beskrivarblogg

”Äldsta tåget” – gamlingar (typ tonåringar för länge sedan) utklädda, som många skolbarn och yngre, till Lucia, tärnor och stjärngossar. Och vännen, poeten, kloke mannen i Sundsvall, blir galen av ilska – han vill bevara sig för sådant när han själv inte kan säga ifrån, vill inte förnedras så.

Jag förstår honom, jag vill det inte heller, vill inte sitta och vifta med ett ljus och säga att det är väl trevligt om man orkar… Hur gick det till, vems idé var hela upplägget, vem såg till att Rapport var där och rapporterade? Vem ansvarar för att medmänniskor, möjligen mot deras egen vilja, kläs ut och etiketteras som ”äldsta tåget”?

Vem tar hand om det jag vill, och inte vill – när jag själv av olika anledningar kanske inte kan längre? Vem släpper in fotografer och TV-folk – som man släppte in dem för inspelningen av en döende man för något år sedan, det som nu är föremål för rättegång? Så att mannens familj kunde se hans dödsögonblick på TV, utan att de haft möjligheten att säga nej. Själv kunde han inte, han låg och dog.

Lucia-utklädsel, död – det är naturligtvis någon sorts temperaturskillnad i händelserna. Men grunden är densamma – ingen respekt för den sjuke, ingen respekt för den som är gammal och bor på äldreboende. Fritt fram för olika sorters exploatering, alltid kan det bli ett käckt litet inslag i Rapport. Någon kvarlämnad Nobel-pristagare kanske kan förundras, men också möjligen förfäras. Tänk om hen varit i samma situation, minus Nobel-priset då förstås. Ve. Jag vill inte. Vad ska få mig att vilja leva när jag blir för gammal för att leva på mina villkor??

Skriva sig till inspirationen, ja det är en väg dit. Att bara sätta sig ner och se vad som händer, om fingrarna skriver någonting. Allt måste inte vara färdigtänkt och klokt, ingenting går inte att ta bort igen. Emellanåt kan rumpan bli mörare än fingrarna av sittandet och skrivandet. Då gäller det att komma ihåg att gå upp och knalla omkring lite, röra på sig, sträcka på armar och ben. Och så andas, hela tiden andas, ända ner i magen.

Längta lite till Cornwall kan man också göra, som skrivkompisen Annika. Jag har visserligen aldrig varit där, men har en fantasi om att det är ett landskap att längta till. Ständig är min längtan till havet. Framför allt det hav som är stort och kraftfullt, ibland skrämmande i sin obeveklighet. Jag behöver inte vara på havet, men vid havet. Att se det, känna lukten av hav, känna stänket, gå i kanten och tro att jag ska hinna undan nästa våg, men bli blöt om fötterna. Det gör inget om sanden är lagom varm också.

Jag kommer förmodligen aldrig att segla igen. Att somna i en väl förtöjd segelbåt och vaggas till dröm är en längtan som aldrig försvinner. Att jag i verkligheten ofta fick vakna och mer eller mindre naken bistå med att förtöja om båten när den börjat hugga och vinden vänt, är en annan sak. En enda gång hade vi sittbrunnen full med disk från kvällens lilla party med seglarvänner. Den disken klev jag i på väg till fören och tampen… det gjorde jag aldrig om. Kanske är det därför jag diskar även härhemma varje kväll innan jag lägger mig. Jag kan inte riktigt föreställa mig hur jag skulle bete mig för att kliva i disken här, på diskbänken, men man vet aldrig.

Blåsten därute skapar främmande ljud. Någon storm är det inte, ännu, men fågelfröautomaten svänger och dinglar, de flesta fröna ligger nog på backen vid det här laget. Mannen min bakar gott matbröd, och ska till middag göra Edward Bloms köttfärsbiffar. Vi lånade kokboken på biblioteket senast vi var där. Och så väntar vi, kanske förgäves, på att apelsinmarmeladen från igår ska stelna. Gör den inte det, får den kokas om med lite pektin.

Någonstans såg jag att den kommatering man gör skvallrar om ens ålder. Yngre människor lär inte använda kommatecken, och sägs knappast veta vad ett semikolon är. Jag gillar skiljetecken, för mig blir det lättare att läsa med dem än utan dem. Kom jag just på, när jag satte dit ett komma i sista meningen i stycket ovan.

Det jag skrev igår lästes. Och kommenterades. Jag blir glad, och lite ångestfylld, kan jag skriva ”bra” igen? Klart jag kan, men inte när jag försöker. Så här sitter jag med Bachs Goldberg-variationer för piano i öronen, och bryr mig inte medvetet särskilt mycket om vad som kommer ur fingrarna.

”Medfaren” var ett ord som dök upp i mitt huvud igår, när jag såg en bild av (fyller i namnet senare när jag kommit ihåg det!) på omslaget till nästa nummer av tidningen Veteranen. Han var härligt skrynklig och alldeles ofixad, livet syntes i hans ansikte, alla sorters liv. Inga konstiga nästan, men bara nästan, osynliga ärr efter lyft, inga utfyllnader av bekymmersrynkor. Som jag ungefär.

Idag har mina fötter skötts om av mannen min. Väldigt skönt, och alldeles nödvändigt att få hjälp, eftersom jag inte når ner till högerfoten ännu. Kanske småningom, när jag tränat upp höften bättre, men definitivt inte nu. Vänster går fortfarande bra på egen hand, men eftersom det är ljuvligt att få fotmassage så fick mannen min ta hand om den också.

Svenarne, poet i Sundsvall, tyckte att min ”betraktelse över skrivande” skulle platsa i en tidning, så jag skickade den till just Veteranen, ska bli intressant att se om de svarar någonting. Att åldras skrivs det ganska lite om – tror jag, har just inte överblick annat än via nätet. Bodil Jönsson och Elsie Johansson, vilka andra författare skriver om att bli gammal? När inser ”man” att man är gammal? Finns det någon födelsedag som mer än andra förknippas med att vara äldre, och är det någon skillnad på att vara gammal och att vara äldre?

Fysiska förändringar är påtagliga, en del mentala också, glömma bort namn t ex. Jag minns nu att han den medfarne var med i TV-serien ”Albert och Herbert”, men hans riktiga namn har inte dykt upp ännu. Jag väntar.

70 år känns svårare att omfatta än 60, så kanske är det där det går någon sorts gräns? Men samma resonemang kommer förmodligen att gälla också när jag fyller 80, om jag nu gör det. Är ålder ”bara en siffra” som många yngre så käckt hävdar?

Och gör Google det lättare att bli glömsk? Nu kan du ju googla och få den information du tillfälligt glömt (om du inte stängt ner internet medan du lyssnar på Spotify off-line). Så länge det handlar om tillfällig glömska, jag törs inte tänka på den konstanta tomheten i hjärnan. Demenssjukdomarna skrämmer mig mera än något annat när det gäller åldrande. Just nu. Jag har kommit ihåg att den, vars namn jag glömt, heter något med ”von”, von Brömsen, Thomas, tror jag visst att det var. Har inte googlat, lovar. Än finns det hopp.

Skriv varje dag, träna din förmåga att sitta där och skriva, sitt inte och vänta på att bli inspirerad, skriv vad som helst, skriv. Så låter det många gånger från de som lär ut hur att skriva en bok, eller åtminstone ett manus som kanske kan bli en bok. Sedan kan man också lära sig att göra e-bok av sitt manus, man kan lära sig hur marknadsföringen bör gå till, vilka kanaler som är tillgängliga om man nu väljer att ge ut boken på egen hand – förlagen har så många manus och så lite pengar så de satsar knappast på debutanter längre. Om det inte är av typen Jonasson som skrev ”Hundraåringen…” Han var journalist och drivens skribent när han bokdebuterade.

Jag är inte direkt disciplinerad, jag är definitivt inte strukturerad i mitt skrivande, jag har inte klart för mig vilka som ingår i min målgrupp (om jag ens har en sådan vet jag inte heller). Jag duttar och skriver små betraktelser kring mitt liv och min tillvaro, på landet för det mesta, med min katt och ofta med mannen min. Ibland skriver jag om hur jag på egen hand fick inse att skäggstrån får alla (?) efter en viss ålder, och de må dras ut med pincett, ofta.  Åldrandet är ibland lite lustigt, och ibland inte alls roligt. Höft som behöver bytas ut, öron som hör sämre än tidigare, ögon som behöver nya glas ögon titt som tätt. Brösten har flyttat neröver, midjan är mindre påtaglig än förr, lederna stela. Hoppar gör jag inte alls längre. I båtar eller ens på landbacken.

Understundom (för att det är ett ord jag gillar) klagar jag på min dåliga ekonomi, men skyller den inte på vare sig regering eller något annat. Den är min, jag har skapat den alldeles själv, och får dras med den. Den begränsar mitt perspektiv, inga härliga utlandsvistelser eller resor.  Den hindrar mig inte från att drömma, och jag drömmer om att någon gång kunna vara borta från Sverige under den svartaste tiden, november och fram till mars, ungefär.

Fortfarande älskar jag, ger och får kärlek och sex (när sovrummet är varmt och skönt). Där spelar ekonomin ingen roll, än så länge inte heller åldern, vare sig min eller mannens min. Sex ser annorlunda ut idag, jämfört med förr – men är lika tillfredsställande. Våra kroppar känner fortfarande igen varandra, även om vi ser ut som vi gör. Jag tror att vi också ser varandra som vi är idag, inte som vi en gång var. Vi ser alla födelsemärken, alla skrynklor, alla stelbenta försök att flytta sig i rätt läge. Vi ser det gråa håret, och vi ser glädjen hos varandra, ser ögonens ljus bland rynkorna runt om. Och båda känner vi handen som ger en dröjande smekning innan sömnen tar oss bort – tills det blir dags att vakna lagom mycket för att gå och kissa. Också en åldersfråga. Kanske är det bra att ingen berättade hur det är att bli gammal, innan jag blev gammal.

Mannen min gör apelsinmarmelad, eller citrusdito, vilket han föredrar att kalla det hela – apelsiner, citroner, röd grape, fruktkött och finskuret skal. Det tar timmar. Jag gör inget. Läser Edward Bloms nyutkomna kokbok (lånad på biblioteket) och slickar mig om munnen inför revbensspjäll och snigelsoppa, eller vegetarisk variant med jordärtskockor och palsternackor. Med mera.

Och så tittar jag på Facebook, läser om hur SD-företrädare önskar att flyktingbarn ska svälta ihjäl, en kommunfullmäktig i Varberg (?, kan ta fel, ville glömma honom fort) som är skämtsam kring apor och negrer… Blir trött på världen, trött på svenskar som anonymt uttrycker sig om andra människor på ett sätt som ingen ens borde kunna tänka. Och som när de blir avslöjade åtminstone i något fall hävdar att det var på skämt. Kvinnan från Jämtland har i alla fall klivit av alla sina uppdrag i partiet, alltid något. Hon lär tyvärr inte ändra sin syn på invandrare eller flyktingbarn därmed.

Hur ska hatet bemötas? Fakta tycks inte vara någon idé att presentera, ”teflonskinn” kallade någon det för som många rasister-fast-inte, SD-are etc tycks ha begåvat sig med, allt rinner av. Hat tillbaka föder bara mera hat, som krig föder krig. Humor och ironi är fungerande metoder, men svårhanterliga. Hur ska vi bära oss åt, alla vi som inte vill ha mera främlingsfientlighet i beslutsfora i riksdag och kommuner? Det händer allt oftare att jag skäms över att vara svensk. En grupp bildades för kort tid sedan på Facebook som vill vara en enad front har halvt slitits sönder av tjafs och diskussioner om sionister och Israel – vilket naturligtvis inte var meningen från början. Yttrandefrihet.

Och Dagens Nyheter tar betalt för att publicera annons för en bok som skrivits av två personer som tar klar ställning mot invandring, 150 000 kr kostade det att sprida denna information via DN, Wolodarski (ofta en klok man) säger att man diskuterat saken, men funnit att annonsen ryms innanför de ramar tidningen ställt upp… Kanske kommer snart annonser  med budskapet rösta på SD, välj Åkesson, etc? Var går gränsen? Yttrandefrihet…

Nu har jag lärt mig att jag inte kan ha internet påslaget utan koll, så fort jag har det går Spotify igång och laddar ner den musik jag ev märkt ”offline” – och det tar plats och surfmängd – dyr musik och dyr lärdom. Nu kopplar jag ur internet och lyssnar offline – och det fungerar fint (tror jag). Är inte helt säker på att jag fattat hur det fungerar,

Större brasklappar kring Spotify Premium och varningssignal från Telia när de 10 GB var på väg att ta slut hade varit bra att ha.

Skitsamma, just nu struntar jag i detta. Mannen min har kommit hit, en huvudpropp någonstans på gården har gått och jag trodde först att det var lampan eller en propp här, eftersom två uttag inte fungerade, men resten var OK… Ringde fastighetsförvaltaren som var kvar som tur var – han åker annars till Östersund varje helg, bor där – och han stängde ner allt helt och bytte säkring. Nu lyser det igen.

På något sätt är det som om detta är en sådan där ”dålig teknik-vecka” – allt strul med Telia och surfmängd, flera strömavbrott, vattenledning avgrävd och därmed noll vatten. Det är spännande att bo på en gård där det mesta renoveras och byts ut. Det mesta har ordnat sig relativt snabbt, och för ögonblicket tror jag att jag har de 2 GB jag köpte till idag…

Någon storm har vi inte märkt av ännu, regnar gör det, lite snö tidigare idag, men den försvann innan den hann landa. Nu lyssnar jag till ”Dark was the Night” med Blind Willie Johnson, den är fin i mörka fredagseftermiddagen. Trevligt med middagssällskap, det blir pasta och god köttfärssås, redan klar. Ska bara riva lite god ost att ha till.

Bytte abbonnemang hos Telia igår, ökade från 6 till 10 GB. Idag sägs de vara slut, och de 6 räckte en dag… Vad pågår?

Kan jag alls använda datorn om taket för det mobila bredbandet är 10GB? Är det Spotify Premium som ligger och drar, fast jag har det avstängt? Eller kan jag inte titta på SVT Play en halvtimme (som igår)? Jag blir tokig på detta, kan inte köpa till GB hit och dit – kostar  för mycket. Och kan inte ha fast bredband eftersom jag inte har fast telefon. Moment 22.

Har nu köpt 2GB till, 169 kr.

Tänker inte kolla SVT Play, ens programtablån, inte använda Spotify, vara väldigt lite på Facebook – tror ni det hjälper? Fick Spotify Premium gratis en månad – förmodligen har det redan kostat mig flera hundra!

Ska kolla alternativ, även om uppsägningstiden är tre månader. Är lack.

Ensamhet, Kobra, SVT Play – Emily White har skrivit en bok som heter Lonely, det finns flera platser i Sverige som heter Ensamheten (här i närheten finns busshållplatsen Ensamma gården). På svenska har vi enbart ordet ensam, engelskan har lonely/loneliness och solitude. I Japan finns en pensionerad polis som förhindrar självmord genom att prata och bli vän med människor som vill ta livet av sig. Han bor nära ett ”populärt” självmordsberg.

Solitude är kanske lite mera självvald ensamhet, den svenska ensamheten är ett ok som är tufft och hårt att bära. Dessutom skadligt på alla möjliga nivåer av kropp och själ enligt forskare. Om ensamhet är orsak eller konsekvens – till vad? Av vaddå? – slår det mig nu, blev jag som synes inte klok över.

Känslan av att vara ensam känner jag igen. Fysiskt har jag inte varit ensam långa perioder i livet, senast i samband med att relationen till mannen min skakat, först med anledning av mitt spelmissbruk, och i våras av anledning som jag fortfarande inte begriper. Och jag är absolut klar över mitt behov av att vara ensam. Jag har en människa som jag kallar min bästa vän, jag har min fd man som också är en vän jag litar på vad som än händer. Jag har några få mera perifera vänner. Mannen min är mannen min.

Jag känner också igen känslan eller upplevelsen (skillnad?) av att vara ensam i en nära relation. Ibland spelar det inte någon stor roll, ibland är det katastrofalt.

Nu har jag varit fysiskt ensam (Minsann är katt, varm och go, och katt) ett par veckor. Det har varit bra. Det är också bra att den ensamheten bryts när mannen min kommer hit igen. Jag ser människor utanför mitt hus, jag växlar några ord med dem, och är ensam i övrigt. Ringer kanske något telefonsamtal, blir ringd till någon gång. Elvis Presley sjöng ”Are you lonesome tonight” – ännu ett ord för ensamhet. Kobra föreslog ett begrepp på svenska för den goda ensamheten, att vara i fred. Det gillar jag, men det är inte riktigt perfekt. Vet inte vad som vore det…

Snön är på väg. Jag har rustat med vatten, ljus och ved. Och snöskyffeln inom räckhåll i källaren. Det mulnar, men ingen vind ännu. Vaknade vid 4-tiden och trodde att det var morgon eftersom det var så ljust i sovrummet. Tusenwattslampan utanför, vid brobygget, lyste fortfarande rakt in till mig… Har bett gubbarna ändra riktningen till kvällen, får se om de kommer ihåg.

Tips från kompisen Karin Englund, vars eminenta blogg jag läser med förtjusning, alltid:

”Ja skrivråd och tips finns det i överflöd på nätet, i böcker, i skrivarkurser och cirklar. Och när man läst några hundra ”Så-kommer-du-igång”-råd, eller mer optimistiska ”tio steg till succéromanen”, eller vad de nu kan heta, sitter man ändå där och stirrar på en tom skärm. Men ett trick kom jag på som funkade (heh, jag skulle kanske skriva en bok om ”metoden”).

Jag tänkte ut fyra olika teman som jag skulle vilja behandla på något sätt: 1. Något som jag längtar tillbaka till. 2. Något som jag ångrar och skulle vilja göra annorlunda. 3. Något som jag skulle vilja hämnas eller förlåta. 4. Något som jag gärna skulle vilja vara med om.”

Kanske kan någon av Karins idéer vara vägledande – för mig eller för någon annan!

Nu kommer snön även här. Den ser blöt ut, det är fortfarande plusgrader. Minsann tvärvände på trappen för en stund sedan när jag försökte släppa ut henne. Stallgrisen tog en promenad tidigare, men har nu återvänt till den relativa värmen i stallet. Handledsvärmare på. Och poncho.