beskrivarblogg

Internet kommer och går där jag sitter i vardagsrummet. Det gör ingenting, jag behöver det inte hela tiden. Förmodligen borde jag sätta mig vid mina pappershögar och redigera – om det nu är det jag gör när jag stryker och ändrar ”hon” till ”jag” och tillbaka igen. Har inte riktigt klart för mig hur jag vill ha det.

Syrran ligger i soffan och har just fått en extra filt över fötterna, hon somnar nog strax. Vädret idag är sömnigt, efter nattens regn.

Skriverierna jag bar med mig hemifrån får vänta, idag känns det inte som om jag vill bli ledsen igen. Vill tänka på mannen min och bli glad i stället. Minnas vårt liv tillsammans när vi hade roligt, när vi lekte och tramsade. Sörja honom lite stillsamt, och lugnt. Inte med rinnande tårar. Jag märker att jag biter ihop käkarna när jag skriver detta, och kan slappna av när jag blir medveten om det. Kanske ska jag gå och sätta på en kopp kaffe, syrran köpte bakhlava (har förmodligen stavat fel) och mandelkaka igår.

Har läst ut Lawrence Durrell´s bok Bitter Lemons. Första halvan var fylld av energi, fängslande, rolig med ett språk som levde. Andra halvan var en skildring av orostider, politik, våld och elände – och kanske därför hände också något med hans språk. Inte alls lika fängslande, trots att det beskrev en verklighet som var grymt drabbande för många människor, både grekcyprioter och turkcyprioter.

Här i byn fanns inte så många turkcyprioter, ett drygt hundratal enligt någon källa/bok här i huset. De lär ha flyttat när delningen genomfördes, till ”närliggande byar” enligt samma bok. Undrar förstås hur den flytten gick till, här finns numera enbart grekcyprioter. Och några obebyggda tomter… Här finns heller ingen moské.

Syrran tar sin lilla tupplur, jag löser supersvårt sudoku i Svenskan, DNs är redan avklarat. Väntar lite med kaffet så jag inte stör min sovande syster. Fd maken har äntligen svarat på tilltal, så nu vet jag att de har det bra, även om vädret är trist.

Hemma från en heldag i Larnaka, trött.

Vi åkte klockan tio och nu är klockan halv sju. Hittade en parkeringsplats när vi kom dit, parkerade, tog ”landmärke” och började gå runt i stan. Vid lunchdags åt vi calamares och pommes frites, gott, och drack varsin öl. Tittade på havet. Småningom började vi leta efter parkeringsplatsen… Det tog ett par timmar och samtal med poliser och hjälpsamma människor. Till slut hittade vi tillbaka, och då var det dags att försöka ta reda på var man kunde tanka. Även det gick till slut bra. Då skulle vi hitta ut från stan och vägen hem – vilket vi till slut gjorde. En händelserik dag. Vi åkte dit för att fixa Barbros odugliga lokaltelefon, men det lyckades vi inte med.

Det fulaste hus jag någonsin sett, SKÄRT, stod på en åker. Å andra sidan såg vi flamingos i saltsjön strax före Larnaka, det var härligt. Och vi såg Hale Sultana Tekke (eller så), moské och mausoleum över Mohammeds faster som trillade av en häst och dog där för länge sedan. Arkeologiskt rikt område, svenska arkeologer lär ha hittat den största guldskatt som hittats på Cypern någonstans i trakterna. I alla fall står en container med en stor svensk flagga på på en höjd nära moskén. Och sjön som var flera sjöar har varit ”saltgruva” länge, om den är det nu vet jag inte.

Jag inser hela tiden hur lite jag vet om den här delen av världen. Lawrence Durrell´s bok ”Bitter lemons” gör mig medveten om det, att gå i Larnaka, se gamla kyrkor och hus gör detsamma. Har också läst mig till att Maroni efter det senaste grekcypriotiska debaklet bulldozade ner turkcyprioternas hus som hämnd. Det lär vara så att ingen kan köpa tomterna eller bebygga dem, men händelserna måste ha skapat oläkliga sår i människorna som dittills levt tillsammans. Och ännu är ingenting klart med de krav man har på varandra från ömse håll, och mitt i sitter de engelsmän och andra som köpt tidigare turkcypriotiska hus och tomter, sålda av grekcyprioter som inte haft rätt att sälja, eller tvärtom.

Vi såg också att det badades i havet i Larnaka, där finns en fantastisk strandpromenad, och där fanns också den trevliga restaurang vi åt lunch på.

Läser vidare i  Durrell´s ”Bitter lemons” och skrattar högt åt skildringen av husköpet och förhandlingen innan allt är klart. En välskriven bok, den inleds med orden ”detta är ingen politisk bok”, men det är klart att den är, eller åtminstone var. För mig är den spännande att läsa idag, femtio eller flera år sedan den skrevs. Idag, när världen fortfarande ser ut som den gör här, och livet fortsätter att krossas av krig och religion och girighet bara tvärs över det hav jag ser ut över varje morgon just nu.

Hur skulle ett nytt liv se ut? Ett annat, med samma gamla människa – vad skulle vara eller kunna bli annorlunda? Agnes har inte fantasi nog. Hon ältar på i sina vanliga tankegångar, i sin begränsade värld.

Vissa fakta är inte alternativa.

Hon är sjuttiofem år, hon är hyfsat frisk, hon är mest ledsen (det kan nog ändras med tillräcklig annan påverkan än hennes egen). Rynkor och grått hår, och stela leder och för mycket mage är som det är, där finns inga alternativ. Häromdagen såg hon en kvinna som fixat till ansiktet (om något dessutom vet inte Agnes), ögonen var rynkfria, ansiktet slätt, leendet litet – så vill inte Agnes se ut. Viveka Lindfors är hennes ideal, hennes vackra åldrade ansikte är oförglömligt.

Men vad har hon för alternativ? Hon kanske kan spara hårt, och få ihop till en längre utlandsvistelse någonstans där det är billigt att leva? Kanarieöarna? Att flytta för gott har hon svårt att tänka sig. Hon trivs i huset, bättre om sommaren än om vintern, men trivs. Och Vimsan mår bra här.

Ett sparalternativ är att sluta köpa vin, gin och Marezzo. Tänker Agnes och fyller genast på vinglaset som hon just tömt.

Kanske kan hon bli mera intensiv i sökandet efter uppdrag, korrekturläsning, redigering, språkgranskning. Hon är ganska lat… Hon har tiden, fortfarande har hon också förmågan, känslan för språket och ögonen. Och hon behöver pengarna.

Flera alternativ? Agnes väntar på att hon ska vakna en morgon med en sådan strålande idé om något att sälja på nätet, enkelt att skicka, något ingen annan har tänkt på. Än har det inte hänt.

En halvtimmes promenad varje dag är också ett alternativ till det nuvarande livet. Eller en cykeltur när snön är borta. Yoga har hon tänkt på länge, kanske finns det någon möjlighet i Norrtälje – hon kan åka in och göra det hon ska och avsluta med yoga och åka hem därefter. Hon vill ha bättre kontakt med och kontroll över sin kropp än hon har nu.

Klädinköp gör hon inga, så där finns ingenting att spara in på. Hennes matkonto är också tämligen väl genomtänkt, några spontanostron när de är billiga inträffar, men inte ofta. Internet och telefon är också under kontroll. Ingen teve, inga filmabonnemang, ny telefon i födelsedagspresent. Tämligen ny dator, och fungerande skrivare. Inga tidningsprenumerationer numera, och böcker köper Agnes mycket sällan. Däremot säljer hon böcker på Bokbörsen, inga stora förtjänster, men böckerna får ytterligare ett liv. Och sex-sju brinnande ljus på köksbordet varje kväll behöver hon. Liksom kattmat till Vimsan, och p-piller/avmaskningsmedicin.

Eftersom hon klippt av sitt långa hår måste hon fortsätta klippa. Det är inget alternativ att låta det växa ut igen.

Hon har inga kostnader för mediciner eller läkarbesök. Nya glasögon är aktuellt, kanske nya hörapparater också, behöver undersökas. Tandläkarbesök likaså, hon undviker det så länge hon kan, förmodligen ställer det hennes ekonomi på huvudet…

Finns det dolda alternativ här, något hon inte ser eller begriper? Eller är det bara ”samma lika”, same old story, igen?  

Kaprifol på ett före detta träd är också ett alternativt liv. Ett vackert sådant, förhoppningsvis snart där igen.

Agnes börjar fatta att hon nog varit ordentligt deprimerad länge. Antagligen ända sedan i maj förra året, då mannen hennes dog. Deprimerad eller sörjande, vad är skillnaden? Nu börjar hon tröttna på sitt ensamliv, hon är trött på sig, hon vill leva igen. Och hon fyller 75 idag…

Snart har även den här dagen gått. Nu är det mörkt ute, har kommit lite snö, det var därför katten inte ville gå ut idag. Agnes gick ut på trappen och ropade ett antal gånger, innan hon kom på att kolla på sin säng – där låg Vimsan och sov gott. Ack ålderdom och klent minne – eller dåligt fokus, eller depression eller vad det nu handlar om. I morgon kommer ”hela familjen” hit, äldste sonen och hans hustru har fixat med mat och dryck, Agnes har inte behövt bry sig ett dugg. Och det är skönt, annars hade det nog inte blivit något födelsedagsfirande.

I början av mars åker hon på fjorton dagar till Cypern och syrran, som hyrt ett hus i fyra månader i byn Maroni, i trakterna av Larnaka. Det blir bra med omväxling, Vimsan bor hos Agnes fd make under tiden.

Om hon nu förstår att hon varit deppig, vad kan hon göra för att ändra på situationen? Ändra på sig, så att hon någonstans hittar någonting att vara glad över. Skrivandet är inte längre den diversion det en gång var. För ögonblicket har hon väldigt liten (konstigt uttryck) lust att skriva – men hon vet att det blir skrivet något även utan lust.

”Sorgenoteringarna” från de första månaderna efter mannens död får följa med henne till Cypern. Kanske kan hon få sig att göra någonting med alla orden – eller bestämma sig för att de gjort sin tjänst. Hon blev inte direkt mindre deppig när hon senast läste igenom papperen för ett par veckor sedan. Nu har hon kanske omfattat tomheten och saknaden, hon är inte lika svallande galet vrålande ledsen längre – men hon är avställd. Tom. Ensam. Gammal, skrynklig, småfet, stelbent, rödnäst och seg. Initiativlös, ingen energi.

Dock finns hon fortfarande, Agnes. Hon vaknar även om hon haft svårt att somna och sedan svårt att fortsätta sova. Hon går ur sängen, gör frukost, eldar, släpper ut katten när katten vill ut. Klär på sig, duschat om det inte är svinkallt i duschrummet. Tvättar emellanåt, lakanen får följa med hem till fd makens tvättstuga. Hon dammsuger, torkar golven, diskar och torkar disken. Tar in mera ved och fortsätter elda.

Hon är noga med att blåsa ut ljusen när hon lämnar köket. Tavelbelysningen i vardagsrummet får stå på hela natten, ger lite ledsyn när hon ska till toa. Utifrån betraktat fungerar hon hyfsat. Inifrån sett gör hon det inte. Hon får prata med sig för att inte ångesten ska överväldiga henne. Hon mantrar för att stänga av hjärnan. Läser en massa skitböcker för att rymma en stund, minns just ingenting efter läsningen. Läser om flera av de egna böckerna, om det gått så lång tid sedan förra gången att hon inte kommer ihåg allting. Minnet var uppenbart bättre förr.

Mannen hennes är död. Hon behöver ibland tala om det för sig. Det händer att hon tänker att det skulle han gilla, det skulle han vilja veta – tills hon kommer ihåg.

31 januari – jag kom ur sängen även idag. Vimsan är ute, jag håller på att avsluta frukosten. Ljusen på köksbordet brinner, fast det nu är ljust ändå. Eldar. Drömde i natt att jag talade om för några andra kvinnor att ”jag vill ha en man igen” – så kunde man väl inte säga, inte så rakt på sak, inte så klart och tydligt… Jag stod på mig.

Det är sant, jag vill ha en man igen, och inte enbart för sällskaps skull. Någon att älska. Smeka, hitta våra former för sex och samvaro – även om det skrämmer mig lite, tanken på att finna intimitet med en helt okänd människa.

Framåt kvällen blir jag osäker på om det ännu är tisdag, men det är det. Har satt på elementen i de andra rummen så att huset ska vara varmt till lördagens födelsedagsfirande – det borde  räcka. På fredag morgon ska jag lämna bilen på verkstad för att få ny vindrutespolarspak, i stället för den som gick tvärt av häromsistens. Lär kosta ca femtonhundra som jag inte har just nu – de får fakturera bilägaren. Hoppas jag.

Har köpt två alkoholfria bubbel, plus två vanliga till lördagen. Richard Juhlin, champagnekännaren, har ”gjort” de alkoholfria, och de är riktigt drickbara. Sonen kanske har med sig något vin han också.

Börjar begripa att jag måste ta tag i mitt liv. Bestämma mig för något annat än att sitta här ensam och uggla. Jag mår inte bra av alltför mycket ensamhet, samtidigt som jag behöver vara för mig själv, kanske mera än många andra. Men jag behöver också bli glad emellanåt, tramsa och ha roligt tillsammans med åtminstone någon annan människa. Det känns för länge sedan. Och det räcker inte att prata med mannen min, hans död gör hans svar så förutsägbara, det blir bara mina egna tankar ett varv till. Med lite tårar som lök på laxen.

Jag tittar på bilden där han sitter med sin knäppa mössa och sin silvershaker med Dry Martinis i, i handen – i Rålambshovsparken en sommar för några år sedan. Han ser så finurlig ut, hela han är så typiskt han – så igenkännbart han, och så saknad han. Den bilden kan jag inte få över från telefonen. Det blir himlen i stället.

Ljusen på köksbordet brinner, igen. Det är kväll och Vimsan är inne.

Hämtade sonens klädgarderober från hans fars källare. Rationellt, vill försöka sälja kostymerna, han är ändå död…

När jag så kommer hem till mig och öppnar påsarna – så går jag sönder.

De – kostymerna, fina skjortorna, slipsarna – de talar om för mig att han hade ett hopp om ett liv igen, och det livet fick han inte. Jag ylar, katten gömmer sig, tårarna rinner och hans kläder hänger här och där. Han hoppades, han vårdade sina fina kläder – och nu är han död, och jag ska försöka sälja hans kläder….

Älskade sonen min, du behöver inte dina kostymer ocxh fina skjortor, inte din anorak och korta överrock heller – någon annan kanske kan ha glädje av dem. Det gör så ont att du inte behöver dem, det gör så ont.

Någonstans i mig vet jag att du skiter fullkomligt i dina kläder. Nu. Eller du bryr dig inte, för du kan inte bry sig längre. Men jag önskar så att du kunde bry dig, att du fanns här hos oss, att du fanns. Du gör inte det. Inte du heller. Men du fattas, dina kläder far snart iväg till Sellpy eller så, resterna av dig finns på Sundbybergs kyrkoård, du finns i mitt hjärta som gråter. Din far grät när jag talade om att jag skulle ta med mig klädpåsarna, jag klappade om honom lite förstrött. Varför blev han så rörd? Nu vet jag.

Lördag 21 januari 2017. Har kollat bokföringen för förlaget och ser att jag ska betala drygt 8 000 i moms i maj, plus att jag i fjol gjorde en vinst på ca 4 000 kr… Har dessutom gjort en sockerkaka, och ätit upp en tredjedel.

Nu är det mörkt igen, klockan är halv fem och Vimsan sover på min säng. Jag gäspar. Det blir pizza med mozzarella till middag idag, ids inte göra något annat.

——–

Skrev söndag igår redan, men nu är det söndag, och klockan är halv tre. Har gjort en röra av lök, vitlök, champinjoner, squash och kyckling, plus grädde och soja – till pastan jag tänker koka till middag. Och så har jag dammsugit, och tagit in ved. Eldar, känns som om mina händer inte blir varma idag, trots att det är plusgrader ute. Vimsan är inne nu, har varit ute en vända i förmiddags. Åker in till fd maken i morgon för att tvätta, och så far vi ut till landet för att kolla avloppet som åter inte godkänts av kommunens inspektion…

Är totalt uttråkad. Alldeles absolut uttråkad. Läser om böcker jag inte ens första gången var fängslad av. Om jag vore den skrivande människa jag ibland hävdat skulle jag ha använt dagens timmar till produktivt skrivande. Det har jag inte. Någon på FB definierade ”författare” som någon som kan leva på sina böcker, andra var amatörer. Jag är knappt det sistnämnda.

Har just sålt Catullus dikter på Bokbörsen, förord Ebbe Linde. Han (eller kanske de) var författare, oavsett om han/de kunde leva på sitt skrivande!

Ovan ett exempel på en annan författare som förmodligen kan leva på sitt författarskap – och som har en man som just blivit ordförande för Pen i USA – han lär behövas framöver.

En gång trodde jag som morsa att det räckte att älska mina barn, att det förslog om jag talade om det för dem, flera gånger, så skulle de hitta sin plats i sina liv och leva goda liv. Det tror jag inte längre. Den son jag älskade av fullaste hjärta av de tre är död. Han levde dessförinnan ett gott liv, tills det inte var så gott längre. Tills han blev alkoholist och förlorade allt, till slut sitt liv. Han tog med sig en bit av mitt. Jag som trodde att kärlek skulle räcka över alla katastrofer och misslyckanden, att kärleken till en son kunde hjälpa honom att leva.

Nu sitter jag här, en morsa bland andra morsor. Och läser ett meddelande på Facebook, om en mamma som insett att hennes son är SD och värre, och hon är så bottenlöst ledsen över det. Jag förstår henne. Hennes kärlek räckte inte heller, hennes kamp som ensam mamma till sin son var inte nog för att han skulle bli vuxen med en rimlig syn på politik och samhälle.

Var räckte vi inte till? Var försvann våra barn annanstans, till liv vi aldrig önskade dem, till tro på något som inte går att omfatta? Var gick det fel?

Hommage à Ulf

Nu har jag visat mig själv att jag kan öppna ostron. Sex stycken avnjutna en tisdagskväll. Men jag saknar min ostronälskande man. Och det blev ingen Chablis till, ett glas Fumée Blanc fick duga.

Vad gör ni andra, när själen bara gråter och ni snörvlar och inte vill någonting längre? Sitter ni där bara, fortsätter ni gråta, skriker ni i er ensamhet? Jag gör alltihop, jag sitter där, jag snorar och grinar, jag skriker för mig själv. Vimsan tål min låt. Jag gör det inte.

Sex ostron och jag går sönder. Fan vad jag saknar dig, älskade man som bland allt annat var fenomenal på att öppna ostron. Älskar dig – älskade dig.

Vad ska jag göra med resten av livet?

Gårdagen: åkte med fd maken hem till mitt, hämtade det som skulle hämtas, packade bilen, slängde in bilnycklarna på förarsätet för att inte tappa dem när jag fyllde på spolarvätska. Bilen låst, alla dörrar, bakluckan, låsta. Där låg nycklarna och hånflinade åt mig.

Reservnycklarna eventuellt hemma hos fd maken, sisådär sju mil bort. Hans nycklar till lägenheten också, liksom mina i min inlåsta väska. Hans telefon hade han tack och lov runt halsen. Jag kunde ringa till gårdens förvaltare, som kom efter några minuter. Han kunde förstås inte heller öppna bilen.  Men han hämtade Kim, den enda som jobbade igår och var ”teknisk”. Kim kom, medförande hårt plastband och tunn ståltråd, en annan hjälpsam gårdskille hämtade träkilar. Ännu en kom och stöttade med goda råd.

När jag givit upp och var beredd att ringa bärgare, fixade Kim det hela. Han hade lyckats pilla in plastbandet genom dörrfönstret och otroligt nog också lyckats dra upp dörrhandtaget inifrån. Fråga mig inte hur det gick till, hans enorma tålamod – gör om en gång till, gör rätt – hade stor del i det hela. Fd maken kunde avalarmera yngste sonen som var beredd att åka hem till lägenheten och se om reservnycklarna fanns där. Vi kunde göra det vi skulle och åka tillbaka till Sundbyberg. Kan inte lägga in någon bild eftersom jag inte fixar att flytta bilder från Google-kontot till bloggen….

Nu vet jag inte vad jag ska göra för att tacka för hjälpen, men något kommer jag nog på!!