beskrivarblogg

Snart är det kväll igen, och natt, och sömn, drömmar eller icke-sömn utan drömmar. Föredrar att sova, även om jag inte alltid gillar mina drömmar.

Kålpuddingen var god, men jag behöver göra egen lingonsylt, Lidls är inte att rekommendera, så ”rårörda lingon” de än hävdar att det är. Och jag behöver koka om rönnbärsgelén, den är för lös. Pektin må sättas till. Alltihop får vänta tills jag är hemma hos mig igen, kanske i slutet av veckan.

Idag har jag sålt Evangeliska Fosterlandsstiftelsens bok från 1927, ”Du och din framtid”, till det facila priset av 24 kr plus porto, på Bokbörsen. Har ingen aning om hur boken hamnat bland mina böcker. Allt går att sälja, inte omedelbart, men kanske småningom. Boken är nästan nittio år gammal, och har förvisso sålts en gång åtminstone. Jag måste ha fått den, kan icke ha köpt den. Kanske borde jag ha läst den…

Jag trevar efter ord än här och än där, hittar något, men färre än jag tror att jag vill ha. Vad jag nu ska ha dem till. Bilderna på Facebook från Bokmässan får mig att vackla mellan avund och avståndstagande. Man låter sig fotograferas med vem som helst, bara personen är känd, oavsett för vad. Och det dricks uppenbarligen en hel del, få bilder har inte något glas någonstans. (Dricker gör även jag just nu, har vin kvar efter maten.) Numera vet jag dessutom att jag inte orkar gå på cementgolv flera timmar, bara tanken får mig att inte vilja bokmässa någonsin. Hoppas alla jag känner på något sätt har haft bra dagar, med god försäljning och ”lön för mödan”. Antar att det vill till att sälja många böcker om kalkylen ska gå ihop.

Vimsan vilar, uthälld på dynan i sin stol. Önskar att jag hade samma kontroll över min kropp som hon över sin. När hon glider ner på golvet stretchar hon och blir dubbelt så lång som annars. Så gäspar hon och går och äter lite, för att sedan snabbt slinka ut genom kattluckan. Perfekt samordning på alltihop. Min samordning är inte vad den varit. Idag i skogen fick jag tanken ”jag är ingen stenget längre”, som om jag någonsin varit det. Förmodligen slog mig den insikten när jag försökte jag ta mig över ett nedfallet träd, som låg där det brukat växa svart trumpetsvamp. Klarade trädet, men svampen fanns inte där, ännu eller i år. Det behöver regna.

Åsa H har målet att skriva 2 000 ord varje dag, i sin nya bok. Hon gör det säkert. Dessutom skriver hon inget manus, hon skriver sin bok. Kraftfull distinktion. Än har den inte hjälpt mig. Vad jag förstår så har hon också en deadline som hon rättar in sig mot. Min deadline är antagligen den ultimata, den där jag slutar skriva för gott, den som förtjänar namnet.

Nu har jag kollat antalet ord i min dator idag – tre spretiga texter, totalt drygt 2 000 ord. Kvantitet och kvalitet hänger inte alltid ihop!

kvällshimmel

Agnes kom hem från skogen, svettig. En trattkantarell plus några små kantareller, det var allt. För torrt, marken är stenhård. Hon fick motion i alla fall, en timme ungefär. Nu sitter hon i sin stol igen, Vimsan ligger på sin dyna och fd maken läser bok i soffan. Söndagsro, även i Agnes själ.

Någon rekommenderade ett enkelt sätt att bli av med eventuell depression – tänk på tre saker du är tacksam för, varje dag, i tre veckor – och vips är depressionen borta. Skadar inte att prova, även om Agnes inte är helsänkt ännu, det brukar hon bli i november. Tre saker, antagligen bör man hitta nya saker varje dag?

Idag är hon tacksam för själva livet, för att hon faktiskt skriver någonting idag, och hon är tacksam för att hon fick låna ”mannen hennes” de år och den kärlek – och svårigheter – de hade tillsammans. I morgon är en ny dag.

Att tankarna har stor del i skapandet av ens liv är Agnes övertygad om. Ändå kan hon inte alltid styra över dem, det är som om de lever ett eget liv, i henne, men bortom hennes kontroll. Det är då hon brukar kunna börja fundera över om hon faktiskt gillar att vara deprimerad, om det finns någon pervers trygghet i det gamla vanliga illamåendet. Ibland hjälper det, hon kan göra sig lite gladare, i alla fall om hon samtidigt kan få sig utanför dörren och ut i naturen. En lång promenad, eller en stilla stund vid vattnet på den gamla stolen någon glömt därnere vid badbryggan. Musik. Dans alldeles ensam, sång även om rösten inte varken bär eller är tonsäker, alla gamla schlagers, alla barnvisor, allt som finns där i huvudet, ut med det. Prata högt med sig själv kan också vara hjälpsamt – det är bra att höra vad man tänker.

Den bästa tanken är att nu alltid är något annat, nu och nu och nu. Om och om igen. Det måste inte vara en upprepning av det som redan är nyss. Det måste inte kännas likadant, se ut som om det vore samma. Det kan trösta Agnes.

Åsa Hellberg kan inte heller tänka fram sin nästa bok (jag kan inte tänka fram min första). Hon måste få liv i tangenterna och det känner jag igen. När jag någon gång lyckas, känns det. Orden hamnar där de ska också om de kanske inte vet riktigt var de ska sluta eller varför de är där.

Så nu skriver jag som om jag visste. Och där tog det slut, hjärnan talade om för mina fingrar att hon som skriver visst inte vet vad hon håller på med. Hon har ingen aning, och det har inte hjärnan eller fingrarna heller därmed. Därför dricker hon nu kaffe och äter en choklad-Ballerina som är stenhård. Dessförinnan har hon börjat förbereda kålpuddingen till middagen (kokat kål, lök och purjo ca fem minuter och sparat spadet), nu får det förberedda kallna innan hon blandar alltihop med köttfärs, kryddor, ett ägg och lite ströbröd, som fått svälla i spadet. In i ugnen. Anna Bergenströms suveräna recept, det blir saftigt och gott, inget hårt lager med köttfärs med kål ovan och under.

Kanske var det inte kålpudding hennes bok ska handla om. Eller varför inte – hennes liv, det hon gräver i och skriver om, är som en sådan där helblandad kålpudding. Diverse ingredienser i en enda röra, som har gräddats åren igenom och numera känns ganska färdiga. Inte att slutligt konsumera, men kanske njuta av ett tag till.

Inte är hon på Bokmässan heller, som ”alla andra”. I år känns det alldeles bra att inte vara där, förr har hon längtat lite att höra till, eller åtminstone slinka runt bland alla författare och andra.

Agnes låter huvudet syssla med sitt, och fingrarna med sitt. Vad som blir av det är oklart, men brukar visa sig. Någonstans bland alla orden finns något som kanske är viktigare än allt det andra. Hon ser sig omkring i rummet. Kattens dyna har halkat ner på golvet, någon borde ta upp den. Och säkert behöver det städas, förmodligen dammtorkas noga, någonstans gömmer sig spindelnät, det är hon tämligen säker på. Kattlådan är OK. Kattfisken står i kylen, i den fisken ska hon i morgon gömma kattens p-piller. Det är enda sättet att få i henne det.

Fingarna vilar. Hon vet att det ser ut som om hon tänker, och kanske gör hon det. Om det är så, vet hon ingenting om tankarna. De senaste veckorna har hon drömt drömmar som hon ibland kommer ihåg på morgonen. För ett par nätter sedan vaknade hon mitt i det som nog kan kallas en mardröm – ”mannen hennes”, han som är död, var i hennes hem tillsammans med sina barn och barnbarn. Hemmet var hennes för länge sedan, där han aldrig varit. Han var död i drömmen också, men otrevligt aktiv tillsammans med släkten. Alla såg till att förse sig med hennes möbler, monterade ner lampor, plockade bland hennes saker. Hon försökte förtvivlat hindra dem, de brydde sig inte om henne. När han skulle kliva i hennes badkar som var fullt av något oidentifierbart, hindrade hon honom Han var naken, blek och död. Och pratsam, men inte snäll. Hon vaknade abrupt och trodde inte att hon skulle kunna somna om, men det gjorde hon. Drömmen fortsatte tack och lov inte.

Agnes undermedvetna jobbar tydligen fortfarande med hennes och hans skulder till varandra. Sorgligt att de inte ens försvinner med döden.

Det där visste inte hjärnan att hon behövde skriva om. Hon pratar med sitt huvud och tycker att det kan räcka med den där otäcka drömmen nu, hon vill inte ha den med sig. Hur gör man sig av med en dröm? Kanske räcker det att skriva om den.

Nu har fingrarna alldeles kommit av sig. Hon får tvinga sig att sitta kvar och låta dem göra ord. Ute skiner solen, det blåser lite, och det har inte regnat så, det finns förmodligen inte mycket svamp att hitta i skogen. Hon funderar på att avbryta skrivandet och åka bort till vännens hus och kolla hennes äppelträd (hon har fått lov). Men hon sitter kvar.

I morse släppte Vimsan stolt en stackars liten näbbmus på dörrmattan. Agnes tog upp och kastade ut den bakom huset, där nu flera små möss och en fågel hittat sin sista viloplats. Katten tycks inte bry sig om att Agnes tar bort hennes byte, hon är färdig när hon väl bollat en stund med den döda musen.

Försäkringskassan har en stort anlagd reklamkampanj om ”Laget Sverige”. Vad i all världen får beslutsfattarna där att tro att reklamtavlor skulle göra medborgarna mera positivt inställda till FK? 23 miljoner hjälper inte, handläggare och chefer och politiker (som sätter gränserna) måste skaffa sig en annan attityd till sina uppdrag. Det är inte vi som kanske måste vända oss till FK, som behöver lära oss något. Agnes begriper sig inte på det här landet Sverige idag. Vad är det som pågår?

Det nazistiska parti som numera finns i riksdag och har en medlem som vice talman tvättas dagligen av i media – av okunniga eller naiva eller medlöpande journalister. Normalisering är ett flitigt använt ord om den processen. Det är numera normalt att uttala sig grovt rasistiskt, att få demonstrera på Raoul Wallenbergs plats – han som kämpade aktivt mot nazismen och dog i den kampen. Det kallas bevars för yttrandefrihet, demokratiska rättigheter som är lika för alla, oavsett budskap tydligen. Möjligen heter det något annat när det handlar om att demonstrera. Det som tidigare hette högerpartiet närmar sig numera öppet det nazistiska partiet, mönster som känns igen. Så var det också för sjuttiofem år sedan, när hon föddes. De som var aktiva då har kanske dött, men deras anda lever tydligen kvar.

Alla vi som levt under åren sedan andra världskriget har misslyckats. Vi har alla del i det samhälle som växt fram, vi är alla medskyldiga till att många människor idag inte kan skilja på ”rätt och fel”, inte har någon medkänsla med de som är mera utsatta än de själva. Vi har gått på myten om framgång och pengar, vi accepterar att även de som gravt misskött sina uppdrag får avgångsvederlag och miljoner när man till slut avskedar dem. Riksdagsmän och dito kvinnor som inte sätter sin fot i riksdagen får ändå arvode. Fifflande generaldirektörer blir kanske landshövdingar. De klistrar inte längre kvitton på ett amatörmässigt sätt, de har blivit mera proffsiga.

Vi desinformerar och blir desinformerade, källkritik och kontroll är inte längre något media  ägnar sig åt. I sociala media är hatet och rasismen något som dagligen förpestar tillvaron för många. Gränserna för vad som är rimligt är utsuddade, vem som helst säger vad som helst, hotar och förnedrar. De som inte orkar med att bli förnedrade får skylla sig själva, eller ta livet av sig. Många gör det, de orkar inte leva.

Oj, tänker Agnes. Hon är tydligen riktigt förbannad på världen, Sverige, politiker och fifflare. Det här landet vill hon inte ha. Ändå kan hon inte tänka sig att arbeta aktivt som politiker. Hon är för lat, för gammal, för okunnig. Bra påståenden att gömma sig bakom. Vem kan säga emot?

Kaffet är urdrucket, Ballerinan nersvald, fingrarna lite trötta. Skogen lockar, även om svampen inte finns där. Men idag ska hon inte gå vilse som för en vecka sedan. Hon får ta den lilla vändan, den där hon är säker på att hitta hem. De där långa vilsepromenaderna i skogen och längs landsvägen orkar hon inte med.

De här orden blir det ingen bok av, men de fanns där idag. Nu finns de här.

Flugsvampar är vackrare än nazister, men lika giftiga, lika dödliga.

Fredag, måste kolla i kalendern, trodde ett ögonblick att det är lördag. Stillsam dag, har kört en tvättmaskin som inte lär torka idag eftersom det är lite kyligt ute. Vimsan far ut och in, vågade sig upp i soffan trots att fd maken satt där. Kanske börjar hon vänja sig vid oss så smått. Jag behöver fortfarande röra mig försiktigt i hennes närhet, annars försvinner hon ut genom kattluckan, fort.

Facebook har bokmässa för (nästan) hela slanten. Parallellt har polisen i Stockholm tillåtit nazister att demonstrera vid Raoul Wallenbergs torg. Och de, SD-arna, finns också på Bokmässan, i annan form. Två år till nästa val, vad kan förhindra den normalisering av rasism och nazism som sker nu?

Igår skulle min pappa ha fyllt 115 år. Han blev bara 67. Han hade gröna fingrar, det har jag inte ärvt. Han får en vacker bukett som naturen skapat.

Är alldeles obegripligt trött. Gick ut en timme och trodde det skulle göra mig piggare, men icke. Känner mig inte sjuk, bara så trött. Och ledsen när jag tänker på dig som inte lever längre, finns gör du ju i minnen och bilder. Och i backen på Norra Begravningsplatsen. Men det är inte du, inte levande du.

Det är någonting med detta, att det enbart är här hemma hos mig, ensam, som jag kan tillåta mig att sörja dig. Jag kan gråta, hulka, snora, morra och skrika (med dörrar och fönster stängda). Vara så ledsen som jag faktiskt är, inuti. Så nu passar jag på att vara ledsen känns det som. I morgon åker jag ut till fd maken och katten igen.

Bilden tagen idag. Före snörvlandet.

”Aram of the two rivers, Live in Syria”, Jonas Hellborg – den musiken pratar med mig i kväll. Länge sedan jag lyssnade till den, nu passar den perfekt. Den lugnar min rastlöshet, den får mig att röra mig där jag sitter i stolen, den hörs, mina klena öron till trots. Den får mig att vila, trots att den inte alls är vilsam, snarare uppfordrande, snabb, ovan. Rytmerna är så sköna, tonerna av instrument jag inte känner namnet på, allt tillsammans är njutning.

Läser parallellt Sven Wollters bok ”Hon Han och döden” – någon rescenserade den som skriven av en person med ADHD hög på crack – eller så. Det tycker jag var dåligt omdöme. Romanen är stark, den berör mig, har bara läst en tredjedel hittills, men den är klart läsvärd. Döden behöver vi alla prata om, bekanta oss med – mannen i boken är den som möjligen har närmast till döden. Han vill inte gå igenom en kränkande, men kanske livsuppehållande behandling. Han vill dö. Hon vill att han ska kämpa. Vad döden vill har jag inte kommit fram till ännu, men fortsätter läsa senare i kväll. Nu musik.

Att skriva på morgonen liknas i ”skrivarartikel” i SvD vid ”en mental mirakeltrasa” –tar hand om det som behöver tas omhand, och resten kan skakas eller sköljas bort. Låter bra. Kollade skrivarutbildningar via Folkuniversitetet, priset för ett år på distans heltid är nära 50 000 kr.

Alltför sent i livet för hennes del. Agnes får klara sig utan den utbildningen.

I stället för att skriva byter hon nu abonnemang på Telia – dubbel mängd surf (40GB) för femtio kronors tillägg jämfört med nu, vilket i sin tur var femtio kronor dyrare för henne, än samma mängd enligt Telia numera. Trist att man själv ska behöva lusläsa och förstå vad som står där – vad betyder till exempel SS i det här sammanhanget? Det tas bort nu… Om det är Säker Surf är det kanske inte så bra – duger Windows Defender som enda säkerhet?

Det lär ta några timmar innan förändringen sker – de senaste månaderna har hon behövt köpa till dyr surfmängd och det vill hon inte vara med om längre.

Den där mirakeltrasan tycks ha suddat bort alla ord ur huvudet på Agnes. ”Dramatisk kurva” talades det också om i artikeln ovan – och om att dialogen kunde vara ett sätt att informera om personkaraktärer. Så mycket dramatisk kurva finns nog inte i hennes skriverier, och dialoger är så gott som obefintliga. Ska hon dra slutsatser av dessa insikter? Hon går ut i skogen i stället. Solen har kanske värmt upp luften åtminstone några grader. Ännu en tvättmaskin går, den kan få bli färdig och vänta tills hon kommer tillbaka.

Agnes tog den där svampvändan, gick vilse som hon gör en gång om året och fick gå sisådär en mil längs landsvägen för att komma hem igen – med en Karl Johan, en smörsopp, två rynkade tofsskivlingar, några torra trattkantareller och flera stora fina kantareller – plus en Harlekin-bok som låg i diket – ”Kärlek dygnet runt”, fyra i en! Utmattad sitter hon nu i stolen, har rensat svampen, och tröstar sig med ett glas vin till maten så småningom.

Den mentala mirakeltrasan får vila till i morgon.

Ni får en skymt av den goda cheesecake med passionsfrukt som syrran bjöd på igår – önskar att jag hade haft den kvar idag!!

Agnes somnade om och drömde. Hon såg SA med hunden, hunden sprang förbi henne. SA såg några kvinnor han inte ville träffa och sprang förbi han också. Kvinnorna trängde sig in i Agnes hus och började rota bland hennes saker och böcker. Hon försökte förgäves få ut dem, och låtsades till slut ringa polisen. Då försvann de. Hon var mest upprörd över att SA sprungit förbi henne utan att låtsas om henne. Han var sig inte riktigt lik, men eftersom de aldrig träffats i verkligheten kunde hon inte vara säker.

När hon vaknade igen var hon tung i kroppen och huvudet. Drömmen dröjde sig kvar och gjorde henne seg. Hon åt sin frukost och stoppade tvättmaskinen full, skickade bilder från gårdagens födelsedagsfest till värdinnan och bläddrade igenom nyheterna. Seg. Kallt i huset dessutom, värmepumpen fick gå igång, tio grader ute och femton inne på morgonen, enligt fd maken som vaknade före henne.

Huller om buller var ord som fanns kvar efter drömmen. Kanske en bra titel på hennes bok om sitt liv? Huller om buller – varifrån kommer den sammansättningen av ord? Vet Wikipedia? Wiktionary säger så här

Från lågtyska huller de buller eller hulter de bulter. Från medellågtyska buller/bulter (”buller”). Huller/hulter är av okänd härkomst och betydelse men brukar förklaras som ett rimord skapat till buller/bulter. Uttrycket är först belagt i svenska 1712 som hullerbuller. Den nutida formen påträffas först 1731. Danska och norska hulter til bulter är av samma härkomst.

Låter rimligt. Hur som helst, huller om buller är också en träffande beskrivning av Agnes liv. Ibland si och ibland så, osystematiskt, utan klara målsättningar (utom när hon som mycket ung ville gifta sig fort och tidigt=komma hemifrån). Ytterligare en klar målsättning, när hon visste att hon ville skiljas och leva med ”mannen sin” – och att hon skulle överleva om han inte ville. Annars inte mycket till målmedvetenhet.

Den har inte utvecklats med åren, målmedvetenheten. Står och stampar på samma fläck. Alla hennes ord är huller om buller, inget redigt manus som hon gått igenom och slipat och putsat till den bok hon vill ge ut. Bara utströdda ord, mängder av dem.

En hel sommar har hon kunnat förklara sin bristande disciplin med att hon mest varit hos fd maken på landet. Där får hon inte tillräckligt med oavbruten skrivro, det är så mycket annat som ska göras. Som hon väljer att göra.

Just nu lyssnar hon med ett öra (hörapparat i) till tvättmaskinen och väntar på att den ska bli klar. Det är som om alla hennes lager av aktivitet i hjärnan är påslagna samtidigt, med varierande styrka. De ligger där och sprattlar och påminner henne om att de finns, att de kanske vill henne något. Dricka kaffe-lusten gör sig också känd just nu. Det är ungefär en timme sedan tekoppen till frukost, så det börjar bli dags.

Hon sitter kvar en stund, om inte annat för att inte störa katten som just nu sitter och äter. Störde gjorde fd maken när han reste sig, katten slank ut. Då kan hon lika bra göra sitt kaffe. Och lägga undan de tvättade lakanen.

Så där håller hon på, huller om buller. Det är länge sedan hon slutade skriva listor över vad som skulle göras under dagen/veckan/månaden/året/åren. Det kallades visst att planera. Det enda hon lärt sig om planering är att planer sällan blir som planerat. Resten av livet händer och lägger sig i vägen. Hon har en sorts lista fortfarande – vad som ska handlas vid nästa tillfälle. Den lappen brukar hon glömma kvar hemma…

Tvättmaskinen centrifugerar. Hon dricker sitt kaffe, med en choklad-Ballerina till.

Tillbaka på landet, ännu en död näbbmus under soffan. Vimsan har förmodligen haft det bra i ensamheten.

Lillasyster är vederbörligen firad, och alla gäster är mätta och belåtna, cheesecake med passionsfrukt avslutade allt det goda. Jag är trött efter att ha kört fram och tillbaka till Uppsala via Sundbyberg och därefter ut hit. Nu en lördagsdrink, den först upphällda hamnade på golvet tack vare Vimsans krumsprång på jakt efter den redan döda musen. Hos syrran blev det enbart alkoholfritt bubbel, som möjligen kan sägas var drickbart.

Det var roligt att träffa alla, och det var en tämligen hög ljudnivå. Den gjorde fd maken och mig själv – vi som inte hör annat än med hjälp av hörapparater – rejält ljudutmattade. Nackdelen med att möta många människor samtidigt. Nu har hörapparaterna åkt ut, jag sitter som vanligt vid sidan av teven och fd maken tittar på densamma med hörlurar. Tyst. Ordning återställd.

Här igen. Försöker undvika att se på teven, lyckas så där. Just nu framhävs (tror jag) Batman antologins (trilogins?) fördelar av en sminkad man med konstig frisyr, omgiven av leende kvinnor. Bromé är den enda jag känner igen, hör inte någonting av det som sägs, kanske är det både klokt och viktigt.

Jag sitter bra i fåtöljen, vi har ätit räkor, på rostat bröd med hårdkokt ägg och majonnäs, knappast nyttigt, men gott. Har ett glas vin bredvid mig. Glenmark (tror jag, lite gråare, numera försedd med litet hakskägg och mustasch) sjunger någonting som jag också slipper höra.

Vad ska jag läsa innan jag somnar i kväll? Här finns också mängder av böcker, börjar begripa att det är så överallt där jag funnits (och hos min yngste son, han har nog flera böcker än jag). Böcker var viktiga när jag växte upp, biblioteket upptäckte jag tidigt, men minns inte vem som lärde mig. Kanske farbror Alfred Göransson som var inneboende hos mormor och morfar någon gång. Han gav mig Sally Salminens ”Katrina” i present, åtminstone är det så jag minns det nu. Kanske hittade jag till biblioteket på egen hand? Jag behövde ha en fristad, ett ställe där jag fick vara i fred. Och om jag inte var där så gav mig böckerna den flykt jag sökte. Det gör de fortfarande.

Ännu vet jag inte vilken bok jag väljer för kvällen. Jag brukar vilja läsa kanske bara fem-tio minuter, men en liten stund. Kanske Gerda Antti ”Bara lite roligt”, den var det nog längesedan jag läste. Inte tillräckligt länge insåg jag när jag kollade. Ewertz Arnessons ”Gjallarhornet” vet jag mig aldrig ha läst – den tål kanske en lite närmare granskning. Första kapitlet handlar om lådingsblotet hos Sven etterkvesa. Inte för att jag ännu förstår vad etterkvesa kan betyda, men det kanske ger sig. Vet ju inte heller vad lådingsblot är…

I Pakistan har återigen många dött i en moskéattack. Och i Syrien dröjer nödhjälpen. EU-toppmötet i Bratislava har just avslutats, lär nog inte göra någon skillnad för tillståndet i världen. Teves korrespondent står där och pratar med händerna, viftar och ser inlevelsefull ut, glad att jag inte hör vad hon säger. Blir misstänksam bara någon viftar som hon med nävarna för att understryka klokskapen i uttalandena. Som om alla utom hon vore klent förstående.

Det här med att inte kunna undvika att slänga ett getöga på teven gillar jag inte. Och varför pratar man om ”getöga”? Just nu åker en man in i en datorm….apparat för röntgen, och i nästa sekvens står en minister (Damberg, närings- och innovationsminister säger skylten) och viftar med händerna han med. Och visar storbilder med kurvor hit och dit. Karolinska har åtgärdspaket på gång efter skandalerna med den italienske charmören och lögnaren som bidragit till åtminstone ett par människors död. En stor skylt visar ”Patienten först” och det pratas hit och pratas dit. Åter är jag glad att jag inte hör. Assange är fortsatt häktad. Och Birgitta Ohlsson lär uttala sig om framtiden i det parti som heter Liberalerna… Hon har en illgrön ful klänning på sig när hon intervjuas i God morgon. Eller Rapport, begriper inte vilket. Maggan Gustafsson i Vallåkra (?) har ångrat sig, är inte längre flyktingmotståndare. Lät det som, när jag inte hörde, enbart såg. Respekt för den som kan ändra sig till det som kanske är klokare än tidigare ståndpunkt.

Nu orkar jag inte med mera teve, inte ens om den är tyst som denna. Nog.

Här är några lästa böcker, som jag återkommer till.