beskrivarblogg

Så hur gör man då när man tar sig själv på allvar? Det räcker ju inte med att sitta framför datorn. Det räcker heller inte med att skriva 50 000 ord i november, båda delarna har jag gjort utan nämnvärda resultat.

Tänka går inte så bra det heller. Det blir mest samma gamla tankar. Hur kan man faktiskt tänka nya otänkta tankar? Måste man inte ha åtminstone en gnutta gammalt inblandat för att det ska bli något, som någon sorts tankereferensram? Det är förmodligen helt omöjligt att tänka helt tomt och nytt, åtminstone känns det så för mig. En begränsande trygghet i det gamla, tjatiga invanda. Kanske ska man hålla på tills man blir trött på sig själv.

Ungefär som när jag rabblade en ramsa inombords (tack Erik Jarlnaes på Bodynamics i Köpenhamn för den): ”jag är hellre deprimerad än jag gör något roligt” om och om igen. Den stod mig till slut upp i halsen – men småningom iddes jag heller inte längre vara deprimerad. Jag kunde avdeprimera mig, ungefär som jag tidigare hade deprimerat mig.

Nu kommer jag att tänka på Torgny Lindgrens ”Norrlands Akvavit” och predikanten som i hög ålder for tillbaka till den bygd där han på sin tid frälst de flesta. Hans tro hade tagit slut, nu skulle han dit och avfrälsa människorna. Det var bara det att de allra flesta hade klarat av den saken på egen hand – en finurlig, vacker och rolig bok, läs den.

Mer av samma alltså, tills jag tröttnat och hittar ett annat spår. Men vad är samma? Är det mitt fortfarande emellanåt uppdykande spelberoende? Det är tjatigt, och jag slåss med det. ”Jag skriver hellre än jag spelar på internet”!

Är det min icke-relation med mannen jag älskade? ”Jag är hellre ledsen att det är slut än glad”. Eller kanske min icke-existerande ekonomi? ”Jag är hellre fattig än mera normalt försedd med pengar”… Eller billösheten? ”Jag är hellre utan bil än har en så att jag kan ta mig dit jag vill”.

Tanken är att man/jag till slut blir så less på mig och mitt tjat att jag gör vad jag kan åt saken. Något kan jag säkert göra – har hittills inte tvingat mig att riktigt pröva vad. När det gäller det ena och det andra.

Jag har i alla fall tagit fram Kronofogdens skuldsaneringsblankett och börjat försöka fylla i den, inte så enkelt. Där skulle jag kunna ta hjälp av kommunens rådgivare – det vore att göra mera än hittills.

Skriver det gör jag (ibland) och spelar gör jag inte. Uppdrag till mitt förlag skulle kanske ge lite pengar, men är svåra att åstadkomma – där gör jag inte tillräckligt. Hur mycket kan man tjata på sin Facebook-sida utan att folk tycker att det är beklämmande?

Ledsnad och sorg över en relation som inte höll är OK åtminstone någon tid, saknaden får jag leva med även om sorgen lägger sig. Och bil – tja, jag får låna syrrans medan hon är bortrest i 14 dagar, det är alltid en början. Nu fikadags.

Vännen A., med flera böcker utgivna, säger sig behöva ta sig själv som författare och förläggare mera på allvar. Jag har lång väg att gå. Inte publicerad (annat än i en antologi (”Leva sin dröm”) och i en e-bok med dikter (”Hetta”) och spridda skurar i form av krönikor på 1av3.se och bloggtexter – jag har långt till att ens tänka på mig som författare, ännu mindre som förläggare. Men jag skriver, jag har Minsann förlag, jag har två ISBN-nummer som ska användas och jag har fram till oktober på mig att skriva vidare. I oktober ska nämligen en vän (och kanske flera) bistå med hopsamlande och redigering av mina skriverier. Ett (kärleksfullt) hot och ett löfte.

Jag famlar. Skulle säkert behöva gå någon skrivkurs och utsätta mig för öppen kritik, men är rädd för att inte klara den kritiken om den blir negativ. Jag är också rädd att tappa ”min röst”. Jag tappade min lust att måla och mina ögon när jag gick en sommarkurs i akvarellmålning för många år sedan. Det jag tappade var min lilla tilltro till mig själv, förstås. Och det var självklart jag själv som stod för tappet.

Ungefär som när jag inte fick vara men i sångkören i skolan för ännu längre sedan. Jag kunde nämligen inte hålla ton, enligt magister König. Han regerade mitt icke-sjungande i decennier, utan att ha en aning om det. Nu är han detroniserad, numera sjunger jag och skiter i tonhållandet, bara jag gillar det. Minsann blir lite orolig när jag låter, men då släpper jag ut henne och sjunger vidare.

Det är lite annorlunda när jag skriver. Jag har fått mycket gensvar på mina texter, och glatt mig åt att jag tycks nå fram med det jag skriver. Då blir det ännu farligare att utsätta sig för sk konstruktiv kritik – och ännu svårare att ta den till sig när den faktiskt ofta är både välment och nyttig, befogad och hjälpsam. Ack ja. Ännu är detta en senare fråga. De förlag jag för något år sedan skickade ”manus” till har artigt avböjt utgivning.

Det är nog dags även för mig att ta mig själv på allvar. Som den skrivande människa jag är.

Klockan är strax 24 denna måndag. Jag har försökt sova men lyckas inte, har gått upp igen. Minsann sitter bredvid mig på bordet, hon ser säkert något därute, jag ser bara svart. Inga stjärnor, ingen måne. Mulet.

Det är besvärligt att inte kunna sova, eller somna. Eller vakna ungefär varannan timme, när jag väl somnat. Kroppen bråkar med mig. Är lite glad ändå över att jag fick gräsmattan klippt idag innan regnet kom. Noterade att jag i år behöver dela upp det jobbet i tre vändor, i fjol gick det på en eller ibland två. Gammal heter det.

När jag duschade efter gräsklippningen hade jag en fästing på lårets baksida, tror jag. Något lossnade och försvann i duschen, senare kliade det lite på det där speciella sättet. Den kan inte ha suttit länge. När jag krängde runt med rakspegeln för att kolla såg jag också att jag har ett litet kraftigt blåmärke i de regionerna, varför vet jag inte. Skavsåren på fötterna börjar läka hyfsat.

Telefon från ett obekant nummer idag, det var du. Du har tydligen bytt mobiloperatör och fått ett provisoriskt nummer tills ditt gamla blir överfört. Du talade om att ögonoperationen gått bra, så bra att du numera enbart behöver läsglasögon. Sådana hade du hittat på Favoptic, med ”fällbara” glas (make-up-glasögon) och dem skulle du tydligen skaffa. Inte för att göra någon make-up, men för att de var lite roliga.

Övrig hälsa var också tämligen god, dina värden var bra, men du ska ta prover varannan vecka och behöver nog en remiss för att kunna göra det i Sala. Och hur var det, hade jag fortfarande ont i höften? Jo. Du hade tydligen läst min blogg, och visste att jag inte kom till husläkaren förra veckan. Kanske hade du också läst att bästa vännen skjutsar mig denna vecka, du undrade i alla fall inte hur jag skulle komma dit. Och så hade du gratulerat sonen på födelsedagen. Jaha.

Jo, du berättade med vilken möda du gjort ren Separett-toaletten. Och att du nu skulle fortsätta klippa gräset.

Jag undrar vad du ville. Frågade inte, var inte varken glad eller ledsen när vi/du pratade. Ditt samtal störde mig, jag blir åter full av frågor när jag nästan lyckats hitta lite balans igen. Frågor som handlar om vad du håller på med, och vad jag vill. Och vad jag egentligen tycker om att prata med dig per blogg i stället för IRL. Slå upp det senare om du ids.

Minsann har jagat en söt liten mus över köksgolvet och runt i huset idag. Jag lyckades efter visst besvär och när musen var trött få den att hamna i sopskyffeln så att jag kunde släppa ut den. Minsann blev sur och jag blev lättad, det var inte så kul att sitta med fötterna på köksbordet medan hon och den for runt i köket. Hoppas musen överlevde behandlingen.

Ödmjukande – humbling

(Förödmjukande –  humiliating)

Glädjen i att ge

Tigga, sårbarhet, ge upp sitt ego

Den helige Franciskus

Leva utan pengar

Jag tittade på SVTplay igår (hallå Radiotjänst!) och en dokumentär ”Att leva ett enkelt liv”. En brittisk kyrkoherde, fd reklamman, gör sitt bästa som tiggare i dagens England. Vandrar genom vackra landskap på väg till en man som han hoppas ska ge honom någon sorts visdom. Här mötte jag för första gången det svenska ordet ”ödmjukande” i den översatta texten. Kyrkoherden upplevde att det var ”ödmjukande” att tigga mat och tågbiljetter (inte pengar, han skulle ju leva utan).

Programmet fyller mig med motstridiga känslor. Den här mannen knallar omkring med TV-kamera efter sig, och folk ger honom hamburgare och bananer och ost. Bröd utan vete, han är veteallergiker. Givarna är lika lyckliga som mottagaren. Det är kanske det starkaste intrycket efter att ha sett två program i serien. ”Det är saligt att giva” tror jag mig veta att någon sagt. Om kyrkoherden upplevde att det var förödmjukande att tigga eller enbart ödmjukande vet jag inte.

Om någon säger att ”kris är utveckling” en gång till så skriker jag. Det är säkert sant, det är nog klokt, jag har själv sagt det många gånger och den som säger det nu menar väl, men det gör inte krisen lättare att hantera.

Vem fan tänker på att nu utvecklas jag, när man mår så absolut ruttet som bara möjligt utan att helt gå under? Inte jag, inte i någon av de kriser jag överlevt i livet. Jag VET att även kriser har ett slut, jag VET att livet knallar på som om mitt lilla elände inte fanns, jag VET att jag någongång någonstans kommer att tycka att det är härligt att leva igen. Det hjälper mig inte.

I alla fall inte just nu. Oavsett hur utvecklande kriser är. Min fasta och nuvarande uppfattning om kriser är att de är förlamande, deprimerande, sorgliga, känns hopplösa, är tråkiga, gör allting trist. Krisen lämnar ingenting åt slumpen, den ser till att man är så ledsen att ingenting blir gjort när väl det första närmast sjukliga städandet, ommöblerandet, tvättandet, låd- och skåpplockandet är gjort, åtminstone en gång. När ”allt” är klart sitter man där och glor, skriver kanske en massa strunt på datorn och lägger ut på bloggen för att tala om för sig att man finns. Det är ju tänkbart teoretiskt i alla fall att någon annan också uppfattar detta. Du bloggar, alltså finns du.

Man går ut, man går in, man låtsas att det nog inte ska regna och tar på shortsen, tar av shortsen när det i alla fall regnar, drar på sig fleecen inomhus, eldar inte i spisen – det är ju sommar – eldar i spisen ändå. Läser om lästa böcker, pratar med söner och fd make, hummar oklart om att det är väl bra som svar på vag fråga om hur det är, är väldigt upptagen med att tala om vad de/han  ska/bör/borde göra på det gamla invanda morsiga sättet. Även till fd maken, han är van. Spelar inte. Spelar inte. Spelar inte.

Läser tidningarna på nätet en gång till. Kollar mejlen, slänger skräpposten. Gläds åt att mycket av reklamen nu är borta från den här datorn. Tittar ut på regnet. Facebook-ar. Gör allt som tar en stund till av den alltför långa, tomma dagen. Vad som ska till för att ta kål på den alltför långa tomma natten är ännu oklart.

En av hästarna på gården går alltid i en hage precis utanför stallet. Det finns säkert en anledning till att den går där ensam. Hagen är kanske 20 kvm stor, och den stackars (min mänskliga fördom) hästen springer längs ena långsidan, fram och tillbaka. Den är alldeles svettig, vänder på exakt samma ställe varje gång och slänger med manen. Jag tål inte riktigt se den. Påminner mig om mitt eget travande fram och tillbaka inomhus, när jag blir full av ångest.

Den gångna natten var inte bra. Somnade inte, gick upp och skrev en snutt, somnade, vaknade, hade ont i kroppen, somnade, vaknade etc. Nu är jag seg, trött men vill inte lägga mig. Kroppen vill inte lägga sig. Klockan är bara 11. Jag har i alla fall gratulationspratat med sonen.

Jag drar slutsatsen att ett antal änder har släppts ut i ån mellan vattenfallet och dammen som är nygrävd. Gubbar med pappkartonger med lufthål i var nere vid ån och donade. Förberedelser för fågeljakt så småningom antar jag.

Nu tog hästägaren in hästen i stallet. Det ser ut som om det tänker börja regna.

Ett par timmar senare, när jag lagat mat och ätit och äntligen fick ändan ur vagnen och satte igång kapen för att ta hand om lite ved – då började det regna. Nu är klockan snart 6 och det kvällas. Minsann sover redan på köksbordet, jag ska försöka hålla mig vaken några timmar till.

Syrenerna är nu så där nästan övermoget vackra, det växer mandelblom och förgätmigej i gräsmattan, och kursbärsbuskarna med de oätliga små taggiga bären är vackert gröna. Gräset får vänta på klippning, kanske blir det av i morgon om det inte regnar. Jag är fortfarande seg. Läser om The Talisman av King och Straub, den är bra och ruggig, går inte att ta in oavbrutet. Min fd man är hemma i stan och hoppas att verkstaden kan ta hand om bilen på måndag, sonen får annan skjuts till jobb ute på ön. Och det här logistikoffret behöver inte bekymra sig för nästa veckas läkarbesök – om inget händer med bästa vännens bil förstås.