beskrivarblogg

Nu är jag hemma ett par dagar. Igår åt jag ostron med den nyss mycket sjuke fd kärbon, som piggnat till, lite. Var i morse också hem till bästa vännen och såg deras nya hem – vackert, otroligt välplanerat och fint – gjorde mig glad. Sedan hämtade jag bilen där jag parkerat den, och betalt för den tid den stod där. Tyvärr hade jag missat att tisdagar är städdagar och noll parkering på gatan – oavsett om det städas eller ej. Kostade 600 kronor. Det blev jag inte glad över.

Och när jag senare kom hem till mitt blev jag inte så glad heller, inga nya golv vare sig i toalettrum eller skrubb – OK, ny fläkt i köket i stället för den som saknade filter, och döda grenar bortsågade från trädet utanför (numera på gräsmattan), men ändå. Möjligen har jag i morgon en golvläggare här som spacklar och därmed behöver flytta bort toaletten… På torsdag återvänder jag till fd maken och huset på landet. Då blir åtminstone Rösti (hund) och Minsann (katt) glada, kanske även vi människor.

Så har vi pratat igen, idag – du är hemma från sjukhuset, men i dåligt skick. ”Hjärtat far som en pingisboll i bröstet”, säger du. Du ska utredas igen, har remiss men inget begrepp om när det kan bli aktuellt. Du tar det lugnt, du har ätit, även om det närmast kunde kallas frukostlunch, kanske skulle du äta något mera till kvällen. Din röst är ansträngd, du hostar fortfarande.

Jag känner mig exkluderad. Har inte gjort helt klart för mig varför. Du ringde ju upp när jag ringt och lämnat meddelande. Dina söner ska hjälpa dig få iväg en del till Stadsauktion, det verkar du vara glad över. Senast jag var hos dig tvättade jag din tvätt, slängde dina tidningar och sopor och plockade undan. Just nu behövs jag inte. Kanske. Eller så orkar du bara med dig själv just nu och nätt och jämnt det.

Är det så här livet ska vara just nu? Städa här och städa där, tvätta och laga mat, handla (men inte betala för maten här hos fd maken), inte vara hemma hos mig själv. Hemma i mig själv. I förmiddags trodde jag att jag tappat bort plånboken – den låg i den ficka jag kunde ha svurit på att jag kollat. Bra. Påminde mig om några tillfällen i San Fransisco när jag och bästa vännen utsatte oss för kraftfulla encounters – då tappade jag bort plånboken också. Fast inte på riktigt, trodde det bara. Spärrade kort etc. Hittade det jag trodde att jag förlorat. Stress hette det då, och stress heter det nu.

Som när jag åkte hemifrån senast utan väskan med ombyte av kläder, hårborste och pincett att dra mina skäggstrån med. Stress. Syrran ringde igår och undrade om hon skulle posta den ögonbrynspenna hon köpt åt mig i London. Behövs inte sa jag.

Minsann är inte stressad, hon leker kurragömma med sig själv – det slår mig att jag kanske gör det också, utan att krypa under några mattor.

Snöplogspinnarna är utsatta efter vägen hem. Och det snöade när jag åkte därifrån.

Min vind är döda fåglars sista viloplats, eller plågsamma grav – enligt byggarna som kollat, stora fågelskelett, många. Byggarna bytte stammar i huset, och tittade in på vinden.

Du hostar och låter som om du inte skulle kunna ta ett vanligt andetag någonsin igen – du åkte till sjukhuset akut efter besöket på vårdcentralen; du fick stanna där och nu låter du fortfarande illa, men du kunde prata lite idag med hjälp av cortison och inhalator. I natt trodde jag inte det. Nu hoppas jag du blir bättre, och att dina vita blodkroppar hittar hem. Du mannen som ibland var och är min.

Intressant fenomen, Facebook. Och sk vänner därstädes. Häromdagen länkade jag till en sida om något som jag definitivt inte visste något om, vilket jag angav – men som lätt vettigt från det jag läste om saken via en annan person på FB. Det skulle jag uppenbarligen inte ha gjort, en vän slängde ur sig en kommentar om att ”du läser visst inte nyheter, va” – och hänvisade till en artikel om länkinnehållet. Jag gillade inte tonen – det var inte första gången från det hållet, sade ifrån att jag inte ville ha mera av sådant, och tog bort honom som vän. Retur: jag borde ha kunnat diskutera sakligt och informera mig ordentligt innan jag länkade, nästa gång skulle jag kanske länka till IS intåg i landet. Härskarteknik kallade han att ta bort honom som vän.  Där ville jag sätta punkt – det ville inte han, nu ett meddelande …

Så kom hans kompis och vapendragare in i kommentarsrutan, tyckte att jag hade fel och borde veta bättre, ”ta bort mig som vän är du snäll”. Gjort, det med. Och jag har tagit bort länken, som jag för övrigt inte skrev under. Förmodligen är det kvacksalveri, men det är inte det det handlar om här.

Det intressanta för mig är att dessa båda män har fått adrenalinet att rinna till förr, i förenings- och gruppsammanhang på FB. Det har vi del i alla tre. Men nu spelar jag inte med längre, de får stötta varandra så mycket de orkar. Och de slipper antyda att jag är fel på ett eller annat sätt. Jag borde ha gjort det jag gjorde idag för länge sedan, men var enfaldig nog att tro att det skulle fungera med större avstånd. Det gjorde det inte. Nu ska jag försöka ägna min energi (som är låg) till att kanske skriva om något annat.

Svårt att somna, vaknar vid 3-tiden, somnar om runt 5, vaknar 7. Nu sitter jag här och inser att kroppen inte klarar av att sitta så här mycket. Axlarna värker, fingrarna slinter. Hunden sover på golvet, vill ännu inte gå ut. Katten sover möjligen hos fd maken, eller är redan ute.

Visste ni att gråten börjar i magmusklerna, i mellangärdet? Den drar till där och väller sedan uppåt i kroppen tills den når ögonen. Om inte musklerna stänger den inne, ett tag till. Idag tror jag den är instängd.

Det blåser ljumma vindar därute, meteorologerna talar om möjlig snö senare i veckan. Bästa vännen är i Norge och bistår med barnvaktande medan dotter och måg flyttar, kanske kan vi ses till helgen. Längtar efter henne, det var längesedan det var bara vi. Längtar efter att vara med en människa där jag inte behöver vara någon annan än den jag just då är – liten och ledsen, dum, glad, jag.

Jobbade lite igår och fick iväg de textresponser jag gjort. Nu behöver jag åka hem till mig och hämta de böcker som ska levereras. Och kolla hur huset ser ut, om stambytet är klart eller inte. Om jag har ett golv i källaren eller inte. Om det fortfarande luktar kloak eller inte…

Mannen som ibland är min är sjuk, hostar och har feber, kanske lunginflammation. Det är inget hans blodkroppar behöver, och det oroar mig. Han har fått antibiotika som jag hoppas fungerar, och vill inte ha mig där. ”Att vara två just nu är inte kul för någon av oss.” Så han klarar sig väl ensam då, sönerna vill han inte oroa, ”de har sitt”.

Nu kom det in en liten svart katt som snabbt sprang bort till matskålen. Så det var ute hon var. Dags för dagens första kopp te för min del.

I november för ett år sedan levde vår son. Jag var mycket orolig för honom, pratade med honom, pratade med ”gud”, och med socialtjänsten. Det senare fungerade till slut, och han tog kontakt med dem. I november i år är han död, i en olycka på landet, utan att alkohol var inblandat. Var eventuella högre makter höll till den 12 maj i år vet jag inte – här var de inte.

Nu försöker jag få ordning på mitt eget inre kaos. Större delen av tiden sedan dess har jag och hans pappa, min fd man, tillbringat tillsammans. Vi har ordnat med sådant som skulle ordnas med, och nu är det mesta avslutat. Allt myndighetskommunicerande är färdigt, bara Mats personliga saker återstår att hantera, tillsammans med hans dotter och hans bröder.

Sorgen är inte avslutad, den är tjatig och påträngande. Tårar och bottenlös ledsnad kommer utan förvarning, när som helst och hur som helst. Den är trist. Den täcker allt annat, utom i få välsignade ögonblick. Den gör mig otillgänglig för andra människor. Den passiviserar och förlamar. Den gör ont.

De som vet säger att den blir annorlunda med tiden. Det hoppas jag. Jag har sörjt föräldrar och syster, andra både vänner och släktingar – men ingenting liknade detta. Det här är okänt land, och jag har aldrig haft någon karta för den här livsresan. Min syster har gjort den, men den här är min. Och det är annorlunda. För alla vi som älskade honom är det olika, sorg går inte att beskriva med några få ord eller begrepp. Det, åtminstone, har jag lärt mig nu.

Frost i natt, sommar häromdagen. Vädret är ungefär som jag själv, upp och ner. Solen utanför fönstren gör att det är aningen mera upp för ögonblicket.

Syster min talade om ”en droppe i tidshavet” och avsåg mina två maratonskrivande novembermånader. Det är sant, och jag gillar uttrycket. Känner mig själv som en droppe, som snart försvinner bland alla andra droppar. En del droppar plaskar mera när de landar, andra märks nästan inte. Landar? Är det det man gör, när tillvaron upphör?

Jag hamnar i döden, hur jag än vänder mig. Just nu är det inte så sorgligt, mera konstaterande. En vän våndas inför Allhelgona-helgen med kyrkogårdsbesök och tända ljus – och all saknad och allt som inte blev, förmodar jag. Just den här helgen har aldrig betytt något för mig, jag har snarare känt det som att då ska jag i alla fall inte gå till någon kyrkogård och sätta en ljungkruka på någons grav. Har aldrig gillat ljung heller. Jag har varit vid Mats grav ett antal gånger, utan blomster. Föräldragraven är numera enbart en sten med årtal och namn, lika är det med mormors/morfars/mosters grav. Det är inte där de finns. I den mån de finns så är det i mig och i de som kände dem och älskade dem en gång.

Dagen idag ska ägnas åt att köra grus i skottkärra, från högen nere vid vägen upp till huset. Rösti (hund) har grävt en djup grop vid altankanten, den har jag fyllt med sten och nu ska grus dit också. Han får hitta nytt ställe att gräva på, det här hålet är farligt lätt att kliva fel i. Lite jord ska också läggas ut där vi tagit bort stenplattor. Kålpudding till middag småningom, med hemkokt lingonsylt – känner redan nu att jag är förtjänt av det.

November snart, svart november. Ska jag fylla varje dag med mer eller mindre meningslösa ord? Som tidigare två novembrar – ord som inte tog mig någonstans, annat än till någon sorts skrivardisciplin. Som i sin tur inte lett någonvart. Så vad skulle det tjäna till?

Det skulle fylla funktionen att få mig att inte fastna i självömkan, det skulle hjälpa mig att få dagarna att gå, det skulle få mig att inbilla mig att det någonstans bland alla orden kanske finns något bra/användbart/mitt-i-prick. Något att bygga något odefinierat på. Det skulle ta mig annanstans, om så enbart i fantasin. Att inte deprimera mig.

För att det alls ska bli möjligt behöver jag vara hemma hos mig, i ett hus som fungerar, med toa och inte trasiga avloppsrör som stinker. Stambytet är eventuellt klart om någon vecka, har inget hört så det är fullt möjligt att det tar längre tid. Jag vill hem.

Här, där jag är nu, har jag tillbringat stor del av mitt liv – vi byggde huset när vår förste son var nyfödd. Jag har burit sprängsten, jag har målat, jag har älskat, grälat med grannar, lagat massor av mat till hungriga ungar och deras kompisar, plockat svamp i mängder – till och med blåbär för länge sedan. Sett rådjurskid födas när jag körde sakta förbi på vägen, fiskat kräftor. Här dog vår son. Det är ingen anledning till att inte trivas här längre. Men jag är inte hemma här, det är inte mitt hem. Det främmande hus som blev mitt att hyra tack vare sonen som nu inte finns här längre, det är nu hemma. Det tog några år, liksom det tagit några år att inte känna mig hemma här i det jag numera kallar ”fd makens sommarhus”.

Vi börjar närma oss en punkt där det handlar om att vi separerar igen – jag till mitt hyrda hus, och han hem till sin lägenhet. Där kan han handla och laga mat på egen hand, här är det jag som gör det. Behöver han hjälp med städning och annat kan hemtjänsten ställa upp. Här i sommarhuset sitter han fast om inte jag kör honom, i hans bil. Och jag sitter fast i mitt hus utan hans bil. Livet är krångligt ibland.

Och november inträffar ju inte förrän i helgen…

Letar i panik i bokhyllorna här, där jag också tidigare levde, nu på långt besök – och hittar Björn Ranelids ”Tusen kvinnor och en sorg” (hittills oläst) och Tillie Olsen´s ”Silences”. Också oläst tror jag, om jag läst den har jag glömt det. Länge sedan.

Jag lever mitt liv lite konstigt baklänges just nu, är tillbaka hos den man jag gifte mig med för 52 år sedan, fick tre söner med och skilde mig från för 12 år sedan. Nu är jag här igen, främst på grund av att en av våra söner förolyckades i maj i år. Utan att vi särskilt påtagligt tröstar varandra, hjälper vi nog varandra att överleva och ta hand om det som behöver tas om hand. Biblioteket här på Djurö har jag bara visiterat när jag röstade i höstas. Kanske dags att skaffa lånekort.

En av mannens ungdomsbekanta dog för ett par veckor sedan, jag såg annonsen och blev berörd. Ingen av oss har haft någon kontakt på de senaste 50 åren, ändå blev det ännu en påminnelse om hur kort resten av livet förmodligen är för oss två, åtminstone.

Och hur glad blir jag av dessa påminnelser? Inte. De duggar tätt numera. Dessutom är det svart ute så här dags, normaltid/vintertid gör att mörkret kommer för tidigt. Och november, skön dagstemperatur idag till trots. Lite utejobb blev det trots allt, kändes skönt att fika ute en gång till. Altanbordet var redan undanställt, vi fick plocka ut ett lätt flyttbart litet bord inifrån. Och hålla koll på hunden så att hans långa lina inte skulle välta hela paketet när han bestämde sig för att flytta på sig.

Han (hunden) sätter sig de senaste dagarna och vädrar med nosen högt i luften. Jag inbillar mig att han vädrar efter sin döda husse. Lite som jag gör emellanåt, inte vädrar, men tycker mig se en rörelse i ögonvrån, tror ett ögonblick något, inser så att nej. Nej. Fast nog är han här, i allt han gjorde här. Du finns här, Mats.  Så länge vi gör det.