beskrivarblogg

17 mars 2022 – torsdag, halvmulet, ”lätt regn” säger vädret. Tvätten på taket mittöver talar om för mig att det blåser kraftigt även idag.

Morgonens omvärldstitt är avklarad. Kriget fortsätter.

Har bäddat rent och satt på en tvättmaskin. Dammat och torkat. Går ut till havet en stund och sitter på ”min” bänk i blåsten, parkan knäppt ända upp. Havet är våldsamt i långa fräsande vågor. Duvflockarna blåser omkring på himlen. Flera måsar än vanligt far runt och spanar när det är sån här vind. Handlar apelsiner och persilja (till musselsoppan i kväll) i lilla butiken. Går hem.

2 800 steg är mer än ingenting. Två km. Fika? När jag kollat tvättmaskinen. Som inte var klar. Kvart över tolv hänger tvätten på tork. Än regnar det inte.

Och plötsligt kan jag logga in på internet via routern – som före 1 mars… Något har rättats till, och värden säger sig villig att betala tillbaka 30 Euro (av de 50 jag betalt) – har kostat mig 293 kronor extra, så jag är nöjd.

Onsdag 16 mars 2022 – frukosten är nästan klar när klockan är nio, bara frukt och kallnande te kvar. Har snabbkollat internet, ingen egen uppkoppling via routern än så länge… Stänger av den en stund och sätter på den igen. Routern lyser blå, men jag kan fortfarande inte ansluta. Och routern kommer inte upp bland tillgängliga nätverk.

Dagens apelsin var oväntat sur, och saftig. Tror det var den första som inte varit söt och saftig. Diskar.

Molnigt även idag, regn utlovas tidig eftermiddag. 18 grader och blåsigt, klädnyporna på tvättstrecket dansar i vinden. Ingen verkar tro på att torka någon tvätt idag.

Nu ska jag klä på mig och gå ut, och hoppas regnet väntar till efter lunch. Det blev nästan 3 km eller 3 700  steg i kraftig blåst, två äldre herrar fick hålla i hatten, efter att respektive hatt blåst iväg. En liten spov (?) flög över stenarna i vattenkanten.  Har aldrig sett en sån liten en, men stilen var helt klart spovig.

Gick förbi det jag kallat ”övergivna byggplatsen” – där håller nu ett litet hus på att resas. Och på ”arenan” gick det inte att sitta, vinden var för stark. Men jag roades av det någon skrivit med stora bokstäver – XO TE QUIERO PERO MA TRANQUILIDAD No 1…

Tillbaka hemma nu med en kopp kaffe på bordet, har tagit fram djupfrysta musslor till middag. Ännu inget regn.

Inte visste Agnes varför hon drog iväg till Teneriffa. Hon visste bara att hon inte ville ha en vinter till i det dåligt isolerade och kalla hus hon hyrde utanför Norrtälje. Där hade hon hamnat när hon inte hade någon annanstans att bo, efter kraschen med sambon på grund av hennes spelmissbruk. Och tack vare den nu döde sonens vänskap med ägarna till den stora gården, där ett av husen fungerade som sonens ”jaktstuga”.

Nu är nu. Sonen är död sedan snart åtta år och ”mannen hennes” också, liksom ex-maken som behövde henne de sista åren i livet. Nu är hon fri. Hon är ensam om att fatta sina beslut i livet. Hon kan göra det hon tror att hon vill.

Så hon for till Teneriffa, i drygt tre månader. Över den värsta vintern därhemma, tills våren börjar komma, i april. Nu ska hon snart åkte hem igen.

Vad har hennes månader i Spanien gett henne, vad har hon lärt sig om sig själv och att leva?

Hon har fyllt åttio år medan hon varit här, hon har haft julafton och nyår alldeles ensam. Lite konstigt var det nog, men inte någon stor saknad. Mest är hon förundrad över att hon faktiskt nu är åttio år – det är svårt att förstå. Medan hon skriver far en liten bananfluga omkring och får henne att tappa den lilla koncentration hon har. För hon är virrig, hon vet inte riktigt vad hon håller på med.

Även om klockan bara är sju på kvällen har hon ställt in ett glas med vatten vid sängen. Och borstat tänderna. Snart ska hon gå till sängs, om hon har tur drömmer hon något trevligt, om inte så är det som för det mesta. Hon kommer antagligen att vakna någon gång mellan två och fyra, ha svårt att somna om – men göra det och drömma något hon inte kommer ihåg när hon låter sig vakna och så småningom stiga upp. Ibland vill hon inte, men hon noterar att oviljan inte är lika stark här som hemma.

Här är det lättare att uppfatta det som är fint med att leva, goda apelsiner och bananer till frukost, gott te (tack Nina, också för tehållarna) och bröd – som för det mesta är lika trist som butiksbakat därhemma. Bara SuperDino har haft riktigt gott bröd. Hon saknar bagarna i Frankrike, i Juan les Pins. Här är solen och den blå himlen, och framför allt havet. Alltid havet, snällt, våldsamt, skrämmande, lekfullt. Havet.

Och hon försöker omfatta sanningen i att hon nog kan åka iväg ännu någon gång – helst flera, men inte många. Av ekonomiska skäl, och av åldersmässiga – hur mycket kan en åttioårig kvinna tro sig om att orka? (En hel del, so far.)

Fortfarande förstår hon nog inte hur gammal hon är, och hur trött hon därmed kanske borde vara. Eller hur privilegierad hon är som faktiskt ännu är frisk, trots att hon gillar Dry Martinis alldeles för mycket. Hon vill inte ge upp dem, om hon inte måste – och än ser hon inga tecken på att hon måste. Skulle vara problemet med att hitta torr vermouth här på Teneriffa då, men hon har hittat ett ställe i Puerto och ett i Santa Cruz. Med dugliga ersättningar.

Och det regnar, och regnar. På sitt sätt en skön omväxling till all sol. När hon befinner sig inomhus. Just nu blir jag trött på att skriva ”hon” när det handlar om ”mig, och jag”. Den där balansgången är knepig, och ofta missar hon/jag vem som skriver, vem som berättar. Läsaren får förstå ändå.

Just nu tror jag nästan att fönstren ska bli rena, utan putsande. Regnet sköljer över rutorna, himlen lurar utanför med moln som är allt ifrån grå till rosa. Vackert. Och jag är inne i värmen, slipper bli blöt, behöver inte heller dö i ett jävla krig österut från Sverige, i Ukraina.

Måndagens tomma dokument 14 mars 2022 – slöar i soffan, försöker komma på något att skriva, gör det inte. Skriver visst ändå, som så ofta. Bara för att jag gillar att mina fingrar fortfarande för det mesta hittar rätt och det går fort, men hjärnan hänger inte med. Den kommer inte med några kreativa idéer, eller oanvända uppslag.

Häxor – kan det leda nånvart? Känner jag några, svar nej. Inga feer heller, inte veterligt i alla fall. Och alla svenska så kallade häxor som brändes på bål vill jag inte bidra till, och kan inte, är inte tillräckligt historiskt bildad. En mörk period i Sverige, har fått för mig att vi var värst i Europa med häxbrännande, även om England säkert också gjorde sitt. Och katolska länder… Kanske har jag fel för mig.

Idag krigar ryssar mot ukrainare, sjukhus bombas, människor dör i ett för alla utom Putin meningslöst krig. Och naturligtvis kan han inte sluta det han påbörjat, han måste ”vinna”. Hans desinformerade landsmän håller fortfarande på honom, även om många arresteras för demonstrationer mot kriget.

Amanda Dreber – ett konstigt efternamn. Har fortfarande inte kläm på vad hon vill, men hon dök upp i drömsömnen för någon morgon sedan.

Agnes Ingrid Cecilia – kom igen!

En yorkshireterrier utan bakben (möjligen med skadade bakben, ser inte), men med en liten vagn som gör att hunden kan förflytta sig – tillsammans med kompisen som har fyra ben, och husse och matte och två personer till. Vet inte om jag ska vara glad för hundens skull, eller inte.

Så fort jag sätter mig vid datorn kommer jag på saker jag vill kolla eller googla… Än har värden inte hörts av. Är redan uppe i extrakostnader om 200 kronor för internet. Det lär bli mera innan jag är hemma.

Inser att jag tjatar, om icke-internet, kostnader hit och dit, klent skrivande, mat och dryck. (Vatten och yoghurt nyss.) Sätter mig upp i soffan, med rakare rygg så att magen inte känns så hopklämd och stor. Kuddar bakom ryggen.

Idag hade jag min nya parka på mig, och den satt inte i vägen. Om jag överraskats av en regnskur hade den varit bra, med ryggsäcken på magen under jackan, som sägs vara vattentät. Nu slapp jag detta.

Har ätit bacon, bröd och ägg till middag när klockan snart är fem, är mätt. Och har läst fjompig engelsk bok om debutanter i London på Storytel, om adel och andra… Nu laddas telefonen och jag kan inte gå in på internet därmed, ingen idé att kolla andra mera läsvärda böcker. Routern är rödblinkande igen.

När jag var ute och det nästan regnade såg jag blommor överallt som dragit åt sig av regnet och slagit ut. Börjar nästan förstå att ingen har behov av blommor inomhus, när de finns därute – för jag har undrat över att det inte går att köpa blommor någonstans här i La Caleta. I Puerto finns blombutiker, inte här. På Alteza här bara de hemska färgade onaturliga som också finns i Sverige, till helgerna.

I en skål på bänken har jag fyra gröna bananer – de verkar inte vilja mogna. Känns stenhårda och träiga när jag klämmer på dem. Som tur är har jag andra i en annan skål, köpta lite lagom ankomna, men mognar som de ska – och är goda. De andra åker nog i soporna i morgon. Den sista avocadon är förmodligen alltför välmogen för att vara god, det visar sig i morgon bitti, till frukosten.

Vad var det jag sa – om mat etcetera och tjatighet… Dryck just nu en Dry Martini, eller en duglig efterapning i vinglas och med italiensk martini, extra dry som ersättning för den Marezzo jag ska ha med mig utomlands nästa gång. Har inget vin.

Tomt lördag 12 mars 2022 – och där tog orden slut. Eftersom mobilen laddas och jag därmed inte kan läsa någon bok offline, så återstår endast att skriva. Har redan varit ute två gånger idag, gått fyra kilometer sammanlagt – det får räcka.

Fluffiga sommarmoln på himlen. Väldigt blått däremellan, och varmt.

Några erotiska drömmar hade jag inte i natt. Inga drömmar som jag minns över huvud taget. Sov gott, vaknade som vanligt vid fyratiden och tog en stund på mig att somna om. Uppe vid åtta. Nu är klockan fyra på eftermiddagen. Den irriterande icke-fungerande routern blinkar ständigt rött. Stänger ändå inte av den OM värden får för sig att göra det jag bett honom om, kolla det hela.

Vännen i Österåker, Sörmland undrar hur jag mår och om jag fått ut det jag ville av den här resan. Eftersom jag inte visste vad jag ville i detalj är frågan svår att svara på – mår gör jag, bra, och säkert bättre än mitt i en försiktig vårvinter nu hemma i Sverige, efter snö och kyla. Det har jag sluppit och det ville jag slippa.

Det har varit knepigare än jag trodde med språket, och därmed kommunikation med människor här. Min spanska och deras engelska är ungefär lika dåliga. Ändå märker jag hur spanskan kryper in i mig, jag kommer ihåg och förstår ord som jag inte visste att jag kunde. Att läsa. Talad spanska här är alldeles för snabb.

Om livsmedel är billigare här än i Sverige vet jag knappt. Gambas, stora räkor från Sydamerika, kostar 10 Euro per kg. Fläskkotletter 6 Euro per kg. Ett litet bröd nätt 1 Euro. En timmes massage är klart billigare, 35 Euro, och en klippning (om än väl försiktig) till samma kostnad är ungefär vad jag betalar för billig (och bättre) hårvård hemma. Pedikyr och fotmassage också 35 Euro för en timme, billigare.

Vin av hyfsad kvalitet lägre pris i livsmedelsbutikerna, dito gin och whisky, trots att det är importerat. Torr vermouth är nästan omöjlig att få tag på.

Frukt, och framför allt avocados, klart billigare och bättre. En cortado (litet glas kaffe) kostar 1 Euro på de flesta ställen. Kycklingen jag beställt till i morgon, med aioli, kostar 3.50 Euro för en halva.

Danska skrivböcker, svarta, fina, lägre pris på Flying Tiger i AlCampo i Vera längs vägen in till Puerto – stort (och jobbigt för den som är som jag och inte gillar sånt) köpcentrum. Där finns det mesta, också ”patas locas” vilket visade sig vara en jätteportion med pommes frites och lite hackad ”skinka” och ost. Inte det bästa jag beställt utan att veta riktigt vad jag gjorde… tacka vet jag ”arepas”, grillat majsbröd med varierande fyllning.

Det här skrev jag eftersom jag inte kom på något annat.

Nu är det bara ett par veckor kvar av det här äventyret. Det ska bli skönt att komma hem, även om det är till skitdyr bensin och krigsoro, annonser om vevradioapparater och stormkök överallt, slut på fiskbullarna i butikerna, och slut på andra konserver… Undrar hur det är med toapapperet den här vändan?

Funderar också på vart jag vill åka nästa gång, för att jag åter ska iväg och slippa vinter etc är jag övertygad om. Om Teneriffa igen, så kanske Punta Brava i Puerto i stället för så här långt ut på landsbygden som La Caleta. Jag lär mig. Svårt att hitta balansen mellan mitt behov av lugn och ensamhet och det parallella behovet av att åtminstone se andra människor och ibland prata med dem.

Ska kanske höra med vännen om hans lägenhet i Juan les Pins är ledig någon period. Min franska är bättre än min spanska. Nu när jag kommit på att det är möjligt för mig att betala två hyror (om inte min värd därhemma kräver mig på hundratusentals kronor för el, vilket är en konstant oro).

Väderrapporten för i morgon är ”övervägande molnigt”, måndag-onsdag regn…

Lördag 12 mars 2022 – klockan är kvart över åtta och jag äter frukost. Försökte skala en omogen banan, det gick inte. Fick äta övermogen avocado och apelsin som frukt i stället.

Sol, inga mål syns från min utkik genom fönstret. Hur vinden är kan jag inte bedöma, ingen tvätt.

Sitter nu utanför Padules på plazan, som just tömdes på gubbar – kyrkklockan slog halv tolv. Fanns kanske ett samband, tror de gick in på fiket som är öppet. Padules är stängt, men nyss kom en leverans av två säckar apelsiner. Molnen tätnar, eller om det är dis/dimma. Varmt hur som helst.

Jag blev glad när jag läste vad Mary-Ann i Norrtälje skrev på FB om min blogg. Fick också några boktips att utforska, förmodligen när jag är hemma igen, med internet och bibliotek inom räckhåll. Nora Ikstena Modersmjölken, Maryse Condé Färden genom mangroven och Meg Wolitzer Hustrun. Har inte läst någon av dem.

Hade tänkt kolla om Padules kan leverera en halv grillad kyckling i morgon, men nu får det vänta.

Kvinnorna tycks städa idag, och skurvattnet hälls ut på trottoaren och gatan utanför dörren. Några få vilsna turister knallar omkring, de nytillkomna med väldigt vita ben. Letar som jag efter någonstans att fika antagligen. En kvinna som brukar prata med pojken i elrullstol sätter sig på bänken bredvid honom. Hon har tydligen köpt en fönsterskrapa med långt skaft.

Satt en stund på trädäck vid havet som idag är våldsamt. Tog några bilder. En knottrig sten får följa med hem.

En flock duvor far förbi. Jag ser inga måsflockar (mås=allt som ser ut ungefär så) som i Sverige, bara någon enstaka som leker med vindarna och spanar efter något ätbart.

Hem igen, fika och två skinksmörgåsar till lunch, läsning av Storytel-bok, offline. Bortsett från missen där ”hon försedde sig med…” så var boken gulligt romantisk och hjärtknipande. Nu laddas mobilen så jag kan inte hitta titeln och författaren, (rätt: ids inte gå upp ur soffan och kolla). Tre fantastiska saker med dig av Jill Mansell.

3 000 steg, 2 km idag. Helen berättar att det är fiesta i La Caleta nästa helg. ”Kom hit” sa jag.

Min vän som drabbats av cancer har opererats och är tagen och trött, enligt hustrun. Hoppas operationen gjorde det den skulle och att han får tillfriskna. Tänker på dem båda, livet är tungt när ens närstående blir sjuk på det här sättet, oavsett hur gamla vi är.

Klockan är två, det är molnigt och varmt. Ska jag gå ut igen eller inte? Gick ut, till Mundial och beställde en halv grillad kyckling med aioli för avhämtning i morgon, 12.30. Dessutom en cortado på Padules. Plus 3 000 steg, totalt drygt fyra kilometer idag, ungefär som rundan runt hjorthägnet därhemma. Bra. Nu hemma när klockan är lite över tre på eftermiddagen.

Har kollat tidningar etc och nu stängt av mobile hotspot. Och varje gång jag gör det så kommer jag på något jag skulle vilja googla eller kolla på nätet. Snacka om beroende. Mera lätthanterligt dock än många andra.

”No te rindas” – ge inte upp. Till alla som kämpar, till de som inte ger upp i Ukraina, men dör där. Till de som står i Sundbyberg i Sverige utanför Migrationsverkets lokaler och väntar på att få hjälp med boende och annat. Till alla de som stått där före den nuvarande flyktingvågen.

Önskar att myndigheten undveke (har aldrig använt den verbformen förr) att använda sig av typer som Bert Carlsson för flyktingbostäder. Han lär snabbrusta nu för att åter tjäna pengar på flyktingar. Och enligt den information jag har får inga privatpersoner någon ersättning för att de upplåter husrum åt flyktingar.

På kafé i La Renilla Puerto, har just beställt arepa clasico con bacon y queso, y un cerveza. Pustar ut, fötterna börjar bli ömma. Men inte som den stackars kvinna jag såg, med svullna fötter i fel skor.

Min öl har kommit. Jag var bort och kollade på den gröna klänningen igen, men nej. Har inte heller sett vare sig skor eller tights som jag vill ha. Så det blir väl inget med det och kanske lika bra, jag har både skor och kläder så jag klarar mig. Med två veckor kvar räcker det med det jag har här.

 Det är den 11 mars, jag har sett Martianez och kön för att komma in, lockade mig inte (ens om jag haft baddräkten under klänningen). Sitter i hörnet av Calle de Esquivel och något annat, fiket heter förmodligen Arepera. Inte mitt i värsta turiststråket, men nog märks det att turistantalet ökar hela tiden. Som blommorna efter vägen in till Puerto. Den blomma jag inte kom ihåg namnet på häromdagen var kanske hibiskus.

Jag konstaterar att jag inte är fetast i staden. Inser också att jag definitivt inte gillar äldre män som färgar sitt hår svart, eller äldre män som knäpper upp skjortan alltför långt. Det är inte attraktivt med ett hårigt grått bröst som sluttar ner mot en mage. När jag tänker efter har jag inte sett många attraktiva män, oavsett ålder. Många unga är fina tack vare sina få år, men inte alla.

En mycket överviktig man kommer i sällskap med sin spetasmala kvinna. Kyrkklockan i närheten slår kvart över tolv. Har nu ätit min flottiga och goda arepa, synd att de är så snåla med servietter. Sitter en stund till, och dricker sakta upp min öl.

Vänster öga är irriterat.

Jag betalade så småningom och gick vidare. Till bussen och hem, nu är klockan halv fem och jag sitter i soffan med morgonrocken på. Åt en stor bägare god glass nära Plaza Charco och är fortfarande mätt. Behöver ingen middag idag. Har kollat mejl etc – ingenting från värden. Routern blinkar rött.

Helen är klok och snäll, hon ger mig rådet att strunta i mallar som inte passar mig – ”du är bäst som du” – apropå gårdagens funderingar kring feeldark, feelgood etc. ”Kör på feel direkt, skippa resten.” Ungefär.

Och hon har förstås rätt, jag kan inte skriva om sådant som inte är mitt. Allt jag skriver måste inte vara självupplevt, men det ska kunna stämma med mig och mitt sätt att tänka och fundera, fungera också för den delen. Inte försöka pressa in mig i en form som inte passar.

9 000 steg blev det idag, 6,5 km. Känns i fötterna… Funderat på att köpa ett par sneakers här, men med nätt tre veckor kvar och skor därhemma så kändes det dumt.

Mannen framför mig i bussen, iklädd snygg tweedkavaj, fina byxor, strumpor som passade till och mycket välputsade skor. När han sträckte sig upp för att trycka på hållplatsknappen visade han upp åtminstone tre armbandsur, kanske fyra. Och därefter, när han skulle kolla tiden på andra armen, den högra, så hade han lika många armbandsur där. Vem far omkring på buss med så många klockor på sig?

Har ätit det som kallas middag idag, resten av entrecôten, bröd och spanska pickles (jag fick upp burken efter måttfullt svärande). Pickles´arna visar sig vara uppträdda på trästickor: ättiksgurka, röd paprika, urkärnad grön oliv, syltlök – dög dock som tillbehör till det kalla i tunna skivor skurna köttet. Nu dricker jag ett glas vitt vin, som är lite för dulce för min smak. Eftersom det är det enda jag ha, så duger även det.

Tvätten hänger på tork, solen skiner och klockan är strax sex. Kanske läge att kolla nyheter igen? Nu gjort, och ingenting har förändrats till det bättre. Många ukrainska flyktingar behöver någonstans att bo, Migrationsverket klarar inte att ordna det. Men Carola och några andra kändisar sägs ställa upp, så det ordnar sig nog.

Min blogg om vevradio har fått många att reagera – flera än jag trodde har en dylik därhemma, liksom tomma plastdunkar och konserver. Så jag får väl kolla marknaden när jag väl är hemma igen, om nu någon vevradio då finns att inhandla – liksom ärtsoppa och annat konserverat. Mitt skafferi är tämligen tomt, gjorde slut på det mesta innan jag åkte. Plastdunkar har jag sen i höstas, då sonen behövde vatten på landet och pumpen inte fungerade som den skulle.

Har svårt att ta in att Sverige befinner sig i kris, att krig hotar att drabba även oss i någon form – kanske enbart genom att infrastruktur inte fungerar eller att bensin ransoneras, eller vissa livsmedel inte längre går att få tag i. Vi har så länge levt förskonade från mycket som drabbat andra länder, också i Europa. Myndigheter är oroade av cyberangrepp, och vill se till att t ex Försäkringskassan kan göra det den ska, betala ut barnbidrag och annat som medborgarna behöver. Samhället är sårbart.

Och parallellt fortsätter det partipolitiska käbblet, även om det tycks finnas enighet om att försvaret behöver stärkas. Magdalena Andersson fick onekligen en tuff start på sin statsministertjänst, glad att hon verkar stå pall.

Helen, min trogna och kunniga googlare, har upptäckt att även Silos har ett bibliotek – närmare än det i Buenavista. Med gratis internet. Ska undersökas snarast, efter helgen.

Stort och smått, blandas i mig och kanske i många andra. Privata sorger och glädjeämnen samsas (eller inte) med internationell oro och förfäran över krigsmaskinernas urskillningslösa dödande. Alltihop finns i mig samtidigt. Svårt att släppa, och ändå är jag tacksam att jag och de mina veterligt ännu inte drabbats av krigandet österut.

Det känns onekligen märkligt att sitta här på Teneriffa, i en lägenhet som är dyrare per månad än det lilla otäta huset därhemma – och fjutta och gnälla över skrivande av något som kanske kunde kallas ”feelgood”, eller icke-skrivande. Absurt. Vad är viktigt och vad oviktigt? Läste om Alexandra P (kan inte stava till efternamnet) som befinner sig med familjen på Maldiverna – och har gripits av tvivel över hur okej den dyra semestern är. Eller kanske, hur ”politiskt korrekt” en sån semester är?

Jag har förmånen att kunna strunta i det politiskt korrekta, i egenskap av icke-kändis. Tur är väl det. Så jag fortsätter att må bra i sol och värme för det mesta här i La Caleta de Interian på Teneriffa. Flyg hem är bokat till den 2 april. Jag hämtas på Arlanda av någon i äldste sonens familj och sover tryggt hos dem den natten, innan jag åker hem till mitt tomma och antagligen ganska kalla hus. Men det bombas ännu inte, det går fortfarande att värma upp med elementen, jag har el och vatten – det största okända obehaget är hur mycket mössen har härjat i huset under vintern. Det visar sig.

Någon säger på Facebook att vevradioapparaterna ”tog slut fort”. Då är det väl så. Här fungerar just nu inte mina hörlurar, utan att jag förstår varför. Små irritationsmöjligheter, försöker undvika att låta dem styra.

Nu är det mörkt, klockan är halv åtta och jag dricker det sista av mitt vin. Har tänt mina två värmeljus, diskat, borstat tänderna. Ska gå till sängs om en stund, och försöka somna. Lite väl tidigt kanske, men har just inget bra alternativ att sysselsätta mig med. Läser lite i Harrisons Conquistadorerna, och lite i Lena Anderssons Sveas son – men ingen av böckerna får mig att vilja läsa mera. Inte just nu i alla fall. Och feelgood-böcker har jag läst så många den senaste tiden att jag är mätt, övermätt.

DN har bytt sudoku till en ny variant, som jag inte begriper. Och så kräver det också internet, förstås. Borde kanske (när jag har obegränsad tillgång till internet) kolla Worldl, är kanske kul, har sett att syskonbarn leker med det.

Det känns lite som om ”allt” samverkar till att jag ska fortsätta skriva, inte hålla på och kolla internet och det som finns där. Bara skriva. Och fortsätta skriva. Hm.

Inte får det igång mig. Jag blir snarare motsträvig och tvärtförs, protesterar inombords och talar om för mig att jag varken kan eller vill eller har något att skriva om eller är kreativ nog. Inte inspirerad heller, som om det vore nödvändigt. Inget ”flow” här inte, nej bevare mig väl. Inga många mappar med idéer på datorns skrivbord, inga manustankar som ska bli något. Det där jag tidigare – för några veckor sedan – pratade om som ”Agnes trilogi”, glöm det. Hon har inte ens fått en första del, än mindre nr 2 och 3.

Ändå är det svårt att helt överge henne, att släppa taget och leta efter ett nytt, tag-värdigt uppslag. Hur skulle det se ut? Vad är ”feeldark” till exempel, som antidos till feelgood? Inte feelbad. Feeldark. Varken jag eller Agnes vet något om detta.

Jag har helt klart för mig att jag inte är gjord att skriva feelgood. Jag är för melankolisk, för mörk i sinnet för ofta och för länge. Även om jag inte numera deprimerar mig som förr, så tar det mörka (i olika nyanser) ofta över. Och inte kan jag skriva erotiska berättelser, det är jag för pryd för. Inte för att någon kräver att jag som 80-åring ska vara pryd, bara för att jag är det. Offentligt.

För det är ju det där, jag vill skriva offentligt, vill att andra ska läsa (och gärna gilla) det jag skriver. Bloggen har sina trogna läsare, flest i Sverige, men också över stor del av världen. Undrar ofta vem i Kina som läser till exempel. Jag vill ha flera läsare. Och då må jag skriva så att jag får det. Problemet är att jag inte vet hur det jag skriver ska kunna locka (skrev fånga/fängsla först, men det lät illa) de här läsarna.

Jag försöker se hur ”receptet” på läsvärda berättelser ser ut. Något uppsnappar jag, men det blir ändå ingen pösig och saftig sockerkaka, mera som de ibland blev därhemma för länge sedan, hopsjunkna i formen, ofärdiga i mitten och allt annat än som de borde varit.

Vissa författare som jag möter på Facebook har sina ”formler” för sitt skrivande, och använder dem väl och återkommande. Jag har ännu inte hittat min. Det är lättare att vara kritisk till andras sätt att skriva, än att hitta formen för mitt.

Och ända sedan födelsedagen i februari ekar det i mitt huvud att ”tiden är kort, sätt igång om du någon gång ska komma någonstans”.

Ännu ett sånt där dokument som ska fyllas av det fingrarna petar ner på klaviaturen, helst utan att hjärnan är påslagen. Men det är svårt att inte kritisera och recensera det jag skriver, medan jag skriver. ”Flow” är det inte ofta, kanske mest i november när det handlar om att få till 1 660 ord per dag, varje dag hela november månad.

Ibland blir det några rader som går att använda annanstans – men just nu känns ”annanstans” väldigt obefintligt. Agnes ligger som om hon dött, Andrès gör inget väsen av sig heller, inte ens den svartsjuka señora Rafael gör sig hörd. Brianna McGiggle finns bara inte längre. Kvar är jag som försöker skriva, med vånda. Och brist på idéer, skrivlust, inspiration etcetera.

Nu längtar jag ut igen efter förmiddagens utflykt till biblioteket i Buenavista. Himlen ser molnfri ut och solen lyser. Tar en sväng längs havet, om inte annat är det stillsamt lugnande, hur våldsamma vågorna än är. Konstigt nog.

Vid ”min pöl”, på bänken ovanför. En kvinna har just badat och byter till torr bikini. En man kommer snabbt gående nerför backen till vattnet, med en pinne i ena handen och någon sorts behållare i den andra. Han börjar energiskt gräva med pinnen, och stoppar något i burken, titt och tätt. Snäckor? Ser ut ungefär som när jag gräver efter mask hemma, för att meta.

En ödla minus halva svansen springer förbi mina fötter, rinner förbi. Jag sitter en stund utan att bli klokare på vad som plockas där det nyss var saltvatten. Är hemma igen halv fyra. Har satt på en tvättmaskin.

Idag är det väldigt tyst omkring mig igen. Delvis kanske det handlar om att jag inte är uppkopplad mot internet, och därmed inte agerar på till exempel Facebook. Till största delen beror nog tystnaden på min egen tystnad, länge. Jag ringer nästan aldrig upp någon, bara sönerna och syrrorna. Numera gillar jag inte att prata i telefon, hör ofta dåligt vad som sägs även med hörapparater. Nåja, jag har pratat med personal på bibliotek och fik, på spansk/engelska och med händerna, jag har sett folk och vinkat åt några när vi känt igen varandra från strandpromenaden.

Byter till skärmglasögonen. Ett öga känns lite vindirriterat, blåsten sniker sig in under glasögonen därute.

Ser mig när jag går förbi den stora spegeln och flinar lite åt min klädsel – nästan varje dag har jag något jag ärvt av någon annan på mig. Idag Ulfs shorts som är lagom långa på mig, och tröjan jag fått av Birgitta, granne till huset utanför Sala, för många år sedan. Skorna är dock mina egna. Igår var det syrrans Cypern-klänning, svart med rosor på fickorna. Och dessförinnan sonens svarta T-tröja i lin, med de shorts jag köpte till Jan, men som han inte använde någon gång

Det är kanske dags att köpa något som bara är mitt, från början? Fast egentligen behöver jag inte mera kläder, möjligen ett par tights till. Och sköna sneakers, det verkar vara rea lite här och där i Puerto. Men ids jag åka buss igen? Visar sig i morgon.

Mitt hår ser lika oklippt och ovårdat ut som före klippningen för ett par veckor sedan. Inser att den frissan klippte väldigt lite… Nu får det nog vara som det är tills jag är hemma igen.

9 mars 2022 – kriget fortsätter.

Plastdunkarna tar slut i Sverige, priset på färdmedel och el rusar, maten kan bli dyrare – vår konsumtion hotas! Synd om oss…

Jag har strax avslutat en sen frukost, sov till halv tio efter att ha somnat om vid halv sex. Himlen är blå och lite molnig, tvätten fladdrar lätt på taket mittöver. Tänker testa fötter och ben och gå en promenad idag också, kanske längs stora vägen så att jag har en guagua att ta hem om jag inte orkar gå. Längs havet går inga bussar.

Helst skulle jag vilja sitta vid ett bord, med lite människor inom synhåll för att få näring till skrivandet. Här finns inte den möjligheten, kulturhuset är stängt, liksom motsvarande i Garachico. Och när jag vill googla och se om det finns något bibliotek i t ex Silos – så har jag sparsamt stängt av mobile hotspot. Inget internet. Min frånvarande lägenhetsuthyrare ger mig många möjligheter till frustration.

Min promenad gick enbart i La Caleta, 2 500 steg, eller nära två km. Vidlyftigare planer omsattes inte. Men jag satt i solen på ett par bänkar, och en stund på trädäck nere nära havet. Såg en rovfågel med mat i klorna flyga förbi. Har just läst ut Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entrè av Mamen Sanchez. En riktig hjärtevärmare, med tårar som följd emellanåt.

Nu är klockan kvart i fyra, jag behöver just inte förbereda middagen. Det blir resterna från igår, entrecôte och råstekt potatis mm. Rödvin till.

Kör mobile hotspot en vända, och stänger så av internet. Routern får stå på, det kan ju tänkas att lägenhetsägaren kollar den.

Helen ringer och är orolig över att mitt internet inte fungerar. Försöker försäkra att jag visserligen är arg på värden som inte hör av sig, men att det nu går med de 3 GB jag köper från Hallon. Hon mår lite bättre, men känner sig inte bra – och vill inte komma hit innan hon är säker på att varken hon eller Isaac smittar, vad hon nu har råkat ut för.

Just nu blinkar routern både rött och blått. Den får stå där och blinka.

Jag läser Storytel-böcker offline, just nu en som jag inte ens minns namnet på. Något om en sommar i Paris. Har ätit middag och diskat, klockan är halv åtta. Anders och jag har pratat, han ville som alltid ”kolla läget”.

Har tillbringat en stund med hotspoten och internet. Nu avstängt. Laddar mobilen, som tar slut fort när jag läser böcker?

Jag undrar hur det var när människor lämnade Sverige för att emigrera till USA? Min moster Astrid åkte 1934, och det skrevs nog brev och skickades paket, men såvitt jag vet kom inte hon och hennes man tillbaka på besök förrän 1950. Med sin bil, per båt. Sexton år senare. Hur kändes det för föräldrarna, syskonen och henne? Finns inget beskrivet i det lilla jag vet om detta. Vi hade en kartong med påskrift att den var från Astrid, hade innehållit filt (för små barn?).

Jag fick en blunddocka från moster Astrid, Tina, med blå klädsel, mössa också, och rödaktigt hår. Hon pep när jag vände på henne och sa förmodligen ”mama”. Och var finare än kusinens blunddocka (som jag inte minns), tror att min var en direkt protest mot att bara en dotter i huset skulle ha en blunddocka. (Vi bodde i samma hus, kusinens familj och min.) Moster Karin här hemma i Sverige gav mig en dockvagn till Tina. Vart tog Tina vägen? Till syrrans döttrar? Några gratulationskort finns också kvar – men inget om livet här, eller livet där.