beskrivarblogg

Agnes har de senaste veckorna ägnat sig åt andra författares ord. Hon har granskat språk, redigerat, strukit, kommenterat och korrigerat. Det har varit krävande, och roligt, och spännande med inblickar i andras liv och erfarenheter, både goda och mindre goda. Fast goda i slutänden i alla fall. Det ska bli spännande att se de böcker jag är säker på att de här manusen blir i förhoppningsvis en nära framtid.

Det här sysslandet med andras ord har tömt Agnes på de egna. Hon har inte hittat dem och vet inte vart de tagit vägen. Just nu känns det till och med ganska normalt att inte ha egna ord att dela med sig av. Det är skrämmande, hon vill ju fortsätta skriva, fortsätta drömma och prata med sig själv via sina nedskrivna ord.

Det är vår i luften, hon har hängt sin tvätt ute och den torkade på några timmar. Altanen är sopad och alla löv och smågrenar som trillat dit under vintern är borta. Fem snödroppar, bleka och lite frostskadade blad av påskliljor (?) och mera lätt igenkännliga blad av tulpaner börjar jobba sig upp i den slarviga rabatten nedanför ett av köksfönstren. Hon borde ha klippt ner floxen redan i höstas, hög tid att göra det nu. Sotaren har varit här och tömt vedspisen och skorstenen på sot. I kväll lär det vara bra drag i spisen, hon har inte slutat elda ännu, så vårligt är det inte om kvällar och nätter.

Visst ja, idag har hon också slutfört bokförandet av intäkter och utgifter för fjolårets verksamhet i Minsann förlag – och inser att hon faktiskt har gjort en liten vinst. Å andra sidan har hon inte tagit ut någon som helst lön… Kan man putta vinsten över till detta år och använda den för kostnader under 2016? Det vet hon inte, kanske någon annan gör det?

Agnes har förmodligen dött i tysthet, av tystnad. Hon pratar i alla fall inte med mig längre. Jag vet faktiskt inte vart hon tagit vägen, hon är bara borta. Å andra sidan är alla orden jag hade också borta, förhoppningsvis tillfälligt.

Andra ord och andras ord har tagit deras plats. Just nu försöker jag och de möjligen överlevande orden stå ut med att det inte blir vår, på riktigt. Det småsnöar och blir lerigt, och en snödroppe och några blekgröna små toppar (krokus, påskliljor?) sticker upp näsan i rabatten, och katten vill vara ute fast det är blött, och jag får spader. Vill vår, vill sol, vill värme och glädje och kärlek. Så det så.

Agnes är hemma efter en tur in till stan, hon har tvättat hos fd maken. Och träffat bästa vännen, äntligen för en stunds prat om livet och döden och kärleken och allt däremellan. Hon eldar som vanligt, fast det kanske inte behövs idag, rena vårvädret utomhus. Fågelfrön är påfyllda, ostkanten upphängd igen efter att ha tillbringat någon tid på backen, och katten är lycklig ute.

Bodil Malmsten är död. Agnes sörjer henne. Hon grät till och med när hon fick se det i tidningen, det var nog de första tårar hon fällt över någon hon inte känt personligen. Bodil Malmsten var personlig i sina texter, men aldrig privat – ändå kändes hon nära mig när Agnes läste hennes böcker eller blogg. Nu är hon borta, och saknad. Agnes inser att det är hennes egen generation som dör nu. De som inte blir hundra. Själv vill hon varken bli hundra eller dö just nu.

Hennes liv fortsätter, just nu har hon kört en tvättmaskin och lyckats få plats med tvätten på tvättställningen inomhus. Än är det inte riktigt dags att hänga tvätten ute. Hon gör parallellt en inköpslista för morgondagen, och funderar över att bilens display visade ett batteri med någon krumelur på medan hon åkte hem. Den ”hostade” också lite några gånger. Bilkrångel fixar hon inte på egen hand, men hon ska ändå in till verkstaden i morgon för en liten sak som fattas på hyllan ovanför bagageutrymmet, garantin gäller fortfarande. Kanske kan hon fråga där vad som pågick. Förutsatt att hon får igång bilen…

Födelsedagstulpanerna är fortsatt vackra, de fick stå kallt medan hon var borta.

Alla orden kändes överväldigande. Agnes plockade fram texter hon redan tidigare skrivit ut. De behövde gås igenom, en del kanske användas i ett sammanhang som just nu kändes helt okänt. De senaste dagarna hade hon fått flera propåer om att redigera alla sina texter och göra något med dem, av dem. Kanske börja med att skriva en synopsis för de första texterna hon skrivit, de om spelmissbruket på internetcasinon och alla konsekvenser av det. Det bästa som kom ut av det var att hon började skriva.

Och hon vet att hon slutade skriva, nästan, när hennes son dog i maj 2014. Där finns en slutpunkt för en sorts skrivande. Det som kommit därefter har en annan ton, ett annat fokus.

Texterna från sammanbrottet 2009 och fram till april 2014 är genomgångna en gång, kanske dags för en andra vända. När hon läste lite här och där i kväll kände hon inte igen allt som stod där. Hon vet att det är hon som skrivit, men hon som skriver är en annan idag. På många sätt – mycket är också oförändrat.

Samma gamla sambo/fd kärbo etc finns fortfarande i hennes liv, till och från. Hennes fd man också, mera nu än tidigare, efter sonens död. Sonens hund dog i somras efter ett år hos henne. Hon har slutat spela på internetcasinon, hon har precis fått skuldsanering godkänd. Hennes ekonomi är en aning bättre än tidigare. Agnes är äldre, skrynkligare, tröttare och mera stel i kroppen. Och fortfarande älskar hon att bli smekt till en orgasm som tar henne ur hennes hjärnas fängelse. Fortfarande blir hon ledsen och grå av vinter och mörker.

Döden är mera dagligt närvarande numera. Inte skrämmande, men väldigt verklig, väldigt absolut. Närmare på alla sätt. Samma sak gäller livet, det är också mera påtagligt och livsviljan starkare än någonsin. Ändå kan hon fortfarande låta dagar gå i seg kontemplation över tillvaron och dess tristess – trots att hon vet att det bara är hon själv som kan förändra synen på det egna livet. Och trots att hennes hjärna förstår att framtiden numera är relativt kort, inte många dagar kvar att slösa bort.

Någonstans läste hon att ensamhet tycks vara ett ”digitalt flockbeteende” enligt nylig forskning. Som hon förstår det handlar det om att vi vill vara ensamma i flocken. Själv har hon alltid hävdat att hon tycker om ensamhet, att hon har stort behov av att vara ensam. Ibland är hennes beteende enbart en flykt från sociala krav som hon inte riktigt vill ge energi. Hon är lat, och hon vill vara det. Då blir ensamheten en konsekvens. Inte alltid behaglig.

Hon vill inte längre ha någon disktrasa av lin, det trodde hon visst en gång. Och hon har tillgång till fd makens bil, nu när han inte kör själv längre. Hon bor kvar i det lilla huset, har fått ny köksfläkt och nytt golv i toalettrummet. Hon har opererat höger höft och har inte ont längre. Fortfarande hänger sonens jakttroféer på väggarna i det som var hans sovrum, som hon nu övertagit. Hans säng är större och skönare än hennes.

Ännu har hon hans skor i en kartong, och hans kostymer hänger i hans pappas källare. Alla hans chinos, hans tjocka jaktstrumpor och en av hans jackor använder hon. Han är med henne. Hans jakttidningar ligger i ett hörn i sovrummet, hon har inte förmått att slänga dem. Hans dotter hävdar att det finns en artikel i en av dem, där han förekommer. Hon har inte orkat läsa igenom dem. Ännu.

Hon gick igenom alla bilder i datorn häromsistens, för att ge sin sondotter de hon hade av hennes pappa. Det gjorde ont, det gör ont att skriva om det. Inte att ge henne dem. Han är fortfarande hennes pappa, liksom han är Agnes son, och sin pappas son, sina bröders bror.

För Agnes är han mera närvarande nu än när han levde. Beror det på att det nu är enbart hon själv som bestämmer hur han finns, vad hon minns och vad hon inte minns, inte vet, om hans liv? Hon har inget svar.

Vet bara att han är med henne dagligen på ett eller annat sätt, ibland som någon som håller henne plågsamt vaken om natten, ibland som den som får henne att le åt en liten kramig unge i grön heltäckande mjuk frottépyjamas med fötter och tryck-knappar hela vägen fram. Ungefär två år. På landet, på stigen mellan huset och grannhuset och lekstugan. Ibland ser hon honom med armen om sin dotter, stolt över att hon ville lära sig jaga. Hennes lilla jaktjacka och jaktkamouflerade stövlar sparade han, de ligger kvar i min garderob här.

Ibland hör hon det hon slapp höra, men hans pappa hörde – hans vånda inför sitt liv i ett skrik i skogen, en desperation som behövde släppas ut. Hon hör hans ”jag har varit så dum” utan att veta exakt vad han pratade om, hon minns han gråt, den enda hon fick dela med honom sedan han blev vuxen. Han är död och han finns. Så länge hon finns.

Agnes gick till sängs halv åtta igår kväll. Och sov till halv åtta i morse. Visserligen vaknade hon medan det fortfarande var mörkt (frånsett månen?), men somnade fort om igen. Det har snöat lite igen, men är nollgradigt. Grådag. Minsann har varit ut och vänt. Vedspisen knastrar.

Av någon anledning låg hon och funderade på pseudonymer i morse, ett låtsasnamn som författare. Det slutade med att hon (då) bestämde sig för Anna Fallman. Internationellt möjligt, enklare än det hon har. Nu behöver hon bara skriva den första alldeles egna boken också. Trots att hon inte klarar av dialoger, eller gestaltande som hon fortfarande har en vag uppfattning om. Dramatiska kurvor kan hon också glömma, möjligen fixar hon ”början, mitten och slut”, kanske också ”förändring till slut”. Hon borde skriva och strunta i allt ”man” ska kunna och veta.

Hon går och hänger upp tvätten i stället. I det andra sovrummet där hon ställt tvättställningen. Den står inte i vägen där, och tvätten torkar till i morgon även om rummet är ganska kallt. Köksvärmen når inte riktigt dit, och elementet är avstängt. Klippa luggen ska hon också. Och dricka kaffe, äta det sista av sockerkakan.

Agnes är inte riktigt medveten om vad hon håller på med. Om hon verkligen håller på att släppa taget och hänge sig åt ålderdom och passivitet. Sluta vara nyfiken, sluta vilja göra någonting annat än det gamla vanliga. Sluta drömma.

Kanske är det drömmarna som börjar ta slut? Inte de hon drömmer om nätterna när hon sover, utan de vakna, dagens drömmar. De som handlar om förmodligen ouppnåeliga händelser i hennes liv, sådant hon borde inse att hon aldrig kommer att uppleva. De som handlar om att ha en ekonomi som tillåter henne att resa bort och vara borta länge, var nu borta är. Och länge?

Eller drömmarna om att bli så uppslukad av sitt skrivande att hon bara skrev och skrev och skrev. Hela dagarna, tills hon hade något hon kunde kalla manuskript och började redigera. Och stryka långa stycken av alla orden, ibland lägga till något eller ändra lite grann. Tills hon kunde säga sig att det var klart, hennes manus. Hennes bok.

I stället sitter hon här och skvätter ord. Det tar en stund av hennes långa dagar, som är hennes rimligen korta återstående liv – i alla fall kortare än det liv hon hittills levt. Agnes har nog inte riktigt fattat, förstått, insett, känt och begripit med allt som är hon, att hon är gammal. Att hon snart fyller sjuttiofyra år. Att skriva åren med bokstäver och inte siffror känns lättare att acceptera – och samtidigt lättare att ignorera. Fortsätta ignorera. Hon fortsätter nog drömma.

Emily Pankhurst drömde inte, hon gjorde.

Agnes vaknade klockan fem. Det var lögn att somna om, så hon klev upp. Satte igång vedspisen, diskade disken från igår, släppte ut katten. Nu sitter hon här vid datorn med ljusen tända, syrrans raggsockor på fötterna och temuggen framför sig. Det är mörkt och tyst på gården, inga jobbare idag, lördag. Medan hon varit annanstans har det vuxit upp en stor byggnadsställning över ån. Därinnanför ska det småningom bli ett hus, i samma stil som den gamla sågen som inte gick att rädda.

Hon som skulle skriva åtminstone en sida varje dag har inte skrivit någonting på hela den vecka som nu snart är slut. Det verkar som om hon behöver vara hemma hos sig för att få sig att skriva.

Det är inte så att hon vet vad hon ska berätta när hon placerar fingrarna på tangenterna. Hon vaknar aldrig med en bok i huvudet som vissa författare lär göra. I hennes huvud finns förvisso massor med ord, många oönskade tankar, mycket hon önskar att hon inte hade där. Inget hon vill skriva om. Hon börjar tröttna på sin sorg, bli less på att vara ledsen eller i alla fall inte glad. Kanske blir hon så lack på allt gnölande att hon lägger av?

Om hon skulle skriva något som gör henne glad, vad skulle det vara? Att katten satt på trappräcket när hon öppnade dörren, och ville in? Att det börjar bli varmare i köket?

Hennes liv krymper (hon måste göra något åt y-tangenten, den vill inte). Det gläder henne inte. Det är trist att vara gammal, numera skriver hon inte ”bli gammal”. Hon är det. Och hon är frisk och hyfsat rörlig, väger inte för mycket, kan fortfarande lösa supersvåra sudoku på nätet (men undrar om de verkligen är så svåra eftersom det går relativt lätt att lösa dem). Har inte mycket att gnälla över. Egentligen.

När det ljusnat ska hon sortera in de böcker hon fått från vännen i Kopparberg. Det får bli dubbla rader böcker lite överallt, bokhyllorna räcker inte till. Med ficklampans hjälp hittade hon de böcker som beställts, bland andra en melodipsalmbok. Det gör henne glad, att någon ville ha den.

Hon får böcker från många håll, av alla slag. Eftersom hon har nära tretusen annonser på Bokbörsen begriper hon ju att hon aldrig kommer att hinna sälja alla – det får bli ett bokbål när hon dött. Mannen hennes försöker säga att hon inte borde ta emot flera böcker, men hon gillar böcker och hon tycker om att hantera dem, ibland läsa en författare hon inte skulle hittat på egen hand.

Hon värmer händerna på temuggen, och skriver en lapp om att hon behöver handla Bregott. Idag ska hon laga majskyckling och försöka begripa varför den är så mycket dyrare än annan kyckling. Kanske gör hon den i ugnen med klyftpotatis till, det får visa sig när det börjar bli dags för middag. Just nu är klockan bara halv åtta.

Dagen är ännu inte slut, än hinner Agnes skriva den där sidan hon bestämt sig för att skriva varje dag. Hon har åkt in till fd maken och bistått med ordnande av mobilt bank-id till nya telefonen – det tog en stund. Nu håller han på att försöka få förstärkaren till dörrens ringklocka att fungera, det verkar också ta en stund. Det är kallt, minus tjugo i förmiddags, nu bara minus femton. Hon frös om tårna trots vinterkängorna under bilfärden, måste kolla hur värmen kan fås att spridas neråt också.

Här slipper hon skotta snö och sopa trappen. Katten är nöjd med att vara inomhus i kylan, och kattmaten är upphälld. Och än så länge tror hon fortfarande att hon kom ihåg det hon skulle ha med sig. För det mesta glömmer hon något, det där med att ”bo i kappsäck” är inte alldeles enkelt.

Nu är Agnes sur och irriterad. De får inte sändaren vid dörrklockan att fungera. Det kostade 500 kr att ”reparera” den, och nu går den inte. Mejl till hörföretaget, så får vi se vad de har att säga. Det är frustrerande när inte tekniken vill det den ska.

Skrivlusten infaller inte heller, så detta får räcka för idag.