beskrivarblogg

Är kall om händerna. Vedspisen fungerar fortfarande inte. Och jag är snål med elen.

Får användbar feedback från både kursledare och gruppen – men det är lite si och så med skrivlusten. Just nu vet jag inte var Kristina, tidigare Agnes, befinner sig i sin historia. Hon får vila lite. Vet ju att skrivandet kommer tillbaka, om jag bara skriver…

Axlarna känns just nu som om jag skrivit massor, vaknade i natt och hade ont. I morse kändes det bra igen, och nu är det onda tillbaka. Hoppas det ger sig, jag sprattlar och rör på armarna så mycket jag kan. Läser, har just nu sju böcker på köksbordet. Inte säkert att jag kommer att läsa alla. Vet att jag kommer att läsa Per Teofilussons bok Korrosion igen, den tarvar långsam läsning som kan upprepas. Har också laddat ner Johanna Wistrands Hitta Linnea på Storytel. Glad att den fanns att läsa också, inte enbart som ljudbok.

Just nu Jessie Burton´s The House of Fortune, har bara börjat läsa, men Marian Keyes hävdar att den är ’elegant, atmospheric, compelling’. Får väl se. Amsterdam i början på 1700-talet – och allt vad det kan innebära. Har just kollat vad compelling betyder, övertygande.

För att möjligen friska upp min gamla franska ser jag ibland på en serie på Netflix, Ring min agent. Lyssnar till franskan, samtidigt som jag har svensk text. Det är en absurd och ibland rolig serie om skådisar och agenter och komplikationer hit och dit. Försöker tänka ibland på franska, behöver det för att klara tre månader i Juan les Pins efter nyår. Ser fram emot det, också utan fungerande språk. Mannen min klarade sig utmärkt i Frankrike utan att egentligen kunna ett ord franska – händer och övrigt kroppsspråk, lite engelska här och där, så tar man sig fram. Det handlar mest om att själv tro på att man gör sig förstådd.

Middag idag blir köttfärssås från gårdagens mastodonttillagning. Stekt ris därtill, är lite trött på pasta.

Ica försöker locka med att tala om hur man sparar in på matkostnader – känns inte särskilt trovärdigt. Hamnar oläst i papperskorgen. Och Kristersson får inte till regeringen, det känns nästan hoppfullt. Visar sig i morgon vad han och övriga gått med på.

Gillar inte att hårborsten varje morgon visar att jag fortsätter tappa hår. Corona-konsekvens? Behöver trots det klippa mig igen, luggen växer ner över ögonen och resten hänger. Nästa vecka kanske. Kattvakt en vecka i november, bilbesiktning också i november, annars inte mycket i kalendern. Svamputflykt om drygt en vecka med ena syrran, i skog nära Uppsala.

Tulpaner med fem dagars garanti står sig fortfarande efter en dryg vecka. Vackra, utslagna, men inte vissna. Ungefär som jag känner mig när jag ser mig i spegeln, förutom det där med vacker då. De engelska pelargonerna blommar på, liksom den där enda ringblomman i pallkragen, den har nu blivit tre, hopkrupna mot altanplanket för skydd mot frost och blåst.

Av Pip Williams, Historiska media 2022.

Tisdag 4 oktober 2022 – när klockan är kvart i tolv har jag klarat av att klä på mig, äta frukostgröten, bädda, diska, fika, skriva en dialogövning till Jorun, lösa både supersvårt och ultrasvårt sudoku, och klarat av wordle och ordlig. Satt på en tvättmaskin. Vad ska jag nu göra resten av dagen?

Solsken, och blåst – blir nog inget bad idag om inte vinden avtar.

Tvätten hänger nu ute. En banan och en clementin är lunch, middag blir det som visade sig vara kycklinggryta när jag väl fick av locket på burken från frysen (ja, jag vet att jag borde skriva innehåll, har skaffat tejp för ändamålet, glömmer det ändå oftast). Ibland blir jag glatt överraskad. Ris till, och färsk paprika.

Läser mig till att jag kanske borde beskära mina engelska pelargoner nu i oktober, för nästa års blomning – men just nu är de så vackra, de blommar och lyser upp mitt köksfönster. Så de får stå.

Tittar på Joruns video om gestaltning. En fråga att ställa sig ”hur märker man det” (att det gestaltas)? Gestaltning förstärker ofta känslor i en text, visar i stället för berättar, bevisar kanske; berättande kan behövas vid övergång till annat perspektiv t ex. Mindre starka känslor via berättandet, mera färdigräknat, förklarat, fakta. Läsaren slipper räkna ut, får allt serverat.

När man gestaltar är sinnesintryck viktiga, alla sinnen – ledtrådar, detaljer. Visa i stället för att förklara. Och gestaltning kan också äga rum i dialogen. Joruns tips: ”lek med detta”. Zoom i kväll. Nu läsning.

Söndag, fortfarande. ’Två ord’ står det därnere till vänster på skärmen. Nu är de flera. Det är så det går till, skrivandet. Också när den som skriver, jag, inte har en aning om vad jag gör. Min enda självsådda ringblomma i pallen utanför köksfönstret har börjat slå ut. De jag har inne, från sonen, vissnar.

Idag blir en innedag. Vinden har snarast ökat, och solen gömmer sig inte bakom trädet längre, den har försvunnit bland molnen.

Av okänd anledning hamnar alla dokument som jag vill spara på skrivbordet, i mappen ’sådant jag inte använder’ och där i undermappen ’karaktärskort’. Varför? Numera vet jag ju var jag ska leta, men så onödigt. Borde nog städa ordentligt i de mappar jag har på skrivbordet.

Några taniga lönnskott har tagit sig upp vid altanplanket. Nu ser det ut som om rådjur varit där och ätit upp löven, de verkar avknipsade sådär som rådjur äter, bara bladskaften kvar. Här händer saker om nätterna när jag sover, kanske när jag inte sover också.

Mitt manus om Håkan och Kristina och demensen behöver redigeras och fyllas på. Mera dialoger – även om det är svårt att föra samtal med den som är dement – och mera gestaltande. Jag beskriver för mycket. Och övriga projekt, släktkrönikan och Kristina på Teneriffa, ligger också till sig – det vill säga, vilar utan att jag gör något. Säger mig att jag ska, nån gång. Som om jag fortfarande har ’all tid i världen’.

Syrran är hemma, det berättade hon via sms redan igår kväll. Jag har inte telefonen i handen hela tiden, kollar den inte alltför ofta och hade missat. Däremot såg jag att jag har fått påminnelse om tandläkartiden i morgon, ett sms säger 12.30 och ett annat säger 13.00. Får väl se till att vara där till 12.30 för säkerhets skull. Kan alltid läsa nån gammal tidning om jag får vänta.

Klockan är ett, jag har diskat, fikat och ätit en clementin. Tror jag gör tunnpannkakor till middag. Med välstekta rimmade fläsktärningar. Wordle och ordlig avklarade, liksom supersvårt sudoku i DN, ultrasvårt icke.

Läser just nu De förlorade ordens bok, av Pip Williams, en debutbok utgiven av Historiska Media 2022. Den lovar gott och är dessutom vacker att se på. En av de sju böcker som ligger på mitt köksbord. En bok och en författare som inte enkelt kan inordnas i någon populär genre. Bara det gläder mig. Ett citat: ”Jag känner mig som en maskrosboll innan det börjar blåsa.”

På diskbänken står pannkakssmeten och väntar, men än är det inte dags. Har just satt undan min fantastiska gjutjärnspanna, japansk Setake (tror jag), en bonus när jag senast köpte färgkassett till skrivaren från InkClub. Den bästa och lättaste gjutjärnspanna jag någonsin haft. Absolut perfekt. Pannkakorna gräddas i vanlig pannkakslagg, inget annat. Också gjutjärn, tyngre.

Middagen igår var god, och i morse, måndag, sprang en råbock över tomten när jag tittade ut genom fönstret. Han förklarade de avknipsade lönnbladen.

Så for jag till Stockholm för tandläkare och tandhygienist, köpte en ny ryggsäck eftersom den gamla inte orkade mera efter Teneriffa. När jag kollade kvittot insåg jag att jag fått 400 kr rabatt, en glädjande balansering i någon mån för tandläkarnotan på 2 540 kr. Träffade dessutom Helen och Isaac och kunde äntligen lämna tillbaka Isaacs kabinväska som jag lånat för Teneriffa-resan. Kul att ses och goda tacos. Har förstås glömt namnet (tror La Rena) men vet var krogen ligger – nära Drottninggatan.

Hemma halv fem, och då blev det ett mycket snabbt dopp i Addarn – kallt kan jag tala om. Uppfriskande också. Nu en stillsam kväll, någon middag behöver jag inte.

Lördag morgon den 1 oktober 2022 – mörk himmel fortfarande när klockan är åtta. Ljus tända på köksbordet, inbillar mig att det blir lite varmare, förutom att det är vackert. Femton grader i köket är svalt.

Ska så småningom åka in till Norrtälje och hämta min nya resväska på Ica. Det blir ett besök på ett ex av Free Spin plus några andra i omloppshyllan. Har tre-fyra banankartonger med böcker som jag inte lagt in på bokbörsen, eftersom det redan finns för många av dem där.

Det regnar lätt när jag går ner till källaren för att läsa av elmätaren.

Diskat och klätt på mig, mitt te har kallnat. Vattnar blommorna, sparsamt.

Har hämtat resväskan som ser fin ut, väntar med att låsa den med egen sifferkombination. Och har just bestämt mig för att det inte blir något bad idag heller.

Biblioteket lånade ut Sven Olov Karlssons två böcker om ödehus. Och jag läser den deprimerande historien om bröderna Nordenborg i Örbäck, Västmanland, enslingar med psykisk sjukdom och svårigheter att umgås med andra människor. De tog hand om varandra så gott de kunde, och byggde huset bredvid föräldrahemmet. Men inget gjordes färdigt, byggställningen på gamla husets gavel är på väg att rasa, har kanske rasat nu. Lennart flyttade till äldreboende när han var drygt nittio år. När den yngre brodern dog framgår inte.

Fastigheten ägs numera av en granne (?) som tömde husen på allt som samlats där, ett tjugotal lastbilslass med avfall. Inklusive tiotalet döda katter. Förmodligen var det skog och kräftfiske, kanske jakt, som hörde till gården som lockade. Husen står såvitt jag vet fortfarande kvar, och ramlar väl ihop en dag. Lennart Nordenborg var en mycket duktig, självlärd snickare – samtidigt som han lät sitt och broderns hem förfalla totalt. Enligt författaren Lars Gustafsson, som bodde i närheten och fick bygghjälp av Lennart, led Nordenborg av klassisk paranoia, trodde hela tiden omvärlden om ont… Sorgligt.

Tacksam att jag inte gick ut och ner till sjön, nyss vräkte regnet ner, och mer ser ut att komma. Har satt på kökselementet och klätt mig i tjocka fleecebrallor och dito tröja.

Det blir pasta med en bit revbensspjäll och god sås till middag idag. Frysen levererar. Pelargonerna i fönstret rör sig sakta av värmen som stiger upp från elementet under dem.

Hittade Runa Brars bok Tankar från hönsboden (ett urval av kåserier, 1983) i omloppshyllan på biblioteket. Minns att jag gärna läste hennes kåserier i DN för länge sedan. Undrar vad som hände med henne, vet att hon givit ut en bok före denna, Ett litet välsignat folk, 1982. Hon fick följa med mig hem.

Googlar och ser att hon för tio år sedan flyttade till Bromma, och att vi är lika gamla, hon och jag… Hoppas hon fortfarande skriver romaner i sin numera möjligen imaginära hönsbod. Kanske har hon en verklig sådan också i Bromma!

Nu lyser solen, även om det fortfarande är molnigt. Aprilväder i oktober?

Läser mera i Tankar från hönsboden och inser att jag fortfarande tycker om och blir glad av orden. Som syrrans, Luktärtans, lampa i barockstil som alla slår huvudet i. ’Alla i vår familj har en liten buckla mitt på huvudet.’ Och Svenne, som såg henne rakt in i mammans avvisande ögon. Han böjde sig fram och kysste henne med all den värme som tanken på en tom tunnelbanestation kan åstadkomma vid den tiden på dygnet – slarvigt citerat. Älskar hur hon skriver. ’Det var min hjärtefröjds dag. Svenne har en själ som smakar äpple.’

Kanske skulle det glädja  Runa Brar att jag idag ler och skrattar högt åt hennes skildringar av Svenne, restaurangbesök och hur mannens beteende borde vara, och Betsy och svartsjuka. Mig gläder det i alla fall.

Jag är lite varmare, om av läsglädje eller element är oklart. Klockan är snart halv fyra. Inte dags för middag ännu. Undrar om syrran kommit hem från Kreta.

Köpte hallon och blåbär till lägre pris – kvittot visade inte det, men okej. Äter hallon nu. De är fina, verkar fräscha. Kollade inte varifrån hallonen kommer, kanske Spanien?

På måndag ska jag lämna tillbaka den kabinväska jag lånade inför Teneriffa-resan. Har nu köpt en mellanstor resväska och tänker i framtiden inte åka någonstans med enbart en kabinväska.

Söndag morgon vaknar jag till en bild av lilla Ida, syrrans barnbarn som föddes i augusti. Så då är nog kära syster hemma igen efter sin bridgeresa till Kreta.

Det blåser kraftigt, solen gömmer sig bakom trädet och än sitter de flesta bladen kvar. De är många, det märks bara på backen att de dalar ner i jämn ström.

Blåser ut ljusen på köksbordet. Dags för en snabb dusch och hårtvätt.

Måndag 26 september 2022 – mulet, mörkt, regn. Försöker elda i spisen, det går som vanligt. Inte. Har nog ägnat ett par timmar idag åt att aska ur, lägga i lite ved etcetera.

Inget bad idag, lusten har inte infunnit sig. Har plockat och flyttat saker, inser att jag nog hade lite för bråttom när jag ställde den senaste bokhyllan där den nu står, fylld med böcker. Kanske skulle jag ha ställt byrån där i stället och fått plats för bokhyllan, plus den bokhylla som sonen inte heller vill ha. Och jag behöver. Det får vara som det är nu, ändrar kanske någon gång när jag känner mig stark!

Har letat fram en förlängningssladd som jag hoppas passar till kapen i källaren. Den sladd jag använt är förmodligen inte okej, eftersom jordfelsbrytaren slår av strömmen när jag använder kapen. Behöver kapa för stora vedträn.

Syrran åker till Thailand på två månader i februari. Det har hon gjort flera gånger. Och jag avstår från kritik, att jag inte gillar politik och prostitution och mycket annat där behöver vi inte bråka om. Jag åker till Spanien och Frankrike, och förmodligen är inte heller de länderna några föredömen. Det skaver lite att man som turist och besökare bidrar också till det som är dåligt i det land man besöker. Och klimatet som sabbas, förstås. Elda i vedspisen borde jag inte heller ens försöka göra…

Middag idag? Vete katten. Något ur frysen.

SD får sin vice talmanspost, en kvinna med märkliga uppfattningar – som vilken SDare som helst. Usch, inga sk liberaler vågade rösta emot. Bara en försmak av vad som väntar, inget av det känns bra.

De engelska pelargonerna sjunger på sista versen i mitt köksfönster. Snart dags att klippa ner dem, och ställa dem var? Svalt och ljust, svalt och mörkt? Svalt fixar jag lätt, mörkt i källaren, men överlever de där till våren? Utan vatten under vintern när jag är borta. Kan inte be gårdens förvaltare att vattna mina blommor, också. Att jag aldrig lär mig, trots att jag läser om detta varje höst.

Återupptäckte en fransk nougat som jag glömt, i kylen. Och så läser jag, just nu Hammond Innes´ Hav och öar, om hur han med hustru och vänner seglat bland annat i Skandinavien tidigt 60-tal. En av många böcker jag har till försäljning på Bokbörsen. Blandar seglandet med Marie-Louise Marcs Tjejmiddagen på Storytel. Båda värda mitt läsande. Ljudböcker har jag ännu inte kommit fram till, inläsningen av min egen Free Spin fick mig inte att vilja lyssna till flera. Ännu, kan ändra sig.

Har försökt ett par gånger idag att lösa både supersvårt och ultrasvårt sudoku på DN. Inte lyckats, däremot gick både wordle och ordlig bra. Inbillar mig att det är nyttigt för hjärnan att tampas med den här sortens utmaningar.

Släppte nyss ut en trög geting genom köksfönstret, som numera går att öppna. Blir faktiskt rädd när jag är alltför nära en geting. Min reaktion i somras var inte kul, och ingen vet hur jag kan må om jag får ännu ett stick. Har inte lust att dö på grund av en geting, vill nog att min död ska vara antingen lugn och odramatisk, eller mera fantastisk än via geting. Ett äventyr, men inte nu. Inte än.

Dagens tvätt hänger på syrrans tvättställning i det som kanske kan kallas gästrummet. Jag stänger dörren och slipper se något.

Kan dessutom meddela att jag är övermätt av alla FB-inlägg om Bokmässan i Göteborg. Så var det sagt.

Har tre månaders gratis VPN-skydd via Avast. Blir trött på att vänta på att programmet ska tala om för mig att VPN är skyddat och därför invänta att det jag vill ha upp, ska komma upp – och inte hänvisas till som ’osäkert’. Tänker inte börja betala för detta, men det får hänga kvar till slut. Ibland är säkerhet in absurdum bara väldigt trist och irriterande.

Låter jag som en surkärring nu? Ja, det är jag nog ibland. Men också inte, ibland.

Hittar inte min lilla svarta skrivbok, där alla mina lösenord och annat viktigt står. Kanske har jag glömt den hos sonen, kanske ligger den i bilen. I morgon vet jag, för då ska jag åka in till Norrtälje och handla. Och då kan jag kolla bilen, är för lat att gå upp till magasinet där bilen just nu står – min parkeringsficka blev för kladdig av lindens alla nerfallande löv och frön.

Lördag 17 september 2022 – blåst, mulet, har regnat i natt. Har löst wordl och ordlig, men inte supersvårt sudoku, har inte gett mig på ultrasvårt dito ännu. Något ska man (testade att skriva ’en’ först men det känns obekvämt)  ju göra för att få tiden att gå – varför man i min ålder nu vill något sådant.

Astrarna har gjort sitt, och pelargonerna ute på altanen ser regntrötta ut. Lite sol tränger igenom molnen, kanske blir blommorna gladare. Det känns just nu inte som om jag kommer att bada senare idag.

Kalvsteken står i ugnen på låg temperatur, hade glömt att slow cookern gått sönder. Försöker sätta i den där mätaren med sladd, men den travade direkt upp i färdigtemperatur. Hittade min gamla ugnstermometer och försöker sätta den så mitt i som möjligt, plus håller lite reda på tid – så kanske det blir bra. Och blir det inte bra, så blir det någon sorts middag i alla fall.

Har just klarat ultrasvårt sudoku. Och tagit ut kalvsteken.

Tog en liten promenad, såg stora flocken med hjortar och stal lite tändved som låg och skräpade vid gårdens klyv. Nu lyssnar jag till Joruns musikförslag på Youtube och drar ner ljudet lite. Vill se om jag får skrivlust av musiken.

Igår lyssnade jag till Babel som intervjuade bl a Marian Keyes. Hon hade intressanta synpunkter på sitt eget (alkohol)missbruk, och hur det påverkat hennes författande – och tycker sig långsamt ha blommat ut till det hon skulle bli, nämligen författare. Det hade inte hänt utan hennes missbruk – och kampen att bli fri. Again, Rachel heter hennes senaste bok.

Carina Rydberg hade en förklaring till att det tagit 16 år att komma med en ny bok, Vitt slödder. ”Jag har gått och lagt mig tidigt”. Hon menar att utanförskapet som barn fortsätter hela livet. Uppväxten styr våra val i livet.

Och Torbjörn Flygt har skrivit Slugger – han talade om tinnitus av hemlöshet och utanförskap som motorn för hans skrivande. Kanske hörde jag fel eller lyssnade inte. Noterade dock att James Joyce i Ulysses lyckats skriva en mening med 4 991 ord… Kanske är det anledningen till att jag aldrig kommit igenom den boken. Flygt gav rådet att ”kämpa på efter kapitel 3”, kanske värt att försöka igen.

Byter från den ’episka’ musiken till den mera klassiska listan. Beethoven var för dramatisk, kanske är nästa mjukare. Saknar att kunna spela mina egna CD-skivor. Får försöka göra en egen youtube-lista, med t ex Garbarek´s Officium, Arvo Pärt och andra favoriter.

Byter igen, till Youtubes ’klassisk musik, lugn’ – passar mig bättre. Hittar också Garbarek. Lyssnar till den nu. Men den musiken får mig inte att skriva, den fångar mig alldeles för starkt. Jag vill bara lyssna. Och det var inte tanken, men kanske är det så det ska vara just nu. Gillar hans lek med saxofonen i Hasta Siempre. Vild, glad, lekfull och samtidigt så fylld av känslor att det nästan blir svårt att lyssna. Men fingrarna gillar takten, och det får mig att sitta här och le och låta fingrarna dansa i takt med musiken. Det går lite si och så, men är rätt kul. Så jag fortsätter väl, även om inga djupa tankar kommer ner i dokumentet. Det gör de annars rätt sällan också, skillnaden är inte stor.

Nu lyssnar jag i stället för att låta fingrarna leka.

Och när jag lyssnat färdigt hämtar jag fram den gamla elektriska Bosch-skärmaskinen ur gömmorna. Det blir perfekta tunna skivor av kalvsteken, som är fint rosa – god kall både som smörgåspålägg och middagsmat. Med Västerås-gurkorna (från SvenskaRecept.se) och ett par fina potatisar, champinjonsåsen från igår – det blir bra.

En paradox – jag skriver mycket om allt jag gör i stället för att skriva. Skriva ’på riktigt’, jobba med de projekt jag tror att jag har. Eller något jag ännu inte vet att jag ska jobba med.

Som nu, när jag tar fram såsen ur kylen och börjar spä den med skyn från steken. Inte för att jag ska äta snart, bara för att. Prokrastinera heter sådant visst. Så nu gör jag det.

Tomt dokument, så tomt att bokstaven ’t’ försvann i början. Korrigerat. Försöker elda i vedspisen igen, den ryker in trots att veden brinner. Tror inte längre på att det är en kalluftspropp i rökgången. Men vad – det är frågan. Sotarna i våras gav klartecken.

Jag fortsätter försöka, späntar stickor med yxan på sonens huggkubb som står i köket, en liten vacker en. Och vädrar ut rök. Motsägelsefullt, att elda och öppna fönster och ytterdörr.

Stekt kalvlever till middag så småningom, med lök/vitlök/champinjoner i gräddig sås. Kokt potatis till. Kanske lingonsylt, hemgjord.

Har köpt mångfärgade post-it-lappar. Det är ju möjligt att de hjälper. Just nu är jag trött på de projekt jag har på gång/haft på gång – Kristina (fd Agnes) på Teneriffa, och Kristina och Håkan och demensen. Släktkrönikan ligger väldigt på is.

Dagens dopp i sjön var svalt och skönt, dessutom regnade det lätt. Nu efter middagen, kvart i sex, är det fortfarande molnigt, men uppehåll. Hos Karin i Danmark var det 14 grader både i luften och i vattnet, här var det ungefär detsamma i luften, i vattnet okänt. Förvaltaren på gården ville berätta vad det var för vattentemperatur i Addarn, men som väl var fungerade hans internetuppkoppling inte just då. Jag vill helst inte veta hur varmt/kallt det är, då kanske jag inte kommer i.

Vildsvinen har bökat upp gräsytorna runt gården i natt, igen. Det blir inga skogspromenader för min del, grisarna är lite för närgångna även om det mest är på natten.

Diskar och tar fram en ’utvald kalvstek’ ur frysen, att steka i slow cookern i morgon. Gäller bara att avsluta tillagningen när kalvsteken fortfarande är lätt rosa. Lärde jag mig av Stieg Trenter när jag jobbade med honom för länge sedan. Han dikterade sin deckare och jag skrev, på skrivmaskin. Dagens champinjonsås duger även i morgon, då kanske till ris och grönt. Eller de nyinlagda Västerås-gurkorna som jag inte hunnit testa ännu.

Betalningen för bok till Norge är reserverad på Paypal till i morgon. Krångel. Vill inte ha pengar på Paypal, vill inte använda det, men norrmannen betalade innan jag hann ge bankuppgifter.

Nu är jag trött på fantasyboken om Witcher, häxkarlen Geralt. Att läsa flera på raken blir utmattande. Kollar Joruns exempel på huvudkaraktärens perspektiv, jag/han/hon – har Mazettis bok Grabben i graven bredvid i bokhyllan – jag-perspektiv. Övriga exempel får jag kolla på biblioteket, Ranelid Tyst i klassen, Rowling Harry Potter och de vises sten, Anthony Marra och Definitionen av liv. De senare exempel på en allvetande berättare.

Berättelsen om Pi av Yann Martel trodde jag att jag hade, men har visst sålt den. Jag-perspektiv. Slutligen tredje person han/hon i boken Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren. Igen, var uppmärksam vid läsning, se vilket berättarperspektiv författaren använder.

Jag använder ’jag’, när jag vill åstadkomma närhet. Och ’hon’ när jag vill hålla distansen. Ibland surrar jag hit och dit och behöver gå igenom och kolla att jag använt samma perspektiv genom hela texten. Så är inte alltid fallet. Och dramaturgin är det också si och så med. Det är komplicerat det här med att åstadkomma ett läsvärt manus, oavsett genre. Någon pusseldeckare kommer jag aldrig att skriva, det är ungefär det enda jag vet just nu.

Vid dagens biblioteksbesök var min bok Free Spin i omloppshyllan borta. Och biblioteksboken stod fortfarande utställd på hyllan för biografier (vilket innebär att ingen lånat den).

Vad kan jag skriva om just nu, mitt i det här livet jag har nu? Vad bränner, vad är viktigare än annat? Har jag slocknat helt? Är jag ’nöjd’ för kanske första gången i livet, och är detta att vara nöjd detsamma som att vara utan passion, utan längtan, utan något som är så starkt att det gör ont?

Jag är definitivt inte nöjd med valresultatet – men det får mig inte att engagerat kasta mig in i politiken. Där finns inget som gör mig passionerad. Kan kanske skylla på min ålder, men jag är inte beredd att använda den tid jag har till att käbbla med politiker i diverse sammanhang.

Detsamma gäller klimatfrågorna – de är förfärligt viktiga och aktuella, men får mig inte att göra en aktiv insats. Jag begränsar mitt flygande till en ToR-resa per år till varmare Europa, jag sorterar sopor (även plasten också om det inte gör någon skillnad, vi lär sälja plastsopor till Afrika). Jag kör bil, men inte mera än ’nödvändigt’ – bor på landet med ett par mil till närmaste tätort och butiker. Och bibliotek. El använder jag så lite som möjligt, tvätt, varmvattenberedare, vattenkokare och spis/ugn. Antar att dator, skrivare, telefonladdning och eltandborste drar något. Duschar snabbt. Sätter inte på husets elelement innan jag måste. Och nu är fönstren tätare än de var. Senast lät jag håret självtorka.

Så, var bränner/brinner, vad återstår att skriva om? Förmodligen det jag bloggat om i olika form länge – åldrande, förändringar kroppsligt och kanske även mentalt, sinnligt, sorg, ensamhet, kort framtid. Saknad, ingen i sängen bredvid, ingens närhet, sex och värme, eller att reta sig på när så är. Ingen som lagar mat åt mig, eller häller upp ett glas vin och pratar med mig före middagen. Ingen annan som gör något, bara jag som gör det som ska göras. Och det är skittrist.

En tavla med kaffekokare och orange bakgrund, skapare Philippe Auriol, Paris; en röd kaffepanna från Kockums, numera för blomvatten och mosters kak-/brödburk med rådjur som dansar i en röd skog? Mortel t.v. och grytlappar t.h. på en ställning för spisringar – allt utom tavlan på ett uppfällbart bord från Ikea för länge sedan.

Torsdag, grå och kulen. Men mina fönster är kittade, de går att öppna (utom möjligen ett i sovrummet som fick en ny ’hasp’ som sitter väldigt hårt). Den gamla gick sönder. Spisen bråkar fortfarande med mig, behöver något som tänder veden direkt. Har ännu inga ljusstumpar, de brukar vara bra.

Känner mig fortfarande ’valbakis’. De blåbruna fick ytterligare mandat i Göteborg och kan därmed börja regera. Oklart hur.

Runt om i landet vaccinerar sig nu gamlingar som jag med en femte spruta. Från region Stockholm har ingen kallelse nått mig – ska kanske boka själv?

Skrivkursens tredje zoomlektion om dramaturgi, karaktärer, mål och hinder – med mera – gör inte mitt skrivande lättare… Snappade upp några goda råd – hitta ditt drama, använd post-it-lappar – en lapp för varje scen, en lapp för varje kapitel, ett dokument för varje scen och för varje kapitel. Ger överblick och möjlighet att sortera och flytta om. Lapparna gör det tydligt vad varje scen har för syfte – om inte syftet är tydligt, ta bort. Eller hitta syftet, vad scenen vill, så att handlingen drivs framåt. Gå in i din karaktär, din huvudperson – håll dig inte utanför. Läs din text högt, eller använd röstuppspelningen på datorn. Läs inte 100 sidor, men lite här och där för att få en känsla för flyt, eller avsaknad av flyt.

Sorterar manuset om Kristina, Håkan och demensen i kapitel till att börja med – och ser att  kapitlen är väldigt olika långa. Undrar hur jag tänkt, om…

Där tog skrivandet slut för dagen. Nu är det fredagsmorgon, kallt i köket (15 grader) och mulet utanför fönstren. Dimma i natt.

Ska snart klä på mig efter frukosten, och åka in till Norrtälje, biblioteket, handla och slänga sorterade sopor. De övriga soporna togs omhand igår, efter att någon av de hjälpsamma ’killarna’ på gården dragit ut mina tunnor till grindhålet. Jag kom ihåg det tidigt på morgonen, men då stod de redan där de skulle. En liten vardagsglädje.

Borde tvätta fönster nu när de går att öppna. Det behövs, länge sedan sist.

Än står pelargonerna kvar ute på altanen, men kanske är det snart dags att ta in dem. Jag vet aldrig hur jag ska övervintra pelargoner. Brukar ställa dem svalt och så mörkt jag kan hitta. Det blir då källaren, med osäkerhet kring hur kallt det blir därnere. Ibland överlever någon, ibland inte. Prövade ett år med att hänga plantorna upp och ner, vilket jag läst någonstans att man skulle. Det gick inte så bra.

Lyssnar nu till en gammal musiklista, med Rod Stewart Sailing som första inslag… Och jag inser igen att jag inte kan skriva till ord som fångar mig i stället för att mina egna gör det. Cohen´s Dance me to the death of love är bara ett exempel – finns förmodligen också på den här listan.

Nu tar jag ett glas vitt vin efter att ha ätit kycklingklubbor och klyftpotatis, något som varken var lunch eller middag. Mitt emellan, klockan är nu snart halv fyra på söndagseftermiddagen. Nästa låt börjar med Mikael Wiehes ord om Björn Afzelius sjukdom, 1987. Den sången kom därifrån. ’Mot fjärran oceaner, mot fjärran fågelsång…. Har vi färdats med varann’. Det hade de, ’du är med mig vart jag går, genom månader och år – du är med mig alla dar, du är den jag skulle va’.

Vem är med mig vart jag går? Vem är med mig alla dar, genom månader och år? Ingen jag hittills mött, ni är alla bara delvis här, bara delvis med mig. Döda eller levande. Jag är knappt med mig heller, inte alltid, inte alla dar.

Så babblar en engelsk röst om någon som jag ännu inte vet vem – det visade sig vara Julio Iglesias – varför i hela världen? – men där var han. Visste inte innan jag kollat. Han kan lätt utgå, idag. Nu får jag lyssna tills nästa kommer… Under tiden tycker jag mycket om Carl-Göran Ekerwalds Kom, madame, fru. Läsning.

Påminner mig att vänner såg Tom Jones i Stockholm tidigare i höst – och tyckte mycket om hans föreställning. Har inte lyssnat på honom på mycket länge, kanske har han blivit hörvärd, till skillnad från Iglesias. Min uppfattning.

Nu kommer Yesterday when I was young, det är inte Aznavour som sjunger, utan Willie Nelson. Tycker mycket om hans röst och person, han pratar med mig. Kan knyta an till temat också. ’The games of love I played’… The time has come for me to pay for yesterday.’

Nu Josefin Nilsson och Totta Näslund. Alltid inom mig. Tack.

Eric Clapton River of tears, ja, den fanns på listan, är inte säker på att den ska finnas kvar. Fast kanske, det är nog samma sorts egenterapi som jag ägnat mig åt, efter förlusten av son och mannen min – och eget liv, innan jag tog och fick livet tillbaka. Clapton´s musik kan tas bort, den har gjort sitt här

Bruce Springsteen´s Letter to you. Okej. Inte så mycket mer i mitt nuvarande jag. Duger. Och jag lyssnar färdigt.

Willie Nelson´s  Help me make it through the night. En bön att lyssna till, en önskan att hoppas få bli verklighet. Somehow.

Celine Dion och Barbra Streisand nästa inlägg i listan – how come? Kan utgå direkt. Låter obegripligt illa i mina öron.

Föredrar Monica Zetterlunds Trubbel, hundra gånger om.

Någon gång gillade jag alla musikstycken i den här listan, nu gör jag det inte längre. Spännande att inse.

Och Roffe Wikströms Jag har hört om en stad ovan molnen och all hans övriga musik har jag alltid med mig. Liksom Elisabeth Hermodssons tonsatta dikter, Disa Nilssons visor är ett exempel.

Här är min gamla lista slut.

Eftermiddag den 7 september 2022 – jag har slagits med vedspisen ett par timmar. Metaforiskt. Försöker få den att brinna utan att ryka in – eldar i det där som jag inte vet vad det heter bredvid eldningsluckan, går jättefint – hjälper inte. Fortfarande ryker spisen in. Och jag vet att veden är torr. Torrare finns inte.

Antingen är det som förrförra året när sotarna sa att det var något fel i rökgången. Eller så ljög sotarna i år när de sa att spisen är okej. När jag får tag på förvaltaren på gården ska han få tända spisen.

Öppnar fönster och dörrar för att släppa ut röken. Just nu är det inte kallt, solen lyser och molnen har försvunnit. Liksom badlusten, bad i morgon i stället. Läser Witcher Elddopet av Andrzei Sapkowski, har sett film på Netflix och gillar Geralt, häxkarlen.  Försöker nu orientera mig bland alla karaktärer och namn och varför vem krigar mot vem.

Har under dagen tittat på mina texter om Kristina (fd Agnes) och om Kristina och Håkan och demensen. Finns en del att göra, en del att stryka och en del att lägga till. Inser att jag har en hel del att ta av i alla dokument som gömmer sig på datorn.

Känns fortfarande bra med skrivkursen med Jorun Modén. Tycker om hennes mjuka sätt med oss ängsliga, hennes påpekanden att hon visserligen kan bidra med tips och erfarenheter, men att det ändå till slut är författaren som bestämmer vad som är ’rätt’. Och jag gillar mina kamrater i skrivandet. Har gjort en Guillou-övning idag, dvs skriva i 10 minuter utan att veta vad eller varför.

Jag går en sväng i huset, dammar av färgfotot av mormor och morfar – kanske är det en födelsedag, eftersom morfar håller i något och det är blommor runt omkring dem. Ledsen att det är ett färgfoto, ett svartvitt hade gjort deras leenden lättare att se. Kanske log de på uppmaning av någon, kanske log de för att de ville le.

Spisen fortsätter konstra. Jag fortsätter försöka, och vädra. Klockan är halv fem, jag ska fundera på vad jag ska äta till middag. Och bocka av den bok jag just fått betalt för på Bokbörsen.