beskrivarblogg

Tisdag, kylig morgon, men också lite solig. Före detta maken sover ännu. Molly och jag har varit ute en vända. Varmt te i koppen bredvid mig, hund vid fötterna. Vilsamt. Tvättmaskinen i gång idag i stället för igår.

Idag låter jag bli att kolla på Facebook. Är inte så trött på det att jag stänger ner helt, men vill vara utan ett tag. Läser dock kvällspressen på nätet och reagerar på en rubrik ”De senaste dagarna har stora demonstrationer tagit plats på flera platser i USA” – tagit plats, dålig översättning som nog borde ha hetat ”ägt rum”. Nästan roligt, Google?

Nu är alla lådor i köket rengjorda, allt (nästan) som låg där är lagt i ordning. Skåp och porslin likaså, ugnen hyfsat ren. Och skåpet under diskbänken. En del pinaler kunde utan saknad hamna i soppåsen. Hur många kasserade tandborstar behöver man till exempel för rengöring i små utrymmen? Eller välanvända diskborstar? En diskhandske med hål på långfingret (som jag troligen använt när jag tömt öppna spisen att döma av sotet) åkte också ut. Har gått igenom frysen och vet nu åtminstone vad som finns där.

Känner mig nyttig och duktig. Väntar nu bara på att det ska börja regna lagom tills jag ska hänga tvätten…

Före detta maken är på lite gladare humör idag, inte så förbryllad och bekymrad som han var igår. Jag har fixat en lång lina åt Molly, två koppel plus rep på löplina så att hon inte ska smita så ofta, när jag gör något annat än kollar henne. När vi ätit fick hon komma loss, och försvann när jag bara vände ryggen till ett ögonblick. Jag fick mig en promenad, några snälla grannar kom halvvägs upp i backen med henne, när de gick vidare följde hon med dem. Då fick grannfrun se henne och ropade in henne. Och när jag kom tillbaka, svettig, blev Molly väldigt glad att se mig… Nu är vi inomhus för resten av kvällen, alla tre. Nej, det är inte Molly på bilden, men en glad hund är det!

Photo by Helena Lopes on Pexels.com

”Nu vet jag inte vad jag ska göra, det är alldeles tomt i huvudet.” Efter middagen. Före detta maken kommer fram till mig och ger och får en kram. ”Det känns alldeles tomt.”

”Du kan ju alltid gå och diska, disken efter middagen är avsköljd och står där.” ”Ja.” Han börjar tappa upp diskvatten, går och kissar. Fortsätter diska. Men är ledsen. Han också.

Han är mera plågad av det som händer med honom, mer nu än hittills. Nu sitter han och ser ut i fjärran, försöker hitta någonting, men lyckas inte. ”Det är något som fattas.” ”Ja.”

Den som är frisk kan inte förstå vad som händer i en skadad hjärna. Jag kan bara se konsekvenserna, och sorgen, och sökandet efter det som saknas. ”Ibland längtar jag efter att få ligga och sova bredvid dig.”

Lite senare distraherar Rapport oss båda. Han som tittar med hörlurar på är upptagen med det. Hon som sitter i närheten utan att vare sig lyssna eller se, är upptagen med det. Alla frågor och all vår ömsesidiga oförståelse ligger för ögonblicket nere.

Hon/jag/Agnes läser med stort nöje Gun-Britt Sundströms Skrivliv. Och Julian Barnes´ Den enda historien. Vinden därute ökar efter regnet, kanske är nya regn på väg. Vi har lamporna tända. Kulet sommarväder.

Nyss pratade vi lite – ”du vet vem du är, och vem jag är.” ”Ja.” ”Vet du var vi är?” Tyst. ”Vi är inte i Sundbyberg.” ”Nej.” Tyst. Det syns hur han försöker hitta orden. ”Vi är, på, sommarboende,….” ”Ja, och vad heter det?” Tyst. ”Bo…” ”Ja, Bodatorp.”

Jag vet inte hur mycket han uppfattar av Rapport, eller något teveprogram. Den bok han ville läsa för någon månad sedan, Hon som var jag av Wendy Mitchell, ligger oläst bredvid soffan. Ändå säger han att han vill läsa den när jag frågar. Den får ligga där. Han läser de tidningar jag lägger framför honom. Tittar inte längre på nyheterna på sin platta, eller telefon. Sover allt oftare, sittande i soffan eller ute i en stol, också om dagarna. Går allt mera sällan och allt kortare sträckor. Käppen är allt som oftast på ett annat ställe än han själv. Ibland tar han sig fram utan käpp, kravligt. När jag undrar varför, säger han att han inte vill att jag ska behöva leta reda på hans käpp åt honom.

Han har diskat efter middagen. Och han ler full av glädje när han får se en bild på lilla nya dotterdottern till min yngsta syster, gemenligen kallad ”mini”. En liten ljuvlig unge med mycket svart hår och mycket levande, medveten blick, fem dagar gammal. Där finns han ett ögonblick igen.

Just nu försöker före detta maken att få mig att se de tegelstenar han ser, tror sig se. Därnere, borta hos grannen som just sålt sitt hus. På andra sidan vägen. Det finns inga tegelstenar, jag försöker säga att han kanske ser taket på det lilla huset vid infarten, kanske tallstammen som lyser tegelbrun efter regnet, kanske bergets torra gräs… Han låter sig inte övertygas, det enda jag till slut kan bidra med är ”gå ner och kolla när det slutat regna, i morgon eller så”.

Hatar att se honom se något han inte förstår. Blir så jävla ledsen. Och kan inte hjälpa honom ur det. Han sjunker tillbaka i soffan, jag sväljer tårarna. Hoppas att jag inte behöver bli gammal på samma sätt som han. Nu tittar han ut igen, försöker se. Ser inte, förstår inte. Jag morrar, han skrattar lite åt mig. Håller med om att kolla i morgon… Idag är det halkvarning i backen ner till vägen efter regnet.

Jag vet inte hur jag ska balansera stöd och annat. Vad ”annat” ska kunna vara, så att det inte bara handlar om min egen stress inför hur vi har det nu.

Ungefär som den som är medberoende till en spelberoende – var med, var förstående, men var inte för snäll, bidra inte enbart med det den beroende vill ha. Nu är han den beroende i ett tillstånd han inte varken medvetet eller omedvetet medverkat till. Jag är hans medberoende för att vi hör ihop. Han var min medberoende när jag spelmissbrukade. För att vi hörde ihop, även om vi var skilda… Kärlek tar många former. Min enda historia handlar nog om kärlek.

Photo by MESSALA CIULLA on Pexels.com

Måndagsmorgon. Det regnar inte, vilket det enligt grannen skulle göra klockan sex. Molly och jag var ute då, vi kan intyga att morgonen var skön. Nu ser det lite disigt ut, bra svampplockarväder.

Frukostbestyren är avklarade, mitt te står och kallnar i koppen bredvid mig. Som oftast. Ska nog köra en tvättmaskin, som får jobba medan jag är i skogen. Såg nyss en liten trädkrypare på tallen utanför fönstret, länge sedan sist.

Läser just nu Gun-Britt Sundströms Skrivliv och har svårt att lägga ifrån mig boken. Kan ju inte sitta här i morgonrock och läsa hela dagen. Nu ut i skogen, Molly får följa med.

Hemma från skogen efter någon timme, trötta båda två. Bara lite kantareller, ett par tegelsoppar, en liten Karl-Johan. För torrt. Tur jag har flera böcker att läsa. Nu blir det Sundström igen, jag är road över mig själv, tycker mig minnas att jag just inte var förtjust i till exempel Maken, när det begav sig. Nu gillar jag hennes sätt att skriva om tidigt skrivliv.

Fika först, med jordgubbsmuffins. Det blir inte flera sådana, alltför blött för att bli riktigt bra. Återgår nog till blåbär, men är sugen på att testa mango också. Har djupfryst sådan.

Solen gömmer sig bakom heltäckande dis, men det är ganska varmt och bara lite snäll vind. Sitter ute och försöker se vad jag gör. Igår pratade jag med min syster som är nybliven förstagångsmormor. Hon avhöll sig med svårighet från att besöka sitt lilla barnbarn igår. Förstår henne.

edx tåä- Händer när jag hastigt ska lokalisera Molly, som fått spring i benen igen efter skogen. Jag försöker hålla henne obunden här uppe vid huset, men hon är kvick som synden när hon vill något annat. ”Kvick som synden” – undrar varifrån det kom, just nu i mitt huvud och allmänt?

Alla tankar som dyker upp, utan påtagligt samband med någonting eller varandra. Hur kan en mänsklig hjärna rymma så mycket, och ibland så lite. (Ingen fråga, mera ett påstående.) I skogen idag var det oväsen, en kråkunge, möjligen korp-, skrek i en grantopp, ihållande och länge. Rådjuren brölade, men tystnade när vi kom närmare. Hade förstånd nog att dra sig undan. Och den stora älgen har jag inte sett ännu i år, men han är här, grannarna såg honom för några veckor sedan. Törstig antagligen, och letar efter vattentunnor, när det som brukar vara stora pölar i skogen är torra som nu.

Middagsfunderingar, visst ja, glömde att sätta igång tvättmaskin i morse. Ugnspannkaka med fläsk, mjölken håller på att bli för gammal. Om jag gör pannkaka behöver jag inte åka till byn och handla. Väntar på att höra av förlaget, skickade vad jag hoppas är sista versionen av hela manuset i fredags kväll. Går in med muffinsformarna innan de blåser iväg, tae med kaffemuggarna samtidigt. Och ger före detta maken hans solglasögon, och käppen inom räckhåll.  Så snurrar det, också när jag sover, åtminstone framåt morgonen. I morse var det mycket innehåll i drömmarna, jag är glad att det försvunnit.

Min blogg har fått nya följare, det gläder mig. Ett gäng människor i Nederländerna, som värnar om främmande små språk och vill lära sig mera, vill följa beskrivarblogg.com. Antalet besökare varierar kraftigt, men ökar förstås när jag skriver ofta. Flest i Sverige, men också flera andra länder. Mest nyfiken är jag på vem i Kina som tittar in. Övriga internationella besökare tror jag mig ha koll på.

Nu läsning en stund innan kaffet kallnar helt. Jag tog hand om svampen, stekte en färsk lök och fläsk i tärningar, det blir en god ugnspannkaka till kvällen. Nu störtregnar det därute, åskar och blixtrar. Inomhus är det dunkelt och Molly är väldigt nöjd att vara inne. Vi tvåbenta också. (Riktigt så här dramatiskt är det inte här på Djurö, men nog bullrar det och nog lyser himlen emellanåt.)

Photo by Johannes Plenio on Pexels.com

Mannen min. Så heter du i min bok Free spin, jag ger dig inte ditt namn. Vet inte riktigt vem jag kanske tror att jag är hänsynsfull emot. De som kände dig känner igen dig. Och mig. Ändå får du där vara ”mannen min”, hela vägen, till slutet.

Jag tänker på alla namn. Allas namn. Vietnam-soldater i USA, judiska offer för nazisternas dödande under andra världskriget. Namn är viktiga, namn påminner oss när vi behöver påminnas. Vår (före detta makens och min) son hette Mats, heter Mats så länge vi som minns, minns.

Du levde, mannen min, du fanns också och nu är du  död.  Jag älskade dig oftast, du älskade mig, åtminstone ibland. Du älskade också många andra medan du levde, liksom jag som fortfarande lever. Några namn kände vi till, andra inte. Kärlek är den enda historien, den enda värd att berätta, den enda som återstår när allt annat tagit slut.

Jag sammanfattar en bok jag inte läst ut, kanske borde jag vänta med att tro att jag vet vad den slutligt berättar. Julian Barnes´ Den enda historien.

Spelar ingen roll, boken får mig att söka min enda historia. Jag gör motstånd, vill inte riktigt ta mig dit, trots att jag är där så snart jag skriver något som inte självklart handlar om hundar, katter, middagsmat och tvätt… Min enda historia kräver mera av mig än jag mäktar för ögonblicket, kanske hittar jag någon gång, annanstans, den ro jag just nu inte upplever. Den jag menar att jag behöver ha för att skriva det som är min enda historia. Kanske skapar jag ett behov som inte är verkligt, som bara är en undanflykt.

Men jag vet att före detta maken finns där, mannen min finns där, andra, som får behålla sina namn utan att de skrivs här.

Photo by Gratisography on Pexels.com

Wilbur finns/fanns också någon gång någonstans. Jag kände honom aldrig.

Den enda historien. Den vi upprepar hela livet, i olika form. Kärleken, för det är det den enda historien handlar om. Allt enligt Julian Barnes, engelsk författare. Läser hans bok med den titeln just nu, och den får mig att tänka efter.

Kanske är Julian Barnes i ungefär samma ålder som jag. Och kanske är det vår ålder som får oss att refleketera över vår ”enda historia”. Vill inte kalla det visdom, det många av oss drabbas av när vi väl fyllt tillräckligt många år. Eftertänksamhet, tillbakablickar, lugnare tankar om det liv som hittills varit vårt. Passionerna finns nog där fortfarande, men de översvämmar oss inte, de får oss numera att le lite inåtvänt, minnas, sakna, kanske sörja. Eller enbart glädjas, tacksamt. Jag läser vidare i Barnes´ bok.

Nu har sonen skjutsats till bussen in till stan. Vi har haft en härlig helg med vackert väder, och måttligt rymmande hund. Har inte gjort mycket annat än lagat mat och slappat, läser vidare i Julian Barnes´ Den enda historien, och har dessutom läst en hittills obekant engelsk författare, Jane Gardam, numera runt de nittio.

Hennes bok En engelsk gentleman är den första i en trilogi. Mycket välskriven, fängslande och en bok som jag sträckläste. Ska se till att läsa de övriga också. Jane Gardam lär ha börjat skriva först när hon var 40 år, och hennes yngsta barn just börjat skolan. Tycker om hennes berättelse om Filth (Failed in London, Try Honkong) och hans liv.

Grannfrun har berättat att det ska regna i morgon klockan sex på morgonen. Vi får väl se, säger jag som aldrig bryr mig om förhandsrapporter om väder. Om det regnar i morgon ska jag ut i skogen och leta kantareller på ”mina” ställen. Det har varit fint så de borde ha växt till sig, de som lämnades kvar förra vändan.

Berörs av rubriker om de som omkommit i flygkrasch i Umeå-trakten. På väg till äventyr som tog deras liv. Så sorgligt. Jag kan föreställa mig de anhörigas chock och maktlöshet.

Photo by Victor on Pexels.com

Julian Barnes´ Den enda historien. Har inte läst, ligger i startgroparna, utan spikskor.

Hur ser min ”enda historia” ut – nu när jag är nästan åttio år? Har den varit densamma under alla år? Vem skrev den, vem beskrev den? Jag, den första familjen, min familj där jag var mamma? Vems är min historia, min enda? Vad berättar den?

Jag kan se att många spår är desamma genom åren, många sorger liknar de gamla, några är värre än föreställningarna. Kärlekar, upplevda, önskade, inbillade, förskingrade. Hopp som gick sönder, hopp som blev verklighet och gick sönder. Fortfarande samma historia, min. Ännu hopp om ett liv, om kärlek, om glädje. Flämtande hopp, inte så självklart och starkt som för länge sedan, då det nästan var självklart, då det inte ens kallades hopp. Då var det visshet. Nu är det något annat som jag inte vill benämna.

Ändå, min enda historia handlar om liv. Varierande skepnad, olika mängder glädje och sorg. De senaste åren – liksom många av de föregående – en ibland brutal blandning av båda. Död och liv.

Just nu ska jag läsa Julian Barnes´ bok, och medan jag läser slipper jag se ett omslag med två tennisracketar. Än begriper jag inte vad de har där att göra.

Idag har jag ägnat dagen åt städning, tvätt, och sammanställning av fakta till min bok, Free spin. Lite tillägg här och där kommer jag på vartefter, får ta det med förlaget. Nu väntar jag på reaktion och respons, om en vecka ska manuset sättas från det stökiga dokument det är idag… Kanske ska jag och förlagschefen Ewa Å gå på möte någon tisdag till spelfriheten.se.

Parallellt har jag letat reda på stora och starka sopsäckar som jag trodde mig ha sett någonstans här. Hittade dem, ska lägga uppsågad tall i dem, därefter i skottkärran ner till bilen och så hem till mitt. Där klyven står. Verkar lättare att flytta veden (den blivande) dit där den ska användas, än en tung klyv hit där tallbitarna finns. Ser fram emot motion i morgon. Frågan är bara när jag ska kunna åka hem?

Sonen och hans vän kommer hit i helgen och vill planera hans födelsedag sent i augusti. Ett grannkalas här på landet, ett släktkalas hemma hos mig, och hans vänner därefter hemma hos honom. Eller så. Han fyller femtio, vår yngste son och vill fira.

Det är många åtaganden som krockar. Kanske kan jag fara hem till mitt på söndag morgon, och tillbaka fram emot kvällen. Det tar ju några timmar med färjor över Rindö och Vaxholm till Addarsnäs. Och tillbaka. Inte klimatsmart, jag vet. Struntar i det i det här sammanhanget.

Före detta maken tittar på teve, Molly ligger bredvid min stol, solen lyser fortfarande och ytterdörren står på vid gavel. Här är gott att vara. Där, som på bilden nedan, är också gott att vara. Det är mitt klädstreck hemma på Addarsnäs, vår antagligen, att döma av bristen på blad och gullvivor på backen…

Vårt samtal i kväll, det första samtalet på länge. ”Hur ska det bli, alla faller ifrån, inte många kvar, jag…”

Före detta maken och jag pratade med varandra, som om vi vore de vi var, eller kanske nya för varandra. Någonting hade fått honom att undra hur det skulle bli, framöver – ”här sitter vi, jag tittar på teve, du sitter där. Hur blir det sen?” Vi pratade länge om hur vi inte vet hur det blir sen, hur ingen kan veta, bara ta emot och leva med det som sker.

Det finns inget svar på hans frågor. Jag kan bara säga att jag finns här, och att han finns här – att vi båda finns för varandra tills vi inte behövs längre. Jag är glad och förvånad över att han alls frågar, att han kan formulera sina frågor. Han säger att han inte att har någon ångest, när jag frågar. Ändå finns frågorna där, och jag är glad att han kunde uttrycka dem, tydligare än någonsin. Och ledsen för att otryggheten också finns där.

Lite senare frågar han mig om jag kör bil. Han såg bilen på infarten. Då är han annanstans igen. Någonstans där jag inte kan följa med på riktigt, bara försöka. Det är bra att jag kör bil, säger han. Ja, säger jag – det är bra och det är din bil och jag kör dig också när du behöver det. Än.

Tårarna rinner och Molly smiter in under min eller hans säng. Hon känner känslorna.