beskrivarblogg

Finns det någonstans där alla borttappade ord förvaras? Man kan ju tycka att mina saknade ord skulle finnas i min hjärna, men just för närvarande har de rymt. De gillar inte mitt sällskap, det gör inte jag själv heller, Jag är inte rolig, eller ens trevlig, bara tämligen lättirriterad och ofokuserad, glömsk och låg. Oskrivande.

Inte ens sorgen gör lika ont längre. Den surrar i mig, den väller upp ibland, blandas med andra sorger. Jag kommer ihåg min sorg, som häromdagen när bästa vännens ena hund fick dö. Det var rätt beslut, och jag grät. Grät i vetskapen om att Frankie inte kan trösta mig längre, som han gjort så många gånger. Kanske kan minnena trösta lite, som när jag pratar med sonen min. Jag får klappa både honom och Frankie i andanom.

Fortfarande är jag nog som en enda total tandläkarbedövning. Just ingenting känns, I alla fall inte som det brukade, en gång för länge sedan eller alldeles nyss, eller för snart fem månader sedan. Mannen som ibland är min syr just nu i en hängare i min morgonrock. Utanför huset lyser solen, det nya stallet växer upp, det gamla trädet vid grindhålet släppte stora döda grenar i helgens blåst. Tvätten som fick hänga över natten är torr nu.

Nytt tomt – så heter det här skrivutrymmet…

Och tomt är det och tom är jag. Min son är gravsatt, hans urna med födelsedatum och dödsdatum ligger i ett hål i marken på kyrkogården. Övertäckt idag, med en vissen solros och tre dito röda rosor kanske ovanpå, kanske i. Jag hittar dit igen. Det gör vi allihop som vill. Och jag är tom. Ont i bröstet/hjärtat igår, idag lugn. Men fortfarande så jävla ledsen. Så arg, så skrikande förbannad, så uppgivet tårfylld. Vet inte riktigt vad jag är arg på. Vet att jag är lättad också, för att hans elände är över.

Försökte skrika för mig själv igår kväll, gick taffligt. Lät bara dumt., jag trodde inte på mina skrik. Drömmer vildsint i stället.

Idag kom syrran och vi löste korsord och spelade canasta – tack för att du kom. Vi röjde lite i källaren så att gubbarna kommer åt när de ska försöka lokalisera avloppslukten i huset, i veckan. Tog in tvätten. Åt god middag innan du for hem till ditt. Och jag är tom. Har tänt ljus för mig och dig och alla som behöver ljus i sitt liv eller sin död. Och försöker inse att jag lever, och att jag ska leva idag och i morgon och ”alla andra dagar. För en dag ska jag också dö.” Fritt efter P-O Enqvist.

När jag ser dagens datum ser jag också att min kusin fyller år idag – grattis… Och att min pappa dog i morgon för så många år sedan att jag inte törs visa att jag inte kan räkna dem…

Hade behövt dig igår och nu att tröstas av,

att kura ihop mig hos, och smekas av dina mjuka händer.

Att vara liten och ledsen hos, inte stor och stark.

Du hade annat för dig.

Vem kan skriva om sin sons död? Förmodligen inte jag. Men skriver gör jag ändå.

Sonen min var 47 år när han dog för fyra månader sedan, i en olycka med bilen på familjens sommarställe. Hans liv var svårt. Vräkt från sin bostad, skild, inget jobb och inga pengar bodde han med sin far i sommarhuset, ett ömsesidigt beroende. Sonen var också alkoholist, olycklig, deprimerad, ”jag har varit så dum, mamma”. Han krossade våra hjärtan, vi som älskade honom och som han älskade. Kärleken hjälpte honom inte, eller inte tillräckligt.

En son föds, mittenbarn, älskad, en kärlek som en gång var lite ångestskapande hos mig som mamma. Är det OK att tro sig tycka lika mycket om ett barn som det förstfödda? Frågan väcktes i mig redan innan han föddes. Skulle kärleken räcka för ännu ett barn? Det gjorde den, hela vägen. Den var inte nog för att göra hans liv gott.

Han föddes när min morfar dog, det visste jag inte förrän efteråt. En älskad människa tog en annans utrymme i mitt hjärta.

Avbrott för att laga och äta stuvad blomkål och stekt falukorv. Två likalydande mejl från Stefan Löfvén som tackar för min insats – ? Och, har gnällt över fd mannen som snubblar, igen, över hundens koppel. Han (mannen) hade en stroke för två år sedan, men varför kan han inte hålla reda på fötterna? Svar: han kan nog inte. Och jag får spader.

Vi skilde oss för tolv år sedan, nu har sonens död fört ihop oss igen. Jag hjälper honom med det som sonen gjorde. Min ork är på upphällningen. Jag lever det liv jag lämnade då, och det är förvånansvärt likt sig. Lika förlamande, lika ensamt som då. Plus att vår son är död. Känner mig som Rut utan avdrag. Lagar mat, städar, plockar, påminner. Blir lika irriterad som då, lika småttigt elak. Valresultatet igår har inte gjort något positivt för mitt humör.

Varje dag är sonen med mig, med sin frånvaro. Han finns runt omkring mig genom det han gjort här i sommarhuset, allt han har fixat. Hans matplatser för rådjur står tomma, veden han kapade ligger i den nybyggda vedboden, altanen vid det lilla huset har fått taket uppfört av hans äldre bror. Häromdagen åt vi färskpotatis från plastbackarna bakom huset, där potatisarna nog hamnat av misstag – de var goda. Två solrosor växer upp där avloppsanläggningen döljs av all den mossa han lagt där, de får nog följa med till urnnedsättningen på torsdag. Liksom hans hund. När hunden kommer och lägger huvudet hårt i mitt knä och tittar på mig får jag för mig att han saknar sin husse. Och då gråter jag igen. Lite, utan att visa det för fd maken. Han har nog av sin egen sorg.

Min son är mera närvarande nu än han var när han levde. För mig. Han ville inte gärna prata med mig den sista tiden, tyckte väl att jag tjatade för mycket, oroade mig för mycket, påminde honom för mycket om det utarmade liv han levde. Det gjorde jag. Nu pratar jag med honom i mig, han finns inte där och kan varken svara eller säga emot. Han är ”inte fjärran, men bortom nära” (Svenarne Janssons ord), han är pratbar, jag kan säga vad jag vill.

Ibland är jag arg, ibland glad, ofta lesset förundrad och oförstående inför att han inte finns längre, här. Hans dotter saknar honom, och det vet han att hon skulle göra. Deras kärlek oavsett allt annat var de båda säkra på. Kanske var han också säker på vår kärlek till honom, jag vill tro det. Hans bröders, min och hans pappas. Och allas de som var med på hans begravning, många okända för mig, men också många som varit hans vänner sedan han var liten. Nästan hundra människor som kom och hedrade honom, och som säkert hade både goda och mindre goda minnen av honom och hans liv.

Lyssnar parallellt med ett dåligt öra på kommentarer kring valresultatet och Sverigedemokraternas roll som vågmästare i riksdagen – vill inte ha den möjligen svaga regering som nu är på gång, vill ha tydligare gränser mot rasism och nazism, vill inte ha järnrör som vapen i debatterna. Vill inte ha brottsdömda riksdagsledamöter. Inte främlingsfientliga, fördomsfulla, okunniga gaphalsar. Vill inte ha ett brunt Sverige, och skräms över likheterna mellan vårt land och övriga Europa, just nu. Och likheterna med 30-talet. Det har inte ens gått 100 år sedan sist, nu tycks det vara dags igen för människors olika värde, att vissa är bättre än andra, att vissa inte ens borde få finnas.

Livet är fullt av ångest de flesta dagar. Mera och annan än annars. Kollektiv och personlig, privat är den nog inte i och med att jag beskriver den. När jag går i skogen och letar svamp (som nästan inte finns) tappar jag bort ångesten en stund, när jag lägger mig för att sova är den där igen. Liksom när jag vaknar vid 4-5-tiden på morgonen och inser att fd maken i rummet bredvid också är vaken. Hans lampa lyser. Jag somnar om, och han sover när jag vaknar nästa gång, vid 8-tiden. Tung av ovilja att vakna är jag, vill inte en dag till, men lever den.

Trots att jag nu lyssnar till Åkessons röst på TV som gör ont, ord travade på varandra utan nyanser, enbart utsläppta på ett skrämmande effektivt sätt. Jag lever mig igenom även den här dagen. Och förhoppningsvis natten, och morgonen och ännu en dag. På torsdag samlas familjen på kyrkogården för att lämna sonens aska i det som blir hans grav. Jag lever då också, ”om inget oförutsett händer”. Min vilja att leva är stark.

Skrivdagbok är bra säger de som skriver sådan. Jag tror dem. I min skulle förmodligen mest stå ”har inte skrivit idag heller” – och frågan är om det då är en skrivdagbok? Det var visst också något om en tappad nyckel och gatlykta, och träd som faller där ingen finns som hör braket… Kanske kan en skrivdagbok fylld med tjatiga icke-skrivmeningar fylla funktionen att få mig att skriva?

Är åter i fd makens (och mitt) sommarhus efter några dagar hemma hos mig. Har klippt gräset hyfsat, rafsat bort ogräs rabatt och altanhörn, slängt vissna pelargonblommor, vattnat krukorna, letat svamp utan att hitta en enda, tvättat, tvättat och tvättat. Fd mannen min har satt upp en hasselstång att hänga kläder på, i stället för de spikar jag just nu har, i utrymmet utanför vardagsrummet. Det kanske kan kallas ”walk-in-closet” därmed? Just nu har jag dessutom kelat med sonens mycket påstridiga stora hund, som ville bli både klappad, pratad med och borstad, plus given hundgodis. Han fick alltihop. Sådana bestämda tassar säger jag inte emot. Minsann har ännu inte visat sig sedan jag kom tillbaka. Apropå att göra annat än skriva…

Solen drar sig västerut och det blir fort lite kallare, fleecetröja på, men fortsatt utevistelse. Middagsmaten får vänta. Lax med spenat och potatis.

September går fort känns det som, oktober är nog uthärdlig om vädret är någorlunda – men sedan kommer november som jag alltid intalar mig är värsta månaden på året. Ofta har jag tagit mig igenom den genom att NaNoWriMo-skriva, dvs skriva massor av ord utan särdeles stora krav på sammanhang eller kvalitet, drygt 1500 om dagen. När november är slut ska det därmed vara 50 000 ord. Kanske får det bli så även i år. Just nu tycker jag mig ha ord överallt, men ord som inte har  någon inbördes ordning, inte går att inordna i kapitel eller ens stycken. Bara en oöverskådlig massa ord.

”Att vara sitt eget hus” – de orden stannar hos mig efter läsandet av Inger Edelfeldts bok ”Konsten att dö”. Resten av boken stannar också, som en känsla mera än enskilda ord. Ett igenkännande.

Häromdagen hittade jag ett urklipp ur Avesta Tidning, skickat till mig av min syster, som bevis på att jag för länge sedan skrev åtminstone en dikt. Temat för en dåtida tävling var ”Vinter”, min dikt har titeln ”Våren”. Jag var 17 år (det måste alltså ha varit 1959) och honorerades med 10 kronor. Ni ska slippa läsa alla orden, låt mig bara säga att det jag skrev då kunde jag ha skrivit idag, fast med andra, och färre, ord. Det centrala är detsamma.

Garderobsstädning fann dikten åt mig, liksom ett foto ur samma tidning, årtal oklart, men några år tidigare. Jag hade varit med och tävlat i distriktsmästerskap, vilken placering jag fick framgår inte. Jag gissar att det handlade om höjdhopp. Och jag känner inte igen flickan på bilden, det kunde varit en alldeles främmande människa. Apropå att känna igen och inte. Och Edelfeldts bok och huvudpersonens hinna mellan sig själv och resten av världen.

Sitter på altanen i ljum sydvind, solen skiner och molnen är lätta, himlen mest blå. Tänker på sonen som inte får uppleva den här dagen eller några dagar alls, mera. Eller så gör han det, fast utan att vi vet, vi kan bara fantisera och hitta på det som kanske gör oss lite gladare. Vi är jag och hans pappa, säkert också hans dotter. Och andra som älskade honom. Jag sväljer gråten stup i ett. Idag har vi städat inne i det lilla huset där han bodde det sista året. Nu finns han där enbart i form av diverse fiskeprylar på en hylla ovanför sängen, jakttidningar på en annan hylla, och knäskydd till arbetsbyxorna.

Har ingen ro i själen, ingen ro i kroppen heller. Läser förstrött, kollar FB lika ointresserat. Ids inte jobba med mitt eget manus. Skriver ingenting. Oroar mig för en pyramidal elräkning från husvärden som aviserat att den äntligen kommer (efter drygt ett och ett halvt år). Borde vara hemma hos mig och städa bland alla böcker. Och plocka in allt som fanns i skrubben som jag tömde innan jag for därifrån. Rörmokaren skulle kolla varifrån den otrevliga lukten kommer och behövde utrymme. Sonens tidigare rum är nu fullt av diverse…

Morrar åt fd maken, försöker bidra till bouppteckningsgörandet, skickar frågor hit och dit, väntar på svar. Somnar och vaknar. Somnar ibland om, ibland inte. Vaknar utan att riktigt vara med i världen ändå. Ser en citronfjäril och blir lite glad. Hör fåglarna som talar om att Minsann (katt) är i antågande. Rösti (hund) ligger bakom stolen, ska snart ut och gå en vända. Oroar mig för honom också, hans ben vill inte riktigt som de ska – han börjar bli gammal och stel i lederna. Kan dock fortfarande springa både fort och långt när han någon gång smitit över skogen (och återfunnits per bil).

Har röstat.

Procenttal, valfläsk, allianser hit och dit, röstkorten ligger här och väntar på att vi ska förhandsrösta. I ett val där inga ”bra” alternativ finns. Experter och politiker pratar och pratar. Jag lyssnar inte längre.

Ett ord som blivit vanligare på sistone är t ex ”normalisering”. Det mesta tycks kunna normaliseras – men det är tämligen svårt att begripa vad som är den jämförelse gentemot vilken något normaliseras. Hur går det till när nazister och rasister och andra –ister blir salongsfähiga? Vem gör dem lämpliga som riksdagspersoner och påverkare i vårt samhälle? Och vad?

Andra ord som står mig upp i halsen är ”jobb, skola, omsorg” – den ena politikern lovar x tusen nya jobb, framför allt till unga. Den andra hävdar att allt ju blivit så mycket bättre för alla de senaste åren, trots alla svårigheter ligger Sverige på topp i Europa. Till bilden hör att stora delar av övriga Europa går igenom ett stålbad i högre grad än Sverige upplevt…

Däremot tycks man ha glömt bort att fokusera på svaga grupper som äldre, sjuka, utförsäkrade, ensamstående föräldrar, invandrartäta bostadsområdens ungdomar. De är visserligen många, men bidrar kanske inte (längre, eller än) till ekonomin i landet. En rullstolsbunden kvinna fann sig föranlåten att tigga utanför butiken i Göteborg (?) – och hon var inte ens rom, de har ju annars i debatten givits ensamrätt till tiggande.

Jag minns att jag för inte alltför länge sedan blev förskräckt när jag insåg att det även i Sverige, i Stockholm t ex, fanns hemlösa som satt i centrum med en usel pappskylt som vädjade till de förbipasserande. Då hade jag enbart sett detta i San Fransisco och kunna få mig att tro att det var ett amerikanskt fenomen. De som inte hade eller har något socialförsäkringssystem som vi i Sverige – hade, då. Nu vet jag inte vad vi har – men de som utförsäkras från Försäkringskassan efter många gånger tveksam handläggning, de vet.

Det här är första gången det känns otäckt att rösta. Eller låta bli att rösta. Det här valet är det första jag upplever som gör mig rädd att onda krafter ska bli ännu starkare än de redan är. Ännu mera normaliserade. Nazister och fascister var normaliserade på 40-talet, även i Sverige. Bevare oss för en upprepning av det som hände i Europa då.

Läser i Brain Picking´s Weekly att författare skriver mera och bättre (kanske) om de har lite rutiner i samband med skrivandet. Bestämda tider för skrivstart, skrivtid, plats och relativ ostördhet tycks vara det som gör susen. Varifrån kommer för övrigt ett uttryck som ”gör susen”?

Jag vet bara att jag inte skriver särdeles mycket eller ofta just nu, bra ska vi bara inte tala om. Syrran tycker med all rätt att det är glest på bloggen.

Jag går vilse i svampskogen i stället, det tar några timmar. Och jag dammsuger hund och hus, funderar på middagsmat, lagar middagsmat, far hem till mitt någon dag i veckan och tillbaka till huset på landet där fd make, hund och katt finns. Jag är överallt och ingenstans. Emellanåt tappar jag all energi, vaknar vid halv 4-tiden på morgonen och kan inte somna om förrän fram emot 8. Sover tungt och drömmer konstigt. Vaknar ovaken. Känner mig splittrad, delad i flera och ingen är särskilt närvarande.

Har dessutom träffat fd mannen min ett par gånger de senaste veckorna. Minskar inte min känsla av overklighet och gör mig inte klarare över vem eller var jag är. Just nu. Ett förhoppningsvis övergående konstifikt stadium. Den 18 september är det urnnedsättning för sonen. Det känns nästan värre än inför begravningen, jag känner mig skörare nu.

Nu famlar jag och kanske svamlar jag.

I ett par dagar har jag varit lättrörd, nästangråtit för ingenting. Och ibland för någonting. Sonen som fattas oss är i fokus, hela tiden. Vi har pratat och kommit ihåg honom på landet tillsammans med grannar, andra sonen och hans hustru. Och jag vill både lyssna och inte höra, både veta och inte veta. Det är inte många av de minnena jag delar, och kanske är det alldeles som det ska. Mammor ska inte veta allt. Någonsin.

Äldsta sonen har jobbat, gjort färdigt sådant hans bror inte hann. Det är fint. Och jag vill gråta.

Åt kräftor i veckan, tillsammans med yngste sonen och mannen som tidigare kallades ”mannen min”. Det var gott, och jag uppskattade att även sonen var inviterad. Åkte tillbaka till fd mannen och landet dagen därefter och undrade vad livet egentligen handlar om.

Idag pratade jag med mannen med kräftorna, han talade om hur han mådde eftersom jag frågade. Prat, prat. Jag talade om att jag mådde bra, och att det var kul att han frågade. Eftersom han inte frågade. Och jag inte mår bra.