beskrivarblogg

Ord som slutar på -lös föll mig in i morse –

sömnlös, tröstlös, modlös, kraftlös, maktlös, hjälplös, aningslös, arbetslös, makalös, kärlekslös, hopplös, fruktlös, viljelös, bostadslös, svarslös, trolös, mållös, menlös, hejdlös, kravlös, hjärtlös, skolös, tidlös, historielös, tidlös, makalös, formlös, smaklös, ordlös, barnlös, rådlös, rolös, fredlös, taktlös, konstlös, doftlös, känslolös, laglös, livlös, tonlös, drömlös, måttlös, rastlös, lealös, viktlös, steglös, redlös, tanklös, rättslös, doftlös, harmlös, värdelös, vettlös, ringlös, spårlös, rotlös, gudlös, arvlös, tröstlös, lönlös, spårlös, andlös, aptitlös, hudlös, vårdslös, väglös, ändlös, stiglös, skoglös, trädlös, skinnlös, ryggradslös, hemlös, sorglös, tandlös, tårlös, lottlös, värnlös, medvetslös, sanslös, orkeslös, själlös, idélös, skamlös, ljudlös, byxlös, trådlös, ärmlös…

-lös. Något som saknas, fattas, inte finns. Längre eller aldrig.

”Ett ständigt nu som man hela tiden måste dela med någon annan”- Lisa i ”Bergets skugga”. Den meningen fick Agnes att fundera över hur det är att vara ”jag” när det inte finns någon annan? Har detta med alla orden ovan att göra?

Agnes har (minst) ett aktivt spår i hjärnan just nu – det handlar om allt hon aldrig kommer att göra, uppleva, erfara. Allt hon inte kan hinna med, allt hon inte vet om, allt hon inte har ekonomi för.

På Facebook såg hon en bild av en väg i Afghanistan/Pakistan/någonstans långt bort i världen. Bilden var suggestiv, en väg som böljade sig fram oändligt långt bort – och hon drabbades av insikten att hon aldrig kommer dit. Aldrig. Det handlar inte om att hon kanske skulle vilja komma dit, bara om ”aldrig”.

Det där aldrigspåret gör ont. Hon är inte katatonisk (ännu), hon är rimligt frisk, lever fortfarande ett uthärdligt liv. Ett ensamt liv. Men aldrig får mer och mer innehåll, visar sig allt oftare, gör rent hus med förhoppningar och förväntningar, ofta omedvetna sådana. Agnes har ingen lista där hon skrivit upp/ner sådant hon vill göra, hinna, se, uppleva. Men ändå kan hon ibland sakna sådant hon inte ens kände till, innan hon såg något som gjorde henne medveten om det. Det är då aldrig kommer in i bilden.

Vissa ”aldrig” känns bekväma. Andra får henne att gråta.

8 dec -16

Agnes kunde ha svurit på att hon hade katrinplommon i en burk i skafferiet. Hur hon än letar så hittar hon inga. Revbenen får klara sig utan, nej, hon kan nog ta ett par aprikoser i stället. När hon tar sig in i skafferiet en gång till hittar hon burken, den ser inte ut som hon trodde och gömde sig under ett paket vaniljsocker (som hon aldrig kommer att använda). Ibland är det bra att vara envis.

Kvart över två har hon varit till brevlådan, tvättat, lagt in annonser på Tradera, dammsugit kök och sovrum. Revbenen i grytan med de återfunna plommonen är klart, skyn blir god sås småningom. Kanske inte idag. Ingen sås någonsin av den skyn, glömde att vedspisen är så effektiv när den väl blir varm, spjället klarade sig dock, får ätas med rödkål eller varför inte surkål. Nu är grytan diskad och skyn uthälld…

När Agnes ändå dammsög i förmiddags passade hon på att ordna sladdröran under bordet till något mindre rörigt. Nu samsas alltihop i en vacker spånkorg, bakom högtalarförstärkaren. Hatar sladdar. Speciellt i hus med få eluttag.

Nu är Vimsan ute, det är mörkt och ljusen på köksbordet är tända. Hoppas katten vill in före tolv i natt. Igår var det tydligen ovanligt spännande att vara ute. Hon är definitivt mera nattdjur än Minsann var.

Hon minns att hon någon gång i natt låg och funderade över öronpinnar, topz, med pinnar av plast. Nu ska några butiker sluta sälja sådana på grund av all plast i haven (om hon förstått det hela rätt). Vem sjutton slänger all plast i haven? Och alla öronpinnar? Agnes slänger sina i den vanliga soppåsen, sorterar hjälpligt övrig plast, men inte pinnarna.

Att plast inte någonsin tycks förstöras helt tror hon sig ha begripit, och det är klart även för henne att det finns plast överallt. Hon har plastpåsar i frysen, som sopbehållare, tvål och diskmedel är förpackat i plastflaskor, livsmedel av alla de slag likaså. Tandkräm och body lotion, ansiktskrämer. Schampo och balsam, tvättmedel. En del hushållsredskap är av plast. Plasthinkar. Hårborstar, kammar, hårspännen. Datorer är plastiga, liksom många andra ”maskiner” som finns hemma hos de flesta.

Men hur hamnar så mycket i havet?

Och gör det någon skillnad för miljön att några butikskedjor nu får goodwill av att inte sälja topz med plastpinne längre? Är det ”alla bäcker små”?

Agnes vet faktiskt inte. Egentligen är hon väldigt okunnig när det gäller miljö och miljöförstöring. Hon bara håller med om att vi måste vara rädda om jorden, och inte hugga ner regnskogen. Är lite allmänt välvillig till alla som vet mera och ibland till och med gör något konkret för att värna miljön, inte bara i närområdet, utan i hela världen. Ändå smälter Arktis, men det beror väl inte på öronpinnarna?

Ibland önskar hon att hon aldrig lärt sig skriva maskin på den där sekreterarkursen för länge sedan. Då kunde hon förklara att det var så jobbigt att skriva utan att riktigt kunna fingersättning eller vad det heter. Därmed hade hon också själv en godtagbar förklaring till att hon aldrig får skrivet det hon inbillar sig att hon ska skriva. Men, Agnes är fortfarande väldigt duktig på att skriva, fingrarna hittar rätt för det mesta, och hon är snabb. Innehållet är inte lika snabbt.

Lite snö har pudrat bilen under natten, temperatur runt nollstrecket. Idag ska hon åka in till biblioteket, skaffa p-piller åt Vimsan, vin åt sig själv, och annat som behöver handlas. Jo, just det, hon ska vaccinera sig mot influensan också, mellan klockan ett och fyra på vårdcentralen.

Egentligen borde hon ta bort det halvskavda nagellacket också, innan hon beger sig till civiliserade trakter. Men ingen lär kolla hennes naglar, det får sitta. Hon nöjer sig med att tvätta bort vedspisens sot från fingrarna.

Hon sitter där vid köksbordet med tända ljus, i en skrikigt cerisrosalilaröd frottemorgonrock, ärvd efter syrran (som fortfarande lever dock). Färgen gör nästa ont i ögonen, men rocken värmer gott om morgnarna. Underställ under, både tröja och långkalsonger, nattens klädsel. Ingen ser henne här hemma heller, numera. Egentligen borde hon gå och duscha, men hon drar sig. Det är kallt i den delen av huset. Först ska hon nog ändå ta bort nagellacket. Det skär sig om inte annat mot morgonrocken. Och nagellack är inte hon, har aldrig varit.

Via krokiga tankar kommer hon till mannen sin. Han skulle nog ha gillat att hon nu klippt håret, ingen lång svans eller tappade hårstrån överallt längre. I stället en snällt välvårdad pageklippning, som nog inte är hon den heller. Men hon har inte bestämt sig för hur håret ska sluta, kortare än nu förmodligen. Efter jul eller så.

Mitt i alltihop sitter hon där och bölar så glasögonen blir strimmiga. Solen skiner in och visar att fönstret behöver tvättas. Tack och lov är det nog för kallt för fönstertvätt, hon får nöja sig med glasögonen. Och sluta grina. Det har aldrig fått någon att återuppstå. Han är död. Hon kan bara hantera sina minnen, försöka hålla dem så nära deras verklighet hon kan och ibland vara glad över det de hade. Hon kan äta ostron ensam, även om det är svårt att öppna dem. En god Chablis till kan hon också ha råd med någon gång. Bubbel dricker hon redan ensam, och skålar med mannen sin i hans frånvaro. Det är vad han förväntar sig, var han nu är.

Nu ”aceton” och därefter dusch. Rena trosor och strumpor, långkalsongerna får hänga med även under dagens utfärd. Hon blåser ut ljusen på bordet, lampan har hon redan släckt. Vimsan sover och vill inte gå ut.

Kaffe, med rena naglar och händer. En sotfläck på vattenkokaren åker också bort.

Någon sitter redan och skriver, en ny dag, en ny vecka, en ljusning därute. Allt enligt Facebook. Agnes har bara hunnit dricka sitt te, äta två smörgåsar med ost, ge katten nytt vatten och kolla, tre gånger, om hon vill gå ut (katten). Det vill hon inte. Vedspisen småmuttrar och brinner. Termometern visar nästan fem grader varmt plötsligt. Ur led är tiden.

Agnes själv är nog lite ur led också. Inte fysiskt, men inombords. Det är möjligen den gamla välkända novemberdeppen som följer henne, eller bara en sorts heltäckande melankoli som inte vill släppa henne. Det hjälper inte att hon ignorerar den så gott hon kan, att gå ut och gå gör livet lättare enbart den stunden. Hon har inte ens ro att läsa, det har alltid annars låtit henne ta sig annanstans när hon behövt det. I natt vaknade hon fyra gånger, somnade visserligen om, men drömde olustigt. Väcktes slutgiltigt av att gårdens stora traktor for förbi med sand och blinkande varningsljus halv sju.

Hon borde klä på sig. Inte för att någon ser henne där hon sitter i sin morgonrock, bara för att de flesta nog klär på sig, åtminstone efter frukost. I alla fall de som måste iväg hemifrån och ta sig till jobbet. Det blir ju också varmare om ben och fötter, med kläder på. Huset är snällt uttryckt ”luftigt”. Just idag går det an, det är värre när vintern blir riktigt kall. Vedspisen orkar inte riktigt med då, och elementen drar för mycket el, är lågt ställda. Inomhustemperaturen i köket brukar ligga runt 12-13 grader. Fungerar för sömn, men det är inte direkt lockande att vakna och stiga ur sängvärmen.

Idag var det bättre, drygt femton grader i köksfönstret, varmare i rummet.

Lördag förmiddag. Agnes tittar på äpplena och tänker att hon behöver göra äppelkaka innan frukten skrumpnar. I eftermiddag kanske. Hon har tagit bort den döda näbbmusen som låg på trappen alldeles utanför kattluckan. Vimsan börjar lära sig att inte bära in sina byten. Kanske. Strålande sol, bara några grader varmt och lätt vind.

Agnes får för sig att hennes händer är magrare än de varit. Och fläckigare, hon har ju aldrig brytt sig om att skydda händerna från solen. Naglarna är i alla fall hyfsat kortklippta och målade med färglöst lack. De duger. Det får förstås även händerna göra, men varför magrar händer, hals och ansikte – men inte magen? För några år sedan när hon hastigt gick ner för mycket i vikt blev rumpan liten och skrynklig. Det är den inte längre. Men någon vidare ordning på kroppen är det inte, hon känner inte igen sig.

Hennes kropp var länge snäll och användbar till det mesta, numera kan hon inte sitta på huk om hon nu skulle behöva det i något sammanhang. Hon kan inte längre hoppa över diken, springer aldrig. Hon stönar och stånkar när hon kör skottkärran fullastad med matkassar och annat i backen upp till fd makens sommarhus. Behöver hämta andan när hon väl är däruppe, innan hon kan kånka kassarna uppför trappen till huset. Både konditionen och rörligheten kunde vara bättre. För att det ska ske behöver hon göra en insats, något mera än att kuta omkring i huset och dona. Disciplinerad träning. Hon är för lat. Dock reser hon sig ur skrivstolen och går en vända inomhus när hon suttit stilla en stund.

Hon minns att svärmor en dag ville ha hjälp att bädda sin säng, det var för jobbigt för henne. Då först förstod Agnes att svärmor var gammal. Än orkar Agnes bädda sängen, än är hon inte så gammal. Bara gammal.

En vän på FB uppfattar att hennes skrivande eller hon själv har blivit mera ”dansbandsmainstream” med åldern (hon är nyss femtio) och sörjer/saknar den hon tyckte sig vara för några år sedan. Till viss del kan jag tänka som hon – även jag var mera provokativ, kaxigare och mera högljudd när jag var yngre. Hade definitivt lassvis med mera energi också. Om det är ålder eller liv som förändrat mig vet jag inte, kanske lika delar av både och. Och vad dansbandsmainstream kan tänkas betyda inser jag alls icke. Men det är ett ord som väcker funderingar åt spretiga håll. Tack för lånet Johanna Wistrand. Bilden visar en akryl av Philippe Auriol, Paris.

Nu är hon där igen, Agnes. Med fingrarna på tangenterna, magen full av potatisplättar, bacon, blodpudding och lingonsylt och ett glas vin bredvid stolen. Disken är diskad av fd maken, Vimsan ligger fortfarande i soffan och lamporna lyser i höstmörkret. Ljusen är utblåsta för stunden.

En vän föreslog att de båda skulle göra som popartisterna – dra sig tillbaka i 1-2 år och så återkomma med varsin bok färdig. Kanske är det en idé, åtminstone kan hon känna igen tanken att allt omkring henne stör skrivandet. Det är förmodligen inte sant, men än så länge kan hon gömma sig där bakom. Om hon har all tid i världen, ingen som stör eller ställer några krav, mat och husrum och sin dator – vad är det då som hindrar henne från att skriva? Om det nu är det hon ska innan hon dör.

Svaret är enkelt – hennes bristande tilltro till sig själv är det som hindrar henne. När hon var liten trodde hon på sig. Vartefter åren gick försvann den där tilltron. Nu är den så gott som borta. Den kvicknar till lite när någon vän är uppmuntrande, och så falnar den igen. Hon begär verkligen inte att människor i hennes närhet ka knalla omkring och tala om hur bra hon skriver, inte varje dag åtminstone. Men hon behöver höra det emellanåt.

Och varför gör hon sig så beroende av andras gillande? Jo, för att om hon får det fast i lagom små doser, så behöver hon ändå inte ta sig samman och skriva sin bok. Och får hon det inte alls, så behöver hon definitivt inte skriva sin bok. Då kan hon ju inte göra det. VSB.

Back to basics. I alla fall i hennes liv. Hon duger inte som författare, hon har väl med tvekan godkänt som morsa, som hustru inte godkänt de sista långa åren, som kärbo passabel till sammanbrottet. Därefter återigen accepterad, emellanåt. Av sig själv och av ”mannen hennes”. Numera är hon möjligen åter godkänd som fd maka. Och hon godkänner sig själv lite mera än för nårga år sedan när all skuld, alla sorters skam, tyngde. Skulden och skammen kan hon också använda som anledningar att inte ta reda på vad hon verkligen vill – och när hon vet, göra det.

”Drömmarna finns där” sade vännen hennes i mejl idag. Och visst gör de det.

Det är inte riktigt dags att göra en sådan här ännu – men minnas och drömma kan jag.

Fredag är det visst. Sol och några grader varmare. Agnes blir lite glad när hon tittar ut. Annars är hon idag lättirriterad, till exempel på fd maken som envisas med att själv jämföra nyinköpt glödlampa med en som sitter i lampan. När hon hade med sig den gamla trasiga och jämförde redan i butiken. Själv är bäste/bättre dräng – kan hon väl känna igen hos sig också.

I natt sov hon i alla fall bättre än tidigare i veckan, även om hon vaknade okristligt tidigt och försökte somna om utan att lyckas. Vimsan tillbringar nu nätterna i soffan, och utomhus förstås. Agnes läser ”Fatimas hand” av Ildefonso Falcones, den är tjock och kan med fördel intas i smärre portioner. Ingen sträckläsning. Ännu inga ”påstådde” heller, som i den föregående av samma författare, ”Katedralen vid havet”. Och än så länge är både de och dem korrekta. Det var de inte i ”Katedralen”, dåligt av Bazar. ”Fatimas hand” är utgiven av Bonnierpocket.

Ingenting särskilt på programmet, inget program ens, någon sorts utevistelse blir det under dagen. Svamp är det ingen idé att titta efter. Men det går ju att gå i skogen ändå. Roligare än att gå längs vägen runt området.

Hon funderar på maratonskrivandet i november. Ska hon ge sig på att hantera det som upptagit en stor del av hennes liv de senaste drygt trettio åren – hennes relation till ”mannen hennes” som hon valt att kalla honom. Hon har redan skrivit mycket, både om det som var härligt och roligt, och annat. Agnes har svårt att bestämma sig, som så ofta. ”Du är så mesig” tyckte bästa vännen häromsistens. Det är hon nog, mesigheten ryms vid sidan av modet, och allt annat hon är.

Hon raderar det hon skrivit om ögonblickets känslor. Det räcker med att de känns, de behöver inte uttryckas.

I sin nya dator får hon information om nya mejl, klart störande. Vad hon än håller på med så kan hon inte låta bli att se efter. Nyss lärde hon sig att SSU fyller 100 år nästa år. Tror de gjorde större nytta då de började jobba, än nu. Nu agerar de tydligen kraftfullt för ett bättre betygssystem, det är väl bra. Tror också att de fortfarande behövs, för ett solidariskt samhälle på flera fronter. Eller för att enbart bromsa det som pågår i Sverige – det som gör att samhället sviker ensamkommande barn, funktionshindrade som behöver assistens, gamla på äldreboenden, psykiskt sjuka, människor med beroendesjukdomar. En lista som kan göras lång idag. Vart tog socialdemokratin vägen? Min pappa och hans bröder, mormor som var med och startade en kooperativ butik, och alla andra kämpar som tydligen dog ut någonstans för några tiotal år sedan – jag är glad att de är borta och slipper uppleva hur en alliansregering både bryter mot lagar och indirekt dömer människor till döden.

Se där var som kan rinna till av en mejlavisering. Den där flaggen får nog vara kvar.