beskrivarblogg

Ett år. Det första där du inte finns i världen. Numera är det bara jag som pratar när vi samtalar – om det kan kallas så, det vi/jag gör. Du är för evigt tyst, något du sällan var när du levde. Du vet att jag tycker livet är tråkigt utan dig, att jag sällan är skrattande glad, oftare utan energi och ledsen. Oftast ensam också, även om jag som just nu sitter i samma rum som fd maken. Vi är ensamma tillsammans.

Saknar dig varje dag, saknar också sonen varje dag – det blir kanske en vana det också, att sakna. Mitt liv fortsätter ännu dag för dag. Ibland skriver jag, ibland gör jag just ingenting utöver det hushålleliga. Städar, tvättar, handlar, lagar mat, klappar Vimsan som du inte har träffat. Skickar iväg någon Bokbörsen-såld bok, åker till biblioteket, läser. Hänger en tavla på en annan vägg. Plockar.

Saknar din hand i min när jag till slut somnar hemma i min för stora, tomma säng. Hela min kropp saknar dina händer. Att minnas gör saknaden större.

Jag vill skriva om Agnes, och om hennes liv – då och nu. Bitar har jag redan skrivit. Bitar har alla som läser också lagt ihop och fått till någonting.

Idag ringde en vän från längesedan, han hade ringt också i går kväll, jag hade missat samtalet. Ett samtal nu i förmiddags, som gjorde gott. Han sade något som fick mig att fundera – ”du känner mig kanske bättre än jag gör själv”. Tror numera knappt att jag känner mig själv ens en smula. Känner jag mig? Tveksamt. Trodde för flera år sedan att jag kanske till slut gjorde det – men den jag känner nu är en annan än den jag kände då. Och så här kan jag förmodligen fortsätta tills jag också dör, utan att vare sig känna mig eller någon annan, på riktigt.

Agnes vägrar att titta på teve. Hon sitter vid sidan av apparaten i rummet på landet, fd maken sitter i soffan rakt framför henne och teven. Tack och lov för hans hörlurar, de gör att hon slipper höra det som sägs.

Agnes läser, senast Agneta Pleijels bok ”Doften av en man” – en bok som hon redan vet att hon behöver läsa om. Mycket i den kan hon identifiera sig med, kvinnans omedvetna inordnande av sig själv under mannens mycket självklara överhöghet, och alla de uttryck det tar sig. Mycket har hon behov av att läsa långsamt, en gång till, för att relatera till sin egen verklighet. Agnes är ungefär lika gammal som Agneta P, men har en alldeles annorlunda uppväxt och bakgrund, och också en annan verklighet i relation till män och barn. Ändå så lika. Ändå så förfärligt lika.

Elena Ferrantes bok ”Min fantastiska väninna” har hon läst halvvägs, och är inte ivrig att fortsätta läsa. Något gör boken ointressant, Agnes är inte klar över vad. Och Erica Jong´s ”Fear of dying” läste hon häromdagen, inte imponerad, annat än av titeln, som är suverän mot bakgrund av ”Fear of flying”. Erica Jong skriver om samma saker som sysselsätter Agnes tankar numera, död och åldrande, kärlek och sex – men Agnes låter sig icke beröras. Det blir enbart en mängd ord.

Som dessa.

Så. I morgon är det tre år sedan du dog – du som var vår son. Här på landet, där din pappa och jag är nu. Du fick inte se liljekonvaljerna det året, vi ser dem inte i år, ännu. Det är kallt, det snöar emellanåt, det är inte vår. Det året blev det inte heller någon vår.

Nu försöker jag förstå, försöker använda min trötta hjärna till att begripa att du fanns en gång, att jag födde dig när min morfar var sjuk en påsk för i år femtio år sedan. Att du växte upp, levde, själv fick en dotter, tappade fotfästet och dog. Här, där du älskade att vara, här där du kanske ibland fann frid. Här där du fortfarande finns som ett minne, en aning.

Hjärnan förslår inte, den kan inte omfatta det som var du och dit liv och det som var du och din död. Jag ger upp, sväljer gråten, försöker få halsen att slappna av och ögonen att sluta rinna över. Din pappa tittar på teve, det är honom väl unt. Hans ord när du var död ”jag kunde inte beskydda honom” finns för alltid i min hjärna, liksom det han sade när han ringde mig ”det här går inte att linda in, Mats är svårt skadad”. Det gick inte att göra bra eller mildare, du var död, säkert redan när du kom till sjukhuset. Vi såg dig, din pappa och jag – du var lugn i döden. Vilade i den. Det gjorde mig konstigt lugn. Tog mig hela vägen, genom bouppteckning och begravning. Tog mig hit där jag är nu. Jag lever. Du är död. Och du levde en gång, du älskade din dotter, du fanns. Det är jag tacksam för. Här vinterfiskar du och mannen min, ni är båda döda nu – kanske fortsätter ni fiska…

Det är ännu oklart vem som skriver idag, Agnes eller jag. Tror att jag får hålla på ett tag – Agnes känns som om hon inte riktigt vaknat ännu. Hon var klarvaken ett par timmar i natt, det gör henne lite ovanligt seg fortfarande.

Jag gläds åt solen därute, även om huset fortfarande är kallt om nätterna. Fåglarna är glada åt sina frön, påskliljor och en enda narciss blommar i rabatten, de flesta tulpanerna vissnar redan. Pionerna sticker upp ur jorden, floxen börjar krypa fram. Nässlorna vid altanplanket bör plockas idag för att inte bli för stora. Och skottkärran behöver pumpas, liksom cykeln, för breda vedträn klyvas, Vimsan är utsläppt, det blåser.

Jag hänger undan vinterjackan, åtminstone tillfälligt. Vantar och mössa har redan hamnat i sin sommarförvaringsplastlåda. Ett par handskar får ligga kvar i korgen i hallen.

Skottkärran pumpad, balansbollen gick inte att pumpa med det jag hade. Cykeln får vänta. Nu nässlor. Plockade och förvällda, det doftar vår i köket.

Jag går ut på altanen och sätter mig att läsa. Kristian Lundbergs ”Gud är inte ett främmande namn”. Jag kan inte omfatta hans tro, men jag grips av lugn när jag läser. Det han beskriver är vår nutida grymhet mot flyktingar och asylsökande, tiggare och hemlösa. Hur grupper som saknar allt ställs emot varandra. ”Den banala ondskan är en tjänsteman som bara gör sitt jobb.” Många vackra bibelcitat, vånda, kärlek som både är tillräcklig och inte förslår. Hur kan jag känna friden i hans ord? Jag vet inte, tar bara emot den – och den är hela tiden en kontrast till de grymheter vi utsätter våra medmänniskor för. Jag tycker om hans bok, tycker om hans sätt att beskriva sin Gud, sin tro.

Å, så jag ibland önskar att jag hade hur mycket pengar som helst. Det har jag inte. Nu har jag betalt sophämtning (trodde den fakturan skulle komma i oktober som i fjol), och momsen ska in till den 12 maj. Betyder att jag är pank. Det går ingen nöd på mig, jag har frysen full och kylen hyfsat påfylld häromdagen, kattmat och kattsand har jag också. Och vin och gin och Marezzo, lök och potatis, ris och sweet chili. Och färsk ingefära, vitlök, lök och äpplen – tänker göra äppelchutney i morgon.

Men ändå. Hårklippningen får lov att vänta alltför länge. Tandläkare kan jag bara (försöka) glömma, nya glasögon och bättre hörapparater likaså. Tack och lov för biblioteket, jag kan läsa de tidningar jag inte kan prenumerera på, och låna de böcker jag vill läsa. Fd maken låter mig använda hans bil, och står för kostnaderna – han åker med när han vill. Äldste sonen förser mig med ved, och det har jag verkligen behövt denna vinter och vår.

Det är inte synd om mig, det är inte det detta handlar om. Jag är ingen undernärd åldring som inte får den hjälp hon behöver – som den nittioåriga kvinna som vägde 32 kilo, i pressen häromdagen. Men om inte annat så är det trist att inte kunna vara lite slösaktig emellanåt – fast när jag tänker efter så var jag det idag, jag fikade på ICA och åt tårta och drack (dåligt) kaffe för 29 kronor. Så…

Syrran har skickat bild på sina vackert grönmålade nyputsade tår, mina är röda och självputsade. Duger de med, men hennes är roligare.

Hallå Agnes! Nu har jag just läst en bok om Fingal Olsson och hans sällsamma katt (författare Cathy Catarina Söderqvist), den var bra. Fick mig att tro att din bok också skulle kunna bli av, också skulle kunna läsas av flera än mig. Och katt har ju även du, lite sällsam är Vimsan.

Tycker i och för sig att du varit lite vag på sistone, ganska osynlig och tämligen frånvarande. Det kanske går att förändra. Du får börja ta plats, inse att du kanske också har något att berätta om det här med att bli allt äldre, just nu ensammare, med ett krympande liv omkring dig. Du läser inte dödsannonserna, mest beroende på att du inte prenumererar på en tidning med sådana. Men du inser ju att flera som fanns i periferin av din värld nu är döda. Häromdagen fick du idén att kolla ett namn från förr, hon dog i fjol. Inte någon nära, men någons nära. Sorgligt.

Nåja, fundera du på att bli lite mera påtaglig, lite mera finnandes i den här världen. Gör dig hörd, gör dig sedd. Skrik om så behövs, fast kanske inte ändå. Muttra lite då, det kanske passar din person bättre. Eller viska enbart i mitt öra, trots att jag hör dåligt. Jag ska anstränga mig att lyssna.

Om några veckor är det ett år sedan du dog. Käraste min, det har inte direkt varit något år av ”magiskt tänkande”, men väl ett år av saknad, sorg, glädje över det som var och tomheten efter allt som inte finns längre.

Snart ska jag ta bort vintermattan i köket, men ännu är nätterna kalla. De små tulpanerna i rabatten slokar om morgnarna och behöver hela dagen för att räta på sig. Just nu behöver jag det också, ryggskott eller något åt det hållet gör mig krokig. För mycket stillasittande och för lite rörelse, antagligen. Tog därför en aningen längre promenad än jag först tänkt, men fick prata med mig sista biten hem. Vimsan, som du inte känner, är ute.

Det sovrum vi kallade vårt är numera gästrum. Du fattas alltför påtagligt där, det är lättare att sova ensam i den stora sängen i rummet innanför köket. Idag har jag skött om fötterna, filat, smort in och målat naglarna illande röda. Lika mjuka som dina blir de nog aldrig, men nu kan jag i alla fall gå i sandaler utan att skämmas. Och jag ska klippa håret igen om någon vecka, frissan är bortrest. Du har inte sett mig med kort hår igen, men jag tror du skulle gilla det. Tog på mig ett par rena chinos (Mats) idag, åt pasta och spillde förstås direkt. Du skulle säga ”typiskt”, med ett flin. Servietten som skulle tagit emot spillet låg på bordet.

Jag saknar våra måltider också. Oavsett vad vi åt eller drack. Saknar hur du ofta lagade mat, bakade eller allmänt pysslade i köket. Gjorde i ordning hemplockade sniglar, öppnade ostron – eller gjorde ”pinnpotatis”. Dina citrusmarmelader fattas mig.

Dramaturgi och struktur. Henrik Widell, författare och ordkunnig, anger de sakerna som viktiga ingredienser i Nora Roberts författarskap. Hon lär skriva en färdig bok på 45 dagar, och därefter börja på en ny. Säljer oräkneliga mängder böcker över hela världen, sedan många år.

Dramaturgi och struktur, just det jag har problem med när jag skriver. Strukturen är obefintlig, det blir bara en massa ordskvättar som säkert hänger ihop via någon sorts sammanhang (jag), men utan ordning. Dramaturgin är också den min egen, och därmed inte särdeles dramatisk. Jag får inte någon ordning på ordmängderna – vare sig de som handlade om mitt spelmissbruk (den högen är definitivt lagd åt sidan), eller ”Sorgkanter” om mannen min och hans död (ligger fortfarande framme) eller alla småstycken om Agnes (pågående).

Läs själva på Henrik Widells sida http://www.bliutgiven.nu  – där finns läsning för den som är intresserad av skrivande.

Agnes vet att hon kan välja att stänga av datorn, igen. Hon skulle kunna gå ut i köket och börja förbereda middagen. Eller ta en promenad. Någonting får henne ändå att sitta kvar vid datorn, som om hon kommer att veta vad det är hon ska skriva, om en stund. En liten eller en lång. Så hon väntar och skriver tomma ord under tiden.

Nätterna är stökiga för närvarande, hon sover några timmar och är vaken några timmar. Somnar om och sover tungt och för länge, vaknar men är ändå inte riktigt vaken. Inte ens duschen hjälpte. I morse var hon melankolisk, det hänger i fortfarande. Hon vill inte.

Hon har donat med de betalningar som ska ske då pensionen kommer in på kontot på tisdag efter helgen. Betalt bloggdomänen. Momsinbetalningen får ske i två etapper… Och hon läser förstrött. Kollar Facebook och tröttnar allt mer, samtidigt som hon inte vill förlora kontakten med många av vännerna där. Flera är viktiga i hennes krympande värld.

Om en stund ska hon åka och hämta yngste sonen vid bussen. Lillhuset är uppvärmt. Och han har den bortglömda bearnaisesåsen med sig.

Han och såsen är hämtade, Agnes sitter här igen. Dessutom med tänkbart läsbara böcker försedd. Det är fortfarande kallt ute, bilen varnar för ”halt väglag”. Det var det nu inte, men kan nog bli till natten och morgonen. Vimsan undviker att gå ut idag, tar en liten vända runt huset och återvänder till sängen.

Ibland ser hon faktiskt sin egen passivitet, hur hon låter bli att göra något som kanske vänder den melankoliska spiralen. ”Aktivera sig” är ett uttryck hon inte gillar, men hon behöver ju inte gå med i en bokcirkel, eller börja nätdejta. Förmodligen finns det alternativ någonstans däremellan.  Men inte här och nu. Just nu slipper hon. Så hon sitter kvar där hon sitter, i alla bemärkelser. Och saknar mannen sin…

Att sprattla med fingrarna hjälper inte. De skriver inte mera för det. Men om hon gör som så ofta, börjar skriva, kanske ”det blir något” någonstans i dokumentet. Nyss fick hon lust att kolla ordprogrammet Scrivener, men hon fick inte klart för sig om det kostar eller är gratis. Kostar förmodligen. Det får därmed vänta.

Väntar gör mycket i hennes liv just nu. Hela livet känns som en stor paus. Hon väntar på att livet ska bli spännande, glatt, intressant, fyllt av förväntan. Att det ska sluta med att vara trist, tomt och ensamt. Att hon ska komma på intrig och resten i den där boken hon förmodligen aldrig kommer att skriva. Att hon trots det ska få användning för åtminstone ett av de två ISBN-nummer hon skaffade i mera optimistiska dagar. Det brådskar. Ändå väntar hon, som om hon hade oändlig tid på sig, som om slutet på det här livet inte alls låg inom räckhåll. Rimligtvis.

Och väntan har aldrig gjort att det man väntar på faktiskt sker, inte som hon minns just nu i alla fall. Är det skillnad på väntan och längtan, kanske längtan är mera känslosamt än grå väntan? Längtan är farligare. Tänk om det hon längtar efter infinner sig, och efter ett tag inte visar sig vara så längtansvärt. Lika farligt som att älska, kärlek rymmer också sorg, någon gång. En gång som aldrig går att förbereda sig inför.

Hon är tjatig, upprepar sina temata (har man en gång för länge sedan läst latin sitter en del i), tar om dem hela tiden – död, sorg, saknad, tomhet, ålderdom. Ändå finns det också en liten glimt i henne som inte riktigt tror på att allt det där faktiskt handlar om henne. Hon kan sitt födelsenummer, vet att hon i februari fyllde sjuttiofem år, ser på sina händer som är förvillande lika hennes mammas, hennes hår är grått, och ansiktet skrynkligt. Kroppen stel. Ändå finns den där lilla skymten av glöd därinne i henne. Men den tynar, är på väg att falna av pur brist på näring.

Ibland får hon energi av att skriva. Hon använder skrivandet för att flytta sig till någon vagt annorlunda existens, där oro och bekymmer tycks blekna lite – trots att det ofta är sådant hon skriver om. Märkligt. Någon poängterade hur Facebook kan vara en flykt, och det inser hon också. Skrivandet är nog samma sorts flykt. Kognitiv beteendeterapi är det väl i så fall också, ett sätt att träna hjärnan att ta till ett annat beteende än det invanda, skadliga eller åtminstone olämpliga. ”Göra om, göra annorlunda”. Idag verkar det som om KBT är det som ska kurera alla sorters psykiska problem, från beroenden av allehanda slag till det som kanske värre är. Hon tror inte riktigt på det, men hon vet att det kan fungera i stunden. Skrivandet känns mera läkande, när det vill sig.

Allt hon skriver är fragmentariskt, en liten mängd ord här och dito där. Och när orden också blir många är sammanhangen fortsatt spretiga. Ett tag tänkte hon att ”Sorgkanter” kunde vara en bra titel på boken om kärleken till mannen hennes, och sorgen efter hans död. Nu har hon låtit sig tappa farten, projektet känns lika dött som han. Hon har läst igenom det hon skrivit, hon har strukit och försökt hitta någon form som kan fungera. Hon har inte lyckats. Det får vila ännu ett tag, hur länge är oklart.

I bokhyllan står en gammal Anatole France-bok, ”Herr Bergeret i Paris”. Veterligt har hon aldrig läst den, och just nu letar hon olästa böcker. Utgavs av Norstedts 1928, detta är tredje upplagan. Gammaldags verbformer, en bok att läsa sakta. Kanske klarar hon det, oftast läser hon alltför fort. Gertrude Stein´s ”Alice B Toklas självbiografi” orkade hon inte läsa ut. Det blev alltför mycket av name-dropping, alla dessa kända och okända människor som nämndes hela tiden. Tämligen lite om Alice Babette Toklas, mera om Gertrude Stein…

Böcker är livsnödvändiga, har alltid varit det. Yngste sonen ringde nyss och lovade ta med sig åtminstone en bok som han kunde tänka sig att hon vill läsa. De hon själv hade med sig är antingen utlästa eller lagda åt sidan. Inte ens läshunger får henne att konsumera vad som helst.

När hon var barn bodde hon på biblioteket, läste alla böcker därhemma, och alla böcker hos mormor. Också de som stod upp-och-ner i bokhyllan, för att inte locka till läsning. Motsatt effekt för hennes del. De handlade om Kvinnan, Sexualitet och liknande. Ivar Lo-Johanssons ”Bara en mor” stod rättvänd i bokhyllan i stora rummet, kanske hade ingen läst den och insett att den var väl så sensuell. Hon läste allt, från fem-böckerna av Enid Blyton, Pelle Svanslös och Pippi Långstrump till Sally Salminens Katrina.

Fortfarande är hon allätare när det gäller böcker. Men de ska vara välskrivna, utan alltför många korrekturfel, och numera också i lagom stor grad så att hon ser att läsa dem utan besvär. Hon är tacksam över biblioteket i Norrtälje, där finns både gammalt och nytt. Här på landet går bibliotekarien ut på lagret och kollar om de har den gamla bok hon vill läsa. Ofta har de den, om inte försöker de i alla fall.

Böcker gör det som skrivandet, och terapierna, gör – de flyttar henne till en annan värld. En bättre värld så till vida som den inte är hennes. Den kan vara grym och våldsam, den kan vara obegripligt outhärdlig, men den är inte hennes. Hon kan läsa, för en stund vara annanstans och sedan glömma.