beskrivarblogg

Nässelsoppa, den får mig att tro att det blir vår igen! Utom när jag tittar ut genom fönstret, det är vackert vitt med dryga decimetern snö därute. Den lera som inte frusit döljs av ren vit snö, med lite sand på. Har sopat trappen och skottat en gångväg ner till vedboden.

Jag läser gratisböcker från Amazon, och BookGorilla.com, romantiska skildringar från 1100-talets England. Fem stycken, av vilka jag läst fyra. Fascineras av förmågan att skriva sådant, med alla detaljer trovärdiga i mina okunniga ögon. Tappra riddare, kvinnor som inte är värda mera än den hemgift de kan föra med sig till sin allt bestämmande make, faror och svek, kärlek och passioner. Jag börjar bli mätt av mera än nässelsoppan.

Mina nätter är fulla av drömfragment, i natt åkte N (vän för länge sedan) konståkningsskridskor på ett vackert parkettgolv, hon gjorde vackra piruetter och hopp, sådana som jag kunde göra för länge sedan. Det var inget konstigt med det. Hon hade också avlagda kläder i en papperskasse till mig.

Gårdagens vattenavbrott var fixat när klockan var 6 på eftermiddagen. Det var inte mitt vatten som frusit, det var något el-fel någonstans på gården som det tog tid att hitta och åtgärda. Hela helgen borrade och sprängde gubbar det berg som återstod i gropen utanför vedboden, så även idag. Det nya vattenfallet forsar med kraft, och isen fryser runt om. Hoppas rördimensionerna är tillräckliga för att få bort åns vatten så att man kan börja bygga den nya bron.

En vackert solbränd hyresvärd på inspektionsrunda berättade om rockor och hajar och Tahiti, där han och hans fru varit, utan barn. Utan att ljuga kunde jag säga att det lät fantastiskt…

Blöt snö på backen. Ved är inne, vattenledningsvärmen på i källaren, brevlådan kollad, Minsann vägrar gå ut, klättrar på mig i stället.

Tog fram en bok av Kjell Eriksson, ”Jorden må rämna”, men insåg att jag inte längre vill läsa om mord, våld och annat elände. Till Bokbörsen. Det får bli Jane Austen och ”Northanger Abbey”. Något ska den här dagen fyllas med, läsning verkar vara lagom ansträngande, promenad lockar inte just nu. Tvätt ska hängas på den lilla torkställningen här i köket, men det tar ungefär fem minuter.

”Don´t resist your resistance” läste jag på Facebook nyss, bara rubriken, när jag smög in och gratulerade Pernilla till födelsedag. Tanken är inte dum, tror jag utan att ha läst artikeln – motstånd har oftast något att berätta för en. Jag har lärt mig att jag oftast är rädd för något när jag gör som mest motstånd. Bästa vännen och  jag skrattar idag åt hur vi tyckte att allt var så fult, särskilt den heltäckande mattan, i rummet där vi skulle vara med om handledarutbildning i The Human Element för många år sedan. Motstånd bottnat i rädsla inför det okända, inför att vara i USA, inför att tala engelska, inför att möta de andra deltagarna och Will Schutz. Motstånd inför att förlora kontrollen (som oftast var inbillad och icke tillstädes).

Så, ta till dig motståndet, titta på det, kläm och fundera – vad handlar det egentligen om? Du kan överraska dig själv. Kanske är det till och med klokt att fortsätta att streta emot, av skäl som kanske klarnar småningom.

Detta om en icke-läst artikel på Facebook, som jag officiellt inte tittar in på just nu.

Idag borras det i gropen som ska förvandlas till bro. Berget i mitten av den gjutna plattan ska tydligen sprängas, förhoppningsvis stilla smulas sönder med ny teknik. Tur jag är döv när jag inte har hörapparaterna i öronen. Lervällingen utanför dörren får mig att välja minst kladdiga väg till brevlådan, och jag välsignar stövelknekten som gör att jag slipper ta i stövlarna för att få dem av mig när jag väl står på hallmattan. Den halvt nerdragna tjocka trädgrenen har nu förpassats till andra sidan vägen av samma grävskopa som drog loss den i förrgår. Jag och stoptunnan slipper få den på oss uppifrån.

Känns som om jag vaknat varje timme, men tack och lov somnat om igen. Fortfarande svart därute, men ljusen lyser här i köket, och temuggen och vedspisen värmer mig. Har släppt in världen och gläds åt att de svenska journalisterna är på väg hem från Syrien.

Däremot vilar jag från Facebook, hittills ett par dagar bara, men det är rätt skönt. Och lite frustrerande, må erkännas. Yrseln är kvar, trots övningar för att häva den. ”Ett par veckor eller ett par månader” anges att den kan bestå. Besvärande.

Utanför huset är en enda lervälling, först nästa vecka lär det ska bli kallare. Nu forsar åns överskottsvatten i ett stort rör tätt intill min vedbod, men än kan jag hämta ved. Jag börjar bli smått trött på lera och buller och gubbar överallt, huset ligger mitt i en byggarbetsplats med betongbilar, grävskopor och obegripliga göromål. Fundament till ny bro gjuts där ån tidigare gick, och kanske ska gå igen, vad vet jag.

Försökte läsa en bok om tempelriddare igår kväll, pocketversion – men den är satt i så liten grad att jag inte förmår läsa den. 10, möjligen 11, punkter är för smått för mina nutida ögon, inklusive glasögon. Jag behöver 12. Lägger in böcker på Bokbörsen, säljaridentitet Kultamanka.

Är trött på den här dagen nu, klockan halv 10 på förmiddagen. Promenad!!

Ny talg, nya frön till fåglarna. Hittade kanelbullar i frysen, har tinat och ätit två av dem, smöriga och goda. Tagit fram en köttbit att koka soppa på, eventuellt kålsoppa. Kålhuvudet har hängt med länge nu. Kört och hängt ännu en tvättmaskin, tagit en lerig promenad. Gick hem genom gräset på tomten, för att få stövlarna lite renare. Grävskopan gräver upp allt utanför huset, rören är för klena för allt vatten och nya, större måste dit. Hörnet på syrenhäcken strök med, men än står vedboden…

Gubbarna pratar, tittar, mäter, pekar. Det verkar som om flera veckors jobb måste göras om.

Ringer barnbarnet som jag inte talat med på länge, hen svarar ”ligger och sover, kram hej”. Jag får ringa igen, senare… Klockan är halv 3 på eftermiddagen, jag har redan tänt lamporna i köket.

Nu är det becksvart ute, och det grävs alldeles utanför min grindstolpe. Tur att jag inte ska ut. Minsann stannar inne tills jobbarna slutat fara omkring, det är för rörigt därute ännu.

Jag läser ”På andra sidan glädjen”, en lättläst och lagom allvarlig bok om en man med hemligheter, som dör oväntat. Och allt som är kvar att ta hand om när han är borta och inte kan hålla skenet uppe längre. Skönt att inte ha några hemligheter. I alla fall inga som är katastrofala för de efterlevande.

Mannen min har äntligen fått igång sitt bredband, fick mejl nyss! Tog Telia bara drygt två månader. Teknikern som kom och fixade det hela fick en flaska bubbel med sig som tack för hjälpen!

Soppköttet kokar med lök och morötter, doftar gott. Återgår till läsningen, att skriva vill sig inte idag.

Hon är ensam i huset utanför Norrtälje. Ån som dämts upp har nästan svämmat över under helgerna, och pumpar och slangar ligger överallt. Mildvädrets fel. Mannen hennes är hemma hos sig i stan, och Minsann är ute på kvällsjakt. Vedspisen brinner. Hon har ätit överbliven Janssons frestelse till tidig middag, tvättat och hängt, tagit in ved, gått en kort runda bort till sjön och tillbaka. Lagt böcker på brevlådan till i morgon. Fastighetsförvaltaren berättar att han och hans hund träffat på ett vitt vildsvin i skogen.

Hon längtar till Spanien, men drömhumöret vill inte riktigt infinna sig. Yrseln ligger där som en obekväm gäst i huvudet, så snart hon böjer hit eller dit det minsta behöver hon se till att ta stöd någonstans tills världen slutar snurra. Hon törs inte klättra på stegen och sätta upp brandvarnaren som legat på bänken sedan den senast skrek. Fåglefröautomaten rör sig i vinden, och hon inser att hon glömt fylla på frön. Det får bli i morgon.

Det är bekvämt att vara tillbaka i en fungerande internetvärld igen, modemet slår snabbt till och ger henne tillgång till vad hon vill. Samtidigt kan hon skratta lite åt sig själv, hon har sagt adjö för obestämd tid på Facebook, är trött på allt trams mitt i det hon gillar, för många beskäftiga skyltar med råd om hur bli bättre, lyckligare, snällare, mera tillvänd alla det är synd om, mindre egoistisk. Lika framgångsrik som många andra, lika effektiv i sitt skrivande, utgiven, gillad, sedd och bekräftad. Vill inte just nu.

Hon skriver lappar om allt som ska handlas om fjorton dagar när pensionen kommer – färgpatron till skrivaren, batterier hit och dit, ny eltandborste, bokpåsar och flera frimärken. Omslagspapper. Dyrt gråhårsschampo och balsam. Skön duschtvål. Badkarsmatta till mannen hennes, den hon inte fick tid att skaffa före jul. Fem flaskor bubbel att ha på lager i kylen när (skrev först ”om”, ändrade) något ska firas. Någon elräkning har hon ännu inte fått, men bör förstås sätta undan pengar även till den…

Ena systern ringer och önskar god fortsättning, den andra tentamensläser inför tenta i arabiska inom kort. I Thailand är det +37 grader just nu ser hon på nätet. För varmt, dit behöver hon därmed inte längta. Men ett lagom varmt Spanien, en lagom trevlig liten lägenhet och en altan där hon kan sitta i skuggan och skriva, medan hon betraktar världen omkring sig. Där på stranden går den där mannen som definitivt inte ser spansk ut, hur hon nu kommit fram till det. Det är någonting med hållningen eller sättet att röra sig. Det är det nog, han går snabbt och målmedvetet över sanden, där andra drar fötterna efter sig. Vart är han på väg? Strandlinjen svänger förtretligt och han försvinner ur sikte.

Hon är inte så nyfiken att hon går ner på stranden och följer efter. Kanske ser hon honom igen, kanske inte. Den där lilla jycken är för söt, har den ingen husse eller matte? En pojke i 10-årsåldern kommer springande och ropar efter hunden, som glatt skuttar vidare. När pojken vänder och springer tillbaka, vänder även hunden och låter sig infångas. Hon saknar sin lilla katt, Minsann.

Dags för en kopp kaffe, men inte i ensamhet. Hon kliver i sandalerna och går ner till caféet och sätter sig där en stund. Alla julfirande skandinaver tycks ha återvänt och det är inte lika många människor i rörelse som tidigare dagar. Semester är ett ord som saknar betydelse för henne numera, hon som är överårig och har ledigt hela tiden. Arbetstid har hon glömt vad det innebar.

Hon försöker ha lite rutiner i sin vardag, går upp ungefär samma tid varje morgon, gör frukost och dricker sitt te medan hon skriver någon timme. Först därefter är det dags att kolla dagstidningar och världens nyheter, låta sig invaderas eller inte av allt som sker överallt. En promenad för att handla det som kan behövas, lätt lunch någonstans vid 13-tiden, promenad tillbaka till lägenheten som hon ännu inte kallar ”hem”. Skrivande ett par timmar, med pauser så att hon orkar sitta tiden ut. Middag ute någonstans runt klockan 8, och därefter hem till ett glas vin och lite funderingar över dagen. Sängen. Har hon tur somnar hon, om inte ligger hon där och skriver haiku i huvudet. Att komma ihåg och få till de 17 stavelserna på tre rader brukar räcka för att få henne att falla i sömn.

I Sverige är det en ovanligt mild sk vinter, med mera regn och dimma än snö. Svart är det hur som helst utanför fönstren. Det är den 6 januari och hon har sett snö en dag, innan den försvann igen. Inte för att hon gillar snön, den ska skottas och hon kan halka om hon inte är försiktig, men det blir ljusare i världen. Almanackan säger att året nu har vänt, dagarna blir längre även om det inte märks…

Hur gick det till när den franska kvinnan lämnade sitt hem i Paris 1942, mitt i kriget, och aldrig kom tillbaka. Hon levde resten av sitt långa liv i södra Frankrike, och betalade hela tiden hyran för Paris-våningen. ”Hon måste ha spikat igen brevlådan”, säger den praktiske mannen min. Hon var ung när hon gick därifrån, och hon kom aldrig tillbaka. 70 år senare ”hittade” någon hennes fd hem.

Kanske ingen saknade henne, kanske alla som kände henne visste var hon fanns och att hon inte längre var hemma i Paris. Hon lär ha varit ”actrise et socialite” – skådespelare och kändis, Madame de Florian. Först när hon dött vid 91 års ålder fann man också hennes Paris-hem, med uppstoppad struts, tavlor på lut mot byråer och stolar, dammig och orörd. Ett toalettbord fullt av flaskor, eller förmodligen snarare flaconer (hur får man till cediljen på bokstaven c?). Vackert tygsjok på strutsen. Matrester i köket stod det inget om. Bar hon ut soporna innan hon stängde dörren? Det hon lämnade kvar var tydligen sådant hon kunde leva utan. Hur levde hon ” södra Frankrike” – hur i all världen går det till när någon så kan lämna det som varit ett hem bakom sig? Se och läs här

http://belloblog.com/2013/12/23/1942-time-capsule-apartment-discovered-in-paris/

Jag läser just nu Nicole Krauss´ bok ”Man utan minne” – den mannen återfanns i öknen och kom inte längre ihåg vem han var. Efter tumöroperation hade han minnen från barndomen till och med 12-årsåldern, sedan tomt. Han visste inte att han var gift med Anne, visste inte att han varit lärare i engelska eller att hans mor dött. Ingenting om politik, allt som hänt i omvärlden under dryga 20 år, var borta.

Och jag minns en TV-dokumentär om en man utan minne, han kom inte ihåg någonting om någonting. Hans kropp var stark och intakt, alla hans minnen borta. Någon gång har jag önskat att jag inte kom ihåg sådant jag fortfarande kommer ihåg. Jag gör det inte längre. Finns vi alls om vi inte längre minns alla de vi varit genom livet? ”Jag” har inneburit olika saker vid olika tidpunkter. För närvarande bekantar jag mig med ett jag som inte är helt mitt ännu. Ett skrynkligare och åldrande jag, som jag ibland känner igen i spegeln. Oftare tittar begrundande på och undrar när det hände, när kom alla de där rynkorna dit, när blev vecket mellan ögonbrynen så djupt, håret så grått?

Kristallerna i öronen spökar fortfarande. Glömmer bort det under dagen men så fort jag lägger mig i sängen – eller ska upp ur den – så snurrar världen, och jag med den. ”Snurra min jord, låt mig följa med dig” känns inte så kul, i verkligheten. Möjligen avsågs något annat än detta.

Sitter och tittar på stearinet vi spillt i fönstersmygen, det borde vi ta bort. Nu. Annars finns risk att jag ser det igen, till midsommar eller så. Att plocka undan julen i huset är inte svårt, en liten karsk trätomte i fönstret, och en julbroderad löpare under granriset i champagnekylaren, plus riset självt med alla vackert bemålade korkar. Så är det klart. Många ljus har vi alltid framme, på bord och i fönster. En halvtömd glöggflaska kan utan grämelse åka till sophanteringen (när vi hällt ut innehållet).

En granne rider förbi, två red nyss åt andra hållet. Ingen av dem  rider som i mina föreställningar, i trav eller galopp. Nej, stilla och lugnt går hästen förbi med en människa på ryggen. Jag är ingen ryttare, håller mig enbart kvar på snälla islandshästar som töltar. Lite avundsjuk kan jag ändå bli, på att ha en varm och stadig hästrygg under mig. Och träningsvärk skulle jag få, det vet jag av erfarenhet.

100-dagarsutmaningen, en grupp på Facebook, började igår och slutar 10 april, om man så vill.

 Ett par av mina tankar kring detta är att jag vill ha en kropp, som åter gör det jag vill, inte det den vill. Det är lite kvar innan det är så, men mindre stillasittande vid datorn och flera promenader skulle bidra.

En annan är att någon sorts manus ska vara tämligen färdigt, att publicera på Minsann förlag, som e-bok till att börja med, fysisk bok när ekonomin tillåter. För att detta ska ske bör jag omedelbart sätta igång och redigera i ordmassorna – och bara tanken gör mig alladeles apatisk. Skriva ut alltihop först? Måste köpa ny färgpatron till min gamla skrivare… Att försöka få ett etablerat förlag att ge ut det jag skrivit har jag givit upp. Dessutom har jag ju två ISBN-nummer registrerade på förlaget (eller hur det nu fungerar). Det är i alla fall Kungl. Biblioteket som utfärdat dem.

Börjar längta hem, intressant känsla. Jag känner mig numera hemma där jag bor för det mesta, i det hyrda huset utanför Norrtälje.

Här är jag inte längre hemma. Det är fint att vara på besök, men jag är numera besökare, känner mig emellanåt exkluderad. Mannen min säger (utan tanke eller elakhet tror jag) ”när jag kom hit, när jag köpte huset, när jag åker ska jag komma ihåg”… Vi köpte huset, det blev senare hans av trista orsaker, vi kom hit tillsammans, och om några dagar åker vi härifrån. Tillsammans. Jag är besökare, jag är passagerare, jag behöver hans omsorger om mig, men jag mår illa av att vara beroende. Nu liksom alltid. Vill kunna själv, vill själv. Kan inte själv. Tungt ibland.

Vädret också, visst är det skönt att förklara för sig själv om inte annat, att det är vädrets fel, tungsinne och surhet. Den här tomten har gjort sitt för i fjol – han är inte sur, kaxig – kan själv.

Året är alldeles nytt och jag känner mig oinspirerad och lätt vissen. Inte av för mycket vin igår, det var måttligt, men något. Gråväder kanske.

Lite nytta har vi gjort idag, tagit in rejält med ved, eldat kvistar och annat brännbart i containern bakom ladugården, lassat diverse oanvändbara plåtbitar och en brunnen cementsäck i skottkärran och fått kärran ner till bilens släp. Därifrån ska säcken upp i släpet också, men det får anstå tills vi åker till sopstationen. Plåtbitarna var lättare. Apropå Bodil Jönsson igår på radion om skillnader mellan oss som är 65+ idag och de för en generation sedan – de hade mera muskelstyrka än vi har idag, annars var det mesta bättre nu: syn (alla starroperationer), hörsel (hörapparater), knän och höfter (nya leder inopererade).

Jag läser allas resuméer av året som gått, på Facebook. Många har uträttat väldigt mycket. Jag re-summerar inte det gångna året, hade fullt upp med att klara av att leva det. Det får räcka så. Hoppas det nya året blir mera fyllt av glädje och skrivlust.

 Nu har hackspetten hittat talgen i nätet utanför köksfönstret, och vågar sig till slut ner för att äta. Höstveten grönskar på åkern. Det mörknar hastigt. Minsann leker med en gummisnodd på köksgolvet. Frid och tystnad i stugan.

Årets sista dag. Ser inte direkt fram emot kvällens nyårsfirande hos grannarna, är inte på humör. Är sällan på humör för firande. Ska ringa till fd maken och sönerna och önska dem ett gott nytt år. Klockan 24 blir det inga telefonsamtal för min del.

I drömmen en hästflock och två stora buffeltjurar sprang i en riktning och bytte plötsligt, och sprang ”fel” – någon grep in och hindrade en katastrof.

Lyssnar till Bodil Jönsson som talar om människors årsringar. Och slumpen. Det senaste året har hon fått större tilltro än hittills till slumpen, efter läsning av bok av någon som jag inte uppfattade namnet på. Nu menar hon att en ny, mera existensiell pedagogik behövs för de unga människorna, en sorts sammanflätning av gamla och nya årsringar, ett ständigt arbete med den inre verkligheten. Det introverta behövs för att det extroverta ska fungera.

Men jag störs av musiken hon spelar, någon 30-tals(?)pratande ”sång” av artist som jag inte känner igen. För babblig, säkert klok och passande till det hon sade nyss, och inte alls som jag trodde 30-tal, utan Lunda-karnevalens något inslag från 1998. Hemskt. Kul för den som är från Lund kanske.

Vi som är 65+ är en fjärdedel av befolkningen i många länder – och det är onödigt att vi går omkring och tror att livet nu bara ska bli sämre. Varje ålder kan ju vara så fin, var för sig. Säger Bodil Jönsson. Tror inte jag behöver ha hörapparaterna i hela timmen hon har för sitt vinterpratande. Jag brukar gilla henne, men inte just nu, av okänd anledning. Bör kanske fundera på varför. Kanske handlar det helt enkelt om att jag hör henne, och hon talar skånska – tidigare har jag enbart läst hennes böcker.

Nu flyttar jag in i salen för att skriva, det kan jag inte när hon dyker in i öronen hela tiden. Jag tänker på Rhonda långt borta i Australien, som dog i sömnen på julaftons morgon. Och jag tänker på hennes partner Rosa som nu är ensam, i ett hus de nyligen flyttat till. Känner hon någon där hon nu finns? Hur kommer hennes liv att gestalta sig utan den människa hon älskat så länge. Och jag tänker på hur snabbt informationen nådde mig här i Sverige, och hur snabbt jag kunde sprida den vidare, här i landet och till andra länder. Därmed blev vi också många som kunde minnas Rhonda, dela med oss av våra minnen och önska Rosa ett gott liv, också utan Rhonda. Vi kan sörja Rhonda på de sätt vi vill, och minnas hennes humor och kärleksfullhet, och hur rakt på sak hon kunde vara, utan att linda in något. Obekvämt ibland, men mera hjälpsamt. Rest in peace, Rhonda.

Jag lyssnade trots allt på hela Bodil Jönssons vinterprogram. Hon har kloka tankar om åldrande och skillnader jämfört med tidigare generationer. Möjligen blir jag trött på detta tjat (inklusive mitt eget) om detta att vara gammal, vara pensionär, 70+ eller vad vi nu väljer att kalla oss, som andra gärna samlar under benämningen ”äldre”. Jag är fortfarande, eller kanske mera än tidigare, jag. Och allt det andra.