beskrivarblogg

I morse ringde du halv 9 – du brukar inte ringa så tidigt, du mådde inte bra, hjärtat klappar så fort, du hostar och har ingen ork. Du pratade om vad som kunde hända om du slutade med alla dina mediciner, men du hoppas på en stroke, så att det går fort. Du har insett att du inte har planerat någonting för något ”äldreboende” – och du frågade om jag kunde komma in och hjälpa dig städa och plocka undan … Du ville betala. ”Ja, betala parkeringen”, var mitt svar, ”jag kommer på måndag.”

Nu sitter jag här och tror mig förstå att du faktiskt är trött på livet. Att du inte vill längre, inte just nu i alla fall. Och jag önskar, om det är så, att du får lämna mig och alla andra fort och utan vånda. En nåd att stilla be om sägs det. Så är det nog.

Tankarna på dig tog mig i alla fall bort från mig själv en stund, det är bra.

—————–

Det var igår. I morse åkte du ambulans (efter att ha ringt mig och fått telefonnumret) till sjukhuset – runt fem på eftermiddagen fick jag veta av en av dina söner att du har en hjärtinfarkt, är mycket medtagen. I morgon kanske jag får veta mera, ingen idé att åka in idag…

Jag uppmuntrar en bloggkompis att sitta kvar vid datorn och skriva, vad som helst – hon har suttit där i två timmar drygt och inte fått ur sig något skrivande på sitt manus… Kanske är det det som är bekymret, att hon vill skriva sitt manus. Åtminstone tror jag att det är så ofta för mig, att jag har ambitioner som är så höga (stora?) att jag aldrig kommer igång över huvud taget.

Alltså sitter jag här och skriver, vad som helst. Dagen är lite kylig därute, så jag finns i köket, med katten sovande i stora länstolen framför vedspisen (som inte är tänd, så kallt är det inte). Har ätit tidig middag och druckit kaffe på maten. Och bytt från shorts till lätta tunna bomullslångbyxor som jag ärvt av syster min. I morse talade jag med ”mannen min” – han mår inte bra, har ingen ork och ”hjärtat slår så snabbt”. Med lunginflammation och antibiotika ovanpå hans övriga hälsoproblem är det nog inte så konstigt. Ledsamt, och oroande dock – första gången jag hörde honom fundera över att han inte ordnat någon sorts ”äldreboende” eftersom han hoppas på en snabb och effektiv stroke när det är dags. Det är ju bara det att ingen vet när det är dags.

Gårdagen var orimligt tung. Idag är det bättre men ögonen har inte riktigt hämtat sig och kroppen i övrigt är seg. Har dammsugit och bäddat, det är ungefär alltihop. Och läst, inget som behöver recenseras. Däremot boken från häromdagen, ”Fortfarande Alice” av Lisa Genova, den var mycket bra. Handlar om Alice som får tidig Alzheimer och så småningom försvinner in i sjukdomen, skickligt skrivet och beskrivet av författaren. En högst läsvärd bok.

Som framgår är det här knappast något bokmanus, det är ”vad som helst”. Någonting jag skriver för att ha skrivit någonting. Hänryckt pingst alla vänner!

Tur att jag bor i ett hus för mig själv där ingen kan höra mig. Ingen ser mig heller. Ingen behöver försöka trösta eller lugna, jag kan låta allt bara rasa ur mig som det vill, tårarna, lätena, snoret, ilskan, orden. Katten gick ut när jag började gråta, hon försökte komma nära först, men när jag inte ville så stack hon. Klokt av henne.

Tror jag gråtit mera idag än tidigare över din död, Mats, son i ärtgrön helknäppt pyjamas. Då i alla fall, häromsistens undrade jag över vad du hade på dig i kistan – vet ingenting om det. Tänkte inte på det då, ingen pratade om det. Dina kostymer hänger fortfarande i din pappas källare, jag har sagt att jag ska ta hand om dem och kanske försöka sälja dem eller ge bort dem. Kostymerna kan jag ju inte ha, men dina khakibyxor har jag och dina t-tröjor, dina strumpor och din härliga långa jaktfleece, några av dina jackor som ingen annan ville ha. En mössa. Och din säng och ditt bord och dina stolar, dina soffor här i huset. Din svärfars länstol med rosa (ful) klädsel står i mitt kök. Dina förskräckliga jakttroféer hänger på väggen i det rum som nu är mitt sovrum. Duvhöken med en nötskrika i klorna sitter på en gren i hörnet av rummet.

Men du är inte här. Du är ingenstans, inte på kyrkogården i Sundbyberg heller. Inte på landet där du dog. Du finns i mig och i din pappa och dina bröder, i din dotter. Så fortsätter du finnas, men i en form som vi har svårt att förstå eller uppfatta. Jag pratar med dig när jag är ensam, inte annars. Stannar till vid din grav när jag åker förbi och står där och muttrar en stund. Svara får jag göra själv.

Idag har varit tungt, men också fylld av värme, kärlek och goda minnen. Människor är goda, de allra flesta. Jag ser på bilderna jag fick av Nina i kväll, med dig och Erik och hon, kräftor och fiskfångst. Och jag gråter, gråter och är samtidigt glad att ni hade det också. I alla fall innan du levde ett annat liv, innan du dog. Nu har jag för första gången i livet snutit mig i linneservietten. Det räcker för idag, god natt sonen min, god natt sondotter, god natt mina levande söner och sonsöner och alla mina andra människor som jag är glad att ha i mitt liv.Och idag är jag lite gladare, även om det inte syns på den här gamla bilden…

Jag har fått gåvor idag, av vänner. Många har skickat värme och kärlek till mig, yngste sonen ringde för att höra hur det var, ”det är ju två år sedan idag”, bästa vännen ringde, ena syrran, den andra pratade jag med igår (och hon gav mig ett skratt i kommentar till mina o-ord på bloggen idag).

En vän, Pär G Larsson – som jag inte känner nära, men har följt på Facebook – sände mig en text han skrivit, han påmindes om den när han läste mitt ett år gamla inlägg. Det värmde mitt hjärta. Hans ord pratade med mig, de berättade hur jag känner mig idag, de gjorde gott, och ont.

Nyss kom två bilder från granndottern på landet, med orden ”vi får minnas och glädjas” – bilderna visade henne och mina två äldsta söner, dels med fångst efter fiskafänge och dels med ett enormt fat kräftor framför sig. Och Mats hade sin ärtgröna helknäppta frottépyjamas på sig, den som jag alltid ser honom i när jag tänker på honom, på landet, liten, ännu trygg.

Jag grät. Hejdlöst och nästan njutningsfyllt, tårarna droppar ännu och jag har lätt huvudvärk av alla känslor. Kära ungar, ni var så små och ni var så olevda, så öppna för vad livet skulle ge er – bilderna måste vara drygt fyrtio år gamla. Yngsta sonen var för liten, liksom systern till grannens dotter. Tack för bilderna, Carina och tack för glada minnen och för tårar.

Facebook är fint, bara så ni vet det ni som har annan uppfattning.

otippad, oviss, olidlig, otryckbar, oredig, otänkbar, otadlig, okunnig, oförstående, ovispad, ovårdad, oviktig, otippad, ovärdig, obegravd, obegråten, oönskad, ovänlig, omönstrad, oväldig, ovaktad, oklippt, osnuten, ohämmad, orankad, osminkad, omålad, ovillig, osalig, otrygg, osäker, oaccepterad, olåt, ofarlig, ogrävd, obrottslig, omärklig, oomkullrunkelig, omutlig, ovass, oviss, ouppmuntrad, oomskuren, oomfattad, oansenlig, overklig, ovälkommen, oönskad, ointaglig, oätbar, odrickbar, oläsbar, oslagbar, oöverträffad, osedvanlig, osedlig, osaltad, okryddad, oinsatt, oefterrättlig, oersättlig, obillig, opåverkad, ostörd, ohelig, odygdig, oskön, obönhörlig, oskriven, olaglig, oresonlig, oransonerad, orubbad, oklok, oföretagsam, okritisk, oresonlig, oersättlig, okuvlig, omaka, oförmögen, ofrivillig, otörstig, oskadlig, oskadad, opassande, opersonlig, opraktisk, oprövad, opartisk, ogrundad, obeveklig, oljud, olåt, outtalad, obearbetad, obrukad, okynnig, okunnig, olappad, opolerad, oklädd, ofriserad, onormal, obruten, okysst, opressad, ostruken, oprisad, ostadig, ojuste, oskön, ohövlig, ostrukturerad, oorganiserad, oordentlig, oäven, oturlig, odryg, orakad, oskarp, otuggad, oläst, oladdad, olackad, olindad, obunden, ofri, ofödd, ofin, oförfalskad,

Hittills 240 (ungefär) o-ord som hjälpt mig genom dagen. Det finns säkert flera, och några har jag förmodligen haft med flera gånger. Nu får jag blockera tankarna med något annat…

Forts. följer

omanlig, okvinnlig, olönsam, ohörsam, osynlig, oduglig, ohyfsad, ouppfostrad, otidig, osedd, obäddad, ostädad, okokt, orensad, otvättad, ohörbar, ovettig, omistlig, oskuld, overksam, ointresserad, ointressant, oliktänkande, olik, otänd, otänkbar, obekväm, olustig, omarkerad, oriktig, olidlig, otålig, osmaklig, okrattad, ostruken, orenlig, outsäglig, otrolig, omärklig, otrafikerad, ostressad, opackad, orustad, oskriven, outtalad, otack, orepeterad, osagd, oplockad, omanglad, omald, otvungen, orättad, omålad, okammad, oklippt, ohörd, olåst, ovaken, okrattad, otrevlig, o

Allt för att hålla hjärnan ockuperad.

I morse, innan jag vaknade riktigt och kom ihåg vilken dag det är idag. Innan jag såg den döda musen bredvid sängen (tack Minsann) – halvt i drömmen fyllde jag hjärnan med o-ord.

Omåttlig, omätlig, okunnig, oförlåtlig, olycka, otur, osams, olika, ohövlig, oefterhärmlig, okänslig, otydlig, ovarsam, ovanlig, ohjälpsam, ovetande, orimlig, okränkbar, otrolig, overklig, oredig, ofärdig, osmaklig, ovettig, oriktig, oskicklig, oordentlig, omutlig, oälskad, oförlåtlig, olustig, orolig, oroande, ohemul, oviktig, oformlig, oattraktiv, oren, o

Nu är jag vaken och har glömt resten. Men jag minns vilken dag det är idag och jag har slängt musgåvan i soptunnan.

Åt två bullar till lunch. De ligger som en klump i magen, och gör att jag inte har någon som helst lust att laga (och äta) middag. Har suttit ute och läst, men tröttnade. Är splittrad idag, hit och dit, läser lite här och där i de sex böcker som ligger på köksbordet. Har gjort rent muren bakom vedspisen och svärtat spisen. Vrider på en pelargon så att den blir lite mera balanserad, klappar katten. Biblioteket fick ett besök, men jag hade inte ro riktigt att leta efter de böcker jag kanske skulle vilja läsa.

”Mannen min” har lunginflammation igen, med antibiotika som följd.

Helgen som kommer är pingst, men jag är icke hänryckt. Bara trött på det mesta. Borde klippa gräset, men har ingen bensin till gräsklipparen. Har påmint förvaltaren om min önskan om kattlucka i ytterdörren, men gårdsägaren är bortrest ett par veckor, så jag får inget besked nu. Han var vänlig nog att se till att min bil blev avspolad allt damm som åkandet på vägen här utanför river upp. Det lär komma nytt. Och kanske åter en tvätt.

Hittade två stenmurklor på landet innan jag åkte därifrån i söndags. De ligger på tork (och jag ska förvälla smulorna också innan jag konsumerar dem, flera gånger). Tror inte jag kommer att må illa av dem, har ätit murklor någon gång varje år i åtminstone femtio år.

I morgon är det två år sedan vår son dog. Önskar jag kunde låta bli att fastna i sorg och ledsna tankar. Han har det ju bättre nu. Eller har det inte alls, vilket är bättre.

Nytändning, vad är det? Mitt sista nummer av tidningen Skriva har just det ordet i stora bokstäver på omslaget. Jag hade ingen lust att fortsätta prenumerera på tidningen, den kunde också behöva en nytändning. Tycker mig ha läst alltihop tidigare – men så är det kanske med den sortens tidningar. Nyss lade jag ut årgång 2015 (6 nr) på Bokbörsen. Om någon är intresserad har jag även de två första för 2016 att sälja…

Jodå, jag tror mig förstå vad ordet innebär. Att fyllas av glöd igen, lust t ex att skriva, fingrar som kliar av förväntan på alla de ord som ska komma ner på skärmen. All den fantasi som ska berättas, gestaltas, beskrivas så att läsaren både känner lukt och smak och får använda hjärnan en aning för att också förstå. Skrivande behöver nytändning, relationer, kärlek och vänskap likaså. Jag känner mig tämligen sval för närvarande.

Orkar just inte uppröras över hövan (varifrån kommer det konstiga uttrycket?) över allt som idisslas på Facebook. Glimtvis möter jag en annan människa, ibland upprörs också jag över byråkratiskt regelföljande eller dess motsats. Ordet ”drev” används flitigt och avser massmediala skriverier och tvetydiga rubriker – jag gillar inte den användningen av ordet och inte de spekulationer och skvaller kring diverse mer eller mindre offentliga skandaler som jag ser på Facebook. Många tycks kallade att säga sig veta, utan att vare sig berätta vad de vet eller om vem, så varför yttra sig alls? En annan sorts ”selfies”?

Det här skrivandet är naturligtvis detsamma, men jag skvallrar åtminstone mest om mig själv. Och det får jag, bara jag, göra. Ingen annan behöver ens läsa eller kommentera, även om jag förstås tycker det är fint att få en gilla-tryckning eller några ord på vägen. Har just lärt mig ett nytt begrepp via en av de riktiga vänner jag har på FB – ”gilla-bete” eller ”click-bait” – du skriver något för att få så många gillanden som möjligt, oavsett vad det skrivna (eller bilden) handlar om, oavsett om det är sant eller inte. Är det tillräckligt spektakulärt kanske du till och med hamnar i någon av kvällstidningarna.

Hon gick en vända i köket. Rastlösheten får henne att gå, hon kan inte sitta stilla. Vad vill kroppen säga henne? Igår var hon glad över att vara hemma igen, efter en vecka tillsammans med fd maken på landet. Idag önskar hon att hon vore annanstans, riktigt var vet hon inte. Inte på landet, inte i stan hos fd kärbon, inte hos bästa vännen – bara annanstans. Men hon vet ju att var hon än är så har hon sig själv med sig. Och det är det hon vill slippa…

Hon har tvättat, tre maskiner, hon har vikt tvätten som torkade fort ute på strecken i solen och vinden. Hon har skrivit en kort bloggtext om Julian Barnes´ ”The Sense of an Ending”, som hon läste om tidigare idag. Nu läser hon ”Bumps” av Zoe Barnes, den har hon också läst tidigare. Lättläst. Lämnar inga spår, som Barnes´ bok gör, den kan hon fortsätta att känna länge.

På torsdag den här veckan är det två år sedan sonen dog. Hon var till kyrkogården och pratade lite med honom innan hon åkte hem i söndags. En trött krans och två ljuslyktor, graven ser trist och oälskad ut. Kanske är det sonen som får henne att vara så melankolisk, så rastlös. Som om årsdagen vore något särskilt, alla dagar är utan honom, han fattas hela tiden. Hon börjar bli färdig för att skaffa en gravsten åt honom, men det ska passa alla inblandade att utse den. Om hon fick bestämma skulle det vara en natursten, grovt tillyxad och inte polerad – men det får hon inte. Hans dotter vill ha något annat och hon försöker bestämma sig för att inte lägga sig i.

Äldste sonen var klok, han tyckte att ”hon ska ha den mycket längre än du” –  och det är rimligen sant. Något annat är otänkbart, att jag skulle överleva även henne, hon som i höst fyller arton år. Så hon får bestämma, men jag önskar att hon ville/kunde göra det nu.

Hon går en sväng i köket, igen. Katten lyfter på huvudet och lägger sig sedan ner igen på köksbordet vid fönstret. Nyss släppte hon ut en geting, via flugsmällan. Kanske överlevde den, hon försökte bara slå lätt. Askhinken är tömd och nerställd i källaren, hon har fortfarande ved i vedkorgen, men hoppas slippa elda mera nu. Tulpanerna i rabatten har vissnat, bara de gula blommar fortfarande och dem tycker hon inte om. Pionerna börjar få synliga knoppar, en enda pingstlilja bland påskliljorna, och blå blommor som hon glömt namnet på runt den lilla berghällen. Nässlor. Hon har burit in parasollet, inte för att hon tror att det ska regna, men ifall att.

A sense of an ending – vems eller vilken är oklart och kan inte vetas. Kanske allas vår, någon gång.