beskrivarblogg

Halv elva, har redan klarat av en snabb kissvända med Louie, plus en längre promenad. Utan att halka på ändan. Nu är han nöjd för ögonblicket, efter att ha spårat på en stor åker full av alla sorters fotavtryck, och dessutom skällt på en vit liten ilsk terrier som också var ute. Det var inte han som började. Agnes har en kopp kaffe bredvid sig. Vedspisen brinner.

Är mindre stel i nacken idag. Halsduken har gjort susen (varifrån kommer det uttrycket? Inte ens Google vet).

Kollar för säkerhets skull på kalendern, jo, det är lördag idag. Det var ju fredag igår… Lika grått. Fåglarna har tveksamt hittat till solrosfröna i automaten utanför fönstret, har ingen talg där ännu. Och hittills har Agnes enbart sett talgoxar.

Hon försöker bestämma sig för vilka kläder som ska med till stan på måndag. Något som passar julafton och nyårsafton och läkarbesök med fd maken däremellan. Något som fungerar för bilkörning. Något som värmer om det skulle behövas. Plus något som är skönt att bara slöa omkring i inomhus.

Vindlekorna mannen hennes gjorde snurrar fortfarande på altanräcket, en stund och så lägger de av för att börja igen. Ungefär som vi.

Tredje hundpromenaden för idag. Nu lagar Agnes mat, steker ris, lök, finhackad ingefära, en bit kokt skinka skuren i små tärningar, hackade tratt kantareller. Plus någon sorts gröna små bönor ur frysen. Stark Rajah-curry i stekpannan innan skinkan åkte i. Kanske några räkor när det blir dags för middag, hastigt iblandade. Doftar i alla fall gott. Bra att städa frysen emellanåt.

Agnes är glad att hon kom på att slänga ut diskstället. Nu diskar hon och torkar och köket ser städat ut direkt. Dessutom kan diskbänken användas för annat, som nu för att tina räkorna hon bestämde sig för att blanda i grytan. Louie har äntligen givit upp hoppet om att få en smakbit, och ligger under köksbordet. Matte har satt honom på sträng diet, och Agnes rättar sig därefter.

Ut i mörkret med hunden, ner till sjön och tillbaka. Kort vända, men tillräcklig. Vi höll oss på benen.

Känns konstigt med en fredagskväll som inte betyder någonting. Ingen glädje över ledighet, ingen god mat planerad, inget sällskap att njuta några glas vin med. Ingen som öppnar ostron. Bara en sån sak.

Men väl en tjatig Agnes, en klagande kärring, gråhårig och skrynklig. Full av självömkan, men utan offerkofta. Hon är väl medveten om att ensamheten nu är ”betalning” för icke-dito tidigare, någon sorts balansering. Grått hår och skrynklor får också de flesta med tiden, även om hon kanske en gång inte trodde att varken det ena eller det andra skulle vara fullt så påtagligt. Så verkligt. Inombords vet hon inte riktigt hur gammal hon är, men ung är hon inte ens där. Möjligen lite yngre än utanpå.

Dagarna är långa, och tämligen tomma. Hundrutiner skapar välkomna avbrott. Hushållssysslor för en person tar inte lång tid, särskilt inte om man som Agnes tränat ett långt liv. Hon förströr sig med att paketera böcker och sälja struvjärn på Tradera. Ett sätt att bli av med sådant som hon inte själv vill ha, och samtidigt något att göra. Hon läser, kollar på Facebook, bloggar ibland. Skriver textsnuttar och vet inte varför. För några år sedan hävdade hon att hon ”skriver för att leva, lever för att skriva”. Ambitiöst, en aning övermaga kanske, med ett uns av sanning i orden. Då var skrivandet nödvändigt för viljan att leva, är det kanske nu också – men viljan att skriva är inte lika tvingande.

När mannen hennes dog hade hon en period av nästan maniskt skrivande. Några månader. Sedan mattades orden av, eller blev åtminstone färre. I november bloggade hon inte alls, och det hon skrev om sorgen efter mannen har hon inte publicerat. Åtminstone tror hon att det är så. Häromsistens skrev hon ut texterna, men hon orkar ännu inte läsa alltihop. Vill inte läsa, vill inte känna det hon kände när hon skrev.

Fast det gör hon ju ändå. Mera resignerat, lite lugnare. Inte lika andlöst. Men hela tiden. All tid, som en ohörbar ton som vibrerar i henne. Hon känner den, vet att den är där.

Fredag. Grått. Fem timmar senare, fortfarande fredag, och grått. Agnes har halsen invirad i varm halsduk, även inomhus. När hon halkade omkull häromdagen sträckte hon tydligen något i nacken, och har nu svårt att röra på huvudet som hon vill. Halsduken hjälper henne att slappna av, och då gör det mindre ont. En lättare ”whiplash” förmodligen. Hundpromenaden genomfördes utan att hon damp i backen. Nästa vecka ska hon skaffa broddar.

Nyss lade hon en dyna i den stora och ganska obekväma länstolen. Filt över, och kudde för ryggen. Där skulle hon sitta och läsa så länge det är ljust ute, var det tänkt. Louie tänkte något annat, hon hann bara vända ryggen till så låg han där. Ligger där ännu, med hakan på armstödet. Ser inte bekvämt ut, men han tycks gilla läget. Agnes sitter kvar i köket.

Tre tuber med tomatpuré i kylen. Agnes undrar hur det gick till. Särskilt som hon sällan använder tomatpuré. Hon lär inte behöva köpa någon på länge. Fullmånen lyser upp den svarta himlen. Nyss var hon ute en vända med hunden, halt på vägen efter gårdagens regn och temperatur runt noll. Hon halkade förstås och hamnade på rumpan, men det gick bra.

Livet utan telefon är väldigt tyst. Inte för att det ringer så ofta annars heller, men nu ringer det aldrig. Igår slängde hon tre gamla oanvändbara telefoner i en påse för vidarebefordran till sopsorteringen. Hon har fått fd maken att inse att han får mejla om han vill något. Igår meddelade han att han bokat tvättstuga den 20 december, som hon bad honom. Hoppas han har talat om för sonen den (telefonerande sonen) också att hon inte har någon telefon, så han inte blir orolig när ingen svarar.

Agnes sängkamrat Louie har redan uppsökt sängen. Hon behöver inte frysa om nätterna med en varm cockerspaniel på kudden bredvid hennes. Det blir inga rena lakan innan han har åkt hem till sig på måndag. Hon inser att hon inte kommer att vara hemma här förrän några dagar in på nästa år – diverse ärenden i stan nästa vecka, julafton hos äldste sonen, läkarbesök med fd maken i mellandagarna, nyår hos syrran, mammografi alldeles i början av januari… Hon får packa med viss eftertanke. Och kanske dra upp elementen en aning om det blir kallt.

”Levde jag en lögn eller ljög jag ett liv?” Bergets skugga.

Agnes väntar, på ett tecken av något slag. Någonting som får henne att känna sig levande. Inte igen, för ibland tvivlar hon på att hon någonsin gjort det. Så minns hon stunder när hon vet att hon levde, goda ögonblick och ledsamma. Orgasmer som fick henne att gråta, svek som hade samma effekt.  Kärlek och icke-kärlek som kanske var kärlek ändå. Hennes och hans. Ett långt liv tillsammans och skilda åt.

Nu får hon leva sitt liv, eller ljuga sitt liv, på egen hand. Hon vet inte riktigt hur man gör, vad som är viktigare än annat. Varje morgon hittills har hon fått sig ur sängen, också nu när det är isande kallt på golvet och hon trevar efter raggsockorna det första hon gör. Dem och tofflorna. Hon är alltså uppe, hon gör sin frukost, lagar en hel kanna full med te, dricker en mugg och häller ut resten. Två smörgåsar, beroende på om hon kommit ihåg att ta fram bröd ur frysen eller inte. Av någon anledning är hårt bröd inte gott till te. Sedan har hon en hel lång dag framför sig. All den där tiden hon aldrig hade när hon behövde den. När hon stressade till och från jobbet, med familj som behövde henne och en man som ofta var bortrest ”i affärer”. Då var det som det skulle vara.

Nu har hon för mycket tid, och samtidigt vet hon att tiden som återstår är kort. Ändå kan hon inte använda sin tid till något som möjligen är viktigt, vad det nu skulle vara. Agnes stoppar in en vedpinne till i spisen. Ute lätt snöfall, katten är nöjd att vara inomhus. Det betyder att Agnes snart kan gå till sängs, hon behöver inte springa fram och tillbaka till ytterdörren och ropa på katten.

Hon sitter en stund till, skriver några ord, tar en klunk av vinet. Läser lite till. Längtar, inte till Indien, men någonstans. Samtidigt som hon har det bra där hon är. Hon lever.

Lördagskväll. Agnes har druckit en Dry Martini, lyckats välta ett glas vitt vin, tagit reda på allt det blöta. Nu har hon gjort en Dry Martini till. Än har hon inte vält den. Hon har ätit, rökt lax och äcklig potatisgratäng från ICA – den senare åkte i soporna. Dessutom har hon idag griljerat en liten skinka från samma butikskedja, och den var OK. Trots att den fått dåligt betyg i något av testerna. Inköptes med 25 kr rabatt till ett ändå lågt kilopris, värt den oätliga potatissmörjan.

Vimsan är en klok katt, idag stannar hon inne av egen vilja. Hon gillar inte snö.

Här och där i boken ”Bergets skugga”, fortsättningen på ”Shantaram” av Gregory David Roberts och utgiven av Brombergs – här och där hittar Agnes en mening eller ord som känns viktiga. Nyss var ett sådant tillfälle, men hon noterade inte vad eller var. Nu är det borta, kanske kommer det igen. Båda böckerna är läsvärda, och värda att läsas flera gånger, allt ryms i alla fall inte i Agnes huvud via en läsning.

Böckerna skildrar ett Indien som Agnes är glad att inte veta mera om. Grymt, livsfarligt, gangsters, mördare, galningar, droger. Men också medmänsklighet, kärlek och vänskap, också trofasthet och generositet. Och människor, massor av människor, med en historia och liv som är långt, långt ifrån det Agnes vanligen kallar sin verklighet. Hennes liv i en liten stuga på landsbygden i Roslagen, med katt och vedspis och klen ekonomi.

I boken skriver författaren om dofter, om hur doften av den älskade lockar, om ”feromonpilgrimen” som kommer till den älskade omedelbart, från Ryssland till Indien. Agnes inbillar sig ibland att hon känner din doft, den finns inte i några kläder, bara omkring henne, svag men igenkännbar. Ett ögonblick som gör henne lyckligt knäsvag. När hon letar efter den hittar hon den inte. Den finns bara i hennes minne. Ett tag till.

Höstens sista krasseblommor, skyddade i en grop nära sommarhuset. Också ett minne.

Ord som slutar på -lös föll mig in i morse –

sömnlös, tröstlös, modlös, kraftlös, maktlös, hjälplös, aningslös, arbetslös, makalös, kärlekslös, hopplös, fruktlös, viljelös, bostadslös, svarslös, trolös, mållös, menlös, hejdlös, kravlös, hjärtlös, skolös, tidlös, historielös, tidlös, makalös, formlös, smaklös, ordlös, barnlös, rådlös, rolös, fredlös, taktlös, konstlös, doftlös, känslolös, laglös, livlös, tonlös, drömlös, måttlös, rastlös, lealös, viktlös, steglös, redlös, tanklös, rättslös, doftlös, harmlös, värdelös, vettlös, ringlös, spårlös, rotlös, gudlös, arvlös, tröstlös, lönlös, spårlös, andlös, aptitlös, hudlös, vårdslös, väglös, ändlös, stiglös, skoglös, trädlös, skinnlös, ryggradslös, hemlös, sorglös, tandlös, tårlös, lottlös, värnlös, medvetslös, sanslös, orkeslös, själlös, idélös, skamlös, ljudlös, byxlös, trådlös, ärmlös…

-lös. Något som saknas, fattas, inte finns. Längre eller aldrig.

”Ett ständigt nu som man hela tiden måste dela med någon annan”- Lisa i ”Bergets skugga”. Den meningen fick Agnes att fundera över hur det är att vara ”jag” när det inte finns någon annan? Har detta med alla orden ovan att göra?

Agnes har (minst) ett aktivt spår i hjärnan just nu – det handlar om allt hon aldrig kommer att göra, uppleva, erfara. Allt hon inte kan hinna med, allt hon inte vet om, allt hon inte har ekonomi för.

På Facebook såg hon en bild av en väg i Afghanistan/Pakistan/någonstans långt bort i världen. Bilden var suggestiv, en väg som böljade sig fram oändligt långt bort – och hon drabbades av insikten att hon aldrig kommer dit. Aldrig. Det handlar inte om att hon kanske skulle vilja komma dit, bara om ”aldrig”.

Det där aldrigspåret gör ont. Hon är inte katatonisk (ännu), hon är rimligt frisk, lever fortfarande ett uthärdligt liv. Ett ensamt liv. Men aldrig får mer och mer innehåll, visar sig allt oftare, gör rent hus med förhoppningar och förväntningar, ofta omedvetna sådana. Agnes har ingen lista där hon skrivit upp/ner sådant hon vill göra, hinna, se, uppleva. Men ändå kan hon ibland sakna sådant hon inte ens kände till, innan hon såg något som gjorde henne medveten om det. Det är då aldrig kommer in i bilden.

Vissa ”aldrig” känns bekväma. Andra får henne att gråta.

8 dec -16

Agnes kunde ha svurit på att hon hade katrinplommon i en burk i skafferiet. Hur hon än letar så hittar hon inga. Revbenen får klara sig utan, nej, hon kan nog ta ett par aprikoser i stället. När hon tar sig in i skafferiet en gång till hittar hon burken, den ser inte ut som hon trodde och gömde sig under ett paket vaniljsocker (som hon aldrig kommer att använda). Ibland är det bra att vara envis.

Kvart över två har hon varit till brevlådan, tvättat, lagt in annonser på Tradera, dammsugit kök och sovrum. Revbenen i grytan med de återfunna plommonen är klart, skyn blir god sås småningom. Kanske inte idag. Ingen sås någonsin av den skyn, glömde att vedspisen är så effektiv när den väl blir varm, spjället klarade sig dock, får ätas med rödkål eller varför inte surkål. Nu är grytan diskad och skyn uthälld…

När Agnes ändå dammsög i förmiddags passade hon på att ordna sladdröran under bordet till något mindre rörigt. Nu samsas alltihop i en vacker spånkorg, bakom högtalarförstärkaren. Hatar sladdar. Speciellt i hus med få eluttag.

Nu är Vimsan ute, det är mörkt och ljusen på köksbordet är tända. Hoppas katten vill in före tolv i natt. Igår var det tydligen ovanligt spännande att vara ute. Hon är definitivt mera nattdjur än Minsann var.

Hon minns att hon någon gång i natt låg och funderade över öronpinnar, topz, med pinnar av plast. Nu ska några butiker sluta sälja sådana på grund av all plast i haven (om hon förstått det hela rätt). Vem sjutton slänger all plast i haven? Och alla öronpinnar? Agnes slänger sina i den vanliga soppåsen, sorterar hjälpligt övrig plast, men inte pinnarna.

Att plast inte någonsin tycks förstöras helt tror hon sig ha begripit, och det är klart även för henne att det finns plast överallt. Hon har plastpåsar i frysen, som sopbehållare, tvål och diskmedel är förpackat i plastflaskor, livsmedel av alla de slag likaså. Tandkräm och body lotion, ansiktskrämer. Schampo och balsam, tvättmedel. En del hushållsredskap är av plast. Plasthinkar. Hårborstar, kammar, hårspännen. Datorer är plastiga, liksom många andra ”maskiner” som finns hemma hos de flesta.

Men hur hamnar så mycket i havet?

Och gör det någon skillnad för miljön att några butikskedjor nu får goodwill av att inte sälja topz med plastpinne längre? Är det ”alla bäcker små”?

Agnes vet faktiskt inte. Egentligen är hon väldigt okunnig när det gäller miljö och miljöförstöring. Hon bara håller med om att vi måste vara rädda om jorden, och inte hugga ner regnskogen. Är lite allmänt välvillig till alla som vet mera och ibland till och med gör något konkret för att värna miljön, inte bara i närområdet, utan i hela världen. Ändå smälter Arktis, men det beror väl inte på öronpinnarna?