beskrivarblogg

”Vad är klockan?” – ”Kvart över tre.” På natten.

Fd maken är uppe och påklädd. När jag surt yrvaket undrar varför vet han inte. Han lägger sig igen (utan jeansen), men vid femtiden är han uppe igen. Han har inte sovit många timmar i natt, jag något flera. Det är sorgligt att se hur orimligt orolig han är innan någonting ska hända – idag handlar det om ett läkarbesök som vi väntat länge på. Flera gånger har han också försäkrat sig om att jag hjälper honom betala på vårdcentralen, kortkoder är svåra att hålla reda på numera.

Det är ett grymt åldrande att inte längre klara av sådant som aldrig förr varit något problem. Eller att bli så stressad av allt som ligger utanför de vardagliga rutinerna. För några månader sedan retades jag med honom om att han alltid ville ha samma bröd till frukost, att ägget skulle ätas före smörgåsarna, samma finska korv på mackan och samma marmelad, möjligen ibland apelsin- i stället för björnbär-. Idag retas jag inte längre, ser bara till att försöka ordna allt som vanligt.

Vi får båda nya erfarenheter, lever ett liv vi inte föreställt oss. Tillsammans på ett sätt som vi inte heller tänkte oss, varken i början eller slutet på vår långa relation. Det är snart sextio år sedan vi träffades första gången, på Slåtterhagen på Resarö i augusti 1959. Och det är nästan tjugo år sedan vi skildes. Nu är vi här igen. Fortfarande fulla av liv, även om det inte alltid är det liv vi kanske önskat varandra.

Just nu har jag ett vackert och varmt lammskinn bakom ryggen. Det är så skönt att jag fryser när jag reser på mig och lämnar stolen, om så bara för ett ögonblick. En förtidig födelsedagspresent till mig själv, förmedlad av Ingwor. Tidigare jobbarkompis och släkt med Ål-Kilens Fårgård i Dalarna (Gagnef), varifrån fårfällen kommer. Glad är jag, och varm.

I morgon får jag dessutom ett par Icebug-kängor. Också det en födelsedagspresent, av bästa vännen som inte vill att jag ska bryta armar och ben på Molly-promenaderna. Vänskap. De lösa broddarna jag köpte förra veckan har visat sig vara mera lösa än annat, fungerar inte. Jag har tappat dem och hittat dem, och gillar inte att inte kunna lita på fötterna. Nu blir det säkrare.

Läkarbesök i morgon kvart över tio. Har försökt räkna ut var jag kan parkera, men det är inte enkelt. Sundbyberg är ett enda parkeringselände numera, gator är uppgrävda och avstängda. Vid vårdcentralen är det stökigt och till och med parkeringsautomaten är borta. Innebär förmodligen att man inte får parkera någonstans där. Gå dit är inget alternativ för fd maken, kanske åka och släppa av honom och så försöka hitta parkeringsplats och återvända för läkarbesöket… Det ger sig.

Idag har han i alla fall fått en brodd på sin käpp, det är service på Rehab nordväst. Snabbt och utan krångel, bara att gå dit och tala om vad jag ville och få det jag ville.

Hörapparaterna vilar bredvid Agnes stol, Molly vid fötterna. Nyss var de ute i snön, hon och Molly, och en av dem kom in med små snöbollar i öronen.

På teve en film om utrikesministern, för det är hon väl fortfarande, Margot Wallström. Ser bara glimtar av den, hör ingenting. Ett ganska vilsamt sätt att utsätta sig för teve. Noterar att Härstedt eller så, han som överlevde Estonia, också blivit gammal och grå. Och rund.

Agnes funderar över hur de orkar, politiker i den här klassen och de på det kanske mindre, men ändå krävande, kommunala planet. Även om inte passionen och partikärleken alltid syns eller hörs, finns den nog där ändå och ger den energi som krävs. Oavsett färg.

När orkar de här människorna leva sitt privata liv? När älskar de, håller sina barn i famnen, är där och bara där? Utan assistenter, utan journalister och kameror, utan hat och hot. Och hur lever deras familjer när mamma eller pappa är något så påtagligt mera än enbart deras föräldrar?

Agnes låter surret i hjärnan avta och tar en klunk av rödvinet som återstår i hennes glas efter middagen. Wallström bjuder koreanska män på kaffe eller te, och berättar att det även i Sverige finns fantastiska målningar. Livet som politiker och minister tycks omväxlande, konventionellt och urtråkigt samtidigt.

Tisdag – tvättdag. Med Molly som sällskap. Jag skriver in datum när jag sparar det här dokumentet, det talar om för mig att januari snart är slut, och februari är kort. För det är väl inte skottår i år? När väl februari är överlevd (förhoppningsvis) blir det mars, som med god vilja kan kallas den första nästan vårmånaden.

Jag bär ner tvätten en halvtimme för tidigt, men föregående tvättare är inte färdig… Får därmed vänta tills tid är. Och Molly ville inte följa med, blängde bara på mig när jag föreslog att hon skulle komma.

Kom plötsligt att tänka på Gerda Antti, skriver hon fortfarande? Har tyckt om flera av hennes böcker. Är tillbaka i tankevärlden kring den där långsamma överraskningen, åldrandet. Nyss tyckte jag också att det såg mulet ut, nu snöar det, lite. Tankar, om det är sådana, far hit och dit. Utan tydlig riktning, det får vara så.

En hund skäller envetet utanför, kanske på en annan hund som inte skäller tillbaka. Det finns några riktiga skällmonster i grannskapet, oftast mycket små jyckar som försöker göra sig större genom att skälla. Finns i människovärlden också.

En av tvättmaskinerna felanmäld. De som fungerar får tvätta fort. Nu är båda felanmälda… En kvar. Och filten som hunden haft i hundburen blir aldrig fri från hundhår. Den här vändan följde dock Molly med ner, motvilligt. Väl där lägger hon sig och väntar på att jag ska bli klar. Snöar mera påtagligt nu, vackra lätta flingor. Senare på eftermiddagen är all tvätt klar, och jag kom till och med ihåg att tejpa en lapp på tvättmaskinerna om att de är felanmälda. Har handlat och på vägen hem morsat på ”mina” två gubbar som brukar sitta på bänken ovanför backen. Har inte sett dem på hela vintern, nu log vi glatt alla tre och muttrade något om halka och elände. Gott att se att de lever.

Nej – jag har ingen önskan om att återfukta min vintertrötta hud. Erbjudande från skönhetsklinik i Stockholm. Min hud behöver mera än återfuktning, den är inte bara vintertrött – den är trött. TRÖTT, av år och just nu invärtes ensamhet. Vinter är ett elände det också, och kanske försvinner något av det trötta när det blir mera vår och ljusare och varmare. Kanske. Ensamheten är kvar.

Någonstans såg jag att läkare kan skriva ut ”sällskap” på recept. Kanske något liknande som en för övrigt bra och sympatisk läkare föreslog fd maken häromveckan – pyssel i dagverksamhet. Fd maken kanske inte hörde, och såg inte förskräckt ut. Jag försökte se honom pysslande med andra mer eller mindre dementa äldre människor. Det gick inte. Är det sådant som återstår i livet när ork och förmåga tar slut?

Så, nu har rullatorn fått en hållare för käppen, rehab i Sumpan ger bättre service än vårdcentralen Helsa… Framför allt snabbare, inga drygt tre månaders väntetid där inte. Rullatorn levererades samma dag som den beställdes, och idag kom käpphållaren som den skulle. Tacksam för det. De har fått många återbud (rehab) på grund av att människor inte vågar gå ut på de skandalöst isiga och hala gatorna och trottoarerna. En kostnad i sammanhanget som jag inte tänkt på, men förmodligen lägre än ben- och armbrott.

Det är både trist och farligt när inte primärvården/en vårdcentral  fungerar som den ska. Inser att man har problem med inhyrda sk stafettläkare som dyker upp och försvinner. Det finns faktiskt något som heter ”rätt att ha en fast läkarkontakt” eller liknande, en skyldighet för vårdinstanserna. Hittills har vi inte sett skymten av något sådant, nya läkare varje gång. Det är väl med det som med vårdgarantin.  Ännu något att prata med doktorn om på torsdag…

Patricia Tudor-Sandahl  menar i en intervju att  ”åldrandet är som en långsam överraskning”. Tror orden kommer från hennes bok ”Modet att åldras”. Boken kommer i vår. En klok kvinna. Hon noterar också att åldrandet är ett faktum, men att hur vi åldras är ett val. Ibland är det kanske ett begränsat val, tror Agnes. Ändå kan vi på många sätt påverka hur vi förhåller oss till åldrandet – så länge vi lever.

Av någon anledning fastnar de där orden i Agnes. Hon känner igen den där långsamma överraskningen, som rimligen inte borde vara någon överraskning. Alla har vi sett andra människor åldras, läst om hur det kan vara att bli gammal, trott oss veta och förstå. Ändå är det en långsam överraskning, där det hela tiden kommer något dittills ovant och nytt. Inte alltid något som känns bra, ofta motsatsen.

Agnes har tjatat om sina skäggstrån så att de inte kan vara någon överraskning för någon. Ändå trodde hon aldrig att hon skulle få några, inte ens när hon bistod svärmor med att dra bort de hon hade på hakan. Nu är hon definitivt inte längre överraskad av de egna stråna, men trött på att de är så envisa.

Agnes har lärt sig att inte längre hoppa över något som helst dike. Och om hon i vår skulle få för sig att rensa i rabatten, kommer det att ske medan hon sitter stadigt på backen. De senaste dagarna har hon lärt sig att gå med broddar och för säkerhets skull dessutom som en pingvin. Beror till lika delar på rädsla att halka och ovilja att bryta gamla, hittills obrutna ben.

Ibland kan Agnes tycka att det är spännande att åldras. Hon har tid att följa processen kanske mera medvetet än förr när just tid var något som skulle räcka till så mycket. Nu måste hon inte så mycket som hon trodde att hon måste då. Att bli gammal är intressant så länge Agnes och andra i hennes närhet orkar hänga med i någorlunda form. Det är hon tacksam för. Trots att hon ibland undrar vem kvinnan i spegeln är.

Har halkat omkring i Sumpan med Molly. Det har hittills gått bra, och broddarna tycks ha bestämt sig för att sitta kvar där de ska. Däremot fungerar inte bank-id som hittills, måste därmed besöka banken i morgon och få assistans.

Fd maken tittade ut genom fönstret när jag var ute med hunden. I ett hus snett emot såg han en liten hund högst upp i stupröret. Trodde först att det var en leksakshund, men den var levande. En ung man klättrade upp i trädet närmast huset och lyckades tydligen få ner hundstackaren i en stor hink, och därefter i säkerhet – båda två. Här händer saker när jag vänder ryggen till – jag hade nog anklagat fd maken för att inbilla sig saker om jag varit hemma…

Det är söndag, jag har åkt fram och tillbaka till mitt hus för att hämta inloggningsdosa med kort till banken, stänga av värmefläkten som vi glömt på, och ta upp den tvättade lilla trasmattan ur tvättmaskinen. Samt stänga av maskinen och huvudströmbrytaren till den. Ibland, alltför ofta, blir det så stökigt att jag missar en hel del innan vi kommer iväg därifrån – senast var bakluckan omöjlig att öppna och jag fick trolla med knäna för att få in hundbur och rullator och hund, plus allt annat innan vi kunde åka till Sumpan. Då blir det som det blir.

Tacksam att Molly inte kommit på idén att klättra upp i något stuprör – hur i all världen bar sig den där lilla jycken åt? Kan begripa att den tagit sig ut på balkongen om dörren varit öppen, men sedan?

Det är visst lördagskväll och strax dags för Stjärnorna på slottet. Möjligen är Lena Söderblom stjärnan för kvällen. Hon sminkar sig just innan hon tar plats vid frukostbordet. Tror inte jag kommer att ens snegla på programmet. Även om jag inser att det nog kan ha haft sina bekymmer att vara dotter till Åke Söderblom. Alla tuggar så väluppfostrat med stängd mun, men ser också ut att äta hela tiden. Är det inte frukost så är det någon annan måltid.

Men vad ska jag annars göra. Om någon timme ska jag och Molly ut på isiga gator igen, hon glad och ivrig, jag pingvinande med broddar som jag försöker hålla koll på. Sitter de fortfarande där de ska?

Middag aväten, fryst pizza med extra allt, och dessutom extra hård botten efter gräddning i ugnen enligt föreskrift. Ok, lade till lite nystekta champinjoner – blev hyfsat. Matfantasin är obefintlig.  Fd maken åt glass till efterrätt, när han diskat – jag tog ett glas rödvin.

Sur för att jag inte kommer in på banken. Chatten säger enbart att jag ska ringa supporten. Gör det kanske i morgon om problemet kvarstår. Har nyligen förnyat mitt mobila bank-id, och det har fungerat med QR-kod (som jag inte har en aning om vad det är) tills idag. I morse OK, därefter inte.

Kroppen är trött och ledbruten efter att ha hållit balansen på isiga trottoarer och trillat i trappen därhemma häromdagen. Rumpan är färggrann, det är det minsta man kan säga. Och broddarna lever sitt eget liv, de väljer att hoppa av kängorna när de vill. Hittills har jag lyckligtvis saknat dem tillräckligt snabbt, och de har återfunnits. Och dragits på igen. Men usch vad jag är trött på att försöka ta mig fram här i stan, tacka vet jag landet. Där är det snö och skare och hala trappor, men i trappan halkar jag bara en gång, peppar peppar. En nackdel senast var att bakluckan frös fast och det var tämligen knepigt och påfrestande att få in både rullator, hundbur och hund, och resten i bilen. Det gick. När vi kom till stan hade bakluckan tinat, då  var det enklare att lasta ur allt.

Var nyss och handlade, med broddar försedd – de släppte taget tre gånger. Som tur är finns en bänk utanför butiken, där jag kunde sitta och dra på dem igen. De är bra när de väl sitter som de ska. Utan dem skulle jag varken kunna gå ut med hunden (som är ivrig) eller gå nerför backen till matbutiken.

Skrattade lite inombords när jag drog vagnen med inköpen tillbaka uppför backen. En gumma, i gamla lite för långa skidbyxor, tumvantar, lurvig mössa med en tung vagn bakom sig. ”Mannen min” lärde mig att det är lättare att dra än skjuta framför sig, typ skottkärror. Gäller Dramaten också. Hunden hade som vanligt ylat medan jag var borta… Nu sover hon bredvid min stol.

För övrigt ser jag många pingviner när jag är ute. Eller vanliga människor som försöker gå som vanligt mitt i körbanan och ängsligt sneglar över axeln om det kommer någon bil. OK, kommunen rår inte över vädret, men någonting kunde man kanske ha gjort när det var plusgrader och slask. Det gjorde man inte.

Och det nyligen förnyade mobila bank-id´t med QR-kod fungerade tidigt i förmiddags – sedan är det helt dött. Kortläsare med sladd och kort ligger kvar hemma i ”mitt” hus, de skulle ju inte behövas nu är jag förnyat det mobila…