beskrivarblogg

Onsdag 26 oktober 2022 – ont i halsen i natt, nu känns halsen bättre, men jag nyser. Förkylning på gång.

Har klippt ner de engelska pelargonerna, blommor som inte ruggar står nu i små vaser lite här och där och gläder mig. De vanliga röda pelargonerna står i gästrummet där det är kallt, en blommar, den andra inte.

Tar fram ris ur frysen, lägger trattisar i blöt, skär lök och vitlök – alltihop ska stekas till middagen, liksom en lokalproducerad fläskkotlett. Vet att den är god, har ätit den sorten tidigare. Får ett infall och skivar ett par palsternackor tunt och lägger i lök- och svampröran. Lite salt och svartpeppar. Tror att riset får stekas för sig… En senare fråga.

De flesta av löven på altanen är bortsopade, nya tillkommer fortfarande hela tiden. Linden vid min parkeringsplats är ännu inte kal.

Brevlådan tömd, Icas Buffé och Arbetaren. Gillar kombinationen.

Långkalsonger under mjukisbrallorna idag, och T-tröja under den långärmade, ulltofflor på fötterna. Kallt inomhus, runt 15 grader. Ingen sol som gör det lite varmare. Elementet i köket står på 17 grader och stretar på.

Laddar ner tidningen Skrivas gratisPDF om att skriva noveller. Har stort nöje av att läsa Hans Gunnarssons novell, Sudan Småland. Ack den som skreve så!

Drömmer på franska om nätterna. Kan ord som jag inte vet att jag kan, och ofta har glömt när jag vaknar.

Dessutom, i natt, tog jag död på ett lejon som anfallit ett barn, med en potatisåder. Andra lejon slogs med stora Rottweiler-hundar lite längre bort. Barnet skrek, men var i övrigt ganska oskatt. Jag vaknade runt klockan fyra och undrade vad som pågick.

Det visade sig senare att sonen råkat trycka på fel telefonknapp, när han vaknade vid fyra-tiden. Och därför talade han in ett meddelande så att jag inte skulle bli orolig. Allt det där blev jag inte varse förrän i förmiddags, om natten har jag visserligen telefonen inom räckhåll, men inte hörapparaterna. Kanske hängde alltihop ihop.

Läser i Arbetaren om den spanska byn Marinaleda med 2 600 invånare, i Andalusien, som sägs vara den fattigaste delen av Spanien. I Marinaleda har nästan alla ett jobb (arbetslösheten är ca 10% här jämfört med nära 20 i resten av landet och i byarna i närheten), och alla har rätt till ett eget hus för minimum 15 Euro i månaden. Alla har samma lön oavsett befattning. ”Alla ska ha råd att bada”, devisen vid badbassängen i byn. Ett årskort kostar tre Euro.

De politiska motsättningarna skaver, men kampen för en annan värld fortsätter. Borgmästaren sedan 1978 har drabbats av en stroke, och är inte lika kraftfull som hittills. Senaste valet vann han knappt. Vad som än händer är detta en fantastisk glimt av vad som är möjligt, om de flesta vill ungefär samma sak – ett samhälle för alla.

Arbetaren är en läsvärd tidning, den ger mig artiklar och information som inte återfinns annanstans. Och den fyller 100 år i år. Kostar 59 kronor i månaden.

Buffé hurrar för hösten.

Bodil Malmsten om att skicka politiker på litteraturläsning: ”Absolut. Med våld om så behövs. Bunta ihop dem och skicka iväg på litteraturläsning.

Men inte i grupp. Det blir alltid ett negativt överspill av gruppåverkan, politikerna känner av vad de andra tycker och törs inte själva möta litteraturen. En och en, så intimt är det.

Alternativt att läsrum inrättas på departementen, departementsbibliotek med skönlitteratur för respektive område.

Camus, Balzac, Dostojevskij, Strindberg för Justitiedepartementet. Vilhelm Moberg och Kapuscinski (min kommentar, får inte till accenterna) för Utrikesdepartementet. Zola för Finansdepartementet.

För Socialdepartementet Tryck stjärna.

För Arbetsmarknadsdepartementet Kallskänken av Jenny Wrangborg, Bukowski Postverket, Blek kung av David Foster Wallace och Yarden av Kristian Lundberg.

Så kan det bli om politiker skickas på litteraturläsning, om detta sätts i system. Det kan till och med resultera i en folkbildande politik.” (Ur boken Så gör jag)

Hon skulle inte heller vara glad idag…

Har tagit in torr tvätt. Och borde sopa trappen igen, men hoppas på att vinden gör det åt mig.

Kan jag sluta längta, och ändå fortsätta leva, vara levande? Eller är min längtan så stark i mig efter ett långt längtande liv, att jag aldrig slutar längta? Riktigt vad jag längtar efter är inte alldeles klart. Ingen tydlig ’målbild’.

Just nu prosaiskt nog en tät ytterdörr och en fungerande vedspis, vem mer än jag längtar efter en vedspis? Kanske alla med skyhöga elräkningar.

Nå, jag längtar också efter gemenskap, efter en man att älska och älskas av, efter någon att leka med, spela canasta med, laga mat med, prata med om livet och döden och kärleken och längtan. Det blev mycket ’med’, och det längtar jag efter. Samtidigt som jag värderar min ensamhet högt, ofta – men inte alltid.

Skriver inga önskelistor längre. Men när jag gjorde det, var de också uttryck för längtan. Åren med mitt spelmissbruk handlade mycket om ekonomi och allt som mitt spelande hade förstört. Där är jag inte nu. Är det ungefär samma sak, att önska sig och att längta?

Bodil Malmsten om ”Tag Tulo i tid” – … ”kvinnan i dikterna (Damen, det brinner), hon är så sorglig. Bara sitter vid fönstret och tittar på ”Tag Tulo i tid”-skylten och väntar på en man. I stället för att bara ge sig ut och springa.

Den sortens passiva kvinnobild vill jag inte sprida.

Men lagt kort ligger och går inte att ta tillbaka.”

Här skrattar jag högt. Det är väl den sortens kvinna jag är, utan Tulo-skylt. Sitter och väntar i stället för att ge mig ut och springa.

Hon säger också om skrivande, att ”det som får stå kvar ska vara resultatet av ett val”. För min del är det så ibland.

Lånade la vie devant soi av Emile Ajar av syrran. Vet att den finns som film med Sophia Loren, en film som båda mina systrar säger är bra, de var imponerade av Lorens skickliga rolltolkning (som var långt ifrån de fördomar vi kanske har om denna vackra italienska kvinna). Men jag vill försöka läsa boken på franska innan jag ser filmen. Har plockat fram mitt fransk-svenska (och tvärtom) lexikon. Det lär behövas.

En annan film båda rekommenderade, på franska, var Omständigheter. Den ska jag leta på. Bygger på en självbiografisk roman av Annie Ernaux, L´événement. Men den får vänta lite. (Alla dessa franska accenter, ska det inte i stället vara versalt E utan accent i événement?, hallå, kära syster, som kan franska.)

En liten enveten bananfluga far omkring mig, den låter sig inte fångas. Kanske kan jag börja beundra livskraften, i stället för att irritera mig på att den valt att bo här.

Vad för den här texten framåt? Gör något det? Det sägs (Bodil M och många andra) nämligen vara fundamentalt för en skrivande människa, att förmå skriva något som för det skrivna framåt, något som driver läsaren att läsa vidare.

Den som skriver bör skapa förväntningar (positiva eller negativa) hos läsaren. Plantera antydningar, gestalta skeenden snarare än berätta, få dialogen människor emellan att leva. Ta till en cliffhanger, om nödvändigt. Hur ska det gå??

Måndag 24 oktober 2022, hänger lakan till tork utomhus. Det blåser, så det kanske fungerar. Plockade svamp med syrran i helgen, och har nu förvällt trattisar och ett par små gula. Skönt, vackert väder efter en mycket dimmig morgon i Uppsala. God lunch hos andra syrran innan jag for hem igen, före mörkret.

Kommer inte igång med mitt Kristina-skrivande, kanske går det bättre när skrivkurs nr 2 startar 1 november. Läser Bodil Malmstens Så gör jag. ”Låt inte bedömningen, domaren i dig, eller utanför, komma in medan du skriver”.

Vaknade i natt med orden ”han stillar all min längtan” i huvudet.

De är hämtade från Gardenia, sista föreställningen i en dragshow och en film som sändes 2015 i SVTplay. ”Vi är gamla och vill ändå bli älskade.” Då var jag yngre än jag är idag, ville bli älskad och var det emellanåt. Nu finns ingen som stillar all min längtan. Den finns kvar, den är suddigare i konturerna och energin i den varierar. Sorgen i kärleken fanns också i den där filmen, han som stillade all längtan var på väg att återvända till sitt hemland för att försörja familjen där.

Den förståndiga säger antagligen att ”det är bara du själv som kan stilla din längtan” – det är kanske sant, vet inte. Begrava den, bedöva, lägga undan, distrahera den? Det kan jag.

Är den kanske själva förutsättningen för liv, att vara levande? När längtan är stillad, när den inte aktivt kräver någonting, är det då kanske dags att dö? Det vet jag förstås inte heller, men jag minns den gamla mannen, hans kärlek och hans sorg.

Mysteriet i det självklara som är åldrande blir allt starkare ju äldre jag blir. Döden gör mig oftare sällskap, i tankarna och i livet. Därmed också sorgen.  Självklart det med, och obegripligt. Numera en röd tråd mer eller mindre synlig i allt jag skriver. Jag skymmer sikten med prat om middagsmat och svampplockande, tvätt som torkar utomhus, vedspis som inte vill det jag vill. Eller så skriver jag om irriterande yttre förändringar, skäggstrån och rynkor, stela leder och kroppsligt förfall.

Just nu fladdrar mina lakan uppmuntrande på strecket mellan träden utanför mitt köksfönster. Rena lakan är nog ett tecken på att jag tror mig vakna levande även i morgon, sängen är nybäddad. Marken därute är täckt av gula löv. Också det ett löfte om liv igen, om några månader. Liksom en modig ringblommeknopp i odlingspallen.

Måndag 17 oktober 2022 – sol och blåst. Köpt Marguerite Duras La douleur från Amazon, behöver träna upp min franska. Kunde Bodil Malmsten så kan jag, läsa den på originalspråket alltså. Inga likheter i övrigt.

Klipper luggen. Och försöker slå den tillträdande statsministern och hans anhang ur hågen – heter det så? – jag såg gänget glatt marscherande till riksdagen i morse, det får räcka. Vill helst stoppa huvudet i sanden och glömma att jag är svenska och bor i Sverige.

Asylsökande här ska vara glada att de slipper dö, åtminstone ett tag. Och L gick till val på samverkan med SD, enligt Pehrson. Vandel har plötsligt blivit ett levande ord, utan närmare innehållsförklaring dock. ”Plakatpolitik” sa en klok person igår om att skolvinster skulle bort. Skrämmande nog blir andra delar av plakatpolitiken verklighet bara de här kommer igång, med en nöjd nazist i bakgrunden, omgiven av många, troende eller enbart okunniga människor.

(Vem var det som hade ”en grå eminens”? Wikipedia påminner mig om att det var Richelieu i Frankrike, och eminensen kallades grå efter sin grå munkkappa. Här has det märkliga folkdräkter emellanåt, eller kanske är inte dräkterna märkliga, men hucklena.)

Vi andra överlever och kommer igen. Om inte förr så till nästa val.

I morgon ska den nye statsministern förklara sig. Ska bli intressant att se vilka lögner som upprepas, respektive vilka som inte längre förekommer, som kanske kan tigas ihjäl…

Klockan är kvart i ett, tinar en bit torskrygg till skärgårdssoppan, dagens middag. I förmiddags klarade jag DNs ultrasvåra sudoku, och wordle. Ordlig och supersvårt sudoku gick också bra, när de/jag vilat en stund. Bra hjärnjympa. Och distraktion från skrämmande politik.

Såg en bra illustration av Liberalernas förvandling, på Facebook; från ett versalt L, partiets logotype – till en spikskodd känga, hittar den inte igen. Men den var väldigt tydlig. Tomrummet nedan kanske kan vara en bild av uppgång och fall? Får inte bort det…

Söndag sent i oktober, fortfarande. Blåser, också fortfarande. Och jag sitter här vid datorn och skriver, bara för mig själv. Ingen annan ska läsa, bara jag. Åtminstone inte innan jag bloggar orden.

Vad är så viktigt att det bara tål att läsas av mig, först? Än vet jag inte, men skriver. Kanske ser jag eller förstår, så småningom. När jag slutat skriva.

Råd från författare: skriv det som bränner, skriv det som är sant, det som är ditt, det du inte kan låta bli att skriva. Hjälpsamt? Inte just nu. Ser när jag tittar på dokumentet att jag ägnar mig åt stycken som bara innehåller två rader (utom det här).

Fiskar upp en bananfluga ur min Dry Martini.

Sam Carlquist, poet, skriver i en dikt idag ”Flera tusen gånger har jag skrivit samma dikt i hopp om att närma mig den riktiga”. Andra författare säger ungefär detsamma, att skrivande människor, författare, berättar samma historia, sin historia, i olika form hela tiden. Jag tror att det är så. Visst kan vi döpa om, klä annorlunda, byta geografi och släkt – men ändå vill vi hela tiden komma närmare ’den riktiga’ dikten, meningen, romanen.

Är min historia, min upprepade om än smått över tid förändrade historia intressant för någon annan än mig? Vad får oss/mig att fortsätta skriva? Hoppet om att hitta den riktiga dikten/romanen? Är det meningen med livet som jag och andra är ute efter? Meningen med mitt liv? Förklaringar som gör livet mera meningsfullt? Förståelse, ödmjukhet, tacksamhet, acceptans innan döden suddar ut alltihop? Än vet jag inte.  Än är jag nyfiken, än vill jag leva tills jag dör, leva mera och uppleva mera, skriva mera, läsa mera.

Löven snurrar i luften utanför mitt köksfönster, de talar om att det är sent i livet även för träd. Samtidigt tar sig nya träd upp där de inte borde, längs altanplanket och i pallen där jag inte odlade någonting i år. En ringblomma odlade sig själv, och gladde mig. Nu har jag petar ner vitlöksklyftor, det visar sig om det blir någon skörd nästa höst. Liv, och fortsättning.

För att det här livet också ska fortsätta ska jag nu steka ett par brödskivor i smör, skiva de förmodligen svartkokta äggen, och göra räkmackor med hovmästarsåsen som är kvar sedan jag åt krabba.

Det blev gott, jag lever ett tag till, åtminstone om det bara beror på näringsintag.

Eftersom det var lördag igår så är det söndag idag – kom fram till det efter en stund kvar i sängen i morse. Det har regnat, men solen har också tittat fram. Och jag har sopat löven av trappen, altanen får vänta.

Kokat ägg till middagens räkmacka, blev nog väl hårdkokta, dator och äggkokning är ingen bra kombination. Räkorna ligger och tinar på Norrtälje tidning, de är av den stora lösfrysta sorten, den bästa.

Skrivkursens övning idag – läsa Hjalmar Söderbergs novell Pälsen och notera vilka ’planteringar’ han gjort i texten. Vilka förväntningar som skapats, eller andra starka och mindre starka känslor som finns där. Läsning med de ögonen är spännande, och imponerande – respekt för en sådan författare.

Sista kursträffen (av 10) tisdag kväll, ett äventyr som givit mycket att tänka på och mycket att fortsätta pröva. Rekommenderar Jorun Modén som har kurser i olika format. Hon ger fin och respektfull feedback till oss deltagare. Kul med zoom-möten där vi får se och lyssna till varandra. Och utmana oss själva, plus få massor av generösa tips och knep, likaväl som praktiska råd. Skriv, skriv, skriv är Joruns senaste bok.

Har just gjort rent köksfläktens filter, det behövdes. Men jag har ännu inte klarat av att försöka ta till mig, fel uttryckt, försöka läsa och kanske inse konsekvenserna av, Tidö-avtalet. Men det bruna sipprar fort igenom, har normaliserats av journalister och krönikörer. En möjligen väldigt omedveten men ändå parallellt till ett brunt fettdränkt fläktfilter. Tänk om politiker vore lika lätta att rengöra. Den bruntonade makthungern sitter nog tyvärr kvar, både hårdare och längre.

Vi som inte är bruna, inte är rädda för invandrare och främmande kulturer, vi andra – vi får inte tystna. Vi ska reagera, vi ska göra oss hörda – om så bara som jag, på en liten blogg som försvinner i mediasurret. Vi får inte tappa den heder vi har var och en, vi får inte glömma vad våra förmödrar och -fäder kämpade för och villa skapa. Även om vi just nu tycks ha slarvat bort alltihop.

Lördag 15 oktober 2022, regn. De små ringblommorna från igår trivs inte riktigt inne i den relativa värmen, och tulpanerna kan inte med bästa vilja i världen längre kallas vackra. Ljusen är tända på köksbordet, det är vackert.

En sån där natt när det känns som om jag varit vaken mera än jag sovit. Jag spritter inte direkt av energi. Den regering vi verkar få – om inte en bunt hedervärda liberaler i riksdagen röstar ”fel” på måndag – får mig att må illa. En blåbrun kvartett ledda av ett gäng helbruna omstörtare – deras samhälle är inte mitt. Glad att föräldrar och andra i släkten är döda och slipper uppleva detta.

Undrar hur en svensk revolution skulle se ut?

Försöker läsa det som kallas Tidö-avtalet – överenskommelsen mellan SD, M, L och KD. Mår påtagligt fysiskt illa, hur kan t ex Pehrson skriva under något som går stick i stäv med L´s senaste landsmöte? Makthungern har tagit det eventuella förstånd som funnits hos de inblandade. Och SD får samma inflytande som övriga, även om de inte ingår i regeringen. Plus Björn Söder som ordförande i OSSE. Framtiden är snart här, skönt att vara så gammal som jag är. Orkar tyvärr inte läsa färdigt hela avtalet, det måste intas i små portioner.

Nu gör jag mig glad genom att koka högrev till pepparrotskött, har visserligen ingen pepparrot men jag har wasabi. Det blir nog bra. Lök, vitlök, morötter, palsternackor, lagerblad, svartpepparkorn och buljong – såsen får ett tillskott av grädde när jag så småningom gör den. Den här lokalproducerade högreven gjorde jag kalops på för någon vecka sedan. Köttet var både smakrikt och ljuvligt mört.

De sista av sonens mosiga potatisar till. Lite vackra är de ändå, vissnande blomster.

Fredag.

Tagit in de två sista, gula, ringblommorna och satt dem i svärmors lilla vackra gröna glasvas. I mosters äggkopp av vitmetall står en engelsk pelargonblomma som kom i kläm när jag drog upp rullgardinen i morse. Och mina vissnande, men fortfarande (ganska) vackra tulpaner står också på köksbordet. Jag är omgiven av blomster, ljus i vackra stakar, ord i form av böcker och egna papper, en del handskrivna, andra utskrivna. Läsglasögon, post it-lappar, förstrykpennor och andra. Några svarta anteckningsböcker. Biblioteksböcker, och andra. Mitt köksbord.

Parallellt finns den där andra världen – den där det bildas en regering just nu. En jag inte vill kännas vid, men som jag och alla vi andra får leva med. Kanske i fyra år, kanske gör de bort sig dessförinnan. Eller något annat händer som också vänder upp och ner på den värld vi inbillat oss att vi har.

Tror vi är många som nu famlar efter något att hålla oss i, något att tro på, något att vilja. Vad kan vi göra mer än att famla? Hur kan vi göra våra röster hörda – som vi kvinnor försökte för femtio år sedan.

”Ååå, tjejer, vi måste höja våra röster…”.

Nu handlar det inte enbart om kvinnor, nu gäller det oss alla. Alla vi som vill ha ett samhälle där alla människor har lika värde, där vi förstår att vi har råd att ta emot flyktingar från odemokratiska samhällen. Där vi inser att jorden och världen är allas, och att den behöver oss, likaväl som vi behöver den. Där vi törs protestera mot terror och förtryck, där vi inte skäms – utan gör något.

Är kall om händerna. Vedspisen fungerar fortfarande inte. Och jag är snål med elen.

Får användbar feedback från både kursledare och gruppen – men det är lite si och så med skrivlusten. Just nu vet jag inte var Kristina, tidigare Agnes, befinner sig i sin historia. Hon får vila lite. Vet ju att skrivandet kommer tillbaka, om jag bara skriver…

Axlarna känns just nu som om jag skrivit massor, vaknade i natt och hade ont. I morse kändes det bra igen, och nu är det onda tillbaka. Hoppas det ger sig, jag sprattlar och rör på armarna så mycket jag kan. Läser, har just nu sju böcker på köksbordet. Inte säkert att jag kommer att läsa alla. Vet att jag kommer att läsa Per Teofilussons bok Korrosion igen, den tarvar långsam läsning som kan upprepas. Har också laddat ner Johanna Wistrands Hitta Linnea på Storytel. Glad att den fanns att läsa också, inte enbart som ljudbok.

Just nu Jessie Burton´s The House of Fortune, har bara börjat läsa, men Marian Keyes hävdar att den är ’elegant, atmospheric, compelling’. Får väl se. Amsterdam i början på 1700-talet – och allt vad det kan innebära. Har just kollat vad compelling betyder, övertygande.

För att möjligen friska upp min gamla franska ser jag ibland på en serie på Netflix, Ring min agent. Lyssnar till franskan, samtidigt som jag har svensk text. Det är en absurd och ibland rolig serie om skådisar och agenter och komplikationer hit och dit. Försöker tänka ibland på franska, behöver det för att klara tre månader i Juan les Pins efter nyår. Ser fram emot det, också utan fungerande språk. Mannen min klarade sig utmärkt i Frankrike utan att egentligen kunna ett ord franska – händer och övrigt kroppsspråk, lite engelska här och där, så tar man sig fram. Det handlar mest om att själv tro på att man gör sig förstådd.

Middag idag blir köttfärssås från gårdagens mastodonttillagning. Stekt ris därtill, är lite trött på pasta.

Ica försöker locka med att tala om hur man sparar in på matkostnader – känns inte särskilt trovärdigt. Hamnar oläst i papperskorgen. Och Kristersson får inte till regeringen, det känns nästan hoppfullt. Visar sig i morgon vad han och övriga gått med på.

Gillar inte att hårborsten varje morgon visar att jag fortsätter tappa hår. Corona-konsekvens? Behöver trots det klippa mig igen, luggen växer ner över ögonen och resten hänger. Nästa vecka kanske. Kattvakt en vecka i november, bilbesiktning också i november, annars inte mycket i kalendern. Svamputflykt om drygt en vecka med ena syrran, i skog nära Uppsala.

Tulpaner med fem dagars garanti står sig fortfarande efter en dryg vecka. Vackra, utslagna, men inte vissna. Ungefär som jag känner mig när jag ser mig i spegeln, förutom det där med vacker då. De engelska pelargonerna blommar på, liksom den där enda ringblomman i pallkragen, den har nu blivit tre, hopkrupna mot altanplanket för skydd mot frost och blåst.