beskrivarblogg

Photo by Pixabay on Pexels.com

När vi har ätit, och jag sitter i min stol efter att ha förberett disk – så kommer Jan in med dosetten i handen. Jag har nyss satt fram hans (mosters) lilla saltkar med tre tabletter och sagt att han ska ta dem. De står kvar på köksbordet. Jag hämtar dem, och ett glas vatten och han tar sina piller. Men jag blir så trött, och antagligen han också, av all förvirring.

Disken är odiskad i diskhon. Jag tar den senare. Fiskfiléerna var ätliga, spenaten god och Amandine-potatisarna trista. Vi blev mätta dock. Bättre än Kalmar-lagad hemtjänstmat à 100 kr för två portioner. Att ätas en vecka efter tillagningen, enligt pressen här i Sumpan.

Fick för mig att göra bruna bönor i morgon, så nu ligger de i blöt. Sirap och ättika har jag. Och randigt fläsk, hur rimmat det är visar sig. Svenskt, men köpt på Lidl. Ofta numera är stekfläsk för lite salt, men det går ju att avhjälpa. Kanske blir det middagen i morgon. Allt för att överglänsa Kalmar-maten.

I morgon får det nog bli en vända till tvättstugan igen. Det brukar finnas plats när jag behöver. (Ändrade ”vill” till ”behöver”.)

Rapport är fullt av Corona. EU har möte när programmet sänds, i Italien arbetar de som kan hemifrån, flygbolag överallt är hårt drabbade och kommer att få stöd, liksom andra branscher. Forskning kring vaccin och behandlingsformer snabbas på, myndigheterna försöker se till att material som behövs räcker. Skolor är stängda, stora evenemang inställda. Klockan tjugo kommer ett speciellt nyinsatt program om Corona.

Mera Rapport. Bildelar stjäls, och exporteras österut, tydligen ofta till Litauen. En bilägare som råkade illa ut, gjorde det igen någon månad senare, med en annan bil. Hur dum får man vara? Nu funderar personen på om han ”ska köpa en liten Fiat nästa gång”. Gör det, säger jag.

Halv tio har jag och Molly varit ute igen. Bara runt några kvarter, tillräckligt för att hon ska få göra det hon ska. Och jag komma in igen, det var lite kyligare än jag trott (eller klätt mig för). Jan undrar vad han ska göra när jag kommer in, ”borsta tänder och kissa, och tvätta händer” – säger jag. Nu gör han något av det. Jag tänker inte kontrollera vad. Käppen står utanför toaletten, kanske kommer han ihåg att ta den som stöd på väg in till sängen. Ofta är den annanstans än i hans hand.

En Tullamore Dew med en aning vatten en stund för mig själv. Idag behöver jag inte göra något mera, behöver inte bry mig om annat än att själv komma i säng så småningom. Molly är klar, Jan är det snart – jag hoppas bara att han också kan somna och sova gott.

I morgon får jag köra en tvättmaskin igen. Och koka bruna bönor. Kanske torka lite lister här och där (troligen inte, jag väljer nog bort det). Handla diverse. Ta hand om Molly. Och Jan.

Det är märkligt att uppleva hur hans förmåga att hantera sig själv försvinner, ibland med stora förändringar, ofta med mindre. Och det är konstigt att faktiskt inte förstå hur han själv känner det inför den här delen av sitt liv, det som återstår, det som inte blir bättre. Bara mera utan begrepp, utan förståelse, utan fysisk förmåga att klara av det som sker. Jag försöker försiktigt fråga, men får inga svar. Han väljer att inte ens förstå frågorna, av pur självbevarelsedrift kanske. För jag tror att den finns där bakom allt det andra, allt det som inte finns längre. Viljan att skydda sig själv för att kunna överleva.

Må han få behålla den viljan hela vägen.

(Bilden har ingenting med någonting att göra – den är enbart vacker.)

Kvart över fyra, tisdag, molnigt. Solen har gömt sig. Men Jan är uppstigen från sängen, och i sin stol, med ett glas alkoholfritt rosévin framför sig. Ett antal tunna salamiskivor har han också inmundigat. Plus bytt kläder och tvättat sig, igen. Det ena före det andra. Han behöver klippa håret, men jag vet inte riktigt hur det ska gå till. Jo, jag vet – får beställa tid och ta bilen dit, släppa av honom och parkera om. Kanske klippa mig också.

Kummelfiléerna verkar innehålla mycket vatten, nu när de tinat. Har tömt tallriken flera gånger. Hoppas de smakar gott i alla fall…

Det är konstigt hur en annan människas liv kan ta överhanden, om inte totalt så nästintill. Just nu rör sig min tillvaro runt Jans behov, läkarbesök, provtagningar, oförmåga att gå mer än lite. Tvätt av hans tack och lov många byten av joggingbrallor. Byten av blöja. Tvätt med tvättlappar just nu när benen är lindade, men det får han klara själv. Hårtvätt blir det inte tal om – kanske en dusch när hemsjukvårdaren Hava är här på torsdag (eller om det var fredag), och innan hon lindar benen igen? Det är en idé, behöver inte ta lång tid.

Ännu diskar han för det mesta både frukostdisk och middagsdito. Han plockar in disk också, ibland på andra ställen än de vanliga. Och han har tack och lov fortfarande aptit, äter om än inte lika mycket som jag. Igår sushi, och jag fick förklara vad det var så att han visste vad som skulle serveras till middag. Ordet ”sushi” betydde ingenting för honom, men han kände igen bitarna när han såg dem.

En skärgårdsmäklare hade skickat ut ett reklamblad med kalender på ena sidan – bilder av Roland Svensson. ”De där känner jag igen” var det första Jan sade när han såg bilderna. Det gjorde mig glad.

Ett så här krympt liv, både hans och mitt – innehåller också glädjeämnen, oväntade sådana, som ovan. Mera vår, värme och sol och blomster i vanskött rabatt (hemma hos mig) eller pelargoner i krukor på hans altan på ”landet” – det kommer att göra oss båda gott. Ljuset känns just nu som det mest vederkvickande.

Jag tänker inte göra egen handsprit, det får duga med att tvätta händerna ofta och grundligt. Men jag blir så jäkla arg på de som köpt upp lager av apotekens handsprit – och säljer den dyrt på Tradera. Blocket har haft kurage nog att stoppa annonserna. Så eländigt dåligt att utnyttja människors rädsla på det sättet. Skäms.

Det är många som bör skämmas numera – bland andra de politiker i Sverige som just beslutat att Sverige inte (till skillnad från vilka EU-länder?) ska ta emot några minderåriga flyktingar. Varför ska vi inte göra det? Vilka faror kan dessa barn utsätta Sverige och svenskar för? Barnen (och deras föräldrar) kommer nu att lida, innan de kanske dör, barnen utan att ha haft några liv. Jag skäms över att vara svensk. Jag skäms över att hittills ha kallat mig socialdemokrat. Glad att mina föräldrar inte får uppleva detta. Ledsen att mina barn och barnbarn får leva längre än jag med ett land jag inte längre känner igen.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Tisdag 10 mars 2020 – det mesta i pressen har ”corona-” som förled – coronaslagsmål om toapapper, coronahamstra, coronahotell etcetera. Blir så trött på alltihop. Och alla stackars miljardärer/miljonärer som nu förlorar x procent av sina börsförmögenheter. Ack.

Vart Italien är på väg är svårt att begripa, hela landet i karantän. Hur i all världen ska det fungera, vem ska kolla vad? Släpper de iväg alla turister? Säkert många frågetecken för många, både här och där.

Och alla yngre människor, eller medelålders, som tröstar sig med att det är 80+ personer som redan är sjuka, som också dör i den här influensan. Inte de. Klen tröst för oss som är äldre, och kanske sjuka. Här i Sverige höjer Folkhälsomyndigheten nu risken för spridning till ”mycket hög”.

Nog av. Här har städats, tar det lite pö om pö. Den stora vardagsrumsmattan är noggrant dammsugen, men knappast fri från hundhår för det. Jag skulle behöva krypa på knäna med en rotborste, men det tänker jag inte göra. Det får duga. Golven är avtorkade, diverse lister skulle må bra av ordentlig rengöring, men det får också vila. Åtminstone till i morgon. Sängarna har fått rena lakan, och tvättkorgen är fortfarande nästan tom. Molly håller sig i hallen, hon gillar inte när jag stökar med dammsugaren.

Tror att det blir varsin panerad kummelfilé till middag, kanske med stuvad spenat och kokt Amandine-potatis. Vet att alltihop finns i kyl och frys, slipper därmed gå ut och handla. Servietter behöver införskaffas, men hushållspapper får duga under tiden. Det droppar från balkongen ovanför vår. Vill helst inte gå ut, men det är dags för Molly om någon timme. Just nu inser jag att jag behöver laga middag till Jan inför lördagen. Själv ska jag ju bort på middag, och hemtjänsten ska vara här. Kanske köpa en färdig låda, han gillar korv Stroganoff.

Läste att kommunen här handlar mat för hemtjänstens kunder från ett företag i Kalmar. Maten lagas en vecka innan den ska ätas. Otillständigt. Kan knappast vara ätbart, behövs inte mycket för att gamla människor ska tappa aptiten, kanske bli sjuka, kanske sluta äta. Man kan tydligen köpa färdigmat och ansöka om ersättning för det som överstiger 45 kr (tror jag, det kommunen betalar för maten) – men hur många orkar göra det? Det är skit på så många sätt att bli gammal och behöva omvårdnad. Och ändå finns det ljusglimtar – t ex de människor vi mött på Helsa i centrala Sundbyberg. Läkare, distriktsköterska och äldresjukvårdare. Toppen.

Det regnade inte längre, tvärtom kunde vi (Molly och jag) ana solen när vi var ute nyss. Nu är vi hemma igen, kummelfiléerna ligger och tinar, spenaten tar jag fram om en stund. Potatisen skalas inte i förväg längre, det gjorde jag ofta förr. Klockan är snart ett.

Jan sover eller slumrar åtminstone i sin stol. Orken varierar dag från dag. Nu går han in till sängen och lägger sig. Idag är ingen bra dag. Men utanför fönstren har solen tagit sig fram, den får mitt ledsna hjärta att glädjas i ögonblicket. Jag är rastlös, vet inte riktigt vad jag ska ta mig för. Har saker som behöver göras, men förmår inte riktigt fokusera.

Lite gladare blev jag när jag pratat med äldste sonen. Han har fått en infektion i skelettet i knät, och fick för klen antibiotika till att börja med. Nu har han fått en kraftfullare sort och kände sig ”bra, nu kan jag ju gå”. Jag blir påmind om att inte heller han är för evigt ung och stark…

Jan har legat en dryg timme, han är väldigt rödblommig i ansiktet – är det hans hjärtsvikt som spökar? Vi har inte tid för ultraljudet förrän 7 april. Lungröntgen torsdag nästa vecka, föregått av läkarbesök tisdag. Onsdagen ägnas åt renspolning av köks- och badrumsavlopp (inte av mig, en firma som kommer hit).

Längtar hem till mitt. Kanske kan vi åka igen nu till helgen, efter hembesöket av kommunens handläggare och äldrevårdaren från vårdcentralen.

Photo by Polina Tankilevitch on Pexels.com

Mera sol, och mera vind. Fröautomaten dansar, med och utan blåmesar eller talgoxar. Vårljus.

I köket brinner vedspisen, och värmefläkten låter. Jan sover en stund i sin stol. Molly ligger bakom mig,

Photo by Yuma Kim on Pexels.com

om jag förflyttar mig gör hon det med. Rasslar runt fötterna på mig, vill veta att jag inte drar iväg någonstans utan henne. Jag drar ingenstans. Bilden ovan är inte Molly, men kunde ha varit.

På lördag 80-årsmiddag med vänner, två som fyller år samma dag, men bara den ena fyller jämnt. Har tagit fram en klänning, ska bara komma ihåg att få med den också i morgon när vi far tillbaka till Sundbyberg.

Har ingen ro idag, börjar läsa och slutar läsa. Vet att jag borde ägna mig åt det uppdrag jag har liggande – men får inte igång mig. Städa skulle jag kunna göra, det behövs alltid med hund i huset. Men icke. Laga mat får vänta tills köttfärsen tinat, det blir pasta till middag.

Jag gick ut med sekatören och började klippa de grenar jag kunde runt det stora trädet. Alla orkade varken jag eller sekatören ta, och fortfarande är många ”klippbara” grenar kvar. Nästa gång, nu är både hand och kropp trötta.

Har just duschat Mollys tassar, det är lerigt ute. Och klyvt några för stora vedträn.

Och så blev det plötsligt måndag. Vi är tillbaka i Sundbyberg, jag bokar tvättstugan och tvättar. Beställer färdtjänst, avbeställer färdtjänst – vi fick en annan tid än förmodat för lungröntgen. Och färdtjänst i april går inte att beställa i mars… Det gäller att komma ihåg. Vi har en lapp med datum och vad som ska ske, där förhoppningsvis allt finns med. Mycket nu, mitt i alltihop ska vinterdäcken bytas mot sommar dito.

Nå, jag är nöjd med att jag igår lyckades ta bort de flesta av kvistarna runt det stora trädet därhemma hos mig. Nu ligger en hög utanför syrenhäcken, hoppas någon tar bort den.

Yngste sonen behöver inte vara hundvakt på onsdag, har meddelat honom. Äldste sonen har någon konstig inflammation i ett knä, och har åkt in och ut på Danderyd de senast dagarna. Är tacksam att han till slut ändå berättad. Vi är alltför hänsynsfulla, jag berättar inte hur det är med hans pappa, och han berättar inte hur han mår. Nu hoppas vi att han får den hjälp och medicin han behöver, han försökte låta hoppfull. Och han vet att vi ställer oss i kö för ”alternativt boende” för hans pappa. Hans hustru läser mina blogginlägg, så han får viss information den vägen.

Var är jag nöjd med idag? Färdtjänstbeställningar fixade så långt det gick. Tvättkorgen tömd för ögonblicket. Ungefär det.

Har också dammsugit upp möjliga glasbitar efter det vinglas om åkte i golv, och torkat upp det kaffe jag spillde på mattan i vardagsrummet i förmiddags. Vi behöver åka till Ikea och handla billiga vinglas. Jan har inte riktigt koll på hur han viftar när hans glas står på bordet.

Hela mattan i vardagsrummet behöver borstas fri från hundhår. Att dammsuga räcker inte riktigt, men det får duga. Vill att det ska se städat ut när vi får hembesök av kommunens äldrevårdshandläggare (eller vad han kallas) och hemsjukvårdaren i slutet av veckan. I morgon ska här städas, köket klarade jag av förra veckan. Och nu har jag även onsdagen på mig, eftersom det inte blev någon lungröntgen då.

Plötsligt är det åter mycket logistik. Hembesök, återbesök hos Jans läkare, hans tandhygienist, fotvård på vårdcentralen, ultraljud på hans hjärta, lungröntgen, däcksbyte. Jag ska på 80-årsmiddag, hemtjänsten ska ta hand om Jan. Pust. Däremellan vill jag också vara hemma hos mig, nu när det börjar bli vår. Försökte sitta på altanen en stund nu under helgen, men det blåste för mycket. Fick dock sopat bort alla små kvistar.

Lördag 7 mars 2020 – vi är på Addarsnäs. Jan tar en kort promenad när jag och Molly kommer tillbaka efter att ha varit in till biblioteket, lämnat Bokbörsen-böcker och handlat tandpetare. Nu står en gryta på spisen, svensk högrev och diverse rotsaker, purjo och lite rotselleri. Färsk timjan. En skvätt rödvin läggs till senare.

Disigt, nästan dimmigt över sjön. Men ljust ändå, solen skymtar. Små magra gula krokus runt ”mitt” stora träd vid bilen. Och både tulpan- och påskliljeblad på väg upp. Tofsvipor över en åker igår, men jag hoppas de har fattat att de ska vänta lite. Såg inga idag.

Det här skrev jag igår:

Har just pratat med Jans läkare, Malin Ö på Helsa i Sundbyberg – en läkare som tar sig tid att ringa kl 17 en fredagseftermiddag – bara för att berätta att blodprovet häromdagen var bra. Nu tycker jag att just den här vårdcentralen är alldeles fantastisk – och jag är så tacksam för att de månar lika mycket om mig som om Jan!

De vi har mött de senaste veckorna förtjänar både respekt för det jobb de utför och beröm för sitt bemötande av oss gamlingar. Tacksam!

Jag blir lite ledsen när jag ser att en vän på FB inte vill gå på en förmodligen rolig tillställning, eftersom där kommer att vara mycket folk och hen är orolig för att få lunginflammation igen… Det är otäckt hur rädslan för Corona avgör våra val idag, en del är säkert bra val, andra kanske inte. Vad gör det med oss att låta oss begränsas i vardagen, eller för den delen, lördagen? Vad kostar det när det som kanske vore en fin kväll i gott sällskap, med dans och glädje, byts till en kväll i ensamhet? Var och en må välja det den vill, men frågan kvarstår.

Söndagsmorgon den 8 mars 2020 – disig himmel även idag. Två grader varmt ute när klockan är åtta. Italien sätter hela Lombardiet i karantän, med flera miljoner människor. I Kina rasar ett ”coronahotell”, vad nu det är. Ett hotell som används som sjukhus för coronasjuka?

Vill inte läsa, vill inte veta mera om detta virus. Gömmer huvudet i sanden, vägrar bli riktigt rädd. Lite rädd är jag, vi har t ex besökt vårdcentralen ett antal gånger de senaste veckorna. Med väntrum fyllda av sjuka människor, förhoppningsvis inte smittade av corona. Noterar att jag inte hälsar i hand på någon längre, och ingen annan gör det heller. Törs knappt harkla mig om det behövs och det inte sker inom egna väggar. Men vägrar bli räddare än så här. Tvättat händerna ofta har jag alltid gjort.

Tanken har fallit mig in att vi är tryggare här ute på landet än i Sundbyberg. Men nästa vecka ska Jan på lungröntgen, och hemsjukvårdaren Hava och äldrehandläggaren Pär komma på besök. Nu tänkte jag boka färdtjänst, men inser att jag har därför nödig information i Sumpan. Kanske duger det med Jans färdtjänstkort, det ligger i hans plånbok. Nej, det räcker inte med kundnummer, man ska ha den personliga koden också. Så det får vänta. Vi åker tillbaka i morgon.

Det är fortfarande morgon, halv nio. Småfåglarna är i full fart, och trappen strödd med solrosfrön och -skal. Borde komma en eller annan solros vid sidan när det väl blir sommar igen. För det blir det väl?

Photo by Pixabay on Pexels.com

Torsdag 5 mars 2020 – var på VC kvart i två, hemma igen kvart i fyra. Jans ben lindade igen av Hava, hemsjukvårdare och jättegullig. Skicklig. Hon har bestämt att hon ska prata med biståndshandläggaren om att ställa oss i kö för ”alternativt boende, en vecka eller 14 dagar”.  Båda kommer på hembesök nästa vecka. Och hon beställer madrasskydd. Och när vi träffar doktorn den 17 mars ska vi be henne skriva intyg om handikapparkering.

Mera hemtjänst menar hon också behövs (framför allt för min skull), några kompressionsstrumpor blir det inte, men kanske  vanliga stödstrumpor när lindandet inte behövs längre. Idag lindade hon benen, men de såg väsentligt mycket bättre ut än för en vecka sedan. Hava menade också att Jan visst kunde behöva fotvård, läkaren har skickat remiss och det är läkaren som avgör. Vi får se.

Jag sprang som vanligt och parkerade bilen med Molly i, när jag parkerat Jan på bänken i entrén när vi skulle in, och detsamma när vi skulle ut. Jag får motion. Nu är bilen parkerad i ficka utanför huset. Och Molly vid mina fötter. Vi fikar.

Vad det är skönt att träffa människor inom vården som är just människor. Sofia, distriktssköterskan från förra veckan, kom också in och kollade de små såren, som läkte bra.

När jag talar med Jan om det där eventuella boendet, säger han bara ”ja” och nickar.

Photo by Mike on Pexels.com

Något nådens år är det inte. Definitivt inte för de människor (om de är flyktingar eller mingranter är en språksak, de är på flykt från sitt hemland Syrien) som samlats vid gränsen mellan Turkiet och Grekland.

Tisdag 3 mars 2020 – gratulerar systersonen på hans födelsedag. Och duktiga fotografen Viktoria Davidsson som också fyller år. Vi är tillbaka i Sundbyberg, jag lastade ur och åkte några varv för att hitta en parkeringsplats. Vi fick en nära porten. Molly och jag gick en kort promenad. Nu har jag varit och handlat, ett litet ”krislager” av diverse (som dock kräver att el fungerar). Något gasolkök har vi ännu inte i lägenheten, inga vattendunkar heller.

Glömde klänningen jag tänkt ha på födelsedagsfirande om tio dagar. Det får gå med det som finns här. I morgon tvättstuga, och på torsdag vårdcentralen igen, för koll av Jans ben och nya blodprover. Vi ska också ordna med lungröntgen. När remissen väl kommit in är det ”bara” att åka in till Läkarhuset vid Odenplan. Dit får det bli färdtjänst, liksom hem hoppas jag. Kallelse till ultraljud för hjärtat kommer väl också någonstans i närtid. Jag försöker ta en dag i taget, utan alltför stor oro.

Det märks väldigt väl hur Jan blir mera förvirrad än annars när det står olika aktiviteter på programmet. Som efter telefonsamtalet från vårdcentralen, om provresultat, nya prover, lungröntgen och ultraljud för hjärtat. Igår kväll behövde han fråga var han skulle sova, och tyckte att han skulle ner i källaren för att borsta tänderna. Det blir konstigt, och svårt att begripa hur det går till. I någon källare har han aldrig borstat sina tänder. Och hans säng står där den stått sedan han började sova i mitt hus för några år sedan. Än vet han vad jag heter, även om han ibland fortfarande säger ”hon” när det i stället borde varit ”du”.

Vi pratar om att tvätta händer ofta och ordentligt, att nysa i armvecket, att inte pilla i ansiktet.

Datorn ville inte gå igång när vi kom hem hit, skärmen var obevekligt svart. Jag försökte flera gånger, inget hände. Förrän det gjorde det, den startade. Varför svart, varför gick den igång? Ingen aning. Borde inte påverkas av bytet av router.

Onsdag 4 mars 2020 – vi for till vårdcentralen strax efter klockan åtta för att ta blodprover. Molly väntade i buren i bilen. Det gick relativt snabbt, och nu när klockan är kvart över tio har vi ätit sen frukost. Jan rakar sig, det hanns inte med i morse. Det snöregnar utanför fönstren. Jag borde parkera om bilen, den står lite för nära gårdsinfarten för en grinig parkeringsvakt. Jag får hålla utkik efter en lucka. I morgon är det dags för vårdcentralen igen.

Snart ska jag ner i tvättstugan. Det behövs.

Det är ljusare, trots att det också är mulet. Och snödroppar och krokus trotsar vädret här i stan.  Ger åtminstone förhoppningar om vår. En nästan bortglömd känsla, kanske glädje, ligger och tickar i mig. Något är det som gör mig gott.

Nu är det dags att göra en raid i frysen och se vad som kan passa till middag idag. Det blir torsk med äggsås.

SDs JÅ har åkt till gränsen mellan Turkiet och Grekland, och delar ut flygblad på samma tema som M-ledaren visade häromdagen (dock utan jaktklädsel); med ett citationstecken… ”Sverige är fullt” – han säger sig tala för Sveriges folk. Vilket äckel, vilken hänsynslöst pragmatiskt röstfriande skit.

Fy, det kunde inte illustreras bättre hur diverse intressen utnyttjar dessa arma människor, som först flytt till Turkiet, och nu försöker komma vidare – men nu har de bytt namn, från flyktingar till migranter. Och migranter får man tydligen mörda och stoppa från att söka asyl. EU vill också bistå Grekland i att skydda sina gränser, och nu får de ”hjälp” av JÅ. Usch.

Skrivlusten försvann. Och den lilla glädje jag trodde mig känna tidigare idag. Tvättstugan känns som en bättre plats än att studera det som går att läsa i tidningarna idag.

Söndag 1 mars 2020 – har just skrivit ut februaris texter, en bunt. Insåg när jag läste igenom att de är sorterade i mappen på veckodag, inte datum. Hur ändrar man det? Vill hellre ha datum.

Där var inte ”mycket att ha”, så det spelar ingen roll. Mest stön över golvtorkning och tvätt. Trist läsning för alla, inklusive denna skrivande människa. Jan sover i sin stol, efter morgonens bestyr – han hade packat sin väska och trodde att vi skulle åka härifrån idag, som senast när vi var här. Handlar det om att han helst vill åka?

Har varit in till Norrtälje och handlat hörapparatsbatterier, blev förvånad när apoteket var öppet. Bra. Lämnade också Bokbörsen-böcker, alltid skönt när de kan komma iväg i rimlig tid efter kundens beställning. Borde hämta in ved, men har ingen lust just nu. 5 grader varmt ute, lite vind och tämligen molnigt. Tidigare tittade solen fram, men nu har den gömt sig.

Det blir grön sparris till köttbullarna och potatismoset idag, kostade bara 20 kr på Ica. Klockan är kvart i ett och vi har fikat, med äppelmunk till kaffet. Oj, vad jag inte har lust med någonting. Det finns onekligen saker att göra här, men ingenting får mig just nu att resa mig ur stolen och sätta igång. Jag försöker hålla vedspisen brinnande, det är allt. Och ladda pillerburken med medicin för två veckor, gjort. Ved är inhämtad, himlen ser ut som om den tänker släppa ner något. Regn förmodligen, eftersom det är plusgrader.

Det regnar nu, men spisen brinner och vedkorgen är full av torr ved. Vi tar en drink med lufttorkad salami före maten, Jan alkoholfritt rosé och jag en pink gin (lite) plus vitt sauvignon blanc, det blev drickbart. Men fortfarande är parfymlukten påträngande.

Rotsaker är skalade och skurna för att rostas i ugnen, det blir inget potatismos idag. Sparris ska kokas lätt, väldigt lätt. Och köttbullar stekas, de är färdiggjorda och frysta, men är inte stekta. Upptäckte jag när jag läste på paketet. När jag kollade igen, var de stekta, skulle bara värmas. Molly har ätit rå morot. Middagen blev god.

Hittar inte en beställd Bo Balderson-bok. Den finns någonstans, men var?

Photo by Pixabay on Pexels.com

Lördag 29 feb 2020 – har just smakat ”pink gin” – var nyfiken, är det inte längre. Men inte kommer jag heller att köpa det igen, smakar parfym och formligen stinker jordgubbar. Inte kul. Lär räcka länge. Spär med Marezzo och kallt vatten. Note to self: köpt inte pink gin igen.

Vi är på Addarsnäs, den lilla snö som kom i morse hindrade oss inte. Nu är huset varmt, av vedspis och värmefläkt. Den senare har just flyttat in i Jans sovrum, han vill ha varmt och det vill inte jag. Fåglarna har fått frön, vedkorgen är full. Livet just nu är gott. Jans ben verkar må bra, det har kliat lite tyckte han, men annars okej. Och än sitter bandagen där de ska.

Molly har varit ute i friheten och sprungit runt. Nu ligger hon nöjd bakom min stol, på kalla golvet, inte på hundfilten som ligger nära. Varken regn, snö eller vind just nu. Änderna lever rövare i ån, överröstar nästan vattenfallet.

Idag fick jag två biobiljetter från ”Drop a story”, delad förstaplats för ett tag sedan med Ethel Hedström. Kul. Noterade att brevet var avsänt från Avesta, min födelsestad.

Middag idag – forellrom och murkelpaté före, hemgjorda räkcrèpes med mycket riven ost därefter. Och förstås ost ändå efter alltsammans. Paprika och tomater till som ”grönsaker”. Glass senare för den som vill.

Har hittat de böcker som beställts på Bokbörsen, alltid lika glädjande i mina bokhyllor med dubbla rader, i olika rum. Den alfabetiska ordningen är inte pålitlig. I morgon skickas de.

Syrran tyckte vi hade så luxuösa måltider – jag vet inte. Äter säkert dyrare mat nu när vi är två om kostnaderna, än när jag var ensam. Men det låter antagligen ”värre” än det är. Murkelpatéen till exempel, den har räckt som förrätt till tre middagar. Soppor gör jag ofta själv, forellromen är lyxig och dyr, men värd sitt pris. Hemgjorda pannkakor med räkstuvning och massor med riven ost – är gott, godare än dyra färdigköpta. Och betydligt billigare.

Ganska ofta gör jag stora satser grytor eller soppor. Just nu har jag ett jättestort vitkålshuvud i kylen (i Sumpan). Det blir säkert både kålsoppa, kålpudding och något annat. Och rotsellerin från förra veckan kommer att minska i omfång, om inte i morgon så på måndag. Kan bli grönsaksgryta, kan bli soppa med morötter och rödbetor. Ingen vet än så länge.

Frysen innehåller kycklinglårfiléer, köttfärs, torsk, lax, diverse grönsaker. Bröd, både Jans och det som jag föredrar. Bär som jag ibland blir inspirerad att använda, men ofta vet jag inte riktigt vad jag ska ha dem till – blåbär, hallon och jordgubbar. Mango.

När vi hade packat bilen för att åka hit, fick jag en aning om att en kasse möjligen stod kvar i lägenheten. Det gjorde den. Därmed har vi grönsakerna och rotfrukterna ovan, och potatis. Och ägg, som låg överst i den kassen. Det här med att få med allt som ska med är inte alldeles enkelt.

Och nu har jag torkat toagolvet för tredje gången sedan vi kom. Jan ”förstår inte”. Jag gör det. Han ids inte sitta och kissa, för då måste han ta av fleecen, hala ner hängslena och byxorna och blöjan och sätta sig. Det tar kanske för lång tid, han hinner inte – och då gör han vad han kan. Och jag blir less, även om jag också förstår hans dilemma. Furix gör inte det hela lättare, men oftare. Och det är bra. Jag ber om ursäkt för att jag bråkar om något som han inte kan kontrollera. Vi knegar på.

Photo by Michal Lizuch on Pexels.com

Just nu har jag inga egna ord som känns viktiga. Jag lånar. Ser med ett halvt öga och inga öron på teve och Skavlan, och gäster. Anders Ankan Johansson (eller så), humormänniska på turné med fakta/humor. Han roar Ghita Nörby (ursäkta möjligen felstavning) omåttligt, och verkar tämligen smart, men lite för sprattlig för min del.  Skavlan försöker hålla samtalet på den linje han planerat, men det går inte. Fast, hur länge får det gå innan det blir tjatigt? Mannen kan inte sluta prata, förmodligen en gåva för en stand up komiker.

Ett ord från den isländsk/norske politikern och författaren, med en livssjuk mamma, ”anhörigskam”. Den skam han känner som inte kan göra eller inte gör mera för sin sjuka mamma. Anhörigskam.

Och så kommer Josefin Nilssons syster som just skrivit en bok. Kanske känner hon också anhörigskam, hon kunde ju inte hjälpa sin syster leva.

Tror inte jag vill införliva den skammen med mig. Och tror inte heller riktigt på att någon annan kan ta ansvar för någons liv, enbart det egna. Jag kan försöka bistå, och till exempel hjälpa Jan med det han behöver hjälp med, numera. Men jag kan inte leva åt honom. Och jag kan fortfarande fråga mig vad jag/vi kunde eller borde ha gjort annorlunda när det gällde vår son. Han som nu är död. Säkert en hel del, som jag/vi inte gjorde. Inte förstod eller ville förstå, inte kunde hantera. Nu är det historia. Så mycket av livet blir så fort historia.

Kanske är det en mekanism som gör fortsatt liv möjligt.