På köksbordet ligger en ännu oläst bok, ”Innan jag dör” av Jenny Downham. En provokativ titel. I pressen har man också kunnat läsa om vad människor ångrar mest när de är på väg att dö, i en annan bok, hon har glömt författarens namn.
Innan hon dör ska hon ha skrivit sin bok och givit ut den. På egna förlaget om så är. Men visst vore det fint om något mera etablerat förlag ville ta hand om hennes manus, ge henne en redaktör som kan komma med kloka synpunkter och en korrekturläsare som läser så att inga fel smyger sig med i den färdiga boken. Det finns ju många förlag i Sverige.
De hon hittills skickat till får betraktas som övningsmottagare. Det de fick att bedöma var inte på något sätt färdigt, är det inte idag heller. Men det ska bli. Innan hon dör.
Hur ska det gå till? Hon sitter ju här framför datorn varje dag och skriver, men får inte till något som duger i egna ögon. Det blir bara blogginlägg och kommentarer på Facebook, inget som kan utvecklas till ett färdigt bokmanus. Numera har hon en mapp med ”pågående projekt”. Där hamnar alla skrivsnuttar, allt som kanske en gång kan gå att använda. Och hon har nu lärt sig att göra en manusmall, med indrag nere i texten och inte indrag högst upp. Alltid något.
Hon har också laddat ner en app med ”börjor” och tidtagning för att skriva enligt någon annans inledningsmening i tre minuter och så ta paus. Ett sätt att komma igång med skrivandet, varje dag. Idag har hon skrivit om en drömskog och ärtsoppa till både lunch och middag!
När hon tänker på det hon hittills kallat sitt manus blir hon trött. Hon är trött på det hon skrivit, less på formen, ids inte läsa igenom, stryka och redigera. Ids inte försöka hitta det som kanske har energi och ta bort det andra. Hon misstänker att det är mycket som inte har den energi hon vill ha där, avsnitten där hon pratar med sin mamma t ex. De kändes stolpiga när hon skrev dem och de känns stolpiga nu, trots att hon inte direkt kommer ihåg det hon skrivit.
Alla hennes spelnederlag är också jobbiga att läsa om. Att ta sig in i de där skrivna orden igen är som att återuppleva alltihop som hände, all vånda, all förtvivlan. Och livet som ändå bara går på, dag för dag. Just nu undrar hon över att fingrarna ofta skriver bokstäver i fel ordning. Är det fingrarna som är för snabba eller hjärnan som är för seg? Ska hon oroa sig för detta? Också?
Under natten har det blåst kraftigt, mannen hennes kallar det ”storm”. På snön ligger mängder med små kvistar och annat från träden, några större grenar också. Det blåser fortfarande, snön har fått skare som i alla fall bär katten. Det ser ostädat ut därute.
Inne i köket är det varmt och gott, vedspisen kuttrar av jämn eldning. Katten vägrar att komma in så länge lånehunden ligger på köksgolvet. Det gäller att arrangera insläppet så att hon hinner in i sovrummet innan hunden upptäcker att hon är på väg.
Ibland funderar hon på vem som kommer att ta hand om alla orden när hon väl är död – ska hon förmå sig till att radera dem själv? När bestämmer man sig för att det är dags att städa bort sig? Antagligen när man själv inte längre kan göra det.
beskrivarblogg 