beskrivarblogg

Dagen före julafton, förr fylld av bestyr med klappar och mat. Numera inte.

Åker till äldste sonen med yngste sonen i morgon. Sover över. Sedan hem igen för förberedelse en vecka (matmässigt, lätt kost, flytande kost, klar vätska inför koloskopi första vardagen efter nyår). Hade nog tänkt mig annat nyårsfirande, men därför dricker jag bubbel i kväll i stället för på nyårsafton. Visserligen kanske bubbel kan klassas som klar vätska, men tror inte vården menar den sorten.

Andra vardagen efter nyår åker jag till Frankrike. Oavsett vad undersökningen ger för resultat.

Löser sudoku, det ultrasvåra är lättare än det supersvåra, ibland. Och tränar hjärnan med wordle och ordlig, engelska varianten är konstigt nog ofta lättare än den svenska. Och så drömmer jag på haltande franska, vad heter t ex ”ful” på franska? Google säger ”laid, moche” – varför jag nu vill veta det.

Mitt franska ordförråd är spartanskt. Nästan icke-existerande, men ibland förvånar jag mig med att ord dyker upp från länge sedan. Grammatiken är det också dåligt med, men det spelar mindre roll – jag får göra som ”mannen min”, när vi var i Paris. Han pratade med hela kroppen, och kunde knappt ett ord franska. Det fungerade.

Min hyresvärd har gett tips om en restaurang nära lägenheten, där ägarinnan talar flytande engelska, ”hälsa från M. Lef” – kanske gör jag det. Annars är det nog klent med engelskpratandet i Juan-les-Pins också, som i La Caleta på Teneriffa i fjol. Har hämtat Euro på automaten i banken vid biblioteket i Norrtälje, och laddat ner bussbiljettapp (inte för att jag riktigt begriper hur jag ska använda den, men har klart för mig att jag som +65 (bevisat via pass eller liknande) kan köpa månadskort för 20 Euro; eller enstaka biljetter för 8,50 Euro. Väntar med inköp tills jag är på plats, räknas 31 dagar från köp.

Försöker äta sådant som jag inte vill ska ligga tre månader i frysen – idag köttbullar. Färdiga, delikatess kallades de, var för salta. Men små, ja. På macka med rödbetssallad gick de ner. Vill inte handla nytt pålägg nu, så de får duga i morgon till frukost också.

Provpackat, den nya stora resväskan rymmer inte så mycket som jag trodde. Det blir större ryggsäck (inte mega) och liten ryggsäck (i kabinen, under sätet respektive ovanför huvudet). Väskan checkas in. Får förmodligen med mig det mesta jag tror är nödvändigt. Som mosters gröna burköppnare, vakuumkorken för bubbel, skor (flera sorter). Plåster. Laptop ska rymmas i den lite större ryggsäcken som just nu är ganska full redan. Det ordnar sig.

Den prunkande amaryllisen får följa med till yngste sonens vän i morgon, liksom diverse frysta produkter. Julstjärnan åker till äldste sonen, två nät med gul lök också, kanske annat. Ibland har jag uppenbarligen handlat utan att komma ihåg att jag redan handlat…

Har lagt påsar med kattsand i soffor och sängar. Hoppas de stinker katt, och skrämmer möss.

Nästan lika vacker som min, kyrkans gåva till församlingens åldringar, min har två stänglar med fyra klockor på varje

Halv tre, söndagen före jul. Vad har den här dagen fått mig att tänka på?

Nyss trodde jag att jag visste, nu gör jag inte det. Jo, en vän på FB som nu vet att hon har bröstcancer att klara av. Värjer mig mot att använda ord som kamp och kämpa, det handlar kanske mera om att stå ut, utan att veta hur det går. Försöker tänka mig in i hennes liv just nu, kan inte. En annan vän har försvunnit från FB, efter hennes älskades självmord. Det tror jag att jag förstår – men inte vidden av hennes saknad, hennes förlust. Hur kan hon som lever gå vidare?

Jag sysselsätter mig med beslut om middag, ugnspannkaka med bacon och lingon. Mest beroende på att jag har bacon och mjölk och ägg som behöver konsumeras. ”Som behöver konsumeras” – vilket uttryck för svensk lyxkonsumtion. I kyl och frys gömmer sig mera.

Ser Sicilien-teve om det skånska paret som köpte Pallazo Cirillo och gjorde om, gjorde rätt och gjorde allt möjligt annat med det förfallna stora huset. Tycker om deras prat om hur de ska fixa allt som ter sig omöjligt att fixa. Blir avundsjuk på deras gemensamma ansträngningar, ”dedication” på engelska, hittar inte svensk motsvarighet. Vilket par, vilken kärlek och beslutsamhet, vilken överlappande förståelse för varandra. Tror jag, vill jag tro.

Har idag enbart mig själv att lita till. Jag räcker inte långt, är för försiktig, för ”nej”. För rädd fortfarande?

Yngsta syster ringer och berättar att ännu en av kusinerna är död. Tänkte på henne (kusinen) igår, och visste faktiskt inte om hon levde eller inte. Nu vet jag. Vi dör, en efter en.

Syrran är den som håller kontakten över år utan kännedom om de andras liv. Eller död. Jag gör det inte, står inte i någon kusins telefonlista för den man ska ringa, om. När. Jag har förlorat en syster, men har inga föreställningar om hur det kan kännas för någon annan att en syster eller bror dör. Mina systrar har också förlorat en syster. En av systrarna har förlorat ett vuxet barn, som jag. Vet bara att mina levande systrar är viktiga. De får inte dö före mig, det får inte mina två levande söner heller.

Det är tisdag, snön försvinner, ett par grader varmt och halt utanför dörren. Gick just till brevlådan och hämtade hörbatterier. Eldar. Amaryllisen försöker få plats med knopparna på stängel nr två, lite trångt för åtta stora klockor. Djupröda.

Provar chinos att ta med till Frankrike, de är för små. Tar fram sådant jag tror mig behöva. Plockar.

Ny ryker spisen igen, jag lade in ett för stort vedträ som bara ligger och glöder. Vädrar. Har satt på fläkten, måste komma ihåg att stänga av den också. Hör den inte utan hörapparater.

Hämtar yngste sonen i Sundbyberg på julafton för färd till äldste sonen. I mitt hus blir det inte mera jul än den en julstjärna och en amaryllis skapar, ljus på köksbordet har jag alltid (utom kanske i varmaste sommaren).

Risotto med champinjoner till middag, ur frysen. Ska bara blöta den en aning med lite vitt torrt vin. Kommer ihåg att ta fram några gambas också.

Läser ut Millie Birds bok om döda saker. Hon, Maskinskrivaren Karl och Agatha for tvärs över Australien i sökandet efter Millies mamma. Jag inser att jag aldrig kommer att besöka Australien, eller New Zealand, eller Afrika, eller Asien. Har fullt upp med Europa, alltför många länder återstår att utforska. Italien är bara ett exempel. Många länder vill jag inte åka till, av olika skäl. Ibland politiska, ibland ekonomiska (min ekonomi). Ibland för att det helt enkelt är för lång flygresa, orkar inte sitta still (ens med korta promenader i planet) många timmar.

Island är vackert och annorlunda, men jag längtar inte dit. Längtar gör jag däremot till Shetland, och öarna där vikingar fanns för länge sedan. Är fascinerad av alla ortsnamn med ”nordiskt” ursprung, och minns att jag förundrades när jag läste korrekturet på Hans Alfredssons och Kim Meurlings bok Bästa vägen till Muckle Flugga för många år sedan. Dit vill jag.

Efter nyår åker jag till Frankrike, Provence och Juan les Pins. Inte för att just den platsen utanför Nice lockar mera än många andra, men för att jag där kan bo till rimlig kostnad, och slippa vinter i Sverige. Den vi redan haft räcker för mig. Jag och mannen min var där för länge sedan, och jag minns matmarknaden i Antibes med glädje. Ficktjuvarna var inte lika kulInser att Juan les Pins är ”nerstängt” eftersom turistsäsongen inte är nu. Det gör mig inget. Ser fram emot promenader, goda måltider, kanske någon loppis som är öppen också off-season. Lugn, ro och skrivlust. Minnen. Tacksamhet och saknad.

Onsdag, snö, vägkaos. Och en bokköpare som tycker att jag ska åka in till Norrtälje och överlämna den bok han beställt (för 30 kr + frakt, totalt 94 kr) eftersom den måste postas till utlandet i morgon bitti. Har talat om att jag kan möta honom utanför Flygfyren i morgon, eftersom jag då ändå måste in till Norrtälje. Och sagt att han kan ångra sitt köp, och tala om det för mig, eftersom jag annars postar boken i morgon… Han väckte mig halv ett med SMS. Nu har han inte hörts av mera. Frustrerande.

Kollar börsen, som den här veckan börjar bli glädjande, mina förluster minskar eftersom Bico gått upp och faktiskt går med vinst för första gången på mycket länge. Vet att allt kan vända igen. (Torsdag vände det neråt igen…)

I morgon förmiddag får jag gå ut och skotta fram bilen… Idag stannar jag inne.

Höstens andra skrivkurs avslutas i kväll med zoom-möte. Jorun Modén är en mycket sympatisk, vacker och skicklig kursledare. Och hon ger fenomenalt bra återkoppling, hjälpsam och alltid med respekt. Härligt också med en grupp andra skrivande människor att dela erfarenheter och texter med. Nu ska jag bara försöka använda alla lärdomar när jag skriver vidare under vintern på berättelsen om Kristina och Andrès på Teneriffa. Har väldigt klart för mig att mycket behöver tas bort, läggas till, och ”miljöer penslas på” här och där. Dialoger. Gestaltning och inte bara berättande. Finns material att ta av. Handlar nog mest om skrivdisciplin.

Kom ihåg att dra fram soptunnorna för tömning i morgon. (Det visade sig att jag åter tagit fel på vecka, tunnorna töms inte förrän den 22.)

Läste en text av Per Wästberg idag (från SvD tror jag), där han beskrev hur han inte längre har bråttom. Ingenting brådskar längre, han tar tacksamt emot varje dag, varje soluppgång och nedgång. Han är 89 år om jag minns rätt – och hans ord pratade också med mig. Visst får jag för mig att jag har bråttom ibland, men det är länge sedan jag slutade att springa efter bussar. Kanske kan det verka absurt att inte ha bråttom när den tid man/jag/han har kvar för varje dag blir allt kortare. Ändå förstår jag vad han skrev. Inte så att jag tar hand om varje dag efter bästa förmåga, långt ifrån. Men någonstans finns ett lugn i vetskapen att jag får en dag till. Ett tag till. När jag klev upp i morse fräste jag åt snöfall och kyla, men såg samtidigt hur vacker min omgivning är just nu.

Säkert morrar jag igen i morgon medan jag skottar och borstar och skrapar fram bilen.

Bilen var rejält översnöad, men snön var lätt att borsta bort. Minus 18 grader i morse, något lägre när jag åkte in till Norrtälje för återbesök på kirurgmottagningen (hemorrojdkoll). Träffade min bokköpare på Flygfyren, som åkt buss från Stockholm för att köpa en bok för 30 kronor. Så här slapp han betala för frakten och fick boken snabbare. Jag handlade lite och var på sjukhuset vid 13-tiden. Snabb återkoppling och undersökning, beslut om koloskopi av hela tarmen eftersom det fortfarande fanns spår av blod i proverna.

Talade om att jag åker bort på tre månader den 3 januari, de skulle göra vad de kunde, men lovade inget. Bra att de är noga, även om läkaren nog trodde att det var de små hemorrojderna som spökade. Kollade om jag gått ner i vikt – nej, tvärtom. Anhöriga med tarmcancer, nej. Rätt svar uppenbarligen. Får väl se om undersökningen hinns med före jul och nyår, annars får den vänta tills jag är hemma igen.

Nu får jag försöka låta bli att fundera på detta. Jag har inga besvär, inte av de möjligen småblödande sakerna heller. En eloge till de tre kvinnliga läkare på Norrtälje sjukhus som jag träffat på sistone. Kunniga, noggranna och trevliga.

Jag glömde slänga mina sorterade sopor. De får stå kvar i bilen.

Tankade idag med 1 kr/liter i medlemsrabatt hos Circle K. Mer än vad regeringen tycks lyckas med. Gällde dock enbart en gång (tror jag). Farbrorn i bilen framför mig fyllde tre röda bensindunkar. Plötsligt verkar alla göra vad de kan för att spara, el och pengar. Någon sorts medvetande har väckts av den otrevliga omvärld vi just nu har. Jag handlar mat på extrapriser, hämtar ut Icas ”stammisgåvor” också när de inte är speciellt lockande (idag urkärnade oliver, jag tog svarta, går kanske att äta, föredrar annars med kärnor). Färre kunder syns på parkeringen utanför Flygfyren, också en torsdag då det annars är fullt.

Jag spar inte in på gin och Marezzo, vill ha en Dry Martini emellanåt. Calvados, Gammeldansk och Akvavit står i kylen och har stått länge. Får stå. Kommer inte att hinna tömma kyl och frys på innehåll innan jag åker. Något kan jag lämna hos sonen (lök t ex, oöppnad ost och halloumi, Feta), har sorterat bort sådant som redan legat för länge. Och så får jag äta det som finns. Idag handlade jag enbart ansjovis, vill nog göra en liten Jansson till jul.

Om några veckor ett annat hav än samma tid i fjol. Nu far jag till Medelhavet, Juan les Pins i tre månader. Då var jag på Teneriffa och såg Atlanten (badade också, lite). För länge sedan badade jag i Medelhavet, i Nice, med en vän. Tar med baddräkt ifall andan faller på.

Har börjat plocka fram sådant jag tror att jag kommer att behöva ha med mig. Den här gången ska jag checka in och lämna en större väska, den lite större ryggsäcken får följa med i kabinens bagageutrymme, liten rygga med nödvändigheter under sätet.

Svårt dock att besluta vad som är nödvändigheter. Skrivkursens klokskaper del 1 och 2 får följa med, USB-minne och dator med tillbehör förstås, tror att jag ska skriva färdigt berättelsen om Kristina och Andrès därnere. Det visar sig. Allt vad laddare heter, liksom den absolut nödvändiga vakuumkorken till bubbelflaskor. Tror inte jag behöver ta med någon korkskruv. Lite plåster och piller, sax att fixa luggen med, diverse toalettpinaler. Skor i skopåsar, sandaler, flip-flops, sneakers, på fötterna när jag åker boots. Tunn morgonrock, någon sovtröja, regncape och litet paraply, hopvikbart sittunderlag.

Har idag bytt de tunna slangarna till hörapparaterna, och som alltid blir jag sur på mig själv som inte gör det oftare. Blir de för hårda av ålder är det nästan omöjligt att ta bort dem. Nu gick det. Plockade fram batterier till hörapparaterna. Bytte av bara farten även borsten till den elektriska tandborsten. La en tvål i en tvålask. Schampo och balsam köper jag där.

Katastrofhörapparat (gammal), gamla glasögon som kanske fortfarande fungerar ifall att, solglasögon. Ett par böcker på franska som jag tänkt mig läsa, lexikon finns i lägenheten. Anteckningsböcker, bujo (kanske jag gör något med den), pennor, post-it-lappar. Marezzo till mina Dry Martinis, har fått de jag beställde på systemet. Glas till DM? Kanske.

Plus kläder… Både under- och över-. Chinos med fickor, om jag hittar några i garderoben som fortfarande passar.

Hittade i skrubben en liten väska som jag trodde sålts på loppis. Den blir perfekt för mobil, nycklar och min lilla kortplånbok. Hoppas jag slipper ficktjuvar i Antibes den här gången. Senast fiskade någon upp plånboken ur ryggsäcken, och jag och min medresenär tillbringade någon timme på polisstationen. Jag lyckades på klen franska berätta vad som hänt och fick så småningom okej från banken i Sverige. Tjuvarna hade handlat på mitt kort i Cannes… Antibes lär härbärgera ficktjuvar som vilken turistort som helst. Turister = förmodade pengar, och i alla fall betalkort = ficktjuvar. Tar med mig telefonnumret till bankens spärrtjänst.

Jag önskar mig bort, bara tre veckor till avfärd. Känns så skönt att veta att jag kan njuta av julen hos äldste sonen, slipper göra jul själv. Packa, packa om, krama familjen, lämna bilen hos sonen och få skjuts till Arlanda den 3 januari nästa år. Som redan är 2023. Han (eller förmodligen hans hustru) får ta hand om de blommor jag inte vill ska dö medan jag är borta. Pelargonerna får stå där de står, amaryllis och Galathea får de ta hand om bäst de kan. Kanske svärmorstungan också. Den snöpligt lilla kaktusen överlevde min bortovaro i fjol, får försöka även nu. Och gårdens förvaltare tar hand om post och kollar att vattnet inte fryser i huset, elementen inställda på 10 grader.

Kanske kommer sonen och hans vän hit någon helg när jag är borta, kanske någon annan vän som vet att huset är tillgängligt. Berättar för förvaltaren vad som är tänkbart.

Det här är inte resfeber, det är resglädje och reslust.

Kanske är det hamnet i Antibes, kanske annanstans – hamn hur som helst

Måndagskväll – svart därute, tyst, varmt och skönt, ljus tända och vedspis som antagligen sprakar, härinne. Hör gör jag inte, eftersom jag låter öronen vila från hörapparater när jag inte behöver kunna höra.

Tisdag eftermiddag, det börjar mörkna när klockan är kvart i tre. Vedspisen brinner idag också, jag har varit i Norrtälje och lämnat Bokbörsen-böcker (igen) och klippt håret. I kväll skrivzoom och jag känner mig off. Tog nog på mig lite för mycket med den här kursen. Jag gör övningarna och försöker begripa vad jag kan lära mig.

 Kvällens första övning kan nog fungera, skriv fem minuter på temat ”jag har hamnat i fängelse, men fått papper och penna”. Berätta hur jag hamnade i fängelset, lägg ut i skrivarlyan om jag vill.

Därefter ska det göras en ”Hollywood-workshop” – lek med insatser/kostnader, polaritet och vändning. Maria Ernestam har intervjuats.

Antingen använder man det här i sitt eget projekt, eller så blir uppdraget att hitta en idé till en bok eller en film, tid ungefär tjugo minuter. Leta tema och polaritet med hjälp av en tärning.

1. Dramatisering – vad har karaktärerna att förlora, vilka konsekvenser uppstår. Vad är priset för kärlek, karriär, magi, hälsa, att få fast en mördare, valfritt tema?
2. Lägg till en polaritet – slå tärning eller välj fritt. Polaritet är extrem släkting till konflikt. Välj ”i världen, mellan samhällen eller klasser, mellan värderingar och idéer, mellan vänner, mellan kollegor, inom en karaktär”.
3. Välj en twist – välj bland nedanstående, eller använd tärningen igen. ”Använd planteringar, ledtrådar och föraningar som kan kullkastas; låt en person visa sig vara en annan, eller annorlunda än väntat (eller ett föremål/en känsla; lägg till ny info som förändrar berättelsen – logiken måste hålla när man ser tillbaka; använd lögner, missförstånd och dubbelspel som kan avslöjas; pröva lyckans hjul; låt en karaktär lyckas och senare kraschlanda, eller tvärtom; hitta på en egen twist.”

Sätt ihop A, B och C och skapa en bok- eller filmidé. Skriv ett synopsis/en sammanfattning och posta i skrivarlyan. Lycka till!

”Lycka till” lär behövas. Jag förstår ”polaritet” som motsatser, kanske också motsättningar. Kanske blir jag klokare senare i kväll.

Något lärde jag mig kanske. Polaritet är en absolut motsats, mellan människor t ex. Och min trötta hjärna gjorde fängelseövningen före zoom-träffen, och fick ihop något om A, B och C ovan som avslut. Kristina och Andrès lever nog vidare trots att jag nästan lagt dem på hyllan. I kväll blev de lite mera spännande igen. Och Hollywood kommer sig av det sista momentet i kvällens skrivande – att sätta ihop stolpar eller en ”hisspresentation” av sin bok- eller filmidé som skulle kunna antas av ”Hollywood”…

Madonnan ser Hollywood-inspirerad ut, liknar Barbie… Hon bor antingen i La Caleta eller i Puerto, minns just nu inte vilket, spansk är hon

Grå måndag den 5 december 2022 – kör en tvättmaskin och hänger inomhus. Någon grad kallt ute. Två vackra skator pickar i mossan efter något ätbart.

Två kvällar med skrivkurs och zoom den här veckan. Tisdag och torsdag. Och julbord på East på söndag. Det senare innebär klädfunderingar, är mest van att loda omkring i tights och fleecetröja. Och jag har inte riktigt samma (mindre) storlek som det jag provade i förmiddags… Naken lär jag inte gå, men vill känna mig fin också, bland idel yngre människor som dessutom är okända, bara Nina som jag känner. Hon kommer hit på fredag med en nykastrerad Charlie i ryggsäcken. Det är bra att han inte behöver kissa överallt framöver.

Försöker mig på DNs svåraste sudoku (vad heter det i plural?) – lyckas med det ultrasvåra, men inte det supersvåra. Och klarar wordle på fyra försök, ordlig inte alls. Kanske räcker det med att försöka. Hjärnan får jobba, även om resultatet uteblir.

Idag hinner det inte bli ljust innan det blir helmörkt igen.

Pratat med min ena syster, som får hem en dotter (och kanske dennas ”kille”) till jul, andra dottern med familj stannar i England över helgen. Det får mig att tänka på hur skönt jag tycker det är att slippa ”ordna jul” numera.

Kollar avgifterna för Bokbörsen – om nettosumman för en bok är under 100 kr är avgiften 5 kr + 9% av nettot; om summan är högre än 100 kr blir avgiften 9 kr + 5% av nettot. Netto är exkl fraktavgiften.

Innebär att om jag får en beställning där boken kostar 30 kr betalar jag 7,70 kr i avgift för de tjänster Bokbörsen tillhandahåller, ca 25%… Trodde det var mindre. Nåja, de böcker jag säljer har jag fått gratis, så hur man än räknar går det med vinst. Dessutom dras 1 krona per bok till alfabetiseringsprojekt, Bokhjälpen, i fattiga länder, och det är bra. Bokbörsen ger också 1 krona per säljarkrona – men jag hittar ingen uppgift om hur mycket det kan vara per år.

I morgon skickar jag tre böcker. Har fortfarande drygt 3 500 kvar. Köper själv sällan  böcker numera, oftast blir det någon författarkollegas verk som hamnar i ”min” bokhylla.

Karin och jag pratade om hur böcker alltid varit viktiga i våra respektive liv. Hela livet. Jag mer eller mindre bodde på biblioteket i Avesta, lärde mig läsa tidigt och någon fick mig att förstå att det fanns bibliotek där man kunde låna böcker gratis. Så jag läste, då och nu. Biblioteket i Norrtälje, och förr i byn på Djurö, är viktiga. Storytel är praktiskt när jag inte är hemma, men vill läsa hellre än lyssna. Har för det mesta flera böcker på gång samtidigt, och blir glad när jag säljer en bok på Bokbörsen.

Inte enbart för att det kommer in några kronor, men också för att böckerna läses av andra människor. De slängs inte. Vad som händer när jag inte kan styra och ställa med böckerna är en annan sak. Sönerna får göra sig av med böckerna på det sätt de finner lämpligt. Än så länge trivs jag i mitt hem, mitt sovrum har bokhyllor fyllda med böcker efter de väggar som inte upptas av fönster och sänggavel. I vardagsrummet finns mitt bibliotek på engelska, några få böcker på ytterligare andra språk, kokböcker, konstböcker. Svensk litteratur på bokstaverna K och L upptar en av fem bokhyllor. I gästrummet har jag ett par mindre hyllor för de böcker jag själv vill behålla, står i hyllor fram till och med bokstaven S. T och det som kommer därefter trängs på ena gästsängen, eller i hyllor avsedda för annat…

Barnböcker i en banankartong, ”osäljbara” böcker i andra kartonger. Loppisförsök att sälja för 1 kr/styck har inte lyckats. De som besöker loppisar verkar inte särskilt intresserade av böcker. Om någon vill bli av med en bokhylla – och kan frakta hit den – så tar jag tacksamt emot!

Här en bild från turk-cypriotisk bokhandel i Nicosia, riktigt så lång stege behöver jag inte.

Hur mycket flykt är jag villig att betala för? Menar mental flykt, inte fysisk. Den senare behöver jag inte än, men den andra. Storytel, Netflix är vad jag idag betalar för – Youtube och annat är gratis, Spotify nobbar jag på grund av reklamen. Supersvåra och Ultrasvåra sudoku på DNs sida, wordle på Times, Ordlig. Gratis. Eget skrivande, också gratis.

Just nu sitter jag i köket, det är inrökt. Utan att jag noterade det glödde askan i askhinken (rostfri), och röken spred sig. Det brinner bra i vedspisen, men jag har ytterdörren och ett köksfönster öppna… Det är lurigt med aska, jag tömde spisen tidigare och det var kraft nog och eld nog att fortsätta glöda i hinken, och göra köket inrökt.

Nu har jag tvättat glasögonen och försäkrat mig om att det är rökigt i köket, handlar inte om smutsiga glasögon. Ett tag till, snart stänger jag fönster och dörr. Är tämligen flyktbenägen, men sitter kvar. Med fingrarna på tangenterna.

Karin är hemma i Köpenhamn. Ett antagande, efter hennes fråga på FB, ”hur gör du Dry Martini”? Jag: 2/3 god gin, ett par isbitar och max 1/3 TORR vermouth, gärna Marezzo, men den finns knappt i Sverige. Har beställt på Systembolaget som kan ta hem. Vill ha ett par flaskor med mig till Frankrike. Noilly Prat i all ära, men Marezzo är godare.

Klockan är bara kvart över sju, jag vill inte gå till sängs än. Men vad återstår att göra, kan inte skriva strunt och lägga ut i bloggen igen… Har löst ultrasvårt sudoku i DN, det supersvåra vill inte. Wordle okej på tre försök, ordlig på svenska inte alls. Och spelar på casinon gör jag inte, trots alla lockande anrop per mejl. De åker direkt i papperskorgen, men de hinner göra mig arg innan de försvinner. Hänger mitt spelmissbruk med så här långt efteråt hos samvetslösa spelbolag som vill få mig att trilla dit igen?

Har inga bra böcker att läsa, eller ”har inga böcker jag vill läsa”. Netflix – Ring min agent – tröttnar (ser den eftersom de pratar franska), Vikings – dito (inte franskan, tröttnar). Nyare serier och filmer, inte vet jag, har inte fastnat för någonting. Postkodlotteriet beklagar att jag inte vinner något. Det gör jag också. Annat spelar jag inte på numera.

Tror att jag stinker rök, men det finns ingen här som kan tala om det för mig. I morgon blir det rena kläder. Behöver åka in till Norrtälje och posta en betald Bokbörsen-bok. Och handla lite när jag ändå är där, skrivarpapper på Clas O och vita servietter, vill inte ha röda. Eller blå som de jag har nu. Titta in på biblioteket. Köpa blå postpåsar och frimärken.

Och bestämma mig för att inte handla mera mat. I stället ska jag äta upp det jag har i mina två frysar. Struntar i julmat, julafton hos äldste sonen ger mig vad jag behöver av den sorten. Vill bara ha en frys påslagen när jag är borta. Lyxproblem.

Igår var det faktiskt bara en månad tills jag flyger till Nice.

Det är runt noll grader ute, och får gärna förbli så. Behöver inte snö och halka. Kvällen är svart med gårdens ljuspunkter här och där. Jag nöjer mig med adventsstjärna och tavelbelysning i vardagsrummet. Ljusen i köket blåser jag ut när jag går till sängs.

En skön lugn kväll.

Inte min spis, men vacker

Hon satt där varje dag nu i december, vid köksbordet med datorn igång. Postkodlotteriet hade skickat ett julkort och annonserade om vinster som skulle kollas. Så hon gjorde det, ingen vinst, inte någonsin. Men det var något att göra varje dag fram till jul. Som att tända det danska julljuset och försöka bränna det bara en dag, varje dag. Igår hamnade hon och ljuset plötsligt på dag sex, det var dag fyra… Värmen från el-elementet under fönsterbrädan där ljuset stod rubbade ordningen.

Flera gånger denna dag försöker hon få vedspisen att brinna. Ljusstumparna försvinner, veden brinner lite, men inte tillräckligt förrän fram på eftermiddagen.

Nu värmer hon risotton från igår, med extra vegan grated cheese och kokosmjölk. Blir nog bra idag också. Tvätten hänger både på torkställningen och över spisen, hon intalar sig att handduken inte blir sotig. Den har den gamla Arla-devisen ”Lev filharmoniskt”, ett minne från länge sedan. Numera är Arla inte som då, och inget annat heller för den delen.

Karin är på väg hem till Köpenhamn, efter några dagar här i ett grådimmigt Roslagen.

Vi som inte setts på drygt 20 år, och då bara kort i samband med en Human Element-update. Vi minns båda en kväll på en stig nära husen på Westerbeke, utanför San Fransisco, och att vi möttes. Ett möte som nu lett till att hittat varandra igen, eller kanske hittat varandra. Tror vi är ömsesidigt glada åt vårt möte i nutid.

Vi minns våra vänner från då, fyller i där den ena eller andra har glömt, skvallrar och skrattar, värms av den kärlek som fanns. Som finns. För d gör ju det, finns fortfarande utan att den på något sätt måste manifesteras. Den finns i oss som var där, som fick den. En stund i livet.

Saknar den sortens liv, som är så långt ifrån det nuvarande. Där gick vi in i oss själva och försökte hitta oss. Som om vi vore bortsprungna. Ibland var vi ju det, förlorade i något livsdrama som då var avgörande. Ibland bara knallade vi omkring i okänd terräng, och någon gång hittade vi hem.

Nu menar jag mig vara hemma. Men ensamt hemma. Vill vara här, vill inte vara ensam. Jag räcker inte till för hela mig. Jag behöver motstånd, inspiration, flams och glädje utan att jag korrigerar och rättar till. Vill dansa, är rädd för att dansa med fel människa. Fast det är antagligen inget att vara rädd för, det lär inte bli mycket till dans.

Karin möts på Kastrup av sin man. Om jag flyger någonstans möts jag av Ingen. Det är inte synd om mig, men det är så. Ingen är osynlig, pratar just inte hörbart, kanske kan Ingen ibland lotsa mig rätt i förvirrande anvisningar om hur och med vad man tar sig vart. Är inte pålitlig.

Jag har lärt mig hur ”Amager” uttalas på danska. Och berättat hur ”Askim” ska sägas. Vi leker med ord, och roas av hur lika och olika våra språk är. Svenska ”komma till skott” sägs på danska ”komma til sagen” (förmodligen felstavat).

Etc.

Stretar på med vedspisen som verkar ta sig. ”Ta sig”, ett konstigt uttryck för att ”börja brinna”.

This photo is borrowed from Pexel…

Fingrarna hittar sina positioner på klaviaturen. På datorn, inget musikinstrument. Men resten visar sig inte. Jag testar att fulskriva, och visst blir det ord då, men innehållet är det inte mycket bevänt med. Just nu undrar jag bara hur många yngre läsare (som om jag har sådana) som förstår ordet ”bevänt”. Sondottern var tveksam till ordet ”förhärligande” häromsistens, men gissade sig fram.

Antagligen är mitt språk mycket daterat, jag har skaffat mig det under ett långt liv, och har helt missat de ungas språk idag. Talar inte om rap, det lyssnar jag aldrig till och har heller ingen önskan att förstå eller lära mig. Jag får klara mig resten av livet utan den vokabulären. Men vanliga unga människor, hur låter de? Finns det vanliga unga? Finns det vanliga gamla? Finns människor utan åldersepitet (ännu ett sådant där ord)? Människor som enbart är just det, människor.

Jag är gammal, jag är kvinna (talar om det för mig ibland, när ingen annan gör det). Jag pratar när jag har någon att prata med, annars händer det att jag pratar med mig själv, högt. Och tror därför inte att jag redan är dement. Jag skriver, åtminstone ibland, åtminstone så här.

Men jag drömmer om att skrivandet skulle ockupera mig så att jag glömmer ensamheten, glömmer hur gammal jag är och hur kort min framtid förmodligen är. Glömmer att göra mig en Dry Martini när det börjar mörkna utanför fönstren – bara därför att jag är fullt upptagen med att skriva min bok. En berättelse om en gammal kvinna som vill leva så länge det är möjligt, och sedan dö levande. Att leva innebär också att älska, våga älska, igen. Mot alla odds.

”Dansa på schavotten” kallade den äldre författaren som jag just glömt namnet på, när han vågade sig på att älska sin ännu äldre kvinna. De gjorde det och fick några goda år i slutet av åtminstone hennes liv. Vet just nu inte om han fortfarande lever.

Men, för att dansa vill åtminstone jag helst ha en danskunnig partner. Jag dansar ibland ensam, bara för musiken och rörelsen – men älskar att falla in i den rytm två som tycker om att dansa med varandra kan hitta. Den rytmen har aldrig varit vanlig i mitt liv, nu saknas den helt.

Mitt minne har sina tomrum, men via ett som vaknade till liv kom jag fram till att den äldre kvinnliga danspartnern ovan var Sigrid Kahle, och den äldre mannen var Carl-Göran Ekerwald. Så nu vet ni, och jag med, en stund. Jag lär mig att han nog fortfarande lever och nästa år (i så fall) fyller 100, bor i Östersund. Önskar den modige mannen ett gott liv och när det är dags, ett gott slut.

Solen har gömt sig, kanske gått ner när klockan är två denna söndagseftermiddag. Karin är på Arlanda för hemfärd. Jag kör en tvättmaskin och skriver lite. Är väldigt glad och tacksam för de samtal vi haft, för gårdagens guidade meditation som lät mig möta både mamma och mormor. För tröttheten efteråt, för fantastisk risotto med svamp och stora räkor – jag tror jag kommer att våga mig på att göra risotto själv, har nu avorio-ris i skafferiet. Tror det stavas så.

Tack Karin.

Hoppas det är tillåtet att låna den här fina bilden!

Lördag idag, Karin och jag handlade och lämnade Bokbörsen-böcker, och åkte därefter till Länna kyrka, eller snarare kyrkogården eftersom den vackra kyrkan var stängd. Kyrkan är byggd av stora stenar, den är låg och smälter in i landskapet. Vattnet in till Norrtälje löper alldeles nedanför, kanske kan man fortfarande paddla ända in till stan. Förr kom kyrkrodd till kyrkan, idag finns en bra parkering. Och en rejäl brygga.

Nya och gamla gravstenar, med namn och sysselsättningar som sätter fantasin i rörelse. Ett barn med bara ett datum angivet, symboler för född och död. En rusthållare, vad gjorde en sådan? Wikipedia lär mig att rusthåll var en gård som fick viss skattefrihet mot att man höll en beriden soldat, färdig för krigstjänstgöring. Kronan stod för vapen, gårdsägaren för resten.

Det är inte första gången jag är här, och kyrkan och kyrkogården fyller mig som alltid med frid.

När vi kom tillbaka hem vägledde mig Karin genom en guidad meditation, för att få fatt i vad det är i mig som hindrar mig från att skriva just nu. De som dök upp var mormor och mamma, och vi förde samtal som kanske var befriande för oss alla. Jag lyckades tacka dem för kärlek och stöd, och samtidigt tala om för dem att jag inte längre ville känna mig hindrad av deras kritiska närvaro. Kritik som förmodligen bottnade i omtanke.

Tror att jag lyckades lägga det jag upplevt som kritik på ett mera omtänksamt ställe, och vi tog oss en provperiod. Mamma var mest tyst, men ändå stödjande. Om jag inte kan befria mig från det inflytande som inte hjälper mig i mitt skrivande, så får vi ta en ny prövning. Vi glömde sätta en tidsgräns, mormor och jag.

Kroppen reagerade först med en nacke som gjorde ont. Mot slutet av meditationen gjorde den inte det längre… Jag var trött och urlakad efter vår session, och tacksam. Det är gott med vänner som har allehanda kompetenser, och som är omsorgsfulla och kärleksfulla.

Nu ska vi så småningom laga risotto med avioriris, champinjoner, lök och vitlök (tror jag), kanske de stora räkorna också. Har i alla fall tagit fram dem ur frysen. Det är Karin som kan laga risotto. Sallad med diverse grönt, rött och gult till. Av okänd anledning har jag en påse med riven vegansk ost i frysen, den kanske passar in här också.

Nu en Dry Martini.