beskrivarblogg

Photo by Kai Pilger on Pexels.com

Agnes har hört av sig, hon är på Mallorca. Och hon bor inte på något turisthotell, hon har hittat ett ställe i en by, långt borta från ”ära och redlighet”. Där finns hon nu i en liten lägenhet med det allra nödvändigaste. Hon har tänkt stanna åtminstone två månader, kommer tillbaka i mitten av januari (om hon inte förlänger sin vistelse). Visserligen har hon inte havet alldeles nära, men hon har natur och vänliga människor som inte hatar turister. Det finns ett litet ställe där hon kan äta för måttliga pengar om hon inte vill laga mat själv. Och hon har skrivro. Ingen och ingenting stör henne. Visserligen är hon ganska säker på att de närmaste grannarna har lite koll på om hon syns till varje dag, men den kontrollen är vänlig och omtänksam. Någon bryr sig om att hon mår bra och inte trillar och bryter armar eller ben.

Jag blir förstås avundsjuk på Agnes. Önskar att jag vore i hennes kläder. Det är jag nu inte, det är november, julen tränger sig på i varuhus och brevlådans reklam. Snart är det dessutom halt på trottoarer och vägar, bilen har vinterdäcken på, men mina Icebugs finns därhemma där jag inte är nu. Än halkar jag inte på is, nöjer mig med att falla pladask i skogen och snubbla på dramatenvagn på Fridhemsplan. En gullig ung man hjälpte mig oroligt på fötter, men log när han såg att jag var okej.

Å Agnes, nu får du se till att berätta vad du gör och vad du skriver. Du måste tala om vilken mat du gillar bäst, och om det finns gott vin där du bor. Är du ensam icke-spanjorska? Ge mig dina bilder och berättelser så att jag kan uppleva det du upplever, trots att jag är kvar här i Sverige. Jag kan ju kvittera med att tala om sådant som sker här. Det mesta är inte särskilt roligt eller intressant, mycket SD-fake news och konstigheter, mycket mygel med skattepengar som när det gäller Nya Karolinska. Uppdrag Granskning tycks ha tappat omdömet helt när de släpper loss en antisemitisk omplacerad överläkare att berätta sin historia, stackars man (ironi). Är det faktiskt så nu här, att judehat och än så länge mest verbal förföljelse är vanligt? Hur blev det så? Alla som levde under andra världskriget med nazisternas förintelse av judar är inte döda, vi borde minnas. Och de som inte var med borde ha lärt sig något av oss som minns.

Klimathot – pratar man om klimatet och om att sluta äta kött, sluta flyga med mera, där du är? Kanske äter man redan nu bara lite kött, och flyger sällan? Jag vet ingenting om livet på landsbygden på Mallorca. När du kommer hem får du berätta det du inte skrivit om. Önskar redan att du skulle komma hem i morgon, men förstår att det är en självisk önskan. Du är där du vill vara just nu. Jag hoppas du har det bra, och att du kommer igång med ditt skrivande igen. Och jag saknar dig.

Medan du är borta lever jag mitt liv. Om en liten stund ska jag göra middag, ”sprödbakad torsk” med portionspotatisgratänger till, det ena från Hemköp och det andra från Lidl. Sallad, tomater, paprika och ost därtill. Eller kanske den picklade paprika-lök-salladen som sonen gillade när han smakade. Mannen är lagom förtjust, jag tycker mycket om den och ska nog göra mera när denna är slut. Limoncello ska jag också göra mera av, till och med mannen som annars inte dricker alkohol alls, vill gärna ha ett litet glas. Ingefära-citron-drycken däremot, den får jag konsumera på egen hand. Han grinade bara illa.

Bibliotek som har Free Spin alltså. Gläder mig!

Behöver semester, har jag kanske redan skrivit det? Tror jag nog, men tänker inte kolla. Behöver vara bara med mig själv, äta eller inte äta middag, göra eller inte göra vad som helst. Framför allt inte tvätta kalsonger och torka golv stup i ett. Inte städa alls, inte tänka ut middagsmat och inhandla det som behövs, och laga maten. Gärna äta god mat, också med enbart mig själv som sällskap. Och dricka gott vin, eller en Dry Martini. Är inte så intresserad av gin & tonic, åtminstone inte så här års. Gärna bubbel, måste inte vara champagne.

Längtar efter att få lägga mig på kvällen, sova mesta delen av natten (utan hund i sängen emellanåt), vakna när jag vaknar (utan hundsvans som piskar upp mig) och inte behöva se till att hunden kommer ut, att hunden har det den behöver äta och dricka, och därefter göra frukost. Koka ägg, plocka fram, se till att mannens fem morgonpiller är där de ska, kaffe i muggen, rätt bröd och pålägg, plus marmelad, och vatten på bordet. Min tekopp också förstås, och mitt ägg…

Det där skulle jag vilja slippa någon/kanske till och med några veckor. Gå till en frukostbuffé, och lägga för mig det jag tror att jag vill äta på morgonen. Sitta länge, i lugn och ro, där ingen vill mig något. Ingen behöver mig för någonting, jag behöver inte hämta ett batteri till mannens hörapparat, eller lista ut var käppen har gömt sig. Jag behöver inte tala om att rena kläder finns där de alltid finns. Eller tala om att det är dags att raka sig och klä på sig när klockan börjar bli tolv på dagen.

I morse var han färdig att åka tidigt, han visste att vi skulle iväg, men hade glömt när. Bilverkstaden var inte aktuell förrän klockan 14. Men, med letandet efter glasögon och packande av bilen, så kom vi iväg i lagom tid. Vi kunde vänta inne i bilhallen medan däcken byttes, och det var skönt eftersom det blåste så kallt ute.

Han gillade att vi hade besök häromdagen av Inga-Mari, även om han inte kände henne eller hade träffat henne tidigare. Någonstans kunde de ändå kommunicera. Jag inser att jag bidrar till att han blir isolerad, jag ser inte till att han kommer ut – och om jag frågar om han vill, vad han vill – så får jag svar som gör att jag inte gör något. Han vill inte, men gillar i alla fall ibland när han väl utsätts för nya människor, eller för den delen, gamla bekanta.

Inser att det mesta jag nu skriver handlar om mannen, och om mig, om vårt åldrande. Tillsammans och bredvid varandra, igen. Hur livet ordnar sig efter alla krumbukter, efter kärlek och slut på kärlek, efter död och långsamt döende. Han och jag är tillbaka, i den lägenhet jag också bodde i för snart 20 år sedan. Jag sover i samma säng som då, han bredvid. En skillnad är att ingen längre kryper över till den andra för älskog. Den delen av vårt liv tillsammans är slut.

Photo by Suzy Hazelwood on Pexels.com

”Skriv slutet först.” Jaha, då skriver jag slutet – mitt och Agnes.

Hon var lycklig. Inte visste varken hon eller någon annan riktigt varför, men alla var nöjda med att hon var nöjd. Hon klagade inte där hon låg på ”boendet” som man lärt henne att det hette, hennes nuvarande hem. Sönerna kom emellanåt och satt bredvid hennes säng, ibland tog de ut henne i rullstolen. Hon andades frisk (Stockholms-)luft och gladdes åt att se annat än sina väggar och några tavlor som mest av misstag följt henne hit.

Minnen var som vaga skymtar av något som kanske eller kanske inte hänt en gång. Om hon försökte berätta något, var det ingen där som kunde varken hålla med eller protestera. Biträdena, människorna som tog hand om henne, kände henne inte och hade inte tid att lyssna eller lära känna den här kvinnan i rum 10. Det fanns så många andra som behövde dem.

Fortfarande kunde hon komma på sig med att fundera över döden. Hon trodde att hon var klar med den för länge sedan, men så var det nog inte. Alla hon älskat (utom två av sönerna, och barnbarnen) var döda. Hon var rätt ensam, och försökte begripa hur det gått till. När dog mannen hennes? Och barnens pappa? Varför ville hon veta någon dag eller månad eller år – det var ju ingenting som betydde någonting längre. Bara någon rest av ett behov av att få sig att tro att tillvaron lät sig kontrolleras. Hon kunde bara hoppas att också den resten skulle försvinna med den tid hon hade kvar.

Fortfarande tyckte hon att livet var skittrist. Inget hon sade högt, men inom sig. Så tråkigt, så omåttligt enahanda, så utan något roligt. Ingenting att skratta åt, ingenting att ens bli rejält förbannad över. Ingen att skratta med. Bara varje dag som den förra. Frukost, piller, dusch ibland (numera brydde hon sig inte), sängbäddning, påklädning ibland och ibland inte. Lunch, mellanmål/fika och middag, tidigt i säng (som om hon inte legat där hela dagen). Piller igen, kanske sömn. Drömmar, hon försökte förstå sina drömmar, men gav för det mesta upp och accepterade dem. De var inte begripliga, åtminstone begrep hon dem inte. I natt drömde hon att mannen hennes skulle ha auktion och hon skulle hjälpa till – eller vara i vägen, beroende vem som tyckte något.

Hon fick inte ihop det. Han hade nu varit död i nästan tjugo år, hon hade levt ensam och utan honom så länge, och så kom han tillbaka och skulle sälja ut allt han hade på auktion. Här slutade hon försöka förstå. Nu hoppades hon att han skulle stanna där han var och låta henne vara ifred, den tid hon hade. Sedan kunde de kanske mötas igen annanstans, i fred och frihet, utan ägodelar och auktioner och allt som funnits tidigare i deras gemensamma liv.

Å, hon var gammal. Kroppen talade om det hela tiden. Den ville inte längre att hon tog sig ur sängen på egen hand, ville att hon skulle ringa på hjälp. Eller stanna där hon var. Det här livet var inget hon önskade. Nu ville hon bara att det skulle ta slut och att hon skulle vara lugn och glad och frisk (!) när hon väl drog sitt sista andetag. Ibland kunde slutet ju faktiskt vara så.

Hon vred på huvudet och såg på den lilla gamla novemberkaktusen på sängbordet. Den härstammade från mannen hennes och hans arvekaktus. Hans hade varit stor och kraftfull, den här har i alla år varit liten, men med en stark livsvilja. Nu blommar den snart igen, det är november, och knopparna är sprickfärdiga. Hon vill att någon tar hand om den när hon är borta, men vet inte vem hon kan anförtro den åt. Ett lyxbekymmer, javisst, men hennes. Hon har inte några världsomvälvande bekymmer längre. Just nu är hon sysselsatt med att långsamt, men lite fortare än hittills, avsluta sitt långa liv. Dö. Det är det hon gör, precis som alla andra, lite grand varje dag. Hennes tempo är numera högre än mångas. Högre än hennes har varit hittills. Nu är det snart dags.

Mera kan hon inte berätta. Hon är inte här längre, hennes söner och barnbarn har samlats i rummet. De är allvarliga, och ser ledsna ut. De borde vara glada och tacksamma att hennes liv nu är färdiglevt, och att hon har frid. Eller de kan åtminstone inbilla sig att hon har frid. Ingen vet. Äldste sonen ser gammal ut han också, det är han och hans hustru som får ta hand om allt som hör till en människas bokslut. Alla papper som ska göras färdiga, begravning si eller så, etcetera. Allt det där som hon själv inte behöver bry sig ett dyft om. Hon har talat om att hon vill tappas bort i Östersjön i skärgården utanför Stockhom, gärna långt ut, nära Fredlarna. Om någon ser till att det blir så kommer hon inte att veta. Kanske är det för krångligt, kanske är det lättare att stoppa ner askan i samma grav där sonen och före detta maken finns i. Vilar vete sjutton om de gör, någon av dem.

Innan hon dog tänkte hon ibland att det skulle vara kul att delta i sin egen begravning, levande på något sätt då förstås. Nu

Photo by Kasampaida Steve on Pexels.com

blir det inte så, hon vet åtminstone att det inte blir så. Hennes familj vet inte ens att hon hade de där konstiga tankarna, och de lär inte kunna avgöra om hon faktiskt är där i någon form eller inte. Nej, det får vara. Det där angår henne inte längre. Det handlar om dem, inte om henne.

Hennes liv är klart. Färdigt, om än ofärdigt. Hon har funnits i många år, och flera av dem har hon levt. Några levde hon just inte, bara överlevde. De och alla andra år är nu ingenting. De är borta, de har varit, hon är fri och finns eller inte finns i någon annan dimension. Om hon kan så är hon nog tacksam över sitt liv, över de hon älskat, över sin familj och alla människor hon mött på olika sätt.

Hon kan till och med om hon anstränger sig lite vara tacksam för det elände hennes spelmissbruk förde med sig. Det fick henne att skriva, det fick henne att bestämma sig för att skämmas och leva ändå. Fortsätta leva, och fortsätta skriva. Nu är hon färdig med att leva, och hon förmår inte skriva längre. Därmed är livet inte hennes, det är beroende av andra människors hantering av henne, av att personal på boendet ser till att hon inte dör av uttorkning eller svält, eller av liggsår, eller trillar ur sängen. Det är inget liv, det är bara ett andetag till, och så ett, och ytterligare ett. Nu får det vara nog. Hon har bestämt sig, det kanske tar ett tag innan kroppen tar till sig budskapet, men hon vet nu vad hon vill. Det sista hon medvetet vill. Slut.

Ninna, med bloggen Min ostyriga Penna, skriver detta när hon läst Free Spin. Jag är tårögd av glädje!

”Nu har jag läst klart ”Free Spin” skriven av bloggvännen Margareta Börjesson på Beskrivarblogg. Känns lite malligt (positivt) att ha blivit bloggvän med en författare. För det är man ju, när man blivit publicerad, även om jag inte visste det från början. Jag fastnade för hennes blogg för den är så härlig att läsa! Sen läste jag om publicerandet och allt det andra.

Författare. Dessutom en författare som skriver oerhört väl. Hur hon skriver! Lika välskriven som naturromantik och skir filosofi. Mjukt och varmt och levande. Äkta. Till och med när det gäller sorgliga och jobbiga saker. Jag beundrar hennes mod, att skriva på det här viset, men det är nog det som gör att det blir så bra. Önskar jag kunde vara lika fri. Men blir det kanske, med henne och några till underbara förebilder. Ni vet vilka ni är.

Tyckte väldigt mycket om boken. Till en början tänkte jag att den här går inte att sträckläsa. Det finns så mycket känslor i den, och det väckte egna tankar i mig. Men ju längre jag kom i boken, desto svårare var det att lägga den ifrån mig för att göra något annat.

Ja, jag tycker det är ofantligt modigt att vara så självutlämnande och ärlig när man berättar om en sån sak som sitt eget spelberoende och vad det fört med sig. Av katastrofer och elände, av skulder och skuldkänslor. Om hur man kan bli behandlad av andra människor, som om man bara var en stor skit. Välsignade de, som fortfarande stod vid hennes sida. Som var hennes familj och vänner, och särskilt de som vägrade agera som medberoende.

Det är starkt att komma igenom en sån här sak. Att landa på andra sidan om allt elände, och se det positiva som finns! Att inse var man befinner sig, att man aldrig kan komma ifrån själva beroendegenen, men vara stark nog att fortsätta sitt liv och sina åtaganden. Dag efter dag, vecka efter vecka. Njuta av boken, glaset med vin, solen på uteplatsen.

Sak, förresten. Fånigt ord som egentligen inte alls passar in, men vad ska man kalla det? Komma igenom en sån här… pärs? Prövning? Är det en väg till självkännedom? (Min fundering precis just nu. Har inget att göra med eventuell sanningshalt – eller brist på sådan.)

Margareta säger det själv, alla väljer vi våra handlingar och får dras med konsekvenserna. Men nog tusan har spelbolagen inte bara ett finger med i spelet utan en hel arm. Minst! Att locka, manipulera, lura – på alla sätt försöka få folk att börja spela och förhoppningsvis fastna i fortsatt spelande. 

Dom säger antagligen också, ”Det är ni själva som väljer att spela, vi tvingar ingen.” Samtidigt som de säkert gnuggar händerna av fröjd över alla miljoner de håvar in. Ingen känsla för allt lidande som spelande och spelskulder kan orsaka. Och det värsta är kanske att Svenska staten ligger bakom en hel del av de här spelen. Svenska spel, var det väl det hette.

Och det är alldeles för lätt att få lån på nätet, utan säkerhet. Men hög ränta.

Ja, jag vet inte! Läs boken, för Margareta vet!

Jag grät emellanåt under läsningen. Och mot slutet grät jag så tårarna flödade fritt. När nära och kära dör, så… ”

Tack Ninna, jag tar dina ord till mitt hjärta – de värmer mig.

Det är nu jag skulle kunna skriva. Molly och jag har varit ute sista vändan för det här dygnet. Mannen sover, eller ligger åtminstone i sängen. Ingen ställer några som helst krav på mig just nu. Bara jag själv som sitter här och inte skriver, som säger mig inte kunna, inte veta vad som ska skrivas, inte få till något.

Jag har blåst ut ljusen för att inte glömma det senare. Teven är slocknad. Huset är tyst, kanske främst därför att hörapparaterna ligger på bordet bredvid mig. Har börjat läsa Britt Peruzzis bok Aldrig glömma (hon är journalist på Aftonbladet och intervjuade mig häromsistens). Gillade henne och ville läsa hennes debutroman som kommit i år, den också. Den lovar gott. Och hon vet att det är första delen av flera.

Såg en ung kvinna utanför sondotterns hus, när Molly och jag nyss gick förbi. Trodde ett ögonblick att det var hon, men kvinnan slängde sina sopor och tog sin cykel. Det var inte hon. Har inte varit till sonens grav inför helgen. Stretar emot tanken att gravar ska smyckas en helg om året. Inte för att jag gör mycket mera än städar när jag är där, men jag pratar med honom och jag tänker på honom och jag saknar honom. Utan att det syns på hans grav. Varje gång jag passerar kyrkogården på väg till eller från hans pappas hem är han med oss.  Trots att han fattas.

I morgon borde jag städa här, det märks att Molly börjar bli långhårig igen efter sommarens lättare päls. Kanske städar jag, kanske låter jag bli och vet att jag kan göra det senare. Ingen klagar. Den stora mattan i vardagsrummet skulle vinna på att gås över med rotborste och/eller fuktig trasa för att få bort allt hundhår. Men, det skulle innebära att jag krälar omkring på knäna över 3×4 meter matta och gnuggar/borstar. Tror inte det. Är nöjd så länge jag håller toalettrummet rent, kök och köksgolv avtorkade ett par gånger i veckan och sovrum och sängkläder rena. Resten får duga mera ostrukturerat städat, ser jag att glasskivan på soffbordet är ovanligt kladdig så torkas den. Om damm på teven skriker så försvinner även det. De oåtkomliga fönstren låtsas jag inte se. Övriga torkas emellanåt. Oftast inte emellan dock.

Så, om jag inte vore så tömd på energi och fantasi så skulle jag skriva nu. Om någon annan än mig själv, kanske inte ens om Agnes. Om en kvinna som lever det liv hon vill leva, med den kärlek hon längtat efter och i den miljö hon vill finnas. Men hon är inte riktigt där just nu, hon är annanstans. Och är därmed svårfångad, flyktig. Försvinner i ett andetag, en dröm, en utandning.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Halv två, onsdagseftermiddag med strålande sol och alldeles lagom temperatur ute. Mannen har just kommit in efter sin promenad.

Molly och jag var i tvättstugan strax efter sju i morse, fick gå ner till butiken och köpa mera tvättmedel. Igång med två maskiner, bort till bilen för att hämta hundmat ur den tunga säcken som fick stå kvar senast. Hem och ta hand om tvättmaskinerna plus ladda två till, och ordna frukost. Klockan elva var all tvätt hemma. Då var det dags att ta en lagom tröttande promenad runt Lötsjön med Molly, som nu tar igen sig i sin bädd. Jag gör detsamma i min stol, med datorn i knät.

Plastsvanarna (kommunal ”konst”) är precis så fula som man kan föreställa sig, i grotesk storlek dessutom. Svanarna i plast och de förstorade upplysta rådjuren i någon sorts metalltråd är obegripliga exempel på kommunalt självstyre. Att jämföras med de levande ankor, änder, sothöns, gäss och svanar som finns överallt i sjön.

Kanske är det i kväll det blir den där stekta sillen med löksås till middag. Det visar sig.

Idag, i kväll, är jag seg. Vill just ingenting, är svårmodig. Inte hela tiden, såg en skåpbil tidigare idag med ordet ”Skubbet” och kom ihåg hur jag och vi ungar skubbade förr. Det betydde då ”sprang fort” – har inte använt ordet eller sett det använt på många år. Då log jag. Annars har den här dagen varit tung av obestämd anledning. Kanske handlar det helt enkelt om att november snart är här och jag ska uppfylla min vana att då deprimera mig.

I morgon bitti är det tvättstuga. Här i stan är det enklare att tvätta lakan än hemma hos mig så här års. Och senast jag bytte lakan gjorde jag misstaget att ta vita påslakan – de är inte vita längre. Molly har satt sina spår.

Det har nyss regnat, är runt noll grader just nu. Bilen är bra parkerad i en ficka längre ner på gatan, och där får den stå tills vi åker ut på landet. När vi nu gör det, kanske i helgen. Däcken ska bytas i Gustavsberg nästa vecka. På lördagen ska jag vara i Karlstad, på en kvinnomässa. Vet för ögonblicket just inte mera än så, men behöver bestämma hur, när och var Molly ska överlämnas. Och om mannen kan vara hos äldsta sonen.

Veckan därefter är det dags för bilbesiktning. Men först, nu på torsdag kväll, ska jag äta ostron med Ingwor. Det är bra.

Har räfsat och skottkärrat bort löv idag. Det kan jag göra i morgon också. Mitt enda stora träd vid grindstolparna (grinden är borta sedan länge, men stolparna står kvar) har fortfarande löv att tappa. På köpet tog jag bort de grenar och kvistar som sagda träd också släppt i den senaste tidens blåst. Hade hoppats att någon av ”gubbarna” på gården skulle förbarma sig, men icke.

Nu är kroppen mör. För att kunna använda skottkärran till ovanstående, behövde jag klyva de vedträn som låg i kärran. De som var för stora för att rymmas i vedspisen. Nu ligger de i vedkorgen och eldas upp vartefter. Det är varmt och gott i köket. En soppa av något slag (diverse från frysen) står på spisen och doftar gott. Den blir middag idag, det vi inte orkar äta upp åker nog ut. Inte en gång till in i frysen.

Mannen trodde han sett ett fält med svamp, det var löv – det också. Men de löven behöver jag inte bry mig om. Hade det varit svamp hade jag brytt mig.

Befriade en död mus från fällan i morse. Den andra fällan smällde medan jag höll på, men där var bara hasselnöten borta. Ingen mus. Vet ju att det finns hur många möss som helst (har haft söner som hade möss hemma för länge sedan) – men vill ändå inte ha dem ätande på än det ena och än det andra.

Stökade in diverse dynor med mera i skrubben i förmiddags. Nu får ingen annan än jag öppna den dörren. Altanen är hyfsat fri från löv, det tog någon timme att få alla att trilla ner nedanför. Skavsår i tumgreppet.

Love löv – inte.

Photo by Simon Matzinger on Pexels.com

Middag äten. Molly ligger lugn under matbordet, hon har insett att det inte kommer att ramla  ner något mera (än den paprikabit jag tappade). Snart diskar mannen, medan jag sitter här och använder datorns tangentbord. Skriver är att ta i.

Läser i ”Mitt Roslagen” om en man som förskingrat sin dementa mammas pengar, 6 miljoner. Jag har lite för lätt att föreställa mig ångesten och våndan och ”ändå-görandet”, mannen har dömts till fängelse och skadestånd till sin mamma. Det lär inte hjälpa vare sig honom eller mamman. Hoppas hon är så dement att hon faktiskt inte förstår vad som hänt, hoppas något eller någon kan hjälpa mannen att välja ett annat liv än spelmissbrukarens. Den lilla notisen om ett brott och en familjs tragedi gör ont i mig.

Och fortfarande är det ingen ökning av antalet bibliotek, fortfarande 15. Fråga efter Free Spin därhemma, be biblioteken ta hem boken, hänvisa till Bibliotekstjänsts utomordentliga recension, 4 av 5= mycket bra!!!

En liten notis i gratistidningen Mitt Roslagen 18 oktober 2019:

Mamman är dement och därmed kanske inte så ledsen som hon kunde vara – och sonen är eller var spelmissbrukare. Så här kan det gå, och gör det förmodligen oftare än någon vet! Sorgligt, tragiskt, eländigt – jag kan bara hoppas att fängelse åtmistone gör att mannen inte kan spela där…