beskrivarblogg

25 februari 2022 – Putin bombar i Kiev, Ukraina lider. Världen fördömer, ryssar demonstrerar och protesterar i St Petersburg. Och jag blir irriterad på min internetanslutning som krånglade igår och gör det även idag.

Av okänd anledning försöker datorn ansluta till min router hemma i Sverige – och det går förstås inte. Nu har jag plockat bort alla ”ytterligare” anslutningsmöjligheter – och för ögonblicket fungerar allt som det ska.

Utom jag, som sitter i morgonrocken i soffan fortfarande, frukosten är precis avslutad med kallt te, en skvätt apelsinjuice kvar i glaset. Klockan är elva. Ska klä på mig, ska gå ut även om molnen blir större och större, inga enstaka moln nu, ett berg av moln som antagligen lägger sig över solen lagom tills jag är ute.

Tvätten svajar i vinden på taket mitt över gatan. Det innebär tights och fleece som klädsel när jag tar min promenad. Igår blev det bara 2 300 steg, kanske blir det flera idag.

Ukraina är med mig och många andra hela tiden. Maktlösa inför galenskapen, vi kan bara visa vårt stöd genom symboler på Facebook – och sociala medier är kanske inte något människor där ägnar sig åt just nu. Många försöker fly landet, andra samlas i tunnelbanestationer under jord för att inte dödas av bomber.

Igår eftermiddag gick jag ut, behövde få mig att tro att jag kunde släppa oron med lite frisk luft. Satt och mediterade på en bänk vid havet när en medelålders man med ungt sällskap steg in framför mig och sade något på spanska bakom munskyddet. Jag hörde inte, ruskade bara på huvudet. De gick vidare. Min inre frid, om den ens fanns där ett ögonblick, försvann med dem.

När jag passerade Padules på hemväg satt paret vid ett bord och väntade på det de beställt.

Fick en kort promenad också idag innan regnet jagade in mig på det lilla fiket vid kyrkan, det med öldrickande gubbar. En cortado medan regnskuren avtog och jag kunde fortsätta hem – med två avocados, en citron och ett päron i ryggsäcken, från lilla butiken.

Sockerpåsen till kaffet gav mig också ord för idag. Ett kort utdrag ur en lång dikt (No te rindas) som tillskrivs Mario (Orlando Hamlet Hardy Brenno) Benedetti, uruguayansk författare född 1920, död 2009:

No te rindas que la vida es eso, continuar el viaje, perseguir tus sueños, destrabar el tiempo, correr los escombros y destapar el cielo.

Min kravliga översättning:

Ge inte upp för att livet är som det är,fortsätt din resa, följ dina drömmar, ta dig tiden (ordagrant ”lås upp tiden”), spring igenom spillrorna och avslöja himlen.

På sockerpåsen undertecknat ”Daniel” – vem han var/är vet jag inte. Dikten har också tonsatts, liksom flera andra av Benedettis dikter. Te quiero är ett exempel. Livet är överraskande ibland.

Har laddat ner böcker offline från Storytel, mitt presentkortsabonnemang går ut 16 mars, får förnya abb därefter för 179 kronor per månad (tror jag). Inser att jag gillar att läsa böcker när jag har mobilen med mig, har ännu inte kommit igång med lyssnandet. Inläsningen av min bok avskräcker mig… Fel röst för det ämnet, vilket jag inte lade mig i när det begav sig. En erfarenhet att ha med mig inför nästa bok, den första i trilogin om Agnes och hennes äventyr.

Vad har jag sett idag? En liten kille med sin pappa, på plazan utanför kyrkan. Resten av familjen plus ytterligare en familj satt på Padules. Den lilla killen försökte gå, men kom efter flera försök fram till att det var enklare att krypa på knäna, snabbt. Han och hans syskon hade pappans fantastiska hårfärg, mörkt rödbrun, med betoning på röd. De två papporna hade kanske surfat, två brädor låg på kanten av plazan.

Den lilla butiken där jag tänkt köpa vatten var stängd, antagligen för siesta.

Och gatsoperskorna hade pratrast, sittande på trottoarkanten utanför huset där Agnes bor, med en glad kvinnlig kompis i sällskap. Två i självlysande västar, en i vanliga kläder. Blickfång, röster och rörelser – hälften av konversationen bestod av viftande armar och uttrycksfulla händer.

Tog flera bilder, bl a av vackra röda blommor på en skräpig tomt, mitt bland döda grenar och skräp, och lite interiörer från huset där jag bor.

Igår, i Puerto, var jag in på kyrkogården på väg till La Renilla. Stor skillnad jämfört med svenska kyrkogårdar, magnigika stenar och mausoleum, fantastiska blomster, väggar med minnestavlor. En kvinna plockade en bukett av blommorna i rabatterna längs gångarna – kanske var blommorna där till för just det ändamålet. God idé i så fall, tänker på blomsterängen på kyrkogården i Sundbyberg, sommartid. Kanske kan jag där plocka en fin bukett till Mats och Jan.

Läser på FB Carsten Schales recension av Horace Engdahls bok Cigaretten efteråt, som kom 2011. Bland annat sågar Engdahl med emfas bloggandet, som ett fenomen för att inte få insikter om sig själv (olikt till exempel Montaignes essäer). Jag är fördomsfull inför Engdahl efter hans akademieskapader. Schales sammanfattning var mycket bra. Här ett utdrag:

”I ”Reaktionära betraktelser I-XX” avhandlar författaren en del ämnen som man ev. inte i förstone skulle tänka sig under en sådan rubrik. Ett viktigt avsnitt handlar om en total sågning av det symbiotiska bloggandet. ”Skillnaden mellan den humanistiska logosfären (Montaigne anförs särskilt, min anm) och den nutida bloggosfären är alltså lätt att sätta på formel. Hos essäisten handlar det om att få syn på sig själv. Hos bloggaren handlar det om att inte få syn på sig själv. Bloggen är skrivandets återfall i adolescensen.” (s. 87f).” Hämtat ur Schales text på Facebook. Läs den.

Citat ur Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande : ”För att verka som en levande människa företog hon sig saker, försökte få till stånd aktivitet.

Hon åkte till Paris.”

Påminner om Agnes, utan jämförelser i övrigt.

Ännu ett Ester-citat: ”Sorg kan inte vara akut hur länge som helst. Snart förflyttas den till dagvården, sedan till rehabiliteringen.” Orden pratar med mig.

I Paris satte Ester på alarmet i mobilen, skrev i två timmar och slutade direkt när telefonen larmade. Då gick hon ut. Det där med att ställa in tid i mobilen och skriva utan avbrott tills det låter om telefonen, är nog en bra idé. Ska testa.

Middag idag? Har pasta och bacon, ägg men ingen parmesan eller liknande. Halvlagrad spansk ost är snäll, utan rivjärn måste jag skära den fint… Har ingen persilja heller – ska kanske ta mig uppför backen till Alteza och handla… Men nej, för lat för mera motion idag. Avocado, bröd, oliver, endive, tomat och ost blir middagen idag. Och så skriva en handla-lapp.

Onsdag 23 februari 2022 – tagit en kort promenad, men fick för mig att det kanske skulle komma regn, så jag återvände hem. Stel i kroppen efter veckans tidigare alltför långa promenader.

Ser bara sol och lätt vind (tvätt på tak) nu när jag tittar ut. Går kanske till Padules senare. Fick påminnelse på Facebook av vännen Helen att det var minus sexton grader för fyra år sedan hemma hos mig. Idag kanske inte lika kallt i Sverige, men snö och halka. Skönt att slippa.

Såg i pressen igår att M vill att Sverige ska skicka ”defensiva vapen” till Ukraina. Hur kan vapen alls kallas defensiva – jo, jag begriper att de ska försvara landet mot angrepp, men vapen är och förblir vapen. De är till för att döda människor. Krig föder krig, också om det kallas försvar.

Ännu en notering från gårdagskvällen (i skrivblocket) – ”må ingen någonsin försöka få mig att spela triangel på äldreboendet”. Och någonting om faran i att bli arg på den som är dement, på grund av dennes glömska som inte kan förstås av någon annan – eller av den som glömde… Minns inte sammanhangen – känns som om det är lika gott.

När jag skriver har jag ett skrivblock bredvid mig i soffan. Där hamnar diverse, i stil med ovanstående. Ibland är något användbart, ger näring åt tankar och reflektioner eller hamnar i mitt pågående manus. Numera (alldeles färskt beslut) skriver jag som om. Kanske hjälper det, i morgon till exempel är det skrivrum igen – om vi får någon länk från Johanna.

Jag behöver gå igenom och se hur jag kan stoppa in alla små textstycken om sådant som händer Agnes eller i hennes omgivning här på Teneriffa. Nu har jag mera av miljö och människor, hundar (tror inte jag någonstans har sett så många fula små hundar som här) och katter, Atlantens kraft, surfare, paragliders (heter kanske skärmflygare på svenska).

Alltihop känns just nu som en enda röra. Skulle vilja ha allt utskrivet och så kunna lägga alla papper på golvet och gå omkring och fundera på var något kanske hör hemma. Här has dock ingen skrivare, så den leken får vänta tills jag är hemma igen. Men dessförinnan kan jag kanske få lite bättre ordning på orden.

Tisdag 22 februari 2022

Ont i vänster fot under natten, den sprattlade och ville inte att jag skulle flytta på den. Sov hyfsat gott ändå. Har just talat med kusin Lena i Avesta, som trodde att jag var hemma igen. Jag ringde tillbaka efter att ha missat samtalet med någon minut. De är insnöade, det värsta väder hon någonsin sett.

Nu i Puerto, har just beställt razor clams på La Pescaderia (de har inga ostron av okänd anledning), med en öl till. Såg ostron i fiskdisken på El corte Ingles i Santa Cruz, men har ingen ostronkniv här. Och är ingen skicklig ostronöppnare.

Blir trött i benen av stadsgatorna, men ville se lite folk idag. Folk simmade i hamnen, men det såg fortfarande ganska junkigt ut – hittade bakelsestället, ingång från gatan – men borden ute i skuggan. Och då blir det lite svalt. Har varit in på Benetton, men hittade inget som föll mig i smaken.

Jag blir hela tiden så irriterad på att inte kunna se markören, i skuggan och än mindre i solen. Ska kolla det där med solskydd som Nina pratade om. Någon sorts kommers pågår här där jag sitter, mellan ett par på en bänk med tjej i mitten, och två ynglingar som inte kan stå stilla, de har något att sälja, alla dricker något som ser ut som kolaburkar – men kanske är något annat. Den äldre mannen är inte glad, kanske hör han ihop med killarna, ser lika sjavig ut som de. Tjejen är kanske där med sin morsa, som är den som ser mest välvårdad ut. Min fantasi skulle kunna skena om jag iddes.

 Nu betalar kvinnan något, den ovårdade mannen som har svårt att stå stilla sätter sig en stund på bänken. Alla röker hela tiden, kvinnan går iväg, hunden har lagt sig en bit bort från bänken. Nu anslutet ännu en ung man. Den ovårdade pussar tjejen. Hur hänger de ihop, de här mer eller mindre utslagna människorna. Och kvinnan kommer tillbaka med ännu två burkar med okänt innehåll.

Jag åt upp mina musslor, drack min öl och gick vidare. Bort till Casa de Miranda från ca 1730, totalrenoverat för stora pengar av amerikanska Starbuck´s, som sedan slog igen eftersom ingen ville ha deras kaffe. Nu finns där en fin konditor, David Rodriguez, och konditoriet erbjuder vackra bakelser. Jag valde en av choklad och drack en cortado till. Behöver ingen middag när jag väl är hemma igen. Promenad vidare tillbaka till Titsa-stationen och buss 363 till La Caleta.

Handlade lite på Alteza, duschade och häckar nu i soffan, dricker vatten än så länge. Det blir nog en DM om en stund.

Det blev drygt 8 000 steg idag, mer än jag trodde ben och fötter skulle mäkta. Nästan sex kilometer. Ordet ”charco” som är vanligt lite här och där i trakterna betyder ”pöl”, ibland är det en playa, ibland en pöl, nära Atlanten. Jag behöver lära mig mera spanska om jag ska komma till Spanien igen.

Söndag 20 februari 2022, ute i sol och blåst. Svårt att se något på skärmen, utom att den är smutsig. Moln, det har regnat i morse. Sitter i sidled på en bänk på Plaza de san Andres, och tror att jag ska skriva. Den vitbeiga katten följer husse, en kille i 13-årsåldern, till affären och stannar utanför när han går in i butiken. När pojken kommer ut är katten borta, men de hittar varandra efter en liten stund.

Vad gör den här pandemin och hoten från Putin med de som är unga nu. De som växer upp när munskydd och sjukdom är vardag. Jag gick och köpte soppåsar i lilla butiken. Sammanhang?

Och vidare hem, fikar nu. Äter en sockerglaserad donut, allt är dränkt i socker. Vet att man odlade sockerrör här förr, är detta orsaken nu?

Läser vidare i Egenmäktigt förfarande om Ester Nilsson och hennes besatta längtan efter Hugo Rask. ”Han rörde vid henne på de rätta sätten. Han visste hur man visar att man vill vara närvarande, men han var frånvarande…” Den boken kan jag inte konsumera på mitt vanliga sätt med lättlästa böcker. Den kräver min uppmärksamhet, min närvaro – och blir därmed plågsam. Den är obarmhärtig både mot Ester och mot Hugo. Författarens analyser är vassa, ibland utspädda eller förstärkta med ord som jag behöver slå upp för att i någon mån förstå. Tar paus.

Noterar att Lena Andersson skriver ”hon” och inte ”jag”. Själv har jag svårt att bestämma mig för vilket perspektiv jag ska använda när jag skriver om Agnes. Lena Anderssons bok om Ester Nilsson är 206 sidor, alltså ganska tunn. Sveas son är på 249 sidor. Ester – 26 rader per sida, 57-60 antal tecken per rad (tror jag).

Hittar på nätet, wrinspo.se. – tack för informationen.

Boksida – antal tecken, ord och sidor

Att säga hur många tecken eller ord det ryms på en sida är inte helt lätt eftersom det hänger mycket på typografin. Dessutom gör det stor skillnad om en sida innehåller dialog eller beskrivningar, är styckeindelad med blankrader, har underrubriker eller bilder. Men för en fullskriven sida i en genomsnittlig vuxenroman kan du utgå från detta:

• 1 700 tecken
• 280 ord
• 30 rader
• 55 tecken per rad
•  

Hur många sidor blir din bok?

Med riktlinjerna ovan blir en roman på 70 000 ord 250 boksidor. Ett annat förenklat sätt att räkna ut hur många boksidor ditt manus blir är att ta antalet A4 gånger 2,5. Eller så kan du använda Vulkans verktyg för att räkna ut hur många boksidor olika antal ord blir.

Hur många ord är en A4?

En vanlig A4 motsvarar ungefär 2,5 boksidor och rymmer cirka:

• 500 ord.
• 4 500 tecken. 
• 60 rader.

1000 ord – hur många sidor?

En vanlig A4 rymmer alltså cirka 500 ord, så hur många A4 blir då 1 000 ord, 1 500 ord eller 2 000 ord? Självklart påverkas även det här av hur långa eller korta orden är och, återigen, typografin. Om vi utgår från klassikern Times New Roman 12 punkter med radavstånd 1,5 kan du se det här som riktlinjer:

• 1 000 ord = 1,5–2 A4
• 1 500 ord = 2,5–3 A4
• 2 000 ord = 3–4 A4

Nu har jag torkat ren skärm och klaviatur på datorn, och det märks faktiskt. Har just läst igenom allt jag lade in igår i mappen Agnes, funderingar och småstycken. En hel del matnyttigt som kan komma till användning i boken, om jag bara kan få ordning på alltihop.

Det mesta hämtade jag ur mitt NaNoWriMo-skrivande i november. Behöver göra en tidsaxel – till exempel ange hur gammal Agnes är i del 1 när hon åker till Teneriffa, och hur tid och årstider fortsätter i del 2 och 3. För att hon inte ska bli för gaggig innan böckerna är klara måste hon vara yngre i början än jag hittills angivit – vilket kräver en del korrigeringar.

Behöver också plocka bort sådant som inte hör varken till berättelsen eller beskrivandet (för att använda Stephen King´s vokabulär). Upptäcka alla hål i tänkande och konsekvenser, ta bort sådant som inte hör dit, men som jag kanske gillar (”darlingar”), rensa bort rena felaktigheter (Hitchcock`s miss som hustrun lär ha påpekat – ” Janet Leigh sväljer, när hon är död”, i filmen Psycho.

Omarbetat manus ska vara det ursprungliga minus 10 procent, säger King.

Nu är mitt huvud trött, tror jag går ut en vända igen och bort till Padules för en cortado.

Fredag 18 februari 2022 – har varit ute en sväng, fått klart för mig att stegräknaren behöver känna mina steg för att registrera något. Igår åkte den snålskjuts i dra-maten, därför bara tio steg. Den lilla promenad jag tog i vinden nu blev nästan tre tusen steg, eller två kilometer. Padules var stängt, så det fick bli fika hemma.

Satt i solstolen på taket en stund, men det blev antingen för soligt, eller för svalt i skuggan och blåsten. Stolen fick åka in i tvättrummet igen. Ett ögonblick letade jag frenetiskt efter dörrnycklarna i ryggsäcken, tills jag insåg att de redan satt i dörren…

Uppdaterar telefonen till en massa nya finesser som jag antagligen varken förstår mig på eller kommer att använda. Just nu optimerar den appar.

Agnes pratar inte med mig just nu. Det är inget nytt, hon har varit tyst länge förr. Kanske vilar hon tills hon kommer hem till Sverige igen, i vår.

Har till slut lyssnat lite på inläsningen av min bok, Free Spin. När den kom hörde jag på ljudboken i ett par minuter, och stängde av. Tyckte inte om uppläsaren. Nu bekräftades den känslan, det är fel röst till det innehållet. Både förlaget och jag borde ha förstått det, nu ligger det en negativ kommentar på Adlibris – och det är ju trist. Nästa gång ska jag vara mera noga med valet av uppläsare! Tror att det spelar stor roll.

För att komma till ”nästa gång” behöver jag skriva, ha bättre skrivdisciplin än jag har just nu. Så jag får väl tvinga Agnes att vakna till, hitta på något som får fart på henne. Men inte här, hon får sina egna dokument.

Ut en vända till, nu en cortado på Padules och en promenad igen. Totalt 6 500 steg idag, nära fem kilometer. Bra jobbat. Har faktiskt skrivit lite ”Agnes” också.

Börjat läsa Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek. Hade inte så stor läslust, efter allt rabalder i pressen om vem Hugo är. Men jag tycker om hennes språk, har inte kommit långt in i boken ännu. Spännande med en författare som jag haft (har?) förutfattade, dåligt grundade, uppfattningar om. Lärorikt på många sätt. Lär mig också att det kommit en fortsättning med Ester Nilsson, Utan personligt ansvar. Tack vare Nina har jag Anderssons bok Sveas son, som väntar på läsning.

Fortfarande torsdag 17 februari 2022. Har just köpt 20 st Investor B, trots att börsen bara rasar.

Hur ska jag ta mig tillbaka till Agnes och Andrès, hur ska jag känna att de lever? Behöver skriva mycket mera dialog, och det är inte direkt det jag är bra på, i livet eller i skrivandet.

Plockade upp en önskelista från 2019 – och inser att jag faktiskt fått en del av det jag då trodde att jag önskade mig. Skrubben därhemma är fortfarande full av det jag kallar loppisprylar, golvet i vardagsrummet är fortsatt omålat, men jag har en lättare laptop, en ny madrass i sängen, då ville jag åka till Teneriffa en månad, nu är jag här i tre månader drygt. Istrien hade jag också för mig att jag ville kolla, kanske ska göra det till nästa resa. För det blir en resa till, minst.

Har numera ett parasoll till altanen, flera bokhyllor (men fortfarande böcker som står i dubbla rader), ensamhet ville jag ha då, har jag nu. Mera torr ved behöver jag inte, vedspisen går inte längre att elda i.

Sammantaget har de flesta av mina dåtida önskningar uppfyllts, på ett eller annat sätt. Tankeväckande.

Jag ville också ha idéer till flera böcker, och det är lite trevande på gång. Eller mycket trevande. Behöver röja en hel del i de texter jag har skrivit, plocka ihop, få någon sorts överblick så att jag ser vad som kan få fortsätta sitt liv i min nya bok, eller inte ryms där, just nu. Som kanske hör hemma i del två av trilogin! (Ska man drömma finns det inte många anledningar att inte ta i.)

När Nina frågade mig vad jag önskar mig mest av allt – vaknade jag mitt i natten och pratade högt med mig själv. ”Ett eget bättre boende” – köpt eller hyrt, på landet eller nära tätort, men inte mitt i smeten. Om jag vore miljonär (flera gånger om) vill jag köpa. Där är jag inte. Men kanske kan jag hitta något litet bra hus att hyra länge, så länge jag kan bo för egen maskin. Och köra bil…

Vi pratade ekonomi och börs, sparande si och så, drömmar, passion, medvetenhet, skrivande förstås. Saknad och sorg också, längtan, ålder, ålderdom, kroppens oundvikliga förändringar. Vill inte kalla det kroppens ”svek”, min kropp gör inget som inte jag gör. Att bli äldre dag för dag är lärorikt, med många överraskningar efter vägen, ingen har någonsin berättat för mig hur det är. Nu lever jag det jag inte visste. Än så länge är jag hyfsat med, andra tider kan komma. Framtiden är kortare än den någonsin varit – ändå finns den där, hur den nu blir.

Ordet ”polideportivo” fascinerade mig när jag såg att hållplatsen i La Vera hette så. När jag översätter blir det mindre spännande – det betyder helt enkelt ”sportcentrum”. Och onekligen fanns det många sportbutiker.

Inser att jag behöver lära mig mera spanska om jag ska återkomma till Spanien. Idag fick jag lotsa taxichauffören när vi skulle till Titsa-stationen i Icod. Han visste inte var den låg, frågade mig om han skulle köra vänster eller höger, jag gissade vilt. Och vi kom dit, han råkade köra förbi, men jag gick ur och betalade och gick något hundratal meter tillbaka. Lite känsla hade jag trots allt för var stationen låg, annars är mitt lokalsinne inte särskilt pålitligt.

Min stegräknare hävdar att jag gått tio steg idag. Den ljuger, varför vet jag inte. Min beräkning är mellan sex tusen och tio tusen. Det är vad fötter och ben säger. Jag får lita mera på mig än appen. Genomsnitt i februari hittills (inkl de tio stegen) är fem tusen steg per dag. Det är jag nöjd med. Kanske måste telefonen vara på hela tiden? För den var med mig, i dra-maten (den kanske inte registrerar att den rullade med, annars har jag den ju i ryggsäcken som jag bär när jag går mina steg).

Himlen utanför fönstren är sommarblå, med lätta moln. Det är varmt, och lite blåsigt. I natt var det fullmåne, som jag inte såg trots att jag var vaken mest hela natten (kändes det som). Det blir tidig kväll i kväll, men inte riktigt än. Klockan är bara halv sex. Jag ska läsa lite i Jan Philipp Sendker´s bok Hjärtats innersta röst, fristående fortsättning på hans Konsten att höra hjärtslag. Känns än så länge lite seg, men det kanske ändrar sig. Läser några sidor till, och något i mig säger ”nej”. Om det handlar om att jag inte vill veta hur det går för kvinnan som är olyckligt död och har invaderat huvudpersonens hjärna – eller om jag faktiskt tycker att hela upplägget är knäppt, vet jag inte just nu. Vill bara inte läsa mera nu.

Så då gör jag inte det – har andra böcker (böcker-böcker) att läsa tack vare Nina – Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande och Sveas son av samma författare. Som inte lockar riktigt heller… Men jag tror att båda är ”bra”, starka och störande, får mig kanske att reflektera, får mig att morra. Jag får se.

Går till sängs strax efter nio, svårt att somna. När jag tittar på klockan är hon kvart över ett. Kanske har jag sovit något, sov i alla fall till klockan nio på fredagsmorgonen.

Torsdag 17 februari 2022 – till La Vera och ”Flying Tiger Copenhagen” för att köpa skrivböcker. Titsa-kortet fungerade inte, fick därmed betala kontant. Hittade till Alcampo – stort köpcentrum nära hållplatsen efter La Vera. Kändes ungefär som att gå på IKEA hemma, men jag stod ut. Handlade det jag skulle, bland annat två lagom stora svarta skrivböcker med sidor utan rader, och en mindre. En gullig liten skål att ha oliver i, det har saknats i lägenheten. Två värmeljushållare.

Lite mat, orkade inte gå runt i hela butiken som verkade ha allt från livsmedel till möbler. Fika och ”patas loca” på kafé – inte för att jag begrep vad det betyder, men det var en massa pommes frites, något som såg ut som mald skär skinka, en slatt örtmajonnäs, en slatt ketchup och en slatt något annat, strimlor av ost som inte smakade någonting. Nåja, allt är någon sorts lärdom – nu ska jag kolla översättning – Google säger ”galna ben”, loca visste jag nog, men ”ben” – det är väl all potatisen… Åt inte upp. Tog en cortado som avslutning, och hittade till toaletten därefter.

Gick och klippte mig också. Duger.

Så taxi, orkade inte leta reda på hållplatsen, till Icod de los Vinos och bussen därifrån. Det blev en dyr dag. Nu sitter jag utmattad i soffan med datorn i knät. Ska inte göra någonting mera idag, och just nu känns det inte som om jag behöver någon middag heller.

Nyklippt och trött i fötterna

Sitter ute i ”halv storm” – havet är vredgat och ryter bakom ryggen på mig, jag har lä av stenmurar. Det är bara håret som flyger och far, tur att jag inte har någon frisyr att ängslas över.

Nina är i Puerto nu, äter förhoppningsvis en god lunch någonstans innan hon tar flygbussen och sen eftermiddag flyger hem till Stockholm igen. Vi har haft en fin vecka, med en ny vänskap som känns mycket bra. Våra samtal inspirerar, och jag hittar skrivlust igen.

Det ligger lätt dimma över bergen, solen gömmer sig men finns där bakom molntäcket. Det är varmt i vinden. Varken surfare eller badande idag. Restaurang Padules är stängt även idag, kanske beroende på att man inte väntar sig gäster en blåsig dag? Begriper mig inte på öppettiderna (eller snarare stängt-tiderna) här. Mat hemma är lösningen på det problemet, och kaffe har jag också.

Har tvättat och hängt tvätten, förväntar mig nästan att den är torr bara efter ett par timmar i den här blåsten. Hoppas den hänger kvar. Någon gång ska jag torka golven också, men har sopat så att det duger en stund till. Bäddar rent i gästsängarna, och i min säng.

Har hörapparaterna i öronen, men måste dämpa ”ovidkommande ljud”, just nu havets dån. Bra funktion. Så tar sig solen igenom molnen ett ögonblick, och det blir nästan för varmt. Fint med de här växlingarna, vind, sol, moln.

Går hem efter nästan en timme och fikar, tar ner torr tvätt och hänger ett nytvättat täcke.

Jag skriver ner funderingar och tankar kring Agnes och försöker se att det kanske kan bli flera böcker – något som är bra att ha i bakhuvudet när man förhoppningsvis får kontakt med förlag. Just nu är mitt manus rörigt, jag har ändrat och inte ändrat, behöver gå igenom och se till logik, ordningsföljd, ålder, tid på året si och så, och mycket annat. Jag har många ”mosaikbitar” som kanske eller kanske inte passar in någonstans. Har fått inspiration och skrivlust, mycket tack vare samvaron med Nina den här veckan. Ensam är inte stark…

Måndag 14 februari 2022 – en stilla stund med datorerna efter frukost. Sol. Så småningom ska vi ta oss uppför backen och handla, bland annat vatten. Glad åt min dra-maten.

Handlat och plockat in, tar dator, bok, vatten och ryggsäck och går ner till stranden, bort till bänken längst bort. Vinden är ljum, och ganska kraftig. Inget bad idag, varken frivilligt eller ofrivilligt. Nina jobbar färdigt det hon behöver därhemma. I morgon återvänder hon till vardag och Sverige. Och sin Rufus som blir fyra månader idag. Han är en stilig katt.

Nu har jag haft någon att prata med i en hel vecka, och jag har tyckt om våra samtal. Kommer att sakna det, så är någon intresserad av att komma hit en vecka eller några dagar så finns det plats. Vi har nu testat restaurang Mondial, och Paludes – båda bra och trevliga, god mat. I kväll ska vi prova den tredje restaurangen här i La Caleta, Casa de Floro, i kvarteret nedanför lägenheten. Hoppas den också lever upp till förväntningarna.

Känner att jag är hungrig och köper en banan i lilla butiken, och kaffe – vilket jag glömde på Alteza. Möter Nina och så sitter vi i sol och vind en stund, innan hon går för att handla lite och jag går hem. Och dricker kaffe. En lagom promenad för min del, drygt två kilometer eller 3 100 steg. Litar inte riktigt på den här mätaren, promenaden upp till Alteza tidigare angavs som 8 steg… Häromdagen var stegen ett tusen. Det var de nog idag också, och liggar i de tre tusen. Appen hann inte riktigt med.

Nu har vi bestämt oss för att gå tillbaka till Mondial och äta middag, jag bjuder den här gången. Casa de Floro får vänta.

När vi kom till Mondial var det stängt. Trots att hemsidan angav öppet. Vi gick tillbaka i kraftig vind, skön promenad ändå – till Casa Floro – som också visade sig vara stängt. Vi släpptes in, personalen där verkade inte särskilt intresserade, efter en titt fick vi klart för oss att också den krogen var stängd. Då gick vi hem. Nu blir det vad som finns i kylen, grönsaker wokade kanske, tomater, murkelpaté, ost och bröd. Så småningom.

Vi iddes inte woka något, åt plockmat igen – röd paprika, tomater, spansk torkad korv, örtpaté (inga murklor i den, mitt misstag), ost, bröd, oliver. Gott vin till. Nu plockar Nina ihop sina saker inför hemresan i morgon.

Klockan är drygt halv nio, vi är trötta båda. Tidig kväll i kväll. Vi har gått ungefär sex tusen steg (det minns jag från kontrollen), telefonen med stegräknaren ligger på laddning och jag orkar inte kolla vad det motsvarar i kilometer. Bra.