beskrivarblogg

Har de senaste veckorna tuggat på mina egna texter så att ögonen vindar, strukit och lagt till. Ibland undrat om det faktiskt är jag som skrivit det som står där. Brottats med minnen som gör ont och glatt mig åt minnen som gör gott. Bestämt mig för vad jag vill ha kvar i manuset till min bok, och vad som kan tas bort så att antalet sidor blir mera hanterligt.

En tämligen påfrestande process, mycket återstår ännu.

Bloggen har fått vila medan jag ägnat mig åt ovanstående. Några trogna går fortfarande in varje dag och kollar om jag lagt in någon ny text. De blir möjligen besvikna, åtminstone kan de konstatera att där är tomt.

Det jag kan berätta just nu är att energin är riktad mot dåtid i form av det jag tidigare skrivit om mitt spelberoende och spelmissbruk, om ”mannen min”, om åldrande. Idag finns förmodligen spelberoendet kvar, men hållet i schack av vilja och registrering på spelpaus.se. Åldrandet fortgår, inga katastrofala allomfattande nyheter där. Och mannen min fattas mig, han är död sedan snart tre år. Han är också mycket saknad.

Nu har jag sedan något år en ny verklighet att förhålla mig till, igen. Bor oftast hemma hos fd maken som behöver mig som en relativt stabil resurs i sitt eget åldrande. Vi åker på besök i mitt hem emellanåt, jag är fodervärd åt Molly och jag skriver. Något varje dag även om det inte alltid syns i bloggen. Ibland korrekturläser jag och redigerar andras manus, det är enklare än att göra samma sak i det egna. Livet står inte stilla. Men Agnes har för ögonblicket dragit sig tillbaka.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Kväll, efter en lång dag och dessförinnan en lång natt. Kändes som om jag låg vaken i timmar, och kanske gjorde jag det. Var ute med Molly runt klockan sex i morse, frukost och sedan in till tandläkaren i stan till halv nio.

Har köpt Ferrari Brut, bubbel till födelsedagsfirandet i morgon hos vänner på Ekerö. Hoppas hinna köra någon tvättmaskin innan jag åker dit, Molly får följa med, fd maken stannar hemma. Tillbaka igen på fredag. Kanske åker vi hem till mitt över helgen. Nästa vecka möte på förlaget och tandläkaren igen. Känner mig splittrad, och har inte riktigt energi åt något håll.

Tittar alltför förstrött på teve om könskorrigering, stopphormoner, transition och detransition – har inget ljud. Varför plötsligt denna nya värld, varför denna stora ökning – tydligen framför allt bland unga som är födda som flickor – varför så bråttom med behandling? Varför lagförslag om att sänka åldern för behandling (som om jag förstått det tillbakavisades)? Hur mogen är en ung människa att fatta livsavgörande beslut som kanske inte går att göra ogjorda? Tavistock i England verkar ha rätt inställning, talespersonen menar att det ska få ta tid att hitta människan därinnanför den osäkra ungdomen. Här i Sverige tycks det mera vara politik, opportun politik. Trendigt. Politiskt korrekt. Men jag kan ha missförstått det hela…

Vännen Johanna lever som transperson, född man i en mans kropp, men vill inte varken opereras eller hormonbehandlas. Det finns många sätt att hitta sin identitet, och det behöver få ta tid. Att gå igenom hela den här övergången från ett kön till ett annat och kanske ångra sig efter några år – det måste vara obegripligt svårt att leva med. Lika svårt som att leva i ”fel” kropp, som kvinna eller man när hela din varelse uppfattar att det inte är din identitet.

Det är tufft att vara ung idag.

Snart…

Idag kom jag till tandläkaren och blev tvärsur. ”Min” tandläkare var nämligen hemma, dunderförkyld, inget meddelande till mig – och det är förstås ledsamt för henne. Efter att ha morrat en stund fick jag komma in i ett behandlingsrum och en tandsköterska (heter de fortfarande så?) tog hand om mig, en annan tandläkare skulle strax komma.

Jag bad om ursäkt för mitt gnäll nyss – och vi började prata. Det visade sig att hon därhemma har en man som blivit sjuk i en obotlig sjukdom som gör honom bunden till sängen, och i behov av hjälp med det mesta. Det hade gått fort från att han varit en aktiv och frisk man till att bli totalt hjälplös. Vi pratade om hur livet snabbt kan förändras, och hur den enskilda människan enbart kan försöka hänga med, hantera det som händer efter den förmåga man har. Ett gott och nära samtal efter min sura inledning. Det gav mig en fin start på dagen, trots allt – och mycket att tänka på. Den okända tandläkaren var också både trevlig och proffsig. Cityakuten Tand är toppen, också när allt inte fungerar som tänkt.

Photo by Rodolfo Clix on Pexels.com

Blir det något skrivet idag? Lusten är inte stark, men fingrarna sprattlar.

Två personer från kommunens äldrevårdsenhet (eller vad det kan heta) har varit på hembesök och berättat om vad som finns av dagverksamhet etc. Solbacken, dit kan man komma varje dag eller bara någon dag, få frukost, se en kort film, spela bingo, lyssna till musik eller annan underhållning, äta lunch etc. Skjuts dit och tillbaka. Fotvård och taktil massage kan man också få där. Tillfrågad om sina intressen såg fd maken lätt förskräckt ut. Vi tar oss nog dit ändå, efter påsk och efter att ha pratat med personalen på Solbacken.

Jag har lärt mig att det går att få ”tillfällig hemtjänst”, en vecka t ex om jag skulle vilja göra något annat. Och anhörigstöd några timmar om jag behöver. Vi pratade trygghetslarm (inte aktuellt ännu), spisvakt (någon annans bord), vilka hemtjänstföretag man kan välja bland, fick diverse broschyrer och papper.

Tandläkarbedövningen har äntligen släppt, men den har gjort god tjänst idag. Jacketkronan förberedd, avtryck skickat till tandtekniker och nytt tandläkarbesök om två veckor. Därefter hoppas jag vara färdigbehandlad för den här gången.

Vi är nu hemma hos mig, har just eldat i vedspisen. Alla fönster (utom ett par små på baksidan) är nykittade och målade utomhus. Tack kära förvaltare och ”gubbar” som gjort ett bra jobb. Jag är glad. Till hösten kanske det kan bli frågan om att täta fönstren också. Idag blåser det så att det nästan drar inomhus. Hoppas det går att sitta ute i morgon, längtar efter att bara vara i solen och kanske läsa. Solglasögonen glömda i stan, men det finns säkert gamla här som går att använda.

Några blå scilla och gula krokus har krupit fram bland fjolårsgräs och löv, i ”rabatten” kämpar påskliljor och tulpaner med att ta sig igenom gräset. De stora grenar som föll förra veckan från trädet vid bilparkeringen är bortforslade. I morgon blir det nog räfsande av, och kanske, kanske fönstertvätt. Snart en Dry Martini, avocado med lyxskagenröra och god ost. Enkel matlagning.

Tveksam rabatt…

Ute med Molly kvart över sex, lugnt på gator och trottoarer i Sundbyberg. En del av vinterns grus har sopats bort, krokus och andra blomster tar sig fram där de kan, vinden är fortfarande kall.

Igår fick fd maken resultatet av tvådygnsmätningen av hjärtat – det verkar helt OK frånsett ”det redan kända förmaksflimret”. Skönt att den tysta infarkt föregående läkare talade om inte har skadat hjärtat, eller kanske inte ens förekommit? Kortfattad brevledes information får ofta flera frågor att uppstå… För ögonblicket är vi tacksamma, nu måste han försöka få igång kroppen med längre promenader och mindre stillasittande.

Vi ska gå till audiologen på Svedjevägen i Vreten till klockan tio, om det blir promenad även tillbaka får orken avgöra. Om inte, så kan jag hämta bilen och därefter fd maken. Det får visa sig. Därefter ännu en snabb hundpromenad, och så in till förlaget och diskussion om hur gå vidare med manuset till ”Free spin”. Är nervös inför vad redaktören har att säga, nu när han läst det hela…

Agnes. Nu har hon mer eller mindre skrikit igen åt fd maken, som inte hör vad hon säger. Allt måste sägas flera gånger, och han hävdar ändå att hörapparaten fungerar och att han hör bra. Hon försöker prata långsamt och tydligt (inte som äldrehandläggaren från kommunen som pratar så långsamt som om ingen någonsin förstått vad han säger), det fungerar inte. Och hon blir orimligt frustrerad.

Konstaterar att det kostar på att vara tålmodig och snäll. Inte bra för någon av dem att hon morrar och han blir smått ledsen. Hans tålamod är större än hennes. Molly kryper in under sängen när Agnes låter illa.

Hon vill orka, vill låta bli att knorra, vill men förmår inte. Det är tur att fd maken är van, och att han fortfarande väger för och emot – nu ar de ätit Quiche Lorraine (färdig pajdeg) och det var gott. Han har diskat, huset är lugnt.

Photo by rawpixel.com on Pexels.com

Det är en sådan där morgon när Agnes inte är riktigt vaken ens efter frukost. Det hjälpte inte att tvätta glasögonen. Änderna i ån är visst också trötta, de har inte kastat sig över maten som nyss lades ut på strandbanken. Det är nog våren.

Vedspisen får vila idag, eftersom vi åker härifrån om några timmar. Nu ska Agnes försöka komma ihåg vad som ska med tillbaka till stan, och åtminstone se till att få med sig plånboken den här gången. Den tjocka dunjackan får hänga kvar – skrev hon just, men när hon ser ut genom fönstret snöar det lätt. Kanske läge att ändå ta fram jackan igen. Snöskyffeln får stå kvar i källaren. Nu ymnigt snöfall, inte vår. Eller kanske tidigt aprilväder.

Killarna på gården har varit här och inspekterat fönstren, de kittar om och målar sovrumsfönstret till nästa helg. Nu packar Agnes vidare.

Och nu är de åter i Sundbyberg, hittade till och med en parkeringsplats utanför huset. Allt är uppackat, och inplockat, fikat. Solen lyser från en alldeles klarblå himmel, inte ett spår av snö. Just nu.

Photo by Snapwire on Pexels.com

Soliga dagar, har suttit på altanen och mått bra, idag gräddat våfflor ute, med blåbärssylt men utan grädde. Den gick åt igår till köttgrytan på innanlår, champinjoner, morötter, lök, vitlök, lagerblad. Ris till. Gott.

Nätterna är fulla av drömmar. Och vakenhet, ett par vakna timmar varje natt. Agnes gillar inte att inte kunna somna om. Hon försöker att inte väcka Molly med sina rörelser, vill inte tända lampan och försöka läsa en stund, vill bara slockna. Helst utan det virrvarr av människor och konstiga händelser som uppträder när hon väl somnat igen. För det gör hon ju, och vaknar lätt förvirrad, ungefär i normal tid. Runt 7, halv 8. Här är det enkelt att då bara öppna ytterdörren och släppa ut Molly en vända.

Hon har just lyckats dra igen fönstret i sovrummet. Det gick att öppna tidigare idag när hon ville ha en skarvsladd till våffeljärnet där, men sedan fick hon inte igen fönstret. Nu är det hjälpligt stängt, förvaltaren på gården har lovat att han ska kolla snarast… Fönstren behöver kittas om, och tätas. När hon senast påtalade detta var det för kallt.

Hon har klyvt den ved som behövde klyvas, och all kvarvarande ved är nu inomhus i källaren. Vedboden är tom, bara för sonen att fylla när det passar honom, hon är glad att det hon fick senast har räckt till nu. Delvis beroende på att hon inte bott här som annars om vintrarna, hon har tillbringat större delen av tiden i Sundbyberg, hos fd maken.

Måndag hemfärd, tisdag tandläkare, onsdag audiolog för fd maken, och senare på onsdagen förlagsmöte ett par timmar, för att bestämma ”hur de ska gå vidare”. Redaktören har läst hennes manus. Någonstans också tvättstuga. I rabatten utanför köksfönstret tittar små tulpanblad upp, mitt i det vildvuxna gamla gräset. Några små snödroppar har också orkat leva en säsong till. Och både små och större grenar blåser ner från trädet som står precis bredvid parkeringsplatsen. Än har de lyckats låta bli att landa på bilen, åtminstone syns ingenting. En stor gren har tidigare landat i syrenhäcken som går längs ena sidan av gräsmattan. Hon försökte dra bort den idag, men den är för stor. Träden här är gamla. Sorgligt många har måst fällas, för säkerhets skull.

Photo by Brigitte Tohm on Pexels.com

Agnes läste, och fortsatte läsa. Skrivandet fick vänta, just nu ville hon veta mera om de vars minnen bands och därmed lät dem glömma det de kunde minnas.

Samtidigt försökte hon bestämma sig för om hon skulle vilja få sina minnen bundna så, bortglömda, som om de aldrig varit ens minnen. Nej, det skulle vara som att hoppa över tid i livet, även om det varit tid som gjort ont. Den var också en del av hennes liv, ibland kanske en viktig del, viktigt liv.

Tystnad. Som när Agnes valt att inte använda hörapparaterna. Då är det så tyst att hon behöver göra något för att veta att hon och världen omkring henne finns. Bara få en bekräftelse. Inte större än så. Just nu har hon öronen med sig, och hör hur spisen knäpper. Hör hur fd makens tofflor hasar över golvet när han hämtar sin bok. Hör hur tyst det är utanför huset. Inget trafikbuller, inga hundar som skäller, inga människor som pratar för högt i sina mobiler. Ljuvlig tystnad, som hon kan välja att göra ännu tystare.