beskrivarblogg

Har nya glasögon. Hjärnan och ögonen har inte riktigt vant sig vid att se så mycket bättre ännu. Höll nyss på att sätta mig bredvid stolen… Det gick bra och skönt var det.

Middag idag är snart på gång, varsin potatisbakelse med västerbottenost (sista dagen på Ica, en tia styck, annars trettio kr), stekt frankfurterkorv, och kokt blomkål. Ost efter. Vedspisen brinner, när solen börjar gå ner gör temperaturen i köket det också. Ugnen blir långsamt varm. Och Jans kvällspiller är framställda på matbordet, så att de inte glöms bort (som häromkvällen).

Att bågarna är lila syns nog inte på bilden, inte heller de tre små ”diamantprickar” som finns på vardera sidan, jag såg dem inte förrän jag fick hem glasögonen. Nåja, jag trivs med dem, och synen har förstärkts – min bild krävde därför en aning mjukgörande filter!

Söndag 23 feb 2020 – vackert väder med sol, och kraftig blåst. Kvart i fem är solen på väg ner, och det är fortfarande nära 7 grader varmt utanför köksfönstret. Illavarslande, och ganska skönt.

Det blir ingen häftig matlagning idag – paté, rödlökscumberlandsås, rökt lax från igår, hovmästarsås (hemgjord), röd spetspaprika, tomater. Ett tag tänkte jag kokt blomkål eller potatis också, men nej. Höll på att glömma melon och rökt skinka, visste att jag tänkt något mera … Huvudet tar igen sig mellan varven.

Varven idag har bestått av rena lakan i sängarna, golvtorkning, tvätt av en hundkissad trasmatta som nu torkar inomhus på tvättställningen. Vedintag, och eldunderhåll. Lite disk här och där, liksom torkning av panelen under elementet under köksbord och köksfönster. Jag råkade se hur den såg ut, när jag satt en stund i Jans fåtölj. Fick mig att kräla in under bordet och torka. Ser bättre ut nu.

Hela tiden finns det något som ropar på åtgärder. Och i morgon måste te inhandlas, det fanns ingen förpackning i skafferiet som jag trodde. Det som finns kvar räcker kanske i morgon bitti.

Middagen var god, så diverse den än var. Nu påminner jag om kvällspillren, vi glömde dem igår. Och det får vara okej, kollade med doktorn, han ska inte ta dubbelt upp. Bara att glömma.

Så, efter middagen och pillerätandet, så pratar han plötsligt om att ”hon” gav honom tre piller nyss. Det är jag som är ”hon”. Och jag blir rasande.

Talar om det för honom, han fattar nog inte varför, men säger att ”vi ska ordna så att det inte upprepas”. Vill inte vara en ”hon” som är hur utbytbar som helst, då är ju hela min nuvarande tillvaro ett skämt. Eller så får

Photo by Francesco Ungaro on Pexels.com

jag acceptera att det är så, och lägga av. Just nu är jag förbannad. Och han börjar diska.

Nu är det en timme till Rapport. Molly ligger vid mina fötter, spisen brinner, det är nattsvart utanför fönstren, men lamporna härinne lyser. Jag läser mellan de få ord som hamnar här. Otori-klanen är inte utläst ännu, men det är fullt möjligt att jag mätt lägger den åt sidan, Det innebär in i bokhyllan med Bokbörsen-böcker. Och vi ser på en drakfilm på Svtplay. Nätt och jämnt uthärdlig, men förströelse. Rapport därefter, de lokala nyheterna ser vi också, men kunde lika gärna låtit bli.

Nu när klockan är tio har Jan lagt sig och jag ska snart göra detsamma. Molly ligger redan, i min säng…

Lördag 22 feb 2020 – pissväder. Det är den lämpligaste benämningen på vädret idag. Regn och mycket kraftig blåst hela dagen. Nu när klockan är kvart över fyra lite sol, men fortfarande väldigt blåsigt. Aprilväder är ett annat namn på det här vädret. En dryg

Photo by bongkarn thanyakij on Pexels.com

månad för tidigt, som våren nere i södra Sverige.

Vi har ätit rotsakssoppan/-grytan från häromdagen, plus avocado från igår och kallrökt lax, ost. Gott, om än lite okonventionell blandning. Nu diskar Jan. Och frågar som vanligt vilken handduk han ska använda när han torkar. Och vad som ska in var.

Och jag försöker läsa en sådan där gratisbok på Kindle, men nej. Ids inte. Alltför förutsägbara, alltför amerikanska, för sentimentala och romantiska på ett sätt som jag inte känner igen. Inte mitt sätt att vara romantisk på, när jag var det. Förr, ibland.

Har ont i ryggen, som de senaste dagarna. Inte olidligt ryggskott, men nästan. Får resa på mig försiktigt. Och har skickat in en text till ett förlags novelltävling, Ekström & Garay. Vet inte om man kan kalla orden en novell, men det lär visa sig.

Fredag 21 feb 2020 – dags för tandkrämsrakning igen… Hur kan det bli så tokigt, raklöddret står visserligen på samma stol i toalettrummet, men de ser ju inte direkt likadana ut. Nåja, han blev rakad, och tandkrämen är bortduschad. Men jag glömde köpa ny tandkräm när jag var in och handlade. Kom dock ihåg att köpa en specialkork för bubbel på systemet, bra sort, som den jag har hemma hos Jan (som börjar spricka efter många år). Kanske blir det några glas bubbel i kväll, det jag inte drack när jag fyllde år.

Vackert väder hela dagen, Jan har tagit en kort promenad och beskådat de nya brevlådorna. Jag har dammsugit, hämtat in ved och installerat en ny, sladdfri termometer. Till slut fick jag givaren att fungera, varför vet jag inte. Tog ur och satte i batterier ett antal gånger innan den blinkade till. Nu talar den om både ute- och innetemperatur. Inga möss har någon sladd att gnaga av.

För alla intresserade så är min postadress numera Addarsnäs gård 6, 761 93 Norrtälje. Skatteverket tycks ha registrerat sexan eftersom IF försäkringar skickade post om att jag nyss flyttat. Har jag inte, men har alltså fått en sexa i adressen i stället för som tidigare en femma.

Kvällens middag – ett par potatisplättar av moset från i förrgår, amerikansk rom, lite skagenröra och avocado i bitar, , förhoppningsvis tinade lagom till middagen, schalottenlök och Crème fraiche. Ost därefter, och glass för den som vill. Vin för oss båda, alkoholfritt rosé för Jan, vitt sauvignon blanc ”Crossings” för min del. Eller bubbel. Letar efter franska Brochet på BiB, men hittar inte. En tjänstvillig ung man på systemet i Sumpan häromveckan menade att visst hade Brochet BiB, men ”det var ju inte samma vin”. Nähä?

Photo by Wagner Soares on Pexels.com

Torsdagsfortsättning 20 feb 2020 – en relativt nyetablerad rutin i hushållet.

Mannen kissar, jag torkar golv och toa. Till kvällen slängs hans brallor i tvätten och blöjan i soporna. Det är konstigt hur saker och ting blir ”normala” när man måste vänja sig. För ett år sedan hade jag inte trott att vi skulle hålla på så här. Om ett år gör vi kanske saker som jag inte ens kan fantisera om. Om vi lever, det är förutsättningen. Han hävdar varje gång han varit på toa att han kollat, och golvet är torrt. Jag hävdar motsatsen. Han ”förstår inte”, ”nej, tror inte att du ljuger”. Jag torkar och smörjer in händerna, ibland.

Det blåser ordentligt.

Mesar med flera har hittat tillbaka till fröautomaterna ovanför trappen. Det tar någon dag innan de inser att där finns frön igen. Den utanför köksfönstret är tom, den får vänta till i morgon. Idag blåser det för mycket, mössen skulle få härligt många frön på backen.

Min rygg håller sig hyfsat lugn just nu, kanske beroende på den lilla whisky jag klämde i mig för en stund sedan. Först en Panodil och efter någon timme ytterligare en, hjälpte inte alls.

Har tänt ljusen på köksbordet och alla lampor huset förmår (nåja, inte i sovrummen, än). Är glad att jag gjorde soppan/grytan i morse, nu skulle jag inte haft orken. Hoppas den är ätbar. Tvätt från i förmiddags hänger på syrrans torkställning i vardagsrummet. För ovanlighetens skull mest mina kläder, hällde kaffe på mig igår. Det var inte varmt.

Inga nya brevlådor ännu, men ett fint tak med belysning – det blir bra.

Läge för dammsugning i morgon, om ryggen vill. Vi måste inte åka tillbaka till Sundbyberg förrän i mitten av nästa vecka, Jan ska till distriktsköterskan på fredag. Så, om vi båda vill, så stannar vi här några dagar till. Jag vill, frågan är om Jan vill. Han trivs bäst i sitt hem, som jag i mitt.

Det känns som om mitt liv har reducerats till logistik kring läkarbesök, färdtjänst, nya recept och hämta medicin på Apoteket, torka kissigt toagolv här hos mig eller där hos honom. Slänga blöjor, och komma ihåg att beställa nya i tid – hittills har det fungerat. Se till att kläder finns rena, så att han (och jag) kan byta när så behövs. Städa, handla och laga mat. Köpa alkoholfritt rosévin till honom, och gin och Marezzo till mig på systemet. Ut med Molly fem gånger om dagen i Sumpan, utan att glömma bajspåsarna. Här öppna dörren och släppa ut henne, och släppa in henne när hon tycker att hon vill in.

C´est ma vie maintenant.

Och jag väljer det, alternativet är demensboende för honom. Inget bra alternativ. Inget som behövs ännu.

Ändå är det ett liv som inte känns särskilt liv-ligt för min del. Säkert inte för hans heller. Är jag fel ute som tror att ett demensboende i Sundbyberg vore sämre? Hur ska jag och han kunna veta det? Vem kan berätta? De dementa kan inte. Personalen vill betona hur bra allt fungerar, ungefär som på den så kallade dagvården vi provat. Inte trovärdigt. De är måna om sina jobb, och det är rimligt. Jag är mån om min fd make och vill att han ska ha det så bra han kan resten av livet. Det är inte självklart att de ”månerna” är likvärdiga.

En bild från i höstas.

Husrenovering på teve, ser, hör just inte. Vilka är målgruppen för det här programmet? Alla de förmögna, hyfsat unga husägare som vill? Som har pengarna och lusten och de goda kontakter som gör att de får förekomma på teve med känd programledare och dito känd arkitekt (med roliga mössor)?

Det är inte ett program som vänder sig till mig. Jag är för gammal, för före detta och för fattig. Och när jag var ung hade vi inte de pengar som unga idag tycks ha, eller åtminstone spendera.

När jag ser de här unga människorna mitt i röran av det som väl ska bli deras hem i många år, då är jag glad att jag inte är ung längre. Att jag slipper allt det innebär att ha små barn och en framtid som kanske kommer att bli så fin som man hoppas, eller kanske inte. Fast ”kanske inte” fanns nog inte i min fantasi på den tiden, åtminstone inte när barnen var riktigt små. Undrar när ”kanske inte” smög sig in?

Hur skapar vi alla förväntningar som inte har stora utsikter att förverkligas? Vad gjorde att jag en gång uppfattade att jag var unik – inte därmed nödvändigtvis särskilt vare sig vacker eller klok. Men unik. Det unika försvann, kanske samtidigt som ”kanske inte” gjorde entré. Jag vet inte. Men nog försvann min känsla av att vara särskild, att vara speciell, kanske till och med känslan av att vara ”någon”. Tror jag tappade bort mig, började tro att jag var en annan än den jag innerst inne kanske var. Vill tro att jag var som många andra i min närhet, på jobbet framför allt.

Därhemma styrde jag och ställde. Trodde mig veta bäst i de flesta sammanhang. Du som nu är min fd man, och mina söners far, gillade läget. Du kunde göra karriär, resa, morsa på kungen någonstans i närheten av ett tryckeri, och försörja oss. Åtminstone tills jag började arbeta heltid när yngste sonen var fyra år. Då bidrog jag i alla fall, även om jobbet inte var överbetalt. Kvinnors arbete var inte det, då eller nu.

Jag fortsatte förstås att jobba heltid även hemma, med barn och hushåll. Vi hade fått daghem och fritidshem. Tant Inga som gått med barnen hållandes i ett långt rep när jag var hemma och behövde andas, hon fick ledigt nu. Tror hon gifte sig sent i livet och flyttade till Ursvik. Skäms över att jag faktiskt inte vet efternamnet på denna kvinna som gav mig några ögonblick av frid mitt i allt ”barnandet”. Och Rose-Marie, kär grannfru, som blev dagmamma innan dagisplatserna var erövrade. Tänker ofta på dig med saknad och sorg, du dog för ung. Och för långt ifrån mig. Har idag kontakt med dina barn, åtminstone de jag kände, och det värmer mitt hjärta.

Daghem i Sundbyberg på 70-talet var inte självklart. Men stursk som jag var på den tiden så var jag med och agiterade, pratade i Stadshuset inför politikerna (tror på teve också), och bidrog väl så småningom flera dagisplatser i kommunen. Jag kunde börja arbeta utanför hemmet.

Photo by Tasha Kamrowski on Pexels.com

Photo by Julius Silver on Pexels.com

Det blev ett blogginlägg, även idag. Och ett till. Annars har jag varit lat med att skriva i min beskrivarblogg. Lat eller alltför upptagen med/av annat.

Nu dansar markiserna på huset mitt emot, vinden ökar uppenbarligen även här. Skönt att inte behöva gå ut, hoppas inget händer på landet där sonen är, och därifrån han ska åka i kväll. Eller sent i eftermiddag. Ringer honom, får inget svar. Blir förstås genast orolig… Förhoppningsvis ringer han tillbaka när han ser att jag ringt. Morsor blir aldrig för gamla för att ängslas, även om ”barnen” är rejält vuxna.

Farbrorn tvärsöver har tänt lamporna i köket igen. Ser honom just inte, bara hans rörelser när han passerar kökslampan eller donar med något vid diskbänken, den lampan börjar jag känna igen.

I morgon kommer Molly tillbaka, hoppas hennes öga är friskförklarat. Kanske åker vi hem till mitt på tisdag och stannar några dagar. Beror på vädret. Och på Jans svullna fot. Och min form.

Soppan doftar lovande. Har klippt bacon i mindre bitar och lagt på hushållspapper för att mikra innan vi ska äta. Och soppan ska mixas. ”Köksfranskan” är full av ord som mina föräldrar inte kände till. Jag använder inte mixern särskilt ofta, tycker till exempel att en trattkantarellsoppa är godare icke mixad. Mikron används mest som tidur för äggkokning. Säkert klimatonödigt. Som vårt bilåkande. Flyger dock icke. Även om jag idag skulle ha råd, och tågåkande förmodligen är dyrare, så känns inte flyg som något alternativ.

Till platser som ingen kan åka tåg till vill jag inte. Fast hur är det med Shetlandsöarna? Alternativa sätt att ta sig dit? Förmodligen tåg till Calais, tunneltåg  och tåg vidare i England? Sedan? För dit vill jag innan jag blir för gammal och orörlig. Vill stanna där någon/några veckor, kanske skriva, kanske bara vara. ”Un sueño”, apropå förra blogginlägget.

Persiljerot var för mig en okänd rotsak, tills jag pratade med kocken som lagar soppan i Näsåkers församlingshem. Han berättade att persiljeroten är det som gör soppan. Och hans soppor var/är (hoppas jag) gudomliga. Har såvitt jag begriper ingenting med persilja att göra, ser ut som en palsternacka – men den ena buktar inåt i blastfästet och den andra utåt. Fråga mig inte vilken som gör vad. Nu har jag båda i middagens soppa. Kan inte bli fel. Den kocken har fått mig att göra egen kålsoppa och flera andra soppor de senaste åren än tidigare i livet.

Jag känner att det doftar gott, Jan gör det tyvärr inte. Undrar hur/om han vet att något är gott. Han verkar veta, säger det när jag frågar. Doft och smak hänger så ihop för mig, även om de är skilda storheter.

Hoppas få beställd hundmat i morgon. Molly kommer hem, och det enda jag har är det som ligger i hennes skål. Blodpuddingen är ännu inte inköpt, men det hinner jag i morgon.

Sonen har inte ringt tillbaka. Jag ringer igen. Nu är det upptaget. Bra, hoppas jag. Min oro är förhoppningsvis ogrundad, men bygger på gamla erfarenheter. Inte av just den här sonen, men obesvarade telefonsamtal som inte innebar något positivt. Långt tillbaka, och nyligare. Frågetecknen går igång. När jag ringer igen efter tio minuter går signalerna fram, men ingen svarar. Det här är definitivt inte en ängslan jag behöver. Nästa gång jag ringer svarar han, telefonen hade legat kvar i lilla huset. Allt var bra. Och jag är lugn. Livet en dröm.

Så har jag än en gång idag gjort rent på toaletten. ”Jag förstår inte”, säger Jan. Försöker hittills förgäves få honom att sitta ner på toaletten, men det är antagligen för besvärligt. Han behöver då ta av sig fleecetröjan och fälla ner hängslena, och dra ner brallorna. Ska det vara så jävla svårt.

Tror det är dags för gentlemannen i Moskva igen. Om jag fortfarande vore spelmissbrukare är det nu jag skulle sätta igång. Det gör jag inte. Och det är jag omåttligt glad över.

Läser, sakta för att vara jag, om greven i Moskva. Ord, meningar, skeenden är värda uppmärksamhet som lätt tappas bort vid snabb läsning. Jag läser ofta fort, ibland för fort. Det gör inget om boken är ”lätt”, men den här gentlemannen kräver min långsamhet. Författaren heter Amor Towles, och boken En gentleman i Moskva. Rekommenderad av min kära svägerska, utan henne hade jag aldrig hittat boken.

Boken erbjuder en sorts vila från dagens verklighet. Inte för att det liv som levdes då i Moskva på något sätt var enklare. Tvärtom. Men via boken kan jag lämna mitt eget liv ett ögonblick, och se, känna, dofta, uppleva grevens liv i hans husarrest på ett hotell. Hans livsrum inskränktes till ett litet vindsrum, när han föll i mera onåd än tidigare. Och han började arbeta som kypare där han tidigare varit uppskattad gäst. En bok med många bottnar.

Omstart, denna söndagsförmiddag. Nu lyser solen, och livet blir genast lite lättare. I natt när jag vakendrömde försökte jag komma ihåg vad Olof Palmes hustru hette. Jag gick igenom så många kvinnonamn jag kom på, men visste hela tiden att det var något annat. Så släppte jag det, och visp stod namnet där, väldigt tydligt, Lisbeth. Då började jag försöka minnas vad en granne en gång hette, och hans sambo – till slut lyckades även det. Sedan gick jag upp, runt åtta.

Nu är det dag enligt den elektriska kalendern i köksfönstret. Kvart i tio. Jag sitter i morgonrocken i min stol, har ingen brådska att klä på mig. Har just klarat Svenskans supersvåra sudoku. Spar DNs till senare.

Förmodligen blir det potatis- och purjosoppa till middag, kanske lägger jag till ett par palsternackor och någon persiljerot också. Idag åker julstjärnan ut.

Solen var inte långvarig, nu är det grått igen. Dags att bädda sängen, kanske till och med byta lakan. Mitt påslakan har Molly-spår. Nej, det får vänta till i morgon, Jan har redan bäddat sin säng och jag vill byta i båda sängarna samtidigt. Sol igen. Aprilväder?

Jan är svullen i vänster fot. Dålig cirkulation förmodligen, just nu har jag jagat upp honom att gå i lägenheten. Helst vill han sitta och sova i stolen. Jag får lust att rymma. Det var vänster knä han hade ont i också, kände tydligen av det igår och sen försvann det igen. Att foten är svullen har han inte märkt… Det är vänster sida som är mest skadad av stroken.

Markiserna på huset mitt emot rör sig i vinden. Solen blåser visst också bort emellanåt. Som nu till exempel.

Min rygg har hämtat sig när jag väl rört på mig några timmar. En lätt huvudvärk lurar, och halsen känns okej nu, men inte i morse.

Nu har Jan förmodligen satt sig i köket eller på sängkanten, eftersom jag inte hör käppen.

Det blir nog ingen blogg idag heller. Det blir en lång dag om jag känner mig så här less redan klockan tolv. Dags att gå ner med soppåsen. Och boka tvättstuga igen. I morgon klockan tolv. Det blåser rejält nu.

Vi har gymnastiserat lite med armar och ben, Jan sittande på en stol. Om jag står framför honom och gör det jag menar att han ska göra, så fungerar det. Ska ta en vända till i eftermiddag.

Jag läser om venöst ödem på vårdguiden, och inser att det nog handlar om det. Och att det är bra att försöka röra på sig mera än Jan gör. Jag får fortsätta tjata. Och ringa vårdcentralen om en tid för läkarundersökning. Det är dags, även om han lär få vänta. Hur vi ska ta oss dit är ett annat bekymmer, som också får vänta. Färdtjänst två kvarter? Han orkar inte gå, och jag hittar ingen parkering vid vårdcentralen på grund av byggverksamheten. Nu vet jag att Jan sitter i köket på en stol och sover. Käppen hörs inte. Han får vila en stund innan jag skrämmer upp honom igen. Ska försöka komma ihåg att kolla om det finns några stödstrumpor hemma hos mig, annars är det kanske dags att skaffa sådana åt honom.

Läser lite i En gentleman i Moskva. Tar den i portioner. Titeln på ett drama från 1635 kommer för mig, La vida es sueño, Livet en dröm. Ord, av få, som jag minns från spanskastudierna för mycket länge sedan. Calderon skrev om en kung som spärrade in sin son på grund av (hotfull?) spådom.

Livet en dröm, nog känns det så ibland. Och kanske var det så för den där stackars inspärrade sonen. Ofta känns inte livet riktigt verkligt. Inte mardrömsaktigt heller, men som någon sorts dröm. Ibland behaglig, ibland mindre behaglig.

Photo by Skitterphoto on Pexels.com

Torsdag, 6 feb 2020 – har varit hos tandläkare Ulrika och tandhygienist Gun-Britt, kostade mig bara drygt 300 eftersom jag fick 2 100 i statligt tandvårdsskydd. Bra. Därefter for jag till Klippet på Fridhemsplan och handlade lite godsaker, bl a en mortadella. Gjorde en smörgås till Jan när jag kom hem, med det goda valnötsbrödet och mortadellan. Han drack ett glas vatten och Molly slukade mackan. Hon är förskräcklig. Undrar om hon alltid har gjort så här, nu har hon snott något tre gånger på sista tiden – leverpastej, en hel nyöppnad bit, en skiva skinka från min smörgås, och så denna hela smörgås nu.
Jessica från hemtjänsten var hos Jan medan jag var borta, och de gick ut på en promenad. Jag tog upp rullatorn när Molly och jag varit ute. Hon ligger bredvid min stol och fiser nu, inte bra för hennes mage med sån här konstig ”mat”.
Det är definitivt otrevligt att bli behandlad av Gun-Britt – hon är säker och trevlig, men det hon gör är inte kul. Nödvändigt dock, fick med mig ett par olika mellanrumsborstar och en särskild tråd, har haft svårt att komma in bland tänderna i bryggan. Inga hål, men många gamla lagningar som måste hållas koll på. Och pricken på tungan (ofarlig enligt Ulrika) ska också kollas av en specialist som hon skickar mig till, jag får kallelse. Nöjd med dagens visit, nästa till Gun-Britt i slutet av juni, hon kallar. Inget tal om ny tid till Ulrika, hon kanske kallar hon med när hon menar att det behövs.
I morgon är det dags för glasögonundersökning, det är några år sedan. Och så ska Linn hämta Molly, och lämna tillbaka henne på måndag, efter veterinären. Därefter inget speciellt på programmet, inget som jag känner till i alla fall. Inte förrän födelsedagsfirande, den 14 mars.
Har tagit fram ett par burkar ur frysen med något som jag misstänker är fisksoppa, smakade så åtminstone när jag tinat tillräckligt för att kunna smaka. Till Keldas skärgårdssoppa, med stora räkor, ost efter och kanske någon av efterrätterna vi inte åt igår. Just nu ligger Jan en stund på sängen, en vana sedan någon vecka tillbaka. I natt tyckte jag åter att han var mera vaken än sovande, och därmed jag också. Men han hävdar att han sovit bra.
Tittade in på Akademibokhandeln vid Hötorget, min bok står bland biografierna. Vet inte om jag ska tycka att det är bra att den står där – de ex som fanns kanske har stått länge.

En torsdag, då Ola Magnell dog.

Onsdag kväll, trött och less på att skriva, också. Uppdrag Granskning pågår, jag hör just inte och vill inte se, verkar ledsamt och sorgligt. Vill inte veta mera om Robin. förmodligen död, stämningen är sådan.

Har duschat och tvättat håret, ska ju till tandläkaren i morgon. Som om de bryr sig. Hoppas jag inte luktar Dry Martini, eftersom jag just nu dricker en sådan. Människors sorg bärs så olika. Sneglar på personerna i programmet. Och ser en bild på ett kommunalhus, därinne tar någon fram en pärm och bläddrar och pekar med ena handen i fickan. Journalisten sitter och ser i papperen. Boendet har uppenbarligen inte fungerat som det skulle, är det pojken som drunknade därför att ingen såg till honom? Kanske.

Var finns någon glädje? I Turkiet har just ungefär 30 personer dött i laviner, och några till när ett flygplan bröts mitt itu. Krig på olika platser tar hela tiden livet av många, inte alla soldater. Israel, Palestina, Iran, Irak, Syrien, Turkiet, gränsen mellan USA och Mexico. Sydamerika. Kina just nu med coronaviruset.

Världen är sorglig, full av död, full av fattigdom. Människor är inte lika mycket värda, definitivt inte här i Sverige heller. Romer som tigger vill vi inte se, flyktingar eller asylsökande ska skickas tillbaka till länder de kanske aldrig varit i – på grund av byråkratiska regler. Sjuka människor utförsäkras, och ska jobba – men jobben finns inte. Ändå ska de sökas.

Hyreslägenheter ”renoveras” så att hyran blir så hög att de som bott där länge inte har råd att bo kvar. Landsbygden avfolkas, storstäderna har inte bostäder nog. Invandrare skickas till avlägsna kommuner och ensamhet från de kommuner som ursprungligen tog emot dem. De dumpas, ny term för hantering av redan skadade människor. Sjukvården fungerar inte, i Östersund ska personalen på sjukhuset ”undvika att använda elreglagen för dörrarna” – sparkrav som låter som något som Kronblom kunde ha hittat på. Landstinget ska spara 90 miljoner, gör det knappast med det sparrådet.

Vart har sunt förnuft tagit vägen? Försvann det med alla vinstintressen i vård och omsorg? Och skolor. Några lurar försäkringskassan på miljoner, några assistenter gör inte det de ska – därmed nekas många ”funkisar” den assistens de har lagstadgad rätt till. Medan miljardärerna i landet blir fler och fler. De fattiga ökar i samma omfattning. Många gamla är också fattiga. Och ensamma. De lever ensamma och de dör ensamma. Och begravs utan att någon människa är där och sörjer dem. En katt någon gång, och så den som förrättar begravningen. Ingen släkt, inga vänner. Ingen som saknar den döde.

Inte vet jag hur jag tog mig hit. Via Robin och ett ”boende” som uppenbarligen inte fungerat som det skulle – i alla fall inte för Robin. Vet ju faktiskt inte vad programmet handlade om, bara att det lilla jag såg och hörde gjorde mig ledsen.

Och nu berättar Superstars ”allt”. Jag kräks (nästan) och vänder bort ögonen, öronen kan jag stänga av genom att ta ur hörapparaterna. Så det gör jag.

Önskar så att jag fick vara alldeles ensam några dagar. Men det får jag inte. Tanken gör dock att jag kan låtsas allt jag då skulle göra, allt jag skulle klara av, allt jag skulle skriva. Och det är inte sant, det är ingen verklighet. Det är inte en jackpot på 49 miljoner heller, med Harry Boy. Tror Jan har program 5 på, bara reklam och korkad reklam. Fyran har kockprogram. Suck.

Men, vi är hemma där teve finns och Jan är nog nöjd med det, även om han står ut med att enbart se Rapport via min dator, hemma hos mig. Nu ska vi (jag) klara av det som ska göras den här veckan (tandläkare, synundersökning, lämna Molly fredag och få tillbaka Molly på måndag) och sedan kanske åka hem till mig igen. På tisdag – därefter har ingen av oss något program under februari. Förutsatt att jag ser till att vi får med oss det vi behöver så kan vi stanna åtminstone någon vecka, kanske lite längre. Ved har vi tack vare Erik och Lotta. Bilen fungerar. Jag med so far.