beskrivarblogg

Bjuder in till bokrelease, har insett att många vänner inte fått inbjudan, trots delning till vänner på Facebook. Eller så har de inte orkat tacka nej… Vet inte hur det fungerat, men gör vad jag kan för att sprida budskapet. Vill gärna att många kommer. Och köper en bok, eller flera. Och skålar i Richard Juhlins alkoholfria bubbel. Eller läsk. Min Dry Martini får jag ta när jag är hemma igen.

Nåja, det visar sig. Ännu något jag inte har kontroll över, bara kan acceptera.

Vill skriva igen, men kan inte fokusera på vad. Nu får spelberoende och -missbruk vara färdigskrivet. Vill släppa den identiteten nu, det må vara tillräckligt.

Vi har just ätit en förträffligt mogen Gaia-melon efter sniglar och gravlax till middag. Perfekt, inte minst för att det var lättlagat. Gravlaxsås sedan tidigare, laxen och sniglarna framtagna ur frysen. Melonen har legat på bänken och pratat med mig hela veckan, nu var den perfekt och lite lagom ful.

Så vad ska skrivas? Av Agnes eller mig.

Får nog ge mig tid att läsa igenom det redan skrivna, om kärlek, saknad och död. Om glädje också, fortfarande, minnen av glädje. De kan få mig att sitta där och fånle utan att någon mer än jag vet varför. Jag minns mannen min och hans leklust, hans livsglädje och hans ständiga donande med ett eller annat. Hans sekelskiftesbaddräkt, randig. Hans snigelsamlande när det var tid för sådant, och hans hantering av sniglarna innan de så småningom kunde ätas. Julklappsrim, försäljning på Vaksala torg inte enbart av loppisprylar, utan även av kramar à 5 kr styck. Hans. Med mig smått hukande i bakgrunden, i början – jag blev van vid påhitten och tyckte för det mesta om dem. Alla dessförinnan okända snapsvisor, som jag aldrig sjunger nu.

Oj, vad han fattas mig. Och världen i övrigt.

Han och jag, ett tema. Tror inte jag är där än, så att jag kan skriva om oss utan att bli patetisk. Vår relation, det som nog var vår kärlek, den vill jag inte göra patetisk, den vill jag inte att någon ska läsa om och säga ”så banalt”.

Den var större än så, eller åtminstone annorlunda. Inte banal. Plågsam ibland, både när den var hemlig och när den var allas egendom. Fylld av varm glädje när den var som mest och bäst. Tacksam när den var där då livet slutade för honom och fortsatte för mig. ensam.

Sitter ute med datorn, ser knappt skärmen. Konstigt hur markören försvinner så fort jag försöker skriva utomhus…

Rönnbären blir allt rödare, snart dags att plocka för rönnbärsgelé. Men först måste jag hämta saftmajan hemifrån. Tomma burkar har jag här, socker må handlas, kanske lite pektin också. Molly är ovanligt klängig idag, går jag in så gör hon det, går jag ut gör hon det också. Idag ska det tydligen inte vara många meter mellan oss. Vädret är lite ”ovädrigt”, kanske påverkar det henne. Kraftiga vindbyar, moln och ibland lite sol, så moln igen.

Avgrundsskall från grannhunden, där ligger Molly i lä. Hon lyssnar, men tycks inte bry sig. Nu fnysskäller hon lite på ett par som passerar nere på vägen, men ligger kvar. Hon tycker nog att vägen är hennes.

Forskning och framsteg vill också intervjua. Glädjande med intresse från så olika media som veckotidningar, kvinnomagasin, dagstidning och den här tidskriften. Och TV4. Ewa på Ordberoende förlag har uppenbarligen bra kontakter och är bra på det här med marknadsföring av förlagets böcker. Såg att hon inbjuder till kurs i just marknadsföring för författare. Hon vet vad hon pratar om.

Sitter fortfarande ute sen eftermiddag. En av mina bloggläsare med gott omdöme (min grundade uppfattning efter att ha haft henne som kund) tycker att jag ska skriva en kärleksroman, om mannen min och mig. ”Du skriver bra.” Tack, säger jag.

En annan bloggläsare undrar om jag jobbat med skrivande professionellt, eftersom jag skriver bra. (Just nu tar jag alla chanser att skryta obehärskat.) Svaret är nog nej, även om jag ansvarade för mjölkförpackningstexter en gång i tiden, och för ännu längre sedan också jobbat på bokförlag. Inte skrivit själv just, förrän i samband med livskraschen och det öppna bloggandet om mitt spelmissbruk.

Kanske är det dags att sluta skämmas (Nemo: nån gång får det vara färdigskämt, P-O Enquist ”man kan inte ha syndaångest jämt”.) Jag närmar mig ett mindre skamset tillstånd.

Photo by Nadine Wuchenauer on Pexels.com

Riktigt så här frusna är inte rönnbären ännu…

Tror det är dags att locka fram Agnes igen. Hon har varit väldigt tystlåten på sistone, men nu får hon nog ta Margaretas plats ett tag. M har fullt upp med annat. De vaknar båda alldeles för tidigt, ibland med hjälp av Molly som är morgonpigg. Idag redan kvart över fem… Nu sitter Agnes här med Molly vid fötterna och tittar ut på skogen. Och himlen, som ser molnig ut, solen syns inte.

En tvättmaskin går redan, det blir en till under dagen. Middag? Något ur frysen. Kanske ska hon baka muffins igen, med blåbär. Eller göra en sån där hallonkaka, hon sparade ju receptet. Får bli på köpehallon i så fall, de egna få har hon ätit upp.

Hon städade ordentligt igår, och plockade svampen i skogen, så inget av detta står på programmet för dagen. Vad i all världen ska hon göra? Hon är vilsen, har nog någon sorts ”post-depression light” efter att manuset igår blev tryckfärdigt. Tomt är det. Andra skrivande människor lär omedelbart sätta igång med en ny bok, eller kanske ha skrivit halva nästa redan när den föregående går till tryck. Så icke vare sig M eller Agnes. Men en massa utskrivna sidor med ord på har de båda. Frågan är till vad nytta. (Eller så har de gjort sin nytta redan, bara genom att skrivas.)

Fortfarande grå himmel. Hänger tvätten ute i alla fall, tar in om. Välsignar tvättmaskinen, när barnen var små hade vi ingen. Då fick vi också bära vatten från pumpen nere vid vägen, med ok. Det var enda chansen att orka ta två fulla hinkar uppför backen. Tvättade nog inte lika ofta då, bar oftast med tvätten hem till stan och tvättstugan.

Fingrarna på datorns tangentbord. De väntar på något, något som inte har med spelberoende att göra. Något som inte handlar om förlorade år, om ledsnad och sorg. Kanske till och med på något som kan kallas glädje, lättsinnighet, förundran inför något fantastiskt fint. Det känns inte riktigt som om de är redo för sådant, varken fingrarna eller  Agnes i övrigt. Just nu är sådant fortfarande alltför obekant, det är tryggare med det välkända, även om det är tjatigt och trist. Är det den så kallade reptilhjärnan som hellre hanterar det ”kända helvetet” än ger sig in i nya sammanhang? Så att Agnes kan skylla ifrån sig, hänvisa till att hon var så omedveten…

Före detta maken sitter i soffan efter frukosten. Han sover lätt en stund, förmodligen hänger det ihop med hans strokeskadade hjärna. Nylig forskning visar på samband.

Hennes hjärna försöker tänka fram det hon ska säga till bibliotekarierna i Göteborg om två veckor. En kort och rapp sammanfattning av Free spin, så att de får lust att läsa och ta hem till sina respektive bibliotek runtom i landet. Något som ”inte ger bort” boken helt, den ska ju helst säljas.

Vilka argument kan göra en bok som Free spin intressant för kommunala bibliotek, kanske skolbibliotek?

Författaren är en gammal kvinna, hon är inte någon kändis, inte speciellt intressant, vanlig.

Agnes tror att just det gör boken läsvärd för många. Det allmängiltiga, att spelberoende är något som alla kan hamna i. Alla kan fastna, oavsett ålder och kön, jobb eller inte jobb, hälsa och alla andra mänskliga sammanhang. Agnes själv oroas mest av att så många unga människor spelar bort sina liv.

Det syns inte utanpå. Det talas inte mycket om det personliga beroendet och missbruket. Några stora rubriker om förlorade eller förskingrade miljoner emellanåt. Ibland några artiklar om spelreklam och indragna spellicenser, en statlig utredning som ska vara klar och komma med förslag om ett drygt år.

Och ändå är den här sjukdomen vanlig, och den drabbar inte enbart missbrukaren. Den påverkar alla i missbrukarens närhet.  Och alla får leva med konsekvenserna i många år.

Nu behöver Agnes låta hjärnan släppa det hon i början av inlägget hävdade att hon ville släppa… Skrivpaus.

Tryckfärdigt korrektur. Idag har jag och Mia Fallby, som satt manuset, gått igenom de sista ändringarna. Nu kan det äntligen bli en bok. Hög tid, säger jag som talar om release den 6 september. Förlagschefen Ewa har förmodligen is i magen efter tio års verksamhet!!

Det känns inte riktigt verkligt. Och det är det ändå.

Jag försöker se till att vänner som kanske inte sett releaseinbjudan ska få veta – några svarar, andra inte. Det verkar ändå som om några kommer, vore ju inte så kul om jag och förlags-Ewa och Maja och Finn från Spelfriheten stode där ensamma den 6 september… Jag vet att jag kommer att sakna ”mannen min”, som han heter i Free Spin. Men jag kan inbilla mig att han är med mig där också, som för det mesta annars. ”Bortom nära” som vännen Svenarne uttrycker det.

Många vänner från mina första trevande inlägg, i min blogg och i 1av3.se, kommer heller inte att vara med mig annat än i tanken. Men ni ska veta att ni funnits där hela vägen fram till den här boken. Den som praktiskt och väldigt påtagligt har bistått mig är Helen Wohlin Lee. Jag hittar inte orden att uttrycka min tacksamhet för hennes ”pep talk” och hjälp. Utan henne hade det aldrig vågat bli någon bok.  Vi ses för första gången i verkligheten på releasen. Och vi känner varandra utan att ha mötts öga mot öga.

Det är min första release, har bara varit besökare på en tidigare. Vet inte hur sånt här går till, vet för all del inte hur det går till att vara med i ”efter 5” på TV4 heller. Men jag gillar att min bok lottas ut i M magasin, jag gillar att det kommer reportage i Året Runt, Hemmets Veckotidning och Sydsvenskan. Ser fram emot att presentera boken för många bibliotekarier i slutet av augusti, och har redan ont i fötterna inför Bokmässan i slutet av september. Mässor är inte snälla mot kroppen – hoppas intresset för boken balanserar det hela.

Tacksam för att Ann-Kristin Agesund låter mig sova hemma hos henne natten mellan fredag och lördag. Måste visst ladda ner en app (hur går sånt till?) för att kunna köpa tågbiljett från Göteborgt hem till Ann-Kristin. Det ordnar sig, det med. Ännu en generös vän från Facebook.

Just nu försöker jag säga mig att allt är bra. I alla fall allt som har med Free spin att göra. Men jag vill väldigt gärna att många av mina vänner – från 1av3 och Facebook – kommer och firar med mig den 6 september. Jack till exempel, var är du? Hur får jag tag på dig igen?

Vacker, solig, aningen kylig onsdagsmorgon. Före detta maken sover fortfarande, hans frukostägg kallnar. Liksom det lilla som är kvar av mitt te i koppen. Vaknade som vanligt vid halv tre, var vaken några timmar och somnade om, tills Molly väckte mig vid åttatiden. Då ville hon gå ut, och det fick hon. Hon gör en snabb inspektionsrunda på egen hand och kommer igen efter några minuter.

Tvättmaskinen är igång. I morgon fyller vår älskade sondotter 21 år. Nästa vecka yngste sonen 50.

Dagen har gått över i kväll, med skiftande himmel. Jag har läst ett satt korrektur på min bok, och sett texten professionellt ordnad utan alla korrigeringar och skräp. För första gången kändes manuset som en bok. En häftig känsla. Har läst hela dagen, hittat lite småfel och korrigerat. Nu är mina ögon trötta, och jag med. Plågsam läsning, ibland bra läsning. Middagen blev förskjuten någon timme, grannhustrun kom in och undrade om det var något fel. Hon hade inte sett mig ute på hela dagen… Och Molly var så uttråkad att hon var spattig, blev väldigt glad när grannen kom in. Om det behövs så kan grannen passa Molly när jag inte kan. Så långt hade jag inte tänkt…

I morgon vill jag gå i skogen, kanske hitta kantareller, eller bara andas. Inte läsa korrektur, inte ha en uppfattning om huruvida omslag och baksidestext ska vara si eller sådan. Eller vart gratisexemplaren av min bok (läser vad jag skriver en gång, gratisex av min bok!) ska skickas. Kom fram till att jag hämtar dem på förlaget, kan inte nu bestämma var jag kommer att vara när/om de kommer.

”I morgon” är idag, torsdag, solen börjar ta sig igenom lite moln. Det blir skogen – med Molly i koppel – om några timmar. Förhoppningsvis hittar vi kantareller, har försökt träna henne men hon är tämligen ointresserad, sitter dock stilla medan jag plockar.

Jag surrar. Tankefragment far hit och dit, men utanpå så sitter jag lugn i min fåtölj, med hunden under den och datorn i knät. Och låter fingrarna gå, till surret innanför. Vet inte riktigt hur jag ska etikettera surret. Det är varken glädje eller motsatsen, inte rädsla men kanske ovisshet och därmed osäkerhet. (Som om något jag trott mig veta ofta har visat sig vara som jag trodde.) Numera försöker jag ta en dag i taget. Inte tro att jag kan planera vad och hur saker ska ske.

Idag hade jag till exempel insett att det vore bra om före detta maken kunde få håret klippt när vi kom hem till Sundbyberg. Det gick utmärkt, på direkten. Vi for hem, han nyklippt,  och jag insåg att även jag var i behov av hårklippning. Molly-promenad förbi frissan, fanns det någon tid? Jo, om hon hoppade över lunchen kunde hon ta hand om mig kvart över ett. Jag tog tacksamt emot erbjudandet och mitt hår blev lite kortare. Hon skrattade gott är hon såg före detta maken, sondotterns farfar. Hon kände igen henne i honom. När jag skrattande höll med, undrade han ”vem är pappan?”. Just då hade hans son trillat bort ur hans skadade hjärna, ett ögonblick. Sorgligt. När jag fyllde i kom han ihåg…

Läste idag om hjärnforskning som kunde visa att korta sovstunder dagtid (utan att nattsömnen stördes) kan vara tidiga tecken på Alzheimer och andra demenssjukdomar. Känner igen. Före detta maken kan sitta i soffan och slumra till, flera gånger varje dag – och ändå sova gott om natten. Tacksam för det, men hela förloppet är så jäkla sorgligt. Han är här och ändå inte. Molly känner av det, hon är inte tillfreds och lugn om bara han är hemma med henne. Tacksam  för att yngste sonen ställer upp när han kan. Som idag.

Nå, nu är vi tillbaka på landet, i tystnaden. Trafikljud och annat gör oss numera utmattade efter några timmar i Sundbyberg eller Stockholm. Här vilar vi i naturen, Molly gör detsamma efter några vändor för att kolla att allt är som det ska därute. I stan blir hon stressad hon också.

Sushi till middag, lagom lättlagat. Nu dags för sängen, och sömn helst hela natten. Det har inte riktigt varit så på sistone, antagligen pågår det för mycket i min hjärna utan att jag är särdeles medveten om det förrän jag inte kan sova.

Köpte nektariner för 15 kr kilot och blev förvånad idag när vi åt varsin. De var lagom mogna och goda. Inte alltid det är så.

En nattfjäril har kommit fel och far runt lampan. Dags att släcka.

Photo by Kaboompics .com on Pexels.com

Idag har jag och förlaget varit gäster hos Spelfriheten. Finn, psykolog och verksam inom Spelfrihetens program för spelberoende, tog emot oss. Han har varit vänlig nog att skriva ett efterord i min bok Free spin. Just nu sätts manuset, Mia Fallby fixar det. Börjar tro att det kan bli en bok till releasen den 6 september på Östermalmsgatan 84, Spelfrihetens lokaler i magnifikt Östermalmshus nära Fältöversten. Min sista korrekturläsning får gå fort!

Just nu låter det också som om TV4 vill intervjua mig den 5 september… Det börjar bli mycket, och ganska knepigt att fixa hundvakt och annat som behöver skötas även om jag är upptagen annanstans. Dessutom ska yngste sonens 50-årsdag firas den 7 september hemma hos mig. Snacka om fullt program. Kul och lite skrämmande. Hur många vill till exempel komma på releasen? Jag vet inte, är inte säker på att de som vill har anmält sig ”på rätt ställe”. Många är intresserade, om det också innebär att några kommer är en annan fråga. Det visar sig.

Försöker se den jag tror är jag i bilderna av mig, med rynkor eller snarare skrynklor, i blå klänning ärvd av bästa vännen, armband från Marrakesh där mannen min var med en annan kvinna. Rynkorna är mina, de gamla händerna också, och ringen jag köpte för många år sedan, åt mig själv. Halsduken tror jag att jag fått i julklapp av mannens min sonhustru… Också för länge sedan. Jeansjackan är min, så gott som utsliten numera, inköpt second hand i USA. Gillar den.

Vet inte riktigt vad det är jag ser. Ett samlat liv, en kvinna med diverse livserfarenheter, en del goda, andra inte. Fotograf var duktiga, trevliga, lugnskapande Viktoria Davidsson som på uppdrag av Ordberoende förlag förevigade mig i våras.

Klockan är ännu inte sju på morgonen, det är dimmigt ute och solen orkar inte ta sig fram. Lite svalt i luften. Molly och jag är hemma hos mig över helgen. Idag ska jag flytta torr ved från bilen till min vedbod. Har ”plundrat” vedboden på Djurö. Och vedkorgen i köket är  full av brädspill från landet.

Högsta förvaltningsrätten har just avslagit Ninja-casinots överklagande, ingen får spela på det casinot medan det hela utreds. Ett litet steg i rätt riktning, förhoppningsvis håller sig övriga internetcasinon till gällande lagstiftning.

I slutet av augusti ska jag följa med förlaget till Göteborg och prata om min bok inför en stor grupp bibliotekarier. Vad kan jag säga på några minuter? Vi har en kvart på morgonen och jag förmodar att Ordberoende förlag vill prata om andra böcker också.

Betrakta nedanstående som en övning…

Free spin är min personliga berättelse om mitt spelmissbruk – och samtidigt är boken allmängiltig.

Spelberoende och -missbruk kan drabba vem som helst. Det går fort att ta sig från nyfikenhet och nöjsamt tidsfördriv till skuld och skam, svek och raserade relationer. Ingen vet säkert hur många vi är, men Folkhälsomyndigheten anger att antalet kvinnliga spelmissbrukare ökar.

Att spela på internetkasinon är ett snabbt sätt att förlora pengar. Och när du har förlorat för mycket, är det lätt att inbilla sig att det går att vinna tillbaka pengarna. Det gör det inte. Spelberoendet tar över, om du vinner så spelar du snabbt bort vinsten.

Ett par års intensivt internetspelande raserade mitt liv – jag förlorade allt. Inte enbart pengar. Självrespekt, andras tillit och förtroende, min identitet. Jag var inte längre någon jag kände igen. Jag var spelmissbrukare.

När mannen min friade sa jag nej. Där gick min gräns för smussel, tystnad och lögner. Jag berättade allt om mitt katastrofala spelande. Vårt liv tillsammans tog slut. I höst är det tio år sedan allt kraschade.

Sedan 2018 har kommuner och landsting skyldighet att förebygga och behandla också spelmissbruk. Då var det inte så. Socialtjänsten avslog min ansökan om behandlingshem, jag överklagade till förvaltningsrätten som efter ett halvår också sa nej. Min husläkare såg till att jag fick träffa en psykolog för tio samtal. Och så småningom blev skrivandet min egenterapi.

Jag skrev om spelberoende och missbruk, om återfall, kärlek och sorg. Skam, skuld, och ensamhet. Jag drog mig undan kontakten med andra människor.

Mannen min blev min igen, efter några år. Inte som tidigare, men till låns emellanåt. Kärleken fanns kvar, även om den haltade ibland. Han dog för tre år sedan och jag saknar honom varje dag.

I sommar har jag redigerat mitt manus och tagit mig igenom det som hände, upplevt det igen. Jag har läst Free Spin, och hoppas förstås att många andra ska göra det också.

Fortfarande förstår jag inte hur det gick till, hur jag kunde tappa eller släppa kontrollen så helt. Jag har börjat acceptera att det kanske inte går att förstå, att spelberoende inte har med förstånd att göra. Kanske är det så att vissa av oss är mera benägna att fastna i beroende än andra. För säkerhets skull har jag registrerat mig på Spelinspektionens spelpaus.se. En självavstängning tills vidare innebär ett år, avstängningen förlängs därefter automatiskt om man inte vill annat. Det innebär att man inte kan spela på internetcasinon som är licensierade i Sverige. Nära fyrtiotusen andra spelberoende har också registrerat sig där.

Jag hoppas att Free spin kan avskräcka någon från att börja spela. Jag vill bidra till att flera talar öppet om eget eller andras spelberoende och medberoende. Jag hoppas också att behandling och förebyggande av spelberoende utvecklas, att kommuner och landsting skapar den kunskap och andra resurser som krävs för att följa lagen.

Bokrelease den 6 september 17.30-19.30 på Spelfriheten, Östermalmsgatan 84 i Stockholm, hemsida spelfriheten.se. Rätt miljö för att presentera Free spin, min berättelse om spelberoende och spelmissbruk.

Idag spelar jag inte. Varje dag spelar jag inte. Det ger mig ett liv värt att leva.

Så – nu är datum, plats och tid bestämda för releasen av Free spin. Östermalmsgatan 84, Spelfrihetens lokal, 17.30-19.30 den 6 september. Se till att komma dit, alla ni som kanske tycker att det är viktigt med en bok om spelmissbruk och spelberoende.

Eller bara kom om ni är nyfikna på den där gamla kvinnan som spelade bort sin tillvaro. Inte för att hon/jag kan berätta hur det kom sig, vad som fick mig att göra det jag gjorde. Men jag kanske kan avskräcka någon, eller trösta någon med en närstående med samma beroende som jag. Eller bara lyssna till den som behöver dela med sig av sina erfarenheter av spelberoende. Jag kommer i alla fall att vara där. Och jag kommer att vara stolt över att ha skrivit den här boken om de värsta åren i mitt liv, de ledsnaste och de mest skamfyllda, de sorgsnaste. År som jag ändå överlevde, tack vare stöd från familj och bästa vän, och tack vare att jag började skriva.

Det jag tror att jag vill säga är att livet på något konstigt sätt för det mesta ändå rätar upp sig och fortsätter, ibland lite bättre, men framför allt annorlunda än dittills. Inte så att allt plötsligt är strålande fantastiskt och ohemult härligt. Men möjligt att leva, möjligt att fortsätta. Flera av er som (kanske säger jag idag eftersom jag inte vet) är här har hjälpt mig på vägen. Ni ska ha tack.

Läser gratisböcker på Kindle/Amazon. Ibland dör någons älskade, ofta är den döda ung. Kvinna eller man. Och den efterlämnade, kvarvarande, överblivna möter efter stor tveksamhet, sju sorger och åtta bedrövelser åter kärleken. Ännu en himlastormande kärlek, ännu en lycka att bli förunnad.

Hmmm.

Om jag skriver om min längtan efter kärlek och närhet, och samtidigt berättar (för den som inte vet) att jag är sjuttiosju år, tämligen fattig, skrynklig och förmodligen fortfarande spelberoende, men inte spelmissbrukare. För närvarande. Vad händer då i läsaren?

Jag är fortfarande kvinna, i en gammal kvinnas kropp, med en gammal kvinnas händer – etcetera. Mina händer vill ännu smeka, min kropp vill ännu smekas. Och jag vill hitta en hand i sängen bredvid min när jag famlar där i mörkret. Vill att någon gläds åt att laga mig och sig en god middag, dricka ett glas vin eller flera, spela canasta (jag har nästan glömt hur det går till). Vill att någon flamsar i min närhet, och får mig att skratta. Vill att någon också när det behövs morrar åt mig. Får mig att lägga av och fundera ett varv till.

Nu är det inte så. Nu är ingen kärlek på ingång, ingen ”lycka” mig förunnad, en gång till. Kanske har jag redan fått mitt mått, det finns kanske en vågmästare någonstans som säger ”nog nu”. Så, jag läser och jag skriver. Ungefär som detta. Talar om för mig att jag ändå ännu finns, ännu har fingrar som skriver och en hjärna som för det mesta fungerar tillräckligt bra.

Och inombords finns min yngre kvinna fortfarande, inte så att jag önskar henne åter – men hon är livskraftig, hon har hittills överlevt det livet givit henne, även om hon förtvivlat. Hon vill inte vara ensam tills hon dör, hon vill vara nära någon igen, inte enbart som vårdande sin före detta anhörige. Hon vill både vara sig själv, för sig själv, och vara nära den älskade. Ibland.

Och så är det release för min bok, Free Spin. Den 6 september, 17.30 – 19.30 på Spelfriheten, Östermalmsgatan 84 i Stockholm. Kom och gör mig glad!!