beskrivarblogg

Efter ett inlägg där jag förväntade mig en kraftig motreaktion, på Facebook – så fick jag en hätsk och faktiskt hatfylld drapa och tack och lov avvänning. Kvinnan i fråga och jag har krockat tidigare, då beträffande hennes vänskap med SD-anhängare. Nu gick det som det skulle ha gjort för något eller möjligen några år sedan, vänskapen är avslutad.

Jag tror att jag försöker förklara för mig själv vad som hände. Hen hade skrivit något på FB, jag reagerade med ryggmärgen – uppfattade det hela som ett sätt att dra fördel av en kändis självvalda död. Vad fördelen skulle bestått i vet jag inte, men det kändes dåligt, i hela mig. Jag försökte säga att valet var den personens eget ansvar, det var hans liv och hans död. Fick veta att så var det inte, ”vi” borde ha kunnat göra något för att förhindra det som skedde, eller åtminstone ställt oss frågan…

Dessutom fick jag – och alla den här personens vänner – veta vilken usel människa jag är, vilken fullkomligt okunnig kvinna när det gäller självmord. Hen är expert, hen kan. Jag kan bara hålla med, jag har tack och lov inga egna erfarenheter av självmord bland nära vänner eller släkt. Det är jag tacksam för. Och jag slapp läsa alla kommentarer eftersom jag var avvännad. Fortfarande menar jag ändå att den som bestämmer sig, i den svartaste av förtvivlan, för att ta sitt liv – har rätt att göra det. I det aktuella fallet handlade det om en äldre man – och för mig är det så att hans liv var hans, liksom hans död.

En ung människa kan förhoppningsvis påverkas och förhindras att ta sitt liv. Vi behöver prata med varandra om detta. Jag tänker på ensamkommande ungdomar som tar sina liv när de väl kommit hit. Där kan vi alla och framför allt politiker och lagstiftning göra något för att förhindra tragedier.

Sorg, certifierade sorgterapeuter, sorggrupper. Kanske bra, för några. För andra. Bästa vännen har haft stöd i sin sorggrupp. Själv kan hon inte tänka sig att tro att andra sörjande människor ska kunna hjälpa henne, eller att någon som har utbildats i sorg (!) ska kunna det… Eftersom hon inte prövat, vet hon inte. Hon läser, till exempel Julian Barnes, eller Didion. Det hjälper lite. Hon skriver, det hjälper mera. Ingenting räcker hela vägen. Faktum kvarstår.

Hennes älskade är död. Oavsett hur hon hanterar sin sorg. Hennes son är också död. Dito. Ingenting förändrar det. Det enda som med tiden kanske ändras är hennes sätt att förhålla sig till sorgen och saknaden.  Det är bara hon själv som kan göra någonting åt det.

En del av sorgen är så småningom självmedlidande. Sorg över det hon förlorat, det som inte blev mera än det blev, för henne. Den som är död har ingen talan längre, det är bara hon som fortfarande kan yttra sig. När det handlar om sonen är det naturligtvis flera som har rätt att ha sin sorg. När det handlar om mannen hennes bryr hon sig lika lite om övriga sörjande som de om henne. Hon har sina minnen av honom och deras liv, ingen annan har dem.

Agnes läser, men lägger ifrån sig boken som luktar rök. Hon fick häromsistens tre kassar böcker från ett hem där det har rökts. Och hon minns med förskräckelse hur den egna familjens gardiner såg ut där de låg i badkaret för skonsam tvätt – i en sörja av nikotin, någon gång på sjuttiotalet kanske. Usch, hur kunde hon? Och, tacksam att hon slutade röka för länge sedan. Hon har till och med glömt när. Hon rökte cigarrcigaretter bevars, ett försök antagligen att göra sig intressantare. Nu kan hon inte tänka sig att någonsin röka igen. En av de laster hon aldrig behöver bekymra sig om mera.

Vad övrigt att rapportera? Jo, hon har just gjort en Dry Martini, tre iskuber, ett par citronskalsflagor och tysk gin inköpt på Cypern, samt Marezzo. Det är enligt hennes förmenande den enda vermouth som duger. (Hittade inte bilden av mitt fina martiniglas, den här av det gamla stallet får duga.)

Agnes målade naglarna igår, idag undrar hon varför. Bara jobbigt att ta bort, det är inte snyggt, är inte hon. Tar bort det.

Bredvid henne på bordet ligger en anteckningsbok och penna. Hon har skrivit en lång lista över vad som behöver fyllas på av livsmedel och viktigheter. Längst ner står TULPANER,  GODIS. Hennes egna minitulpaner i rabatten har börjat visa sina röda huvuden. Hon får för sig att de ser ännu mindre ut än de brukar, kanske inte så konstigt. Såvitt hon kommer ihåg har hon inte gödslat rabatten på länge.

Agnes går en vända neråt sjön, isen har gått. Och en tussilago sitter ensam i gräset. Svanar på sjön, en mås ligger i sitt rede på stora stenen.

Hon har ont i ryggen, sitter antagligen för länge och för mycket. Ändå fortsätter hon sitta, med paus för att gå ut och sekatöra lite oönskade små kvistar på det stora trädet. Och vedhämtning, när ska hon lära sig att ta mindre i korgen och kanske gå två gånger?

Pasta Carbonara (kolarhustruns, med hänvisning till svartpepparn) till middag. I morgon blir det lax och lättstuvad spenat har hon redan bestämt. Agnes längtar efter fisk, helst färsk, men just nu får fryst duga. Vimsan har varit ute flera timmar, men kom när Agnes nyss öppnade ytterdörren. Kvart i fem. Nu får hon stanna inne, kattluckan är ännu inte inhandlad, men godkänd av husvärden. Krokusar, fjolårslöv, oönskade små kvistar…

Idag får vi veta att Gösta Ekman är död. Och jag läser att hans hustru häromdagen hade premiär för sin pjäs om att närma sig livets slut. Det får mig att tänka, att kanske, kanske är det inte enbart förfärligt när en älskad människa dör. Kanske kan det också förlösa någonting, ge något ännu mera av den älskade till andra människor. Jag vet inte vad teaterföreställningen heter, vet inte ens var (Dramaten?) den hör hemma, men kombinationen av död och skapande gör mig märkligt glad.

Må du vila i frid, Gösta Ekman. Du har givit mycket av glädje och ödmjukhet till världen. Tack.

Agnes får ingen ordning på vedspisen idag. Den vill inte. Varken ljusstumpar eller tidning hjälper. Och det är kallt i köket, tretton grader nu, tolv när hon kröp ur sängvärmen. Senaste tändförsöket tycks fungera, det brinner lite i de tunna pinnar hon lagt in, kanske tar det sig. Vinden får trädkronorna att svaja, och förklarar att det är kallt inomhus. Himlen är jämngrå, dimman från i morse har lättat något.

I rabatten syns något litet blått, och tulpanblad kommer upp ur jorden också där hon inte minns att det fanns några i fjol. Det blir nog vår igen.

Idag ska hon dammsuga bilen och torka rent inuti. Ta in och tvätta mattorna. Snöskyffeln fick flytta in i källaren igår. Hon ska komma ihåg att fylla på spolarvätska också. Men än så länge sitter hon i morgonrocken vid sitt kallnande te. Så här KAN det se ut…

Facebook. Jag blir väldigt tveksam till att den som skrivit en bok om självmord (mitt ord fortfarande, även om jag lärt mig att det kallas suicid numera) gör ett inlägg och undrar över hur ”vi”, någon sorts kollektivt vi, kunde förhindrat ”Noppes” död. Noppe, kungavän mm, valde att ta sitt liv för några veckor sedan, begravs i dagarna. Känns som profitering på någons död. Hen skriver att det inte handlar om val i det här sammanhanget.

För mig gör det det, liksom allt annat i livet i någon form är ett val, ett beslut. Det beslutet har ingen utomstående rätt att ifrågasätta, hur plågsamt det än må vara för någon annan. Möjligen har de allra närmaste det. Den som väljer döden för egen hand får ta konsekvenserna, även när de spiller över på kvarlevande och de är så otroligt sorgliga. Jag vill aldrig förneka att det förmodligen är närmast omöjligt att acceptera det val den döda har gjort. Ändå är det valet den enskilda människans, ingen annans.

All död i otima tid, suicid eller olycka eller sjukdom, är ingenting som är enkelt att ta till sig. Det är, och det är något som är de enskilda människornas. Att vi sedan behöver tala med varandra om vår sorg, om vår oförmåga att förhindra död för de vi älskar, är en annan sak. Vi behöver bli öppnare om våra allra innersta rädslor och vår ångest. Vi måste tala med varandra. Kanske kan det hjälpa någon, att överleva eller att acceptera.

Agnes har löst både Svenskans och DNs supersvåra sudoku, hon har lagt in böcker på Bokbörsen, läser lite här och lite där, har varit till brevlådan (som var tom), bestämt tvättid nästa vecka med fd maken innan vi åker med bilen för däckbyte. Diskat och torkat, ätit tidig middag på resterna av köttgrytan. Bytt handhandduk i köket, den blir fort sotig. Tagit in ved. Eldar och fryser, trots att hon är välklädd. Tycker synd om sig, men har ingen offerkofta på. Livet är bara tomt.

Fredag utan helgstämning, den kanske försvann i och med att livet utan anställning och tvingande tider började? Numera är det ingen stor skillnad på dagarna.

Läser just nu Lina Forss Hallonbäcken, och tycker om det hon läst hittills. Agnes har alltid flera böcker på gång, de ligger i travar och väntar på humör och läslust. Som varierar. Sophie Kinsella ”Mina hemligheter”, Anita Shreve ”Pilotens hustru”, Virginia Ironside ”Nej! Jag vill inte gå med i en bokcirkel., tidigare nämnda Crister Enander ”Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, Zinat Pirzadeh ”Fjäril i koppel”, Lolly (!) Winston ”Brustna hjärtans café”, Julie Garwood ”Hjärtekrossaren”, Patrick White ”En frans av löv”. Om andan faller på.

I morgon är det dags att fylla på frö i fåglarnas matautomat igen, nivån där varierar också tämligen fort. Gör inget, ännu har Agnes en halv säck solrosfrö stående i toalettrummet. Mössen får sitt genom allt nötväckan ratar och släpper ner på backen.

Idag såg hon rådjur och svanar som betade nära varandra på en åker. Och hon såg en man vid tobaksdisken i affären, han hade förmodligen vunnit stora pengar. Kassörskan kom fram till honom med en tjock bunt femhundrasedlar, som mannen stoppade ner i plånboken. Senare såg hon mannen igen, vid bröddisken – 10 frallor för femton kronor.

Nu eftermiddag, de som jobbar på gården har åkt hem till sitt. Agnes eldar och eldar, men blir inte varm. Och Vimsan vill inte gå ut, ingen av dem gillar det väder som nu är. Snön från i morse är borta. Bilen skulle behöva tvättas, men det får vänta till nästa vecka och däckbytet. Hon nöjer sig med att se till att hålla den fri från fågelskit.

Agnes har fått lite varierande epitet de senaste dagarna – mild, möjligen passivt aggressiv, klok, ödmjuk, intressant, sträng (syrran). Det sista gällde framför allt minnen från den gemensamma barndomen, där Agnes var väldigt mycket storasyster… Spännande med ord som får en att fundera över sig själv, inte för att Agnes har kommit fram till något eget slutgiltigt omdöme om sig. Ibland är hon nog både det ena och det andra.

Just nu är hon less, och vill just ingenting. Energin på bottennivå, lusten obefintlig. Alice B Toklas självbiografi återstår att läsa slut på. Det gör hon kanske. På bilden renfana från i höstas, inte mimosa…

Agnes tappade fattningen den gången i Isis Oasis, Kalifornien. När hon mötte J, och bokstavligt började skaka av lust och längtan. Naturligtvis går det att analysera reaktionen, att belysa den med känslomässiga fakta (finns sådana?) och komma fram till någonting. Det var hon inte i stånd till, då eller nu. Hon visste bara att den här lille flugviktsbrottaren med italienskt påbrå ville hon ha. Och han ville ha henne. Det var bara det att han var så mycket mera trogen sin hustru än hon sin man. Trogen är ett relativt begrepp, ett som hon tänkte mycket under på de år som följde. De älskade aldrig, de kysstes just inte – men de pratade om vad de ville med varandra, de bodde i samma rum (i sängar med sängbord emellan), de ville.

Hon skrev det hetaste kärleksbrev hon någonsin skrivit, han fick det hetaste kärleksbrev han någonsin fått, då. Idag finns de i varandras periferi, hon berättar det hon behöver berätta för honom, och han gör detsamma. De hör sällan av sig till varandra, men de vet att de fanns. Någonstans har hon utskrivna mejl och brev, kanske har han det också. Hon ska elda upp det hon har, ingen mer än

hon och han ska ta del av dem. Snart ska hon göra det. Men inte idag.

Mild?