beskrivarblogg

Agnes smörjer in händerna. De blir inte vackrare för det, men en aning mjukare, inte så torra.

Nu har hon löst både Svenskans och DNs supersvåra sudoku, flera ids hon inte leta efter. Vad återstår då, när den enda bok hon möjligen vill läsa är Cullberg/Sahlins ”Märta och Hjalmar Söderberg – en äktenskapskatastrof”, Oates´ ”Änkans bok”, Keyes´ ”Hemligheten på Mercy Close”, eller ”Orkney” av Amy Sackville. Samtliga innebär att hon behöver ta sig över någon sorts motstånd. Ingen av dem skriker ”läs mig”. I morgon är det nog dags för biblioteket i byn igen.

Fd maken kan titta på och lyssna till teve igen. Vad som var fel med hörlurar och teveljud, och hur det gick till när allt åter fungerade, har ingen av dem begripit. De får nöja sig med att. Hans lyssnande innebär att Agnes kan plocka ur sina hörapparater, hon behöver inte höra något just nu. Och det är skönt, den totala tystnaden som omger henne utan hörselhjälpmedel är vilsam och lugnande, när hon kan välja den. Ungefär som ensamheten. Just nu längtar hon efter sin ensamhet, den som tar sig uttryck i att ingen mer än hon vill att hon ska göra något. Att det bara är hon som bestämmer vad som ska ske. Hon skulle behöva den sortens ensamhet just nu, utan fd maken och utan Molly, för att jobba vidare med att redigera sitt manus.

Det får nog trots allt bli ”Orkney” som kvällsläsning om en stund. Om inte annat så är den boken i hanterligt sängformat.

Photo by Denis Lomme on Pexels.com

Blåbärssylten satt kvar i mallen, nu är den borta.

Agnes har fått bekräftat att Molly blir rakad på tisdag. Det är hon glad för, vad Molly tycker om saken lär visa sig. Klorna klipptes idag, och bada henne kan Agnes göra själv (samtidigt som hon själv duschar). Torka Molly går fort om det är så varmt som nu och hon är av med det mesta av lockarna. Det visar sig också.

Ibland handlar livet enbart om att ta det lugnt, låta det som händer ske, ge sjutton i att uppröra sig, andas och inse att det går nog ännu ett tåg. Ännu någon dag med nya beslut och möjligheter, ännu ett ögonblick av tänkbar nåd eller motsatsen. Just nu handlar det om att Molly blir av med sin vinterpäls. Det är bra (själv borde hon klippa håret, men det får vänta till nästa vända in till stan).

Förvaltaren på gården där hon bor har lovat att tömma brevlådan, så att inget förstörs av eventuellt regn innan hon kommer dit igen. Tack. Hon har flera möjligen läsbara böcker från biblioteket bredvid datorn, ett manus i datorn som ska gås igenom vad gäller ändringar, ett annat manus som hon är betrodd att skriva in sina ändringar i direkt. Hennes eget manus ligger hos redaktören som väl återkommer så snart hen kan…

För ögonblicket är Agnes väldigt trött på att tvätta, tänka ut mat för dagen, se till att det finns hemma som behövs, och laga till det hela. Hon skulle vilja sätta sig vid ett bord där någon annan lagat maten. Det är länge sedan nu, tre år sedan mannen hennes ofta lagade deras måltider. Eller öppnade ostronen. En gång har hon själv öppnat ostron sedan han dog, de blev skräpigare än förr, men det gick och de smakade bra. Ändå är det något med ostron, de ska inte ätas i ensamhet. De kräver ett kärleksfullt sällskap, eller åtminstone sällskap för att smaka som bäst.

Vår, ljuvligheter av värme, blomster och nytt liv. Vår de senaste fem åren har också inneburit död, sorg och saknad, begravningar, ensamhet och annat som inte varit direkt glädjefyllt. Deras son dog för fem år sedan, en god vän så totalt oväntat och lika orimligt som sonen, för fyra år sedan och så mannen hennes för tre år sedan. Hon vet, inser och förstår (kanske) att hon själv är så gammal att det är rimligt att omges av flera döda än levande. Ändå var det enbart mannen hennes som ”hade åldern inne för att dö”. Och han visste det, och sade det själv samma kväll som han dog.

Men Mats och vännen var för unga, de borde ha fått fortsätta sina liv, fått fortsätta att göra det bästa de kunde av de liven. De fick inte det. Eller så gjorde de vad de kunde och det räckte inte. Spelar ingen roll, de är döda. Och alla finns de ”bortom nära”.

Nyss läste Agnes en bok som hon slutade läsa. Den gjorde för ont, av oklara anledningar. ”Orkney” av Amy Sackville, på engelska. Läs själv. Till Orkeny-öarna (eller Shetland) vill jag fara någon gång i livet.

Skärgårdssoppa (Kelda) med bra räkor, plus ost och kanske melon (den väntar på skärbrädan ifall att). Middagen. Solen lyser fortfarande, Molly har kommit hem efter kort utflykt, fd maken diskar.

Livet är vackert, världen är det också för många av oss. Inte för alla. Inte för de som skickas härifrån till Afghanistan, inte för barn som skiljs från sin mamma, inte för de som länge får vänta på besked om uppehållstillstånd. Men för oss andra, som lagom friska, lagom svenska, lagom gamla och lagom rika/fattiga – så är världen vacker. Fortfarande kan den inge hopp, ännu kan även Agnes få för sig att mycket är möjligt, om än inte allt. Men mera än när hon är ledsen och inte vill någonting alls. Om hon bara kommer ihåg att andas, och att mantra om nätterna när hon vaknar utan att omedelbart kunna somna om. Om hon bara inser att varje ögonblick har sin fröjd, att varje hennes andetag är ännu en stund, ett ögonblick av liv. Om bara.

Hon använder orden för att fortsätta, orden gör henne gott, de får henne att vilja någon mera, något annat – något hon ännu inte känner till. Fingrarna gör så gott de kan, men ännu fattas henne de ultimata (?) orden. Den som ska tala om för henne att just de är de hon saknat, alltid. Att nu är de här, hennes ord. Hennes – och alla andras. Allas våra ord är allas, ingens ord är unika, de har alla uttalats eller skrivits eller tänkts eller önskats förut. Av någon, av dig, av Agnes.

En gång för länge sedan läste Agnes korrektur på en bok om Muckle Flugga. Hasse Alfredsson och Kim Meurling, ”Bästa vägen till Muckle Flugga”. Namnet på ön bland Shetlandsöarna har fastnat i hennes minne. Om inte Orkney så dit, vill hon. Nu har hon beställt den boken på Bokbörsen, hon har nog saknat den länge. Hon hoppas den håller för omläsning.

Agnes trodde det var blåbärssylt i den blå burken, det var svarta vinbär. Inte fel det heller till morgonens lilla Keso-portion. Nu te.

Har bytt batterier i de trilskande hörlurarna, så att vi vet att de åtminstone fungerar. Nu återstår bara resten… Men än tänker inte Agnes sätta på teven och försöka få ljud i lurarna, det får vänta några timmar. Först lite lugn och ro inför dagen, som är strålande vacker och solig. Tekoppen får följa med ut.

Ett par timmar senare åker Molly och Agnes in till Gustavsberg för att kolla om hunden kan rakas någonstans – så icke. Men hon fick klorna klippta i alla fall, och i byns hund- och kattaffär kanske man kan bistå, om det ”inte krävs att det ska vara perfekt”. Det gör det inte. Kanske kan vi få hjälp där nästa vecka. Passade på att ladda upp böcker från biblioteket också, och slänga alla de förpackningar som samlas på en vecka, även i det här lilla hushållet.

Nu är vi tillbaka i huset, Agnes och fd maken har fikat och Molly har druckit massor av vatten, det var varmt i bilen även om fönstren var vidöppna. Det är ännu en ljuvlig dag, en dag att glädjas åt, en dag att sitta i skuggan och vara precis perfekt varm i shorts och linne.

Maskrosorna på stigen från huset ner till vägen lyser solgula, en underskattad skönhet. De får stå där. Engelska ”dandelions” är ett vackrare namn än det svenska…

Photo by Pixabay on Pexels.com

Råstekt potatis, vitlökssmör och helstekt oxfilé (en lagom stor/liten bit som blev över förra gången och sedan dess legat i frysen). Sallad med tomater och röd parika till. Duglig middag en tisdag. Nu ligger Molly som inte fick del i denna måltid på köksgolvet och undrar om hon ska vilja ut och kolla den där skällande grannhunden två hus bort. Hon bestämmer sig för att avvakta. Vi andra sitter där vi sitter, fd maken har diskat och väntar på Rapport. Gaia-melonen får mogna till i morgon.

Det går ingen nöd på oss. Lekamligen. Ett ord som ser väldigt konstigt ut när jag ser det skrivet. Både min och fd makens kroppar mår hyfsat bra, han går dåligt – men han går. Och jag går. Jag saknar stimulans av samtal som inte längre är möjliga, kanske gör han det också. Jag hoppas att han inte vet om det i så fall. Hur som helst är det inget han uttrycker.

Försöker läsa Joyce Carol Oates´ ”Änkans bok”, och det enda jag hela tiden kör runt i mitt huvud är ”jag blev aldrig någon änka” när mannen min dog för tre år sedan. Jag tog inte hem hans tillhörigheter från sjukhuset, såg honom inte när han dött, ordnade inte med någonting kring hans död och begravning, tog själv reda på när begravningen skulle äga rum och gick dit i sällskap med son, sonhustru, vän och systrar. De behövdes.

Jag kan känna igen Oates´ oförståelse, hur hjärnan inte vill fungera, glömskan, irrationella tankar och beslut. Samtalen som fortsätter om än ensidigt. Saknaden, oförmågan att omfatta att han nu inte finns längre, vare sig han hette Ray eller något annat. Det är plågsam läsning, om det handlar om att boken kanske inte är särskilt ”bra” eller om mig vet jag inte ännu. Fortsätter i morgon.

Just nu fungerar inte fd makens hörlurar, ingen begriper varför. Molly blir tokstressad när jag blir det och far omkring. Jag kan inte fixa detta, han kan inte. Försöker tro att det kanske är batterierna som var urladdade så ett gäng andra sitter nu på laddning, till dess får fd maken läsa det som går att läsa eller strunta i teven. Ibland blir det för mycket jag ska klara, så där omedelbart. Strejk.

En stund senare – Molly har tömt ut sophinken igen, dörren står på lite glänt eftersom tvättmaskinssladden gör att den inte går att stänga… Jag torkar golvet igen. Så gömmer hon sig under min säng – stackars liten, stressad – och när jag släpper ut henne en stund vill hon inte komma in. När hon väl kommer in ska hon få lite torkad blodpudding (för utståndna kval) och då hoppar hon så att hon landar i sin nyss påfyllda vattenskål. Jag torkar golvet igen. Nu har vi lugnat oss allihop, fd maken läser texterna om EU-valet, vi får inte till ljud vare sig i hörlurar eller utan hörlurar. Ett problem för morgondagen. Nu är jag färdig för idag.

Photo by FOX on Pexels.com

Idag kör jag samma, mörka,

tvätt två gånger – den första med en pappersserviett i en ficka, den andra utan…

Alla golv är torkade. Har försökt få tid för rakning av Molly, men har inte lyckats. Kundtjänst på Arken Zoo i Gustavsberg lyckades koppla mig fel två gånger, till slut gav jag upp. Har själv klippt bort tovor, men hon ser rolig ut med ett öra betydligt mindre långhårigt och lockigt än det andra. För övrigt har hon också alldeles för mycket lockar, som det fastnar skog i.

I natt vaknade vi klockan två. Då var fd maken uppe och ville göra något med sovtröjan som varken han eller jag begrep. Och Molly hade roat sig med att rota runt i sophinken, eftersom dörren inte stängts. Nu står fd makens tandborste och tandkräm på diskbänken. Därmed slipper han gå in i toalettrummet där sophinken står, för att hämta om kvällen. Småningom somnade vi om.

Idag är en ljuvlig dag (om man bortser från små förtretligheter), solen lyser och vinden är ljum. Det är sommar.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Vi hade behövt en sådan här i natt…

”Är det lördag idag?”

”Nej, måndag.”

En morgonkonversation här i huset. Ordet dagvill får ännu en dimension numera. Men det är bra att fd maken fortfarande ställer frågorna, och att jag ofta kan besvara dem. Han blundar där han sitter i soffan, sover inte men stänger kanske om sig, smiter en stund från en verklighet han inte riktigt känner igen. Tror jag som inte vet. Fortfarande är han klar över var han är, vem han är och vem jag är. Igår tänkte han nog på vår son Mats som är död. Han frågade ett par gånger när Mats skulle åka hem – och menade vår yngste son som var här.

Det är fem år sedan Mats dog, här på landet. Lång tid och ändå inte. ”Bortom nära” är han med oss härute. Mina samtal med honom är tysta, i mitt huvud. Han svarar just inte, men det gör mig gott att ändå prata med honom. Liksom med mannen min, även han död sedan tre år.

Idag har jag ännu ett annat liv, inte ett som jag planerat och ville ha, men ett där jag behövs just nu. Uppbrott, vägskäl, avslut och början, ibland nygammal sådan. Livet är fortfarande något jag är tacksam för, även om jag hisnar emellanåt. Och vill lägga mig ner och bara bli omhändertagen, ibland. Ett svagt minne ekar i mig, en sång och en röst, något om att ”lay me down” men jag kan inte komma på vem som sjunger vad. Får väl fantisera ihop fortsättning och melodi och sjunga för mig när ingen annan än jag hör. Kanske Molly tål det. En annan gång.

Längtar till havet gör jag också, alltid…

Photo by Matt Hardy on Pexels.com

Årets myrinvasion är inledd. Små svarta idoga myror lite här och där i huset. Jag har lärt mig att det bara är att vänta på att de ska flytta vidare. Gillar inte att döda ens myror.

Måndagsmorgonen är kylig, och molnig. Jag dricker mitt te och äter lite Keso med blåbärssylt i stillheten, fd maken sover ännu. En tvättmaskin är i gång. Välsignad apparat, den skulle vi haft här när barnen var små. Då fick vi dessutom hämta vatten nere vid pumpen längs vägen. Vissa saker blir bättre med åren.

I mitt huvud har jag letar efter det engelska ordet för uppmärksamhet. Det gick inte så bra (fniss). Google fick bidra och talade om att det förstås heter ”attention”. Nu kanske jag kommer ihåg det, varför jag ville hitta just det ordet har jag glömt. När jag läser A Clash of Kings inser jag att jag förmodligen behöver nya glasögon. Och dessförinnan en synundersökning. På datorn kan jag ju förstora texten, så icke i en fysisk bok. Jag kanske kan låna den på biblioteket som e-bok. Ska kolla. Den fanns enbart som bok.

Om nätterna skriver jag på någonting i drömmen, sparar i olika format och skriver om. Vaknar emellanåt och somnar tacksamt om igen efter ett tag. Eftersom jag inte ser vad klockan är utan glasögon vet jag inte hur länge jag är vaken. Att ta glasögonen från bokhyllan bredvid sängen väcker Molly, och det undviker jag mitt i natten. Ibland ligger hon i min säng, ibland i sin nedanför min. Det spelar ingen roll, rör jag mig alltför ”vaket” så vaknar även hon.

Hänger tvätten ute, det klarnar lite och kanske blir det också sol bland molnen.

Dykungens dotter

Bok av Birgitta Trotzig

——-

Sonen nämnde en boktitel, Träskkungens dotter – och jag letade förgäves i minnet efter vad den titeln påminde mig om. Efter ett par timmar kom jag fram till att det nog var Elsa Grave jag for efter, inte Maria Gripe. Båda var fel. Birgitta Trotzig har skrivit Dykungens dotter, jag såg hennes porträtt framför mig, hennes sorgsna (min tolkning) ögon, men mindes inte hennes namn. Som ofta kunde Google bistå. Träsk = dy, svensk författare, kvinna, död, blev till slut Birgitta Trotzig.

Vilka krokvägar hjärnan ibland skapar, även om den förmodas vara hyfsat frisk. Fd maken har en diagnosticerat skadad hjärna som emellanåt fungerar bättre än min. Inte i det här fallet dock. Nu ser han på teve, Rapport fångar fortfarande hans uppmärksamhet. Huset är stilla och lugnt, gästerna har åkt hem och Molly ligger nöjd i sin bädd här i rummet. Jag får en Dry Martini nu när jag inte ska köra bil.

Tyvärr insåg jag också i eftermiddag att det inte blir något skrivretreat för min del i år – sonens femtioårsdag infaller samtidigt. Hans födelsedag är viktigare. Hur den ska firas vet jag inte, var den ska firas inte heller – men det ordnar sig på något sätt. Födelsedagar är viktiga för honom, han är den som har kolla på släktens dagar och kan påminna när så behövs.

(Här är den andra kungens dotter, fixar ingen bild…

Av Karen Dionne
The Marsh King’s  Daughter, 2017
Översatt av Ylva Mörk)

Lördag. Lite, lite sol mellan molnen, varje gång jag sätter mig ute går solen i moln. När jag ger upp och går in kommer den tillbaka. Så håller vi på, solen och jag. Molly rantar efter.

Försöker läsa den fantasybok jag skrev om igår, men den har så liten stil att det är svårt. Sonen kunde informera sin okunniga mamma om att det är en av böckerna som ligger till grund för ”Game of Thrones”. Mamman ifråga har inte sett serien och kände inte igen författarnamnet…

Det var igår. Idag är det inte ens lite sol, det regnar så smått till och från, behövligt men blött. Betyder blöt hund.

Lamporna behöver tändas inomhus, det är dunkelt. Peter Dahl är död. Hans yngre nuna ser jag varje morgon mot en vägg i sovrummet därhemma. Boken, ”Målarens arbete” om hur några av hans målningar växte fram är i stort format, och ”omslagsfotot” dito, fotograf Jan-Åke Bengtsson för Arbman&Lenskog, från 1982. Jag tror att Peter Dahl är nöjd med att ha fått dö på Norges nationaldag.