beskrivarblogg

Syrran tycker det är tråkigt, när jag inte skriver någon blogg. Det har gått några dagar när energin inte räckt till för att skriva. Jag har läst i stället, alla (nåja, nästan) mina texter som en god kompis gjort en e-bok av. Det var spännande att se texterna i det formatet, gav mig en känsla av att det faktiskt är möjligt att göra en bok av det jag skrivit de senaste åren. Men massor måste bort, det måste redigeras och snyggas till, slipas lite här och där. Kokas ihop ibland (som Svenarne rekommenderar). Jobbas med.

Riktigt vad som ska se nu vet jag inte. Jag blev trött av att läsa min bok. Fortsättning följer dock.

”Jag var en livsform med läsandet som kännetecken.” Så beskriver Bodil Malmsten sig själv som barn, nära Oviksfjällen i Jämtland. Hon läste allt då, och hon gör det nu, enligt boken ”Så gör jag – konsten att skriva”. Nu är hon en skrivande människa.

Sådan var jag också. Läste allt utan urskiljning – Lo-Johanssons ”Bara en mor”, Harry Macfie´s ”Pälsjägare”, Sally Salminens ”Katrina”, ”Pippi Långstrump”, alla ”Fem-böckerna” – allt jag hittade i bokhyllan hemma, hos mormor, på biblioteket så småningom.

Nu är också jag en skrivande människa, med stora tvivel på den egna förmågan. Och just nu ONT i en inflammerad muskel i det opererade höft-benet. Svårt att sitta någon längre stund. Tvivel var jag inne på, men rimligtvis borde jag kunna skriva böcker i stil med dem jag läst massor av. Feelgood-böcker, lättlästa, romantiska, lite lagom sexiga, småroliga, bitska böcker om kvinnor, kanske främst för kvinnor. Eller om relationer, vilket kanske skulle göra dem läsbara för både män och kvinnor. Inte nödvändigtvis det som nu kallas ”romance” och tydligen betraktas som en ny litterär genre…

Men inte då. Inte tror jag mig om att kunna skriva som de, inte ens som de sämsta av de dåliga böcker jag också läst. Jag vet att jag kan hantera språket, att jag ibland kan förmedla en känsla så att även läsaren känner den. Jag kan stava, jag kan sätta kommatecken där de behövs, till och med använda semikolon (en utdöende förmåga). Jag särskriver aldrig.

Och jag tror mig om att ha någon sorts humor, lite torr kanske men humor. Jag hatar lyteskomik av typen Lars Ekborgs ”Bunt ihop dom…” för många år sedan. Har svårt för Helan och Halvan som hör hemma i grannskapet, Chaplin kan jag hantera, ibland. Stand-up comedians slipper jag ta ställning till eftersom jag inte har TV och aldrig befinner mig på samma ställe som de.

I köket har jag en särskild hylla för ”skrivböcker”. Där står alla böcker med råd och tankar kring skrivande som jag har skaffat genom åren. En av böckerna är en bok jag hittade (eller om den hittade mig) på museet i Golden Gate Park i San Fransisco, Brenda Ueland´s ”If you want to write”. Hennes enkla råd är – skriv, om du vill skriva. Boken kom 1934, författarinnan är sedan länge död och antagligen tämligen bortglömd. Vi hittade varandra.

Stephen King´s ”Att skriva” inhandlades på Bokbörsen för 50 kr (inkl porto) häromveckan. En av de böcker jag fortfarande vill äga, efter att ha lånat den några gånger på biblioteket. I hyllan står också nyförvärvade Erica Jong´s ”Förföra demonen” (när jag bläddrar i den inser jag att hon är lika gammal som jag), Patricia Tudor-Sandahls ”Ordet är ditt”.

I en grupp på Facebook blir det just nu orimligt långa inlägg om ”vem är författare?”. Jag kommer ihåg Richard Moss´ ord för länge sedan, i ett kursammanhang i Frankrike. ”Be your own author, find and use your own voice” apropå ”authority”, använda din auktoritet. Då handlade det om att sjunga, något varken min röst eller auktoritet ville veta av – men det gick att hitta dit. Och jag sjöng, och blev ”my own author”, ett tag. Det gick tyvärr över och jag är tillbaka i invanda icke-auktoritativa hjulspår som heter ”du kan inte”. Men, för att koppla tillbaka till den i sig ointressanta frågan på Facebook, jag är författare, jag är en skrivande människa. Skitsamma om Författarförbundet har tagit emot mina pengar och godkänt mitt medlemskap.

I min kökshylla finns Oriah Mountain Dreamer´s ”The Invitation” som inte direkt har med skrivande att göra. Jag har ”ärvt” den av en god vän och tycker om den. Om jag vill kan jag lära mig mera om svenska språket i Gösta Åbergs ”Handbok i svenska” eller av Ruth Halldéns ”vid romanens fötter – essäer”.  Mary Gordon´s tre noveller i ”The rest of Life” går jag oftare tillbaka till. Liksom Joan Anderson´s ”A Year by the Sea”, fågelböckerna som en gång till talar om skillnaden mellan svartmes och entita, och ”Drinkar – den kompletta drinkhandboken”, rolig att titta i om inte annat.

Därtill oskrivna anteckningsböcker, skrivna anteckningsböcker som jag aldrig orkar titta i – och en liten tovad prickig hund som Susanne i Källängen gjort. Han ligger där och tittar på Minsann som sover på köksbordet.

70+, långt, tämligen grått hår, lugg, markerad bekymmersrynka mellan de ljusa ögonbrynen, blågrå ögon. I sällskap har hon hörapparater. Glasögon, kraftiga sköldpaddsfärgade bågar. En framtand är lite sned efter fall i barndomens betongtrappa. Halsen är senig och rynkig på tvären baktill (tror hon, ser inte ordentligt i spegeln). Ansiktet skrynkligt, mera än hon minns när hon inte sett sig i spegeln på länge.

Hon är runt 170 cm lång, varken mager eller kraftig, väger lite under 70 kg. Hållningen inte lika rak som förr, gången inte heller lika ledig. Ena höften har nyligen opererats, hon orkar inte gå långa promenader just nu, och är stel i lederna om morgnarna. En akut muskelinflammation gör inte gåendet lättare.

Händerna är en gammal kvinnas, hennes mammas. Markerade ådror, pigmentfläckar, korta naglar, nagelband som kryper upp på nageln om hon inte smörjer in händerna ofta. Vilket hon sällan gör.

Fötterna är hon nöjd med, tån bredvid vänster stortå är visserligen krokig och böjd efter ett brott, men annars inga deformiteter, ännu. Hon har dock svårt att sköta om fötterna på egen hand, når ännu inte ner till höger fot efter operationen. Vänster går bra. Hälarna behöver ständigt filas.

Just inget hår under armarna längre, och mindre längre ner. Magen är lite lagom mjuk och sladdrig, rumpan tål inte att bli sittande på ett ställe för länge. Något hon inte minns var ett problem före höftoperationen, men hon har kanske glömt. Numera törs hon inte svära på lika mycket som förr. Midja, javars, ganska. Brösten har krympt och förflyttat sig ännu längre neråt, men är fortfarande bröst och vill fortfarande bli smekta. Liksom resten av henne. Hon har inte tröttnat på sex och njuter av att överlämna sig åt mannens händer. Och massageolja, oparfymerad. Gör underverk för torra slemhinnor. Ibland överraskas hon av gråten efter en orgasm, utan att riktigt förstå varför.

Hon försöker hålla hjärnan igång, med att läsa mycket, lösa sudoku på nätet, svåraste varianten, som hon lyckas med ibland, men aldrig fortare än 10-12 minuter. Det lär finnas de som klarar det på 3-4 minuter. Oftare än förr får hon leta efter borttappade namn, dock brukar de dyka upp oväntat efter ett tag. Och hon behöver komma ihåg att ta med lappen hon skrivit när det ska handlas.

Hon vet just inte om hennes röst är densamma som i yngre år. När hon lyssnat till inspelningar har hon aldrig känt igen sig själv, men hon har ett intryck av att hon har en ganska behaglig stämma, ett tonläge som är trevligt att lyssna till. Utom när hon är arg, då skriker hon (enligt mannen hennes). Det är sant, hon har aldrig lyckats göra sig av med ovanan att höja rösten kraftigt i skärmytslingar (av tyska Scharmützel, strid av mindre omfattning, kollade detta märkliga ”svenska” ord häromdagen).

Sjunger gör hon hellre än bra, det fick hon veta redan i folkskolan när magister König talade om att hon inte kunde hålla ton, och därför inte fick vara med i sångkören. Det omdömet satt i under många år, och förhindrade mången sång. Först under ett personligt utvecklingsprogram i Frankrike, där uppgiften var att i en liten grupp var och en skulle sjunga, länge, lossnade all hennes återhållna sång. Och hon sjöng alla gamla utantillärda psalmer, alla barnvisor, allt hon kunde hitta i sig. Avslutade med en klagosång över då aktuella terroroffer i Israel, en litania hon inte visste fanns där – hon grät, och de som lyssnade grät. Numera sjunger hon ibland. Oftast när hon är ensam. Eller snapsvisor tillsammans med mannen hennes, senast på nyår hos grannarna i Västmanland.

Hon har tre vuxna barn, med tämligen vuxna barn i sin tur. De träffas inte så ofta, hon har ingen bil och de har mycket omkring sig, är mitt uppe i samma hektiska och viktiga liv som hon en gång. Numera har hon svårt att erinra sig vad som var så viktigt, på jobbet till exempel, då när hon var anställd. När hon senare jobbade i egen regi var förstås inkomsterna mera osäkra och därmed viktiga. Det känns längre sedan än det är.

Hon har en liten svart katt. Ingen hund, hon har alltid sagt sig att man blir så bunden av en hund. En katt är lättare att lämna bort några dagar. Som om hon någonsin åker annanstans än med mannen till hans hus. Katten följer med, det skulle en hund också kunna göra. En hund skulle dessutom tvinga ut henne varje dag, flera gånger om dagen. Hon vet det, eftersom hon ofta passar vännens hundar.

Idag, på Alla hjärtans dag som i Finland kallas Vändagen, sitter hon ensam i köket och skriver.

 Fast tittar man riktigt noga syns det att hon inte är helt ensam, Minsann gömmer sig under mattan!

Någonting hände på väg hem från brevlådan. Plötsligt ville inte högerbenet bära mig, det som hänger ihop med den opererade höften. Det gjorde ont. Det gör fortfarande ont och jag begriper inte varför. Går med stavar inomhus och kan knappt förflytta mig. Det gör ont bara när jag belastar benet, och det innebär att jag mest sitter stilla. Och får ont i rumpan av det…

Väntar över helgen, är det inte bättre på måndag får jag uppsöka sjukhuset.

Dagens klagan är genomförd. För övrigt längtar jag efter vår och ljus och värme om nu någon skulle undra.

Nu ska jag lägga klaviaturen på en trave böcker och se om jag kan stå och skriva. Nationalencyklopedin, fyra delar, verkar bli hyfsat lagom höjd. Men jag tror inte detta är alldeles bra, känns väldigt konstigt. Två delar till? Två riktigt tjocka Tom Clancy gjorde susen, åtminstone för ögonblicket. Jympaskorna på, enligt Johannas rekommendation. Kanske kan det fungera en stund, som annan ställning än sittande. Liggande i sängen kan jag inte skriva. Möjligen läsa en pocketbok.

Småfåglarna vårstädar utanför fönstret, de plockar och äter alla de frön som trillat ur fröautomaten när nötväckan tagit de hon vill ha. Några pilfinkar har sällskap av blåmesar och talgoxar. Domherrarna har bara tittat hit när det var kallt, annars trivs de i sin skog. Och tofsmesen likaså, det var länge sedan jag såg en sådan.

Att stå och skriva får inte mitt skrivande att flöda. Det får mina kravliga ben att protestera. Böckerna får ligga kvar på köksbordet. Nu ska jag lägga mig en stund och läsa Peter James´ ”Dead Simple” – en av alla thrillers jag fick från vännens utgallring häromsistens. Mannen min vår vara hemtjänst idag, han diskar just nu frukostdisken, och bjuder på kaffe om någon timme (om jag ber honom).

”Silverlife” – de som kan betala för bättre omsorg som gamla ska få det… Upplägget presenterades i Aktuellt, och jag hörde inte hälften. Blev upprörd, förbannad, rädd – och jag vet fortfarande inte om jag är dum i huvudet eller klok som reagerar så. Mannen min tyckte att det ”var väl OK om man har pengarna” – och jag ”det är precis som vanligt, den som har ska ”få” – kunna köpa – mer”. Vill inte ha den sortens samhälle, vill inte hamna i äldrevård där grannen får den hjälp jag kanske skulle behöva men inte kan betala för. Någonstans uppsnappade jag att maten var densamma för alla, det var något annat som var olika…

Det är fullt möjligt att jag är ute och cyklar. Att jag reagerar med krokodilen i hjärnan och inte använder resten. Behöver informera mig bättre om ”Silverlife”.

Parallellt informerades om brev till landstingsanställda, med moderat avsändare (oklart exakt vem, men landstingspapper?). Brevet talade om samma sak som Max´ VD förmedlade till sina unga anställda – en växling från nuvarande allians till mera vänsterstyrning skulle äventyra de ungas jobb. I landstingsfallet kanske det inte var tal om enbart unga som hotades av kommande arbetslöshet…

Politik bedrivs via skrämmande brev till anställda. Där är vi idag. I Sverige. I mitt land. Här och nu.

Är det skillnad på ”syltade lingon” och lingonsylt? De syltade fanns med i en nyligen bläddrad tidning som jag redan glömt namnet på, som tillbehör till någon maträtt… Min reaktion var att skribenten eller kocken tyckte att det lät mera fantastiskt och mera i takt med tiden att benämna lingonen som syltade, kanske kan man till och med fås att tro att de därmed innehåller mindre socker än lingonsylten?

Ibland låter jag mig bli irriterad på ”kejsarens nya kläder” i det svenska språket. Ni minns kanske när städare blev lokalvårdare, kalhyggen kallades föryngringsyta, ålderdomshem ändrade både namn och innehåll till äldreboende. Idag tror jag mig förstå att det finns någon sorts glidande terminologi som handlar om hur äldre hanteras och möjligen också tas om hand. Exakt vilka benämningar som omfattar vad vet jag inte.

En författarkollega (utgiven både i Sverige och internationellt) annonserar att hon ”just nu öppnar sitt nästa manus” – jag tolkar det som att hon vet ganska väl vad och hur hon ska skriva sin nästa bok. Jag har följt henne från bok nr två, och är imponerad av hennes skrivenergi. Snällt avundsjuk också. Hon har lyckats övertyga förlagen (hon har bytt och är inne på sitt tredje förlag nu, tror jag) att den bok de just antagit för utgivning kommer att följas av ännu en säljbar bok. Det är duktigt. Och det lär vara vad som krävs för att alls bli utgiven, att kunna skapa intresse för nästa bok redan innan den föregående är mera än ett manus.

Själv har jag för ögonblicket några dokument med alla mina texter samlade per år, tack vare en hjälpsam och god vän som kan sådant. Det innebär att jag kan sätta mig och stryka och lägga till, bestämma vad som ska ingå i mitt färdiga manus och vad som inte ska. Jag har en gammal synopsis som kanske kan fungera, men mycket måste bort – har inte kollat hur många ord det handlar om, från det första taffliga bloggförsöket 2008, över katastrofens år 2009 där mitt sista blogginlägg kom i maj. Under sen höst försvann jag och det liv jag dittills levt in i ett svart hål som det tog mig tid att hitta ut ur.

2010 var kamp för livet, men ännu utan det verktyg som skrivandet sedan blev.  I augusti började jag ändå blogga på nytt. Jag kom inte igång med att skriva förrän 2011, efter remiss till terapeut och kortvarig medicinering med antidepressiv medicin. Jag hade då två bloggar, en anonym där jag kunde skriva om mitt nätspelande, och en öppen för alla. I mars hittade jag också till skrivsajten 1av3.se, tog bort den anonyma bloggen och började berätta öppet om mitt spelmissbruk och dess konsekvenser.

Ord, ord, massor av helande och förlösande ord. Jag skrev mig ett liv igen. Och nu är det 2014.

Oskrivet. Söndag, idag kommer hundarnas husse hem, och jag kan återgå till mannen min. I morgon fyller jag 72 år, obegripligt och sant.

Jag har tid att skriva, ingenting stör mig, hundarna ligger just nu på golvet bredvid mig och sover. Vi har varit ute två vändor, de har gjort vad de ska och behöver inte gå ut förrän till kvällen. Jag är trött i kroppen, samtidigt som jag tror att motionen varit bra för mig. Det jag inser är att jag är otroligt otränad och behöver se till att röra på mig mycket mera än hittills efter höftoperationen.

Så skönt att februari är en kort månad, och att redan nästan två dagar har gått. I mars kan jag börja inbilla mig att våren inte är så långt borta, i april vet jag om den är här eller om jag fortfarande väntar. Och i maj är det i alla fall inte någonting som kallas vinter längre. Då är det grönt ute, det är vitsippor och blåsippor, tussilago har kanske redan blommat färdigt. Syrenerna börjar slå ut de knoppar de redan visar, snödropparna är färdiga för året, men tulpanerna visar sig och rör sig mot ljuset och värmen. Jag längtar.

Läste en artikel i någon av kvällstidningarna om en spelberoende kvinna. Hon arbetade som lärare, lurade alla med sitt dubbelliv, har suttit häktad en längre tid – den längsta hon inte spelat på alla internetcasinon där hon hade konton. Hon beskriver det som en lättnad. Jag blir berörd av hennes berättelse – det kunde ha varit jag. Hon stal från släkt och kollegor, pantbelånade och  spelmissbruk. Hela hennes tillvaro har rasat, och hon kommer att hamna i fängelse – kanske kan det hjälpa henne. Min tillvaro rasade också, men jag slapp fängelset. Och hon har en chans nu, att komma ur sitt missbruk. Hoppas att hon får hjälp, inte enbart straff.

Hennes historia visar också att det går att leva den här sortens dubbelliv – spela och förlora större summor än man någonsin använt för något annat ändamål, i artikeln stod någonting om att åka ”till IKEA för att köpa en varmkorv för fem kronor (dvs billigare än någon annanstans) och så åka hem och spela bort tiotusentals kronor” – så fungerar det. Man blir totalt blind och avstängd för pengars värde, siffrorna på skärmen betyder ingenting. Och du tror hela tiden att du ska kunna vinna tillbaka det du spelat bort, att du ska kunna lappa ihop och täcka över alla hål ditt missbruk kostat dig och de dina. Du tror detta, trots att allt du gör och allt som händer bara visar att du hela tiden förlorar, aldrig vinner. Om du vinner något räcker det ändå inte särskilt långt, och då är det lika bra att spela, igen.

Jag undrar hur många vi är, vi som är spelberoende, vi som är spelmissbrukare eller har varit det. Ingen vet, många av oss lever ett påfrestande dubbelliv, som någon gång kommer att avslöjas. Kanske av de medberoende, de människor som finns nära.  Anhöriga som dittills inte förstått eller orkat förstå,  kollegor som äntligen börjar ta tag i det de länge misstänkt,  myndigheter som hittar konstigheter i bokföring och deklarationer.

Det kan ta lång tid, så lång tid att den som är spelmissbrukare inte orkar fortsätta leva ett liv som blivit outhärdligt, utan väljer att ta sitt liv. Tuula i Gävle orkade inte leva, jag hoppas kvinnan som nu är aktuell i tidningarna ska orka fortsätta. Jag gör det.

Slask och våta hundar efter morgonpromenaden. Nu är de torra, mätta och trötta, och ligger runt mina fötter.

Det är en gråmulen lördagsmorgon. Mitt hår hänger på tork efter duschen. Mannen min ringde just och talade om att han tar det lugnt idag, men kommer hit framåt eftermiddagen, medförandes middagsmat. Han är välkommen.

”Ohemropad” är ett ord som mötte mig på Facebook idag, i en liten serieruta med en 7-8-åring innanför ett fönster. Han står och ser ut på en annan lika liten pojke, och tycker synd om honom som är ”ohemropad”. Det gör jag med.

Kanske fortsätter en del av oss att vara ohemropade hela livet. För mig står ordet för brist på trygghet och stabilitet, ingen bryr sig, ensamhet och utsatthet. Det är ett ord som gör ont.

Samtidigt på Facebook delar någon en artikel om ett par som funnit varandra på äldreboendet, och förlovat sig, båda är drygt 90 år. Deras glädje i varandra blir min glädje. Det enda som stör mig är att de uppenbarligen betraktas som ganska konstiga, att bli kära vid deras ålder tycks vara förvånande och värt att skriva om. Kvinnan säger något som ungefärligen går ut på att visserligen är de gamla, men inuti är de inte gamla, och de är kära och förälskade som om de vore unga. Dessutom har de ju inte så många år att spilla bort…

All tid som spills bort, hälls ut, stås ut. All tid som inte levs. Som består av väntan, leda, passiv depression. Det kan definitivt handla om liv, att bara vara stilla och inte göra någonting. Jag pratar om den tomma tiden. Inte om den meditativa tomheten, utan om den som är icke-liv. Fast det ser ut som liv. Jag andas, jag rör mig, jag äter och dricker, går på toa, duschar, klär på mig, går ut i slasket på gatorna, svarar på tilltal.

Och just nu så sitter jag och skriver, så jag lever nog.

Huset är stilla, hundarna ligger uthällda på golvet och sover, nöjda efter morgonens promenad och frukost. Mannen min läser tidningen, noggrant, och jag kollar nätet. Inget upphetsande någonstans, möjligen funderingarna kring centerpartiets vara eller icke-vara efter höstens val. Mycket hinner hända, och mig oroar det inte nämnvärt om de skulle försvinna, bara tanken att vart tar de vägen som inte längre röstar på centern?

Snålkall vinter ute, snö i luften. I hallen står banankartonger med böcker som ska med hem till mig, när vi väl får hit bilen från garaget i Bromma (läs: när mannen min avslutat sin tidningsläsning, och kommit iväg per T-bana för att hämta bilen, lyckats hitta en parkeringsplats här på Hornsgatan så att jag kan stuva in alltihop i bilen efter att ha lassat ut det i hissen och ut genom porten utan att hundarna blir galna av all aktivitet som de inte får delta i).

När vi frukosterade gick en propp. Allt slocknade när både brödrost och vattenkokare sattes på samtidigt. Jag var handfallen och glad åt mannen min, som genast visste att det bara var att slå på en liten strömbrytare i det lilla proppskåpet utanför köket. Lätt som en plätt, jag fick mig dessutom en smekning av mitt bröst när jag klivit upp på stegen – och tänkte på Svenarnes dikt ”Kärlek”, om minnet av en smekning, ” innan tiden gråter över alla spillda ögonblick”…  

Ännu får jag smekningarna, ännu minns jag dem.

Och jag försöker övertyga mig själv om att det blir vår, också i år, om några veckor. Eller OK då, om ett par månader!