beskrivarblogg

En melankolisk dag, lyssnar nu till Leonard Cohen och blir inte direkt upplyft av det. Vill samtidigt inte stänga av musiken. Det har slutat snöa, alltid något. Och ”Halleluja” och ”Dance me to the end of love” med Cohen är vackra.

”I sin krafts dagar” sade Hans idag om den Hans som dog för några veckor sedan. Det är ett vackert uttryck, ord som berättar om ett levande liv, också om det är länge sedan. Agnes funderar över när hon möjligen var i sin krafts dagar? När sönerna växte upp och hon emellanåt var utmattad av att fostra och hushålla och småningom jobba heltid – då kanske. Inte för att det någonsin kändes som om det var tillräckligt, men nog var det mera kraft än idag. Nu har hon tid, men inte ork eller kanske snarare, inte lust. Hon lever, men om det är ett levande liv vill hon inte just nu fördjupa sig i, mer än så här.

Bytte musik till Missa av Carl Orff Chor Marktoberdorf. Bedövande vackert, kanske vad Agnes behöver idag. Tacka vet jag vänner med musikkunnande och –smak. Tack Johanna B-Å.

Snöplogen far förbi. Hoppas den lämnar lite sparkföre kvar. Hon förbereder lax i ugn med citronsås (färdigköpt) och kokt potatis till, vitt vin. Radiotjänst ringer från hemligt nummer och undrar om jag inte möjligen har skaffat mig teve nu? Nej. Vilket jobb, att ringa runt och fråga folk om de har teve…

En kär vän är död. Vi har aldrig träffats annat än på Facebook, men vi tyckte om varandra. Nu är Kerstin Svea Dahlén död, och jag tänker på hennes Simon. Och på katten hennes. Och resten av hennes familj, barnbarnen – alla andra som också saknar henne. Nu skriver hon inte längre, hon målar inga fler ikoner, spelar inte teater.

Jag minns något hon skrev, i höstas tror jag, är inte säker på tiden och det exakta ordvalet, ”ge mig något att skriva om, jag vill leva ett tag till”. Vila i frid, Kerstin Svea – du är saknad.

Agnes satte sig att skriva. Hon är lite knäpp som alltid väntar sig att fingrarna ska börja röra sig och formulera en berättelse åt henne, utan att hon behöver vare sig tänka eller fantisera. Skillnad på det ena och det andra? Ibland.

Det har slutat snöa, är mörkt och kallt utanför fönstren. Björken vid Ingelas café har fortfarande sina gula löv kvar, vissa björkar har visst det. Hon har för sig att hon hört något om en liknande björk i Dalarna. Vad nu björkar har med Agnes att göra.

Lördagskväll. Alldeles tyst i huset. Agnes använder inte hörapparaterna när hon är ensam, men det är nog tyst. Hon läser, en seg Ruth Rendell. Det finns mera läsvärda böcker därnere, men hon vill inte röra på sig. Sitter hellre här i stolen med sin poncho över axlarna och blandar läsningen med skrivande.

Nu har hon en aria och körmusik i öronen i stället, från Spotify och en vän. Eftersom hon inte kan urskilja orden (eller kanske inte skulle förstå dem om hon hörde) så kan hon skriva samtidigt. Hennes hörlurar gör henne glad, liksom all den musik hon nu kan lyssna till. Mycket känner hon inte till innan hon ser att någon vän på Facebook rekommenderar artist eller låt. En ny värld, som hon inte varit i kontakt med på några år. Musiken försvann för henne – riktigt när minns hon inte. Nu är den tillbaka. Med avbrott för reklam, hon måste fixa betalvarianten av Spotify och slippa reklamen.

Hur tänker hon nu göra med alla papper som ligger på köksbordet bakom henne? De är genomlästa, hyfsat. De är sorterade med papper på tvären emellan, principen för sortering är oklar. Mycket är Agnes-skriverier, något om sonen, något om mannen hennes – hon tror sig ha mera om/med dem båda hemma. Där finns också det hon skrev om sitt spelberoende och -missbruk, om allt som hände då, för snart tio år sedan. En bunt här på bordet har pengar som rubrik på post it-lappen utanpå plastmappen. En annan ”citat”, en ”kärlek/död”.

Agnes har vaga tankar om att via spelmissbruket ta sig fram till kraschen, när allt uppdagades. De ensamma åren därefter, samhällets brist på stöd, mannen hennes velande hit och dit, allt som ledde fram till att de trots allt byggde en ny relation under de sista åren av hans liv. Här ryms också katastrofen med sonens död, och att hon faktiskt kunde sluta missbruka internetcasinon genom att skriva om det.

Hennes återfall likaså, skuldsaneringen som nu pågår, insikterna om att det är livsnödvändigt för henne att fortsätta skriva. Hon vill inte bli fånge i casinospelandet igen. Hennes ekonomi är fortsatt svag, och hon har om inte annat inte råd att spela bort pengar. Hon klarar sig på den pension hon har, om hon är varsam. Och får in några uppdrag emellanåt.

Tankar om åldrande, bristande självförtroende, rynkor och skäggstrån och stelbenthet, systrar och övrig familj finns här. Bästa vännen, andra vänner. Dry Martinis och gott vin, ostron som är mera sällsynta nu när hon är ensam om att öppna och äta dem. Agnes klena sociala lust och förmåga, hennes vana att isolera sig och vara mest för sig själv. Oförmågan att stå för vad hon vill utan att bry sig om vad andra vill. Mycket ”förr” och ”aldrig”, mindre om en allt kortare framtid. Men den finns där så länge hon lever en dag till.

Dags att byta musik, obegripliga arior och reklam blir alltför tröttsamt.

Lyssnar i stället till tidningen Skrivas ”skrivmusiklista” från länge sedan – blandat klassiskt (tror Agnes), Bach först hur som helst. Fem timmar räcker den, så länge tänker nog inte Agnes sitta här och skriva eller inte skriva. Tidningen har hon slutat läsa och prenumerera på, efter ett par år blev det

mesta sig alldeles för likt. Ny layout räckte inte för hennes del. Hon har slutat köpa ”skrivböcker” också, böcker som talar om hur man ska och hur man inte ska skriva. Ibland skriver hon ändå, ibland inte alls.

Hela tiden, medan hon skriver, undrar hon vem hon skriver för. I första hand för sig själv och för sin egen skull – det har hon klart för sig. Men för övrigt?

På bloggen den senaste månaden har hon haft maximalt tjugo besökare varje dag, ofta färre. Texterna finns ju också på Facebook och där har hon inte samma koll på antalet läsare/besökare. Det handlar alltså inte om många, men kanske några trogna som återkommer. Ibland tittar de in på bloggen för att läsa, ibland enbart för att se om det finns något nytt. Ungefär som hon själv gör med andras bloggar. Ett problem för Agnes just nu är att både Facebook och hennes blogg börjar kännas meningslösa. Det känns som om de har fyllt sin funktion, även om hon inte riktigt kan uttrycka hur den har sett ut genom åren. Hon börjar tröttna. Samtidigt vill hon ha en större läsekrets. Det går inte ihop.

Det var inte så här det skulle bli – men så här blev det. Livet, Agnes liv. Hennes och mitt, hopblandade på senare år, ingen av dem vet riktigt vad som är vems, eller ens om någons. För ögonblicket tilldrar sig livet i Näsåker, vid Ångermanälven med Nämforsen och hällristningar, som är sextusen år gamla. Människor levde här då med.

Agnes uppskattar livet som ger henne så många möjligheter. En del tar hon till sig och gör något av, andra låter hon bara försvinna. Förhoppningsvis glömmer hon dem också, och grämer sig inte. Ett konstigt ord, grämer. Varifrån kommer det? Wictionary vet besked –

Etymologi: Av fornsvenska græma, græmia. Bildat till gramber (”vred”), jämför gramse. Besläktat med bland annat isländska gremja och tyska grämen.

Agnes älskar att hon kan få besked (som är trovärdiga) när hon behöver dem.

Hon ser ut över snön och vägen, kanske blir det en sparktur till Badhuset i eftermiddag. En lördagsmorgon i Näsåker är stillsam, någon bil passerar, människorna tycks inomhus. Stina (katt) har varit in och hälsat, men har nog inte gått ut, kanske hon tycker att det är för kallt. Agnes bil ser frusen ut, med vindrutetorkarna utfällda. Utanför hotellet står en enda bil.

Igår åkte hon på fel spark bort till Coop, efter att ha varit in på ICA och ställt sparken utanför. När hon skulle hem saknade hon ”trampdynan” på ena meden och insåg att sparken var någon annans. Snabbt tillbaka till ICA – och där stod ”hennes” spark. Som hon begriper det må någon annan ha tagit fel först (ingen spark där när Agnes parkerade sin, bara en när hon sparkade vidare), insett sitt misstag och lämnat tillbaka sparken. Förhoppningsvis därefter åkt hem på sin egen sparkstötting (ännu ett ord –stötting, Wikipedia denna gång:

En stötting är oftast två sammankopplade kälkar för transport av timmer eller hö.)

Hon lär så länge hon lever.

Agnes har läst igenom mängder av egna ord, utskrivna, lagda i mappar för eventuell användning. En del har hamnat i papperskassen (den är bokstavligt talat avsedd för kasserade papper), en del ligger i diverse högar och tar igen sig. Det gör även Agnes. Det gör ibland ont att läsa gamla dagsnoteringar…

”Levde jag en lögn eller ljög jag ett liv”, ur Bergets skugga av Gregory David Roberts, dyker upp i Agnes huvud.

Nu sitter hon här igen, med fingrarna på klaviaturen. De väntar på orden, som Agnes. Dagern idag börjar redan mörkna när klockan bara är halv tre, solen har gömt sig, men det är inte särskilt kallt. Hon har sopat av bilen, och diskat lite nere i Gästis, plockat in ren disk. Och ätit ännu en tårtbit av den tårta som står kvar i kylen. Stina går ut och in, Agnes hör hur kattluckan slår lätt.

Nu lyssnar hon till Jackson Browne på Spotify i sina nya nästan oanvända hörlurar. Men inte kan hon skriva med någon annans ord i huvudet, hon behöver ordlös musik om någon. Hon prövar med en timmes körmusik, spellista gjord av vännen Svenarne, men även där är orden med, förstås. Inte lika urskiljbara, och musiken är mäktigare, kanske hjälpsam.

Hon inser att hon stillnar i musiken, fingrarna vill inte tvångsmässigt skriva, de ligger där och vilar i musiken. Så det verkar inte vara skrivbefrämjande att ha musik i öronen när hon försöker skriva. En tänkbar insikt. Nu ska hon ändå försöka ha tålamod och låta musiken pågå den timme den kan. Hon tänder ljusen och hämtar sin gamla poncho, det är svalt i köket. Som vanligt gör hon annat än skriver.

Efter att ha läst så många ord från hennes liv de senaste åren – här kommer reklamen på Spotify in, det får bli Premium när pensionen kommer – och hon glömmer alldeles vad det var hon tänkte. Jo, hon funderade på minnen, vad hon väljer att komma ihåg och vad hon väljer bort. Hon har uppenbarligen valt att inte minnas en hel del avslöjar hennes egna texter. Hon har sållat och sorterat bland minnena och bara behållit de finaste, de bästa, de som trots sorg och saknad ändå gör henne lite glad – om mannen hennes och deras liv tillsammans och inte-tillsammans, till exempel.

Det spelar ingen större roll, han är död och hon lever. Hon kan fabricera vilka minnen hon vill, ingen lär kunna protestera. Eller bry sig.

Nu är det hon som skriver deras gemensamma historia, han har ingen talan längre. Andra, hans barn kanske, skriver säkert också en historia. Där ingår hon förmodligen inte, annat än som en tämligen katastrofal distraktion under några år i hans liv. Tror väl inte att den skrivs ner – inte som hans farfars och hans morfars – men berättas säkert muntligt om någon vill lyssna.

I Agnes historieskrivning, sann eller inte, hade vi ett gott liv tills hon förstörde det med sitt spelmissbruk. Det gick några år där mannen hennes (så tänker hon fortsätta att kalla honom) var helt frånvarande i hennes liv. Sedan kom han tillbaka, ostadigt till att börja med, de sista åren i hans liv mera stadigvarande. Inte öppet inför hans barn till exempel, han kunde inte riktigt stå för att han ville vara tillsammans med Agnes, igen. Efter hennes svek. Men han var det – och hon var nöjd med det hon fick. Den kärleken var tillräcklig, och nu fattas den henne.

Låter kanske torftigt för den som menar att kärlek överskuggar allt, att kärlek ska vara utan skavanker. Den här kärleken var bra nog för Agnes. Nu är kärleken kvar, men föremålet, mannen hennes, är ”bortom nära”, eller till och med helt borta. Väldigt absolut totalt död. Och askan är begravd i fd hustruns familjegrav… Hon tog honom tillbaka, om än i annan form. Agnes är tacksam att hon fick låna honom.

Idag fyller min mamma 104 år – hon är död, men det är hennes födelsedag idag. Och Gustav VI Adolfs. Det tyckte hon nog var lite roligt. Undrar vad hon skulle säga om hon visste att jag nu sitter vid ett fönster i Näsåker och skriver. Utanför snöar det lätt, men stadigt. Bilen är snötäckt. Mitt emot lyser hotellets rödlilafärgade fasadlampor, lätt bordellaktigt, för tankarna till ”red district” i Amsterdam.

Stina, katt, går emellan grannens lägenhet och Johannas där jag bor, kattlucka emellan, och kattlucka ut härifrån.

För ögonblicket är jag klar med manusjobbet för en kunds räkning, det återkommer i provtryck om en vecka.

Får inte mycket eget gjort, pappershögarna jag forslade hit väntar på mig, pratar med mig emellanåt. Jag lyfter tveksamt en mindre hög och lägger ner den igen, på översta papperet står ”Älskade min, vet du om att du är död?”. Bara det.

Jag har trampat runt idag, läst, skrivit lite, diskat, mått illa och kräkts (det verkar gå över utan andra bekymmer), vankat, ätit lite soppa och druckit vatten, klappat katten. Skrivit upp att jag behöver köpa kattfoder. Mat till mig själv har jag i kyl och frys. Tänt och noga blåst ut ljus. Inte bäddat, låtsas att sängen och jag mår bra av lite obäddat.

En lång dag, seg som en polkagris i vardande. Utan smaken och färgen.

Fredag, Agnes är igång redan klockan sju med korrekturläsning av kundens manus. För vilken gång i ordningen har hon tappat räkningen på. Strax före klockan elva är hon klar, men filen är för stor att skicka som vanligt, så hon får krångla sig in på något som heter Sprend… Klockan 11 har hon tid hos Nina, en av de skickliga massöser som finns här i Näsåker. Hon hittar dit och hinner in bara ett par minuter sen.

En välsignad timme. Inte så att den hela tiden är enbart njutbar, ibland känns det lite väl mycket i bindväv och annat – men sammantaget så fantastiskt skönt. Agnes vacklar hemåt efter ett glas vatten och en titt på Ninas stora målning nere i källaren. Gudinne-museet är tyvärr uppsagda och kommer inte att finnas i huset längre. Utställningen lär vara väl dokumenterad och fotograferad innan de flyttar ut. Synd, men kanske dags. Utställningen har funnits där i tio år.

Väl hemma har hon fått ytterligare lite text att läsa, och eftermiddagen går åt att kolla att alla förslag har förts in i manus på rätt sätt (utom de författaren inte gillade) – vid femtiden är hon färdig. I alla bemärkelser. Hon är utslagen, slut som artist och det är förmodligen författaren också. Nu ska texten gå till sättning och om sisådär en vecka läsas igen…

Massagen idag var nog absolut nödvändig för Agnes fortsatta välbefinnande! Stina tittar in emellanåt och äter, eller vilar i stolen vid trappen innan hon går in till grannen. Hon mår bra, och hoppar galant från balkongen ner på backen. Ibland via räcket.

Agnes läser korrektur och redigerar – en kunds texter. Ännu ett sätt att inte ägna sig åt de egna… Talade igår med en ny vän här i byn om hur vi ”prokrastinerar”, skjuter upp viktiga saker för att i stället ägna tid och energi åt futtigheter. För något år sedan visste Agnes inte vad prokrastinera betydde, hon har lärt sig det av andra skrivande människor. Finns en särskild fallenhet för just detta hos oss som skriver? Verkar nästan så.

Hur som helst, Agnes har burit ut en massa utskrivna egna ord i köket. Där ligger de och ropar på henne. Hon har ögnat igenom, och det hon nu erinrar sig handlar mycket om att vilja men ändå inte skriva, att inte vilja skriva, att skriva ändå. Att läsa andras böcker. Att vänta. På vad? Någon ordförlösande ängel som ska fixa ett manus av allt hennes prat? Döden?

Den har hon skrivit en del om, utan att ha egen erfarenhet – hon är inte riktigt död än. Men sonen hennes, och mannen hennes, och vänner är det. Från det perspektivet känner hon igen döden, och sorgen. Tomheten efter den som är borta. Ibland dofter, bleknande minnen. Minnen som inte bleknar och som gör ont.

Kommer hon någonsin att våga slänga alltihop, alla orden, tro att hon kan skriva något annat som är mera läsvärt än allt det där? Eller ska hennes efterlevande fatta besluten, när hon själv inte är kapabel att göra det längre? Hur gör alla andra med allt de skrivit?

Medan hon funderar tar hon ett glas vin, och hon har just läst ut biblioteksboken hon lånade igår – tur att hon ska till badet i morgon bitti, då kan hon låna någon annan bok. Annars kan hon gå ner här i huset och hitta något oläst – Gästis har fått många böcker efter ett dödsbo. På söndag bjuder ägarna på tårta. Det sociala livet här är livligt, snudd på påträngande för Agnes som inte är riktigt van. Och det kan definitivt användas i uppskjutande syfte.

Just nu vet hon inte riktigt varför hon öppnade datorn och började skriva. Ögonen är trötta efter dagens skärmläsande, hjärnan är trött, hela hon är trött. Hon är välsignat ensam i lägenheten, bara katten som kommer in emellanåt och äter. Sover gör hon (katten) hos grannen, kattlucka mellan lägenheterna, kreativt. Kattlucka ut också, enbart från Agnes lägenhet.

Har just varit in på Per Sahlströms hemsida för Rättvist hantverk, www.essyshantverk.se. Häromdagen var jag in i butiken här i Näsåker och njöt, både av hantverket och Pers berättelser. Det gläder mitt hjärta att den här verksamheten finns och att den stöds av den eldsjäl jag tror Per är. Det Indien han besöker varje år är (som jag förstår det) ofta landsbygden, han hittar inte det han söker i storstäderna. Och det han finner är vackert, det är imponerande handaskicklighet, det är möjligheter för kvinnor att försörja sig och sina familjer. Det är ett Indien också jag kan längta till.

Ett annat Indien beskrivs i Gregory David Roberts böcker ”Shantaram” och ”Bergets skugga”, utgivna på Brombergs. Det är grymt, livsfarligt, gangsters, mördare, galningar, droger. Men också medmänsklighet, kärlek och vänskap, trofasthet och generositet. Människor, människomassor – långt ifrån Pers Indien och Näsåker, långt ifrån Addarsnäs utanför Norrtälje där jag annars lever.

I ”Bergets skugga” skriver författaren om dofter, om ”feromonpilgrimen” som kommer till den älskade, i hans fall från Ryssland till Indien.

Jag känner ibland din doft, inte i några kläder, bara som en aning, svag men igenkännbar. När jag letar efter den hittar jag den inte. Den finns bara i mitt minne, ett tag till.

Gå in på Pers hemsida och få om inte en doft, så intryck och bilder från hantverket och det som hör dit. Korta videofilmer som ger en känsla för hur det går till att tillverka Khadi-tyger till exempel, i Gandhis anda. Han startade projektet Khadi för nästan hundra år sedan.

”Barndomen är den tid då man förstår det man ännu inte vet” – ord som är betydelsefulla, ord som Agnes lånat från en fransk författares bok, ”Alvernas liv” av Muriel Barbery. Den här meningen dyker upp emellanåt i Agnes huvud. Det känns som något hon glömt, men visste en gång. Och det är onekligen länge sedan hon var barn. ”Levde jag en lögn, eller ljög jag ett liv” är andra ord ur litteratur som följer med Agnes. Dessa är från Bergets skugga av Gregory David Roberts.

Hon ser ut över Storgatan (den heter kanske så, hon har inte kollat) i Näsåker, det är tidig morgon, men ingen dimma idag. Lövträden borta på berget lyser mot barrskogen. Högst upp ser det ut som ett kalhygge med enstaka kvarlämnade träd.

Någon cyklar förbi, en annan tog nyss bussen i riktning Sollefteå. En lugn och stilla morgon, hon vaknade som vanligt alldeles för tidigt före sex. Nu återstår bara muggen med te, två smörgåsar är uppätna. Ljus tända på bordet där hon sitter, men nu kan hon släcka den lilla lampan. Hon har tittat in på Facebook och fått glimtar av andra människors liv. Hon har ögnat igenom rubrikerna i de fortfarande så kallade (?) kvällstidningarna, tagit bort en mängd oönskade mejl. Skickat en liten faktura. (Var är årets övriga fakturor, mappen är borta.)

När hon googlar dagens datum inser hon att det är helgdagsafton idag, därav lugnet på gatan utanför. Hon duschar och tvättar håret i det minimala utrymmet på toan, inser att hon glömt ta med schampo och balsam, måste inhandlas. Och någon body lotion. Hårtorken blev också kvar hemma…

Nyss kom två unga män ut från hotellet, kanske de enda gästerna, åtminstone enda bilen utanför. De fotograferade både med mobil och kamera, hus och varandra, och åkte iväg. Det är is på vattenpölen utanför. Agnes hittar ingen utomhustermometer så hon vet inte hur kallt det är.

Håret torkar långsamt, Agnes sitter fortfarande i morgonrocken vid köksbordet. Hon tänker inte klä på sig än.

Hon har klappat Stina  (kattt)som varit in och morsat en vända. Nu är hon annanstans. Ute kanske, igår såg Agnes henne gå över gatan, hon tittade åt ett håll men glömde det andra. Det kom ingen bil så det gick bra. Kanske lyssnade hon?

Nyss kom två unga kvinnor till Gästis ”Coffice” – kul att idén fungerar. Agnes har ställt tillbaka den stora kastrullen hon använde för soppkok häromdagen. Och lånar en bok ur bokomloppshyllan därnere, Barbara Ewings ”Frihetens pris”. Parallellt läser hon Grégoire Delacourts ”allt jag önskar mig”. Och igår läste hon om ”Alvernas liv”, hon höll på att skriva krig i stället för liv. ”Bergets skugga” har hon med sig för omläsning. Hon läser fort och mycket, glömmer det mesta men ibland stannar någon mening kvar och fortsätter prata med henne. Eller en boktitel, ”La vida es sueño” av Calderon, 1600-talet någon gång. Den titeln (och boken, aldrig färdigläst) har hängt med sedan gymnasietiden.

En man med vad som ser ut som en ovanligt rejäl och stadig rullator går förbi, stannar till och tar på sig handskarna. Går vidare i rask takt. Bilen med de förmodade hotellgästerna återkommer, nu ser Agnes att det nog är en kvinna och en man. De har hämtat sitt bagage och fortsätter sin resa.

Det lär bo drygt femhundra människor i Näsåker. Känner alla alla? Agnes funderar på vad ett evenemang som ”Urkult”, en världsmusikfestival första veckan i augusti sedan 1995 och nära sextusen besökare i år, gör med folket här.  Här finns ett gudinnemuseum, med åtminstone en passionerad och mycket kunnig guide, Lo. Här finns ett församlingshem som varannan torsdag bjuder på soppa, man betalar vad man kan och vill. Kocken är duktig. Här finns nu också Gästis, kulturförening med ambitioner och Cecilia Bertlings konstgalleri i huset där Agnes för närvarande bor.

Här finns en mycket skicklig massös, Nina, som ska få återbesök efter helgen. Badhuset, där man också kan få massage med mera, och simma i ensamhet tidig torsdagsmorgon belyst enbart av levande ljus i kandelabrar. I samma lokaler finns biblioteket. En vacker vit träkyrka som Agnes vill besöka någon dag. Två livsmedelsbutiker, Macken där du också kan handla, Ingelas café och en pizzeria någonstans. Loppisbutiker, en frisersalong. Distriktssköterska. Mycket annat som Agnes inte har en aning om ännu. Hällristningar nera vid älvens nipor. Och just nu en högt seglande rovfågel över berget och skogen.

Agnes har inga rötter här, i alla fall inga kända förfäder från Ångermanland och Nämforsen. Ändå är det något med bygden som gör henne gott. So far. Kanske får hon ångest i mörker och ensamhet om några veckor, men i så fall är det ingen stor skillnad mot därhemma. November är en sådan månad, och det här känns som en bättre start än annars.

Hon tar en av de små tomaterna som ligger för att mogna. Bättre att hon äter upp dem än att de förstörs tills Johanna kommer tillbaka. De är goda, smakar tomat som tomat ska.

Stina.