Las Vegas

Publicerat den 28 mars, 2013 av beskrivarblogg

En gång var jag i Las Vegas, tillsammans med tre fransmän. Vi åkte bil över USA efter en sejour med ”soul-searching”, och vi hamnade i spelstaden framför andra. Jag spelade inte alls. Vi tittade in, och jag såg alla avstängda människor som satt framför spelmaskinerna med mynt i stora popcornburkar – och mådde illa. Vi gick därifrån och tittade på andra konstigheter i den här staden som bara kan finnas i Amerika. Vi besökte Venedig, såg bilmonster som inte finns annanstans, vigselkapell, massor med människor. Bodde luxuöst på hotell med låga rumspriser eftersom man förväntades spela bort sina pengar på deras casino.

Icke-spelandet i Las Vegas kompenserade jag senare mer än väl. Det roar mig på ett märkligt sätt att jag varit där utan att förlora pengar.

En annan oförglömlig upplevelse var den underjordiska grotta vi också besökte. Dagsljus trängde ner och fick allt att skifta i de mest otroliga färgnyanser, sand och berg och skuggor och ljus. Mycket på den amerikanska landsbygd vi åkte över var annars fult, rackliga hus med magra hästar utanför, skyltar med information om dinosaurie-spår och konstgjorda städer. Eller är alla städer konstgjorda? Vi åkte båt på en konstgjord stor damm, där de ursprungliga bergen hamnat under vatten och skapat fantastiska formationer ovan vattenytan. Vattnet var onaturligt knallblått.

Just nu har jag bestämt mig för att skriva ut mina bloggtexter och gå igenom dem. När jag kommer tillbaka hem till huset där jag har USB-minnen och skrivare, om ett par veckor. Kanske kan jag göra något med dem, eller åtminstone bestämma mig för att låta dem vara som de är, en del av min historia, och vila i det. Låta dem ligga i ett USB-minne för gott. Dvs tills någon annan slänger det.

Nu åter till King´s ”Bag of Bones”.

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Respekt Englas mamma

Publicerat den 28 mars, 2013 av beskrivarblogg

Englas mamma har min respekt. Nu har det samlats in pengar till hennes rättegångskostnader i det mål hon förlorade. Hon har gjort vad hon kunde för sin dotter, det gjorde inte myndigheterna, enligt hennes uppfattning. Skönt att hon slipper betala alltihop själv, skönt att det finns människor med pengar och medkänsla.

I övrigt är det inte roligt att börja dagen med att läsa tidningar, framför allt inte på internet tillgängliga kvällstidningar. En juvelerare har mördats i samband med rån i hans butik, det som gör dådet värt att skriva om är tydligen hans förbindelse med kungahuset mera än det brott som begåtts. Våren kommer inte i april heller, enligt SMHI, men de har ju haft fel förr. Kändis åker i fängelse för kokainbrott, och talar ut. Cypern ställer ut säkerhetsvakter utanför bankerna när de (bankerna) förmodas öppna idag. Och Putin ligger nog bakom dödsfallet i London, en av oligarkerna har hittats oförklarligt död i sitt badkar.

Utanför fönstret är en strålande vacker dag på väg, det är fortfarande kallt, när Minsann hoppar för att fånga den sork hon hör under snön landar hon på hård skare. Vi ska försöka hacka bort snön som ligger som ett ispansar framför dörren in i magasinet. Annars kommer vi inte in i verkstaden heller nämligen, och dit vill mannen min.

Snödropparna lyser vita i den förfallna rabatten. Gräset är fult brunt men tittar i alla fall fram genom snön fläckvis. Och vägen är lerig på sina ställen – lite vår är det allt.

Publicerat i årstider | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 7 kommentarer

Skrivkramp och mod

Publicerat den 27 mars, 2013 av beskrivarblogg

Läser Stephen King´s Bag of Bones, om en författare som drabbas av skrivkramp efter hustruns oväntade död. Jag har inget så drastiskt att skylla på – och kan man förresten ha/få skrivkramp om man faktiskt just inte publicerat något? I alla fall inte på egen hand en hel bok?

Denne författare publicerade dessutom en bok varje år, trots skrivkrampen. Han hade nämligen skrivit två romaner varje år han gav ut en – så det fanns en del att ta av. Flera lär göra som han, Danielle Steel sägs vara en. Varför jag skriver om detta är oklart, det är knappast mitt bekymmer. Jag har varken en eller två romaner i någon bakficka. Men jag har en mängd fragment, några rader, några meningar och jag misstänker att jag anar någon sorts sammanhang i röran. Det återstår bara att upptäcka och renodla det sammanhanget.

Beskrivarbloggs statistik visar att där finns nära 850 inlägg. 850 texter om ditt och datt, om glädje och sorg, om längtan och skam. Jag är inte säker på att jag skulle känna igen alla ord jag skrivit om jag försökte läsa dem. Jag har hittills inte skrivit ut texterna heller. Det kanske skulle hjälpa mig att hitta sammanhang, att se dem på papper i stället för på skärmen?

Utöver bloggen har jag skrivit på 1av3.se – jag har inte de texterna kvar, de försvann därifrån vid någon teknisk förändring. Numera är jag nästan aldrig där, sidan har gjort sitt för mig. Och jag har novemberskrivit mängder av ord två år i rad. Även de orden är mera av bokstäver än mening.

Vad håller jag på med? Försöker övertyga mig själv om att jag redan har skrivit den bok jag inte har? Häromdagen skrev Bosse en kommentar till en av mina bloggtexter där jag nämnde mappen ”sorg” i min dator. ”Det är kanske där du har din bok” – så ungefär skrev han, och min omedelbara tanke var ”hur kan han veta det?”. Det tyder på att jag i någon mån håller med honom. Då handlar det om att ta fram mitt mod – som jag ännu inte riktigt vet om jag har.

Publicerat i litteratur | Märkt , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Konjakssockerkaka

Publicerat den 27 mars, 2013 av beskrivarblogg

Sockerkakan borde heta något annat, med smör, 4 ägg och 1 dl konjak – den ser fantastisk ut, hur den smakar kan jag ännu bara gissa. Den är för nyligen uttagen att äta – mannen min är stolt. Han undrar om vi har något kassaskåp att förvara kakan i!

Ved är intagen, snön plattar långsamt till sig, under natten som gick var det fortfarande 12 grader kallt. ”Jagskabara” är ännu en översättning av prokrastinera. Vännen i Löa tyckte dock att ordet med ”p” lät bättre …

En härligt finlandssvenskt sjungande röst talar om ekonomiska katastrofer – föreställ er ordet katastrofer på finlandssvenska, det blir nästan njutbart. Sportredaktionen som kommer efter ekonomin på radion är aldrig njutbar. Lär sig sportjournalister prata på ett alldeles speciellt sätt som sportnyheter kräver? Misstänker det. Nyheter och väder snart, säger mannen när jag kverulerar.

Jag brukar nöja mig med att titta ut genom fönstret för att bestämma mig för vad det är för väder. Nu stängde han tack och lov av radion, mina öron och mitt sinne störs av halvt hört pladder, som dessutom inte ger mig någon ytterligare information.

Räven springer över gärdet bort mot skogen, med svansen högt. Och Minsann ser ut som en surikat (slog upp det på Google, det var googlebart, trodde hon var lik en lemur) där hon sitter på bakbenen och spanar efter de möss och småsorkar hon hör under snön. Ibland hoppar hon, som räven – men jag tror att räven oftare får tag på sitt byte.

Gårdagens städande i huset frestade på den ondaste höften. Övervåningen får vänta någon dag på dammsugare och golvtvätt etc. Nu ska jag läsa ”Bag of Bones” av Stephen King, en av 27 böcker som hemfördes från Strömsbacka (återvinningsförsäljning) igår för den tacknämliga summan av 60 kronor. Och då ingick två papperskassar.

Publicerat i glädje | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Tisdag på Jonsborg

Publicerat den 26 mars, 2013 av beskrivarblogg

Månen höll mig vaken i natt, månen och onda höfter. Vid 7-tiden steg vi upp, mannen min och jag. Minsann ville ut och jaga. Hon älskar att vara utanför ladugården och vänta ut det hon hör under snön. Några snöflingor dalar ner, himlen är både blå och molnig, solen finns där och temperaturen kryper sakta uppåt.

Idag fyller en av sönerna 44 år. Hoppas han får en fin födelsedag.

På Cypern är bankerna stängda idag och i morgon – och sedan är det väl helg och stängt ändå. Vår goda vän som är fattig pensionär där talade häromdagen om att hennes bank gått i konkurs, den bank dit hennes minimala svenska pension skickas. ”Men jag lever” låter hon meddela.

Och Junsele-vargen lär snart vara hemma igen. Det börjar verka djurplågeri och expertdumhet att forsla det stackars djuret söderöver upprepade gånger. De penningmedvetna talar också om kostnaderna på en halv miljon varje vända. Jag har inte förstått varför den inte får stanna där den vill? Finns det en orsak? I så fall har jag missat den.

I Sverige beställs taxi efter etnicitet, ”jag vill ha en svensk, blond och blåögd förare” ungefär. Samma sjuka som tycks ha fördelat svenskar och andra i olika bussar på väg till Åland.

P O Enquist har skrivit en bok, ”Liknelseboken” som jag absolut vill läsa. Om kärlek, sexualitet och skrivande – och hur alltihop hänger ihop och hur han kanske vill sluta snirkla nu när tiden är kortare än den varit. ”Bokahopen” hans sammanfattas (efter vad jag förstår av den enda recension jag läst) i den här boken. Jag hoppas att det inte är hans sista.

Ännu en dag har precis börjat. Vi ska åka in till Sala senare och jag ska gå till Strömsbacka och köpa böcker. Ibland går det att göra fynd bland boktravarna. Jag ska läsa några av alla de böcker jag laddat ner gratis från Amazon, eller någon av biblioteksböckerna, jag ska dammsuga upp vinterns döda flugor från golven och ruska alla mattor och torka golven. Vad vi kan se har inte mössen gjort skada under vintern, annat än att de tagit sig in i varmluftsapparaten från baksidan och knaprat frigolit. Pumpen fungerar, så vi bryr oss inte. Huset har klarat vår bortovaro fint. Några små snödroppar syns i de skräpiga rabatterna. Fortfarande ligger ett par decimeter snö, men den sjunker ihop i solen under dagen.

 

Publicerat i litteratur | Märkt , , , , , , , , , , , , , | 5 kommentarer

Prokrastineringsverktyg

Publicerat den 24 mars, 2013 av beskrivarblogg

”Skriver du på din bok?” ”Nej, Facebookar lite och läser tidningar och mejlar och…”.

Jag skriver inte på min bok, vet just nu inte ens om jag har någon bok att skriva på. Men jag skriver en massa fragmentariska textsnuttar och lägger dem i en mapp, döpt till ”pågående projekt”. Det låter rätt bra, och jag blir säkert överraskad om jag någon gång tittar vad som gömmer sig där. Det mesta har jag nog glömt, de ledsnaste texterna har egen mapp, ”sorg”. De är än så länge bara mina.

Annars gör jag en massa utom att skriva. Jag plockar ihop kläder som ska med upp till huset utanför Sala och till Kopparberg, för födelsedagsfirandet där. Jag tar fram ett brödrecept som mannen min ska baka innan vi åker dit upp. Plockar fram böcker som ska med till syrror i Uppsala och Anna-Charlotte, ifall vi ses. Tvättar håret så jag slipper göra det det första jag gör däruppe, duschen ligger i separat hus. Tar fram kattburen, och ställer fram kattmaten. Fikar, tinar bullar på gallret på vedspisen. Släpper ut Minsann, och släpper in henne när hon fångat min blick genom köksfönstret.

Det är konstigt så mycket jag kan hitta på att göra i stället för att göra det jag ändå tveksamt vill. Bredvid datorn ligger Jane Austen´s ”Emma”, som jag inte läst tidigare. Den kommer säkert också att göra tjänst som prokrastineringsverktyg.

Igår kväll läste jag Ann Heberleins ”Ett gott liv”. Emellanåt tycker jag att hon är alltför akademiskt hänvisande till olika storheter, jag blir lite trött på all ”namedropping”. Antagligen enbart för att jag störs av att jag inte vet, inte känner till, inte är lika bildad. Hänvisningarna är till kloka och erfarna skribenter och filosofer, och de har kloka saker att förmedla. Jag gillar hennes egna funderingar kring liv och livets eventuella mening, kring död och sjukdom och det som kanske kan kallas normalt. Jag läser vidare i kväll, den här boken är i ett format som passar utomordentligt bra att hålla i händerna i sängen, liten och nätt. Det formatet skulle jag vilja ha på min bok. Och innehållet i ”Ett gott liv” är också kvällsligt, för mig.

Det här blev ett blogginlägg, inte något som hamnar i mappen ”pågående projekt”.

 

Publicerat i litteratur | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | 11 kommentarer

I mitt knä eller inte

Publicerat den 23 mars, 2013 av beskrivarblogg

Nu vill jag inte ha Minsann i knät, jag kan inte skriva utan henne, än mindre med. Hon tycker jag är ogin. Hon har rätt.

Vädret lockar att gå ut och sitta i solen med en filt, solglasögon och skärm så att det går att läsa. Använda datorn fungerar inte, men den kan behöva ta igen sig. Men så tittar jag på trödtopparna och ser vinden …

På måndag eller tisdag åker vi upp till huset utanför Sala, det är länge sedan sist. Jag behöver, nej, jag kräver miljöombyte. Det känns som om jag suttit fast i det här lilla huset för länge. Vi hade ju räknat med att vara borta hela mars, men så blev det inte. Mannen min behöver täta läkarkontakter. Nu har han inget läkarbesök förrän runt 10 april, så vi kan vara borta ett tag.

Helst skulle jag åka till värme någonstans, så där lite lagom värme, ljum vårvärme. Att promenera eller kanske flanera i, utan särdeles planering och syfte eller mål. Bara vara i det sköna. Det får vänta, kanske tills det blir vår här hemma någon gång. Den kommer även om den dröjer till en bit in i april.

Minsann är tillbaka i mitt knä. Hon är påstridigare än jag, visserligen mycket mjukt och keligt påstridig, men hon avgår med segern. Om det nu är en kamp.

 

 

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , | 2 kommentarer

Spegelbild

Publicerat den 23 mars, 2013 av beskrivarblogg

Hon speglar sig i ett tomt dokument på datorskärmen. Solen lyser henne i ögonen, och hon ser alla rynkor och veck. De nedåtgående mungiporna, halsens spända senor och rutnät, fårorna i kinderna.  Hennes bekymmersrynka är ovanför det hon kan se på skärmen. Alltid något.

Skäggstråna på hakan syns inte heller. Och inte de väl lågt hängande brösten, med födelsemärken numera. Eller den tjocknande midjan, de allt tunnare låren, de stela lederna. Höfterna som gör henne illa om nätterna syns inte utanpå.

Skulle hon ha lyssnat om någon talat om att det är så här det är att bli gammal? Förmodligen inte. Hon minns hur hon insåg att svärmor var gammal, när hon bad om hjälp att bädda sängen. Än bäddar hon sin säng själv, och klarar resten också. Än.

Hon funderar över hur lätt det är att vänja sig vid ett sakta förändrat tillstånd. Att bli van att inte längre sitta på huk i svampskogen, att inte längre springa även om det är befogat, att inte hoppa från en sten till en annan över en å. Att inte lita på kroppen.

Nu på morgonen har hon och mannen hennes ätit lång frukost, läst tidningar på nätet och pratat. Köket är varmt efter nattens kyla, vedspisen knastrar. Tidningarna ger henne en bild av Sverige som förskräcker. Bussar till Åland skiljer på ”svenskar” och ”människor med utländskt utseende”, Billström sitter kvar och gör förmodligen enbart det han är till för att göra, segregera mera. Tolkar som bistått Sverige i Afghanistan får inte asyl. Gamla och sjuka skickas ”tillbaka” till ett land som inte längre är deras. Utredning om ensamkommande flyktingbarn fördröjs.

Och hon tänker på Gävle-kvinnan som tros ha förskingrat runt 20 miljoner på internetspel. Hon har lätt att sätta sig in i det helvete kvinnan måste ha levt i med sitt dubbelliv. Om hon fortfarande är i livet fortsätter hennes helvete. Har hon tagit sitt liv är det över, för henne. Hennes familj har sina frågor kvar, sin sorg och kanske känslor av skuld. Men för lagstiftare och förståsigpåare och beslutsfattare finns inte sjukdomen spelberoende. Inte just någon hjälp heller.

Själv fick hon 10 besök hos en terapeut via husläkaren. Och hon hade sin bästa vän och sin familj. Skrivandet var det som hjälpte mest, som fortfarande hjälper mest.

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Var är glädjen?

Publicerat den 20 mars, 2013 av beskrivarblogg

Jag försöker lösa Sudoku i DN, geni-varianten. Lyckas inte. Småskriver, en snutt här och, med hjälp av Johannas och Helens app, lite där. Om ilska, frustration, uppgivenhet. Skriver om sorg också, men publicerar inte. Allt är inte bara mitt, det är också andra människors.

Rastlösa fingrar vill trycka på tangenter, det känns lite som om det vore november och det gällde att få ner 50 000 ord på en månad. Varför får jag denna känsla av brådska? Har jag äntligen begripit att jag är 71 år och om jag ska debutera något tidigare än den omskrivne 91-åringen häromveckan, så får jag lägga på ett kål. För debuterat som författare har jag knappast ännu, en liten historia i en antologi och en dikt i en e-bok räknas nog inte.

Syrran har äntligen fått en operationstid för sin höft. Hon var glad idag när hon ringde. Själv har jag fått en tid hos husläkaren om tre veckor för start på utredande om även min höft behöver ersättas. Ont har jag i varje fall. Min syster rådde mig att lägga ut texten, tala om att hon och mamma etc också hade besvär med höfterna, visa upp mina knotiga fingrar, beskriva det onda, hur och när. ”Gå inte därifrån med rådet att ta lite smärtstillande, så får vi se”. Hennes egen utredning har tagit orimligt lång tid.

Ännu en gammal sjuk kvinna ska utvisas till Ryssland, hennes dotter finns i Sverige. ”Vi” har blivit totalt avtrubbade och omänskliga i Sverige. Jag skriker inombords av ilska och förtvivlan. Vill inte vara med om detta, vill inte vara delvis ansvarig enbart genom det faktum att jag är svensk medborgare. Vill ha ett annat samhälle. Ett land som det går att leva i och vara stolt över.

Var finns glädjen, var är våren, töm himlen på snö och kalla vindar. Jag vill sjunga och gå barfota i gräs, jag vill dansa till musik som kanske bara jag hör, jag vill öppna famnen för allt det goda och fina omkring mig. I stället låter jag det onda och svarta göra hål i mig, när jag inte aktar mig. Försöker vara så aktsam om mig som jag bara kan! Jag vill ha mig kvar, jag vill hitta glädje som stannar lite längre än bara ett ögonblick.

 

 

 

 

Publicerat i glädje | Märkt , , , , , , , , , , , , , | 9 kommentarer

Cato d.ä. och hemkokt kola

Publicerat den 20 mars, 2013 av beskrivarblogg

Syrran tycker jag haft för mycket om ord och sådant i min blogg – när jag över huvud taget haft någonting. Så när jag skrev om politik och missförhållanden och var indignerad, gillade hon det bättre. Men jag är ändå bara en ljum, ibland förbannad till åren kommen kvinna – jag gör ingen skillnad. Några gillar när jag kverulerar på Facebook, några kommenterar en blogg. Där stannar min protest mot dagens Sverige. Kanske är det ändå något.

Nu har jag fått igång vedspisen igen, kände nyss att det blivit lite kallt i köket. Vinden har avtagit och det är inte särskilt kallt ute, men huset är dåligt isolerat. Kontinuerlig eldning är nödvändig. När jag inte eldar äter jag världens godaste av mannen min nykokta mörka chokladkola. Han, och den, är fantastisk.

För övrigt anser jag att Billström borde avgå. (Inga jämförelser mellan mig och han som ville förstöra Kartago, Cato tror jag det var.) Det gör inget om han tar med sig några av alliansens övriga ministrar.

 

 

Publicerat i Motstånd utan världskrig | Märkt , , , , , , , , , | 4 kommentarer