beskrivarblogg

Det där som vill skrivas, utan att riktigt stå för det – varifrån kommer den längtan? Är den för stor för den här gamla människan? Hon minns drömmen från barndomen, att kunna skriva som Astrid Lindgren, Pippi var en stor idol utan att hon visste att det ordet fanns. Bara därför att hon var stark och kunde få de vuxna att lyssna och lyda. Och hade en byrå med många, många lådor med hemliga saker i. Allt rymdes där.

Drömmen försvann, Agnes växte upp. Tack och lov fortsatte hon att läsa, biblioteken där hon bott genom livet har haft en trogen besökare. Så är det fortfarande. Just nu är det tomt när det gäller olästa böcker, men det finns säkert flera hon kan läsa om här i sommarhuset. Plötsligt får hon för sig att hon vill läsa ”De långhåriga merovingerna” av Frans G Bengtsson (hon höll på att blanda ihop honom med Fritjof Nilsson Piraten – varför har hon svårt att skilja de två åt?) – merovingerna var en kungaätt som regerade i frankerriket i 300 år, 400-700 e Kr enligt Wikipedia. Boken är en essäsamling och har stått därhemma i hennes bokhylla länge, oläst. Nu har hon kanske sålt den på Bokbörsen… Nej, en koll visar att hon fortfarande har den kvar. I morgon åker hon hem i annat ärende, då kan hon leta reda på boken för läsning.

Drömmar, vilka drömmar har Agnes fortfarande – eller vilka drömmar har tillkommit? En dröm, en önskan, är att få fortsätta att vara rimligt frisk resten av livet. Det var inget hon funderade mycket över när hon var yngre. Är det skillnad på önskningar och drömmar? Kanske är drömmar mera verklighetsfrämmande än önskningar? Önskedrömmar lär också finnas. Och dagdrömmar. Båda känns som om de just aldrig blir verklighet. Numera drömmer hon också (om dagarna, inte i sömnen) om att göra sig av med ägodelar, rensa omkring sig, göra tomt eller åtminstone tommare. Inte enbart för att barnen ska slippa när hon väl är död, också för att hon dessförinnan ska känna lite friare rymd i huset, ha lite mindre att dona med och hålla ordning på.

En dröm är att tillbringa ett par månader i lagom varmt klimat, ensam i bra boende, med tillräcklig ekonomi för att inte behöva snåla med allt – och kunna skriva, verkligen skriva. Helst några timmar varje dag, disciplinerat och med åtminstone en skiss till idé om handling och innehåll. Just nu har hon glömt vad det heter, det författare ofta skriver innan de börjar skriva. Ord trillar bort en stund, oftast kommer de tillbaka. Kaprifol är ett annat sådant ord, det kommer och går. Synopsis var det ord hon nyss letade efter.

En annan dröm är att bo vid havet. Nu bor hon vid en å, med ett litet vattenfall som hörs och stör den som har god hörsel. Hon hör bara precis lagom mycket för att veta att det är vatten som porlar mer och mindre kraftfullt, beroende på årstid. Om vintern skapas där fantastiska isskulpturer, en gång kom en säl och tog sig över den lilla bron och ner i ån igen på andra sidan – kanske på väg ut till Östersjön via ån och vattensystemet som lär sträcka sig hela vägen till Norrtälje och vattnen där.

Den här ån och drömmen om att bo vid havet känns som bilder som beskriver skillnaden mellan hennes faktiska liv och hennes drömmar. Ibland ”bidde det en tumme”…

Tisdag 10 juli – kollar kalendern så att det stämmer. Lätt att bli dagvill när ”ledigheten” är konstant. Molly ligger under bordet bredvid Agnes stol.

Boken hon lånade på biblioteket igår är utläst, ”Hetta” av Jane Harper. Den var läsbar. Agnes inser att hon inte är så intresserad av så kallade spänningsromaner längre, och det här var nog en sådan. Frågan är vad Agnes är intresserad av, till exempel i läsväg?

Fortfarande vill hon äga Montaignes ”Essäer” i senaste utgåvan, än är de för dyra för hennes plånbok. Hon lånar dem med jämna mellanrum på biblioteket i Norrtälje. Om nätterna drömmer hon om alla böcker därhemma, och ser för sig väldiga bokbål. Böcker är lätta att elda upp, det är värre med resten av allt hon har utan att äga särskilt mycket. Framför allt äger hon ingenting som är särdeles värdefullt. Det där med att be någon välgörenhetsorganisation komma och hämta ter sig alltmer lockande. Ett höstprojekt, när hon väl är hemma hos sig igen.

Annars drömmer hon flera nätter på sistone om en gammal kärlek, som hon inte längre har någon kontakt med. Veterligt lever han, förmodligen jobbar han på som alltid förr i livet. Hon hoppas bara att han har det bra. Han har inte funnits i hennes tankar på länge, och nu flera nätter i rad. Kanske handlar hennes drömmar helt enkelt om att hon saknar den sortens kärlek i sitt liv, hon saknar sex, saknar smekningar och ömhet och omtänksamhet från en älskad man. Hennes fd äkta man är kärleksfull, han älskar henne på sitt vis – och hon honom – men det fyller inte hennes längtan.

Och i vaket tillstånd, sådant det nu är, funderar hon över vännens kommentar angående hennes ”gamla manus” – och ”den röda tråden”. Den saknas antagligen, och vad den än var eller skulle vara idag känns obekant för Agnes. Kanske kan hennes vän utveckla sitt resonemang, hon har bistått med oändlig hjälp till de sidor som kallas Agnes ”gamla manus”. En direkt fråga kan nog vara klargörande…

”Förr” spökar allt oftare. Inte för att det var bättre förr, men det var annorlunda, det mesta. Ibland känns det som om hon själv är den enda som är samma gamla gnälliga småledsna människa. Inte deprimerade längre, en förändring om den nu stämmer med verkligheten. Kanske lurar hon sig själv.

En bukett från förr.

Agnes fortsätter skriva. Mest för att hålla fingrarna sysselsatta. Den där funderingen om att vända upp och ner på en gammal invand tanke lämnar henne inte. Hon har så många gamla ständigt upprepade tankar att det är svårt att hitta en som går att tänka tvärs om. En av de mycket gamla tankarna är att hon inte kan skriva, att hon inte har fantasi nog. Nu tänker hon övertyga sig om att hon visst kan skriva, att hon visst har fantasi nog att hitta på en berättelse med både början, mitt och slut, kanske någon ”cliffhanger” dessutom här och där. Vad den ska handla om är inte tydligt för henne ännu. Kanske ger det sig om hon bara fortsätter låta fingrarna löpa över tangenterna.

En fantasi kunde berätta om en glad och nöjd äldre kvinna, ingen dam, men heller ingen tant. En kvinna som trots sin relativt höga ålder lever ett tillfredsställande liv, med en partner och ett levande sexliv (även om det inte ser likadant ut nu som när hon och han var yngre). De är glada i varandra, tycker om att göra saker tillsammans, pratar mycket ibland och är tysta ibland utan att det blir obekvämt. Varken hon eller han är skrynkelfria, åren syns och hon menar att åren gjort dem vackrare. Ännu är de inte lika vackra som Viveca Lindfors på äldre dagar – hon var den vackraste Agnes kunde tänka sig med alla sina rynkor – men kanske en dag?

Den här fantasin suddar bort en ensam Agnes leda, den gör att hon sitter där och småler medan fingrarna jobbar. Den är förstås en dröm om ett liv som inte är, men som borde vara. Kan hon skapa det livet på egen hand? Kan hon tänka sig att vara tacksam för det som fortfarande finns, och sakna det som inte finns lite mindre? Tomheten är svår att fylla, den kräver sitt utrymme – märkligt nog. Hon har alltför länge låtit sorg och saknad styra tillvaron. Om hon ska hinna innan det blir för sent – det vill säga innan hon dör – behöver hon sätta igång. Idag.

Kall natt med fönstret öppet, tio grader nu på morgonen – kraftigt temperaturfall jämfört med igår.

Igår – vad konstigt ordet ser ut plötsligt. Varifrån kommer ordet, hur skapades det? Kollade etymologin via Google och Runeberg-projektet – är tydligen ett gammalt ord som fanns runtom i Norden. Tror mig komma ihåg att det heter ”hier” på franska…

Blir tydligen varmare i nästa vecka igen. Synd om yngste sonen som kommer hit i kväll, han kunde ha behövt lite värme och sol när han är ledig en helg.

Skrivlusten infinner sig inte. Ibland gör den det när jag väl börjat skriva. Så icke just nu. Åker till byn och biblioteket i stället, handlar och lånar böcker, lämnar böcker.

Det blåser kraftigt, ett träd hade ramlat nära vägen, men inte på vägen som tur var. Är hemma igen med fyra av Camilla Davidssons böcker (hon kanske har skrivit flera), alldeles nyinkomna i pocket på biblioteket. Har hittills inte läst något av henne, men är nyfiken och imponerad av hennes produktivitet! (Pensionatet vid världens ände, Sånger i skymningen, Under Vintergatans alla stjärnor, Änglarna dansar i gryningen.) Läser i mejl från ”Boktugg” om amerikansk debutant som får 17,5 eller så miljoner för bok som ”bygger på Dr Zjivago”. Hur går det till? Att skriva en bok och utgå från en klassiker? Det har funnits några sådana de senaste åren och jag kan inte låta bli att tycka att de författarna gör det lätt för sig – eller gör de kanske det onödigt svårt? Knepigt.

Nu skiner solen mellan molnen ett ögonblick, men det är inte skönt ute. Tycker inte Molly heller som nöjd har kurat ihop sig i sin bädd på golvet i rummet där vi sitter och läser/skriver. Kaffe nyss intaget, med wienerbröd från Stavsnäs Hembageri till. Lunchen hoppar vi över, middag idag blir torskrygg med äggsås och färskpotatis.

Borde förmodligen åtminstone dammsuga huset, och skaka mattor. Det får bli när jag inte blåser bort om jag går utanför dörren, inte idag alltså. Tänker vara lat idag, läsa och kanske skriva något. Än vet jag dock inte vad. Det där lustskrivandet vill sig inte.

Skamlös. Bra titel på bok om spelmissbruk – efteråt. Skuldfri, dito.

Ska jag åka till Näsåker i september? Och skriva vad? Kanske ska jag gräva fram det gamla manuset om åren efter spelmissbruk och kärlekskrasch. Finns där något som går att använda? Molly ligger i solen och flämtar lätt, men hon väljer att ligga kvar. Vinden fläktar skönt, är nog sydlig, möjligen med en dragning åt öster. Är det just nu jag eller Agnes som skriver? Oklart.

”Lustskriva och tänka nytt” ska en författarkollega göra i sommar. Agnes önskar hon kunde göra detsamma. Hur går det till att tänka nytt, till exempel? Numera känns det som om alla Agnes tankar redan är tänkta många gånger om. Ibland försöker hon tala om för sig att det nog beror på för lite stimulans från omvärlden, men hon tror inte riktigt på sig. Det är i och för sig sant att hon för det allra mesta sitter på rumpan antingen på fd makens sommarställe eller hemma hos sig, och det händer inte mycket vare sig här eller där. Men hon har tillgång till internet och där finns världen, en värld hon inte tycker särskilt bra om. Den skrämmer henne, val i september skrämmer henne, människors ondska och hat påverkar henne. Hon blir uppgiven, apatisk, tar sig inget för. Fixar mat och handlar, städar och tvättar i stället. Skriver just ingenting. Har inte gjort det på länge.

Hur skulle ”lustskriva” fungera? Redan när hon försöker fantisera om något lustfyllt att berätta, blir det stopp. Hon har ingen lust längre. Möjligen kan det vara en sorts lustskrivande att skriva om avsaknad av lust? Sexuell lust ger sig tillkänna ibland, liten och tynande, men ännu levande. Den har inte fått någon näring alls sedan mannen hennes dog. ”Själv är bäste dräng” stämmer inte för Agnes del, hon tröttnar efter vägen till något som inte vill sig. Och den gången hon letade efter en dildo på en sajt för dylika blev hon omedelbart avtänd, obegripliga verktyg i läskiga plastfärger till hutlösa priser. Inget för henne, inte just där i alla fall. Och flera sökningar har hon inte gjort. Kanske är det som en något äldre vän hävdade för länge sedan, ”det där går över med tiden” – hen avsåg lusten att älska…

Matlust har hon börjat få tillbaka efter lunginflammationen. Men eftersom det alltid är hon som lagar maten, blir även den lusten klen. Läslusten tar tack och lov inte slut, även om skrivlusten gör det emellanåt. Och i byn finns ett utomordentligt välförsett bibliotek, med ”meröppet” dessutom. Hon kan gå in och botanisera bland alla böcker när hon vill genom ett speciellt lånekort som öppnar dörren, även när biblioteket är obemannat.

Tja.

Drygt två veckor sedan jag fick antibiotika för den infektion som proverna visade på. Därefter har jag röntgat lungorna, men inte fått något besked från doktorn. Ska ringa i morgon. Utgår från att den tänkbara lunginflammationen gått tillbaka, har varken feber eller ont längre, även om det känns att något varit ”fel” på höger sida emellanåt. Energinivån ligger på +0,5, dvs nära noll – men det spelar ingen stor roll, städning mm får vänta.

Har börjat äta igen, och läsa och tycker aningen mindre synd om mig just nu. Längtar efter att kunna hoppa i sjön och ta ett dopp, men det får vänta tills jag pratat med doktorn.

Vimsan är fortfarande mestadels annanstans, men äter sin utställda mat om nätterna. Hon kommer att vara helt asocial efter den här sommaren… Molly mår bra, och blir kanske av med en del av pälsen nu i veckan som kommer. Tror hon kommer att tycka det är skönt. Inför klippningen borstas hon och lossar hår hela tiden… Klorna som är för långa får vänta tills äldste sonen kommer hit i midsommar, han kan nog fixa det jag inte kan.

Lillasyster och jag tycks vara koordinerade vad gäller hälsa – hon kom hem från Cypern med lunginflammation och mår kanske sämre än jag gjort, eftersom hon inte fick den antibiotika hon behövde direkt.

Försöker skriva igen, den här månaden har varit tom på ord, mina ord. Alltför mycket sorg och ledsnad, alltför många ord som andra har skrivit… Just nu paus i åtminstone det senare. Har ätit middag ute för första gången i år, har också sett en bärfis för första gången. Och plockat mina två murklor som varje år kommer på ungefär samma ställe, tyvärr fanns det bara två i år också. Tänker dessutom äta dem småningom, rätt tillagade.

Både Vimsan och Molly är nu med oss här på landet. Förra veckan var Vimsan kvar hemma hos mig eftersom hon rymde lagom tills det var dags att åka hit. Altandörr på glänt, mat och vatten både här och där i huset. När vi kom tillbaka var hon inomhus och lät sig fångas och stoppas in i buren för transport hit ut. Utan ett pip dessutom, annars brukar hon inte gilla att finnas så nära Molly. Nu är Vimsan fortfarande ute, Molly är inne – och det är oklart hur de tänker lösa samvaron. Vi får se, de får lösa frågan på egen hand.

Har preliminärbokat en skrivvecka i Näsåker i början av september. Ser fram emot att vara där igen, och kanske skriva.

Hur länge går det att fortsätta leva, utan att riktigt leva? Inte ens en retorisk fråga, bara dum. Det må vara tomt och ganska trist, livet. Är ändå liv – jämfört med död till exempel. Jävlar vilken offerkofta hon dragit på sig idag, Agnes. Har hon flyttat sina depressioner från november till maj? I november var hon i Näsåker och mådde förvånansvärt bra. Nu är hon hemma. Vare nog sagt.

Ändå kan hon ibland under en tidig morgonpromenad med Molly minnas glädje. Hon blir glad av naturen, av att få se en havsörn, hjortarna, några skuttande harar som hon hoppas Molly inte ska hinna se. Alla vitsippor och vissnande tussilago. Citronfjärilar och en liten vacker blåvinge.  Grönskan som sprider sig, dikena som börjar torka upp. Hon känner glädjen, och inser hur sällan hon gör just det. Känner glädjen. Inte tänker den, inte talar om för sig att hon borde känna glädje inför vårens alla under.

Dags att lägga dynorna i soffan på altanen och ta en kopp kaffe därute. Solen värmer och vinden tycks inte lika stark som igår. Boken hon tog med sig ut hade hon redan läst, det framgick efter några sidor. Bra, men inte dags att läsa om. Nässlorna nedanför altanen har blivit lagom plockstora, om hon bara ids kanske hon plockar lite till middag. Idag eller en annan dag. Hon lever.

Skrivandet har upphört. Agnes har inget att berätta, ens för sig själv. Hon tar sig igenom varje dag, ser till att Vimsan har det hon behöver, och att Molly får åtminstone en ordentlig promenad – och mat. Hon läser, förstrött. Kollar Facebook, mejl. Letar efter beställda böcker i alla hyllorna, hittar dem oftast. Ibland på fel plats. Tvättar, dammsuger hundhår, diskar och lagar mat.

Läser om 104-åring i Australien som åker till Schweiz för att avsluta sitt liv, han är inte lycklig längre. Eutanasi är lika förbjudet i Australien som i Sverige. Den som vill borde kunna få hjälp att dö, när livet är färdiglevt. Här och där.

Häromdagen var det din födelsedag, mannen min. Om några dagar är det din dödsdag. Ytterligare ett par dagar så är det sonens dödsdag. Maj är en tung månad, vacker, solig, blommande och fylld av sorg som också väcks ur sin relativa dvala. ”Längtan efter längtan” skrev någon på Facebook, den kan hon känna, Agnes. Hon längtar efter den som är definitivt död för alla, men som ännu lever i henne och i hennes minnen. I spår här i huset, i vindlekan som snurrar, i handsnidade krokar av eneträ.

Hon stirrar på den lilla fula saltburken på köksbordet. Rödrutig och vit Jozo med jod, extra finkornigt. Reser sig och stoppar undan den i kryddlådan. Flingsaltet i hennes pappas pyttelilla silverbägare (en avskedspresent från Järnverket efter decenniers skiftjobb) får stå kvar. Den är vacker, och får henne också att minnas. Numera mest det som var fint.

Hon är som 104-åringen, inte lycklig längre. Och hon har en bit kvar till 104, även om hon nog hoppas att hon slipper bli så gammal. Några år till, lycklig eller inte, vill hon ändå leva. Och längta.

Agnes har gått i stå. Det finns diverse förklaringar – redigering och korrekturläsning av andras manus, tvätt, städning och matlagning hemma hos fd maken, helgträff med släkten, hund som behöver det ena och det andra… Faktum kvarstår, hon skriver inte någonting, bloggar inte, slänger in en kommentar då och då på Facebook. I övrigt intet.

Hon hoppas orden kommer tillbaka, om inte annat så för att fingrarna behöver den motion det innebär att skriva på datorn. Huvudet skulle behöva motioneras också, igår tog det en bra stund innan hon kom på vad den där fågeln heter, den som inte var en duvhök och ingen fiskgjuse eller örn. Ormvråk. Efter flera omförsök.

Hon har inte nöjesläst (i motsats till uppdragsläst) något intressant på ett tag, det kanske är orsaken till trög tankeförmåga. Tito Colliander rekommenderas på Facebook av Crister Enander, en mycket beläst och trovärdig litteraturkunnig författare i Lund. Kanske har biblioteket någon del av hans (Collianders) självbiografiska verk, om inte annat så i ”arkivet”. Så kallas det ställe där äldre böcker förvaras – i bästa fall, ofta har de sorterats ut och sålts för 5 kr styck. I hyllorna får de inte stå längre, där trängs nyare böcker, tills även de blir för gamla.

Nu ska den här gamla Agnes strax fara iväg och se om hon kan tvätta bilen. Senare under dagen ska hon, Molly och Vimsan åka hem till sitt och återgå till livet i det lilla huset vid ån. Som hittills med katten i ett eget rum, och vi andra i resten av huset. Undrar när djuren ska bestämma sig för hur de ska ha det med varandra? Vimsan fräser så Molly backar metervis när de någon gång kommer för nära varandra… Trots att Molly är så fin!