beskrivarblogg

Söndag sent i oktober, fortfarande. Blåser, också fortfarande. Och jag sitter här vid datorn och skriver, bara för mig själv. Ingen annan ska läsa, bara jag. Åtminstone inte innan jag bloggar orden.

Vad är så viktigt att det bara tål att läsas av mig, först? Än vet jag inte, men skriver. Kanske ser jag eller förstår, så småningom. När jag slutat skriva.

Råd från författare: skriv det som bränner, skriv det som är sant, det som är ditt, det du inte kan låta bli att skriva. Hjälpsamt? Inte just nu. Ser när jag tittar på dokumentet att jag ägnar mig åt stycken som bara innehåller två rader (utom det här).

Fiskar upp en bananfluga ur min Dry Martini.

Sam Carlquist, poet, skriver i en dikt idag ”Flera tusen gånger har jag skrivit samma dikt i hopp om att närma mig den riktiga”. Andra författare säger ungefär detsamma, att skrivande människor, författare, berättar samma historia, sin historia, i olika form hela tiden. Jag tror att det är så. Visst kan vi döpa om, klä annorlunda, byta geografi och släkt – men ändå vill vi hela tiden komma närmare ’den riktiga’ dikten, meningen, romanen.

Är min historia, min upprepade om än smått över tid förändrade historia intressant för någon annan än mig? Vad får oss/mig att fortsätta skriva? Hoppet om att hitta den riktiga dikten/romanen? Är det meningen med livet som jag och andra är ute efter? Meningen med mitt liv? Förklaringar som gör livet mera meningsfullt? Förståelse, ödmjukhet, tacksamhet, acceptans innan döden suddar ut alltihop? Än vet jag inte.  Än är jag nyfiken, än vill jag leva tills jag dör, leva mera och uppleva mera, skriva mera, läsa mera.

Löven snurrar i luften utanför mitt köksfönster, de talar om att det är sent i livet även för träd. Samtidigt tar sig nya träd upp där de inte borde, längs altanplanket och i pallen där jag inte odlade någonting i år. En ringblomma odlade sig själv, och gladde mig. Nu har jag petar ner vitlöksklyftor, det visar sig om det blir någon skörd nästa höst. Liv, och fortsättning.

För att det här livet också ska fortsätta ska jag nu steka ett par brödskivor i smör, skiva de förmodligen svartkokta äggen, och göra räkmackor med hovmästarsåsen som är kvar sedan jag åt krabba.

Det blev gott, jag lever ett tag till, åtminstone om det bara beror på näringsintag.

Eftersom det var lördag igår så är det söndag idag – kom fram till det efter en stund kvar i sängen i morse. Det har regnat, men solen har också tittat fram. Och jag har sopat löven av trappen, altanen får vänta.

Kokat ägg till middagens räkmacka, blev nog väl hårdkokta, dator och äggkokning är ingen bra kombination. Räkorna ligger och tinar på Norrtälje tidning, de är av den stora lösfrysta sorten, den bästa.

Skrivkursens övning idag – läsa Hjalmar Söderbergs novell Pälsen och notera vilka ’planteringar’ han gjort i texten. Vilka förväntningar som skapats, eller andra starka och mindre starka känslor som finns där. Läsning med de ögonen är spännande, och imponerande – respekt för en sådan författare.

Sista kursträffen (av 10) tisdag kväll, ett äventyr som givit mycket att tänka på och mycket att fortsätta pröva. Rekommenderar Jorun Modén som har kurser i olika format. Hon ger fin och respektfull feedback till oss deltagare. Kul med zoom-möten där vi får se och lyssna till varandra. Och utmana oss själva, plus få massor av generösa tips och knep, likaväl som praktiska råd. Skriv, skriv, skriv är Joruns senaste bok.

Har just gjort rent köksfläktens filter, det behövdes. Men jag har ännu inte klarat av att försöka ta till mig, fel uttryckt, försöka läsa och kanske inse konsekvenserna av, Tidö-avtalet. Men det bruna sipprar fort igenom, har normaliserats av journalister och krönikörer. En möjligen väldigt omedveten men ändå parallellt till ett brunt fettdränkt fläktfilter. Tänk om politiker vore lika lätta att rengöra. Den bruntonade makthungern sitter nog tyvärr kvar, både hårdare och längre.

Vi som inte är bruna, inte är rädda för invandrare och främmande kulturer, vi andra – vi får inte tystna. Vi ska reagera, vi ska göra oss hörda – om så bara som jag, på en liten blogg som försvinner i mediasurret. Vi får inte tappa den heder vi har var och en, vi får inte glömma vad våra förmödrar och -fäder kämpade för och villa skapa. Även om vi just nu tycks ha slarvat bort alltihop.

Lördag 15 oktober 2022, regn. De små ringblommorna från igår trivs inte riktigt inne i den relativa värmen, och tulpanerna kan inte med bästa vilja i världen längre kallas vackra. Ljusen är tända på köksbordet, det är vackert.

En sån där natt när det känns som om jag varit vaken mera än jag sovit. Jag spritter inte direkt av energi. Den regering vi verkar få – om inte en bunt hedervärda liberaler i riksdagen röstar ”fel” på måndag – får mig att må illa. En blåbrun kvartett ledda av ett gäng helbruna omstörtare – deras samhälle är inte mitt. Glad att föräldrar och andra i släkten är döda och slipper uppleva detta.

Undrar hur en svensk revolution skulle se ut?

Försöker läsa det som kallas Tidö-avtalet – överenskommelsen mellan SD, M, L och KD. Mår påtagligt fysiskt illa, hur kan t ex Pehrson skriva under något som går stick i stäv med L´s senaste landsmöte? Makthungern har tagit det eventuella förstånd som funnits hos de inblandade. Och SD får samma inflytande som övriga, även om de inte ingår i regeringen. Plus Björn Söder som ordförande i OSSE. Framtiden är snart här, skönt att vara så gammal som jag är. Orkar tyvärr inte läsa färdigt hela avtalet, det måste intas i små portioner.

Nu gör jag mig glad genom att koka högrev till pepparrotskött, har visserligen ingen pepparrot men jag har wasabi. Det blir nog bra. Lök, vitlök, morötter, palsternackor, lagerblad, svartpepparkorn och buljong – såsen får ett tillskott av grädde när jag så småningom gör den. Den här lokalproducerade högreven gjorde jag kalops på för någon vecka sedan. Köttet var både smakrikt och ljuvligt mört.

De sista av sonens mosiga potatisar till. Lite vackra är de ändå, vissnande blomster.

Fredag.

Tagit in de två sista, gula, ringblommorna och satt dem i svärmors lilla vackra gröna glasvas. I mosters äggkopp av vitmetall står en engelsk pelargonblomma som kom i kläm när jag drog upp rullgardinen i morse. Och mina vissnande, men fortfarande (ganska) vackra tulpaner står också på köksbordet. Jag är omgiven av blomster, ljus i vackra stakar, ord i form av böcker och egna papper, en del handskrivna, andra utskrivna. Läsglasögon, post it-lappar, förstrykpennor och andra. Några svarta anteckningsböcker. Biblioteksböcker, och andra. Mitt köksbord.

Parallellt finns den där andra världen – den där det bildas en regering just nu. En jag inte vill kännas vid, men som jag och alla vi andra får leva med. Kanske i fyra år, kanske gör de bort sig dessförinnan. Eller något annat händer som också vänder upp och ner på den värld vi inbillat oss att vi har.

Tror vi är många som nu famlar efter något att hålla oss i, något att tro på, något att vilja. Vad kan vi göra mer än att famla? Hur kan vi göra våra röster hörda – som vi kvinnor försökte för femtio år sedan.

”Ååå, tjejer, vi måste höja våra röster…”.

Nu handlar det inte enbart om kvinnor, nu gäller det oss alla. Alla vi som vill ha ett samhälle där alla människor har lika värde, där vi förstår att vi har råd att ta emot flyktingar från odemokratiska samhällen. Där vi inser att jorden och världen är allas, och att den behöver oss, likaväl som vi behöver den. Där vi törs protestera mot terror och förtryck, där vi inte skäms – utan gör något.

Är kall om händerna. Vedspisen fungerar fortfarande inte. Och jag är snål med elen.

Får användbar feedback från både kursledare och gruppen – men det är lite si och så med skrivlusten. Just nu vet jag inte var Kristina, tidigare Agnes, befinner sig i sin historia. Hon får vila lite. Vet ju att skrivandet kommer tillbaka, om jag bara skriver…

Axlarna känns just nu som om jag skrivit massor, vaknade i natt och hade ont. I morse kändes det bra igen, och nu är det onda tillbaka. Hoppas det ger sig, jag sprattlar och rör på armarna så mycket jag kan. Läser, har just nu sju böcker på köksbordet. Inte säkert att jag kommer att läsa alla. Vet att jag kommer att läsa Per Teofilussons bok Korrosion igen, den tarvar långsam läsning som kan upprepas. Har också laddat ner Johanna Wistrands Hitta Linnea på Storytel. Glad att den fanns att läsa också, inte enbart som ljudbok.

Just nu Jessie Burton´s The House of Fortune, har bara börjat läsa, men Marian Keyes hävdar att den är ’elegant, atmospheric, compelling’. Får väl se. Amsterdam i början på 1700-talet – och allt vad det kan innebära. Har just kollat vad compelling betyder, övertygande.

För att möjligen friska upp min gamla franska ser jag ibland på en serie på Netflix, Ring min agent. Lyssnar till franskan, samtidigt som jag har svensk text. Det är en absurd och ibland rolig serie om skådisar och agenter och komplikationer hit och dit. Försöker tänka ibland på franska, behöver det för att klara tre månader i Juan les Pins efter nyår. Ser fram emot det, också utan fungerande språk. Mannen min klarade sig utmärkt i Frankrike utan att egentligen kunna ett ord franska – händer och övrigt kroppsspråk, lite engelska här och där, så tar man sig fram. Det handlar mest om att själv tro på att man gör sig förstådd.

Middag idag blir köttfärssås från gårdagens mastodonttillagning. Stekt ris därtill, är lite trött på pasta.

Ica försöker locka med att tala om hur man sparar in på matkostnader – känns inte särskilt trovärdigt. Hamnar oläst i papperskorgen. Och Kristersson får inte till regeringen, det känns nästan hoppfullt. Visar sig i morgon vad han och övriga gått med på.

Gillar inte att hårborsten varje morgon visar att jag fortsätter tappa hår. Corona-konsekvens? Behöver trots det klippa mig igen, luggen växer ner över ögonen och resten hänger. Nästa vecka kanske. Kattvakt en vecka i november, bilbesiktning också i november, annars inte mycket i kalendern. Svamputflykt om drygt en vecka med ena syrran, i skog nära Uppsala.

Tulpaner med fem dagars garanti står sig fortfarande efter en dryg vecka. Vackra, utslagna, men inte vissna. Ungefär som jag känner mig när jag ser mig i spegeln, förutom det där med vacker då. De engelska pelargonerna blommar på, liksom den där enda ringblomman i pallkragen, den har nu blivit tre, hopkrupna mot altanplanket för skydd mot frost och blåst.

Av Pip Williams, Historiska media 2022.

Tisdag 4 oktober 2022 – när klockan är kvart i tolv har jag klarat av att klä på mig, äta frukostgröten, bädda, diska, fika, skriva en dialogövning till Jorun, lösa både supersvårt och ultrasvårt sudoku, och klarat av wordle och ordlig. Satt på en tvättmaskin. Vad ska jag nu göra resten av dagen?

Solsken, och blåst – blir nog inget bad idag om inte vinden avtar.

Tvätten hänger nu ute. En banan och en clementin är lunch, middag blir det som visade sig vara kycklinggryta när jag väl fick av locket på burken från frysen (ja, jag vet att jag borde skriva innehåll, har skaffat tejp för ändamålet, glömmer det ändå oftast). Ibland blir jag glatt överraskad. Ris till, och färsk paprika.

Läser mig till att jag kanske borde beskära mina engelska pelargoner nu i oktober, för nästa års blomning – men just nu är de så vackra, de blommar och lyser upp mitt köksfönster. Så de får stå.

Tittar på Joruns video om gestaltning. En fråga att ställa sig ”hur märker man det” (att det gestaltas)? Gestaltning förstärker ofta känslor i en text, visar i stället för berättar, bevisar kanske; berättande kan behövas vid övergång till annat perspektiv t ex. Mindre starka känslor via berättandet, mera färdigräknat, förklarat, fakta. Läsaren slipper räkna ut, får allt serverat.

När man gestaltar är sinnesintryck viktiga, alla sinnen – ledtrådar, detaljer. Visa i stället för att förklara. Och gestaltning kan också äga rum i dialogen. Joruns tips: ”lek med detta”. Zoom i kväll. Nu läsning.

Söndag, fortfarande. ’Två ord’ står det därnere till vänster på skärmen. Nu är de flera. Det är så det går till, skrivandet. Också när den som skriver, jag, inte har en aning om vad jag gör. Min enda självsådda ringblomma i pallen utanför köksfönstret har börjat slå ut. De jag har inne, från sonen, vissnar.

Idag blir en innedag. Vinden har snarast ökat, och solen gömmer sig inte bakom trädet längre, den har försvunnit bland molnen.

Av okänd anledning hamnar alla dokument som jag vill spara på skrivbordet, i mappen ’sådant jag inte använder’ och där i undermappen ’karaktärskort’. Varför? Numera vet jag ju var jag ska leta, men så onödigt. Borde nog städa ordentligt i de mappar jag har på skrivbordet.

Några taniga lönnskott har tagit sig upp vid altanplanket. Nu ser det ut som om rådjur varit där och ätit upp löven, de verkar avknipsade sådär som rådjur äter, bara bladskaften kvar. Här händer saker om nätterna när jag sover, kanske när jag inte sover också.

Mitt manus om Håkan och Kristina och demensen behöver redigeras och fyllas på. Mera dialoger – även om det är svårt att föra samtal med den som är dement – och mera gestaltande. Jag beskriver för mycket. Och övriga projekt, släktkrönikan och Kristina på Teneriffa, ligger också till sig – det vill säga, vilar utan att jag gör något. Säger mig att jag ska, nån gång. Som om jag fortfarande har ’all tid i världen’.

Syrran är hemma, det berättade hon via sms redan igår kväll. Jag har inte telefonen i handen hela tiden, kollar den inte alltför ofta och hade missat. Däremot såg jag att jag har fått påminnelse om tandläkartiden i morgon, ett sms säger 12.30 och ett annat säger 13.00. Får väl se till att vara där till 12.30 för säkerhets skull. Kan alltid läsa nån gammal tidning om jag får vänta.

Klockan är ett, jag har diskat, fikat och ätit en clementin. Tror jag gör tunnpannkakor till middag. Med välstekta rimmade fläsktärningar. Wordle och ordlig avklarade, liksom supersvårt sudoku i DN, ultrasvårt icke.

Läser just nu De förlorade ordens bok, av Pip Williams, en debutbok utgiven av Historiska Media 2022. Den lovar gott och är dessutom vacker att se på. En av de sju böcker som ligger på mitt köksbord. En bok och en författare som inte enkelt kan inordnas i någon populär genre. Bara det gläder mig. Ett citat: ”Jag känner mig som en maskrosboll innan det börjar blåsa.”

På diskbänken står pannkakssmeten och väntar, men än är det inte dags. Har just satt undan min fantastiska gjutjärnspanna, japansk Setake (tror jag), en bonus när jag senast köpte färgkassett till skrivaren från InkClub. Den bästa och lättaste gjutjärnspanna jag någonsin haft. Absolut perfekt. Pannkakorna gräddas i vanlig pannkakslagg, inget annat. Också gjutjärn, tyngre.

Middagen igår var god, och i morse, måndag, sprang en råbock över tomten när jag tittade ut genom fönstret. Han förklarade de avknipsade lönnbladen.

Så for jag till Stockholm för tandläkare och tandhygienist, köpte en ny ryggsäck eftersom den gamla inte orkade mera efter Teneriffa. När jag kollade kvittot insåg jag att jag fått 400 kr rabatt, en glädjande balansering i någon mån för tandläkarnotan på 2 540 kr. Träffade dessutom Helen och Isaac och kunde äntligen lämna tillbaka Isaacs kabinväska som jag lånat för Teneriffa-resan. Kul att ses och goda tacos. Har förstås glömt namnet (tror La Rena) men vet var krogen ligger – nära Drottninggatan.

Hemma halv fem, och då blev det ett mycket snabbt dopp i Addarn – kallt kan jag tala om. Uppfriskande också. Nu en stillsam kväll, någon middag behöver jag inte.

Lördag morgon den 1 oktober 2022 – mörk himmel fortfarande när klockan är åtta. Ljus tända på köksbordet, inbillar mig att det blir lite varmare, förutom att det är vackert. Femton grader i köket är svalt.

Ska så småningom åka in till Norrtälje och hämta min nya resväska på Ica. Det blir ett besök på ett ex av Free Spin plus några andra i omloppshyllan. Har tre-fyra banankartonger med böcker som jag inte lagt in på bokbörsen, eftersom det redan finns för många av dem där.

Det regnar lätt när jag går ner till källaren för att läsa av elmätaren.

Diskat och klätt på mig, mitt te har kallnat. Vattnar blommorna, sparsamt.

Har hämtat resväskan som ser fin ut, väntar med att låsa den med egen sifferkombination. Och har just bestämt mig för att det inte blir något bad idag heller.

Biblioteket lånade ut Sven Olov Karlssons två böcker om ödehus. Och jag läser den deprimerande historien om bröderna Nordenborg i Örbäck, Västmanland, enslingar med psykisk sjukdom och svårigheter att umgås med andra människor. De tog hand om varandra så gott de kunde, och byggde huset bredvid föräldrahemmet. Men inget gjordes färdigt, byggställningen på gamla husets gavel är på väg att rasa, har kanske rasat nu. Lennart flyttade till äldreboende när han var drygt nittio år. När den yngre brodern dog framgår inte.

Fastigheten ägs numera av en granne (?) som tömde husen på allt som samlats där, ett tjugotal lastbilslass med avfall. Inklusive tiotalet döda katter. Förmodligen var det skog och kräftfiske, kanske jakt, som hörde till gården som lockade. Husen står såvitt jag vet fortfarande kvar, och ramlar väl ihop en dag. Lennart Nordenborg var en mycket duktig, självlärd snickare – samtidigt som han lät sitt och broderns hem förfalla totalt. Enligt författaren Lars Gustafsson, som bodde i närheten och fick bygghjälp av Lennart, led Nordenborg av klassisk paranoia, trodde hela tiden omvärlden om ont… Sorgligt.

Tacksam att jag inte gick ut och ner till sjön, nyss vräkte regnet ner, och mer ser ut att komma. Har satt på kökselementet och klätt mig i tjocka fleecebrallor och dito tröja.

Det blir pasta med en bit revbensspjäll och god sås till middag idag. Frysen levererar. Pelargonerna i fönstret rör sig sakta av värmen som stiger upp från elementet under dem.

Hittade Runa Brars bok Tankar från hönsboden (ett urval av kåserier, 1983) i omloppshyllan på biblioteket. Minns att jag gärna läste hennes kåserier i DN för länge sedan. Undrar vad som hände med henne, vet att hon givit ut en bok före denna, Ett litet välsignat folk, 1982. Hon fick följa med mig hem.

Googlar och ser att hon för tio år sedan flyttade till Bromma, och att vi är lika gamla, hon och jag… Hoppas hon fortfarande skriver romaner i sin numera möjligen imaginära hönsbod. Kanske har hon en verklig sådan också i Bromma!

Nu lyser solen, även om det fortfarande är molnigt. Aprilväder i oktober?

Läser mera i Tankar från hönsboden och inser att jag fortfarande tycker om och blir glad av orden. Som syrrans, Luktärtans, lampa i barockstil som alla slår huvudet i. ’Alla i vår familj har en liten buckla mitt på huvudet.’ Och Svenne, som såg henne rakt in i mammans avvisande ögon. Han böjde sig fram och kysste henne med all den värme som tanken på en tom tunnelbanestation kan åstadkomma vid den tiden på dygnet – slarvigt citerat. Älskar hur hon skriver. ’Det var min hjärtefröjds dag. Svenne har en själ som smakar äpple.’

Kanske skulle det glädja  Runa Brar att jag idag ler och skrattar högt åt hennes skildringar av Svenne, restaurangbesök och hur mannens beteende borde vara, och Betsy och svartsjuka. Mig gläder det i alla fall.

Jag är lite varmare, om av läsglädje eller element är oklart. Klockan är snart halv fyra. Inte dags för middag ännu. Undrar om syrran kommit hem från Kreta.

Köpte hallon och blåbär till lägre pris – kvittot visade inte det, men okej. Äter hallon nu. De är fina, verkar fräscha. Kollade inte varifrån hallonen kommer, kanske Spanien?

På måndag ska jag lämna tillbaka den kabinväska jag lånade inför Teneriffa-resan. Har nu köpt en mellanstor resväska och tänker i framtiden inte åka någonstans med enbart en kabinväska.

Söndag morgon vaknar jag till en bild av lilla Ida, syrrans barnbarn som föddes i augusti. Så då är nog kära syster hemma igen efter sin bridgeresa till Kreta.

Det blåser kraftigt, solen gömmer sig bakom trädet och än sitter de flesta bladen kvar. De är många, det märks bara på backen att de dalar ner i jämn ström.

Blåser ut ljusen på köksbordet. Dags för en snabb dusch och hårtvätt.

Måndag 26 september 2022 – mulet, mörkt, regn. Försöker elda i spisen, det går som vanligt. Inte. Har nog ägnat ett par timmar idag åt att aska ur, lägga i lite ved etcetera.

Inget bad idag, lusten har inte infunnit sig. Har plockat och flyttat saker, inser att jag nog hade lite för bråttom när jag ställde den senaste bokhyllan där den nu står, fylld med böcker. Kanske skulle jag ha ställt byrån där i stället och fått plats för bokhyllan, plus den bokhylla som sonen inte heller vill ha. Och jag behöver. Det får vara som det är nu, ändrar kanske någon gång när jag känner mig stark!

Har letat fram en förlängningssladd som jag hoppas passar till kapen i källaren. Den sladd jag använt är förmodligen inte okej, eftersom jordfelsbrytaren slår av strömmen när jag använder kapen. Behöver kapa för stora vedträn.

Syrran åker till Thailand på två månader i februari. Det har hon gjort flera gånger. Och jag avstår från kritik, att jag inte gillar politik och prostitution och mycket annat där behöver vi inte bråka om. Jag åker till Spanien och Frankrike, och förmodligen är inte heller de länderna några föredömen. Det skaver lite att man som turist och besökare bidrar också till det som är dåligt i det land man besöker. Och klimatet som sabbas, förstås. Elda i vedspisen borde jag inte heller ens försöka göra…

Middag idag? Vete katten. Något ur frysen.

SD får sin vice talmanspost, en kvinna med märkliga uppfattningar – som vilken SDare som helst. Usch, inga sk liberaler vågade rösta emot. Bara en försmak av vad som väntar, inget av det känns bra.

De engelska pelargonerna sjunger på sista versen i mitt köksfönster. Snart dags att klippa ner dem, och ställa dem var? Svalt och ljust, svalt och mörkt? Svalt fixar jag lätt, mörkt i källaren, men överlever de där till våren? Utan vatten under vintern när jag är borta. Kan inte be gårdens förvaltare att vattna mina blommor, också. Att jag aldrig lär mig, trots att jag läser om detta varje höst.

Återupptäckte en fransk nougat som jag glömt, i kylen. Och så läser jag, just nu Hammond Innes´ Hav och öar, om hur han med hustru och vänner seglat bland annat i Skandinavien tidigt 60-tal. En av många böcker jag har till försäljning på Bokbörsen. Blandar seglandet med Marie-Louise Marcs Tjejmiddagen på Storytel. Båda värda mitt läsande. Ljudböcker har jag ännu inte kommit fram till, inläsningen av min egen Free Spin fick mig inte att vilja lyssna till flera. Ännu, kan ändra sig.

Har försökt ett par gånger idag att lösa både supersvårt och ultrasvårt sudoku på DN. Inte lyckats, däremot gick både wordle och ordlig bra. Inbillar mig att det är nyttigt för hjärnan att tampas med den här sortens utmaningar.

Släppte nyss ut en trög geting genom köksfönstret, som numera går att öppna. Blir faktiskt rädd när jag är alltför nära en geting. Min reaktion i somras var inte kul, och ingen vet hur jag kan må om jag får ännu ett stick. Har inte lust att dö på grund av en geting, vill nog att min död ska vara antingen lugn och odramatisk, eller mera fantastisk än via geting. Ett äventyr, men inte nu. Inte än.

Dagens tvätt hänger på syrrans tvättställning i det som kanske kan kallas gästrummet. Jag stänger dörren och slipper se något.

Kan dessutom meddela att jag är övermätt av alla FB-inlägg om Bokmässan i Göteborg. Så var det sagt.

Har tre månaders gratis VPN-skydd via Avast. Blir trött på att vänta på att programmet ska tala om för mig att VPN är skyddat och därför invänta att det jag vill ha upp, ska komma upp – och inte hänvisas till som ’osäkert’. Tänker inte börja betala för detta, men det får hänga kvar till slut. Ibland är säkerhet in absurdum bara väldigt trist och irriterande.

Låter jag som en surkärring nu? Ja, det är jag nog ibland. Men också inte, ibland.

Hittar inte min lilla svarta skrivbok, där alla mina lösenord och annat viktigt står. Kanske har jag glömt den hos sonen, kanske ligger den i bilen. I morgon vet jag, för då ska jag åka in till Norrtälje och handla. Och då kan jag kolla bilen, är för lat att gå upp till magasinet där bilen just nu står – min parkeringsficka blev för kladdig av lindens alla nerfallande löv och frön.

Lördag 17 september 2022 – blåst, mulet, har regnat i natt. Har löst wordl och ordlig, men inte supersvårt sudoku, har inte gett mig på ultrasvårt dito ännu. Något ska man (testade att skriva ’en’ först men det känns obekvämt)  ju göra för att få tiden att gå – varför man i min ålder nu vill något sådant.

Astrarna har gjort sitt, och pelargonerna ute på altanen ser regntrötta ut. Lite sol tränger igenom molnen, kanske blir blommorna gladare. Det känns just nu inte som om jag kommer att bada senare idag.

Kalvsteken står i ugnen på låg temperatur, hade glömt att slow cookern gått sönder. Försöker sätta i den där mätaren med sladd, men den travade direkt upp i färdigtemperatur. Hittade min gamla ugnstermometer och försöker sätta den så mitt i som möjligt, plus håller lite reda på tid – så kanske det blir bra. Och blir det inte bra, så blir det någon sorts middag i alla fall.

Har just klarat ultrasvårt sudoku. Och tagit ut kalvsteken.

Tog en liten promenad, såg stora flocken med hjortar och stal lite tändved som låg och skräpade vid gårdens klyv. Nu lyssnar jag till Joruns musikförslag på Youtube och drar ner ljudet lite. Vill se om jag får skrivlust av musiken.

Igår lyssnade jag till Babel som intervjuade bl a Marian Keyes. Hon hade intressanta synpunkter på sitt eget (alkohol)missbruk, och hur det påverkat hennes författande – och tycker sig långsamt ha blommat ut till det hon skulle bli, nämligen författare. Det hade inte hänt utan hennes missbruk – och kampen att bli fri. Again, Rachel heter hennes senaste bok.

Carina Rydberg hade en förklaring till att det tagit 16 år att komma med en ny bok, Vitt slödder. ”Jag har gått och lagt mig tidigt”. Hon menar att utanförskapet som barn fortsätter hela livet. Uppväxten styr våra val i livet.

Och Torbjörn Flygt har skrivit Slugger – han talade om tinnitus av hemlöshet och utanförskap som motorn för hans skrivande. Kanske hörde jag fel eller lyssnade inte. Noterade dock att James Joyce i Ulysses lyckats skriva en mening med 4 991 ord… Kanske är det anledningen till att jag aldrig kommit igenom den boken. Flygt gav rådet att ”kämpa på efter kapitel 3”, kanske värt att försöka igen.

Byter från den ’episka’ musiken till den mera klassiska listan. Beethoven var för dramatisk, kanske är nästa mjukare. Saknar att kunna spela mina egna CD-skivor. Får försöka göra en egen youtube-lista, med t ex Garbarek´s Officium, Arvo Pärt och andra favoriter.

Byter igen, till Youtubes ’klassisk musik, lugn’ – passar mig bättre. Hittar också Garbarek. Lyssnar till den nu. Men den musiken får mig inte att skriva, den fångar mig alldeles för starkt. Jag vill bara lyssna. Och det var inte tanken, men kanske är det så det ska vara just nu. Gillar hans lek med saxofonen i Hasta Siempre. Vild, glad, lekfull och samtidigt så fylld av känslor att det nästan blir svårt att lyssna. Men fingrarna gillar takten, och det får mig att sitta här och le och låta fingrarna dansa i takt med musiken. Det går lite si och så, men är rätt kul. Så jag fortsätter väl, även om inga djupa tankar kommer ner i dokumentet. Det gör de annars rätt sällan också, skillnaden är inte stor.

Nu lyssnar jag i stället för att låta fingrarna leka.

Och när jag lyssnat färdigt hämtar jag fram den gamla elektriska Bosch-skärmaskinen ur gömmorna. Det blir perfekta tunna skivor av kalvsteken, som är fint rosa – god kall både som smörgåspålägg och middagsmat. Med Västerås-gurkorna (från SvenskaRecept.se) och ett par fina potatisar, champinjonsåsen från igår – det blir bra.

En paradox – jag skriver mycket om allt jag gör i stället för att skriva. Skriva ’på riktigt’, jobba med de projekt jag tror att jag har. Eller något jag ännu inte vet att jag ska jobba med.

Som nu, när jag tar fram såsen ur kylen och börjar spä den med skyn från steken. Inte för att jag ska äta snart, bara för att. Prokrastinera heter sådant visst. Så nu gör jag det.