Oscar II

Publicerat den 8 december, 2012 av beskrivarblogg

Vallflickan från Mora
text: Oscar II

Vindarna sucka uti skogarna,
forsarna brusa uti älvarna,
vågorna gunga sakta,
vågorna gunga sakta,
gunga sakta fram mot Siljans strand.

Fullmånen glimmar mellan skyarna,
ljusen de tindra uti byarna,
fjällarnas kam omgjutes,
fjällarnas kam omgjutes,
den omgjutes skönt av norrskens brand.

Ensam i stilla stjärnenätterna,
långt utåt vida Moraslätterna,
vallar jag fåren mina,
vallar jag fåren mina,
vallar och sjunger till i enslig kväll.

 

Den här sången av kungen Oscar II var det som fanns i mitt huvud i kväll. Och ”fram” skulle in vid Siljans strand. Hjärnan är fantastisk – minnen du inte vet är minnen finns där. Men jag betvivlar att kung Oscar II vallade fåren sina.

 

Publicerat i livet | Märkt , , , | 2 kommentarer

”Vågorna gunga sakta”

Publicerat den 8 december, 2012 av beskrivarblogg

”Vågorna gunga sakta, vågorna gunga sakta, längs Siljans strand”. Varifrån kommer de orden i min hjärna just nu? Vem plockar fram det jag blir medveten om? Och varför? Jag får melodin i huvudet parallellt med orden, men vad vill de? Och ska det inte in ett ”fram” någonstans?

Jag tänker inte Googla frasen, inte just nu. Nöjer mig med att förundras över det huvud jag har och innehållet. Och kanske ”timingen”, som förstås heter något annat på svenska, ”tidsinprickandet”?

Kroppen min gungar också i takt med sångens ord. Det är ganska skönt att sitta på en stol vid ett köksbord, med tända ljus och sovande katt på dyna nära elementet, och gunga i takt med vågor mot Siljans strand. I alla fall som jag minns (?) texten, kanske är det en helt annan strand. Det gör inget.

Det som kanske gör något är att jag ofta skriver fel. Jag skriver fel på det sättet att första bokstaven kommer som andra eller ibland tredje. Kanske handlar det enbart om att det går för fort ibland. Men det är något jag noterat på senare tid. Åldersnoja, vettig uppmärksamhet – vad vet jag? Inte mycket ännu, men ju äldre jag blir desto mera lär jag få veta. Om åldrande och dess konsekvenser, båda kroppsligen och mentalt. Höll på att skriva ”själsligen”, men kan inte riktigt bestämma mig för att det är relevant.

Vad är min själ? Vad är mitt mentala jag? Vad är min kropp? Det senare är kanske skenbart det enklaste att svara på – ben och leder och ingen midja och födelsemärken här och där och grått hår och taskig hörsel – men är inte kroppen något mera? Själens boning? Huh?

Mentala jag – det jag föreställer mig att jag är, det mina fördomar och fantasier säger mig är JAG. Hjärnan har nog en del med det att göra, men hör ju hemma i kroppen. Numera tror/vet man (forskare) att det går att reparera hjärnskador, att också hjärnan är som naglarna, återkommer om ock skadad. I alla fall lite. Tacksamt nog.

Nu tror jag inte att jag är hjärnskadad mer än annars när jag skriver fel bokstäver i fel ordning. Men visst tar det ibland längre tid än förr att komma ihåg begrepp och ord som tidigare bara hoppade fram på begäran. Jag är tacksam även om det tar en kvart eller halvtimme innan de dyker upp, så länge de dyker upp. De flesta.

Själen – är det den del av mig och mitt varande som jag aldrig får kläm på? Som jag aldrig riktigt hittar, eller kan göra till min? Är det själen som är det kollektiva medvetande som jag tror finns? Det som allas våra liv handlar om att förvalta och vidarebefordra. Det som är livets mening – att leva. Är det själens jobb? Att ge oss kraften och viljan att ge något åt de som kommer efter, inte bara se till att vi tar för oss medan vi lever här.

Jag tror inte vi lever i någon annan form efter döden. Det som finns av oss när vi är borta är de levandes minnen, så länge de lever. Småningom ingår vi alla i den livets fantastiska kompost som ger näring åt nästa generation.

 

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Mission? Deprimera sig?

Publicerat den 8 december, 2012 av beskrivarblogg

Många etablerade författare ger oss andra goda råd om hur skriva när den sk skrivkrampen sätter in. Skrivkramp som i ”det blir inget skrivande, orden fattas mig, jag vet inte vad jag ska skriva eller varför”. Ett är ”skriv korta texter”, var inte alltför ambitiös och sikta mot den stora och tjocka romanen, glöm den en stund. Det hjälper inte mig. Jag har inte siktet inställt på någon stor eller tjock roman. Jag är alldeles nöjd om jag får till en text som jag själv tycker är bra. Som säger något av det jag tror mig vilja säga.

Så, vad är mitt syfte med mitt skrivande? What is my mission? In life, in writing? Att fortsätta leva, fortsätta stiga upp varje morgon, äta frukost, släppa ut katten, hämta ved, elda, diska, tvätta, städa. Laga mat. Dricka en Dry Martini ibland, för att det är gott. Låta bli att nätspela. Låta bli att nätspela. Låta bli att.

Jag vill leva ett bra liv tills det är slut. Inte få ångest över att jag gör sådant som jag faktiskt inte vill. Inte bli deprimerad mera, inte deprimera mig mera. Komma ihåg Eriks i Danmark tjatfras som han ville att jag skulle upprepa tills den fastnade i halsen på mig:

”Jag är hellre deprimerad än jag … (så skulle jag fylla i något roligt, trevligt, icke-deprimerande, t ex) går ut och går, ringer en kompis, skriver ett brev för hand till någon som inte fått ett sådant på länge. Läser en bok som gör mig glad. Lyssnar på musik som åstadkommer detsamma. Tar en riktig långpromenad och fotograferar det som syns därute. Planerar för nästa biobesök. Går på teatern. Hoppar hage. Dansar, ensam. Sjunger högt för mig själv. Etc.

Det här handlade och handlar om hur jag och man ”vårdar sina eländen”, ser till att det fortsätter att vara synd om en. Deprimerar sig. Ingen och inget annat gör det, bara jag och mina tankar och fantasier. Varför? Tja, en förklaring kan vara att det faktiskt är tryggare och mera välkänt och hemvant att vara deprimerad än glad. Att det är ovant att må bra.

Jag deprimerade mig ofta, nästan alltid i november. Gör det fortfarande i mindre omfattning, i november. Men slåss aktivt med mig själv idag. Påminner mig den där dumma och sanna frasen jag fick med mig från Erik (Bodynamics)  i Köpenhamn. Den har varit hjälpsam. Att meditera är också hjälpsamt, jag vet det och jag gör det inte. See what I mean?

För ögonblicket struntar jag i att jag blandar svenska och engelska – det är OK för mig just nu. Vad syrran tycker om det får hon väl berätta.

Publicerat i årstider, livet | Märkt , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Referensbok

Publicerat den 8 december, 2012 av beskrivarblogg

Minsann lyssnar till mössen som rör sig i husets väggar. Hon vet att de är där, men de syns inte. Annat än ibland. Häromsistens var det en modig liten mus som kröp fram, såg sig omkring där på diskbänken (de kommer upp i ett mycket litet mellanrum mellan skåp och diskmaskin), såg katten och försvann. Minsann hann bara lägga sig platt på bordet och förbereda sig för ett hopp hon inte behövde utföra.

Tre hästar tog sig ur hagen idag och pulsade glatt i snön utanför mitt köksfönster. De tyckte det var roligare än innanför stängslet, men ”matte” kom efter en liten stund och ledde in dem i stallet. Som tur var, jag går inte nära stora glada hästar.

Nu har jag läst Bodil Malmstens bok ”Så gör jag” – och tycker mycket om den. Där finns mängder med bra saker att fundera över, ta ställning till, låna eller förkasta. Roliga ord som ”kramas mingelmässigt” och ”misärmemoartrenden” (sådant som jag ägnat stor del av min blogg åt?), liksom handfasta råd om val av typsnitt (Times New Roman, 12 p, 1½ radavstånd, 0,6 indrag), när du skriver ut för att skicka till förlag.

Denna bok ingår från och med nu i mitt referensbibliotek, jag som också är en skrivande människa.

Publicerat i litteratur, livet | Märkt , , , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

Tveklöshet och tvivel

Publicerat den 8 december, 2012 av beskrivarblogg

”Det är tveklösheten hos den tvivlande som behövs. Och tvivlet hos den tveklöse.”

Så skriver Bodil Malmsten i sin bok ”Så gör jag”, om det tvivel och den tvekan som gör att en del av hennes böcker förblir oskrivna, eller åtminstone outgivna. Hon har också dåligt med dialog i sina böcker, men när det är dialog duger den. Hennes personer ”är mera monologiska än dialogiska”.

Jag tycker om den här boken, jag tycker om hennes sätt att skilja på bokens jag och sitt eget jag – hur hon nu bär sig åt. Thomas Bernhard (som hon beundrar mycket) har jag försökt läsa, men hittills inte lyckats. Montaignes essäer står på min bibliotekslista, men så här långt har de aldrig följt med mig hem. Kanske nästa gång?

Mina händer blir kalla när jag skriver, det är 16 grader i köket, vedspisen knastrar och elementet är påslaget, huset är otätt. Minsann är ute någonstans i all snön, under altangolvet kanske. Det är ofattbart vackert med ljuset och den blå himlen, solen.

Jag funderar på hur det kan komma sig att jag inte skrivit förrän nu i mitt liv. Dikter när jag var mycket ung, arbetstexter, rapporter och sådant, som jag inte räknar som skrivande. Jag borde ha massor att skriva om, allt det oskrivna att skriva. Och jag har svårt att komma igång, svårt att hålla på. Hittar gärna på annat, nu t ex är det nog kaffedags.

Min skrivuthållighet är inte vad den kanske borde vara. Och inte har jag fått död på Jante heller, han sitter på axeln och läser och suckar och raderar. Kan inte se ett felslag, måste dit och sudda omedelbart – och så tappar jag mitt eventuella flöde av ord. Jäkla Jante. Måste slå upp namnet, att det var Sandemose som skapade honom tror jag, men vet inte. Så här är det, det är inte en ”han”:

Jantelagen (norska och danska: Janteloven) är en uppdiktad lag formulerad av Aksel Sandemose i boken En flykting korsar sitt spår (1933).[1] Aksel Sandemose skrev på norska (riksmål), men växte upp i danska Nykøbing Mors, en stad han i boken kallade Jante, därav namnet ”Jantelagen”. Begreppet har senare fått ett brett och populärt genomslag och används även av människor som saknar vetskap om den litterära kontexten.

Jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt. Jantelagen kopplas till kulturen på många platser i  Skandinavien. Motsvarande fenomen finns emellertid på många platser i världen. På engelska används uttrycket Tall poppy syndrome som betyder att någon som åstadkommit något positivt inte erkänns för att folk inte tycker vederbörande är värd det. Från Wikipedia.

”Kontext” betyder sammanhang. Besvärligt är det hur som helst med Jante, eller för mycket tvekan och tvivel, och för lite tro på sig själv som ”skrivande människa” (Bodil Malmstens uttryck för att inte kalla sig författare).

Texten som den skrivande människan får ur sig ska ”se självskriven ut”. Ansträngning och möda får inte synas, ”låter det skrivet, skriv om eller ta bort” enligt Elmore Leonard (som också delat med sig av klokskaper kring skrivande).

En arbetsuppgift i slutet av avsnittet som handlar om ”flow”. Att förstå anekdoten om fiskarna ”i det postumt utgivna, enda föredrag David Foster Wallace, hann hålla i sitt felaktigt korta liv:

Två unga fiskar är ute och simmar och möter en gammal fisk som simmar åt andra hållet. Den gamla fisken ser på de två unga och säger:

”God morgon pojkar. Hur är vattnet?”

De två unga fiskarna simmar vidare, tysta som fiskar, tills en av de unga fiskarna ser på den andra och säger:

”What the hell is water?” (slut på citatet ur ”Så gör jag”)

Tål att grunnas på.

Publicerat i litteratur | Märkt , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Spelfri dag

Publicerat den 8 december, 2012 av beskrivarblogg

”Första spelfria dagen” suckade någon, ”igen”.

Varje dag är första spelfria dagen, varje timme, varje minut. Varje beslut som handlar om att göra något annat än att nätspela eller för den som är så inställd, gå in på ett casino. Hela tiden, all tid.

Så är det att vara beroende av alkohol, narkotika, spel, sex, shopping, mat – det finns säkert flera skadliga beroenden som jag inte kommer på nu. Och så finns det de o-skadliga, som skrivandet.

Tack för att du finns, kära lust att åtminstone sätta fingrarna på tangenterna och klämma ner ord på skärmen. Orden kanske inte är så unika och märkvärdiga, men de ger emellanåt glädje i stället för spelångest. Mitt bokberoende är livslångt det med, och fyllt av nyfikenhet fortfarande. Ibland blir jag uttråkad av det jag börjat läsa och då åker boken undan, åtminstone för ett tag. Jag har lärt mig att läslusten kan komma igen, någon annan dag.

Just nu läser jag Bodil Malmstens senaste ”Så gör jag” om att skriva, och att inte skriva. Och försöka berätta om det för alla som kanske vill skriva, det är en bok om konsten som inte går att lära ut. Skrivandets konst. Men det är också en bok om vikten av att läsa, mycket och blandat. Om att inte sitta stilla för länge, om att ha det städat och fint omkring sig så att ingenting stör. Om den sjävvalda ensamheten för att skriva.

Själv väljer jag just nu att gå och smörja in mina torra händer. Och koka kaffe, eller snarare vatten till snabbkaffet, plus värma ett par av lussebullarna som mannen min bakat. ”Alltid smakar det lite fågel” – ett talesätt min mamma ofta använde, betyder i min tolkning att det får duga med bullar när mannen själv är kvar i stan.

 

 

 

 

 

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Definitioner och konsekvenser

Publicerat den 7 december, 2012 av beskrivarblogg

Jag kunde ha köpt många bilar för de pengar jag spelat bort. Såg en rubrik i en tidning, ”svenskar förlorar mest på casinospel” – jag är en av dem. Som förlorade mest, förlorade allt. Idag sitter jag i ett hyrt hus ute på landet utanför Norrtälje, har inte bil. Får det att fungera ändå, tack vare goda människor som kör mig dit jag behöver ta mig.

En spelberoende vän visade mig på nyliga amerikanska forskarrön kring människors beroenden – alkohol, narkotika, spel. Så här skriver man

Beroende är en kronisk hjärnsjukdom och inte bara ett beteendeproblem relaterat till för mycket alkohol, narkotika, spel eller sex. Det är grunden i en ny definition av beroende skapad av ett amerikanskt läkarförbund (The American Society of Addiction Medicine, ASAM)med fokus påberoendesjukdomar.

– I grunden är inte beroende bara ett socialt problem eller ett moraliskt problem eller ett kriminellt problem. Det är ett problem i hjärnan vars beteende manifesteras i alla de här andra områdena, säger Michael Miller, ansvarig för framtagandet av den nya definitionen, i ett pressmeddelande.

Enligt den nya definitionen är beroende en primär sjukdom och alltså inte ett resultat av andra orsaker så som emotionella eller psykiatriska problem. Beroende anses även vara en kronisk sjukdom, vilket innebär att den måste behandlas under hela livet.

Bakgrunden till den nya definitionen är de senaste tjugo årens framsteg inom neurovetenskapen, som visar att beroendesjukdomar leder till förändringar i hjärnan som ersätter hälsosamma beteenden med missbruksbeteenden. Även impuls-kontrollen och bedömningsförmågan påverkas av sjukdomen, vilket leder till en dysfunktionell strävan efter belöning i form av alkohol och andra droger.

Enligt ASAM kan den beroende inte själv välja att avstå från antisociala eller farliga beteenden, eftersom beroendet stör tänkandet, kännandet och uppfattnings-förmågan.

– Så, vi måste sluta moralisera, skuldbelägga, kontrollera eller le hånfullt åt personen som har beroendesjukdomen, och börja skapa möjligheter för individer och familjer att få hjälp och tillhandahålla hjälp att välja rätt behandling, säger Michael Miller. (slut på artikeln)

I Sverige klassas alkoholism och narkomani som sjukdomar, vilket medför skyldigheter för samhället att ge behandling och rehabilitering.   Spelberoende är inte en sjukdom enligt svensk terminologi. Därmed blir också möjligheterna att få effektiv behandling mycket varierande, ibland finns de inte alls.

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Fredagskväll i kallt hus

Publicerat den 7 december, 2012 av beskrivarblogg

Vattnet rinner i kökskranen för att det inte ska frysa där nere i källaren. Nu är det elva grader i köket, som tur är bara minus sju utomhus, ännu. Eldar i vedspisen, elementet är på, i sovrummet har jag dessutom fläkten igång. Huset var utkylt när jag skottat mig in. Normalt för årstiden, eftersom jag är snål med el-elementen. Vedhämtning får vänta till i morgon förmiddag, då har stövlarna torkat så att jag kan pulsa ner till vedboden, samtidigt som jag skottar ett spår.

Ljus på bordet, kom just ihåg att jag ska leta på adventstjärnan och se om den fungerar. Datorn krånglar med mig, nyss var ”a” segt, nu är det OK, men ”c” vill inte. Eller vill ibland. Kylan?

Jag läser i tidningen Skriva om Bodil Malmsten, om våndan inför varje bok hon skriver, våndan medan hon skriver – och självkritiken som kommer in lite för tidigt i processen. Läser i samma tidning om en ensamseglare med 100 kg böcker med på seglatserna. Också en människa med litet behov av andra levande människor, men av böckernas innehåll och författare – ungefär som jag uppfattar Bodil M. Seglaren är Sven Yrvind (vackert namn) och han tycker livet är för kort för att läsa påhittade historier, facklitteratur och biografier ska det vara. Just nu bygger han en båt som ett nötskal, bara tre meter lång. Den ska han ha sina 100 kg böcker i, plus 400 kg mat – och segla jorden runt med. Lycka till, säger jag högt för mig själv – jag blir både förundrad och fylld av respekt inför en så fokuserad man, en människa som gör det han vill göra medan han lever.

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Vad är jag tacksam för idag?

Publicerat den 5 december, 2012 av beskrivarblogg

Vad är jag tacksam för idag?

Att jag bara behöver gå utanför dörren tre gånger till, med hundarna. Att jag har en färdig grönsaksgryta att äta till middag. Att mannen min är kvar här åtminstone ett par timmar till, innan han åker hem till katten. Att strömmen fungerar, och här är varmt.

Att jag inte vet hur det ser ut hemma hos mig, med snö, ovattnade blommor inne, avstängda element, rinnande vatten i köket (hoppas jag, för att det inte ska frysa), full brevlåda efter en bortovaro som blir lite längre än planerat.

Att jag inte är snöskottare idag. Att jag inte har bil och tror att jag måste ut med den. Att jag än så länge inte halkat och brutit något. Att vännen min fått besked ”alla flyg inställda idag till Arlanda”, så hon kommer först i morgon sen eftermiddag, och slipper  vänta idag på flygplatsen på plan som inte går.

Att mannen min därmed stannar kvar här hos mig till i morgon, Minsann har låda, mat och vatten hemma hos honom. Och tråkigt, hon kommer att straffprata med oss när vi kommer tillbaka.

Att jag är frisk.

Att jag inte nätspelar idag. Varken på skoj eller för pengar.

Att jag inte går i spinn av oro för de av de mina som är ute och kör bil idag. Att jag vet att fd maken har det bra hemma hos sig, med det han behöver för tillfället.

Att jag tror mig ha hittat en lösning på problemet med julfirande – med delar av min gamla familj och med mannen min. Den är inte framlagd för berörda ännu.

Att jag ibland kommer ihåg att skriva sådana här listor! Det hjälper mig att vara mera glad åt mitt liv!

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Tidningsrubriker

Publicerat den 3 december, 2012 av beskrivarblogg

Läser rubrik slarvigt, ”Att roa sig är meningslöst” – står ”Att oroa sig är meningslöst”.

Det senare kan jag hålla med om, det förra vill jag inte tro.

Hugh Hefner, 86, ska gifta sig igen, med kvinna som är drygt 20 – de var på väg en gång tidigare, men då backade någon av dem ur. Undrar, men inte tillräckligt för att läsa om det, vad som åstadkommit förändringen? Kvinnor som någon sorts handelsvara handlar det om, antingen det är de själva som säljer eller någon annan. Och köpare finns.

Med för mycket ensam tid och oro i kroppen ögnar jag kvällstidningarna från morgon till kväll. Trist läsning det mesta. SD´s Åkesson lär ha hånat Mona Sahlin på någon kryssning, och blommor lär ska skickas som plåster på eventuella sår. Mördad direktör i Sollentuna (borde han ha varit något annat och bott annanstans för att mördas) har hittats med munnen igentejpad. Två män anhållna. Vad får människor att plåga och döda andra människor? Pengar? Knark i fina villakvarteren? Hämnd av något slag? Fortsättning lär följa.

Tåg spårar ur, bilar åker av vägarna, folk skottar sig ut ur sina hus – eller får vackert stanna inomhus på grund av den myckna snön. I Ryssland är vägar oframkomliga, bilköer kilometervis i kylan. Antagligen värre än här. För min del räcker det med 10-12 minusgrader i Stockholmsfukten. Inte skönt. Ganska vackert dock.

 

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar