut.

När jag bokade av hemtjänsten för de närmaste veckorna fick jag responsen ”stanna så länge ni kan, det här är obegripligt”. Så, just när det skulle till att bli lite enklare för mig åtminstone om morgnarna, så tackar vi nej. Små bekymmer i sammanhanget, än är vi veterligt inte smittade, än har vi våra respektive pensioner och än har vi både mat och tak över huvudet. Tvätt är trots allt enkelt numera. Och jag fixar det där med stödstrumpor, på och av. Den som aldrig har försökt begriper inte vad jag säger.

Det är obegripligt. Att vi alla, och hela landet, jobb och skolor, sjukhus – allt påverkas så snabbt och så obönhörligt. Aldrig har jag tänkt på hur bokstavligt ordet ”obönhörligt” är. Nu hjälper inga böner, bara den inre som säger åt en att behålla lugn och tillit, att inte dyka ner i svarta hål och förlora besinningen. Att glädjas åt allt som ändå fungerar. Att glädjas åt liv. Och vår, och blommor, vindar och sol. Småfåglar. Enstaka lite vilsna tofsvipor, mängder med hungriga svanar på åkrarna. En å full av tjattrande änder. Någon gång en magnifik havsörn, ibland omgiven av kajor och kråkfåglar som vill jaga bort den.

Vi har fortfarande varandra, hur vi än har det. Isolering är inget nytt och okänt för någon av oss. Jag kan ännu kommunicera och ”prata” med syrror och vänner via nät och telefon, Jan får nöja sig med mig och mitt ibland påfrestande tjat. Tack och lov gör han det, med en ibland överraskande reaktion, som häromdagen när han ville att jag skulle vara tyst. Han kan tröttna. han också. Och det är bra.

Photo by Matt Hardy on Pexels.com

Hur känns det när någon (jag) står där och säger ”ta käppen och kom”. Jag kan inte föreställa mig det, och jag inser att Jan hela tiden måste förhålla sig till mina ”order”. Någonstans litar han på att de är bra, men… Nu rakar han sig, efter blöjbyte och toabesök. Jag tar in dynorna från altanen.

Det går inte/jag klarar det inte att föreställa mig hur han upplever sitt liv just nu. Inte ens om han gör det. Nu är vi inne i köksvärmen igen, efter några sköna timmar i solen på altanen. Snart blir det flankstek med Lidls potatisgratäng i portionsformat, sparris och kanske bearnaisesås dessutom. Tomater. Ost.

Jan sitter med händerna för ansiktet och solen från väster genom köksfönstret. Fåglarna får klara sig till i morgon utan fröpåfyllning. Ids inte. Rena blöjor och rena brallor är mera näraliggande behov.

Söndag 22 mars 2020 – strålande sol gör det omöjligt att ligga kvar i sängen. Några grader kallt innan solen hunnit göra sitt. Jag frukosterar ensam, Jan ligger fortfarande. Han får sin frukost när han vill stiga upp.

Oj vad fönstren behöver tvättas, allt syns alltför väl i solen.

Kvart i nio tycker jag att Jan borde vara vaken – och det är han, liggande på golvet. Han har halkat ur sängen (som tur är, nära till golvet), krupit på knäna en bit, men inte ropat på mig. Med viss möda och assistans kan han vända sig och ta sig upp till sittande på en stol. Nu är han i köket och äter sin frukost, lätt chockad tror jag över att inte kunna komma upp på egen hand. Blöjan är utbytt, ägget kallnat men tydligen gott ändå. Om en stund ska vi ”slåss” med stödstrumporna, men först må han äta färdigt och vila en stund i sin fåtölj här i köket.

Solen skiner.

Glad att det inte var ännu en stroke, eller något annat riktigt allvarligt. Det räcker med att vi båda inser hur svårt det är att få honom på benen om han ramlar. Enligt vägningen hos doktorn i veckan väger han 98 kg med lätta kläder. I Sundbyberg kan vi larma och få hjälp, här får jag ringa på Örjan som är stor och stark och kommer om han kan.

Jan har kläder och strumpor på, och nickar i sin stol, kaffekoppen står odrucken bredvid. Solglasögon inomhus, tydligen är hans ögon känsliga för ljus numera. Minns att svärmor var likadan när hon var gammal. Ändå har jag halvt dragit ner rullgardinen i köket för att skärma av solen. Vill klä på mig och gå ut och sitta på altanen, det blåser inte farligt idag. Men då har jag svårt att ha koll på Jan… Hur man än vänder sig och så vidare.

Ännu mera lördagskväll – Jan kommer inte upp ur stolen förrän jag är riktigt arg. Och då tar han sig in till sovrummet. Men landar i soffan en stund på vägen dit. Ber mig ”hålla käften”, en rimlig begäran i sammanhanget. Första gången. Ledsamt. Vad i h-vete ska jag göra, vad kan jag göra för att vi ska fungera ännu den tid vi har?

Nu är han iklädd pyjamasjacka och på toa, för tandborstning och kissande (hoppas jag). Och han borstar tänder och tvättar händer, ”ska jag ta ansiktet också?”. Och så tar han käppen och går till sängs, med mig svansande efter, som om det skulle göra skillnad om han ramlar. Än har han inte ramlat…

Klockan är tio i elva, och Jan ligger i sin säng. Med syrrans handstickade raggsockor på fötterna. Vi är lugna tillsammans igen. Jag har stoppat om honom. Och går ut i köket och nästangråter.

Lördag 21 mars 2020 – på Addarsnäs i kraftig blåst. Fågelmatspåfyllning får vänta. Just nu tillagas (för gräddas gör den väl inte) en kålpudding i ugnen. Det jättelika kålhuvudet är klart decimerat. Någon annan dag blir det kålsoppa, men idag har jag jobbat tillräckligt med kniven i kål.

Det är inget skönt promenadväder, så Jan har skruttat runt lite här inne i huset. Jag kom inte iväg till biblioteket i morse, men var in tidigt och lämnade beställda Bokbörsen-böcker. Väldigt lite folk på Ica. Ingen slängde elaka blickar på mitt gråa hår. Tyvärr måste bokpaket registreras över disk, men det gick snabbt idag.

Har klyvt lite stora vedklabbar så att de nu går in i vedspisen. Vedkorgen är full, som den ska vara. Och Molly fattas. Har lagt fram hennes borste och koppel så att vi får med oss dem tillbaka, glömde kvar båda förra veckan. Men det finns alternativ, så jag tror inte att det spelar någon stor roll.

En massa dumma skidturister far tydligen omkring i Åre-backarna och på after ski. Hur korkad får man vara när man (förmodligen) är ung? Eller är min Ica-visit jämförbar? Än tror jag mig frisk och ingen belastning för någon sjukvård. Och än är Jan inte coronadrabbad.

Sol, den gör mig glad där jag sitter i köket, med vedspisen i full gång. Fortfarande är det för kallt utan knastret från ved och eld. Jan blundar en stund i sin fåtölj, solbelyst. Stödstrumporna är på plats sedan i morse, och vi slipper se dem (beige trista) eftersom han har sina ”lucky socks” (eller vad de nu heter) med stora färgrika prickar på. Han behöver klippa håret, men det får vänta. Idag har han rakat sig med rakapparaten, och tyckte för en gångs skull att det blev ”rätt så bra”. Han föredrar hyvel.

Kålpuddingen är klar. Och lätt att hantera, eftersom jag blötte och vred ur ett bakpapper och lade i formen innan köttfärs- och kålblandningen lades i. Perfekt, ibland lär man sig nyttiga saker på nätet. Kanske blir den middag i kväll, kanske äter vi i stället lite småplock (lax, skagenröra, avocado, murkelpaté; kylen är full). Och kålpuddingen tål att frysas för framtida behov. Vi far inte illa. Än.

Smakade lite av kålpuddingen, av någon anledning (jag) var den lite för salt. In i frysen, det lär ”avsalta”.

Jan reser sig snabbt ur stolen. ”Vad vill du göra?” – ”Ingenting.” Det visar sig att det är en tidig ”kissignal” och den här gången hann vi ut på toaletten. Ville inte gärna (det heter något som jag just nu glömt, när man skriver så) byta kläder igen, han är inne på tredje ombytet idag. Tvättmaskinen har klarat de föregående, nu ligger det bara ett par brallor i tvättkorgen.

Att livet kan vara så här hade ingen av oss en aning om. Innan vi fick erfarenheten, det här nya livet är lärorikt. Även utan corona.

Och det blir diverse till middag. Men visst är den fin, den salta…

Fredag 20 mars 2020 – lite vår i luften och på backen, små vackert blå scilla och klena gula krokus, när vi kommer hem till Addarsnäs från Sundbyberg. Vi träffade en trevlig och duktig hemtjänstkvinna i morse, som raskt drog på Jan de där svåra strumporna, stödstrumpor heter de, ordet försvann. Och kollade hur han klarade duschen så att hon vet hur hon ska göra nästa gång hon kommer. Bra möte. Nu har vi sagt att vi är här nästa vecka och inte behöver hjälp förrän tidigast 30 mars, kanske senare om jag avbokar fotvården den 1 april. Det visar sig.

Här är skönt att vara, vedspisen brinner snällt, värmefläkten har gått till och från – jag stänger av, Jan smyger sig till att slå på igen. Nyss flinade vi glatt åt varandra och fläkten. Middag idag blir avocados med skagenröra, några överblivna från igår räkor, ett par skivor rökt lax. Kanske en fräsch fralla till. Och ost förstås, rosévin alkoholfritt för Jan, bubbel för min del. Bra kork gör att det håller sig (det som eventuellt blir över). Har hört vad syrran säger i telefonen idag tack vare tips från Maria T om att slå på högtalare när någon ringer/jag ringer. Letade först efter högtalarknapp, men begrep till slut. Tack Maria.

Grannen på landet och vännen Sonja ringde för att höra hur vi har det. Uppskattat, kanske är det faktiskt så att vi bryr oss aningen mera om varandra nu. Igår stod två grannar och pratade när jag passerade. Den ena från balkong och den andra från backen. Han på backen frågade om allt var bra – ja jo – och så säger han vänligt ”säg bara till om vi kan hjälpa till med något”. Kändes gott. Än har vi inga akuta behov av hjälp (mer än hemtjänsten när vi är på plats), men ändå gott att veta. I huset finns flera som säkert ställer upp om vi behöver.

I morgon åker jag in till Ica och postar böcker. Inget annat, och fort och distanserat får det gå. Vill gärna titta in på biblioteket också för en snabb koll. Gör det kanske. Annars är jag ju lätt igenkänd som en sån där gamling som borde låsas in, eller åtminstone ha vett att hålla sig hemma bakom lyckta dörrar. Tror att jag förstått varför, men ogillar skarpt att vi inte tros om att vara rimligt försiktiga.

Torsdag 19 mars 2020 – hemkomna från storstaden och lungröntgen för Jan. Färdtjänsteriet fungerade. Molly är nu hemma igen efter långpromenad med Anders, och ligger bakom min stol. Vi väntar på att höra av hennes ”lillmatte” som kanske kan hämta henne och ta hand om henne ett tag. Det betyder lite ledighet för mig, och det behöver jag. I morgon bitti kommer också hemtjänsten hit för att hjälpa Jan med dusch, stödstrumpor och klädsel. I fortsättningen blir det dusch tre gånger i veckan, och morgonassistans varje morgon. Om vi inte behöver så säger vi bara ifrån – som nu i helgen och nästa vecka, då vi antagligen är hemma hos mig.

Och doktorn har skickat läkarintyg för ansökan om parkeringstillstånd. Måste bara kolla hur jag kommer vidare. Plus att hon ringer på torsdagseftermiddagen och berättar att lungröntgen var okej. Så skönt att veta det åtminstone, och så fint att hon bryr sig och håller reda på oss.

”Lillmatte” är på väg, hämtar Molly med pick och pack, så får vi se hur länge. Det känns bra, även om jag vet att det också blir tomt.

Nu är vi ensamma. Äter middag och rensar räkor, när Jan ska ta pillren för kvällen tappar han (kanske) ett, och jag hittar det inte. Så då bestämmer jag mig för att strunta i det, utan att veta hur viktigt det möjligen kan vara. Än är vi inte coronasjuka, men nu åker vi hem till mitt i morgon efter hemtjänstens besök på morgonen. Och vi stannar så länge vi kan, måste bara komma ihåg att meddela hemtjänsten. Vi bestämmer oss för att inte behöva dem nästa vecka. Åter 30 mars.

Lättad över läkarens besked i eftermiddag att lungröntgen var bra. Har förstås oroat mig över Jans slemhostningar och hur de kanske skulle påverka lungorna. Nu verkar det inte vara så.

I helgen ska jag fortsätta försöka skicka in en ansökan om parkeringstillstånd med läkarintyget. Och fotografier, har fotat Jan i kväll. När jag ville skriva ut hela ansökan tidigare i kväll gick det inte, så jag provar igen hemma hos mig.

Just nu försöker jag känna att det är skönt att Molly är väl omhändertagen av sin ”lillmatte”. Hon mår bra, och då gör jag det också. I morgon ska vi träffa hemtjänstnågon för dusch etc , och därefter ska vi åka hem till mitt. Jag ser fram emot det, Jan är förmodligen inte lika road.

Kanske stannar vi hela veckan – och då får jag ett krävande jobb att anbringa stödstrumpor – men det kan det vara värt. Jag vill vara där, han vill vara här. Vi fixar det på något sätt, som fungerar för oss båda.

Just nu försöker jag slippa se det auktionsprogram som pågår på teve. Hörapparaterna är sedan en lång stund urtagna, men jag sitter så att det är svårt att undgå att se. Inget av det jag skymtar verkar sevärt. Det är konstigt stillsamt i rummet när Molly inte är här. Inte för att hon väsnas, men för att hon finns här. Just nu gör hon inte det. Hon har det bra, jag vet. Och vi har det bra utan henne. Ändå fattas hon.