Lördag 12 mars 2022 – klockan är kvart över åtta och jag äter frukost. Försökte skala en omogen banan, det gick inte. Fick äta övermogen avocado och apelsin som frukt i stället.
Sol, inga mål syns från min utkik genom fönstret. Hur vinden är kan jag inte bedöma, ingen tvätt.
Sitter nu utanför Padules på plazan, som just tömdes på gubbar – kyrkklockan slog halv tolv. Fanns kanske ett samband, tror de gick in på fiket som är öppet. Padules är stängt, men nyss kom en leverans av två säckar apelsiner. Molnen tätnar, eller om det är dis/dimma. Varmt hur som helst.
Jag blev glad när jag läste vad Mary-Ann i Norrtälje skrev på FB om min blogg. Fick också några boktips att utforska, förmodligen när jag är hemma igen, med internet och bibliotek inom räckhåll. Nora Ikstena Modersmjölken, Maryse Condé Färden genom mangroven och Meg Wolitzer Hustrun. Har inte läst någon av dem.
Hade tänkt kolla om Padules kan leverera en halv grillad kyckling i morgon, men nu får det vänta.
Kvinnorna tycks städa idag, och skurvattnet hälls ut på trottoaren och gatan utanför dörren. Några få vilsna turister knallar omkring, de nytillkomna med väldigt vita ben. Letar som jag efter någonstans att fika antagligen. En kvinna som brukar prata med pojken i elrullstol sätter sig på bänken bredvid honom. Hon har tydligen köpt en fönsterskrapa med långt skaft.
Satt en stund på trädäck vid havet som idag är våldsamt. Tog några bilder. En knottrig sten får följa med hem.
En flock duvor far förbi. Jag ser inga måsflockar (mås=allt som ser ut ungefär så) som i Sverige, bara någon enstaka som leker med vindarna och spanar efter något ätbart.
Hem igen, fika och två skinksmörgåsar till lunch, läsning av Storytel-bok, offline. Bortsett från missen där ”hon försedde sig med…” så var boken gulligt romantisk och hjärtknipande. Nu laddas mobilen så jag kan inte hitta titeln och författaren, (rätt: ids inte gå upp ur soffan och kolla). Tre fantastiska saker med dig av Jill Mansell.
3 000 steg, 2 km idag. Helen berättar att det är fiesta i La Caleta nästa helg. ”Kom hit” sa jag.
Min vän som drabbats av cancer har opererats och är tagen och trött, enligt hustrun. Hoppas operationen gjorde det den skulle och att han får tillfriskna. Tänker på dem båda, livet är tungt när ens närstående blir sjuk på det här sättet, oavsett hur gamla vi är.
Klockan är två, det är molnigt och varmt. Ska jag gå ut igen eller inte? Gick ut, till Mundial och beställde en halv grillad kyckling med aioli för avhämtning i morgon, 12.30. Dessutom en cortado på Padules. Plus 3 000 steg, totalt drygt fyra kilometer idag, ungefär som rundan runt hjorthägnet därhemma. Bra. Nu hemma när klockan är lite över tre på eftermiddagen.
Har kollat tidningar etc och nu stängt av mobile hotspot. Och varje gång jag gör det så kommer jag på något jag skulle vilja googla eller kolla på nätet. Snacka om beroende. Mera lätthanterligt dock än många andra.
”No te rindas” – ge inte upp. Till alla som kämpar, till de som inte ger upp i Ukraina, men dör där. Till de som står i Sundbyberg i Sverige utanför Migrationsverkets lokaler och väntar på att få hjälp med boende och annat. Till alla de som stått där före den nuvarande flyktingvågen.
Önskar att myndigheten undveke (har aldrig använt den verbformen förr) att använda sig av typer som Bert Carlsson för flyktingbostäder. Han lär snabbrusta nu för att åter tjäna pengar på flyktingar. Och enligt den information jag har får inga privatpersoner någon ersättning för att de upplåter husrum åt flyktingar.
På kafé i La Renilla Puerto, har just beställt arepa clasico con bacon y queso, y un cerveza. Pustar ut, fötterna börjar bli ömma. Men inte som den stackars kvinna jag såg, med svullna fötter i fel skor.
Min öl har kommit. Jag var bort och kollade på den gröna klänningen igen, men nej. Har inte heller sett vare sig skor eller tights som jag vill ha. Så det blir väl inget med det och kanske lika bra, jag har både skor och kläder så jag klarar mig. Med två veckor kvar räcker det med det jag har här.
Det är den 11 mars, jag har sett Martianez och kön för att komma in, lockade mig inte (ens om jag haft baddräkten under klänningen). Sitter i hörnet av Calle de Esquivel och något annat, fiket heter förmodligen Arepera. Inte mitt i värsta turiststråket, men nog märks det att turistantalet ökar hela tiden. Som blommorna efter vägen in till Puerto. Den blomma jag inte kom ihåg namnet på häromdagen var kanske hibiskus.
Jag konstaterar att jag inte är fetast i staden. Inser också att jag definitivt inte gillar äldre män som färgar sitt hår svart, eller äldre män som knäpper upp skjortan alltför långt. Det är inte attraktivt med ett hårigt grått bröst som sluttar ner mot en mage. När jag tänker efter har jag inte sett många attraktiva män, oavsett ålder. Många unga är fina tack vare sina få år, men inte alla.
En mycket överviktig man kommer i sällskap med sin spetasmala kvinna. Kyrkklockan i närheten slår kvart över tolv. Har nu ätit min flottiga och goda arepa, synd att de är så snåla med servietter. Sitter en stund till, och dricker sakta upp min öl.
Vänster öga är irriterat.
Jag betalade så småningom och gick vidare. Till bussen och hem, nu är klockan halv fem och jag sitter i soffan med morgonrocken på. Åt en stor bägare god glass nära Plaza Charco och är fortfarande mätt. Behöver ingen middag idag. Har kollat mejl etc – ingenting från värden. Routern blinkar rött.
Helen är klok och snäll, hon ger mig rådet att strunta i mallar som inte passar mig – ”du är bäst som du” – apropå gårdagens funderingar kring feeldark, feelgood etc. ”Kör på feel direkt, skippa resten.” Ungefär.
Och hon har förstås rätt, jag kan inte skriva om sådant som inte är mitt. Allt jag skriver måste inte vara självupplevt, men det ska kunna stämma med mig och mitt sätt att tänka och fundera, fungera också för den delen. Inte försöka pressa in mig i en form som inte passar.
9 000 steg blev det idag, 6,5 km. Känns i fötterna… Funderat på att köpa ett par sneakers här, men med nätt tre veckor kvar och skor därhemma så kändes det dumt.
Mannen framför mig i bussen, iklädd snygg tweedkavaj, fina byxor, strumpor som passade till och mycket välputsade skor. När han sträckte sig upp för att trycka på hållplatsknappen visade han upp åtminstone tre armbandsur, kanske fyra. Och därefter, när han skulle kolla tiden på andra armen, den högra, så hade han lika många armbandsur där. Vem far omkring på buss med så många klockor på sig?
Har ätit det som kallas middag idag, resten av entrecôten, bröd och spanska pickles (jag fick upp burken efter måttfullt svärande). Pickles´arna visar sig vara uppträdda på trästickor: ättiksgurka, röd paprika, urkärnad grön oliv, syltlök – dög dock som tillbehör till det kalla i tunna skivor skurna köttet. Nu dricker jag ett glas vitt vin, som är lite för dulce för min smak. Eftersom det är det enda jag ha, så duger även det.
Tvätten hänger på tork, solen skiner och klockan är strax sex. Kanske läge att kolla nyheter igen? Nu gjort, och ingenting har förändrats till det bättre. Många ukrainska flyktingar behöver någonstans att bo, Migrationsverket klarar inte att ordna det. Men Carola och några andra kändisar sägs ställa upp, så det ordnar sig nog.
Min blogg om vevradio har fått många att reagera – flera än jag trodde har en dylik därhemma, liksom tomma plastdunkar och konserver. Så jag får väl kolla marknaden när jag väl är hemma igen, om nu någon vevradio då finns att inhandla – liksom ärtsoppa och annat konserverat. Mitt skafferi är tämligen tomt, gjorde slut på det mesta innan jag åkte. Plastdunkar har jag sen i höstas, då sonen behövde vatten på landet och pumpen inte fungerade som den skulle.
Har svårt att ta in att Sverige befinner sig i kris, att krig hotar att drabba även oss i någon form – kanske enbart genom att infrastruktur inte fungerar eller att bensin ransoneras, eller vissa livsmedel inte längre går att få tag i. Vi har så länge levt förskonade från mycket som drabbat andra länder, också i Europa. Myndigheter är oroade av cyberangrepp, och vill se till att t ex Försäkringskassan kan göra det den ska, betala ut barnbidrag och annat som medborgarna behöver. Samhället är sårbart.
Och parallellt fortsätter det partipolitiska käbblet, även om det tycks finnas enighet om att försvaret behöver stärkas. Magdalena Andersson fick onekligen en tuff start på sin statsministertjänst, glad att hon verkar stå pall.
Helen, min trogna och kunniga googlare, har upptäckt att även Silos har ett bibliotek – närmare än det i Buenavista. Med gratis internet. Ska undersökas snarast, efter helgen.
Stort och smått, blandas i mig och kanske i många andra. Privata sorger och glädjeämnen samsas (eller inte) med internationell oro och förfäran över krigsmaskinernas urskillningslösa dödande. Alltihop finns i mig samtidigt. Svårt att släppa, och ändå är jag tacksam att jag och de mina veterligt ännu inte drabbats av krigandet österut.
Det känns onekligen märkligt att sitta här på Teneriffa, i en lägenhet som är dyrare per månad än det lilla otäta huset därhemma – och fjutta och gnälla över skrivande av något som kanske kunde kallas ”feelgood”, eller icke-skrivande. Absurt. Vad är viktigt och vad oviktigt? Läste om Alexandra P (kan inte stava till efternamnet) som befinner sig med familjen på Maldiverna – och har gripits av tvivel över hur okej den dyra semestern är. Eller kanske, hur ”politiskt korrekt” en sån semester är?
Jag har förmånen att kunna strunta i det politiskt korrekta, i egenskap av icke-kändis. Tur är väl det. Så jag fortsätter att må bra i sol och värme för det mesta här i La Caleta de Interian på Teneriffa. Flyg hem är bokat till den 2 april. Jag hämtas på Arlanda av någon i äldste sonens familj och sover tryggt hos dem den natten, innan jag åker hem till mitt tomma och antagligen ganska kalla hus. Men det bombas ännu inte, det går fortfarande att värma upp med elementen, jag har el och vatten – det största okända obehaget är hur mycket mössen har härjat i huset under vintern. Det visar sig.
Någon säger på Facebook att vevradioapparaterna ”tog slut fort”. Då är det väl så. Här fungerar just nu inte mina hörlurar, utan att jag förstår varför. Små irritationsmöjligheter, försöker undvika att låta dem styra.
Nu är det mörkt, klockan är halv åtta och jag dricker det sista av mitt vin. Har tänt mina två värmeljus, diskat, borstat tänderna. Ska gå till sängs om en stund, och försöka somna. Lite väl tidigt kanske, men har just inget bra alternativ att sysselsätta mig med. Läser lite i Harrisons Conquistadorerna, och lite i Lena Anderssons Sveas son – men ingen av böckerna får mig att vilja läsa mera. Inte just nu i alla fall. Och feelgood-böcker har jag läst så många den senaste tiden att jag är mätt, övermätt.
DN har bytt sudoku till en ny variant, som jag inte begriper. Och så kräver det också internet, förstås. Borde kanske (när jag har obegränsad tillgång till internet) kolla Worldl, är kanske kul, har sett att syskonbarn leker med det.
Det känns lite som om ”allt” samverkar till att jag ska fortsätta skriva, inte hålla på och kolla internet och det som finns där. Bara skriva. Och fortsätta skriva. Hm.
Inte får det igång mig. Jag blir snarare motsträvig och tvärtförs, protesterar inombords och talar om för mig att jag varken kan eller vill eller har något att skriva om eller är kreativ nog. Inte inspirerad heller, som om det vore nödvändigt. Inget ”flow” här inte, nej bevare mig väl. Inga många mappar med idéer på datorns skrivbord, inga manustankar som ska bli något. Det där jag tidigare – för några veckor sedan – pratade om som ”Agnes trilogi”, glöm det. Hon har inte ens fått en första del, än mindre nr 2 och 3.
Ändå är det svårt att helt överge henne, att släppa taget och leta efter ett nytt, tag-värdigt uppslag. Hur skulle det se ut? Vad är ”feeldark” till exempel, som antidos till feelgood? Inte feelbad. Feeldark. Varken jag eller Agnes vet något om detta.
Jag har helt klart för mig att jag inte är gjord att skriva feelgood. Jag är för melankolisk, för mörk i sinnet för ofta och för länge. Även om jag inte numera deprimerar mig som förr, så tar det mörka (i olika nyanser) ofta över. Och inte kan jag skriva erotiska berättelser, det är jag för pryd för. Inte för att någon kräver att jag som 80-åring ska vara pryd, bara för att jag är det. Offentligt.
För det är ju det där, jag vill skriva offentligt, vill att andra ska läsa (och gärna gilla) det jag skriver. Bloggen har sina trogna läsare, flest i Sverige, men också över stor del av världen. Undrar ofta vem i Kina som läser till exempel. Jag vill ha flera läsare. Och då må jag skriva så att jag får det. Problemet är att jag inte vet hur det jag skriver ska kunna locka (skrev fånga/fängsla först, men det lät illa) de här läsarna.
Jag försöker se hur ”receptet” på läsvärda berättelser ser ut. Något uppsnappar jag, men det blir ändå ingen pösig och saftig sockerkaka, mera som de ibland blev därhemma för länge sedan, hopsjunkna i formen, ofärdiga i mitten och allt annat än som de borde varit.
Vissa författare som jag möter på Facebook har sina ”formler” för sitt skrivande, och använder dem väl och återkommande. Jag har ännu inte hittat min. Det är lättare att vara kritisk till andras sätt att skriva, än att hitta formen för mitt.
Och ända sedan födelsedagen i februari ekar det i mitt huvud att ”tiden är kort, sätt igång om du någon gång ska komma någonstans”.
Ännu ett sånt där dokument som ska fyllas av det fingrarna petar ner på klaviaturen, helst utan att hjärnan är påslagen. Men det är svårt att inte kritisera och recensera det jag skriver, medan jag skriver. ”Flow” är det inte ofta, kanske mest i november när det handlar om att få till 1 660 ord per dag, varje dag hela november månad.
Ibland blir det några rader som går att använda annanstans – men just nu känns ”annanstans” väldigt obefintligt. Agnes ligger som om hon dött, Andrès gör inget väsen av sig heller, inte ens den svartsjuka señora Rafael gör sig hörd. Brianna McGiggle finns bara inte längre. Kvar är jag som försöker skriva, med vånda. Och brist på idéer, skrivlust, inspiration etcetera.
Nu längtar jag ut igen efter förmiddagens utflykt till biblioteket i Buenavista. Himlen ser molnfri ut och solen lyser. Tar en sväng längs havet, om inte annat är det stillsamt lugnande, hur våldsamma vågorna än är. Konstigt nog.
Vid ”min pöl”, på bänken ovanför. En kvinna har just badat och byter till torr bikini. En man kommer snabbt gående nerför backen till vattnet, med en pinne i ena handen och någon sorts behållare i den andra. Han börjar energiskt gräva med pinnen, och stoppar något i burken, titt och tätt. Snäckor? Ser ut ungefär som när jag gräver efter mask hemma, för att meta.
En ödla minus halva svansen springer förbi mina fötter, rinner förbi. Jag sitter en stund utan att bli klokare på vad som plockas där det nyss var saltvatten. Är hemma igen halv fyra. Har satt på en tvättmaskin.
Idag är det väldigt tyst omkring mig igen. Delvis kanske det handlar om att jag inte är uppkopplad mot internet, och därmed inte agerar på till exempel Facebook. Till största delen beror nog tystnaden på min egen tystnad, länge. Jag ringer nästan aldrig upp någon, bara sönerna och syrrorna. Numera gillar jag inte att prata i telefon, hör ofta dåligt vad som sägs även med hörapparater. Nåja, jag har pratat med personal på bibliotek och fik, på spansk/engelska och med händerna, jag har sett folk och vinkat åt några när vi känt igen varandra från strandpromenaden.
Byter till skärmglasögonen. Ett öga känns lite vindirriterat, blåsten sniker sig in under glasögonen därute.
Ser mig när jag går förbi den stora spegeln och flinar lite åt min klädsel – nästan varje dag har jag något jag ärvt av någon annan på mig. Idag Ulfs shorts som är lagom långa på mig, och tröjan jag fått av Birgitta, granne till huset utanför Sala, för många år sedan. Skorna är dock mina egna. Igår var det syrrans Cypern-klänning, svart med rosor på fickorna. Och dessförinnan sonens svarta T-tröja i lin, med de shorts jag köpte till Jan, men som han inte använde någon gång
Det är kanske dags att köpa något som bara är mitt, från början? Fast egentligen behöver jag inte mera kläder, möjligen ett par tights till. Och sköna sneakers, det verkar vara rea lite här och där i Puerto. Men ids jag åka buss igen? Visar sig i morgon.
Mitt hår ser lika oklippt och ovårdat ut som före klippningen för ett par veckor sedan. Inser att den frissan klippte väldigt lite… Nu får det nog vara som det är tills jag är hemma igen.
Plastdunkarna tar slut i Sverige, priset på färdmedel och el rusar, maten kan bli dyrare – vår konsumtion hotas! Synd om oss…
Jag har strax avslutat en sen frukost, sov till halv tio efter att ha somnat om vid halv sex. Himlen är blå och lite molnig, tvätten fladdrar lätt på taket mittöver. Tänker testa fötter och ben och gå en promenad idag också, kanske längs stora vägen så att jag har en guagua att ta hem om jag inte orkar gå. Längs havet går inga bussar.
Helst skulle jag vilja sitta vid ett bord, med lite människor inom synhåll för att få näring till skrivandet. Här finns inte den möjligheten, kulturhuset är stängt, liksom motsvarande i Garachico. Och när jag vill googla och se om det finns något bibliotek i t ex Silos – så har jag sparsamt stängt av mobile hotspot. Inget internet. Min frånvarande lägenhetsuthyrare ger mig många möjligheter till frustration.
Min promenad gick enbart i La Caleta, 2 500 steg, eller nära två km. Vidlyftigare planer omsattes inte. Men jag satt i solen på ett par bänkar, och en stund på trädäck nere nära havet. Såg en rovfågel med mat i klorna flyga förbi. Har just läst ut Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entrè av Mamen Sanchez. En riktig hjärtevärmare, med tårar som följd emellanåt.
Nu är klockan kvart i fyra, jag behöver just inte förbereda middagen. Det blir resterna från igår, entrecôte och råstekt potatis mm. Rödvin till.
Kör mobile hotspot en vända, och stänger så av internet. Routern får stå på, det kan ju tänkas att lägenhetsägaren kollar den.
Helen ringer och är orolig över att mitt internet inte fungerar. Försöker försäkra att jag visserligen är arg på värden som inte hör av sig, men att det nu går med de 3 GB jag köper från Hallon. Hon mår lite bättre, men känner sig inte bra – och vill inte komma hit innan hon är säker på att varken hon eller Isaac smittar, vad hon nu har råkat ut för.
Just nu blinkar routern både rött och blått. Den får stå där och blinka.
Jag läser Storytel-böcker offline, just nu en som jag inte ens minns namnet på. Något om en sommar i Paris. Har ätit middag och diskat, klockan är halv åtta. Anders och jag har pratat, han ville som alltid ”kolla läget”.
Har tillbringat en stund med hotspoten och internet. Nu avstängt. Laddar mobilen, som tar slut fort när jag läser böcker?
Jag undrar hur det var när människor lämnade Sverige för att emigrera till USA? Min moster Astrid åkte 1934, och det skrevs nog brev och skickades paket, men såvitt jag vet kom inte hon och hennes man tillbaka på besök förrän 1950. Med sin bil, per båt. Sexton år senare. Hur kändes det för föräldrarna, syskonen och henne? Finns inget beskrivet i det lilla jag vet om detta. Vi hade en kartong med påskrift att den var från Astrid, hade innehållit filt (för små barn?).
Jag fick en blunddocka från moster Astrid, Tina, med blå klädsel, mössa också, och rödaktigt hår. Hon pep när jag vände på henne och sa förmodligen ”mama”. Och var finare än kusinens blunddocka (som jag inte minns), tror att min var en direkt protest mot att bara en dotter i huset skulle ha en blunddocka. (Vi bodde i samma hus, kusinens familj och min.) Moster Karin här hemma i Sverige gav mig en dockvagn till Tina. Vart tog Tina vägen? Till syrrans döttrar? Några gratulationskort finns också kvar – men inget om livet här, eller livet där.
Nu har jag det där tomma dokumentet igen, vid sidan av det jag började på i morse, som jag kanske bloggar. Som vanligt helt tom på idéer om vad jag ska skriva här, om alls. Gör just ingenting som är något att berätta om, tänker inga kloka tankar, hävdar att jag sitter vid havet och filosoferar – men jag låter tankefragmenten fladdra runt och försvinna, det är mera korrekt.
För visst surrar det i huvudet hela tiden, inget som låter sig fångas, inget som känns viktigare än något annat. Är smått avundsjuk på Sverigeförfattarnas Silja-seglats och alla möten mellan skrivande människor. Nästa gång ska jag nog se till att vara med, (först stod där ett ”kanske”, tog bort det och ersatte det med ”nog” – tveksamheten stod alltså kvar, möjligen lite dämpad).
Kollar vad jag gjort av med, inkl buss, vin, mat, museum mm från 24 februari t o m 7 mars = 11 dagar. Har skrivit upp och räknat, 2 215 kr dividerat med 11 = 200 kr per dag. Okej. Bra att ha lite hum om inför nästa resa, vart den är går.
Skriver ännu ett mejl till lägenhetsuthyraren, argt, apropå noll internet. Behöver få besked om det är fel på routern/anknytningen eller min dator.
Förbereder middag, skalar schalottenlök och vitlök, ansar små potatisar och champinjoner, tar fram en röd paprika, persilja och köttet (entrecôte) att tempereras. Skulle gärna haft bearnaisesås till, men hittar ingen i butiken, och ingen färsk dragon heller (är det sådan man har i såsen?). För det är väl inte basilika (som inte heller finns)? Persilja, och ibland färsk koriander, ingefära – det är de färska ”kryddor” jag hittat här i La Caleta, flera finns säkert i Puerto eller Santa Cruz.
Halv fyra, för tidigt med ytterligare middagsbestyr. Ska byta shortsen till tights, varmare om benen. Här hade jag ett ”kanske” igen, när ingen tveksamhet fanns – är det en av mina ”darlingar” som jag behöver ta död på?
Laddar ner ytterligare böcker från Storytel, så att jag har att läsa när/om internet tar slut. Och behöver ladda mobilen också, funkar det parallellt?
Råsteker potatisen, löken och resten, utom köttet. Blandar för efterstekning. Hackar persiljan. Den och köttet får vänta. Gör mig en GT medan jag står i köket. Har inga riktiga glas, bara trista vinglas – men det går… En Rioja till maten småningom.
Har en envis fluga som inte hittar ut. Öppnar fönstret lite till.
När skulle syrran till doktorn igen? Idag eller i morgon? Om jag nu haft normalt internet kunde jag ha skickat ett mejl och frågat direkt. Nu får jag i stället vänta på att telefonen ska laddas, och därefter gå in med mobile hotspot för internet. Skit, señor Frankk (värden). Det är han som stavar så.
Vill också kolla om ”paloma” på spanska betyder mer än ”handflata” som i Fatimas hand, fått för mig att det också är ”fjäril”. Minnesfragment från drygt sextio år bakåt är inte pålitliga. Det nuvarande minnet är det inte heller. Vem Fatima var vet jag inte. Något helgon. Det mesta var fel av mina minnesfragment – ”paloma” betyder duva, och handflata heter ”palma”. Förstås.
Nu måste jag köpa extra surf till att börja med för 99 kr 3 GB. Får se hur länge det räcker. Betalas nästa gång Hallon skickar räkning.
Har ätit, och har tillräckligt över för middag i åtminstone ytterligare en dag. Rödvinet är gott, jag försöker få höglurarna att vilja med datorn, men icke. Varför vet jag inte. Laddar dem, kanske går det bättre därefter.
Jag sitter i mörkret här inne, därute är det också svart. Borde kanske diska, men har i alla fall satt in resten av maten i kylen. Disken kan vänta, tills i morgon när jag önskar att jag hade diskat i kväll.
Tittade en liten stund på Crocodile Dundee, men nej. Såg åtminstone två människor, vars liv förändrades efter filmerna. Och kanske inte till det bättre, annat än i ögonblicket. Kanske är det så för oss alla, att livet blir bättre ett ögonblick efter stor förändring, och att det sedan återgår till det som var tidigare. Det vanliga, kanske tråkiga och trista livet. Men dock liv, viktigt att komma ihåg idag, när mångas liv tar slut, i Ukraina och i Ryssland.
Stänger av min dyrbara internetanslutning. Klarar mig utan bilder från helvetet i Ukraina. Men vet inte vad jag ska göra i stället för att våndas. I stället för att inse att jag inte kan göra någonting för att ändra någonting. Som när jag var som mest spelmissbrukare, och visste vad jag höll på med, och gjorde det hjälplöst ändå. Nu är jag lika hjälplös, men spelmissbrukar tack och lov inte längre. Försöker skriva i stället, nu som då, med växlande framgång. Inte hjälper det någon i krigets Ukraina, eller i Ryssland – där det också finns människor som inte vet eller inte vill kriga mot Ukraina. De lider också, de förlorar också sina kära.
Det är så absolut obegripligt att krig kan döda de jag älskar, att krig dödar de andra människor älskar några länder längre bort åt öster till. Har aldrig ägnat Ukraina särskilt många tankar, och har inte trott att Ryssland skulle återuppstå som under Stalin. Nu är det krig, nu är det olidlig verklighet för så många. Jag är tacksam att jag inte är där, att jag vanligen lever i Sverige, även om jag just nu några veckor till är i Spanien. Det känns för ögonblicket tillräckligt långt bort, fysiskt. Men inte för övrigt. Och snart är jag hemma i Sverige igen, till skenande bensinpriser, och annat obekvämt.
Jag vet inte hur det är i Sverige just nu. Vad är viktigt, vad är oviktigt? Vad bör man se till att ha hemma, ”om kriget kommer”. Ska jag kanske köpa x antal bläckpatroner för att få den där vevradion? Eller är det redan för sent? Ska jag svälja mina smått hånfulla ord i bloggen för ett tag sedan, om preppers? Och börja hamstra själv? Låter det bättre att kalla sig ”prepper” än ”en som hamstrar”? Handlar hamstra om att skaffa sig fördelar på någon annans bekostnad? Om jag köper x av någon produkt som alla vill ha, vad händer då med de som inte har den möjligheten just då?
För ögonblicket har jag pengarna, jag har en bil jag kan lasta i när jag kommer hem – förutsatt att den går att tanka full. Jag behöver bara bestämma vad jag tror att jag behöver för någon sorts period framåt, och handla. På vems bekostnad?
Jag bor som jag gör, på landet. Behöver använda bilen. Kanske kan förändrade villkor ändra på användandet – kanske kan vi på gården tillsammans bestämma hur vi ska ha det? Har redan bestämt mig för att inte åka ”i onödan” in till Norrtälje. Ska det levereras böcker till Bokbörsen-beställare, så får det ske en dag i veckan. Ett exempel. Noggrannare inköpslistor, många ärenden samma resa. Etc. Blir jag därmed en ”prepper” – nej, men praktisk anpassning till rådande omständigheter. Utan glorifiering.
Fan, jag gillar verkligen inte begreppet ”prepper”. Som om sådana vore smartare än alla andra, och mera insiktsfulla – långt innan helvetet infann sig i den kända världen. Eller något. Vad händer med framgångsrika preppers när dystopin är verklighet? Vem slår ihjäl vem?
Jag har ingen lust att sitta i en kall kåk, med ett par vattendunkar och en vevradio, så att jag kan få besked om hur eländigt allt är. Bättre att inte veta, bättre att tro att sjöns vatten duger till mycket mera än det hittills fått visa. Bättre att lita till sonens jakt för att få lite kött. Och kanske sätta några potatisar själv i den dittillsvarande rabatten. Pionerna får flytta på sig.
Eller så flyttar jag till Spanien, eller någon annanstans, medan flyg ännu går. Långt bort, fast så långt bort kanske inte finns i verkligheten. I min verklighet.
Måndag 7 mars 2022 – börsen (min) ner drygt 10%. Och kriget fortsätter, flyktingar slussas in i Ryssland från Ukraina, sataniskt uträknat.
Här är det molnigt, och lätt vind att döma av tvätten på taket mittöver. 20 grader säger ”vädret”, trots att solen gömmer sig.
Min fot mår bra, törs inte riktigt känna efter, men inga konstiga smärtor eller ryckningar i natt. Stärker min tro på att den var överansträngd. Får promenera lagom, när jag inte har bra skor.
Har just avslutat frukosten, har ännu kvar te i koppen. Klockan är tio. Inga livstecken från min hyresvärd eller grannen. Internet enbart via mobile hotspot, sparsamt utnyttjat – men har kollat tidningar, FB, mejl och Avanza. Nu avstängt.
Sitter och väntar på att få lust att skriva vidare om Agnes och Andrès, eller bara om Agnes, eller om någon alldeles annan och okänd människa, som ingen av oss (jag och eventuella läsare) har träffat ännu. Men inte gör jag vare sig det ena eller andra. Jo, sitter och väntar.
Vet att jag inte behöver inspiration för att skriva, ”skriver ändå” är ett av mina mantran vid datorn. Idag tycks det inte vilja med mig, jag gör ord, kan kanske kallas att skriva – men orden har inget innehåll, innebär ingenting (vilket väldigt bokstavligt ord ”innebär” just framstod som). Tomt är det som inget innebär, innehållet är borta – fanns kanske aldrig eller har tagits bort, försvunnit någon annanstans. Vore kul att hitta det stället där alla tomma ord finns, kanske kan de också skapa en berättelse. Det räcker nog med mina tomma ord, allas tomma ord blir för många.
Det är svårt att låtsas att livet är som det ska vara, när krig pågår så nära. Krig med all förödelse, död och förtvivlan som det innebär, för båda sidor. Primitivt maktmissbruk, barbarisk syn på människoliv, vare sig de är ryska eller ukrainska, eller för den delen mera europeiska. SVTs reporter Bert Sundström har lämnat Ryssland.
Jag är ju rimligt trygg här några veckor till. Hemma i Sverige lär vissa varor i butikerna ha tagit slut, eller priserna höjts – på grund av ”leveranssvårigheter” och därför att människor tydligen hamstrar. Om jag köper tillräckligt många bläckpatroner till min skrivare därhemma får jag en vevradio på köpet. Husägande människor funderar på hur de ska bli självförsörjande med vatten om elen försvinner, ”finns det handpumpar för djupborrade egna brunnar”?
Det är förvirrande, omsorgen och oron inför det egna lilla livet, och maktlösheten inför det som händer i den större världen. Glädje och förtvivlan blandas, ”får man vara glad när detta händer”?
Pengar samlas in, konvojer med kläder och annat kör mot Ukraina, samtidigt som ”man” i olika media menar att det t o m är olämpligt att skicka kläder och förnödenheter. Vapen vore bättre, stoppa Rysslands möjligheter att flyga över Europa vore bättre, stryp betalningen för rysk gas vore bättre. Oligarkernas miljarder sägs vara inlåsta och oåtkomliga för dem, i Europa. Kanske gör det tillräckligt ont för att de här penningstinna männen ska göra något åt Putin? En ung idrottsman står på prispallen bredvid två ukrainare, och har tejpat ett märke på sin tröja, ett märke som talar om för världen att han stödjer Putin. Ungdomligt oförstånd, eller en säkerhetsåtgärd inför hemkomsten? Han kanske tror på lögnerna som sprids i Ryssland om Ukraina, och nödvändigheten av att kriga.
Hemma igen kvart i sju. 13 200 steg, eller drygt nio kilometer. Gått alldeles för mycket, från 363ans hållplats La Orotava, upp till stan, upp, upp till Casa de las Balcones, uppför trappor där inne (som nästan fick mig att vilja springa ut igen), besåg diverse möblerade rum, spetsar och broderier, vackra folkdräkter med mera. Därefter välförtjänt lunch (grillad sandwich med kyckling, sallad och tomater, ost), en öl och en cortado på fik på Plaza de la Constitucion. Och så promenad igen, lite felaktigt lång, via Rincon, men så småningom på rätt sida vägen och vid hållplatsen för guagua 363 hemåt. Nu ska jag nog ta ett bad tror jag, i badkaret. Det är åratal sedan sist, på Drottningholmsvägen…
Det var riktigt skönt med ett bad. Och jag tog mig både i karet och upp ur det, halkmattan jag köpte är bra för badande äldre personer. Hoppas foten håller sig i skinnet i natt, efter alla stegen. Någon middag behöver jag inte efter den sena lunchen. Klockan är kvart i åtta, jag har snabbkollat rubriker och mejl, och FB. Stänger av mobile hotspot som snart börjar kosta pengar…
Talade med yngste sonen medan jag satt på bussen hem, han har semester en vecka och håller på att försöka få lite bättre ordning på sin lägenhet och alla sina böcker… Jag har inga böcker att ställa på rätt ställe i någon bokhylla här. Drar mig tillbaka strax och hoppas på god sömn. Kroppen är trött. Jag har enligt stegräknaren bara 7 km kvar tills jag når Paris från London. Har nog gått på vattnet.
Lördag 5 mars 2022 – världen är lika eländig som igår, och sedan Putin började kriget. Himlen utanför mitt fönster är också mörk, även om solen lyser någonstans utanför mitt synfält.
Internetanslutningen är ”säker, inget internet”, grannen Javier svarar inte på tilltal i form av lappar under dörren, och värden inte när jag och Helen mejlar… Än har jag möjlighet att koppla upp mig på nätet via mobilen och mobile hotspot, utan att betala extra. Låter routern stå påslagen ändå, om någon instans får för sig att kolla anslutningen.
Lusten att få miljöombyte genom bussfärd först till Puerto och sedan till Santa Cruz är mindre nu än den var igår kväll. Har precis avslutat frukosten när klockan strax är nio här (tio därhemma). Hur som helst måste jag köpa bröd någonstans idag, tog det sista nyss.
Skriverierna om Agnes har alldeles tappat farten, förklarar det för mig själv med krig i världen. Och är väl medveten om att det lika mycket handlar om bristande fantasi, kreativitet, lust, inspiration, nyfikenhet – det är bara att välja.
SMSar syrran, ringer – hon kan inte ta emot mitt samtal. Hoppas hon mår bra. Hennes huvudvärk oroar mig. Hon ringde, och ska till läkaren igen nästa vecka. Röntgen var okej, inga konstigheter, men kanske kan det vara någon sorts migrän… Idag mådde hon i alla fall bra, liksom andra syrran, som jag också ringde.
Jag klädde på mig och åkte buss till Santa Cruz, gick omkring och hittade både Lidl och Carrefour som jag missade senast. Var in på en glasögonbutik och fick hjälp att strama till ena skalmen, köpte en snodd också för säkerhets skull. Kanske slipper jag tappa glasögonen i backen nu. Handlade sushi på Carrefour, dyrt som attan men ville ha. Plus lite annat, hade fullt lass i ryggsäck och tygkasse på hemvägen. In på Alteza för brödinköp, glömde men kom ihåg. Och hem, på fötter som inte kändes bra när jag gick nerför backen, men som nu hämtat sig lite.
Åkte kvart i elva och var hemma kvart över fem. Sextusenfemhundra steg, eller fem kilometer. Fick en stjärna i steghimlen. Om två mil har jag gått från London till Paris… Nu ska jag bara slappa, dricka en GT (ingenstans finns den torra vermouth jag behöver för en Dry Martini), äta sushin småningom med Wasabi och soja. Må gott.
Söndag 27 februari 2022 – Anders ringer. Lotta har testat positivt för covid, Anders är i full färd med att testa… Ska ringa igen.
Skrivlusten tycks ha försvunnit. Framför allt den som handlat om feelgood och Agnes. Det känns futtigt och trist, mot bakgrund av krig och elände.
Mulet och lite svalt, blir varmare fram på dagen, nu runt 18 grader. Blåsigt. Någon regnskur kan komma, som igår. Men idag håller jag mig hemikring, ska strax gå upp på taket och hämta in tvätten – kanske är den torr.
Och naturligtvis är också Anders smittad. Två röda streck. Nu får Lotta hjälpa honom att handla på nätet, och han får hålla sig hemma. Hoppas han inte blir sjukare än han redan var förra veckan…
Har hämtat tvätten och försökt skaka bort pappersfragmenten. En tröja hade jag glömt sätta klädnypor i, så den låg på golvet och var inte torr. Hänger nu kvar, med nypor.
Det ser inte inbjudande ut på himlen, heltäckande moln och tvätt som fladdrar på taket mittöver. En stund senare, vid elvatiden, har de flesta molnen flyttat annanstans, och himlen är blå. Jag går ut.
Gick längs havet i kraftig motvind, ”storm”, fick för mig att jag skulle ta bussen till Buenavista – satt vid hållplatsen bredvid en man som hela tiden skalade och åt nötter, efter en dryg halvtimmes väntan ringde han ett samtal, fick ett besked han inte gillade och smällde igen telefonen. Och gick därifrån – det gjorde även jag efter en stund.
Till Mondial för en cortado, Padules har stängt idag och t o m torsdag nästa vecka. Gick hem igen, 6 200 steg totalt, 4,5 km. Fötterna vill inte gå mera på stadsgator. Inte resten av mig heller, klockan är kvart över ett, nu är jag hemma i soffan igen. Blåste bokstavligt tillbaka, hade vinden i ryggen och gick snabbare än jag annars skulle ha gjort.
Ska hämta ner tröjan från taket, den är nog torr nu om den inte blåst bort. Molnen hopar sig igen. Den var torr.
Senare eftermiddag har jag gjort en pytt-i-panna på råstekt potatis, purjolök, resterna från igår (champinjoner mm plus en köttbit skuren i små bitar). Stängt av spisen, nu får allt utom köttet stå till sig tills det blir dags att värma på allt till middag. Än är klockan bara kvart i fyra.
Kollar böcker på Storytel – hittar några att spara, är ännu inte tillvand till ljudböcker, så letar efter e-böcker att läsa.
En söndag i La Caleta de Interian, Teneriffa. Talar med yngste sonen en vända till, han har så han klarar sig med mat från frysen, och Lotta hjälper honom få hem mat via nätet. Han har pratat med sin teamledare. Om två veckor skulle han ha innestående semester ett par veckor – nu kanske den får flyttas fram. Det visar sig. Hur som helst så var han lugnare nu än i morse, jag är så glad att han ringer när han upplever att tillvaron blir för komplicerad. Ibland kan jag hjälpa honom att sortera, också härifrån.
Fredag fortfarande. Putin vet var någons farmor bor…
Preppers i Sverige gläds åt sina konserver i skafferiet, åt vedspisen i prepperhus i Norrland, åt vatten från egen brunn. Förstår mig inte på tanken att lite extra mat och eget (kanske ohälsosamt) vatten ska göra skillnad om kriget blir storskaligt – ett ord som döljer fasan. Om kriget kommer – till Sverige.
Själv är jag fortfarande på Teneriffa, har sex veckor till här innan jag planerat att flyga tillbaka.
Ordet flyga skaver förmodligen i preppers öron, de flyger inte. Ens om det är möjligt. Nu är jag kanske taskig i överkant, men det är något med tankarna på att överleva några veckor med en vevradio, och lite torrvaror och konserver, plåster och utgången medicin, som får mig att bli taskig. Får mig att undra hur det står till – vad tror man sig överleva? Hur länge tror någon att en vanlig människas lilla förråd av livsförnödenheter ska förslå? Vem kan köpa och lagra tillräckligt med livsmedel av diverse slag – för att leva hur länge? Och på vilka villkor vad gäller allt utöver mat och överlevnad?
Nej.
Föredrar att tro på oss människor, på att vi inte ger upp. Att vi inte ger upp, no matter what. No te rindas som den i Uruguay födde poeten Mario Benedetti skrev. Hans ord beskrev hans tillvaro som flykting under stor del av livet, men de gäller också idag. Och att ”preppra” är för mig att ge upp, i någon mening som jag inte riktigt kan reda ut. De av mina vänner som är ”preppers” är fortfarande mina vänner – om de så vill. Jag kan bara inte dela deras världsbild. Kan bero på att jag är äldre än de är, att min framtid är kortare. Kanske är det så.
Hur som helst så önskar jag Putin och hans krig dit ”pepparn växer” – utan att därmed önska hans maktanspråk på ännu något olyckligt land.
beskrivarblogg 