beskrivarblogg

Söndag 27 mars 2022 – Mats fyller år annanstans, bortom nära.

55 år sedan han föddes på Allmänna BB i Stockholm, nära Stadion, där också hans bröder föddes. Idag vill jag glädjas åt goda minnen. Jag tänker på hans dotter, mitt barnbarn som nu är vuxen. Hon förlorade sin pappa alldeles för tidigt, men jag tror och hoppas att hon också gläds åt honom, ofta.

Vi var många som gladdes åt hans födelse – och många som sörjde honom när han dog, den 12 maj 2014.

Här i La Caleta är tvätten jag hängde igår plaskvåt. Det har tydligen regnat rejält under natten, och fortsätter så. Ingen mera tvätt idag alltså, ingen promenad heller, åtminstone inte just nu. I stället en lång frukost och klockan är väl någonting, vet inte riktigt vad. Tio minuter över tio, här. Även där?

Onsdag 23 mars 2022 – läser om en bloggtext jag skrev för ett år sedan, Jag hann bli för gammal. Det jag skrev då är värre idag, och jo, jag har fyllt år också. Men det är inte det jag tänker på – världen idag är så otäckt en annan än för bara ett år sedan.

”Skaffa dig ett större bekymmer” brukar anges som ett sätt att angripa sina problem – och nu har vi det. Kriget i Ukraina, där Putin snart verkar ha målat in sig i ett farligt hörn, är ett ”större bekymmer”. Värre än pandemi och bensin-/dieselpriser som vi i Sverige gnyr över.

Den gamla mannen som nyss tappade hatten i blåsten utanför Padules gick raskt förbi min bänk vid havet. Jag åt en tårtbit (choklad) och drack en cortado, gick tillbaka till lilla affären där jag handlat vatten, grädde, yoghurt och purjolök för att se om jag glömt solglasögonen där. Det hade jag inte, när jag sedan satt på bänken såg jag efter i ryggsäcken – där låg de…

Kort komihåg.

I morgon skrivrum (om min teknik fungerar) och klockan 14 kommer Alex för att se på lägenheten, jag kan släppa in honom via telefonen i köket. Den blå knappen. Frankk svarade snabbt på frågan, den här gången.

En av kvinnorna som sopar gatorna satt på huk och petade bort grönskan mellan stenarna i trottoaren, det fejas inför ankommande turister. Hon hade sällskap av en svartvit katt.

Har nu lagat min kyckling, inte som hemma, men god tror jag, ska bara koka lite pasta till senare i eftermiddag. När jag kollade i rispaketet rörde sig små saker där… Klockan är bara två och solen lyser, även om ”vädret” nu säger ”övervägande moln”, i morse ”lätt regn” – inte pålitligt, bättre att titta ut.

2 450 steg, nätt två km. Får inte hörlurarna att fungera. Men nu kan jag lyssna till Totta Näslund och Josefin Nilsson på Youtube, och har ljud på Netflix – men jag vet inte varför.

De sjunger om att ”du är alltid inom mig” – jag har ingen inom mig numera. Totta Näslund påminner mig om att det är möjligt att skälva av förväntan – ”minns första gången hur du skalv av förväntan” – har jag bara gjort i en mans sällskap – och vi hade aldrig sex. Har inte någon kontakt nu, men han fanns för mig under flera år – även om vi bara sågs en gång om året i Kalifornien. En oförglömlig gång längre än en vecka, med bilresa i Napa Valley. Och kyska nätter, bredvid varandra.

På Youtube hamnade jag i en gammal spellista, med Björn Skifs sång ”håll mitt hjärta” – som spelades vid Mats begravning. Mats födelsedag är på söndag, han finns med mig så gott som varje dag. Lyssnar nu till Esbjörn Svensson, och är omgiven av döda älskade människor – tacksam för musiken de skapat, och goda minnen av vår son och av hans pappa. Nu Mando Diao en stund, Strövtåg i hembygden. Och så får jag gå och koka den där pastan, innan jag fastnar i saknaden.

”Yesterday when I was young”, sung by Willie Nelson (originalet Charles Aznavour). ”Help me make it through the night” – these songs are a bit too true these days. Rod Stewart´s ”Sailing” – is not, though I long to sail again, not as skipper, but to be on the sea and sleep again in a boat, rocked by the waves.

Men det var nyss, när jag var ung. Melankoliska tankar och minnen, musik är kraftfullt. Är glad att hörlurarna fungerar just nu, men vore ju fint om det gör det i morgon också, under skrivrummet. Vi behöver kunna prata med varandra.

Tisdag 22 mars 2022 – kör en tvättmaskin. Kriget fortsätter.

Har fönstret öppet, lite moln på himlen och det känns svalt i vinden som smiter in. Ska strax gå ner till havet, i shorts. Kanske går jag fort hem och byter till något varmare. Tog en kort promenad och köpte apelsiner av farbrorn med hemleveranser av frukt och grönsaker. Lite svalt om benen. Gick ändå ett par kilometer. Nu hemma i soffan igen.

Ska strax kolla om tvätten är klar. Det var den. Så då kan jag gå till Alteza och handla mjölk, juice och någon middagsmat.

Totalt 5 800 steg idag, drygt fyra km. Har tagit ner tvätten. Läst Storytel-bok om konserverad änka (bra) och slöat med kvällstidningar, Rapport och Facebook. Nu vet jag inte vad jag ska göra resten av eftermiddagen och kvällen. Har ätit xxxlevermousse (minns inte vad det var för sort, tror inte gås, inte dyrt nog) och cornichoner, oliver och grönmögelost. Druckit en DM till, tog en cortado på krogen i kvarteret här intill, satt ute i solen.

Solen skiner, bara mycket lätta moln på himlen.

I morgon ska jag laga kyckling, ris och curry – men hittar varken mjöl (som jag känner igen) eller grädde i butiken. Mjölet kan jag hoppa över, men en skvätt grädde vore inte fel. Curry har jag, kyckling och buljong också, ris (även om det är rundare än jag är van vid). Längtar efter lite av min vanliga mat, längtar efter en semla, svenska räkor, ostron. Och Falu rutbröd, det ska få följa med nästa gång. Funderade lite på Portugal som mål nästa gång, men språket där är ännu mera okänt för mig. Södra Frankrike, kan längta efter franskt bagarbakat bröd, som kanske fortfarande finns. Eller har de också fallit offer för ”bake-off”?

Skänkt 100 kr till MS-forskning. Kollat börsen och är nöjd med utvecklingen, betydligt bättre än för en vecka sedan. Fortfarande tämligen obegripliga (för mig) svängningar.

Idag har jag en vecka kvar här i La Caleta. Nästa tisdag åker jag in till vännerna i Puerto och stannar där till lördagen och flyget hem.

Klockan är kvart över fem. Byter till skärmglasögonen – att det ska vara så svårt att komma ihåg.

Såg en mås fånga en fisk i ”min pöl” idag. Och duvorna som kuttrade med varandra häromdagen var där idag också, det är vår. Ett par paragliders, några surfare och flera solbadande (i bikinis som nästan inte märktes) på trädäcken. Jag satt prudentligt i shorts och T-tröja på en bänk, lättare att komma både dit och därifrån.

Måndag 21 mars 2022 – har just sett intervju med Nick Hornby på SVTplay, fint utfrågad av Babels Jessica Gedin. Hon var respektingivande påläst. Hörlurarna fungerar, ansluter som de ska – men inte på Netflix, förstår förstås (knepig ordsammanställning) inte varför.

Gick 3 000 steg idag, drygt två kilometer. Får duga, solen som lyste i morse gömde sig i molnen. Det blev lite för svalt för mig i short och T-tröja.

Har idag blivit kontaktad av journalist för podden ”Dubbelliv”, apropå min bok Free Spin. Vill jag vara med och kort berätta min historia om nätspelandet och konsekvenserna, kanske tillsammans med någon ”närstående” som kan ge sin syn på det hela?

Vet inget om den här eller andra poddar – och inser att det inte direkt är smickrande att bli tillfrågad… Men, ett dubbelliv var det onekligen – såg normalt ut om dagarna, och var ångestfyllt om nätterna. Tills det kraschade när mannen min friade – vilket mitt i eländet faktiskt kändes som en lättnad. Trots konsekvenserna.

Nåja, mitt spelmissbruk är historia idag – och kanske kan min historia skrämma någon ungdom från att börja eller fortsätta spela på internetcasinon. Jag är rädd att många fastnar fortfarande – som jag gjorde. En skillnad är kanske att jag var gammal, de som spelar nu är förmodligen unga människor som borde ha ett långt liv framför sig. Eller ett liv som de väljer att avsluta i förtid.

Livet som spelmissbrukare är aldrig avundsvärt – men det är värre för de unga än för gamla människor som jag.

Och jag kom i gång med att skriva, det hade jag kanske aldrig vågat annars. Även om modet sviktar tämligen ofta.

Journalisten och jag ska pratas vid igen när jag väl är hemma i Sverige.

Nick Hornby lägger pussel – i mellanrummen mellan orden och meningarna i det han skriver. Och han menade att tusen ord om dagen är bra jobbat – men påpekade också att det inte skulle ta mera än kanske en kvart att skriva av tusen ord ur en text.

Pusslandet var det närmaste han kommer att ”inte göra någonting”, det engagerar andra delar av hjärnan än skrivandet. Och det behövs för att hans karaktärer ska växa fram, inte yviga och dramatiska, mera ganska återhållsamma i sina göranden och låtanden, vilket till slut ger läsaren en tydligare bild av karaktären i fråga. Gäller inte bara huvudpersonerna, lika mycket de runt omkring.

Dickens bifigurer är fenomenalt välskildrade, och tydliga för läsaren – något jag inte förstått, måste kanske läsa om någon Dickens. Har ju några i bokhyllan därhemma. Tror både översatta och på engelska.

Han ägnar inte sin begränsade tid för läsning åt att läsa om sina egna böcker. Finurligt tycker jag, som inte heller läst om min hittills enda bok. (Försökte lyssna, men stod inte ut.)

Hans senaste bok som strax kommer på svenska, handlar om en yngre färgad man med arbetarbakgrund, och en medelklasskvinna som är äldre än mannen. Hornby tror sig ha insett att det största hindret för en relation är att de inblandade är från olika generationer. Si eller så, antar jag. Ålder, mera än klass (som i England är större än i Sverige), mera än ras, mera än ekonomiska skillnader.

Kanske har han rätt – eller gäller det enbart när det är kvinnan som är äldre? Som i hans senaste bok Precis som du, Forum, om ett par dagar.

Jag gick förbi brevbäraren när jag gick ut. Noterade att min hyresvärds brevlåda är fullproppad med kuvert, den har inte tömts på länge – kanske inte sedan i december, när jag flyttade in? Hoppas min därhemma inte ser likadan ut. Gårdens förvaltare har lovat tömma.

Nu är jag inne i samma procedur här som innan jag åkte hemifrån – tömmer skåpen på allt ätbart, lämnar bara sådant som står sig, med datum långt fram. Det betyder bland annat att det får bli pasta ett par gånger till, att en burk konserverad grön sparris, tonfisk på burk och riven ost ska passa in någonstans. Kikärterna på burk får stå kvar, liksom kryddor och senap, ketchup, olja, vinäger, diskmedel och toa- respektive hushållspapper. Tvålarna i flytande form får stå i köket och i badrummet, babyschampot likaså, och rengöringsmedlen som stod där när jag kom. Slänger den använda golvmoppen, har köpt en ny att lämna kvar. Och halkmattan får näste ”man” glädjas åt (eller åtminstone slippa bryta benen av sig i det hala badkaret).

Får försöka dra fram kylen för att kunna frosta av, men det får vänta till sista dagen. Liksom tvätten av det sista, som väl får torka i lägenheten.

Inte blev skrivandet idag några tusen ord, och inte har jag något pussel eller något pågående viktigt manus att fylla med ord. Bara Agnes berättelse, och hon får faktiskt finna sig i att vänta. På vad är oklart.

Lördag 19 mars 2022 – pratar med syrran som sitter ute i den lilla lekparken vid huset och har sällskap av barn och barnbarn. Vackert väder, men lite blåsigt i Uppsala idag, och son och sonhustru är på väg ut till landet, strålande sol även på Värmdö.

Inte här dock, disigt och blåsigt när jag tittar ut genom fönstret.

Tog bussen till AlCampo och knallade runt, blev trött i fötterna, handlade bland annat klädnypor i trä på The Flying Tiger Copenhagen, och mat i jättelivsbutiken. Åt Tequeños (rostade brödsnurror med ost inuti) och björnbärsmarmelad, en öl till. Google översätter tequeños med tequeños…

Hittade idag den busshållplats jag inte hittade förra gången. Efter ett par timmar blev det bussen hem, förra gången dyr taxi till Icod och buss därifrån. Det är något med sådana här mastodontköpcentra som gör att jag totalt tappar mitt lokalsinne, förutom att jag blir utmattad. Hemma i soffan när klockan är sex.

Tror mig ha återgått till Google Chrome, vill inte styras av Microsoft hit och dit. Tagit bort Babylon och Bing med mera, som plötsligt var där i stället för mitt gamla vanliga Google Chrome.

Har regnat lite smått mest hela dagen, märkte inte mycket av det. Men grått är det. Trots bussfärden blev det drygt 6 400 steg idag, på hårda golv de flesta. Nästan fem km. Bra nog.

Halv sju, är inte det minsta hungrig. Hade tänkt resten av musslorna som soppa idag, med ett par remsor tagliatelle i – men nej, om den verkar okej i morgon får det bli då. Köpte en förpackning med små sushibitar med lax, har xxx kvar (kommer just nu inte på ordet), ingen soja men det går nog ändå.

Jag såg de där fula gulorangea blommorna i rabatter här och där och kom inte på vad de heter heller – förrän efter en stund. Tagetes. Nu tog det en stund igen, men så dök ordet ”wasabi” upp. Någonstans finns allt det glömda, även om de borttappade orden blir fler och oftare.

Får nog bli några småbitar sushi och wasabi så småningom, eller inget.

Kriget fortsätter.

Är glad att jag inte längre bor i Sundbyberg, med det kaos som flyktingtillströmningen skapar utanför Migrationsverket. Hoppas alla – ukrainare och alla de andra – får den hjälp de behöver och har rätt till. Och att de som köar inte smittar varandra med covid av någon sort. Att vi slutar göra skillnad på asylsökande beroende på varifrån de kommer. Det är inte bara moderater och sverigedemokrater som ägnar sig åt sådant, myndighetssverige har också tillämpat konstigheter gentemot asylsökande och flyktingar.

Och så har Putin talat till folket – enorma människomassor som hyllade honom i hans extremt dyra kläder. Vad ska de tro och förstå av det som pågår? Desinformationen är kraftfull, de vill inte tro honom om ont, men någonstans börjar väl ändå konsekvenserna av hans krig att också påverka vanliga människors liv. Inte bara de som förlorar familjemedlemmar i kriget.

Jag sitter här i förmodad trygghet, långt ifrån krigets fasor. Undviker dessutom så gott jag kan alla reportage och bilder från Ukraina – jag rymmer dem inte. Kan bara värja mig, hålla mig undan. Och ändå inte. Kriget pågår, det finns ju. Kan jag göra någonting, annat än skänka en slant efter förmåga. Kan jag göra mera? Annat? Tror och hoppas innerligt att de antikrigsröster som ändå finns i Ryssland vågar och förmår fortsätta protestera.

Det kräver mod att protestera där. Är lättare här – det kostar inte lika mycket.

Det visade sig att en påse med sojasås låg i förpackningen med sushi. Kvällen är räddad, wasabin går raka vägen upp i hjärnan och städar kanske lite där. De här sushibitarna är också alldeles lagom små.

Det börjar skymma, kvart över sju. Har tänt mina värmeljus på bordet, snart är det dags för lampa.

Nu försöker jag inse att jag snart ska åka hem igen. Har köpt torkad spansk korv, klädnypor som sagt, torkade russin som är mera likt korinter än jag hittar hemma på Ica. Någon billigare gin vågar jag mig inte på att forsla hem, all sprit är i glasflaskor… Min dra-matenvagn är överlämnad till vännerna i Puerto, att göra vad de vill med.

17 mars 2022 – torsdag, halvmulet, ”lätt regn” säger vädret. Tvätten på taket mittöver talar om för mig att det blåser kraftigt även idag.

Morgonens omvärldstitt är avklarad. Kriget fortsätter.

Har bäddat rent och satt på en tvättmaskin. Dammat och torkat. Går ut till havet en stund och sitter på ”min” bänk i blåsten, parkan knäppt ända upp. Havet är våldsamt i långa fräsande vågor. Duvflockarna blåser omkring på himlen. Flera måsar än vanligt far runt och spanar när det är sån här vind. Handlar apelsiner och persilja (till musselsoppan i kväll) i lilla butiken. Går hem.

2 800 steg är mer än ingenting. Två km. Fika? När jag kollat tvättmaskinen. Som inte var klar. Kvart över tolv hänger tvätten på tork. Än regnar det inte.

Och plötsligt kan jag logga in på internet via routern – som före 1 mars… Något har rättats till, och värden säger sig villig att betala tillbaka 30 Euro (av de 50 jag betalt) – har kostat mig 293 kronor extra, så jag är nöjd.

Onsdag 16 mars 2022 – frukosten är nästan klar när klockan är nio, bara frukt och kallnande te kvar. Har snabbkollat internet, ingen egen uppkoppling via routern än så länge… Stänger av den en stund och sätter på den igen. Routern lyser blå, men jag kan fortfarande inte ansluta. Och routern kommer inte upp bland tillgängliga nätverk.

Dagens apelsin var oväntat sur, och saftig. Tror det var den första som inte varit söt och saftig. Diskar.

Molnigt även idag, regn utlovas tidig eftermiddag. 18 grader och blåsigt, klädnyporna på tvättstrecket dansar i vinden. Ingen verkar tro på att torka någon tvätt idag.

Nu ska jag klä på mig och gå ut, och hoppas regnet väntar till efter lunch. Det blev nästan 3 km eller 3 700  steg i kraftig blåst, två äldre herrar fick hålla i hatten, efter att respektive hatt blåst iväg. En liten spov (?) flög över stenarna i vattenkanten.  Har aldrig sett en sån liten en, men stilen var helt klart spovig.

Gick förbi det jag kallat ”övergivna byggplatsen” – där håller nu ett litet hus på att resas. Och på ”arenan” gick det inte att sitta, vinden var för stark. Men jag roades av det någon skrivit med stora bokstäver – XO TE QUIERO PERO MA TRANQUILIDAD No 1…

Tillbaka hemma nu med en kopp kaffe på bordet, har tagit fram djupfrysta musslor till middag. Ännu inget regn.

Inte visste Agnes varför hon drog iväg till Teneriffa. Hon visste bara att hon inte ville ha en vinter till i det dåligt isolerade och kalla hus hon hyrde utanför Norrtälje. Där hade hon hamnat när hon inte hade någon annanstans att bo, efter kraschen med sambon på grund av hennes spelmissbruk. Och tack vare den nu döde sonens vänskap med ägarna till den stora gården, där ett av husen fungerade som sonens ”jaktstuga”.

Nu är nu. Sonen är död sedan snart åtta år och ”mannen hennes” också, liksom ex-maken som behövde henne de sista åren i livet. Nu är hon fri. Hon är ensam om att fatta sina beslut i livet. Hon kan göra det hon tror att hon vill.

Så hon for till Teneriffa, i drygt tre månader. Över den värsta vintern därhemma, tills våren börjar komma, i april. Nu ska hon snart åkte hem igen.

Vad har hennes månader i Spanien gett henne, vad har hon lärt sig om sig själv och att leva?

Hon har fyllt åttio år medan hon varit här, hon har haft julafton och nyår alldeles ensam. Lite konstigt var det nog, men inte någon stor saknad. Mest är hon förundrad över att hon faktiskt nu är åttio år – det är svårt att förstå. Medan hon skriver far en liten bananfluga omkring och får henne att tappa den lilla koncentration hon har. För hon är virrig, hon vet inte riktigt vad hon håller på med.

Även om klockan bara är sju på kvällen har hon ställt in ett glas med vatten vid sängen. Och borstat tänderna. Snart ska hon gå till sängs, om hon har tur drömmer hon något trevligt, om inte så är det som för det mesta. Hon kommer antagligen att vakna någon gång mellan två och fyra, ha svårt att somna om – men göra det och drömma något hon inte kommer ihåg när hon låter sig vakna och så småningom stiga upp. Ibland vill hon inte, men hon noterar att oviljan inte är lika stark här som hemma.

Här är det lättare att uppfatta det som är fint med att leva, goda apelsiner och bananer till frukost, gott te (tack Nina, också för tehållarna) och bröd – som för det mesta är lika trist som butiksbakat därhemma. Bara SuperDino har haft riktigt gott bröd. Hon saknar bagarna i Frankrike, i Juan les Pins. Här är solen och den blå himlen, och framför allt havet. Alltid havet, snällt, våldsamt, skrämmande, lekfullt. Havet.

Och hon försöker omfatta sanningen i att hon nog kan åka iväg ännu någon gång – helst flera, men inte många. Av ekonomiska skäl, och av åldersmässiga – hur mycket kan en åttioårig kvinna tro sig om att orka? (En hel del, so far.)

Fortfarande förstår hon nog inte hur gammal hon är, och hur trött hon därmed kanske borde vara. Eller hur privilegierad hon är som faktiskt ännu är frisk, trots att hon gillar Dry Martinis alldeles för mycket. Hon vill inte ge upp dem, om hon inte måste – och än ser hon inga tecken på att hon måste. Skulle vara problemet med att hitta torr vermouth här på Teneriffa då, men hon har hittat ett ställe i Puerto och ett i Santa Cruz. Med dugliga ersättningar.

Och det regnar, och regnar. På sitt sätt en skön omväxling till all sol. När hon befinner sig inomhus. Just nu blir jag trött på att skriva ”hon” när det handlar om ”mig, och jag”. Den där balansgången är knepig, och ofta missar hon/jag vem som skriver, vem som berättar. Läsaren får förstå ändå.

Just nu tror jag nästan att fönstren ska bli rena, utan putsande. Regnet sköljer över rutorna, himlen lurar utanför med moln som är allt ifrån grå till rosa. Vackert. Och jag är inne i värmen, slipper bli blöt, behöver inte heller dö i ett jävla krig österut från Sverige, i Ukraina.

Måndagens tomma dokument 14 mars 2022 – slöar i soffan, försöker komma på något att skriva, gör det inte. Skriver visst ändå, som så ofta. Bara för att jag gillar att mina fingrar fortfarande för det mesta hittar rätt och det går fort, men hjärnan hänger inte med. Den kommer inte med några kreativa idéer, eller oanvända uppslag.

Häxor – kan det leda nånvart? Känner jag några, svar nej. Inga feer heller, inte veterligt i alla fall. Och alla svenska så kallade häxor som brändes på bål vill jag inte bidra till, och kan inte, är inte tillräckligt historiskt bildad. En mörk period i Sverige, har fått för mig att vi var värst i Europa med häxbrännande, även om England säkert också gjorde sitt. Och katolska länder… Kanske har jag fel för mig.

Idag krigar ryssar mot ukrainare, sjukhus bombas, människor dör i ett för alla utom Putin meningslöst krig. Och naturligtvis kan han inte sluta det han påbörjat, han måste ”vinna”. Hans desinformerade landsmän håller fortfarande på honom, även om många arresteras för demonstrationer mot kriget.

Amanda Dreber – ett konstigt efternamn. Har fortfarande inte kläm på vad hon vill, men hon dök upp i drömsömnen för någon morgon sedan.

Agnes Ingrid Cecilia – kom igen!

En yorkshireterrier utan bakben (möjligen med skadade bakben, ser inte), men med en liten vagn som gör att hunden kan förflytta sig – tillsammans med kompisen som har fyra ben, och husse och matte och två personer till. Vet inte om jag ska vara glad för hundens skull, eller inte.

Så fort jag sätter mig vid datorn kommer jag på saker jag vill kolla eller googla… Än har värden inte hörts av. Är redan uppe i extrakostnader om 200 kronor för internet. Det lär bli mera innan jag är hemma.

Inser att jag tjatar, om icke-internet, kostnader hit och dit, klent skrivande, mat och dryck. (Vatten och yoghurt nyss.) Sätter mig upp i soffan, med rakare rygg så att magen inte känns så hopklämd och stor. Kuddar bakom ryggen.

Idag hade jag min nya parka på mig, och den satt inte i vägen. Om jag överraskats av en regnskur hade den varit bra, med ryggsäcken på magen under jackan, som sägs vara vattentät. Nu slapp jag detta.

Har ätit bacon, bröd och ägg till middag när klockan snart är fem, är mätt. Och har läst fjompig engelsk bok om debutanter i London på Storytel, om adel och andra… Nu laddas telefonen och jag kan inte gå in på internet därmed, ingen idé att kolla andra mera läsvärda böcker. Routern är rödblinkande igen.

När jag var ute och det nästan regnade såg jag blommor överallt som dragit åt sig av regnet och slagit ut. Börjar nästan förstå att ingen har behov av blommor inomhus, när de finns därute – för jag har undrat över att det inte går att köpa blommor någonstans här i La Caleta. I Puerto finns blombutiker, inte här. På Alteza här bara de hemska färgade onaturliga som också finns i Sverige, till helgerna.

I en skål på bänken har jag fyra gröna bananer – de verkar inte vilja mogna. Känns stenhårda och träiga när jag klämmer på dem. Som tur är har jag andra i en annan skål, köpta lite lagom ankomna, men mognar som de ska – och är goda. De andra åker nog i soporna i morgon. Den sista avocadon är förmodligen alltför välmogen för att vara god, det visar sig i morgon bitti, till frukosten.

Vad var det jag sa – om mat etcetera och tjatighet… Dryck just nu en Dry Martini, eller en duglig efterapning i vinglas och med italiensk martini, extra dry som ersättning för den Marezzo jag ska ha med mig utomlands nästa gång. Har inget vin.

Tomt lördag 12 mars 2022 – och där tog orden slut. Eftersom mobilen laddas och jag därmed inte kan läsa någon bok offline, så återstår endast att skriva. Har redan varit ute två gånger idag, gått fyra kilometer sammanlagt – det får räcka.

Fluffiga sommarmoln på himlen. Väldigt blått däremellan, och varmt.

Några erotiska drömmar hade jag inte i natt. Inga drömmar som jag minns över huvud taget. Sov gott, vaknade som vanligt vid fyratiden och tog en stund på mig att somna om. Uppe vid åtta. Nu är klockan fyra på eftermiddagen. Den irriterande icke-fungerande routern blinkar ständigt rött. Stänger ändå inte av den OM värden får för sig att göra det jag bett honom om, kolla det hela.

Vännen i Österåker, Sörmland undrar hur jag mår och om jag fått ut det jag ville av den här resan. Eftersom jag inte visste vad jag ville i detalj är frågan svår att svara på – mår gör jag, bra, och säkert bättre än mitt i en försiktig vårvinter nu hemma i Sverige, efter snö och kyla. Det har jag sluppit och det ville jag slippa.

Det har varit knepigare än jag trodde med språket, och därmed kommunikation med människor här. Min spanska och deras engelska är ungefär lika dåliga. Ändå märker jag hur spanskan kryper in i mig, jag kommer ihåg och förstår ord som jag inte visste att jag kunde. Att läsa. Talad spanska här är alldeles för snabb.

Om livsmedel är billigare här än i Sverige vet jag knappt. Gambas, stora räkor från Sydamerika, kostar 10 Euro per kg. Fläskkotletter 6 Euro per kg. Ett litet bröd nätt 1 Euro. En timmes massage är klart billigare, 35 Euro, och en klippning (om än väl försiktig) till samma kostnad är ungefär vad jag betalar för billig (och bättre) hårvård hemma. Pedikyr och fotmassage också 35 Euro för en timme, billigare.

Vin av hyfsad kvalitet lägre pris i livsmedelsbutikerna, dito gin och whisky, trots att det är importerat. Torr vermouth är nästan omöjlig att få tag på.

Frukt, och framför allt avocados, klart billigare och bättre. En cortado (litet glas kaffe) kostar 1 Euro på de flesta ställen. Kycklingen jag beställt till i morgon, med aioli, kostar 3.50 Euro för en halva.

Danska skrivböcker, svarta, fina, lägre pris på Flying Tiger i AlCampo i Vera längs vägen in till Puerto – stort (och jobbigt för den som är som jag och inte gillar sånt) köpcentrum. Där finns det mesta, också ”patas locas” vilket visade sig vara en jätteportion med pommes frites och lite hackad ”skinka” och ost. Inte det bästa jag beställt utan att veta riktigt vad jag gjorde… tacka vet jag ”arepas”, grillat majsbröd med varierande fyllning.

Det här skrev jag eftersom jag inte kom på något annat.

Nu är det bara ett par veckor kvar av det här äventyret. Det ska bli skönt att komma hem, även om det är till skitdyr bensin och krigsoro, annonser om vevradioapparater och stormkök överallt, slut på fiskbullarna i butikerna, och slut på andra konserver… Undrar hur det är med toapapperet den här vändan?

Funderar också på vart jag vill åka nästa gång, för att jag åter ska iväg och slippa vinter etc är jag övertygad om. Om Teneriffa igen, så kanske Punta Brava i Puerto i stället för så här långt ut på landsbygden som La Caleta. Jag lär mig. Svårt att hitta balansen mellan mitt behov av lugn och ensamhet och det parallella behovet av att åtminstone se andra människor och ibland prata med dem.

Ska kanske höra med vännen om hans lägenhet i Juan les Pins är ledig någon period. Min franska är bättre än min spanska. Nu när jag kommit på att det är möjligt för mig att betala två hyror (om inte min värd därhemma kräver mig på hundratusentals kronor för el, vilket är en konstant oro).

Väderrapporten för i morgon är ”övervägande molnigt”, måndag-onsdag regn…