beskrivarblogg

Fokusera, hitta din skrivplats, skapa din skrivrutin, jobba på. Ge inte upp, förtvivla ej, skriv ändå. Så här i början på året kryllar det av goda råd och tips om hur du ska bete dig för att få ditt manus både färdigskrivet och färdigredigerat, och utgivet. Kanske på Amazon om du förmår fylla i allt som behöver fyllas i för att komma så långt. Ifyllandet kanske blir enklare om Amazon etablerar sig i Sverige.

Annars kan du alltid ge ut din bok på egen hand. Du kan trycka ”print on demand”, dvs vartefter du behöver flera exemplar. Eller du kan ordna upplaga efter plånbok på annat sätt, kanske via HOI förlag som visserligen vill ha en rejäl slant om de godkänner ditt manus för publicering – men som också ger författaren 80 procent av det som blir över när väl startinvesteringen är betald.

Eller du kan skapa en e-bok. Antingen i Indesign (dyrt program som också kräver viss hanteringskunskap) eller göra boken i pdf-format. På Amazon vill man ha Word-dokument har jag lärt mig idag.

Idag har jag beställt King´s bok ”Att skriva” på Bokbörsen, jag har visserligen läst den redan, men vill ha den tillgänglig på hyllan här i mitt arbetsrum, köket. På hyllan har jag samlat böcker som handlar om att skriva, men också några andra mig inspirerande böcker. Plus några av alla årens anteckningsböcker, och ett par helt nya, oskrivna. Just nu vet jag inte om jag någonsin kommer att titta i de gamla skrivböckerna – de känns inte riktigt igen efter några år – men kanske. Och jag har ingen vidare ordning på vad och hur jag gör anteckningar heller – men gör dem emellanåt, och förundras när jag hittar dem efter ibland lång tid. Det är jag själv som skrivit det där, det är jag som har tänkt så där – vad konstigt, vad spännande, vad knäppt.

De med större och längre skriverfarenhet än jag hävdar att de tar sig djupare in i sina skrivprojekt genom att skriva lite varje dag. Jag skriver lite så gott som varje dag. Huruvida jag tar mig någonvart i något skrivprojekt är fortfarande inte klart för mig. Men skriver gör jag. Det är mannen min som späntar ”tändstickor” till vedspisen!

Hon hade inga tankar när hon satte sig ner vid datorn – eller några hade hon väl, en del handlade om hennes oförmåga att skriva något som någon annan skulle vilja läsa. Delvis visste hon att den oförmågan mest satt i hennes huvud som en sedan länge fast förankrad föreställning. En som det var bekvämt att gömma sig bakom, ofta. Om hon nu var så oförmögen, så kunde ju ingen kräva särskilt mycket av henne.

Med en lätt grimas åt sig själv lät hon fingrarna skriva vad huvudet inte ville uttrycka. Hennes drömmar om att få en bok utgiven, drömmar om att tjäna pengar och kunna betala alla skulder, drömmar om att hinna resa innan hon dog. Och köpa en alldeles ny, alldeles egen bil. Kanske till och med ett eget litet hus med fungerande, hyfsat ekonomisk uppvärmning. Och någonstans att bo i ett varmare klimat när det blev vinter i Sverige.

Evigt liv är ingen dröm hon omfattar. Det vore fruktansvärt att leva för all tid. Dagens prat om alla hundraåringar som komma skall ger henne bara fantasier om eländiga vårdhem. Men visst vill hon leva frisk länge till, och dö fort och smärtfritt när den dagen kommer. Utan bekymmer för efterlevande, bara diskret försvinna. Hon vill inte heller lämna efter sig alltför mycket saker, och där finns ett dilemma. Alla hennes böcker, vad ska hon göra med dem? Och när ska hon göra något? Idag säljer hon en och annan bok på Bokbörsen. Hon har 1950 böcker där nu. Med samma försäljningstakt som nu, högt räknat fem böcker per vecka, skulle det ta henne ungefär fyra år att sälja samtliga. Minst.

Alltså ska hon leva åtminstone fyra år till. Det hade hon nog tänkt ändå, bokförsäljningen förutan.

Numera fyller hon inte på med ”saker”, eller ens kläder. Nya sängkläder när det behövs, nya trosor när de gamla hotar att ramla av, förbrukningsartiklar, men inget som bara står i ett skåp utan att användas. Det handlar inte enbart om att hennes ekonomi är skral, utan också om att inte äga så mycket skräp som ska tas omhand av någon, sedan. Efter henne.

Hon och mannen hennes pratar om hur han vill ha sin begravning. Han är detaljerad ända ner till granriset han vill ha runt kistan, hon är slarvigare. ”Elda upp och kasta bort, gärna i havet.” Inte till mycket hjälp för de som ska ordna begravningen. Så, billigaste kistan som finns, men musik vill hon gärna ha, kanske Ylva Eggehorns ”det finns en bro”, och ”var inte rädd, mitt barn” (är det också Eggehorn? Hon vet bara att Mikael Wiehe sjunger den.). Valfri klädsel. Kremering, ingen urnnedsättning, inget att ha dåligt samvete för. Släpp askan i havet vid tillfälle, om så är utan tillstånd.

Om det finns pengar så vill hon ha lite fest också, för de som kommit. Bubbel och smörgåstårta, alkoholfritt för de som föredrar detta. Och glädje, glada och goda minnen, inte ledsnad och tårar. Musik även nu, men mera rytm och tryck – kanske Ottmar Lieberts spanska           . Som hon just nu inte kommer ihåg titeln på. De får välja efter eget förstånd, hon lär inte bry sig. Hon är fri. Utan ett enda bekymmer.

Två färgade (politiskt korrekt benämning?) män, bärande på hopknäppta längdskidor och stavar, går förbi. De stannar och tittar ut över gropen och det forsande vattnet ur alla rören, pekar och gestikulerar. Och vinkar glatt till mig när jag tänder islyktorna på trappen. Så parkerar de skidorna mot en gallergrind och går vidare in mot gården och gubbarna som jobbar därinne, även en söndag. Vilka de är och varför de är här vet jag ingenting om.

Byggentreprenören har problem med allt vatten som tidigare var en å. Det svämmar över nere vid åkern, och det grävs nya kanaler för att avlasta. Oklart om det blir lägre vattenstånd någonstans. Änderna bryr sig inte, de har vant sig vid rörelse och väsen, och är nöjda bara de får sin mat någorlunda regelbundet.

Och jag har ingen skrivro.

I den svenska kalla vintern drömmer hon om Spanien och Malagas soldränkta stränder – utan att ens ha klart för sig exakt var Malaga ligger. Det är inte till någon Rudolf hon längtar, men till ny miljö, till inspiration och till skrivande utan att hon behöver bry sig om något annat.

Det är inte som om hon nu, härhemma, har så mycket att göra som distraherar. Men om hon vore tillräckligt långt borta så skulle hon inte kunna göra någonting åt någonting, även om hon fick för sig att hon skulle vilja. Hon skulle äntligen kunna låta bli att oroa sig för allt hon ändå inte kan göra något åt, eftersom det vore så påtagligt omöjligt, där, ifrån Spanien. Hon skulle kanske få ro.

Samtidigt som hon drömmer skriver hon in alla räkningar som ska betalas när pensionen kommer, och inser att det inte blir många kronor över, den här månaden heller. Hemförsäkringen höll hon på att glömma, där gick 500 kronor till. Spanien får vänta.

Brödet hon bakade i eftermiddags var OK, hon kanske skulle ha låtit det stanna i ugnen ytterligare fem minuter, när hon skar det var det aningen hoptryckt i botten. Men händerna kände igen den kladdiga degen, och smaken minns hon också. Hon trodde det var Hirams, men det visade sig vara Gyllenskölds, enligt den gamla kopian av en artikel i Allt om Mat. Eftersom ugnen ändå var varm, blev det ugnspannkaka till middag, med hemgjord hallonsylt till. Och röd mjölk, lättmjölken var dålig när hon tog en klunk. Legitimt dålig, datum var mellandagarna…

Nu sitter hon i soffan med datorn i knät och dyna både under sig och bakom ryggen. Pläd över benen, tända ljus i fönstret bredvid cyklamen som har 30-talet blommor, den cyklamen hon räddade från komposthögen när de köpte huset i Västmanland för drygt 11 år sedan.

Eftersom hon fortfarande är kvar i Sverige kan hon intala sig att en annan miljö skulle vara befrämjande för hennes skrivande. Hon skulle med säkerhet få bra idéer, och hålla disciplinen att skriva sisådär ett par tusen ord om dagen, med täta pauser för att räta på ryggen och röra på benen. Säkert skulle hon också ta långa promenader, längs stränder och i staden, gå på museer och utställningar, äta enkelt och dricka alldeles lagom mycket av gott vin. Prata allt bättre spanska, kanske klämma in någon timmes undervisning ett par gånger i veckan. Och fylla på reskassan genom att sälja tjänster, korrekturläsning och annat manusarbete, via nätet och sitt nätverk. Minsann förlag skulle ju fungera även från Spanien, även om Minsann själv får stanna hemma.

Drömma kan hon, det är hon glad över att hon faktiskt kunnat hela livet, möjligen med ett par års uppehåll häromsistens när allt var bara svart. Just nu kommer en liten katt, svart som natten, och vill sitta i knät – det får hon.

Nässelsoppa, den får mig att tro att det blir vår igen! Utom när jag tittar ut genom fönstret, det är vackert vitt med dryga decimetern snö därute. Den lera som inte frusit döljs av ren vit snö, med lite sand på. Har sopat trappen och skottat en gångväg ner till vedboden.

Jag läser gratisböcker från Amazon, och BookGorilla.com, romantiska skildringar från 1100-talets England. Fem stycken, av vilka jag läst fyra. Fascineras av förmågan att skriva sådant, med alla detaljer trovärdiga i mina okunniga ögon. Tappra riddare, kvinnor som inte är värda mera än den hemgift de kan föra med sig till sin allt bestämmande make, faror och svek, kärlek och passioner. Jag börjar bli mätt av mera än nässelsoppan.

Mina nätter är fulla av drömfragment, i natt åkte N (vän för länge sedan) konståkningsskridskor på ett vackert parkettgolv, hon gjorde vackra piruetter och hopp, sådana som jag kunde göra för länge sedan. Det var inget konstigt med det. Hon hade också avlagda kläder i en papperskasse till mig.

Gårdagens vattenavbrott var fixat när klockan var 6 på eftermiddagen. Det var inte mitt vatten som frusit, det var något el-fel någonstans på gården som det tog tid att hitta och åtgärda. Hela helgen borrade och sprängde gubbar det berg som återstod i gropen utanför vedboden, så även idag. Det nya vattenfallet forsar med kraft, och isen fryser runt om. Hoppas rördimensionerna är tillräckliga för att få bort åns vatten så att man kan börja bygga den nya bron.

En vackert solbränd hyresvärd på inspektionsrunda berättade om rockor och hajar och Tahiti, där han och hans fru varit, utan barn. Utan att ljuga kunde jag säga att det lät fantastiskt…

Blöt snö på backen. Ved är inne, vattenledningsvärmen på i källaren, brevlådan kollad, Minsann vägrar gå ut, klättrar på mig i stället.

Tog fram en bok av Kjell Eriksson, ”Jorden må rämna”, men insåg att jag inte längre vill läsa om mord, våld och annat elände. Till Bokbörsen. Det får bli Jane Austen och ”Northanger Abbey”. Något ska den här dagen fyllas med, läsning verkar vara lagom ansträngande, promenad lockar inte just nu. Tvätt ska hängas på den lilla torkställningen här i köket, men det tar ungefär fem minuter.

”Don´t resist your resistance” läste jag på Facebook nyss, bara rubriken, när jag smög in och gratulerade Pernilla till födelsedag. Tanken är inte dum, tror jag utan att ha läst artikeln – motstånd har oftast något att berätta för en. Jag har lärt mig att jag oftast är rädd för något när jag gör som mest motstånd. Bästa vännen och  jag skrattar idag åt hur vi tyckte att allt var så fult, särskilt den heltäckande mattan, i rummet där vi skulle vara med om handledarutbildning i The Human Element för många år sedan. Motstånd bottnat i rädsla inför det okända, inför att vara i USA, inför att tala engelska, inför att möta de andra deltagarna och Will Schutz. Motstånd inför att förlora kontrollen (som oftast var inbillad och icke tillstädes).

Så, ta till dig motståndet, titta på det, kläm och fundera – vad handlar det egentligen om? Du kan överraska dig själv. Kanske är det till och med klokt att fortsätta att streta emot, av skäl som kanske klarnar småningom.

Detta om en icke-läst artikel på Facebook, som jag officiellt inte tittar in på just nu.

Idag borras det i gropen som ska förvandlas till bro. Berget i mitten av den gjutna plattan ska tydligen sprängas, förhoppningsvis stilla smulas sönder med ny teknik. Tur jag är döv när jag inte har hörapparaterna i öronen. Lervällingen utanför dörren får mig att välja minst kladdiga väg till brevlådan, och jag välsignar stövelknekten som gör att jag slipper ta i stövlarna för att få dem av mig när jag väl står på hallmattan. Den halvt nerdragna tjocka trädgrenen har nu förpassats till andra sidan vägen av samma grävskopa som drog loss den i förrgår. Jag och stoptunnan slipper få den på oss uppifrån.

Känns som om jag vaknat varje timme, men tack och lov somnat om igen. Fortfarande svart därute, men ljusen lyser här i köket, och temuggen och vedspisen värmer mig. Har släppt in världen och gläds åt att de svenska journalisterna är på väg hem från Syrien.

Däremot vilar jag från Facebook, hittills ett par dagar bara, men det är rätt skönt. Och lite frustrerande, må erkännas. Yrseln är kvar, trots övningar för att häva den. ”Ett par veckor eller ett par månader” anges att den kan bestå. Besvärande.

Utanför huset är en enda lervälling, först nästa vecka lär det ska bli kallare. Nu forsar åns överskottsvatten i ett stort rör tätt intill min vedbod, men än kan jag hämta ved. Jag börjar bli smått trött på lera och buller och gubbar överallt, huset ligger mitt i en byggarbetsplats med betongbilar, grävskopor och obegripliga göromål. Fundament till ny bro gjuts där ån tidigare gick, och kanske ska gå igen, vad vet jag.

Försökte läsa en bok om tempelriddare igår kväll, pocketversion – men den är satt i så liten grad att jag inte förmår läsa den. 10, möjligen 11, punkter är för smått för mina nutida ögon, inklusive glasögon. Jag behöver 12. Lägger in böcker på Bokbörsen, säljaridentitet Kultamanka.

Är trött på den här dagen nu, klockan halv 10 på förmiddagen. Promenad!!

Ny talg, nya frön till fåglarna. Hittade kanelbullar i frysen, har tinat och ätit två av dem, smöriga och goda. Tagit fram en köttbit att koka soppa på, eventuellt kålsoppa. Kålhuvudet har hängt med länge nu. Kört och hängt ännu en tvättmaskin, tagit en lerig promenad. Gick hem genom gräset på tomten, för att få stövlarna lite renare. Grävskopan gräver upp allt utanför huset, rören är för klena för allt vatten och nya, större måste dit. Hörnet på syrenhäcken strök med, men än står vedboden…

Gubbarna pratar, tittar, mäter, pekar. Det verkar som om flera veckors jobb måste göras om.

Ringer barnbarnet som jag inte talat med på länge, hen svarar ”ligger och sover, kram hej”. Jag får ringa igen, senare… Klockan är halv 3 på eftermiddagen, jag har redan tänt lamporna i köket.

Nu är det becksvart ute, och det grävs alldeles utanför min grindstolpe. Tur att jag inte ska ut. Minsann stannar inne tills jobbarna slutat fara omkring, det är för rörigt därute ännu.

Jag läser ”På andra sidan glädjen”, en lättläst och lagom allvarlig bok om en man med hemligheter, som dör oväntat. Och allt som är kvar att ta hand om när han är borta och inte kan hålla skenet uppe längre. Skönt att inte ha några hemligheter. I alla fall inga som är katastrofala för de efterlevande.

Mannen min har äntligen fått igång sitt bredband, fick mejl nyss! Tog Telia bara drygt två månader. Teknikern som kom och fixade det hela fick en flaska bubbel med sig som tack för hjälpen!

Soppköttet kokar med lök och morötter, doftar gott. Återgår till läsningen, att skriva vill sig inte idag.

Hon är ensam i huset utanför Norrtälje. Ån som dämts upp har nästan svämmat över under helgerna, och pumpar och slangar ligger överallt. Mildvädrets fel. Mannen hennes är hemma hos sig i stan, och Minsann är ute på kvällsjakt. Vedspisen brinner. Hon har ätit överbliven Janssons frestelse till tidig middag, tvättat och hängt, tagit in ved, gått en kort runda bort till sjön och tillbaka. Lagt böcker på brevlådan till i morgon. Fastighetsförvaltaren berättar att han och hans hund träffat på ett vitt vildsvin i skogen.

Hon längtar till Spanien, men drömhumöret vill inte riktigt infinna sig. Yrseln ligger där som en obekväm gäst i huvudet, så snart hon böjer hit eller dit det minsta behöver hon se till att ta stöd någonstans tills världen slutar snurra. Hon törs inte klättra på stegen och sätta upp brandvarnaren som legat på bänken sedan den senast skrek. Fåglefröautomaten rör sig i vinden, och hon inser att hon glömt fylla på frön. Det får bli i morgon.

Det är bekvämt att vara tillbaka i en fungerande internetvärld igen, modemet slår snabbt till och ger henne tillgång till vad hon vill. Samtidigt kan hon skratta lite åt sig själv, hon har sagt adjö för obestämd tid på Facebook, är trött på allt trams mitt i det hon gillar, för många beskäftiga skyltar med råd om hur bli bättre, lyckligare, snällare, mera tillvänd alla det är synd om, mindre egoistisk. Lika framgångsrik som många andra, lika effektiv i sitt skrivande, utgiven, gillad, sedd och bekräftad. Vill inte just nu.

Hon skriver lappar om allt som ska handlas om fjorton dagar när pensionen kommer – färgpatron till skrivaren, batterier hit och dit, ny eltandborste, bokpåsar och flera frimärken. Omslagspapper. Dyrt gråhårsschampo och balsam. Skön duschtvål. Badkarsmatta till mannen hennes, den hon inte fick tid att skaffa före jul. Fem flaskor bubbel att ha på lager i kylen när (skrev först ”om”, ändrade) något ska firas. Någon elräkning har hon ännu inte fått, men bör förstås sätta undan pengar även till den…

Ena systern ringer och önskar god fortsättning, den andra tentamensläser inför tenta i arabiska inom kort. I Thailand är det +37 grader just nu ser hon på nätet. För varmt, dit behöver hon därmed inte längta. Men ett lagom varmt Spanien, en lagom trevlig liten lägenhet och en altan där hon kan sitta i skuggan och skriva, medan hon betraktar världen omkring sig. Där på stranden går den där mannen som definitivt inte ser spansk ut, hur hon nu kommit fram till det. Det är någonting med hållningen eller sättet att röra sig. Det är det nog, han går snabbt och målmedvetet över sanden, där andra drar fötterna efter sig. Vart är han på väg? Strandlinjen svänger förtretligt och han försvinner ur sikte.

Hon är inte så nyfiken att hon går ner på stranden och följer efter. Kanske ser hon honom igen, kanske inte. Den där lilla jycken är för söt, har den ingen husse eller matte? En pojke i 10-årsåldern kommer springande och ropar efter hunden, som glatt skuttar vidare. När pojken vänder och springer tillbaka, vänder även hunden och låter sig infångas. Hon saknar sin lilla katt, Minsann.

Dags för en kopp kaffe, men inte i ensamhet. Hon kliver i sandalerna och går ner till caféet och sätter sig där en stund. Alla julfirande skandinaver tycks ha återvänt och det är inte lika många människor i rörelse som tidigare dagar. Semester är ett ord som saknar betydelse för henne numera, hon som är överårig och har ledigt hela tiden. Arbetstid har hon glömt vad det innebar.

Hon försöker ha lite rutiner i sin vardag, går upp ungefär samma tid varje morgon, gör frukost och dricker sitt te medan hon skriver någon timme. Först därefter är det dags att kolla dagstidningar och världens nyheter, låta sig invaderas eller inte av allt som sker överallt. En promenad för att handla det som kan behövas, lätt lunch någonstans vid 13-tiden, promenad tillbaka till lägenheten som hon ännu inte kallar ”hem”. Skrivande ett par timmar, med pauser så att hon orkar sitta tiden ut. Middag ute någonstans runt klockan 8, och därefter hem till ett glas vin och lite funderingar över dagen. Sängen. Har hon tur somnar hon, om inte ligger hon där och skriver haiku i huvudet. Att komma ihåg och få till de 17 stavelserna på tre rader brukar räcka för att få henne att falla i sömn.

I Sverige är det en ovanligt mild sk vinter, med mera regn och dimma än snö. Svart är det hur som helst utanför fönstren. Det är den 6 januari och hon har sett snö en dag, innan den försvann igen. Inte för att hon gillar snön, den ska skottas och hon kan halka om hon inte är försiktig, men det blir ljusare i världen. Almanackan säger att året nu har vänt, dagarna blir längre även om det inte märks…