beskrivarblogg

Så har vi sett Rapport, men också dessförinnan ett spännande program på Kunskapskanalen, om smaker, och framför allt om den obekanta smaken ”umami”. Obekant för mig menar jag. Ett program som jag gärna sett vidare, men då var det dags för nyheter.

Nu På spåret, och det behöver jag inte. Därmed hamnar mina hörapparater på bordet vid sidan av min stol. Jan tycks må bra av sina bandagerade ben, klagar i alla fall inte. Och hans hudkräm är välgörande även för mina händer, som blir ”vattentorra” lite för lätt.

Vi åt vad det nu hette till middag, med lite murkelpaté före och spetspaprika och ost. Vi behöver inte komma ihåg namnet på ”medelhavsmaten”, filodeg med fyllning av något slag. Den får andra äta i fortsättningen. Vi är mätta ändå, särskilt som det slank ner varsin glass efteråt. ”Burek”?

Kanske åker vi hem till mitt i morgon, beror lite på hur vädret ser ut. Men eftersom det blir läkarbesök även på torsdag nästa vecka, så vore det skönt med ett par dagar ”på landet”. Jag blir lätt utmattad av alla ljud och all brådska i stan, även om stan är Sundbyberg. Vi bestämmer i morgon vad vi gör, eller jag föreslår att, och Jan säger att vi gör som du vill… Molly hänger med. Om en stund ska vi gå ut igen.

Det är kväll, vi har tagit oss igenom den här dagen också. Med oväntat fint möte på VC, och utan alla besvärligheter jag kunde ha föreställt mig i förväg. Bilen är just nu parkerad nära porten, står bra där tills vi eventuellt far iväg. Om inte så kanske det blir någon tom parkeringsplats närmare. Behöver kolla hur lång boendeparkering vi har. Klart, nu har vi till 4 april.

Så, vad har jag glömt idag? Den där väggalmanackan vi vill ha har jag varken letat efter eller hittat, den står alltså fortsatt på lappen. Kaffe och te kom jag ihåg idag. Hundgodis inte, men det andra hundfoder som finns hemma hos mig gillar Molly. Det får duga som belöningsgodis, hon nöjer sig med ett par sådana små saker när hon kommer hem efter att jag ropat på henne. Har bröd och mjölk och ägg, potatis, lök och paprika. Djupfryst fisk i frysen och dito spenat. Hårt bröd och mjukt frukostbröd. Rotselleri, rödbetor, morötter, vitkål. Kycklinglårfiléer, grädde och Crème fraiche. Vin och Jans alkoholfria rosé. Vi klarar oss några dagar…

Har tipsat biblioteket på Värmdö om min bok idag, och fick svar direkt. De skickar min rekommendation vidare till Djurö (det bibliotek jag oftast vänder mig till när jag är på landet). Om de tar in boken i någon form vet jag inte, men är nöjd med att jag mejlade dem. Ökningen av bibliotek som har min bok tycks ha lagt sig. Det är ju en bok som inte ”dör” med säsong eller annat kortvarigt. Den är sorgligt nog aktuell hela tiden, och de som blir/är spelberoende och/eller spelmissbrukare blir inte direkt färre. Just nu är det en svacka i media kring detta, det händer inget spektakulärt, inget som gör att flera pratar om ämnet. Men min bok behövs. För de som sitter fast i spelandet, för deras anhöriga, för deras arbetskamrater och arbetsgivare. För att kanske ge någon hopp om att det går att befria sig från beroendet, eller åtminstone missbruket.

På spåret åker tåg. Jag har insett för länge sedan att jag inte skulle klara någon av de frågor som handlar om vart de reser med tågen, i Sverige eller utomlands. Just nu slår det mig vilket underfundigt ord ”utomlands” är. Smaka på det, ”utomlands”. Just nu är längtan att resa obefintlig, dödad av coronavirus på håll, men närmare än igår. Ett par nya fall i Stockholm och Uppsala. Samtidigt så säger experterna att andra influensor dödar många fler än denna variation på temat. Vad ska en stackars fåkunnig bestämma sig för att tro? Förmodligen att sitta lugnt i båten, inte drabbas av panik och inte tro på allt som diverse experter uttalar sig om. Stanna hemma. Undvika stora folksamlingar och kollektiva transportmedel. Inte börja göra sådant som jag/vi ändå aldrig gör. Eller inte gjort hittills åtminstone. Tvätta händerna.

Photo by Polina Tankilevitch on Pexels.com

Tittar in på min lätt försummade blogg. Tre besökare på morgonen – en Thailand (syrran), en USA (Maranne?), en Sverige (andra syrran?). Jag vet ju inte, gissar. Tack ni trogna även när det inte finns något att läsa.

Idag ska vi till vårdcentralen, per egen bil. Färdtjänsten undviker vi sedan förra gångens uteblivna bil. Lite bökigt blir det, får lov att släppa av Jan och så åka och leta parkeringsplats. Snabbt gå tillbaka och följa honom upp till provtagning och distriktssköterska. Under tiden får Molly vänta i bilen.

Nu har Jan duschat, jag dricker te och har ätit en halv smörgås. Han ska fasta.

Även jag har duschat, håret hinner torka. Klockan är tjugo minuter över nio. Bilen är omparkerad utanför huset, Mollys bädd inlagd i buren. Strax efter tio var vi på VC. Tio minuter i elva kom vi in för provtagning; den första klarade inte av det (trots att jag berättat att det brukade vara svårt), så kom en uppenbarligen mera van sköterska och tog proverna. Vi var klara för distriktsköterskan tjugo över elva. Hon var klar för oss halv tolv.

Mått för kompressionsstrumpor ska tas tidigt på morgonen, innan fötter och ben hunnit svullna. Det visste tydligen inte läkaren förra veckan. Nu togs mått i alla fall, men de små oläkta sår Jan har på benen gjorde att jourläkaren tillkallades och hen tyckte att vi skulle vänta med att beställa strumpor. Ny läkartid torsdag nästa vecka (och ännu en till ordinarie husläkare veckan därefter). Vi känner oss båda väldigt väl bemötta och omsorgsfullt hanterade. Kanske kan det bli frågan om hemsjukvård, vi får prata med den erfarna sköterska som jobbar med sådant nästa vecka när vi åter är hos en läkare. Och vi fick recept på kräm att smörja in Jans torra ben och fötter med, när de väl kommer ur kompressionsbandagen som nu klär båda benen. Skorna gick på med möda…

Såg att just den här mottagningen var ”sämst” av tre i Sundbyberg. Kanske har det faktiskt blivit bättre, kanske har vi bara haft tur. Vi är nöjda, just nu i alla fall. Det hela tog drygt tre timmar, och Molly låg lugnt i bilen hela tiden. Hon är också fantastisk. Nu är vi hemma och har fikat med en rågkaka och leverpastej, i morse var det fasta för Jans del.

Nu ska Molly och jag gå ut en sväng. Och därefter ska jag handla, åtminstone middagsmat. Det blev varsin Burek. Och receptet på kräm till Jans fötter fanns redan att hämta på apoteket!

Photo by bongkarn thanyakij on Pexels.com

Yngste sonen har varit upp en vända; han hade varit på bokrea och köpt två av Nils Petter Löfs böcker och glatt funderat över om redaktören, Margareta Börjesson, kanske var jag. Det är jag. Kul. Han var stolt.

Photo by Tom Swinnen on Pexels.com

Grannar till den fällda tallen på andra sidan Tallgatan har varit ner och klappat stubben. Ett absolut friskt gammalt träd, som nu ligger i bitar på backen. Undrar vad som planeras där på kullen.

Vad annars idag? Tvätt i morse, mest från mitt hem. Nerpackat för vidare transport vid tillfälle, kanske till helgen, om Jan går med på det. Han vill hellre vara i Sumpan, här är varmare inomhus och här finns teve. Väder kan också spela in, busväder = åker inte.

Har torkat lite försummad målning. Aktivitetsnivån är inte hög, borde ha dammsugit, men har inte gjort det. Har dock borstat Molly och klippt bort en del ”tussar” runt öronen. Hon gillar inte att jag håller på, men är snäll och håller sig stilla. Nu börjar hennes värsta hårlossarperiod, egentligen skulle hon behöva klippas ner helt, men än är lite för kallt för det. Om någon månad förhoppningsvis. Nu ligger hon och sover i hörnet bakom min stol, klappad och kramad av Anders. Och fotograferad.

Jag har också tagit fram diverse ur frysen för att förhoppningsvis få till en middag – pasta, sås, svamp, körsbärstomater, en burk med något som ser intressant ut (har ingen aning om vad det är) – det blir säkert ätbart. Den öppnade burken med tomatsås tömdes och slängdes. Skulle ha förbrukats inom fyra dagar efter öppnandet…

Snart har vi ätit oss ner i den här frysen, nu återstår den hemma hos mig. Den på landet är tömd och rengjord redan för flera månader sedan. Står inte på över vintern. I mitt hus har jag två frysskåp, under två kylskåp. Det leder lätt till att frysarna blir överutnyttjade, det vill säga i mitt bruk av ordet ”alltför mycket hamnar där” – det finns ju plats. Och då gäller att också ha disciplinen att äta upp. Har tyvärr ännu inte fått mig till att etikettera det jag stoppar in. Ibland blir jag därmed överraskad, dock inte (hittills) med någon katastrofal följd. En skvätt kålsoppa gick bra ihop med grönsaksgrytan för några dagar sedan. Ett exempel. Ett större problem är att jag ofta tror att jag har något jag vill laga till i frysen – men det visar sig att det är i den andra frysen.

Frysberoende, är det också skamligt? Nja, men nog litar vi (eller åtminstone jag) på att infrastruktur till exempel i form av el, ska fungera. Det kommer den ju inte att göra om alla dystopiska förutsägelser slår in. Jag hoppas slippa uppleva det för egen del, och sörjer för de mina som kanske måste.

Tänker på vännen på Cypern, som drabbades av en stroke för ett par veckor sedan. Kanske kan hon få en plats på ett rehabiliteringscenter i Limasoll, kanske inte. Hon har sina barn och barnbarn där. Och resten av oss, gamla vänner, här, liksom en syster. Har mejlat henne idag, hennes dotter hjälper henne förhoppningsvis att läsa mejlet. Syrran (min) pratar med henne på Skype.

Så många av oss som var unga en gång och inte är det längre, drabbas av sjukdomar eller dör. Det är svårt att begripa att livet kanske snart ska vara färdiglevt, hur det nu än blev, hur jag nu än skapade mitt liv. Och du ditt.

Visst finns det saker jag önskar att jag aldrig gjort. Men ångrar gör jag just ingenting, det tjänar så lite till. Ingenting förändras genom ånger, historien om mitt liv fortlever ändå. Och konstigt nog är jag idag tacksam (i alla fall lite) för mitt katastrofala spelmissbruk. Ett beroende som jag idag kan hantera, och konsekvenser som jag får leva med. Utan ånger, men ibland med ångest. Inte samma sak.

Även ångesten är idag hanterlig, jag mantrar mig lugn, andas, somnar ibland om när jag vaknat för tidigt. Får mig ur sängen hittills varje morgon, trots ohörda och ohörbara protester. Get going, girl – säger den här gamla kärringen till sig själv. Get going. Upp med dig. Jag lyder mig.

Tisdag 25 februari 2020 – tillbaka i Sundbyberg. Regn och snö om vart annat, snön kan jag bara ana mig till när Molly och jag går ut. Halvmulet och trist. Köpte B-bitaminer forte häromdagen, än har de inte givit mig mera energi. Vill inte ha vinter nu. Vill. Inte. Och vad hjälper det.

Jan har fått fårskinnstofflor i present av mig, de verkar passa. Han är nöjd. De behövs framför allt på mina kalla golv där jag bor, men han går in dem nu här i sin egen lägenhet. Och jag har postat ännu en Bokbörsen-bok, plus varit in hos urmakaren och tagit bort en länk i klockarmbandet. Det hade blivit för stort, eller min arm för tunn.

Skärgårdssoppa till middag idag med ”crabsticks” som heter något annat, och röd spetspaprika. Hårt bröd (Falu rut). Ost efter. Ingen semla, eftersom grädden inte går bra ihop med Jan. I morgon tvättstuga, med ett lass lakan etcetera efter nära en vecka i ”mitt” hus. Just nu, det här ögonblicket – är världen behagligt tyst, och lugn. Jan sitter i sin stol, Molly ligger i sin bädd, och jag gör det jag vill. Leker fram ord. Inte viktiga, inte varken glada eller motsatsen. Bara ord.

Var sjutton har vi de små plaströren som urinprov ska lämnas i på fredag? Jan undrade. Måste kolla. Hittade dem efter en stund, där de borde ligga, men där jag inte tittat. Bra ändå. Kan stryka noteringen i ”handla-skrivboken” om att skaffa andra plaströr.

Varje morgon försöker jag dumt nog undvika att vakna. Det innebär att jag ligger halvt sovande, mera vaken än sovande, och slåss med mig själv. Jag vill inte gå upp, vill inte sätta igång med det som ska sättas igång, varje morgon. Många morgnar jagar mig minnen och tankar på vår döde son, och på dig, älskade mannen min. Vilket du ju enbart var emellanåt, efter vår gemensamma krasch. Ibland blir jag glad när jag möter dig i drömmen. Ibland bara ledsen. Och livet nu, med Jan och hans sjukdom, gör mig för det mesta ledsen, och irriterad. Är jag för trött blir jag också bråkig, tålamodet finns inte där det borde. I natt till exempel, när jag insåg att han var uppe och lampan i köket inte släcktes efter en liten stund. När jag då går upp, står han i köket och undrar ”kan man kissa här någonstans”. Jag pekar på toalettdörren, men han kommenterar ”fast det har jag ju redan gjort”. Blöjan och golvet fläckvis dyngsurt, Han lugn och accepterande, jag också, åtminstone lät jag inte illa. Så, byte och slarvig golvtvätt halv två, becksvart ute. Molly valde att förbli i min säng. Och vi tvåbenta kröp så småningom ner i våra respektive sängar. Furix levererar…

Ganska trist att så mycket av tillvaron nu kretsar kring urin och tvätt, och dusch. Och höra eller inte höra, eller inte förstå. Handla och laga mat. Komma ihåg, också sådant jag inte vet att jag borde minnas. Än hankar vi oss fram, det innebär enbart att vi tar oss från en dag till en annan. Med så lite bränsle är det svårt att sia om när orken, glöden tar slut. Ungefär som vedspisen, den – och jag/vi – behöver påfyllnad av något. Någonstans ifrån.

Om det åtminstone kunde bli riktig vår, riktigt ljus därute. Det skulle nog göra oss gladare. Vi kunde vara på landet, sitta på altanen i solen. Kanske. Än är det inte dags. Än vet vi inte om Jan orkar gå uppför backen igen. Och ner, för att ta en vända på vägen, med rullatorn. Det visar sig.

Nu har jag tagit ut den franska bondosten ur kylen, igen. Liksom de där ”crabsticksen”. Jan hade ordentligt plockat in burkarna i kylen när han lade in det som var kvar av salamin. Han gör det han tror är bra, det är bara inte så lätt att veta vad som ska vart. Eller stå kvar framme. Jag tänker på min numera döde Arla-chef som lugnt bara berättade om sin Alzheimer-sjuka hustru, att ”hon sitter där framför våra tavlor och hon ser nöjd ut”. Hans acceptans av en älskad hustrus sjukdom och fortsatta liv, hjälper kanske också mig att nå samma lugn. Såvitt jag vet lever hon fortfarande, han har lämnat jordelivet.

Nu kommer Jan in tuggande på halvtinade ”fisksaker”. Han gillar dem, bra. Några är väl kvar att lägga i soppan. Annars åker den finskurna spetspaprikan ner i soppan, den som jag kanske tänkt ha vid sidan av.

Vi har ätit, Jan fixar resten. Molly ligger i sin bädd, jag sitter i min stol. Före middagen började vi titta på en Kirk Douglas-film, men den var för gammal. Klockan är nu kvart i sju, och jag är så lack, så oinspirerad, så trist och trött. Noll lust, noll energi. Men, ska ut med Molly om någon timme igen.

Photo by Ronê Ferreira on Pexels.com

Har nya glasögon. Hjärnan och ögonen har inte riktigt vant sig vid att se så mycket bättre ännu. Höll nyss på att sätta mig bredvid stolen… Det gick bra och skönt var det.

Middag idag är snart på gång, varsin potatisbakelse med västerbottenost (sista dagen på Ica, en tia styck, annars trettio kr), stekt frankfurterkorv, och kokt blomkål. Ost efter. Vedspisen brinner, när solen börjar gå ner gör temperaturen i köket det också. Ugnen blir långsamt varm. Och Jans kvällspiller är framställda på matbordet, så att de inte glöms bort (som häromkvällen).

Att bågarna är lila syns nog inte på bilden, inte heller de tre små ”diamantprickar” som finns på vardera sidan, jag såg dem inte förrän jag fick hem glasögonen. Nåja, jag trivs med dem, och synen har förstärkts – min bild krävde därför en aning mjukgörande filter!

Söndag 23 feb 2020 – vackert väder med sol, och kraftig blåst. Kvart i fem är solen på väg ner, och det är fortfarande nära 7 grader varmt utanför köksfönstret. Illavarslande, och ganska skönt.

Det blir ingen häftig matlagning idag – paté, rödlökscumberlandsås, rökt lax från igår, hovmästarsås (hemgjord), röd spetspaprika, tomater. Ett tag tänkte jag kokt blomkål eller potatis också, men nej. Höll på att glömma melon och rökt skinka, visste att jag tänkt något mera … Huvudet tar igen sig mellan varven.

Varven idag har bestått av rena lakan i sängarna, golvtorkning, tvätt av en hundkissad trasmatta som nu torkar inomhus på tvättställningen. Vedintag, och eldunderhåll. Lite disk här och där, liksom torkning av panelen under elementet under köksbord och köksfönster. Jag råkade se hur den såg ut, när jag satt en stund i Jans fåtölj. Fick mig att kräla in under bordet och torka. Ser bättre ut nu.

Hela tiden finns det något som ropar på åtgärder. Och i morgon måste te inhandlas, det fanns ingen förpackning i skafferiet som jag trodde. Det som finns kvar räcker kanske i morgon bitti.

Middagen var god, så diverse den än var. Nu påminner jag om kvällspillren, vi glömde dem igår. Och det får vara okej, kollade med doktorn, han ska inte ta dubbelt upp. Bara att glömma.

Så, efter middagen och pillerätandet, så pratar han plötsligt om att ”hon” gav honom tre piller nyss. Det är jag som är ”hon”. Och jag blir rasande.

Talar om det för honom, han fattar nog inte varför, men säger att ”vi ska ordna så att det inte upprepas”. Vill inte vara en ”hon” som är hur utbytbar som helst, då är ju hela min nuvarande tillvaro ett skämt. Eller så får

Photo by Francesco Ungaro on Pexels.com

jag acceptera att det är så, och lägga av. Just nu är jag förbannad. Och han börjar diska.

Nu är det en timme till Rapport. Molly ligger vid mina fötter, spisen brinner, det är nattsvart utanför fönstren, men lamporna härinne lyser. Jag läser mellan de få ord som hamnar här. Otori-klanen är inte utläst ännu, men det är fullt möjligt att jag mätt lägger den åt sidan, Det innebär in i bokhyllan med Bokbörsen-böcker. Och vi ser på en drakfilm på Svtplay. Nätt och jämnt uthärdlig, men förströelse. Rapport därefter, de lokala nyheterna ser vi också, men kunde lika gärna låtit bli.

Nu när klockan är tio har Jan lagt sig och jag ska snart göra detsamma. Molly ligger redan, i min säng…

Lördag 22 feb 2020 – pissväder. Det är den lämpligaste benämningen på vädret idag. Regn och mycket kraftig blåst hela dagen. Nu när klockan är kvart över fyra lite sol, men fortfarande väldigt blåsigt. Aprilväder är ett annat namn på det här vädret. En dryg

Photo by bongkarn thanyakij on Pexels.com

månad för tidigt, som våren nere i södra Sverige.

Vi har ätit rotsakssoppan/-grytan från häromdagen, plus avocado från igår och kallrökt lax, ost. Gott, om än lite okonventionell blandning. Nu diskar Jan. Och frågar som vanligt vilken handduk han ska använda när han torkar. Och vad som ska in var.

Och jag försöker läsa en sådan där gratisbok på Kindle, men nej. Ids inte. Alltför förutsägbara, alltför amerikanska, för sentimentala och romantiska på ett sätt som jag inte känner igen. Inte mitt sätt att vara romantisk på, när jag var det. Förr, ibland.

Har ont i ryggen, som de senaste dagarna. Inte olidligt ryggskott, men nästan. Får resa på mig försiktigt. Och har skickat in en text till ett förlags novelltävling, Ekström & Garay. Vet inte om man kan kalla orden en novell, men det lär visa sig.

Fredag 21 feb 2020 – dags för tandkrämsrakning igen… Hur kan det bli så tokigt, raklöddret står visserligen på samma stol i toalettrummet, men de ser ju inte direkt likadana ut. Nåja, han blev rakad, och tandkrämen är bortduschad. Men jag glömde köpa ny tandkräm när jag var in och handlade. Kom dock ihåg att köpa en specialkork för bubbel på systemet, bra sort, som den jag har hemma hos Jan (som börjar spricka efter många år). Kanske blir det några glas bubbel i kväll, det jag inte drack när jag fyllde år.

Vackert väder hela dagen, Jan har tagit en kort promenad och beskådat de nya brevlådorna. Jag har dammsugit, hämtat in ved och installerat en ny, sladdfri termometer. Till slut fick jag givaren att fungera, varför vet jag inte. Tog ur och satte i batterier ett antal gånger innan den blinkade till. Nu talar den om både ute- och innetemperatur. Inga möss har någon sladd att gnaga av.

För alla intresserade så är min postadress numera Addarsnäs gård 6, 761 93 Norrtälje. Skatteverket tycks ha registrerat sexan eftersom IF försäkringar skickade post om att jag nyss flyttat. Har jag inte, men har alltså fått en sexa i adressen i stället för som tidigare en femma.

Kvällens middag – ett par potatisplättar av moset från i förrgår, amerikansk rom, lite skagenröra och avocado i bitar, , förhoppningsvis tinade lagom till middagen, schalottenlök och Crème fraiche. Ost därefter, och glass för den som vill. Vin för oss båda, alkoholfritt rosé för Jan, vitt sauvignon blanc ”Crossings” för min del. Eller bubbel. Letar efter franska Brochet på BiB, men hittar inte. En tjänstvillig ung man på systemet i Sumpan häromveckan menade att visst hade Brochet BiB, men ”det var ju inte samma vin”. Nähä?

Photo by Wagner Soares on Pexels.com

Torsdagsfortsättning 20 feb 2020 – en relativt nyetablerad rutin i hushållet.

Mannen kissar, jag torkar golv och toa. Till kvällen slängs hans brallor i tvätten och blöjan i soporna. Det är konstigt hur saker och ting blir ”normala” när man måste vänja sig. För ett år sedan hade jag inte trott att vi skulle hålla på så här. Om ett år gör vi kanske saker som jag inte ens kan fantisera om. Om vi lever, det är förutsättningen. Han hävdar varje gång han varit på toa att han kollat, och golvet är torrt. Jag hävdar motsatsen. Han ”förstår inte”, ”nej, tror inte att du ljuger”. Jag torkar och smörjer in händerna, ibland.

Det blåser ordentligt.

Mesar med flera har hittat tillbaka till fröautomaterna ovanför trappen. Det tar någon dag innan de inser att där finns frön igen. Den utanför köksfönstret är tom, den får vänta till i morgon. Idag blåser det för mycket, mössen skulle få härligt många frön på backen.

Min rygg håller sig hyfsat lugn just nu, kanske beroende på den lilla whisky jag klämde i mig för en stund sedan. Först en Panodil och efter någon timme ytterligare en, hjälpte inte alls.

Har tänt ljusen på köksbordet och alla lampor huset förmår (nåja, inte i sovrummen, än). Är glad att jag gjorde soppan/grytan i morse, nu skulle jag inte haft orken. Hoppas den är ätbar. Tvätt från i förmiddags hänger på syrrans torkställning i vardagsrummet. För ovanlighetens skull mest mina kläder, hällde kaffe på mig igår. Det var inte varmt.

Inga nya brevlådor ännu, men ett fint tak med belysning – det blir bra.

Läge för dammsugning i morgon, om ryggen vill. Vi måste inte åka tillbaka till Sundbyberg förrän i mitten av nästa vecka, Jan ska till distriktsköterskan på fredag. Så, om vi båda vill, så stannar vi här några dagar till. Jag vill, frågan är om Jan vill. Han trivs bäst i sitt hem, som jag i mitt.

Det känns som om mitt liv har reducerats till logistik kring läkarbesök, färdtjänst, nya recept och hämta medicin på Apoteket, torka kissigt toagolv här hos mig eller där hos honom. Slänga blöjor, och komma ihåg att beställa nya i tid – hittills har det fungerat. Se till att kläder finns rena, så att han (och jag) kan byta när så behövs. Städa, handla och laga mat. Köpa alkoholfritt rosévin till honom, och gin och Marezzo till mig på systemet. Ut med Molly fem gånger om dagen i Sumpan, utan att glömma bajspåsarna. Här öppna dörren och släppa ut henne, och släppa in henne när hon tycker att hon vill in.

C´est ma vie maintenant.

Och jag väljer det, alternativet är demensboende för honom. Inget bra alternativ. Inget som behövs ännu.

Ändå är det ett liv som inte känns särskilt liv-ligt för min del. Säkert inte för hans heller. Är jag fel ute som tror att ett demensboende i Sundbyberg vore sämre? Hur ska jag och han kunna veta det? Vem kan berätta? De dementa kan inte. Personalen vill betona hur bra allt fungerar, ungefär som på den så kallade dagvården vi provat. Inte trovärdigt. De är måna om sina jobb, och det är rimligt. Jag är mån om min fd make och vill att han ska ha det så bra han kan resten av livet. Det är inte självklart att de ”månerna” är likvärdiga.

En bild från i höstas.

Husrenovering på teve, ser, hör just inte. Vilka är målgruppen för det här programmet? Alla de förmögna, hyfsat unga husägare som vill? Som har pengarna och lusten och de goda kontakter som gör att de får förekomma på teve med känd programledare och dito känd arkitekt (med roliga mössor)?

Det är inte ett program som vänder sig till mig. Jag är för gammal, för före detta och för fattig. Och när jag var ung hade vi inte de pengar som unga idag tycks ha, eller åtminstone spendera.

När jag ser de här unga människorna mitt i röran av det som väl ska bli deras hem i många år, då är jag glad att jag inte är ung längre. Att jag slipper allt det innebär att ha små barn och en framtid som kanske kommer att bli så fin som man hoppas, eller kanske inte. Fast ”kanske inte” fanns nog inte i min fantasi på den tiden, åtminstone inte när barnen var riktigt små. Undrar när ”kanske inte” smög sig in?

Hur skapar vi alla förväntningar som inte har stora utsikter att förverkligas? Vad gjorde att jag en gång uppfattade att jag var unik – inte därmed nödvändigtvis särskilt vare sig vacker eller klok. Men unik. Det unika försvann, kanske samtidigt som ”kanske inte” gjorde entré. Jag vet inte. Men nog försvann min känsla av att vara särskild, att vara speciell, kanske till och med känslan av att vara ”någon”. Tror jag tappade bort mig, började tro att jag var en annan än den jag innerst inne kanske var. Vill tro att jag var som många andra i min närhet, på jobbet framför allt.

Därhemma styrde jag och ställde. Trodde mig veta bäst i de flesta sammanhang. Du som nu är min fd man, och mina söners far, gillade läget. Du kunde göra karriär, resa, morsa på kungen någonstans i närheten av ett tryckeri, och försörja oss. Åtminstone tills jag började arbeta heltid när yngste sonen var fyra år. Då bidrog jag i alla fall, även om jobbet inte var överbetalt. Kvinnors arbete var inte det, då eller nu.

Jag fortsatte förstås att jobba heltid även hemma, med barn och hushåll. Vi hade fått daghem och fritidshem. Tant Inga som gått med barnen hållandes i ett långt rep när jag var hemma och behövde andas, hon fick ledigt nu. Tror hon gifte sig sent i livet och flyttade till Ursvik. Skäms över att jag faktiskt inte vet efternamnet på denna kvinna som gav mig några ögonblick av frid mitt i allt ”barnandet”. Och Rose-Marie, kär grannfru, som blev dagmamma innan dagisplatserna var erövrade. Tänker ofta på dig med saknad och sorg, du dog för ung. Och för långt ifrån mig. Har idag kontakt med dina barn, åtminstone de jag kände, och det värmer mitt hjärta.

Daghem i Sundbyberg på 70-talet var inte självklart. Men stursk som jag var på den tiden så var jag med och agiterade, pratade i Stadshuset inför politikerna (tror på teve också), och bidrog väl så småningom flera dagisplatser i kommunen. Jag kunde börja arbeta utanför hemmet.

Photo by Tasha Kamrowski on Pexels.com