beskrivarblogg

Är här igen, hos före detta maken och yngste sonen, på landet. Ett dygn hemma hos mig, mest för att samla ihop böcker som beställts på Bokbörsen.

Har gjort två olika potatissallader idag, med god gotländsk potatis. Plus Mamma Scans köttbullar som heter ”kylda köttbullar”. Förstår inte matspråket. Gör inget, de var klart ätbara ihop med lätt kokta färska morötter. Efterrätt sorbet av kaktus och citrus, anskrämlig färg men god smak. Middagen åts ute, sonen har diskat.

Det är mörkt och ganska varmt, klockan är kvart över nio. Molly har badat hos vännen ute på Överby, vi for dit för en snabb kopp kaffe på eftermiddagen. Länge sedan sist. Jag ”gnällde”, som senaste gången vi sågs… More of the same. Hon får mig att åtminstone inse att det är så det är, eller så jag gör, eller hur det nu kan vara. Hennes alternativ till hanterande av mitt liv just nu förkastas, men ligger där och tickar lite lätt. Något behöver jag ju göra, för att åtminstone ibland tro att jag också har ett eget liv.

”Ni är ju inte ens gifta längre.” Nej, det är vi inte, och för mig har det inte ett dugg med någonting att göra. Ingen skillnad. Skulle inte vara det för honom heller, om det vore tvärtom alltihop.

Photo by Madison Inouye on Pexels.com

Har just återvänt efter inköpsresa. Till Gustavsberg, för besök på apotek, systembolag, grönsaksståndet utanför Rusta (gotländsk potatis, så himla god och fina jordgubbar) och ICA Maxi. Det senare tar nästan kål på mig. Sedan visit på biblioteket i Björkås/Djurö på hemvägen. Bilen var fullastad (inklusive Molly i sin bur) och är nu tömd med yngste sonens hjälp, och allt inplockat. Molly släpptes lös.

Försöker lösa ett supersvårt sudoku, lyckas inte. Hjärnan behöver mera tid på sig än resten, för återhämtning.

Releasedatum av Free spin är 5 september, meddelar förlaget. Plats och tid bestäms och meddelas senare. Den 6 ska jag fixa mat till sonens födelsedagskalas (måttliga mängder tror jag) och den 7 blir mitt hem förhoppningsvis fyllt av glada släktingar.

Den goda gotländska potatisen är skrubbad och fin och väntar på att kokas med färsk dill, äggen är klara och ska blandas med gräddfil och örter, lite rödlök. Torsken ska kokas upp och sedan få ligga där i sin buljong och bli klar på alldeles egen hand, utan mera kok. Jordgubbar (årets sista?) till efterrätt.

Dessförinnan ett glas vin till kokerskan. Hon har gjort sig förtjänt av det idag. Morgonens väckning av en med all rätt kissnödig hund sitter fortfarande i, som en tyngd bakom allt annat. Eller om det är ”somna-om-andet”, det är aldrig skönt att vakna ifrån, med eller utan hund. Ute är det nu lite velig sol, vind och diverse moln, men varmare än i morse, runt 15 grader. Ganska skönt efter all värmen. Grannens döttrar använde dagen till att åka på spa här på Djurö, tror jag ska följa deras exempel någon dag.

Photo by Daria Shevtsova on Pexels.com

Det är möjligt att det ser så här ut på något spa i världen, tror inte på att det gör det på Djurönäset dock…

Hörapparater ur, sonen och före detta maken ser på teve, jag slipper, till exempel Allsång på Skansen.

Nu har jag två trasmattor (köpta på Tradera), som ska hämtas i Norrtälje, plus ett antal böcker som ska skickas (och som finns hemma hos mig). Jag behöver åka hem. Lämpligt att passa på när sonen är här, och kan ta hand om Molly och sin pappa…

Nu vill Molly gå ut, och då går vi ut. Det visar sig snabbt att hon inte vill något annat än gå in igen. Då är det nämligen möjligt att hon får några torkade blodpuddingstärningar. Höjden av läckerhet! Så hon går ut för att komma in igen. Och hon får som hon vill, det brukar nämligen medföra att hon äter den ordinarie maten med god aptit också. Smart hund, möjligen smartare än sin fostermatte. Ibland längtar jag efter att bli kattmatte igen.

Det var kyligt ute.

Klockan är bara halv nio. För tidigt för sängen, den möjliga sömnen och vilan. Jag är trött utan att ha någon orsak. Har inte gjort något speciellt idag, läst lite, lagat en korv Stroganoff till den färska pastan, inte tvättat. Inte städat. Inte just skrivit.

Är trött ändå, av liv och omsorg och obesvarbara frågor, av sorg och saknad, framtidsoro. Det känns just nu som om jag är så gott som tömd på energi, som en brunn som sinat i sommartorkan. Batterierna är utslitna och skulle behöva bytas, men modellen är utgången. Dagsformen varierar kraftigt, vilket också innebär att jag kan hoppas på mera ork i morgon.

Igår skrev jag det som står här: En recensent i en kvällstidning meddelade att en sommarpratares program var ”en småtrevlig bagatell”.

Jävlar vad jag skulle bli ledsen och sårad av en sådan kommentar om min bok. Den som jag börjar tro ska komma ut i början av september, nu är det strax början av augusti. Det är som om jag hittills inte riktigt vågat tro på att det ska bli en bok av alla orden, av all sorg och all skam. Av svek och bedrägeri, av kärlek och ledsenhet och längtan.

Den där längtan som idag är mera meningslös än någonsin, som inte ens har ett levande objekt längre. Han är ju död, mannen min. Han som ”stillade min längtan”. Jag tror mig minnas att en ”drag queen” i ett holländskt teveprogram sade så om sin älskade. Kanske minns jag fel, men mannen min stillade min längtan, åtminstone emellanåt, åtminstone ofta.

Längtan finns kvar, även om föremålet är förvandlat till aska och numera kanske inte ens är det.

Idag är mitt liv återigen ett annat. Det är ett liv som jag ibland bara vill fly ifrån, ett liv som ställer krav på mig som jag inte orkar med, ofta inte ens vill orka med. Men som jag ändå ställer upp på och hanterar. Jag lever med min före detta äkta make, och ser till att hans liv fungerar så bra det kan. Hans tilltagande demens och svårigheter att röra sig komplicerar både hans och mitt liv. Och jag är parallellt fodervärd åt en älskad liten hund, som blir ylande ”galen” om jag lämnar henne ens några timmar.

Jag känner mig fastlåst, orörliggjord, svårförflyttad, inträngd i ett eller många hörn samtidigt. Och jag vet att de här känslorna är ”färskvara”, de förändras med tid.

30 juli, tio grader ute. Igår närmare trettio. Inomhus är det skönt, huset håller kvar värmen, och solen värmer väl upp så småningom därute också. Den tittar fram mellan molnen. Såg en fin kantarell bakom vedboden i morse, när Molly och jag tog en liten runda.

Före detta maken samlar sig för att diska frukostdisken. Och jag dricker mitt kallnande te. Har tittat in på Facebook, kollat mejl, läst rubrikerna i kvällstidningarna. Yngste sonen kommer hit fram på eftermiddagen, jag hämtar vid bussen. Vi ska prata födelsedagskalasmat.

Nu skulle jag alltså kunna skriva, om jag bara kunde. Om jag visste vad.

”Ingen” snurrade i mitt huvud både innan jag somnade och innan jag vaknade i morse. Ingen ligger i sängen bredvid min när jag sträcker ut handen om natten. Ingen smeker mig. Ingen diskuterar middagsförslag, ingen läser recept högt så det vattnas i min mun. Ingen späntar stickor att tända vedspisen med. Ingen pratar med okända människor, ingen talar franska med hela kroppen utan att kunna mera än ”oui” och ”non”. Ingen härmar göken  så att den kommer nära. Ingen fixar alla småsaker som behöver fixas. Ingen börjar dagen med ”hurra, jag lever”.

Så kunde jag fortsätta, ingen är så ständigt närvarande som den frånvarande. Han som är ingen idag. Som bara finns och lever i mina och kanske andras minnen. Och minnen förändras, jag gör om mina och andra gör om sina. Inte för att försköna, det är nog bara något som händer, med tiden. Vissa minnen glöms bort, andra förstoras och stannar kvar. Han fattas varje dag.

Idag är det en annan luft utomhus, lite härligt svalare och lite vind. Sol ändå, men inte så stekande het som de senaste dagarna. I förmiddags försökte jag handla lite som saknades i affären i byn – men det var tomt i glassdisken, ingen Indian Tonic, ingen finsk påläggskorv till före detta maken. Mjölk och fil fanns, liksom Bregott och ägg. ”Sommargästerna” tömmer butiken så här års, och vi hör förstås till dem – även om vi har huserat här i snart sextio år. Mest under sommarhalvåret idag, men när barnen var små var vi här så gott som varje helg året runt. Det är länge sedan.

Min vinteröverlevda pelargon har kommit igång igen med många blommor. Den tog ett par veckors vilopaus nyligen, efter att ha blommat hela våren. Persiljan (ursprungligen butiksinköpt, inte avsedd att odla) frodas, liksom gräslök och timjan. Eftersom butiken inte hade någon stenbitsrom, blir det örter i gräddfilen till den rökta laxen och färskpotatisen, som utgör måndagsmiddagen.

Som var god, uppäten nu och tillbehören diskade av före detta maken. Nu är tvätt intagen, fönster och dörrar stängda, och himlen mörknar. Det ser ut som om regnet kanske kommer till natten. Molly ligger i sin bädd efter att ha bökat runt så att dynan är halvt ovanpå henne, men kudden därunder fortfarande under.

Är så glad, den enda sondotter vi har kommer hit ut på lördag! Har saknat henne.

Jag åskådar före detta makens sätt att få tofflorna på fötterna, utan att behöva böja sig ner. Han riktar in dem med hjälp av käppen, men så ska fötterna i utan att toffeln försvinner och det är svårare. Men går till slut. Jag biter ihop och sitter still, han må klara det själv. Men det drar i mig att hjälpa till… Vilket inte vore hjälpsamt.

Hans kropp vill inte alltid det han tror att han vill. Benen är motsträviga, gången mycket osäker och käppen oftast annanstans än han själv. Än tar han sig dit han ska, även om det tar tid och ibland ser farligt ut. Än diskar han middagsdisken (och frukostdisken ibland). Han har helt slutat att laga mat, och bryr sig inte om att värma den jag gjort i ordning de få gånger jag inte är hemma för att laga middagen. Då blir det en eller två smörgåsar i stället. Det händer inte så ofta. Jag insåg häromdagen att jag varit borta härifrån över midsommar och så nyss, tre plus fem dagar sedan första april. Borta innebär borta över natt. Jag far iväg några timmar hem till mitt och kommer tillbaka samma dag, eller in till stan i något ärende, till förlaget eller tandläkaren.

Nu har jag ordnat så att Mollys ”gamla” matte och lillmatte tar hand om henne de sista dagarna i september, då jag räknar med att åka till Bokmässan i Göteborg. Tror att det kanske kan bli så att jag och före detta maken dessförinnan åker ut till äldste sonen. Det är möjligt att en av de vuxna sonsönerna är ledig den torsdag och fredag det handlar om. Då kan hans farfar vara där med honom. Son och sonhustru är lediga lördag och söndag, jag återkommer förmodligen lördag kväll, kanske söndag. Logistik. Den här sorten har till nu varit okänd för alla inblandade. Nu gäller det att få ihop det. Alla hjälper till bäst de kan.

Utgivningsdatum 5 september.

En aning svalare mot kvällen. Har läst korrekturläsarens förslag i mitt manus idag, och skickat till förlaget. Känns bra så långt.

Nu har tydligen före detta maken sett tillräckligt med teve för stunden, och stänger av. Jag har redan stängt av, vilket i mitt fall innebär att jag tagit hörapparaterna ur öronen. Molly är belåten med att ligga inne under min stol. Hon har druckit massor idag, så det gäller att hon kissar massor också innan vi så småningom gör natt.

Tvätt torkade fort idag. Till och med ett täcke, tämligen tunt och kanske skönare än det som dittills varit före detta makens.

Äldste sonen har byggt en ”minialtan” utanför husgaveln här på landet, medan jag var hemma hos mig och donade. Jättebra, och stadigare att gå på när någon av oss ska ut till mulltoan. När han och familjen kommer hit igen om två veckor för att fiska kräftor kanske han hinner göra ett räcke också. Själv tänker jag då ta med mig Molly och åka in till stan, tror att yngste sonen och hans vän bor hemma hos mig då. Och veckan därefter fyller den yngste femtio år. Svårt att omfatta.

Middag idag, massor med sallad, gräslök, persilja och färsk timjan, plus franska ”crèpes”, djupfrysta från Picard. Ätbara, men inget vi behöver leta efter igen. Vanliga osten, St Agur, därefter, plus en glasspinne för före detta maken. En GT för mig.

Alla fönster i huset är öppna för att möjligen ge korsdrag. De fick vara öppna natten som gick också, med persienner nerdragna. Inga mygg slapp in (och inget annat oönskat heller). Ibland kunde jag inbilla mig att det faktiskt fläktade en aning. Sov och vaknade, när jag tittade på klockan var den kvart i fyra. Någon gång somnade jag om, och vaknade halv åtta, tung av drömmar jag inte minns. Hade förmodligen med mitt manus att göra, att återuppleva alltihop flera gånger om denna sommar är tungt.

I Näsåker plockar man hjortron, jag blir avundsjuk. Får kanske anstränga mig lite och ta bärplockaren ut till blåbären i morgon. Än finns de i mängder. Det gör antagligen myggen i skogen också. Kantarellerna väntar nog på regn. Hittade några små goda skogshallon nära vedboden idag. Före detta maken uppskattade att få smaka dem, han har aldrig varit någon bär- eller svampplockare, och är det än mindre idag. Men han gillar både och.

Photo by Viktor Talashuk on Pexels.com

Mina var färre och mindre, men söta som skogshallon är.

Jag läser John Bergers Gräs och rötter och kan inte svara på varför han är så bekant, så nära mig i sitt språk och sina iakttagelser. Jag har länge tyckt  om hans böcker, och jag såg ett program på teve om honom som gjorde mig glad. Och ledsen, att han numera är död,  han också. Han har gjort och gör intryck.

Hans skildring av hur det gick till att slakta en ko är så förfärligt full av allt som gör hela proceduren levande, nästan så att man/jag känner hur det luktar, hur de svettas, hur han och modern skär och tar isär kossan. Hon som var en ko, som nu är kött.

Han skriver om att vara både författare och bonde, och om hur berättandet inte är så olikt vartannat för båda. Han ser och kan förmedla det han ser. Som jag läser honom skriver han rakt av det han ser och tänker, känner, upplever. Och jag får ta del, jag får vara där han är ett ögonblick, medan jag läser hans ord.

I hans tankar kring berättandet finns något som ännu undgår mig. Något viktigt, något om att vi skriver vår historia, som är allas historia, oavsett tid och plats. Och hans historia lever, som om den vore idag.

Jag, eller kanske Agnes, sitter här – på en altan utanför ett litet hus nära Norrtälje. Vi sitter i skuggan och solen är på andra sidan huset. Det är skönt, klockan är halv sju, en av oss eller kanske båda, har badat i sjön. Nere vid badhuset med en ny trappa ner i sjön, den känns pålitlig. Har inte frågat gårdsägaren om lov. Handduk och baddräkt hänger på tork utanför trappen.

Gräsmatteklipparautomaten – som heter något annat – har klippt gräset kort igen, önskar att den  lät bli emellanåt. Gräset gulnar. Men, inte mitt bekymmer, jag är glad att slippa klippa. Även om jag borde framför huset, där är lite väl vildvuxet, kanske kan någon kalla det bivänligt. Rabatten tänker jag glömma, den får se ut som den gör tills det blir ny vår och nya påskliljor, tulpaner, snödroppar och småningom kanske igen, pioner.

De där som du fick en av, på din kista tillsammans med grankvisten. Du ville ha granris, du fick granris, både runtom kistan och ovanpå. Hoppas du vet det, eller visste innan du dog, att vi/någon skulle ordna det så. Och du fick din cowboy-kista. Det hedrar dina söner.   

Har börjat klyva veden från landet, som behöver torka ett bra tag. En vindfälld tall som sonen sågat upp. Har också tömt den stora säcken med spillvirke som jag fått till vedboden av förvaltaren här på gården. Det skulle annars ha hamnat i en container och försvunnit. Nu kan jag elda med det när det blir kallt. Och jag har lastat ur bilen den ved jag tog med från ”landet”, färdig, torr och lagom stor. Det blir bra.  I morgon lite fortsatt klyvande, sedan kommer syrran och då blir det annat av. Prat till exempel.

Har just nu en soffa full med böcker, från en vän som rensat i sitt bokförråd. Jag har bara börjat lägga in böckerna på Bokbörsen, men småningom ska de dit. Allihop. Eller de flesta, några hamnar på bibliotekets ”återbrukshylla”, några vill jag läsa först.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Jag är tacksam för att jag fick dem (och hade plats i bilen, ovanpå all veden). Sonen och hans vän ska bo här ett tag om någon vecka, de blir glada över kanske olästa böcker.  Och de som ligger i soffan behöver de inte vara noga med att lägga tillbaka där de togs.

Har tvättat lakan och bäddat rent i gästsovrummet. Nu är kroppen lätt mör, och vill vila.

Det är tomt utan Molly. Hennes ursprungliga matte och lillmatte tar hand om henne när jag far ner till Göteborg för Bokmässan i september. Natten mellan torsdag och fredag (då mässan öppnar) delar jag rumt med Ewa Å på Ordberoende förlag, tacksam för hennes generositet. Men jag behöver sova under tak även natten mellan fredag och lördag. Alternativt åka sent tåg till Stockholm… Jag lägger ut en fråga på Facebook, kanske någon kan låna ut en säng.

Före detta maken hittade inte sin hörapparat. Den är viktig, den får inte komma bort. Jag har bäddat om hans säng, dragit fram byrån (fick dammat därbakom samtidigt), krupit under sängen, känt i fickor. Ingen hörapparat. Jag har muttrat och knorrat, han gick till slut iväg för att ändå ta en promenad. Och stannade en bit ner i backen och såg fåraktig ut. Hörapparaten satt redan i örat…

Så kan det också vara. Trots pust och stön (mitt) är jag ändå glad att den återfanns. Utan blir olidligt. Nu vilar före detta maken en stund på sin rullatorpromenad, från mig och mitt knorrande. Och Molly ligger under min stol ute på altanen, jag tar en (1 oz) lugnande whisky, det sista i flaskan. Kom på att jag ska spara tomflaskan för nästa sats limoncello, ska göra en till.