beskrivarblogg

Jaha, så har jag varit på bokrelease, ”Min kärlek har stannat mest hos er”. Var roligt att möta Karin, skolkamrat från Avesta, och Eva, skrivkompis i Näsåker. Och författaren själv, Jane Morén – som släppte sin bok om Bryggar-Anna, som hette Anna Johansson-Visborg. Sång och musik, högläsning ur boken och välkommenhälsning av förläggaren. Mycket folk, och svårt för min del att höra särskilt mycket – men trevlig lokal hos Farbror Nikos på Katarinavägen. Hemma i Sundbyberg igen runt 7-draget. Alldeles lagom lång bortovaro, men jag hörde Molly när jag klev in genom porten. Hon gnölade. Fd maken satt i soffan med mina hörlurar över öronen för att slippa höra henne…

Om en stund ska Molly och jag ta vår kvällsrunda. Just nu tar hon igen sig bredvid min stol, det är jobbigt att vänta på att jag ska komma hem igen. Det lär gå att träna bort den separationsångest hon uppenbarligen har, men just nu har jag inte orken eller förmågan. Jag försöker i stället vara borta från henne så lite som möjligt – men t ex så kan hon ju inte följa med när jag går och handlar. Om vi åker bil är hon glad och nöjd att vänta i bilen tills jag är klar.

Igår läste jag Maggie O´Farrell´s bok ”Jag är, jag är, jag är” – och kommenterade ett översvallande inlägg på FB genom att säga att jag inte var imponerad. Fick omedelbart svar från förlaget som talade om för mig att det minsann var både deras och många andras uppfattning att boken är fantastisk. Det kanske den är, men inte för mig.

Däremot tyckte jag om ”Ett jävla solsken” av Fatima Bremmer, om Ester Blenda Nordström, journalist, piga och äventyrare, motorcykelförare, kompis med Elin Wägner, småningom också olycklig alkoholist. Hon var lesbisk i en tid då det kunde medföra fängelse, eller inspärrning på sinnessjukhus… Hon skrev också böcker för unga flickor om Ann-Mari, som mycket väl kan ha tjänat som förlagor till Astrid Lindgrens Pippi Långstrump med flera av Lindgrens böcker. Intressant.

Spännande också hur de här kvinnorna tas fram ur glömskan, blir levande på nytt genom att författare samlar och återger material i både ord och bild. Båda de här kvinnorna (Bryggar-Anna och Ester Blenda) arbetade för kvinnors rösträtt och påverkade med säkerhet de miljöer de befann sig i. Det är 100 år sedan kvinnlig rösträtt infördes (alla i Sverige fick inte rösträtt då, fortfarande dröjde det länge innan t ex värnpliktsvägrare, interner, romer, omyndigförklarade, understödstagare fick rösta). Idag har vi alltför lätt att glömma de som gått före och kämpat för att samhället skulle bli mera lika för alla. Idag går den sk utvecklingen bakåt, tillbaka till ett ojämlikt samhälle där de rika blir rikare och de fattiga fattigare. Vilka kämpar har vi idag?

Nu ska jag läsa om Bryggar-Anna. Gör det ni med, boken finns i handeln från och med idag.

Måndag 17 december 2018. Snöig hund efter morgonpromenaden, stora snöbollar i öronen och på tassarna. Nu är hon avtorkad, den mesta snön hamnade utanför porten där vi höll på en stund. Halkigt på trottoarerna, trots lite plogning och en aning grus här och där.

Surkålen har börjat puttra så smått, dags att ställa den i kylen i kväll, tror jag. Lite vätska har läckt ut, men täcker fortfarande allt innehåll i burken. Den får väl fortsätta bo i en bunke.

Ester Blenda Nordström, och boken ”Ett jävla solsken”, leder mig till kvällens kvinna, eller kvinnor. Jane Morén presenterar sin bok om Bryggar-Anna, ”Min kärlek har stannat mest hos er”. Anna Johansson-Visborg var ännu en av alla de kvinnor som historien nästan glömt bort, men som tack vare nutida författare blir kända för en större krets. De är värda all respekt, och det är författarna också. Både Jane Morén och Fatima Bremmer.  ”Ett jävla solsken” har jag läst, och jag ser fram emot att läsa ”Min kärlek har stannat mest hos er”.

Att mingla är inte min starka sida, men en stund klarar jag. Och jag bör hitta till releasekrogen, Farbror Nikos på Katarinavägen, inte långt från Slussens T-bana.

Nu har farbrorn i huset mitt emot tänt kökslampan. Det är halvskum förmiddag.

Tittar på de vackra äpplena i skålen på den gamla skivspelaren. Vi kommer inte att äta upp dem, kanske ska jag göra chutney av dem. Har rödlök, vitvinsvinäger, kanelstång (tror jag, kanske är det därhemma), ingen chili – funkar det med enbart äpplen och lök? Inser just nu att jag bör lätta på locket till surkålen… Tur att jag lydde rådet att ställa burken i en bunke, vätska hade runnit över. Men inte ser jag någon jäsning, den kanske pågår ändå. Passade på att skära kalvlevern i skivor innan den tinat helt, lättare så. Chutneyn får vänta. Snart dags för nästa utevända med Molly.

Inne igen medan snön faller. Halkigt på trottoarerna, dags att skaffa broddar. Fd maken och hans rullator får stanna inomhus idag, inget väder för ostadig gång. När jag googlar för korrekt stavning av rullator visar det sig att både rollator och rullator är rätt. Av någon anledning föredrar jag u framför o.

Det känns som en lång dag idag, den började tidigt. Någon kanelstång hittade jag inte här, då är den där. Därhemma. Läser några sidor i boken om Vilhelm Moberg, den är alltför detaljerad för att läsas lättvindigt. Började titta på SVT Play och den engelska filmen med Hugh Grant som prisas ”överallt” – filmen rullade ett par minuter och stannade sedan, men jag hann uppskatta det engelska språkets klassnyanser. Försöker igen senare. Lyssnade ett ögonblick till en gammal Van Morrison (Into the Mystic) som försökte sjunga som i yngre dagar – det kunde han inte, så även där blev det en kort sejour.

Klockan är fortfarande bara kvart i ett. Vad ska jag göra resten av den här söndagen? Skrivandet och orden vill inte riktigt, det är trögt och tungrott. I boken om Moberg (Liljestrand ”Mannen i skogen”) fanns ett ord ur ett citat, ett ”skickelsetungt (avbrott)” – ett ord jag aldrig använt men blir fascinerad av, skickelsetungt. Som jag tolkar det innebär ordet att något fått stora och svåra, kanske oförutsedda konsekvenser. När jag googlar kommer många referenser till Vilhelm Moberg upp, hans användning av ordet är uppenbarligen välkänd.

Tramp, tramp, sittande i fåtöljen med datorn i knät.

Läser ”Ett jävla solsken” av Fatima Bremmer om Ester Blenda Nordström, e-bok på Värmdö bibliotek. En spännande och livfull bok om en kvinna som på många sätt var ojämförligt annorlunda dåtidens kvinnor. Läs den, ni som läser detta.

En liten hare äter fågelfrön utanför mitt köksfönster – förra vintern.

Söndag, 16 december – fortfarande becksvart därute. Molly och jag tog en mycket tidig promenad idag, i lätt snöfall. Nu är klockan halv 8 och temuggen står bredvid datorn. Molly ligger vid mina fötter. Fd maken sover fortfarande och får så göra.

Har ögnat igenom FB och lyssnat till Linnea Henrikssons tolkning av en Christer Sjögren-låt – svårt att urskilja orden, men slutet var magnifikt, med kör och enbart hennes röst, inga ord. Kollat rubrikerna i kvällstidningarna, löst dagens första supersvåra sudoku i Svenskan, i DN måste man avblockera annonsblockeringen och det ids jag inte. Druckit upp det nu kalla teet. Det ljusnar något. Tyst. Skönt.

Ska ta fram linssoppa ur frysen till middag i kväll. Nej, det blev kalvlever med egenplockad svamp i stället. Nu frukost för min del.

Det snöar lite mera nu. Huset mittemot är fortfarande mörkt, inte ens adventsstjärnor lyser ännu.

”Jag fryser om dina fötter” – någon har sagt något liknande någonstans. Varför kom dina fötter i mitt huvud just nu? Stora, mjuka och välvårdade, döda, uppeldade, askan nergrävd i dina fd svärföräldrars familjegrav. Du har inte ens ditt namn där, ingen som inte vet, vet. Jag har varit där en gång, bara för att just veta. Kommer inte att gå dit igen – det är så inte du. Å andra sidan skulle släktens pompösa grav inte heller vara du, och där ville du definitivt inte hamna. Så alternativet var nog bättre. Som om du skulle eller kunde bry dig. Du fanns, du finns. Du saknas.

En tyst och ensam morgon släpper fram minnen och brist på närvaro. En hund och en sovande fd make stör inte.

Tog bort bilden färgen på havet var inte min färg…

Blötsnö, men möjligen aningen ljusare ute tack vare den, eller så ägnar jag mig åt önsketänkande.

Regeringsvirrvarret fortsätter, men budgeten tycks fort sätta sina spår – museerna ska ta betalt igen för inträde, jämställdhetsmyndigheten läggs ner, det talas om att riktigt dyra mediciner inte längre ska subventioneras… Vi lär få mycket av små och större nedskärningar framöver – och några av oss får skattelättnader, framför allt de som redan har en hög inkomst. Som pensionär ska man/jag nog vara glad för en hundralapp mera per månad, men än vet ingen hur någonting kommer att fungera. Klantigt hanterat av alla inblandade politiker, framför allt att göra sig beroende av ett parti som SD.

Mejlade Helsa i Sundbyberg den 11 december angående fd makens hjärta och remissen som vid det här laget borde ha blivit en kallelse. Har förstås ännu inte fått något svar, inte ens bekräftelse på att de fått mejlet… Mina förväntningar är lågt ställda.

Idag är tydligen en klagodag, nu får det räcka. Molly ligger i sin bädd och vilar efter morgonvändan. Jag sitter i vardagsrummet med adventsstjärnan och golvlampan tända, än är det inte så ljust att de kan släckas. Undrar vad vi ska ha till middag idag? Och så ska jag boka tvättstugan, kanske köra ett varv med dammsugaren. Kommer just ihåg att jag ska skriva upp fågelfrön på lappen märkt Addarsnäs – tog det sista innan vi åkte därifrån igår.

”Att du fanns var en förutsättning för mitt liv.” Ord från en sörjande mamma.

Sorg är så olika. Jag kan inte instämma i hennes ord, behöver förstås inte göra det heller. De är hennes. Men min döde son var ingen förutsättning för mitt liv, de fortfarande levande två sönerna är det inte heller. Mats var vår och andras under sitt liv. Nu är han död, men lever ännu i mig och resten av sin familj. Våra liv fortsätter ett tag till, hans har stannat längs vägen. Jag och vi andra har våra liv att leva bäst vi kan, tills de också stannar.

Söndagskväll, varmt i huset, Molly sover efter att ha varit ute och hittat ännu ett äckligt ben… Kyckling med ris och curry till middag för oss tvåbenta, gott. Nu har fd maken diskat och torkat och diskbänken är härligt tom. Tvätt hänger på syrrans torkställning i det andra rummet, ljusen brinner på köksbordet, vedspisen knäpper emellanåt. Resterna av en Dry Martini i mitt glas bredvid datorn. Fd maken kollar på SVT/play i brist på teve.

Ingen promenad för hans del idag, orken fattades.

Nu tog jag bort hörapparaterna för att slippa ljudet från paddan.

Det är svårt att förklara att paddan och teve inte är lika vad gäller växling mellan program. Just nu tittar fd maken på Kunskapskanalen, men vill förmodligen se något annat – eller zappa mellan programmen som han brukar därhemma på teve… Och det är svårt att förstå att han inte förstår, längre. Jag blir otåligare än jag borde, och han blir inte lugnare av mitt sätt. Livet är knepigt just nu för oss båda. Vi finns i en verklighet som ingen av oss kunde föreställa oss för bara något år sedan. Nu tar vi en dag i sänder, och nätt det. De nätter jag sover utan att vakna vid 3-4-tiden är en lisa. Molly vill som tur är inte ut förrän vid 8-tiden på morgonen, speciellt om det regnar. Jag är tacksam för hennes värme mot ryggen när hon lägger sig till rätta bredvid mig.

Ibland skymtar jag fd makens  gamla humor, och ser hans leende – ofta ser han bara ut som om han inte riktigt begriper vad som pågår. Det gör han kanske inte heller, och jag förstår inte vad han förstår. Minns en arbetskamrats ord om sin hustru med någon form av demens – ”hon sitter och ser på våra tavlor och hon ser nöjd ut” – det räckte för honom. Hur det är idag vet jag inte, men på något konstigt sätt tröstar hans ord mig. ”Hon ser nöjd ut” är tillräckligt bra – problemet är bara att fd maken just inte ser nöjd ut, han har alltid haft något som kanske kan kallas en missnöjd min. När jag påpekar det, säger han att han inte är missnöjd… Tror inte att han är det heller, eller väljer att tro det för min egen sinnesfrids skull.

Idag fick han både diska och torka disken. Jag lagade maten. Och motstod impulsen att hoppa upp och börja torka när han diskat diskbänken full (har slängt ut diskstället för att få bättre plats på diskbänken). Vi överlevde båda.

Lördag 8 december, på Addarsnäs i regn. Molly lyckas hitta slaktavfall (ben) som hon stolt kommer hem med och jag tar och slänger i soporna. Är inte säker på att hon förstår varför jag tycker det är äckligt… Letar böcker i mina bokhyllor, hittar två, men inte den tredje beställda på Bokbörsen. Vet att jag har den, men inte var. Någon dag ska jag gå igenom alla böcker och ställa dem i bokstavsordning, inte som nu bokstavsordning per bokhylla, och dessutom i dubbla rader.

Eldar i vedspisen, det blir långsamt skönt varmt i köket. I fd makens sovrum står värmefläkten på. Han tog en mycket kort promenad idag, orkar helt enkelt inte gå många steg – tror hans hjärta inte fungerar som det ska på grund av flimret. Väntar fortfarande på att remissen ska bli en kallelse för kontroll.

Bilen blev inte klar i fredags. När de bytt givaren till ABS-systemet lyste varningslamporna fortfarande – ny tid i slutet av januari för koll av elektriciteten. Trist, men inte farligt, det går bra att köra ändå. Och eftersom bilen är nybesiktigad är det inga bekymmer med det heller. Låter dyrt dock.

Äldste sonen har varit här med ved. Den är nog fortfarande blöt efter att ha legat i hans släp och blivit regnad på, men torkar småningom där den nu ligger under tak i vedboden. Och i källaren har jag fortfarande ett par backar med torr ved, liksom inne i vedkorgen vid spisen.

Det är välsignat tyst här.

”Var är Agnes”, undrade min vän när vi festade på ostron igår kväll. ”Hon har nog semester.” Orden for ur min mun innan tanken hann med. Är det så, har hon tagit ledigt – eller har hon försvunnit för gott? Det känns som om hon är väldigt långt borta.

Att alls skriva kostar på numera. Varken huvud eller resten vill riktigt. Jag kan hitta förklaringar – hushållssysslor, stress ö h t, snart jul (usch), mörkt och kallt. Sant alltihop. Molly som behöver komma ut titt och tätt. Just nu en blodtrycksmanschett som klämmer åt hårt på vänsterarmen var tjugonde minut för dygnsmätning av blodtrycket. Bilverkstad i morgon efter att ha varit fram och tillbaka in till stan med blodtrycksutrustningen. Snart snö och halka. Etcetera.

Agnes har kanske återvänt dit varifrån hon kom en gång. Jag vet inte var hon hör hemma när hon inte är med mig. Vet faktiskt inte om hon hör hemma någonstans alls. Kanske behövs hon inte längre. Och inte kan jag fråga henne, hon svarar inte på mina ”anrop”.

Kvällen igår var fin, det var gott att minnas vänner från förr, att prata om mannen min, och mycket av det som hänt både min vän och mig under de år som gått sedan vi sågs senast. Många år att sammanfatta på några timmar, goda timmar. Maten var perfekt, drycken likaså – champagne till ostronen (sex var) och vitt gott vin till fisksoppan/-grytan. Det enda jag möjligen skulle klaga lite på var ljudnivån, alla gäster hade högljutt trevligt. Bra service  också på Wasahof Bistro.

Samvaron fick mig också att inse hur sällan jag är utanför mitt eller fd makens hem. Hur sällan jag ser många andra människor, låter mig störas av stressen och skyndandet jag upplever att barn och vuxna ägnar sig åt. Och så här års, allt jultingeltangel och all julmusik, alla propåer att köpa och konsumera. Det mesta av allt det här vill jag inte ha, men lite stimulans från omvärlden behöver även jag. Kanske också Agnes – möjligen markerar hon att hon tröttnat på att bara vara tillsammans med mig.

Det lär visa sig så småningom. Jag tar en titt i en av de där gratisböckerna från Amazon, men inser att jag inte ids läsa ännu en roman som liknar de flesta andra som bjuds där. Namnen är olika, geografin också, men ingredienserna är förskräckligt enahanda och repetitiva. Får ägna mig åt ”Mannen i skogen” – Vilhelm Moberg – i stället en stund medan fd maken ser på teve. Molly är nöjd att vara inne ännu ett par timmar.

Kanske är det Agnes som dansar där på spiselkransen hemma i ”mitt” hus när jag inte är där?

Jag tittar på statistiken för bloggbesökare och visningar. Inte så många besökare varje dag, men på sistone många visningar. Geografin är också intressant – de flesta från Sverige, men varje dag någon från Frankrike, USA, Finland, Cypern, ibland England. Eftersom jag inte vet vilka besökarna är – jo, jag tror mig veta att vännen Lena på Cypern kollar – så kan jag fantisera om resten och glädja mig åt mina fantasier. Och jag undrar så vem Angeli är, som har en blogg utan inlägg och som nästan alltid gillar mina texter…

Det här är kanske ett sätt att hantera sina tankar. Att fantisera och vända dem till något trevligt obekräftat, när man ändå inte vet vad det handlar om, eller vad som kommer att hända. En klok person sade en gång att rädsla alltid är framåtriktad, mot något som ännu inte inträffat. Kanske är det så, och då är det ju tämligen onödigt att vara rädd (många gånger, säkert är rädsla ibland otäckt befogad i nuet).

Svårt hur som helst.

Tycker inte om mina händer numera. Efter att ha gått ner 7-8 kg i våras/somras är de magrare än någonsin, med stora ådror och fläckar både här och där. Naglarna är som alltid hopplösa, går sönder så fort de kan även om jag klipper dem korta. Här i stan är jag i alla fall inte sotig om händerna, hemma hos mig sotar vedspisen ner mig varje gång jag tar i den. Och det gör jag ofta så här års. Sonen var snäll och lämnade ett lass ved i vedboden häromdagen, jag är glad och tacksam för hans omtanke. Och i källaren har jag torr ved, sådant jag packade i bilen i somras och körde hem från vännens ställe där man fällt diverse träd. Jag kunde förstås bara ta de minsta grenarna, och den färdighuggna veden – men det blev en hel del när jag fyllde bakre delen i bilen. Kapade det som behövde kapas senast jag var hemma.

Håret behöver klippas, men jag försöker stå ut och låta det växa lite till. Den senaste frissan klippte upp det alltför mycket, framför allt över öronen – och jag gillar det inte. Kapade luggen lite igår, så att jag åtminstone ser.

Nu ska Molly och jag gå ut igen.