beskrivarblogg

Ljusare, en aning. Vimsan har inte inkommit med några ”gåvor” under natten, men sovit i min säng till och från. Hon kanske börjar känna lite tillit till de här människorna som ger henne mat och husrum (och bråkar in henne i en kattbur för transport annanstans ibland).

Agnes börjar också vakna, efter en stor kopp te. Kroppen känns fortfarande stel och ovillig, ryggen behöver en kudde bakom sig i stolen, men fingrarna fungerar. Det är hon glad för. Inte för att hon vet vilka ord de kommer att sätta på pränt – vilket härligt uttryck, hon riktigt ser gåspennan och bläcket och det handgjorda, lite ojämna papperet framför sig.

Igår lyckades hon baxa in grillen i vedboden, och stänga dörren. Nu kommer ingen in där, men så eldas det inte heller i öppna spisen, fd maken föredrar varmluftspumpen. Det finns ved i korgen inomhus, det räcker.  Utebordet ska in, sedan är allt klart för vinter och snö. Hon önskar nästan att hon kunde klämma in sig själv i en vedbod, stanna där i mörkret hela vintern och plockas fram i gott skick till våren.

I stället för att själv krypa in i vedboden, sopar hon rent altanen från tallbar och kottar, och eklöv – varifrån kommer de, eken inom synhåll står en bra bit bort, nedanför huset. Hon skurar diskhon med stålull, te är ett starkt färgämne. Och sätter ut soppåsen för vidare transport till tunnan nere vid infarten. Vimsan ligger i sängen.

Agnes duschar, nu ska hon bara ta det lugnt resten av dagen. Klockan har hunnit bli tolv, fd maken äter strax sin lunch med fil och müsli, hon tar en mugg kaffe i stället. Med den sista äppelpajen till.

Ord som vill, ord som inte vill, ord som bara samlas och svamlar, som inte har mening, som bara låter sig stavas. De fyller skärmen om jag låter fingrarna gå, de fyller min hjärna med välsignad tomhet, de stör min nattsömn, de håller mig vaken om dagen. Flödesskriv säger de som vet något om skrivande, eller är det de andra som säger så? De som inte vet något? Jag vet inte, jag vet att jag inte just någon gång flödesskriver, jag redigerar samtidigt, rättar och korrigerar, väljer orden även om de inte betyder någonting, som nyss skrevs nägonting.

Yrkesskada kanske, om mitt yrke numera är korrekturläsare och ibland redigerare. Fast jag har nog inget yrke idag, jag är gammal och lyfter ingen lön – är lön en förutsättning för yrke? Profession är kanske ett lämpligare ord, min profession är ord. Har varit det på många olika sätt genom livet.

Just nu undrar jag varför Word har ett typsnitt som är ”sanseriff” för brödtext – när jag just lärt mig att man brukar använda sådana typsnitt eller teckensnitt för rubriker och typsnitt med seriffer (fötter) för den löpande texten. Det här är såvitt jag begriper en sanseriff, Calibri. Jag brukar föredra Times New Roman, gammal som jag är…

Orden kliar i mig, de gör ofta det. De stångas och bråkar med mig, de protesterar och gör mig stum, de klättrar innanför pannbenet och vill ut. Vill befrias, vara/bli fria. De har sitt eget liv, ett liv som jag inte är helt delaktig i. De gör ibland vad de vill utan att bry sig om att jag kanske vill något annat. Eftersom jag ofta inte vet vad jag vill så spelar det ingen stor roll. Fingrarna blir trötta när jag skriver så här fort, jag har nyss satt i en av hörapparaterna för att höra vad fd maken sade – och nu hör jag enbart hur datorns klaviatur klickar. Inget obehagligt ljud.

Så, om nu min profession är ord – varför kan jag inte skriva ett läsvärt och intresseväckande manus, eller bok. Intressant är det mest outtrycksfulla ord jag vet, så en intressant bok vill jag inte skriva. Men en som väcker intresse, som berör, som gör något med människorna som läser. Den får roa, den måste inte oroa, den måste inte få något att gråta, den får gärna göra någon så förbannad att resten av boken förblir oläst. Men jag vet inte hur man gör. Alla författares alla tips gör mig bara förvirrad. Får mig enbart att inse att jag inte begriper, att jag inte kan, att jag inte duger. Ungefär som den där förbaskade akvarellkursen till sjöss för många år sedan, den som fick mig att förstå att måla det kunde jag inte. Den tog död på min glädje inför färger och former, eftersom jag inte kunde avbilda. Så dumt av mig, jag kunde väl ha fortsatt att kludda ändå. Gjorde det inte. Sak samma med musikdirektören i skolan som talade om att jag inte kunde hålla ton, jag fick inte vara med i skolans kör. Sjöng inte offentligt (inför andra människor) förrän jag hamnade i Frankrike, i bergen ovanför Nice och i en grupp där det vid ett tillfälle skulle sjungas. Länge. Det gjorde mig fri. Ingen har lyckats befria målaren i mig (i den mån hon finns), och mitt spelberoende och spelmissbruk befriade bara delvis min skrivande människa. Eller tvärtom, skrivandet befriade min spelmissbrukande människa. Så ska det nog uttryckas.

Kålpudding till middag är ett annat sätt att säga någonting. Äppelkakan från igår är nästan slut, en bit kvar. Regnet och mörkret utanför kräver tröst. Kräver kanske ord. Jag har nästan varje dag lätt att skriva sisådär 6-700 ord, men det är alltid lösa stycken, hänger inte ihop annat än via mig och mitt. Katt, möss och döda fåglar, mannen min och sonen som också är döda, fd maken, ibland något lite om mina levande söner och deras nära. En saknad sondotter som jag önskar vore närmre. Bästa vännen, hunden. Bekanta som inte är så nära som förr. Facebook som är viktigt, med vännerna där. Böcker. Drömmar om ett annat liv, annanstans. Om kärlek igen, om närhet och ömsesidiga behov.

Ord.

Kristian Lundberg har skrivit en bok med titeln ”Gud är inte ett främmande namn”. Han har funnit någonting i en gudstro – jag vet inte vad eller hur, har inte läst boken ännu. Ska. Tycker om hans böcker. Själv är jag inte där, någon gudstro har jag inte hittat. Det kan kanske kännas vilsamt efter ett långt liv (oavsett hur gammal man är) att hitta dit. Funderade ett ögonblick på om det är möjligt också för min del, men nej. Men kanske är ”gud” inte främmande för mig heller – det är bara det att jag inte kan eller vill förknippa någon tro på det oförklarliga i liv och död med religion, prästerskap och kyrkor. Finns det någon gud, så inte finns han där, i min värld.

En död talgoxe utanför min sovrumsdörr, kanske den Vimsan tog en gång redan igår, kanske en annan. Katt. Krassen blommar ännu i sin grop vid husknuten, skyddad från väder och vind. Lockar fram ett leende varje gång jag passerar.

I ”This book will save your life” av AM Homes (läste ut den igår, den var bra) fanns en författare som skrev sitt manus på en gammal skrivmaskin. Det var för lätt att skriva på en dator, han behövde dunka ner orden med skrivmaskinstangenterna. Ibland kan jag också tycka något åt det hållet, orden trillar alltför lätt ner på skärmen. Eventuella tankar bakom orden hinner kanske inte riktigt med. Säger jag som ofta klagar över att jag inte vet vad jag ska skriva…

Just nu till exempel. Jo, jag kan berätta att det senaste korrekturuppdraget lärde mig att det ska vara mellanslag mellan siffror och procenttecken, så här: 15 %. Jag har hittills dragit ihop. Får nog skaffa mig Språkrådets ”Svenska skrivregler”. Och, äppelkakan igår var god, trots att jag glömde det viktigaste, lite flingsalt. Middag idag är ännu inte fastlagd. Regnar, vindstilla. Vimsan sover i min säng.

Vaken, eller i alla fall frukosterad och ur sängen. Regnar inte, altanen har nästan torkat, och Vimsan är ute. Det betyder att vädret är acceptabelt för en katt, och då är det väl det även för en människa. Därmed blir det en promenad idag, kanske i skogen, kanske har några trattkantareller vågat sig upp.

Har precis avslutat och skickat ett korrekturuppdrag, och får betalt direkt. Det gillar jag. Nu har jag utrymme för flera korrektur, eller redigeringar, eller språkgranskningar. Jag behöver sysselsättning, om inte för annat så för att stänga ute mörker och ruskväder så här års.

Agnes fyller på tekoppen. Även om hon kanske inte kommer ihåg att dricka upp sitt te vill hon ha det bredvid sig. Lite längre fram på förmiddagen är det kaffet som står där och ibland kallnar. ”This book will save your life” av A M Homes ligger också på bordet bredvid henne. Om inte annat så har den en säljande titel, även om hon har lånat boken på biblioteket i Norrtälje. Ännu har hon bara läst några sidor, men vill fortsätta läsningen längre fram på dagen.

Om en dryg vecka är det november. Ska hon tro sig om att inofficiellt delta i NaNoWriMo? Det innebär att hon ska skriva minimum 1 627 ord varje dag, för att när månaden är slut ha 50 000 ord – och vissa skrivande människor har då också en bok, eller i alla fall ett redigerbart manus. Hon har några gånger fått ihop alla orden, men hittills inget manus, inte ens fragment till en bok. Eftersom hon aldrig orkat läsa igenom alltihop vet hon inte riktigt vad hon skrivit, men hon känner sig själv tillräckligt för att ana. Upprepningar av gamla skulder, gammal sorg och gammal kärlek, vånda inför åldrande och död, nätt och jämnt uttryckta förväntningar. Minnesbilder. Inte mycket glädje. Vanemässig o-glädje. Ingen kul läsning.

I november behöver Agnes beväpna sig för att inte deprimera sig. Skrivandet är ett vapen, läsandet ett annat. Några arbetsuppdrag är hjälpsamt. Hon ska passa Louie en vecka, det är också bra, då kommer hon ut vare sig hon vill det eller inte. Vimsan får nog vara hos fd maken den veckan, det känns inte riktigt som om hon klarar att vänja sig vid en hund i huset ännu.

Kaffet blev mycket riktigt kallt. Hon drack halva muggen och hällde ut resten. En talgoxe flög plötsligt omkring i rummet, katten hade varit på väg in med den men tappat den i kattluckan. Efter diverse fönsteröppnande flög fågeln ut, och katten gick därute och letade. Hittade den inte. Livet, och den möjliga döden, med en katt…

Kvart i elva på förmiddagen och det är så mörkt och mulet att lamporna måste vara tända inomhus. Regnar gör det också, och blåser. Vimsan är klok, hon ligger i min säng och sover.

Agnes har ännu inte fått kläder på kroppen, morgonrocken får duga där hon sitter och skriver. På spisen puttrar högreven som småningom ska kallas pepparrotskött, möjligen dillkött, hon har inte bestämt sig än. Hon har ingen pepparrot hemma, men hon har inlagd dill till dillsåsen. Hon behöver ändå åka till affären och handla mjölk, därmed kan låta bli att bestämma sig tills det är dags för middag.

Hon gäspar, fryser vid blotta tanken på att gå utanför dörren idag. Hela hon är en enda protest inombords, ”vill inte” skriker det därinne. Vill inte väder, november, mörker, kyla, blöta, ålderdom och död. Vill inte. Det hjälper inte att inte vilja. Hon vet att hon måste få sig att vilja, idag också.

Vilken lyxproblematik, att vilja eller inte. Jämfört med mångas verklighet. Hon läser om barn och föräldrar som får det stöd de behöver indraget, om ungdomar som plötsligt ska avvisas eftersom någon bestämt att de är arton år, inte femton. Om de är femton kanske de får stanna tre år innan de avvisas. Om en kvinna som är blind, men inte blind nog för den hjälp hon behöver. Om handläggare i olika myndigheter som hänvisar till prejudikat, lagar och domar. Och om politiker som åker till Saudi tillsammans med näringslivsmoguler – som om regimen där skulle bry sig om vad någon härifrån försöker säga.

Allt elände får henne också att inte vilja. Inte vilja vara en del av ett land som Sverige idag, där människors lidande enbart blir en rubrik i någon tidning, där vi sägs inte ha råd att hjälpa och bistå flyktingar, där vi sätter upp murar i form av kontroller och avvisningspoliser. Ett land där dåliga asylboenden eldas upp, inte därför att de är undermåliga som bostäder, utan för att det bor asylsökande människor där, förvaras där.

Det är två år till nästa val. Ett främlingsfientligt parti är för ögonblicket det största enskilda partiet. Hur ska detta hinna förändras till något bättre på bara två år? Vad kan vi göra, alla vi som inte vill det som sker nu?

Hundpromenad, nu dusch för min del. Men först en mugg kaffe, mitt te drack jag till frukost i morse. Att bo nära Tanto som Louie gör är härligt, det finns många olika vägar att upptäcka, många mer och mindre jobbiga backar att ta sig uppför, många roliga hundar att möta. Andra med förvisso, men jag har sluppit lindrigt undan. Knäna sviktar lite efter allt gående, men det går över. Och utan hörapparaterna är oväsendet från trafik och arbetsmaskiner uthärdligt.

Läser om Livslägen av Julian Barnes. Varje gång påminns jag om hans förmåga att formulera sin saknad så att jag känner och känner igen. Någonstans skriver han om hur det som försvann är så mycket större än det som var – förlåt om orden är klumpigt återgivna. Så känns saknaden efter dig, den är så mycket större än det vi hade utan att förstå hur stort det var. Eller så.

Någon annanstans, inte i den här boken, fanns en mening om att nu vara änka. Officiellt sörjande. Officiellt kvarlämnad. Det fick mig att tänka på mig. Jag är inte änka, eftersom vi inte var gifta. Inte en officiellt berättigad sörjande alltså. Vi levde tillsammans länge, längre än många vet. Jag berättigar mig min sorg, vet ingenting om hur det kan kännas att vara änka.  Dina barn tog hand om alla arrangemang kring din död, har väl tömt ditt hem, har gravsatt dig i dina fd svärföräldrars grav. Där fanns inte ens en antydan om att du också, rättelse, din aska också, var nergrävd där. Jag har varit där en gång, det räcker. Mitt samtal med dig fortsätter i mig.

Det plågar mig understundom att jag tillåter din familj att osynliggöra mig. Jag har ramat in bilden som skickades även till mig som tackkort efter din begravning. Ett formellt artigt väluppfostrat tack för vad då? Ibland känns det som om vi aldrig fanns, varken du, eller jag, eller vi. Det av mig som fortfarande fanns i ditt hem fick stanna där tills det röjdes bort. Du kom aldrig dit igen, inte jag heller. Det som finns av dig hemma hos mig finns där – ditt ”klädstreck” av eneträ över vedspisen, den vackra gamla korg jag fått av dig, några krokar du täljt, trappborsten. Små omsorgsfulla minnen. Samtidigt så tomt.

Dina tändstickor, uppeldade och bevarade.

Nu är jag uttråkad igen.

Har just inget jag vill läsa, har tittat lite på teve och stängt av, lagt in betalningar till tisdagen då pensionen kommer, ätit middag, varit ute med hunden näst sista gången för idag, sett till att han fått mat också. Pratat med vännen som kommer hem i morgon. Slängt sopor och sorterat förpackningar etcetera i därför avsedda containers, gav burkar till killen som satt där och gärna tog hand om dem.

Har skrivlust, men vet inte vad jag vill skriva. Om jag sitter här och bara låter fingrarna gå kanske något kommer till mig.

Nähä. Det gjorde det inte. ”Hur lång är en stund” finns det visst en bok som heter. Hur långt är ett kapitel? Såg en författare på FB som nu gjort klart för sig vad hon ska skriva om, lagt in mall i Scriwener, kapitel för kapitel, ett tjugotal, med viktiga punkter i dramatiken inlagda på rätt ställe. Oj säger jag bara, jag som inte ens just nu kommer ihåg vad det heter det där som man skriver innan man skriver. Synopsis.

Tidigare idag försökte jag komma på vad plantan heter som en förbicyklande kvinna i Tanto hade i cykelkorgen. Jag hann ända hem innan jag hittade ordet, clematis. Nåja, än vet jag var jag bor (även om det är virrigt emellanåt, här hos vännen, hos fd maken på landet, hos honom i stan, hemma hos mig). För det mesta har jag också lämpliga kläder på mig när jag går ut, kan komma ihåg vad som ska handlas även om lappen ligger kvar hemma på bänken…

Louie ligger vid mina fötter, om en stund ska vi gå ut för sista gången idag. Det är svart ute, men lyser i fönster och längs gatorna. Jag har vistats i stadsmiljö i en dryg vecka nu, det gör mig trött. För mycket folk, för mycket ljud, bilar, cyklar, oljud. Inser att jag inte kan tänka mig att leva för gott i staden. Lika gott det, någon lägenhet lär jag aldrig få.

Längtar hem till mitt, men kommer enbart att åka dit på besök i veckan, för att hämta kläder och lite diverse. Så tillbaka till fd makens hus på landet för detsamma, och därefter till hans lägenhet i stan för att bistå med ärenden av olika slag.

En kravlig kaprifol från i somras när vedhögen ännu låg utanför vedboden… Någon clematis har jag inte längre.

En mening dröjer sig kvar från boken ”Us” av David Nichols. Förmodligen inte exakt citerad, men ungefär så här, ”numera var han tvungen att sitta på sängen när han tog på sig strumporna”. Det gör jag med, det är säkert därför orden fastnade. Mannen i boken var femtiofyra, jag kan tycka att han borde ha kunnat hålla balansen på ett ben.

Resten av boken läste jag just inte.

Läser i stället Tony Parson´s ”Murder Bag” – bra språk, hemsk prolog, blodiga mord, en mycket mänsklig och sorgsen detektiv, en hundvalp och en liten dotter, mamman/hustrun är död, varför vet jag ännu inte. Funderar parallellt över vad som gör att jag vill och inte vill läsa olika böcker. Numera är det inte ofta thrillers hamnar under mina ögon. Relationsdramatik oftare, Nichols´ bok hör hemma i den genren. Äktenskap i kris, medelålder, diverse förvecklingar och en intet ont anande väldigt gift man som plötsligt står inför obegriplig skilsmässa. Bokens typografi spelar säkert in, tät text i långa stycken. Och ett omslag som inte gjorde begripligt för mig att det stod ”Us” – trodde ett tag att det syftade på United States… Å andra sidan är inte omslaget till Parson´s bok speciellt lockande det heller. Hum.

Louie ligger nära min stol, vi har just kommit in efter ännu en promenad. Jag inser att en egen hund, en ständig hund, skulle få ut mig väldigt mycket oftare än jag själv klarar av. Flera steg varje dag, mera frisk luft, flera intryck av någon sort. Var jag än befinner mig. Vore bra. Men än så länge nöjer jag mig med att låna hund emellanåt, Vimsan har nog med att vänja sig vid mig och fd maken. Där är hon just nu, och jag är hemma hos hunden.

Jag slötittar på teve nu när den ändå hänger där – men blir fort trött på programmen. ”Housewives någonting” var direkt obehagligt att se, med alla konstgjorda kvinnor. Engelska antikviteter är ganska roligt, men blir även det tjatigt, och ingen har förstås tänkt sälja sin högt värderade dyrgrip. Ohh nej. Po Tidholm skulle bjuda Torbjörn Fälldin på middag såg jag en skymt av, och reklam för Bingolotto. Med mera. Har stängt av. Har kollat FB också. Och löst supersvåra soduku i både DN och SvD, kvällspressens rubriker har ögnats igenom. Louie har lagt sig i sängen, men än ska vi ut en vända till i kväll.

Har just plockat fram en bok av David Nichols ur vännens bokhyllor, ”Us”. The Sunday Times skriver ”I honestly can´t imagine loving a novel much more” – ett betyg som kan vara svårt att leva upp till. Jag får se så småningom, eller omedelbart om den inte tilltalar mig. Har slutat läsa böcker som inte fångar mig direkt.

Louie i mitt kök, en annan gång.

Jag vill bo vid havet. Gör jag något för att förverkliga den drömmen? Nej. Drömmer inte ens på allvar. Säger mig att det bara är en gammal idé, att drömmen har överlevt sig själv. Den liksom många andra.

Har just tillbringat några dagar i Brighton, nära havet. Doppade tårna, kallt. Vackert, ständigt växlande. Vänliga, pratsamma människor, många fina hundar med ”professional dogwalkers”, snälla får som flyttar på sig när man kommer på South Downs. Fortfarande mogna, oplockade björnbär, fulla av saft. Sol. Till och med bussar som inte är i trafik är artiga – ”Sorry, we are not in service”. Skulle gärna bo i Brighton, men det ligger långt bortom min förmåga att drömma.

Köpte, och släpade hem, en bordslampa för femton pund (ungefär 165 kronor) på Brighton Fleamarket. I Sverige kostar samma lampa tre tusen. Artemide Tolomeo. Nog mitt hittills bästa loppisfynd. Nu får jag bättre skrivbelysning på mitt köksbord, vid datorn.

Agnes drömmer bättre än jag.

Hon kan få sig att faktiskt tro på allt hon kommer att hinna med, allt hon vill och ska åstadkomma innan det är för sent. Hon ska skriva åtminstone en bok, kanske flera, hon ska tillbringa årets mörkaste och kallaste månader i ljusare och varmare klimat, hon ska gå långa promenader varje dag, inte sitta still vid datorn flera timmar i sträck. Dessutom ska hon se till att komma iväg till tandläkaren fast hon inte vill, fixa nya glasögon, göra en rutinkontroll hos husläkaren. Skaffa bättre fungerande hörapparater. Hon ska enbart dricka ett glas vin till maten, och låta Dry Martinin vänta till helgen, sluta äta kaffebröd. Och så ska hon sluta oroa sig för den där elräkningen som ännu inte kommit, tre års elkonsumtion som inte är fakturerad och därmed inte betald…

Det är för långt till havet. Agnes får än så länge nöja sig med att gå ner till den stora sjön nära huset. Där kan hon åtminstone se vatten, kanske sitta en stund på en gammal plaststol om vädret tillåter. Hitta lite lugn. Och hon kan gå i skogen, både på vägar och bland gran och tall. Än är inte allt inhägnat.

Ännu har Agnes inte börjat drömma om någon man, en ny relation, en tänkbar kärlek – eller helt enkelt mänsklig närhet och sällskap. En canasta-spelande ostronälskande frisk och rörlig (fysiskt och intellektuellt) man med nyfikenhet och livslust. Kanske finns han någonstans, men han får vänta ett tag. Än ryms han inte riktigt i henne.

Tavlan är målad av konstnären Anna Charlotte Bergström som bor i Västerfärnebo.