beskrivarblogg

”Levadura”, så heter jäst på spanska. En vänlig bloggläsare berättade. Kan vara bra att veta om baklusten faller på igen. För ögonblicket har den gått över. Mannen hennes däremot har bakat, med surdeg – ett mycket gott bröd. Så gott att han bakar det även idag, att ta med till grannarna på nyårsafton.

Ännu ett år är snart slut. Något bokslut varken vill eller ska hon göra, hennes bloggtexter är att betrakta som bokslutsinput. Slutsatserna får återstå. En del av dem skulle hon känna igen om hon drog dem. De har återkommit genom åren…

Hon tittar ut på verkligheten utanför det svenska köksfönstret – mulen himmel med en anings öppning för lite ljusare ”sol”, ingen snö, småruggigt. Hon drömmer och längtar annanstans.

I Spanien, ännu otydligt exakt var, i den lilla hyrda lägenheten med minimalt kök, men fin liten altan åt strandhållet till, där sitter hon en sen eftermiddag och känner sig nöjd med dagens skrivpass. Hon är lite mör i kroppen efter att ha suttit stilla alltför länge, glömde bort att ta paus som hon borde. Nu ska hon ta en promenad ner till restaurangen och en drink före middagen småningom. Kanske läsa en stund, om hertig Larsons äventyr i Mongoliet, Kina och Ryssland. Om hans missionerande amerikanske hustru som hängde med, inklusive de än så länge två små döttrarna. Hon får en känsla av att äventyren lockade honom mera än missionen.

I den svenska verkligheten får hon flytta sig en stund medan mannen hennes fyller på fågelfrön utanför fönstret vid hennes skrivplats. Köksbordet är inte idealiskt om man eftersträvar ostördhet. Ibland hjälper det inte att låta hörapparaterna ligga på skänken.

Tillbaka i Spanien ser hon på löpsedlarna att man demonstrerar mot strängare abortlagstiftning. Ibland glömmer hon bort hur det kan vara att leva i ett i grunden katolskt land, med starka religiösa krafter som fortfarande har makt. Hon tänker lite diffust på om hon kan blunda och gömma sig i en alldeles egen liten bubbla till värld. En bubbla där inte dagens spanska verklighet tränger in, där hon inte upplever någonting av arbetslöshet, ekonomiska allemansproblem, fattigdom, överexploatering via turister som hon. För det är ju det hon är och förblir, en turist i en obekant värld, så länge hon stannar här.

Just nu fungerar hennes bubbla. Hon överfalls inte av eländiga löpsedlar om olyckliga människor, hennes spanska är tillräckligt dålig för att hon inte ska bry sig om att försöka förstå vad som sägs på TVn som står på i ett hörn i restaurangen. Hon sätter sig i ett bås vid baren, får sin GT och ett litet fat med tapas, och läser vidare om hertig Larson. Medan hon läser funderar hon på hur hon ska ordna skrivplatsen i lägenheten. Bordet är för lågt, stolen för obekväm. Kanske ska hon försöka hitta ett kafé, eller ett bibliotek, någonstans där hon både kan studera människorna som kommer och går, och jobba. Här i restaurangen är det lite för hög ljudnivå. Nu till exempel.

Två berusade svenskar hänger över bardisken och Paolo försöker förgäves få dem att dämpa sig lite. Hon skäms, även om det enda hon har gemensamt med dem är Sverige. Någonstans läste hon att Lasse Åberg aldrig återvände till Kanarieöarna (om det nu var där han spelade in sin film) – han gillade inte att se alla omdömeslösa fulla svenskar. Det gör inte hon heller, smuttande på sin drink. Bara Paolo inte talar om att hon är svenska. Syns det utanpå? Hon vill inte prata med två packade svenska gubbar, inte ens om de är tjugo år yngre än hon. Skönt, nu tycks de vara på väg att vackla vidare. Både Paolo och hon är lättade. Hon ruskar lite ursäktande på huvudet och han nickar tillbaka.

Ibland undrade hon hur hon tänkte. Om hon tänkte över huvud taget. Hon som vill åka ner till Spanien och kanske sätta igång med ett fungerande, bra äldreboende där. Hon vet inget om Spanien, har varit där som turist förstås, men annars vet hon bara att det är varmare där än i Sverige. Att det åtminstone låter som om man har roligare som gammal där, än här. Och så vet hon att hon inte tycker om kyla och vinter längre, om hon någonsin gjort det. Maten kanske är billigare också? Skattar man i Sverige? Hur fungerar byråkratin om man vill tjäna pengar utöver sin pension? Är det OK att sitta i Spanien och skriva, ge ut boken/böckerna i Sverige?

Thomas Sjödin vinterpratar i radion bland annat om kärlek och långvariga relationer. ”Vägra backa in i tystnad, tystnad kan vara vilsamt, tigandet är det aldrig.” Han är klok. ”Säg som det är, vägra medvetet att stänga om dig.” Värnlöshet, idag är det värnlösa barns dag, de som förr var menlösa. Gör dig värnlös, lev öppen för det livet vill med dig. Fråga inte vad du vill med livet.

Vill hennes liv att hon ska leva en tid i ett annat land? Vad håller henne kvar här ”hemma”? Mannen och katten. Barn och barnbarn kanske hon skulle träffa oftare om hon kan locka dem med Spanien. Syrrorna och bästa vännen är flyttbara de med.

I ett främmande land skulle hon definitivt vara värnlös. Ingenting skulle vara vant och igenkännligt, hon skulle inte ens ha ett språk som fungerade mer än hjälpligt. Hon skulle få ge upp, och kanske skulle det under som Thomas Sjödin talar om då inträffa, när hon släpper taget. Kanske skulle hon i en främmande miljö kunna låta sig vila på det sätt som han talar om, hitta den där vilan som inte är sista andetaget före den totala utmattningen. Re-kreation, återskapande, vila som ger utrymme för skapande och kreativitet och kärlek. Vila som är en gåva inte bara till en själv utan också till de människor som är nära.

Vila som handlar om att sluta försöka, att släppa taget. Det är ord som pratar med henne, tankar hon känner igen. Hennes liv numera är mera fyllt av vila än förr, kroppen är tröttare, kraven är färre, hon har inte så mycket som längre måste göras, som måste bli färdigt. För färdig blir ju ändå ingen aldrig, de flesta sysslor som ska göras kommer att behöva göras igen, nästa vecka eller nästa dag. Hela tiden.

Tvärstopp, som inför en judisk sabbat, är ingen dum idé även för den icke-troende. Ingen utfasning, ingen skymningsstund, bara stopp. En dead-line som kanske är någon annans, men som ger vila. Vila i det pågående livet, som ännu inte är färdigt, som inte blir färdigt förrän man dör. Om ens då.

Hennes drömmar om att leva annanstans, vara mera kreativ och skrivande i värnlösheten och vilan, är kanske en viktig del av det som är hennes pågående liv. Längtan och drömmar ger henne ord, fantasin får också sin näring, kanske kan hon släppa taget om jämförelsesjukan, sluta försöka. Ta reda på vad livet vill med henne.

Skriva ”bara fantasi” – hur gör man då? Går det alls? Varifrån kommer fantasin? Är den min eller någon annans? Lasse Åberg pratar just nu i radio om ”vad är konst?” – och återger Xet Erixons svar på frågan ”vad är din älsklingsfärg?” – ”rött” – ”varför det?” – ”tja, blått då”…

Ungefär så är det nog med fantasi och skrivande också. ”Konst ska va snyggt” tyckte Lasse Åberg och Jan Stenvinkel en gång på en vernissage, efter två glas whisky och åtskillig tankemöda. Fantasiskrivande ska va om inte snyggt, så på något sätt fängslande, spännande, roligt, absolut inte få läsaren att ta fram rödpennan och börja stryka och bli irriterad redan på första sidan, eller i ett fall efter läsning av första meningen, där någon gick fram till granen och ställde sig i ”parant givakt”. Där skulle nog jag också sluta läsa den boken.

Så vad ska min nästa bok handla om? Jag talar om nästa innan den första är klar. Det är möjligen att utmana någon sorts makter, men den finns ju här, fragmentarisk och rörig, oredigerad och ibland tjatig, finns i form av drygt tusen blogginlägg och lite till.

”En sur åldring är kronan på djävulens verk” lär vara en rad i en bön av en engelsk 1600-talspoet (? hörde inte riktigt det sista). Kan bara hålla med, både Åberg som avslutade sitt program med de orden, och den som först skrev dem. De var förmodligen inte ett resultat av fantasin, mera av långt och gediget tänkande. Men någon sur åldring vill jag inte bli, inte ens en fantasirik sur åldring. Blir någon förresten sur som har fantasi? Tror jag inte när jag försöker föreställa mig henom.

Jag begränsar mig själv genom min föreställning om att jag inte har någon vidare fantasi. Där börjar min nästa bok. Hur den kravlar sig vidare vet jag inte riktigt just nu, men nog kommer den att ta sig fram, ord för ord. Mening efter mening, tills det blir en första sida, och en andra, och flera.

Den här kvinnliga, för det mesta icke-sura åldrande kvinnan (låter bättre än åldring, aningen mindre gammal än åldringen) kommer att vara huvudpersonen även i min nästa bok. Undrar om hon fortfarande bor i huset på landet med sin katt? Eller om hon flyttat till Spanien kanske, eller annanstans där det är varmare än här? Åtminstone tillbringar hon de mörkaste svenska månaderna, november-februari, i ett varmare klimat. Där sitter hon och skriver disciplinerat, ett par timmar på förmiddagen och ett par timmar på eftermiddagen. Hon skriver utan att läsa igenom och bedöma, eftersom hon lätt är alltför negativt kritisk mot det egna skrivandet. Jämförelsesjukan ska inte få henne på fall, inte innan hon fått ner sisådär 70-80 000 ord på skärmen. När det blir dags att redigera måste hon kunna stryka och ta bort, och helst ska något bli kvar, därmed kanske t o m 100 000 ord till att börja med.

Är hon ensam i Spanien? Och var är katten? Vem bor i huset på landet när hon inte är där? Hur betalar hon hyran där och klarar kostnaderna för utlandsboendet? Är mannen hennes fortfarande hennes? Här kanske fantasin kommer in – pengar är numera inget problem, katten mår bra (kanske hos fd maken som gillar katter och är van kattomhändertagare), huset hyr hon ut i andra hand till skrivande vän därhemma, inte med förtjänst men jäms med kostnaderna och med värdens medgivande. Mannen hennes kommer på besök och stannar några veckor i taget, far tillbaka till Sverige över jul eftersom han gillar julfirande. Hon skriver, promenerar, lär sig lite mera spanska, lagar god mat åt sig själv, dricker lagom lite vin, skriver.

Än vet jag inte, kanske får jag en tydligare bild med flera detaljer, upplevelser och känslor.

Mannen min målar champagnekorkar (läs bubbel-) röda med silvrig topp som får rinna lite konstnärligt ner över korken. Ingen gran i år, men väl en champagnekylare fylld med granris, som ska bära de vackra korkarna. Han har roligt och hans leklynne både förundrar och gläder mig. Vi har provsmakat julskinkan, som var jättefin, saftig och god. Men i kväll blir det dillkött, på lamm, med sås och ättiksinlagd dill, som mamma gjorde den.

Vi har annars ägnat dagen åt musjakt. När vi kom hit för ett par dagar sedan bodde en mus i tehuvan, och försvann in under kylskåpet när jag väl skakat ut den. Idag började Minsann sträcka sig uppåt, som om hon ville högst upp på hatthyllan där tre korgar står. Vi brukar ha vantar och mössor där. Idag bodde det en mus i den ena korgen, katten lyckades fånga den och båda förpassades utom dörren. När jag plockade ner korg nr tre visade det sig att även den rymde en mus… Det är bra att ha katt ibland, men de snygga svarta handskarna, och tre sommarmössor (mannen min gillar huvudbonader) var utom all vidare användning. Nu hoppas vi att husets möss vet att vi är här, och att Minsann är bra på att ta möss.

Grannen har försett oss med en kasse gamla veckotidningar och vi sitter och dreglar över alla recept, och klipper ut de som verkar speciellt goda. Lemon pie, t ex. Med mera. Alltihop hamnar i pärmen bland andra recept, och ibland använder vi dem faktiskt. Den stora gamla kaktusen blommar trots vanvård och sporadiskt vattnande under hösten. En handbroderad jullöpare ligger i köksfönstret och där står också den kaxiga trätomten med sin runda säck på ryggen. Båda loppisfynd häruppe. Så mycket mera jul blir det inte i huset, jo, korkbehängt granris förstås.

Vaknade halv 6, vände på huvudet och hela världen försköts åt vänster. Yr i huvudet så det dånade. Tog mig ur sängen mycket försiktigt, gick ner på toaletten, matade katten och upp i sängen igen. Samma yrsel när jag vände mig. Yr när jag blundade också, ett par vändor till. Somnade om efter någon timme, och är nu uppe. Inte yr, men lite tveksam till icke-yrseln. Ingen stroke, allt fungerar som det ska, jag kan le, jag kan lyfta armarna, jag kan prata, tydligt. Tycker mig se lite suddigt på skärmen, kan bero på att glasögonen är odiskade. Det blev ingen större skillnad efter disk…

Kristallsjuka? Om internet fungerar ska jag kolla det. Antagligen är det kristallsjuka, om jag läser det jag får upp. Och det lär gå över av sig självt. Annars ska man vrida och vicka på huvudet så de där kristallerna hoppar tillbaka dit där de hör hemma, och det fixar jag inte på egen hand. Tror knappast att någon på vårdcentralen här i Sala gör det heller.

När jag sitter vid köksfönstret råkar ögonen falla på ett av ljusen som sattes nya i stakarna igår – det är nästan avätet nertill. Mus, trots att Minsann är i huset. Hon har gått här och sniffat idag, men musen är förstås borta nu. Det blir utplacering av fällor till kvällen och så får vi se till att Minsann stannar i sovrummet. Hus är till för att bos i, hela tiden. Och så är det ju även för det här huset, det är bara det att det är möss som bor här, hela tiden.

Den vackra ”julgranen” i sin polerade kylare står nu på skänken.

Blir en författares ”fadersmord” intressantare litteratur om fadern är en känd person? Läser just nu en författares egen kommentar kring kommande eller pågående skrivprojekt i gruppen ”Författare på Facebook” – och blir lite störd. Vet inte riktigt varför. Hon har hans efternamn, det kanske ökar publiciteten. Avundsjuk är jag kanske, som hette Fällman och nu heter Börjesson. När jag ser mina efternamn undrar jag vems de är – syrrorna har länkat Fällman till de ingifta/frånskilda männens efternamn, jag har det inte. Några kändisar är vi inte någon av oss, eller de som fanns före oss.

Har fått svar från Jenny Bäfving (http://jennybafving.se/kurser/) angående mejlkurs i att skriva veckotidningsnoveller, nu är det bara pengarna som fattas. Kanske är det kul, kanske är det aptrist, vad vet jag. Vet bara att jag har en lite modstulen ton i mina skriverier som antagligen inte alls passar i veckotidningar. Finns tre kursvarianter, en kort, en lite längre och en ännu lite längre. Allt via nätet, bra för den som inte är så enkelt flyttbar.

Nu har ännu en dag snart gått, det är åter mörkt och sen eftermiddag. Mannen min är på väg, han åkte en sväng till Skärholmen och handlade lammkotletter, så middagsplaneringen är ändrad, bakad potatis och lammkotletter ”så det rinner ut genom öronen”. Fisken hade inte hunnit tina, och är återbördad till frysen. Ska bara komma ihåg att stänga dörren till sovrummet innan vi steker kotletterna, vill inte andas dem hela natten, fläkten ovanför spisen är inte den mest effektiva.

Det demonstreras lite överallt mot nazism och alla andra -ismer av ond karaktär. Det är bra, och det är starkt oroande att det ska behövas. Någon skrev att det var längesedan hon ”demmade” och det tog mig ett ögonblick att begripa vad som stod där. Det känns som om det är länge sedan behovet av demonstrationer var så stort som nu, behovet att stå upp mot ondska och hat, och behovet av att visa sina ståndpunkter. Innan det är försent. Några som tog ställning är kvinnorna i Pussy Riot, som Putin nu tycker synd om, trots att de enligt honom ”förödmjukade kvinnornas värdighet” – de lär släppas fria och få amnesti. Annanstans kostar det mera än hittills här i Sverige att demonstrera.

Hur gick det i Bangkok? Blev det lugnt när den åldrade kungen fyllt år och tillfälligt givit anledning till att ställa in alla demonstrationståg? Eller har jag bara missat fortsättningen? Att den kvinnliga premiärministern har lovat nyval gjorde vad jag förstår ingen stor skillnad i det man protesterade mot… De senaste två veckorna har det varit märkligt tyst kring det som pågick.

Så, nu har jag inget annat att göra än skriva. Veden är inne, spisen brinner, katten ligger på sin kudde och har koll på omgivningarna, fåglarna har fått frön. Jag har hyfsad koll på vad jag ska ha med mig i morgon när vi åker norrut för julfirande. Kattburen är framplockad. Abborrfiléer  tinar till middag, mannen min kommer om några timmar. Och jag har ”addat” Fru Booked så det är klart. Ska bara komma ihåg, i morgon, att ta med det som ska med ur frysen.

Ser att tidningen Skriva har två novelltävlingar, dels den ”lilla” på temat Förnekelse (varje tidning ett nytt tema), dels en större och längre, sista datum i augusti. Vilket tema du vill, högst 15 000 tecken – eller ord, måste kolla.

Börjar känna mig utskriven och tom. ”Annat” ligger och gnager och jag låter skrivglädjen fara sin kos. Inget rationellt beslut, jag vet, men just nu var jag orkar med. Så det här terapeutiska skrivandet av några rader varje dag, förhoppningsvis, håller mig vid någon sorts skrivarliv. Läster och läser om. Häromdagen biblioteksbok av fjolårsdebutanten Manne Fagerlind, ”Berg har inga rötter” – en otäck och bra bok om en bitter mans försvinnande in i demens och småningom död. Jag blev inte direkt gladare av den, men kul med en debutant och okänd författare som hittat till Norrtälje bibliotek!

Det är stökigt och rörigt och fult utanför huset, leriga djupa hjulspår efter grävmaskiner och lastbilar, stängsel runt en jättegrop där tidigare fanns en å med ett litet vattenfall – lär ska bli en å igen när nya bron väl är klar. Och gubbar i orange kläder, med mätstickor och pinnar, traktorer som kör jag vet inte vad vart. Ingen vit snö som gömmer det fula, och det är väl de som jobbar här glada för. Men fult ute kanske gör fult i mitt inre? Inte motsatsen i alla fall. Sitter med ryggen åt och tittar ut genom det köksfönster som vetter (vätter) mot fröautomaten och småfåglar, traktorer även där, men inte lika påtagligt. Mulet är det överallt. Grå, redan mörknande himmel. Hittar inte vare sig vetter eller vätter på Google, bara fågelvättar för jakt, och små vättar, sådana som finns i huset utanför Sala. Snälla små grå tomtar. Fönster vetter tror jag – men det ser ovant ut.

”Skriv något du själv vill läsa”. Lättare sagt än gjort. Just nu läser jag om Zlatan-författaren Lagercrantz som fått i uppdrag att skriva den sista Millennie-boken, eftersom Stieg Larsson ju inte kan. Det uppdraget skulle få mig att drömma mardrömmar.

Vad vill jag läsa? Just nu går jag igenom mina bokhyllor på jakt efter bra, dåliga böcker. Ni vet lättläst, roande, ibland lite vass, ofta amerikansk, ”tjejlitteratur”. Av kvinnor för kvinnor, inte särdeles litterärt. Marian Keyes har tjänat ut hos mig, liksom Olivia Goldsmith, men det måste finnas andra. Jag får leta. ”Igelkottens elegans” räcker idag, ikväll blir det läskris. Och inte kan jag själv skriva sådant. Är inte lättsinnig nog för det, eller uppdaterad, eller ung, eller vacker, elegant, påhittig, kreativ, tokig tillräckligt för att ge mig på det. Jag är tråkig, skriver allvarsamt om elände och ålderdom, klagar ofta, gnäller ibland – hur kul är det? (på en skala vägrar jag att skriva)

Men om, om jag skulle skriva något jag själv vill läsa – så skulle det bara kunna handla om det jag vet någon om, oftast det jag har egen erfarenhet av. Jag är gammal, därmed har jag många års liv bakom mig, något finns det säkert där att plocka upp och skriva om. En del att skämmas för också. Jag är morsa – där finns både från då och från nu, men det skriver jag inte om eftersom mina barn inte vill det. Mina män får klara det jag ibland skriver om dem, mina söner och deras familjer ska slippa.

Syrrorna överlever nog också det lilla jag låter dem skymta i mina texter, och alla i familjen/familjerna som har dött bryr sig inte. Historien om mormor, morfar eller inte morfar, mostrar och gamla bekanta i Avesta och Gustavs kittlar ibland mina skrivklådiga fingrar. Hittills har det inte kittlat tillräckligt.

Nu ska jag gräva i bokhyllorna, och fly mitt eget o-skrivna för en stund. Förhoppningsvis hittar jag tillbaka.

Tittar in på Facebook, det kokas knäck och kola, lagas patéer, och hanteras övermogna Camembert-ostar. Jul. Snart. Om en vecka. Noll julstämning, i mig eller utanför, eller utomhus. Fåglarna har fått mera frön, men det får de också när det inte är jul snart. Stänger Facebook.

Digitala nomader kan lära sig mera idag, gratis, på webinar, om hur planera nästa år, göra det man planerat, och följa upp. Ville jag vore en digital nomad. Men, ”var du än är, är du där”. Vore praktiskt, eller åtminstone vilsamt, om man kunde lämna sig kvar någonstans när man far annanstans. Och ändå fortsätter vara frisk…

En annan syn på det hela är att snart är ”glada julen slut, slut, slut” och det blir ljusare, ett nytt år, en vår och en sommar innan det är dags igen för mörker och elände. Det elände som hänger med även under den ljusare årstiden är uthärdligare än det som regerar nu, när det är becksvart ute redan tidig eftermiddag.

Mannen min kokar grisfötter. Han och hans söner får äta dem själva, jag rör dem inte. De är alldeles för naturalistiska för mig.

Ganska ofta nuförtiden blir jag less på inlägg på Facebook. Det är svårt att hålla balansen och inte ge energitjuvar av alla kön något de inte ska ha – senast skrev en manlig vän en text kring bl a (de var en liten del) yngre kvinnor, som han uppfattade var ”lockande” (min beskrivning) klädda och inte riktigt trivdes med det. Han kallade dem ”nymfer”, jag läste det lite litterärt och fantasifullt – andra, ett par kvinnor framför allt, läste det som gubbsjukt och kränkande. Trist tolkning, och ledsamt och sårande för den som skrev sin betraktelse från ett kafé någonstans i Sverige.

PK har jag äntligen insett avser ”politiskt korrekt” – och det är banne mig inte lätt att vara, i alla möjliga sammanhang, kanske svårast på nätet. Kommunikation där blir lätt feltolkad, och så är karusellen igång.

Samtidigt har jag också på Facebook mött människor som jag betraktar som riktiga vänner, trots att vi aldrig träffat varandra.

Gårdagens Lucia-klädda gamla människor från ett äldreboende någonstans (”det äldsta tåget”, jag höll på att skriva ”det sista tåget”) verkar inte ha upprört flera än mig, Svenarne och A-lott som fick höra om det via min blogg. Inga andra kommentarer i alla fall.

Såg att Expressen visar det som en TV-snutt – orkar inte se det en gång till. Vad är det som gör att en del människor inom vårdyrken blir så beskäftigt snälla när de jobbar med gamla? Och vad är det som gör att ”man” tror att en gammal människa plötsligt ska vilja klä ut sig till Lucia – hon som fick äran ersatte en hundraåring som blivit sjuk… runt det här absurda Lucia-tåget satt alla andra, boende och möjligen anhöriga, och åt. Varför blir jag så upprörd över det här? Det handlar nog om att jag misstänker någon sorts maktövergrepp, att de som bestämmer har fått en ide, och genomfört den – kanske t o m utan att fråga om någon vill delta. Det kan vara svårt att hålla fast vid ett nej när de som ”sköter om” en vill något…

Nu är Lucia över för den här gången. Det är bara julen kvar. Och lite till, sedan har vi alla ett nytt, oskrivet år framför oss. Om vi lever så länge.